Svintungt men vi har fortfarande ett jätteläge

Förlusten nere i Ängelholm svider fruktansvärt. Vi gjorde ingen speciellt bra match men hade heller inte marginalerna med oss. I efterhand hade förstås en pinne och fortsatt serieledning varit kanon.

Trots förlusten ligger vi fortfarande på allsvensk direktplats. Huvudkonkurrenterna Sundsvall och Ängelholm har tre bortamatcher kvar medan vi istället har tre hemmamatcher. Alla våra kvarvarande matcher spelas på konstgräs medan konstgräslaget Sundsvall har tunga gräsmatcher i Falkenberg och Jönköping kvar. Ängelholm ska spela på Stadsparksvallen i nästa omgång och har sedan en ny bortamatch mot Sundsvall.

Det är alltså fortfarande helt upp till oss själva om vi ska klara detta. Men då måste det naturligtvis bli mycket bättre än mot Ängelholm.

Naturligtvis började dagen mycket olyckligt då lagledningen tvingades stuva om i backlinjen efter Jesper Arvidssons illamående. Det var då tur att Alberis da Silva var tillbaka efter avstängning och han utgjorde mittlås tillsammans med Daniel Hallingström. Steinar Strömnes flyttades därmed ut till höger i backlinjen och Anton till vänster.

Jag tycker att vi hade bra kontroll på matchen innan deras mål som kom väldigt olyckligt. Anton Tinnerholm upphävde offsiden i förstaläget och sedan var vi inte med och täckte ytan framför vårt straffområde. Jonas Lindh kunde stega fram med en joggande Christoffer Karlsson bakom sig och ingen av våra mittbackar stötte fram. Ängelholmsspelaren fick därmed fritt utrymme att pricka in bollen vid den vänstra stolpen.

Just sådana mål släppte vi flertalet gånger i inledningen på fjolårets allsvenska och det borde vi ha lärt oss läxan av.

Vi skapade ett flertal chanser för att kunna få ett oavgjort resultat och till och med ha vunnit matchen. Det var inte lättspelat i en hård vind och sedan kom också regnet. Ängelholm är ett svårspelat lag på sitt hemmagräs där de får mer tid med bollen. Det gick inte fort men de hade ett ganska säkert passningsspel och kunde därmed flytta fram positionerna och låsa fast bollen.

När vi väl kunde nypa bollen och fick lägen så stämde det inte riktigt i samspelet med löpningarna och passningarna och anfallen strandade genom för många moment på bollen. På naturgräs är det lätt att fastna med bollen om man får den lite bakom sig och man blir straffad med bolltapp om det kladdas för mycket på bollen. Det borde vi också ha lärt oss av alla tidigare gräsmatcher. När vi väl fick in bollen i straffområdet var vi inte heller tillräckligt heta för att kunna få in bollen.

Defensivt tappade vi efter det insläppta målet och hade inte kontroll på Ängelholms kontraattacker och det kändes inte heller stabilt när inläggen kom in i boxen. Där har vi att se och lära av Ängelholms spel i egen box genom stå rätt och offra sig fullt ut för varje boll.

Tyvärr lyckades vi inte utnyttja hemmalagets tröghet i de bakre leden vid omställningslägen genom att vi var för obeslutsamma. Vi hade ändå flera bra lägen för att göra mål och hade vi fått hål på dem tidigt kunde de ha öppnat sig betydligt mer än vad fallet blev när de kunde bevaka sin ledning.

Det var smått osannolikt att inte Haris Radetinac fick Kristian Bergströms inspel i mål, men ett försvararben räddade precis. Oturen grinade oss också i ansiktet när Alberis da Silva nickade Kristian Bergströms frispark i stolpen och den amerikanske målvakten Matthew Pyzdrowski fick bollen rakt i famnen.

Det kunde mycket väl ha blivit en pinne men ÄFF vi släppte in ytterligare ett mål efter hörna. Daniel Hallingström såg ut att kunna komma först när bollen gick ut åt höger men vågade inte stöta fram och när bollen lyftes över på andra sidan var vi inte alls med. Björn Westerblad lyfte in bollen framför mål som Sebastian Andersson kunde stöta in.

Henrik Gustavsson kunde ha tagit det första målet men det var ett välplacerat skott. I övrigt skötte sig Fimpen bra med flera fina frilägesräddningar.

Steinar Strömnes har spelat högerback flera gånger i år men hade problem med ÄFFs duktige vänstermittfältare Martin Andersen som var så när att ha blivit avstängd inför denna match vilket tyvärr inte blev fallet.

Alberis da Silva hade problem med underlaget och tajmade inte duellerna med motståndarna på bästa sätt vilket resulterade i en hel del frisparkar emot. Dessutom fick Alberis alldeles för dålig hjälp av sina lagkamrater vid trångmål. Alberis var oerhört nära att kvittera men nicken tog retfullt i stolpen.

Daniel Hallingström försökte hålla ihop försvarslinjen men lyckades inte fullt ut och vi fick aldrig riktigt kontroll över hemmalagets duktige Sebastian Andersson.

Anton Tinnerholm kom ofta fel i sin ovana position men jobbade slet så gott han kunde.

Jag befarade att Bruno Marinho skulle saknas på mittfältet och så var det. Brunos kvicka nätta ettriga steg hade behövts mot ett trögt ängelholmsförsvar. Nu kom istället Christoffer Karlsson in och hamnade lite för mycket i linje med Thomas Olsson.

Kristian Bergström jobbade kopiöst men fick inte riktigt till det i passningsspelet.

Jag vet inte om Haris Radetinac hade fått en offensiv order för defensivt var det inte bra. Med en vass spelare som Martin Andersen i motståndarlaget måste Haris hjälpa till hemåt. Haris låg bakom en hel del offensivt men kunde ha fått ännu mer genom flera satsningar som den i andra halvlek när vi så när fick straff (det blev frispark strax utanför straffområdet). Flera sådana räder vill vi se.

Längst fram hade ofta Magnus Eriksson för många moment med bollen och anfallen stannade upp. Han kom ändå till flera avslut men måste träffa mål för att göra mål.

Oscar Möller var förvånansvärt stillastående och förlorade fler nickdueller än han vann. Ett typexempel var i första halvlek då det fanns läge att pressa målvakten, men Möller rusade inte på förrän målvakten fått bollen för långt ifrån sig. Hade han gått fullt från början hade vi fått ett kanonläge att göra mål.

I ett försök att få in en kvittering gick vi ned på trebackslinje när Steinar Strömnes gick ut och in kom Viktor Prodell på mitten. Tekniken firade en del triumfer men det där sista saknades för en avgörande passning eller skott.

Prince Eboagwu byttes också in med förhoppning att kunna knoppa in någon boll men fick aldrig det där riktiga läget.

Nej, det här var verkligen ingen trevlig upplevelse, vilket ingen match i Skåne eller Småland varit i år, där vi bara tagit en pinne på fem matcher. Förlusten, som var den största i år tillsammans med 0–2 borta mot Hammarby, var också den första någonsin mot Ängelholm.

Jag återkommer senare om mina tankar inför de fem avslutande omgångarna.

Matchfakta

Ängelholms FF – ÅFF 2–0 (1–0)

1–0 (20) Jonas Lindh

2–0 (84) Sebastian Andersson

Varningar ÅFF: Haris Radetinac (8:e), Prince Eboagwu (2:a)

Domare: Lars Olsson, Umeå.

Publik: 1 524

Övrig statistik

Avslut totalt  9–17

Avslut på mål  5–7

Avslut i målställningen 0–2

Hörnor  5–6

Frisparkar  10–11

Offside  4–0

Varningar  2–2

Laget

Henrik Gustavsson –

Steinar Strömnes (ut 76), Daniel Hallingström, Alberis da Silva, Anton Tinnerholm –

Haris Radetinac, Christoffer Karlsson (ut 81), Thomas Olsson, Kristian Bergström –

Magnus Eriksson, Oscar Möller.

Inbytta ersättare: Viktor Prodell (in 76 MM), Prince Eboagwu (in 81 MM)

Ej inbytta ersättare: Gustav Jansson, Andreas Johansson, Amir Suljic, Daniel Swärd.

Ny nervmatch med lyckligt slut

Det var riktigt spänt och jobbigt inför matchen mot Brage. Många menade på att det skulle bli en enkel resa, men av erfarenhet vet man ju hur livsfarligt det är att tappa ödmjukheten. Jobbigt blev det också men så underbart skönt att vi klarade ännu ett hinder.

Sundsvalls poängtapp i torsdags hemma mot Värnamo (2–2) och Ängelholms förlustfria svit på 15 matcher spräckt i fredags efter 1–2 hemma mot Landskrona, öppnade för ett ryck i tabellen och serieledning.

Det kändes ändå som att vi skulle vinna om vi bara gjorde vårt och gjorde mål på chanserna. Men ibland går det troll i målskyttet och ett överlägset bollinnehav kan bidra till att för många passningar slås innan avslutet kommer. Redan i den femte minuten fick Magnus Eriksson kanonläge med vänstern inne i straffområdet men valde att passa istället för att skjuta, så höll det sedan på flera gånger och chanserna rann ut i sanden.

Oscar Möller fick dock ett par rejäla chanser i första halvlek, men han prickade ribban efter inlöpning från höger i den 17:e minuten. I den 29:e minuten kom Möller helt fri men träffade dessvärre målvakten.

Tyvärr höll inte domaren Kristoffer Karlsson från Göteborg måttet denna kväll och Brage kom in i matchen genom flera billiga frisparkar, samtidigt som vi inte fick mycket med oss, som vid överfallet på Thomas Olsson. Naturligtvis rättfärdigar det ändå inte Bruno Marinho, som låg på avstängningsläge, att ge sig in i gruffet och dra på sig ett onödigt kort.

En enda gång i första halvlek lyckades Brage spela sig fram och det blev farligt men Johan Eklund sköt över i fritt läge framför mål. I övrigt kunde de flytta fram positionerna efter sina frisparkar och allt mer vårdslöst spel eftersom domaren tillät det.

Även i andra halvlek var vi illa ute några gånger och det var riktigt, riktigt nära när Robbin Selin stegade fram och sköt i insidan av den högra stolpen och bollen smet utanför den vänstra stolpen. Man kommer dock aldrig ifrån att släppa till några chanser och vi hade ju så många fler. Brage försvarade sig dock bra och fick ut någon fot i sista stund eller så räddade Gerhard Andersson i bortamålet, som stod för några riktigt svettiga räddningar.

I den 65:e minuten spräckte vi äntligen målnollan. Efter kalabalik framför bragemålet där bollen tog i ribban två gånger slog Oscar Möller en stående cyckelspark vid bortre stolpen in i mål. Vilken glädje! Helt obeskrivbart!

Men en ledning med ett mål är skör oavsett hur spelet ser ut och vi var illa ute strax efter målet på en bragehörna, men vi fick till slut bort bollen och var sedan mycket nära att utöka ledningen flera gånger.

Det dröjde till stopptid innan vi fick det förlösande 2–0-målet. Jesper Arvidsson bröt och spelade fram till Magnus Eriksson som helt fri visade kyla genom att rulla in bollen förbi en framrusande Gerhard Andersson. Magnus tog klart och tydligt med sig bollen med handen, men det var inte mer än rätt att målet godkändes, då vi borde ha fått straff tre gånger om. Oscar Möller fälldes i första halvlek och en bragespelare tog sedan liggande med hand. I andra halvlek värktes Magnus Eriksson över ända, men utan åtgärd av domaren.

En sak som jag irriterar mig oerhört på är också att assisterande domare dömer bollar ute som inte är i närheten att vara ute. Vid stod perfekt placerade bakom kortlinjen och såg klart och tydligt hela kortlinjen mellan oss och bollen och ändå dömer assisterande domaren Joakim Nilsson bollen ute. Vi ledde då med 1–0 och bestals ett jätteläge att utöka till 2–0. Sådana horribla domarmisstag kan få förödande konsekvenser i slutändan, men som tur var inte denna gång.

Efter ett vackert anfall spelade Jesper Arvidsson fram till Viktor Prodell, som styrde bollen i mål, men målet dömdes tveksamt bort för offside.

Tyvärr vände Sundsvall borta mot Hammarby till seger med 3–1, men vi behåller ändå avståndet till Sundsvall på fem poäng och sju måls bättre målskillnad. Med sex matcher kvar betyder detta i praktiken att Giffarna måste vinna två matcher fler än oss för att passera. Om vi nu skulle lyckas fullt ut i seriefinalen mot Ängelholm så är de också fem poäng efter oss och Sundsvall möter dessutom Ängelholm i den 27:e omgången.

Läget är förstås gynnsamt, men det gäller att fortsätta kriga på för att utnyttja möjligheten till ett snabbt återtåg till Allsvenskan. Mot Brage infann sig en del brister i passningsspelet och viljan att löpa hemåt var inte alltid lika stor som att gå framåt, men viljan att anfalla och sätta fart på bollen var viktig för att producera mål. Tålamodet att mala på var också en viktig ingrediens. Jag var annars orolig ett tag då domaren höll på att tappa matchen, att vi skulle bli frustrerade och tappa fokus, men halvtidsvilan kom då lägligt och fokusen på spelet bibehölls i andra halvlek.

Henrik Gustavsson fick en del att göra på fasta situationer där bragespelarna var tuffa och på gränsen till brutala stundtals och Fimpen klarade det bra.

Med Erik Moberg skadad och Alberis da Silva avstängd var det lite oroligt inför matchen, då ersättaren Steinar Strömnes fick en smäll i U21-matchen borta mot Sirius i förra veckan, men norrmannen är en stabil spelare som inger trygghet och han klarade sig riktigt bra, trots att han inte spelat från start som mittback sedan andra omgången hemma mot Qviding.

Daniel Hallingström har också växt på sistone och gjorde ånyo en stabil insats med mycket bra huvudspel och håller ihop laget bra med sina ledaregenskaper.

Anton Tinnerholm och Jesper Arvidsson uppträdde också stabilt defensivt samtidigt som båda bidrog till offensiven genom bra framstormningar på kanterna och kvalitativt passningsspel.

På mittfältet var Thomas Olsson tillbaka och visar än mer hur värdefull han är nu när det börjar dra ihop sig, genom att kraftfullt gå in i situationerna, men också genom att hålla i bollen och slå bra passningar. Dessutom är ledaregenskapen på planen viktig.

Bruno Marinho var mycket aktiv och bidrog med sin teknik, som är mycket viktig för att speeda upp spelet. Varningen, som gör att han är avstängd mot Ängelholm var dock riktigt onödig. En lätt teknisk spelare skulle kunna få stort utrymme mot ett trögt ängelholmsförsvar på en tung plan, men nu får det alltså bli en annan konstellation.

Därför är det skönt att Christoffer Karlsson kommit i gång riktigt bra, med en fin insats i Ljungskile och ett bra inhopp mot Brage. Både Christoffer och Thomas Olsson är tuffa att möta på mittfältet, men framförallt Thomas har också ett mycket kvalitativt passningsspel och tvekar inte att gå fram om tillfälle ges.

Haris Radetinac klev lite för ofta in centralt och fastnade. Mot Ängelholm måste det bli ett snabbare och rakare spel. Det blev också en del felpass, vilket kan få förödande konsekvenser mot ett så starkt kontringslag som Ängelholm.

Kristian Bergström verkar vara i riktigt god form genom ett enormt slit och stor inblandning i det offensiva spelet.

Längst fram gjorde alltså båda våra forwards mål, vilket ger självförtroende och stor respekt hos motståndarna. Även om vi inte får in bollarna i början på matcherna vet alla att de kan slå till i slutet.  Både Magnus Eriksson och Oscar Möller hade flera fina chanser innan målen till slut trillade in. Magnus har nu gjort 12 mål och ligger därmed trea i Superettans skytteliga tillsammans med Värnamos Viktor Claesson. I Topp med 14 fullträffar ligger Jönköpings Branimir Hrgota och Degerfors Peter Samuelsson. Oscar Möller har gjort 9 mål.

Oscar tvingades utgå på grund av krampkänning och vi får hoppas att han är hel och frisk till seriefinalen, för på en tung långsam gräsplan behövs verkligen kraftpaketet.

Viktor Prodell gjorde annars ett bra inhopp och det var ju riktigt synd att hans mål inte godkändes, men Proddan får mer nytta av sin bollbehandling och teknik på konstgräs än på en svårspelad gräsplan.

Nästa vecka smäller det alltså igen med seriefinal borta mot Ängelholm. På Kopparvallen vann vi med 5–0, men nu kommer det naturligtvis bli mycket tuffare. Men med full fokus, noggrannhet och viljan att kriga till hundra procent ska det gå att betvinga dem igen!

Matchfakta

ÅFF – IK Brage 2–0 (0–0)

1–0 (65) Oscar Möller

2–0 (91) Magnus Eriksson (Jesper Arvidsson)

Varningar ÅFF: Bruno Marinho (6:e, avstängd mot Ängelholm), Oscar Möller (1:a)

Domare: Kristoffer Karlsson, Göteborg.

Publik: 2 682

Övrig statistik

Avslut totalt  17–6

Avslut på mål  8–3

Avslut i målställningen 3–1

Hörnor  13–3

Frisparkar  12–13

Offside  3–1

Varningar  2–2

Laget

Henrik Gustavsson –

Anton Tinnerholm, Daniel Hallingström, Steinar Strömnes, Jesper Arvidsson –

Haris Radetinac, Thomas Olsson (ut 79), Bruno Marinho, Kristian Bergström (ut 94) – Magnus Eriksson, Oscar Möller (ut 73).

Inbytta ersättare: Viktor Prodell (in 73), Christoffer Karlsson (in 79), Amir Suljic (in 94)

Ej inbytta ersättare: Gustav Jansson, Andreas Johansson, Prince Eboagwu, Daniel Swärd.

Oerhörd glädje efter nervpärs

Skarsjövallen, Starke Arvid, HA Bygg Arena, Markbygg Arena. Ja, kärt barn har många namn, men för oss har sällan denna arena varit en kär fotbollsplan. Vi var illa ute även denna gång men kunde till slut andas ut då vi fick med oss alla de tre poängen.

Premiärmatchen i Ljungskile 1996 slutade med hela 0–5 i baken och sedan dess har vi åkt på ytterligare fyra nederlag. Den tyngsta var utan tvekan 2007 när vi hade chansen att gå förbi LSK i toppstriden vid seger men föll istället med 0–2, vilket blev en förödande och avgörande förlust för att vi missade Allsvenskan den gången. Ljungskile däremot stod ut distansen och avancerade till högsta serien.

Två gånger tidigare hade vi dock vunnit med 2–1 och att dessa siffror åter upprepades känns helt underbart!

På grund av sjukdom tvingades jag stanna hemma och följa matchen på TV, vilket kändes mycket frustrerande och det hela utvecklades ju till en riktig nervpärs…

Den första tiominutersperioden kändes inte bra och hemmalaget verkade åter få matchen dit de ville i sin svårspelade hemmaborg. Gräset var förstås långt och långsamt, men för att bli framgångsrik måste man anpassa sig till underlaget.

Ljungskile sökte framgång på vår högerkant och Anton Tinnerholm hamnade flera gånger framför sin markering. Vi kunde också mycket väl fått en straff emot oss då Alexander Mellqvist sköt på Bruno Marinhos utsträckta hand. Å andra sidan använde en hemmaspelare handen i straffområdet tidigare och vi fick då heller ingen straff.

Efterhand kom vi in i matchen bättre och kunde hålla i bollen med ett bra men långsamt passningsspel. Det visade sig ganska snart att hemmalaget var sårbara i de bakre leden bara vi spelade oss igenom och det var oerhört skönt att vi kunde få ledningen redan i den 18:e minuten. Efter ett inkast höll vi bollen inom laget i en minut och 14 passningar. Bruno Marinho slog en fin crossboll från höger till Jesper Arvidsson på den andra kanten. Jeppe slog sedan ett inlägg som Kristian Bergström plockade ned och lyfte in bollen med högern i det bortre hörnet. Underbart!

Att spela med en ledning i ryggen är ju grymt mycket lättare än tvärtom i Ljungskile. Vi fick matchen dit vi ville, där vi kunde hålla i bollen utan att behöva jaga mål. För ett lag som Ljungskile som bygger sitt spel på aggressivitet krävs intensitet i matchen för att de ska få till sitt anfallsspel. När vi nu fick ledningen fick LSK smaka på sin egen medicin och det var en fröjd att se de våra ta det väldigt lugnt vid varje avblåsning för att dra ned på tempot. Hemmalaget verkade komma av sig och de våra blev inte speciellt pressade och kunde i lugn och ro rulla upp från backlinjen.

För en neutral betraktare såg det säkert inte vackert ut men för oss passionerade fanatiker var det riktigt ögongodis och visar, precis som Andreas Thomsson poängterade efter matchen, att våra spelare mognat taktiskt sätt.

Om man tror att man kan åka till Ljungskile och spela ut dem så är man naiv. Ängelholm har ju överraskat stort. Vi var väl många som trodde att de utan duktige tränaren Roar Hansen skulle få det svårare, men oprövade Joakim Persson har ju gjort succé. Till Aftonbladet berättade han bland annat om vikten att anpassa sig till motståndarna i vissa fall och hur de precis som vi lyckades besegra Ljungskile borta med samma medicin.

Läs intervjun med Joakim Persson här

Om Ljungskile inte får till det i spelet på planen har de ändå fasta situationer att ta till och vi fick en försmak av vad som komma skulle i andra halvlek, när LSK bet sig fast framför vårt mål en kort period redan i första halvlek. Alberis da Silva tvingades agera ojuste för att stoppa Johan Patriksson men den norske domaren Omar Rafiq lät spelet gå och Patriksson sköt strax utanför. Trots detta fick Ljungskile en ny chans på frispark. Det är märkligt hur ofta lag får frispark trots att domaren låtit spelet gå, vilket är ursvagt. Dessutom fick Alberis da Silva en varning som gör att han är avstängd mot Brage. Frisparken nickade sedan Johan Patriksson över men trots detta fick LSK chansen på hörna, men vi redde ut det.

Att gå till vila med 1–0 hade känts riktigt bra men det skulle bli ännu bättre. I slutskedet av halvleken slog Henrik Gustavsson en lång inspark som Magnus Erikson fint sög in och spelade ut till Haris Radetinac, som tog sats in framför mål, väggade med Magnus Eriksson och sköt ett snabbt skott. Träffen var ingen vidare men Nick Noble lämnade retur rakt ut till Kristian Bergström som inte gjorde något misstag, utan placerade säkert in 2–0.

Men Ljungskile är alltid Ljungskile och kan aldrig räknas ut och i den andra halvleken höll vi inte uppe spelet så bra som i första halvlek. Magnus Eriksson tvingades utgå redan i inledningen på halvleken och där tappade vi värdefull energi.

Redan efter en kvart kunde också LSK reducera. Och detta på ett sätt som absolut inte får ske. Viktor Prodell stod på hälarna och var inte med på markhörnan till sin markering. Joakim Runnemo tilläts möta boll och skjuta in 1–2.

Strax efter målet fick Oscar Möller ett jätteläge till höger efter Christoffers Karlssons fina långboll, men tyvärr satte lyftningen i gaveln i stället för i målet. I den 76:e minuten var Jesper Arvidsson nära att nicka in Kristian Bergströms hörna från höger men bollen gick över. Vi fick fler kontringslägen men var inte tillräckligt kyliga för att ta rätt löpningar och slå de rätt passningarna.  

Mot slutet blev trycket allt värre mot vårt mål med inlägg och fasta situationer och det såg lite panikartat ut. Svetten sprutade där jag for omkring framför teven och det var olidligt nervöst när bollar matades in framför mål och vara nära att trilla in flera gånger om. När sedan domaren blåste av var det som att en tung sten föll från hjärtat och tårarna kom. Vilken lättnad! Och vilka oerhört viktiga poäng. Kan man vinna sådana här matcher så är oerhört mycket vunnet.

Efter att vi bara fick en pinne på Kopparvallen och alla tidigare motigheter på denna arena så känns det också rättvis att vi nu kunde plocka alla tre poängen.

Henrik Gustavsson fortsätter att vara stabil och lyckades hålla sig lugn trots trycket mot slutet. Fimpens rutin så här i slutet av säsongen är förstås ovärderlig.

Backlinjen fick mycket att bestyra denna dag och Kaiser Franz gjorde nu verkligen skäl för smeknamnet igen. I den första halvleken var Daniel Hallingström fullständigt dominant och kontrollerade helt luftrummet och trots trycket i den andra halvleken behöll Danne kylan och lyckades hålla ihop försvarsställningarna. Det är extra viktigt att Daniel kliver fram nu när Erik Moberg är skadad och i nästa match saknas ju också Alberis da Silva, som på det stora hela skötte sig bra men hade lite svårt med det hala underlaget.

Anton Tinnerholm spelade upp sig efter inledningen men fick, precis som Jesper Arvidsson, en jobbig andra halvlek då Ljungskile satsade framåt på kanterna.

På mitten var det av stor vikt att Christoffer Karlsson kunde komma in i Thomas Olssons frånvaro. Stoffa har gjort några fina inhopp och förtjänstfulla insatser i U21-laget på sistone och trots att han varit sjuk i veckan spelade han hela matchen med stort hjärta.

Bruno Marinho stod också för ett hårt jobb och svarade för kreativitet så länge vi spelade fotboll och inte bara tvingades till försvar.

Haris Radetinac jobbade också mer en normalt denna säsong, men kunde ha utnyttjat farten ännu mer så länge vi höll spelet uppe.

Kristian Bergström blev alltså stor matchhjälte med sina två mål och svarade även i övrigt för ett stort arbete. Med åtta mål och tio assist är han, tillsammans med Magnus Eriksson, tvåa i Superettans poängliga, en poäng efter Värnamos Viktor Claesson. Pligg har nu totalt gjort 110 serie- och kvalmål i ÅFF-tröjan, vilket endast är ett mål mindre än vad Veine Wallinder har gjort. Wallinder är förmodligen vår främste målskytt genom tiderna, i varje fall i modern tid.

Oscar Möller hade precis som Christoffer Karlsson varit sjuk i veckan och hade inte samma ork som tidigare men jobbade förtjänstfullt utan att få till det där extra.

Magnus Eriksson gör en oerhört stor nytta för hela laget, det syntes inte minst när han gick ut. Genom sin förmåga att suga in bollar och hålla i kunde vi fått lite mer andrum i slutet av matchen, men nu kom bollarna allt för snabbt tillbaka in framför vårt mål.

Det känns lite farligt att sätta in Viktor Prodell i sådana här matcher då det gäller att kämpa stenhårt om varje boll. Proddan är skicklig att hålla i bollen men måste löpa mer för att komma in i bollbanan och vara mer disciplinerad som vid hörnan vi släppte in målet på.

Daniel Swärd har visat bra sting när han har kommit in och kunde ha varit ett bättre alternativ med mer riv och slit.

Steiner Strömnes kom in istället för Oscar Möller sista kvarten, vilket var välbehövligt då han ligger bra till för att ta mittbacksplatsen bredvid Daniel Hallingström mot Brage.

Amir Suljic gjorde också ett kort inhopp istället för Bruno Marinho.

Samtliga förtjänar naturligtvis beröm för denna kämpaseger, som ju bäddar inför framtiden. Sju matcher återstår av seriespelet och fyra av dem spelas på Kopparvallen. Endast en gräsmatch återstår nu, borta mot Ängelholm.

Ängelholm har också fyra hemmamatcher kvar medan Sundsvall har fyra bortamatcher kvar, varav tre på naturgräs. Giffarna har bara vunnit två matcher på naturgräs i år.

Det blir intressant att se om Ängelholm håller för trycket i kväll borta mot Assyriska som verkar ha fått ny kraft efter två raka segrar. Sundsvall spelar först på torsdag hemma mot spelskickliga Värnamo och är förstås ännu mer pressat.

När det gäller vårt målskytte så är vi nu uppe i hela 50 fullträffar. Vårt rekord i Superettan är från 2004 med 55 mål. Efter 23 matcher har endast fyra lag gjort fler mål än oss sedan Superettan bildades 2000: Djurgården (2000) 55, Kalmar (2001) 55, Norrköping (2007) 52 och Mjällby (2009) 51. Samtliga av dessa lag avancerade sedan till Allsvenskan.

Nästa steg för att vi också ska ta oss tillbaka till högsta serien sker nästa måndag, 12 september, då vi tar emot Brage på Kopparvallen.

Matchfakta

Ljungskile SK – ÅFF 1–2 (0–2)

0–1 (17) Kristian Bergström (Jesper Arvidsson)

0–2 (45) Kristian Bergström

1–2 (60) Joakim Runnemo

Varningar ÅFF: Alberis da Silva (3:e, avstängd mot Brage), Viktor Prodell (1:a)

Domare: Omar Rafiq, Oslo

Publik: 814

Övrig statistik

Avslut totalt  17–10

Avslut på mål  8–5

Avslut i målställningen 0–0

Hörnor  7–2

Frisparkar  10–8

Offside  0–4

Varningar  0–2

Laget

Henrik Gustavsson –

Anton Tinnerholm, Daniel Hallingström, Alberis da Silva, Jesper Arvidsson –

Haris Radetinac, Christoffer Karlsson, Bruno Marinho (ut 91), Kristian Bergström –

Magnus Eriksson (ut 53), Oscar Möller (ut 80).

Inbytta ersättare: Viktor Prodell (in 53), Steinar Strömnes (in 80 MM), Amir Suljic (in 91).

Ej inbytta ersättare: Gustav Jansson, Andreas Johansson, Eric Jangholm Melin, Daniel Swärd.

Mycket viktig revansch

Efter tre matcher i rad där vi tidigt släppt in det första målet var det nu vår tur att ta ledningen och med målet kom också tryggheten i spelet och då var det egentligen inget snack om var de tre poängen skulle hamna.

Bara två matcher i år (Landskrona och Öster) är sämre än insatsen på Söderstadion då vi föll med 0–2. Nu fick vi gruvlig revansch när vi kom upp i den nivå som vi ska spela på. Det fanns en liten oro att vi skulle ha för stor respekt för motståndarlaget bara för att de heter Hammarby. Men vår tränare Andreas Thomsson förmedlade på ett bra sätt att vi inte skulle möta något märkvärdigt lag och precis som mot AIK i cupen gick våra mannar ut och spelade på med fokus på vårt eget spel.

Vi har släppt in många onödig mål i de senaste matcherna och hamnat i underläge i de tre senaste. Kulmen nåddes i Värnamo, där tre slarvmål satte oss i en mycket besvärlig sits. Vi fick med oss en poäng där men vi förstod alla att vi inte kunde fortsätta att skänka bort baklängesmål. Det kändes som en väckarklocka att försvarsspelet skulle skärpas och värderingen i passningsspelet skulle bli bättre inför denna match. Det får vi också verkligen säga att det blev.

Första halvan av första halvlek var riktigt bra. Vi tog kommandot direkt, med ett snabbt varierat passningsspel där hela planens bredd nyttjades på ett bra sätt. Bollinnehavet var mycket stort och Hammarby kom inte ur pressen. Vi låg högt och tätt i positionerna och kunde på så sätt pressa till oss bollen högt upp i banan.

Thomas Olsson vann bollen i den 13:e minuten, höll rutinerat i och hittade Haris Radetinac till höger. Haris slog sedan ett perfekt skärande inspel som Magnus Eriksson via försvararben kunde trycka in.

Hammarby kom in i matchen efter halva första halvlek och Kristian Bergström tvingades avväpna Sebastian Castro-Tello i farligt läge. Domaren Lars Olsson från Umeå var sedan nära att bjuda in bortalaget i matchen på allvar. Först missade han en solklar hands på en hammarbyspelare som fick stor fördel av sitt handbollspel och det var tur att Henrik Gustavsson räddade. Alberis da Silva togs sedan mycket ojuste bort och återigen kom Hammarby till avslut när vi skulle fått en solklar frispark.

Vi kom tillbaka i slutet av halvleken och Johannes Hopf tvingades till en bra räddning på Jesper Arvidssons frispark nere vid höger stolprot. Haris Radetinac spelade sedan snyggt fram till Magnus Eriksson men högerskottet räddade målvakten.

Vi rivstartade även den andra halvleken. Bruno Marinho fick kanonläge men sköt utanför. 2–0 kom dock redan i den 52:a minuten. Henrik Gustavsson räddade när Max Forsberg kom farligt fri från vänstersidan och vi ställde om snabbt. Haris Radetinac slog ett inlägg från höger som nickades bort, men Magnus Eriksson fick en fot på bollen och hann precis hejda sig i nästa moment då Thomas Olsson kom störtande i bättre läge. Hemvändaren gjorde inget misstag utan dundrade in bollen. Detta var första seriemålet i ÅFF sedan frisparken i slutskedet fram till 3–3 hemma mot Motala AIF 1996.

Magnus Eriksson var sedan riktigt på gång. I bra läge sköt han utanför. Kort senare var han på väg att bli fri på vänstersidan, men blev bryskt neddragen av Jose Monteiro, som redan hade ett gult kort men hammarbyspelaren undslapp ofattbart nog ytterligare ett gult kort som skulle ha inneburit utvisning.

Efter en frispark som Henrik Gustavsson fick i skopan var Fimpen alert och kastade ut till Magnus Eriksson som kom fri från halva plan men målvakten kunde rädda. 3–0 skulle dock komma i den 64:e minuten. Kristian Bergström bröt bollen högt upp i banan och spelade fram till Oscar Möller som avancerade, såg ut att tappa läget men vände om och placerade in bollen med vänstern.

Vi såg ut att ha stenkoll på matchen men så reducerade bortalaget i den 77:e minuten. Isac Pupo slog ett långt inlägg från vänster som Paulinho Guará mötte direkt med en volley upp i det vänstra krysset. Där var vi inte riktigt vakna och målet får främst Alberis da Silva ta på sig. Jesper Arvidsson fanns också där men hade en spelare längre ut att hålla ögonen på.

Viktor Prodell var sedan nära att punktera matchen men inspelet från vänster skarvade Viktor utanför. Det kunde sedan ha blivit riktig spänning men Henrik Gustavsson räddade Paulinho Guarás nick.

I slutskedet var dock aldrig Hammarby nära utan vi var närmare ytterligare ett mål. Kristian Bergströms och Haris Radetinac skott gick dock utanför.

På det stora hela var det här en mycket gedigen insats där de våra stundtals visade upp en mycket underhållande fotboll med vägvinnande spel med bra rörelse och få tillslag på bollen.

Henrik Gustavsson hade en normal arbetsdag i Superettan. Det vill säga inte speciellt mycket att göra men räddningen på Max Forsbergs halva friläge och Paulinhos nick var bra. Dessutom var Fimpen trygg i det höga spelet vid hörnor och frisparkar.

Efter några darriga försvarsinsatser tog nu samtliga försvarsspelare revansch på sig själva. Ingen vet hur länge Erik Moberg blir borta och det gäller att alla lyfter sig för att täta luckan. Det lyckades bra denna gång. Vi var lite sårbara en bit in på första halvlek då Hammarby sökte långa bollen i djupet. Det var ett svaghetstecken att inte försvarsspelarna hann ned när Magnus Eriksson föredömligt stoppade upp anfallet i den 27:e minuten då Sebastian Castro-Tello höll på att bli fri, men Kristian Bergström redde ut det hela. Likaså var det slappt att släppa in det tredje målet. Men på det stora hela var det ett mycket tryggare försvarsspel som visades upp gentemot tidigare.

Anton Tinnerholm tog stor revansch efter matchen i Värnamo och visade att han är förstavalet på högersidan med sin offensiva prägel, men var också nu mer noggrann i sin defensiv och i passningsspelet.

Alberis da Silva hittade nu tillbaka till en nivå med mycket bättre värderingar att stöta fram fullt då det fanns backup och avvakta när chansen var minimal att komma först på bollen och samtidigt stor att bli överspelad.

Daniel Hallingström låg bra i sin position och höll ihop laget väl. Jesper Arvidsson uppträdde nu också mer disciplinerat.

I en sådan här mach syns verkligen att vi har ett mittfält av hög allsvensk klass. Haris Radetinac visade nu vad han är kapabel till och hjälpte Anton på högerkanten mycket bättre i det defensiva spelet än tidigare. Samtidigt störtade Haris fram med fart på högerkanten och då är han mycket svårstoppad.

Efter två matcher där Thomas Olssons form verkade gå i stå, visade nu 35-åringen vilken tillgång han är. Genom att vara mer på tårna kastade han sig resolut in i närkamperna och skillnaden mot de som ännu inte har Thomas rutin, är att när han bestämt sig för att gå in i en duell så gör han det inte bara utan han fullföljer fullt ut och kommer därmed oftast ut med bollen. Äntligen fick vi också utdelning när Olsson kommer i andravåg och det viktiga 2–0-målet är också viktigt för Thomas personligen.

Bruno Marinho hittar allt bättre samspel med Thomas. Bruno gjorde nu en riktigt bra match och blir extra bra när resten av laget backar upp brassens energiska presspel. Rörelsemönstret var också mycket bra och passningskvaliteten har också varit hög i de senaste matcherna, vilket ofta är grunden till vår offensiv.

Kristian bergström sprang enormt mycket och låg också bakom väldigt mycket i offensiven samtidigt som han visade ett uppoffrande spel i defensiven och brytningen av friläget på Sebastian Castro-Tello var fantastisk att se, liksom brytpasset till Möllers 3–0 mål. Med tio målgivande passningar leder Pligg Superettans assistliga tillsammans med Falkenbergs Tobias Nilsson.

Vi har också ett forwards av hög allsvensk klass, som är oerhört tufft att möta. När vi leder matcher och våra hårt jobbande Magnus Eriksson och Oscar Möller ligger på rulle är vi riktigt giftiga.

  

Magnus Eriksson blir bara bättre och bara bättre. Han var lite för het i närkamperna i början men stötte sedan lagom. Varefter fick Mange flera fina lägen. Det blev ett mål och en assist blev det denna gång, men det kunde blivit mera. Efter sex mål på de fem senaste matcherna har Magnus gjort 11 mål och 7 assist, vilket bara ger en poäng mindre än Victor Claesson som toppar Superettans poängliga.  

Oscar Möller var tillbaka i startelvan för första gången sedan bortamatchen mot Brommapojkarna. Oscar var inte lika delaktig som Magnus, men ändå oerhört viktig och målet var ett typiskt Möller-mål, när det hela såg ut att vara över så tog han sig ändå igenom på nåt sätt och lyckades tråckla in bollen. Nu har Möller gjort mål två matcher i följd och ligger nia i Skytteligan med åtta fullträffar.

Viktor Prodell avlöste Oscar Möller sista 20 minuterna och var lite oaktsam om bollen till en början, men höll sedan värdefullt i bollen och var också nära att bli målskytt på Magnus Erikssons inspel men skarven gick utanför.

Amir Suljic och Steinar Strömnes hoppade in i slutet och bidrog genom att spela av matchen.

Det återstår nu åtta matcher och därmed 24 poäng att spela om. Eftersom serieledande Ängelholm och trean Sundsvall också vann har en trio ryckt i tabellen. Vi har tre poäng upp till Ängelholm men samtidigt tre poäng till godo på Sundsvall. Ner till tabellfyran Ljungskile har vi nio poäng och 17 mål. Just Ljungskile väntar på bortaplan på lördag. Då är det stenhårt jobb som gäller!

Tveka inte utan häng med bussresan och stötta de våra i toppmatchen. Anmäl dig till ÅFF-kansliet 0120 – 129 47 eller Torbjörn Nilsson 070 – 257 83 16, senast på onsdag.

Matchfakta

ÅFF – Hammarby IF 3–1 (1–0)

1–0 (13) Magnus Eriksson (Haris Radetinac)

2–0 (52) Thomas Olsson (Magnus Eriksson)

3–0 (64) Oscar Möller (Kristian Bergström)

3–1 (77) Paulinho Guará

Varningar ÅFF: Alberis da Silva (2:a)

Domare: Lars Olsson, Umeå.

Publik: 4 615

Övrig statistik

Avslut totalt  13–4

Avslut på mål  5–3

Avslut i målställningen 0–0

Hörnor  5–5

Frisparkar  17–11

Offside  3–3

Varningar  1–1

Laget

Henrik Gustavsson –

Anton Tinnerholm, Daniel Hallingström, Alberis da Silva, Jesper Arvidsson –

Haris Radetinac, Thomas Olsson (ut 89), Bruno Marinho, Kristian Bergström –

Magnus Eriksson, Oscar Möller (ut 74).

Inbytta ersättare: Viktor Prodell (in 74), Amir Suljic (in 89), Steinar Strömnes (92 MM).

Ej inbytta ersättare: Gustav Jansson, Andreas Johansson, Besart Kalludra, Daniel Swärd.

Moralen räddade slarvet

För tredje matchen i rad räddar vi poäng trots underläge. Vi var en hårsmån från 1–4 med kvarten kvar men lyckades få 3–3. Det här håller dock inte i längden utan större noggrannhet och skärpa måste till om det här ska sluta lyckligt.

Efter att vi hamnat onödigt i underläge två matcher i rad kändes det nödvändigt att vi skulle bli mer rädda om bollen och inte gå bort oss med massor av spelare framför bollen. Detta kändes speciellt viktigt mot ett spelskickligt Värnamo som dessutom hade självförtroende efter många vinster på sistone.

Men vad händer då? Jo, vi slarvade betänkligt i passningsspelet och bjöd motståndarna med horribla felpassningar. Mål nummer ett som vi släppte in föll dock efter ett simpelt inkast, nästan ända nere vid vår hörnflagga. Anton Tinnerholm var inte på hugget, tappade sin markering på den farligaste motståndaren Victor Claesson, som tog sig fram längs med kortlinjen. Våra övriga försvarare tappade också fokus och Bujar Ferizi kunde sedermera sätta det första målet.

Inte nog med detta. Kort senare gick vi bort oss igen och Värnamo kunde anfalla på vår högersida utan att någon av våra spelare visade pondus i närkamperna trots många chanser att stoppa motståndarna. Hemmalaget hade också flyt då Vlado Zlojutros skott tog på en av de våra och in i det främre krysset.

Efter en halvtimmes spel kom så de våra underfund med att Värnamo egentligen inte var något märkvärdigt lag i defensiven. Med fart i mitten tog bland annat Haris Radetinac sats och ytor öppnades så länge det gick undan.

Reduceringsmålet i den 36:e minuten kom också av fart och fläkt. Haris Radetinac höll i bollen bra och lämnade över till Anton Tinnerholm som stormade fram på högerkanten och slog ett fint inspel till Magnus Eriksson, som skarvade in bollen invid den bortre stolpen.

Haris Radetinac drog sedan på sig en varning, efter att inte ha tagit tillräcklig spelbredd för att öppna för Anton Tinnerholms passning och kom då sent in i situationen. Men att domaren Kristoffer Karlsson lät spelet stå still i tre minuter med tjafs, är bara för dåligt. Genom detta kom vår offensiv av sig.

I den andra akten tryckte vi på duktigt mot motståndarmålet från början, men saknade den rätta skärpan i sista avgörande passningen och i avsluten, men med tålamod skulle lägena uppenbara sig. Men så hände det som inte fick hända. En felpassning av Anton Tinnerholm och Värnamo ställde om väldigt snabbt genom snabbe nytillskottet Donald Wellington och Vlado Zlojutro blev tvåmålskytt.

Detta mål kom som en chock då Värnamo inte hade haft något i andra halvlek. Vi höll på att vika ned oss och Vlado Zlojutro fick en jättechans att bli tremålskytt och helt skjuta oss i sank, men från bara några meter sköt han i ribban.

Kort senare anföll vi mycket snyggt med klapp-klapp-spel på vänsterkanten. Daniel Hallingström slog en snabb frispark efter en offsideavblåsning långt ned på egen planhalva. Kristian Bergström fick bollen och hittade en mötande Oscar Möller som direktskarvade ut till Jesper Arvidsson. Möller vände om och sprintade i djupled medan Jesper slog bollen till Magnus Eriksson som direktskarvade perfekt in i Oscars löpväg. Möller hade bara att vinkla in bollen invid den bortre stolpen. Jublet hann knappt lägga sig för 52 sekunder senare var det dags igen. Värnamo försökte spela upp bollen på vår högerkant men Anton Tinnerholm och Thomas Olsson pressade gemensamt till sig bollen. Thomas spelade sedan en boll i djupet till Christoffer Karlsson som störtade fram centralt och hittade Kristian Bergström som direktskarvade fram till Magnus Eriksson. Mange vände elegant in mellan två försvarare, kom fri och rullade kyligt in 3–3 med "fel" fot invid den vänstra stolpen.

Vilken glädje bland oss 200–300 ÅFF-are på plats. Från uträknade till kvittering. Hemmalaget såg rejält skärrat ut och tänk om vi även kunde få in ett fjärde mål.

Kanske var våra spelare lite för heta på gröten offensivt, men nog blåste också domaren sönder matchen i slutskedet och vi tappade takten för att få till det där trycket som behövdes för ett segermål. Åtta frisparkar till hemmalaget efter vår kvittering och ingen till oss säger det mesta om domarinsatsen i slutet. Även i övrigt blev vi bestulna på flera klara frisparkar.

Att vi inte vann får vi dock skylla alla slarvfel. Det kändes upplagt för Erik Moberg och Daniel Hallingström som mittlås, men då var alltså olyckan framme och Moberg lär vara borta några matcher till.

Alberis da Silva var riktigt bra tidigare men har haft det tyngre de senaste matcherna. Brassen måste väljare enklare uppspelsvägar och komma tillbaka till sina vältajmade framstötar.

I Erik Mobergs frånvaro är det viktigt att Daniel Hallingström får kontinuitet som mittback och känner att han får ta ett större ansvar.

Anton Tinnerholm spelade snyggt fram till vårt första mål, men hade det tungt i övrigt. Att markera vid ett livsfarligt inkast får inte missas. Att spelet svajar en del för en 20-åring får man köpa men när en mindre bra dag uppenbarar sig måste man också kunna utnyttja Steinar Strömnäs tryggare spel genom ett byte.

Jesper Arvidsson spelade upp sig i den andra halvleken och vi vann en hel del mark på vänsterkanten genom ett enklare spel i djupledsspelet på marken.

Haris Radetinac firade en del triumfer offensivt med bra fart, men det duger inte att halvhjärtat jobba i defensiven. Det gjorde det inte direkt lättare för Anton Tinnerholm. Haris tappade också boll flera gånger i livsfarliga lägen.

Kristian Bergström vaknade till i våra bra perioder och spelade perfekt fram till vårt tredje mål, men även Pligg slog flera livsfarliga felpassningar.

Jag tyckte att Thomas Olsson skötte sig förvånansvärt bra i sin debut mot Degerfors, men sedan har inte utvecklingskurvan gått framåt så som jag hoppats. Ofta står han lite för mycket på hälarna och är inte på tå, men när han väl kommer till så gör han det bra i duellspelet. Det finns även mer att få ut av passningsspelet.

Bruno Marinho var den på mittfältet som klarade sig bäst, med sitt uppoffrande spel och goda tanke bakom passningsspelet. Att han utgick på grund av kramp är också ett gott betyg åt arbetsinsatsen.

Christoffer Karlsson ersatte och köttade på bra, lite för bra med tanke på varningen som gör att han är avstängd mot Hammarby. Succébyte får man väl ändå säga för Stoffa var inte på banan ens i två minuter innan vi både reducerade och kvitterade.

Längst fram finner vi matchens bästa ÅFF-are i Magnus Eriksson som jobbade och gjorde två fina mål. Därmed har Mange gjort tio mål och ligger på delad tredjeplats i Superettans skytteliga tillsammans med Ängelholms Sebastian Andersson. Jönköpings Branimir Hrgota (12 mål) och Värnamos Victor Claesson (11 mål) är de enda som är före. Magnus har efter tio raka matcher utan mål nu gjort fem mål på de fyra senaste matcherna. Magnus är också delad tvåa i Superettans poängliga med 16 poäng. Leder gör Victor Claesson med 18 poäng.

Viktor Prodell hade ingen av sina bästa dagar men kunde mycket väl ha blivit målskytt i första halvlek.

Oscar Möller bytte av Viktor och Oscar behövs verkligen med sitt djupledsspel, men kan ännu tydligare visa sina löpvägsintentioner för sina medspelare. Vid målet gjorde han det väldigt bra och vinklade säkert in bollen invid bortre stolpen.  Detta var Möllers sjunde mål i år och därmed ligger han tia i Superettans skytteliga.

Henrik Gustavsson hade märkligt nog inte mycket att göra utöver målen, där han inte hade stor chans på de öppna lägena som bjöds.

Naturligtvis förtjänar alla spelare beröm för moralen att trots ett mycket svårt läge hämta upp till en poäng som förhoppningsvis är värdefull i slutändan. Men risken finns ju att Ängelholm och Sundsvall kommer att fortsätta att ta väldigt många poäng och då måste vi också göra det. Avståndet ned till lagen bakom har dock ökat, men naturligtvis kan fler lag blanda sig i toppstriden.

Chanserna att reparera poängförluster minskar med antalet matcher som återstår och för att vi i framtiden ska undvika poängtappen måste vi bli mer rädda om bollen. Vi är ju vassa i djupled när vi löper och släpper bollen på marken framför löpande spelare. Vi måste jobba med det enkla och inte slarva bort bollen. Moralen kan inte rädda oss varje gång!

Sist måste jag berömma bemötandet i Värnamo. Polisen mötte upp på ett fantastiskt sätt, inte för att stävja något bråk (det är ju aldrig aktuellt när ÅFF-supportrar kommer på besök) utan för att vara behjälpliga för oss att hitta till arenan. Jag är säker på att ett sådant bemötande är det absolut bästa för att stävja våldsbenägna personer, istället för förnedrande nät och annat trams.

Matchfakta

IFK Värnamo – ÅFF 3–3 (2–1)

1–0 (24) Bujar Ferizi

2–0 (26) Vlado Zlojutro

2–1 (36) Magnus Eriksson (Anton Tinnerholm)

3–1 (64) Vlado Zlojutro

3–2 (77) Oscar Möller (Magnus Eriksson)

3–3 (78) Magnus Eriksson (Kristian Bergström)

Varningar ÅFF: Haris Radetinac (7:e), Christoffer Karlsson (3:e, avstängd mot Hammarby)

Domare: Kristoffer Karlsson, Göteborg.

Publik: 2 328

Övrig statistik

Avslut totalt  6–9

Avslut på mål  4–6

Avslut i målställningen 1–0

Hörnor  5–5

Frisparkar  16–16

Offside  4–4

Varningar  1–2

Laget

Henrik Gustavsson –

Anton Tinnerholm, Daniel Hallingström, Alberis da Silva, Jesper Arvidsson –

Haris Radetinac, Thomas Olsson, Bruno Marinho (ut 76), Kristian Bergström –

Magnus Eriksson, Viktor Prodell (ut 66).

Inbytta ersättare: Oscar Möller (in 66), Christoffer Karlsson (in 76).

Ej inbytta ersättare: Gustav Jansson, Steinar Strömnes, Prince Eboagwu, Amir Suljic, Daniel Swärd.

Euforisk glädje!

Näst efter uppflyttningar och cuptriumfer är det inte ofta som man fått uppleva en sådan glädje som i går. En vändning av detta slag sker ju bara i drömmen men i går blev den en sanndröm!

Att en match inte spelas i 90 minuter har vi bittert fått erfara många gånger, men denna gång var stopptiden av godo. Vi har gjort sena viktiga mål tidigare också. Senast när vi gick upp i Allsvenskan 2009 gjorde vi mål i slutminuterna borta mot Norrköping, hemma mot Assyriska och borta mot Vasalund, när vi säkrade avancemanget. Men att vända underläge till seger med två sena mål – nej det har jag aldrig tidigare upplevt och det har ju blivit några matcher sedan 1985…

Detta är någonting man drömt om många gånger och nu slog drömmen alltså in, vilket är helt fantastiskt. Känslan är ju inte direkt svagare av att allt såg så hopplöst ut. Vi tryckte på som om vi var både en och två man fler på banan under andra halvan av andra halvlek, men det tycktes vara helt omöjligt att få in bollen.

Vi tyckte att Oscar Möller ofta kom ute på högerkanten i stället för att finnas inne i boxen för att vräka in bollen, men efter att ha slagit in bollen från höger dröjde Möller kvar på högerkanten. Vi hade tidigare saknat folk för att plocka upp bollar vid längre inlägg, men nu såg jag att Oscar var kvar. Måtte han få bollen och det fick han. Med styrka och kraft ryckte han och slog bollen snett inåt bakåt efter att ha tunnlat en motståndare. Magnus Eriksson satte foten till och tunnlade också en motståndare och bollen for in i nätmaskorna. Vilken enorm glädje att vi äntligen fick hål på Jönköping. Nu skulle vi i varje fall kunna få en pinne, men tänk om vi kunde göra ett mål till! Då vore det ju hela fulländat. Kristian Bergström var målmedveten och var inte nöjd utan ville ha mer . Bollen spelades fram till Magnus Eriksson som med styrka höll i bollen, vände om och slog en genial och samtidigt helt perfekt boll i en 180-gradersomvändning. Pligg kom helt fri och tvekade inte. Med högern vek han in segermålet i bortre hörnet. Vilken glädje – den går på intet sätt att beskriva, alla for om kring som om de varit fullständigt tokiga av segerrus och hela Kopparvallen kokade.

Det var som om det kändes i högerfoten under veckan, känslan att vika in den i bortre hörnet. Nu förstod jag ju att det inte var jag som skulle göra det… Men att Kristian Bergström gjorde det målet med högerfoten var en riktig högoddsare.

Vilken moral våra mannar visar. Det är lätt att vika ner sig när allt är emot men det här ger ett enormt självförtroende inför framtiden, precis som Thomas Olsson påpekade efter matchen. Nu har vi vänt underläge till seger tre gånger under de senaste sex matcherna. Och att kunna vända så sent är ju fantastiskt viktigt att ta med sig, samtidigt som våra motståndare måste känna att vi blir väldigt svårslagna.

Det kändes naturligt att laguppställningen skulle bli densamma som startade matchen på Stora Valla med den skillnaden att Magnus Eriksson ersatte avstängde Haris Radetinac på topp.

Även om vi startade matchen rätt bra offensivt så kändes inte vår defensiv stabil. Vi låg för långt ifrån våra motståndare och tog inte kampen mot ett, som alla visste, tufft spelande Jönköping. Därför kändes Södras anfallsförsök farliga. I den 16:e minuten var det färdigt. Vi hamnade i numerärt underläge efter vård av Daniel Hallingström, men mittfältet borde ha hjälpt till bättre. Alberis da Silva kom fel i situationer två gånger och chansade istället för att försöka styra ut Andreas Tegström ut på kanten. Vår brasse åkte istället på en tunnel och södraspelaren fick öppen gata för att rulla in 0–1.  

Vi drabbades inte av samma panik som tidigare under säsongen eftersom vi vänt matcher på sistone, men det var fortfarande inte stabilt försvarsmässigt och offensivt utnyttjade vi inte det fina underlaget som tidigare. Bollen släpptes inte till enklare alternativ och passningskvaliteten var för svag, genom dessa åkte vi också på farliga omställningar. Chanser skapades ändå för både ett och två mål redan innan paus, men antingen gick skotten utanför eller också räddade målvakten Niklas Helgesson.

Vi hade heller inget flyt med domaren Niklas Abrahamsson från Sollefteå, som efter diskussion med sin assisterande domare Fredrik Johansson från Hässelby dömde bort en solklar straffspark, där både hands och armbågar i ryggen på Thomas Olsson förekom. Vi borde dessutom haft ytterligare en straff för hands.

I andra halvlek blev trycket allt mer intensivt. Jönköping backade hem och våra spelvändningar som ofta lyste med sin frånvaro i första halvlek blev allt mer frekventa. Att bortalaget tröttnade såg vi i varningsstatistiken då de gröna, trots att domaren släppte många ojustheter, drog på sig fem gula kort i andra halvlek. Christer Persson borde dessutom ha blivit utvisad då han satsade brutalt efter att redan ha fått ett gult kort.

Sett till övertaget borde vi ha kommit till fler vassa målchanser men många av inläggen var av alldeles för svag kvalitet, antingen för långa eller rakt till målvakten. Alla var också för ivriga och trängdes framför mål. Det måste finnas någon vid bortre delen av straffområdet som skulle snappa upp förlupna inlägg.

Men så kom alltså utdelningen till slut efter två mycket fina mål.

Henrik Gustavsson hade en ganska lugn dag på jobbet men gjorde en fin räddning när Tommy Thelin rann igenom i första halvlek.

Försvarsmässigt såg det inte stabilt ut i första halvlek. Uppställningen kändes som den bästa för dagen, men visst är det bättre med Anton Tinnerholm till höger och två av trion Erik Moberg, Daniel Hallingström och Alberis da Silva i mitten. Daniel kom inte till sin rätt till höger och både Moberg och da Silva gjorde grova misstag i första halvlek. Alberis som för några matcher sedan klev fram så bra har inte nått samma nivå de senaste matcherna. Jesper Arvidsson var också illa ute i den första akten.

I den andra halvleken spelade samtliga försvarsspelare upp sig och bidrog genom att sätta bättre fart på bollen.

På mittfältet fick alltså Anton Tinnerholm förtroendet till höger och han jobbade och slet kopiöst men fick inte till inläggen. Thomas Olsson kändes inte helt bekväm på konstgräset, men glänste stundtals och var nära en succécomeback med mål redan efter 17 sekunder, men skottet gick utanför. Med tiden kommer nyttan av 35-åringen på plan att bli allt större.

Bruno Marinho hade problem med passningsspelet till en början men man får också komma ihåg att han har bollen väldigt mycket, hämtar boll, håller i boll och slår många bra passningar. Bruno bidrog starkt till det tryck vi fick i andra halvlek.

Även Kristian Bergström bidrog till det kolossala övertaget i den andra akten genom väldigt många löpmeter och pådrivande, tempohöjande passningsspel. De fasta situationerna var inte av tillräckligt god kvalitet, men det var ändå välförtjänt att Pligg fick avgöra den här matchen. Sex mål har nu Bergström gjort under året och tillsammans med åtta assist ligger han tvåa i Superettans poängliga, två poäng mindre än Värnamos Viktor Claesson.

Längst fram var Magnus Eriksson tillbaka från start och efter en lång svacka utan mål verkar Mange åter vara i måltagen. Magnus jobbade kopiöst matchen igenom och fick också välförtjänt göra mål och assisterade dessutom vackert till Pliggs segermål. På de senaste tre matcherna har Magnus därmed gjort tre mål och två assist. Totalt har Magnus därmed gjort åtta mål och ligger femma i Supsrettans skytteliga. Tillsammans med fem assist är Mange trea i poängligan en poäng efter Pligg.

Viktor Prodell bidrog också i offensiven om än inte i samma utsträckning som de tre föregående. Att Magnus och Viktor är lite för lika i sin spelstil för att spela ihop är ingen nyhet, men i den andra halvleken fungerade det ändå rätt bra.

Självklart är det bra att få in en djupledslöpande Oscar Möller, men han var inte färdig för att starta den här matchen.  Nu kom han in och gjorde det bra. Vi ville se honom mer inne i boxen, men om han inte dröjt sig kvar där ute till höger i straffområdet så hade vi nog inte fått någon poäng i den här matchen.

Amir Suljic gjorde ett bra inhopp med pigga ben mot ett tröttkört Jönköping och drev på pressen. Det samma gjorde Daniel Swärd som löpte bra i djupet och kom in med positiv energi.

Naturligtvis måste hela laget hyllas för att ta tag i matchen efter en inte allt för bra första halvlek och så målmedvetet oförtrutet forcera in målen i slutet av matchen.

Vi har nu fyra raka segrar, vilket inte har hänt sedan inledningen av Superettan 2008. Tio matcher återstår och hur många poäng som krävs törs jag inte sia om. Ängelholm (två poäng efter oss) har 11 matcher utan förlust, varav sex segrar och Sundsvall (tre poäng efter oss) har efter förlusten på Kopparvallen radat upp sju raka segrar. Det är därmed en oerhört formstark topptrio som går in i sista tredjedelen av serien. I denna omgång spelar Giffarna borta mot Ljungskile i kväll och i morgon har Ängelholm bortamatch mot jumbon Qviding.

Bakom topptrion har däremot fältet spruckit upp. Bland förhandsfavoriterna är Hammarby och Assyriska hela 12 poäng efter oss, men de har en match mindre spelad. Till Degerfors på fjärde plats skiljer nu sex poäng och DIF spelar borta mot Assyriska i kväll. Även femman Falkenberg (nio poäng efter oss) spelar i kväll, borta mot Västerås.

Nästa motståndare är Värnamo borta på söndag och innan dess spelar IFK borta mot sexan Brommapojkarna (som är tio poäng efter oss) på måndag. Vi kommer att anordna en bussresa till ett mycket förmånligt pris till den matchen. Håll ögonen öppna här på officiella hemsidan framöver för mer information om detta. Det är tio matcher kvar och naturligtvis behöver laget allt stöd i kampen om en återkomst till Allsvenskan.

Matchfakta

ÅFF – Jönköpings Södra IF 2–1 (0–1)

0–1 (16) Andreas Tegström

1–1 (90) Magnus Eriksson (Oscar Möller)

2–1 (92) Kristian Bergström (Magnus Eriksson)

Varningar ÅFF: Jesper Arvidsson (5:e), Anton Tinnerholm (1:a)

Domare: Niklas Abrahamsson, Sollefteå.

Publik: 2 940

Övrig statistik

Avslut totalt  21–6

Avslut på mål  13–5

Avslut i målställningen 1–0

Hörnor  11–4

Frisparkar  12–6

Offside  2–3

Varningar  2–5

Laget

Henrik Gustavsson –

Daniel Hallingström, Erik Moberg, Alberis da Silva (ut 84), Jesper Arvidsson –

Anton Tinnerholm, Thomas Olsson (ut 80), Bruno Marinho, Kristian Bergström –

Magnus Eriksson, Viktor Prodell (ut 67).

Inbytta ersättare: Oscar Möller (in 67), Amir Suljic (in 80), Daniel Swärd (in 84 F).

Ej inbytta ersättare: Gustav Jansson, Steinar Strömnes, Christoffer Karlsson, Prince Eboagwu.

En oerhört viktig seger

Jag har upplevt flera spännande matcher på Stora Valla men detta var första gången i en toppstrid. Det var väldigt tungt efter den första halvleken men de våra visade på en stark moral och det var oerhört skönt att vi kunde vända underläget till seger med 2–1.

• Vi måste göra första målet
• Vi kan inte vinna på bortaplan
• Vi kan absolut inte vinna på naturgräs

Dessa tre påståenden har ältats till leda och då kan det också leda till en fiktiv sanning. En sanning som på ett psykologiskt plan påverkar spelare, ledare och anhängare på ett negativt sätt. Enda sättet att komma ur en sådan negativ spiral är att motbevisa påståendena.

Efter fyra raka bortaförluster har vi nu tre raka poängmatcher utanför Kopparvallen. Dittills på hemmaplan obesegrade Brommapojkarna hade vi på fallrepet men tappade till 2–2 efter Oscar Möllers utvisning. På svårspelade Valhalla blev vi första laget att göra tre mål på täta Qviding. Och nu lyckades vi även vinna på gräs mot en toppkonkurrent. Dessutom vände vi underläge till seger precis som i hemmamatchen mot Brommapojkarna. Av de fem senaste matcherna totalt har vi därmed vunnit fyra och vänt underläge i två av dem. Enda poängtappet de senaste fem matcherna var bortamatchen mot BP. 13–5 är också en fin målskillnad på dessa matcher.

Om vi nu går tillbaka till matchen mot Degerfors, så kändes det som vi var det bättre laget redan från början. Hemmalaget låg inte så högt i pressen som väntat och det var skönt att vi fick komma in i matchen, känna på underlaget och rulla runt. Därför kom baklängesmålet som en chock. Att samma chock mot Degerfors skedde på Kopparvallen i våras gjorde inte det hela bättre. Inte nu igen! Detta var också ett mycket onödigt mål. Att Thomas Olsson inte nådde bollen är inte mycket att säga om men att Bruno Marinho inte kunde täcka av mot målet var naturligtvis olyckligt. Att vår backlinje stod och tittade på istället för att gå i press på skytten var också riktigt illa. Inte heller var Henrik Gustavsson på tårna för att mota det inte allt för märkvärdiga skottet.

Ja, det var väldigt många delar som fallerade vid det målet och det får naturligtvis inte ske. Men nu gjorde det, det. Tidigare har vi haft svårt att jobba utifrån ett sådant ödesdigert mål men nu finns det en mer målmedveten moral i gänget för att arbeta vidare. Serien går snart in i de tio sista matcherna och chanserna att reparera skador minskar. Det gäller att ta vara på varje chans för att vi tillslut ska kunna ta oss tillbaka till Allsvenskan.

Den första halvleken var inte bra från något av lagen. Degerfors såg inte alls intresserat ut av att spela fotboll utan låg bara kvar i sina försvarsställningar och satsade på en och annan kontring, vilket i och för sig kändes livsfarligt i och med att de levererat genom detta spel tidigare i år. Men denna gång hade de för dålig kvalitet i sina omställningar, vilket naturligtvis också berodde på att de mötte en svår motståndare.

Vi kom ganska enkelt fram i banan och hittade bra vägar fram på högerkanten där Anton Tinnerholm var giftig, men varför inte mata ännu mer bollar på en fungerande väg? Blåsten förstörde en hel del och bollarna hamnade ofta på vägrenen eller i vägs ände när Alberis da Silva och de andra i backlinjen skulle slå de långa bollarna på djupet. Jag har eftersökt de där bollarna men med bättre adress och av spelare som åtminstone är i närheten av mittlinjen.

Vi kom ändå fram tillräckligt många gånger för att åtminstone nå en kvittering innan paus, men vi hade inte marginalerna med oss. Degerforsarna fick ut en fot i sista stund och våra avslut var för svaga. Vassaste läget fick Anton Tinnerholm på sin egen retur men han lyckades inte lyfta över den liggande målvakten Brian Edwards.

Trägen vinner ofta, om tron är tillräckligt stark och det var den denna gång. Vi började den andra halvleken starkt. När ett lag blir starkt tillbakapressat uppstår lätt situationer då de tar till allt mer desperata metoder för att freda sig.

Jag var beredd på att Haris Radetinac skulle få frispark, men blev förbannad över att det gula kortet på förövaren Tobias Solberg uteblev. Men när jag förstod att vi hade fått straff så kändes det ju okej, om vi satte den förstås!

Jag var allt orolig, för Jesper Arvidsson hade haft problem i matchen och sådant brukar avspegla sig hos en straffskytt. Men Jeppe var hur lugn och säker som helst. Brian Edwards gick åt rätt håll men straffen var hård och målvakten var inte direkt nära att ta den.

Underbart! Så snabbt mörker kan förvandlas till ljus.

En annan åskådare som såg straffsituationen i en bättre vinkel förklarade att nedsparkningen var moment nummer två i ojusteheten och att drag- i-tröjan/knuff-förseelsen började inne i straffområdet och då kan det ju inte bli annat än straff. TV-reprisen stärker också detta men var Solbergs gula kort tog vägen är en gåta.

Trots målet vaknade vi inte helt till liv utan det gjorde istället Degerfors som kröp ur sina skyttegravar och började anfalla, stundtals riktigt otäckt farligt. Tack vare ett fint uppoffrande spel för att reparera vad andra medspelare ställt till med kunde vi freda oss. På det stora hela skapade vi klart flest chanser och det var skönt att vi fick ledningsmålet rätt snabbt.

Kristian Bergström slog en hörna från höger i den 70:e minuten. Bollen hamnade hos Magnus Eriksson som tog emot, ryckte till vänster och slog ett kalasinlägg som Daniel Hallingström elegant hängde in vid den vänstra stolproten.

Med lite mer kylighet i anfallsspelet hade vi avgjort matchen med ytterligare mål, men det blev spännande in i det sista. Stormen reddes dock ut och vi är nu tre poäng före Degerfors istället för tre efter som i paus.


Henrik Gustavsson borde ha kunnat mota det första målet och hade ett farligt utkast till en motspelare. I övrigt gjorde han det bra. Det var inte helt lätt då Degerfors hade en hel del fasta situationer och det var tufft i boxen men Fimpen vågade och vann allt i luftrummet.

Lagledningen valde att ändra en del i startelvan och man måste beundra dem för att våga. Efter tio matcher utan mål gjorde Magnus Eriksson två mål senast mot Qviding, men fick ändå börja på bänken. Att bänka en spelare på det sättet kan inte vara lätt, men om Andreas Thomsson ville få in någon mer djupledsspelare så var det ju antingen Viktor Prodell eller Magnus Eriksson som skulle stryka på foten. Prodell har i flera matcher visat på bra form och var också framgångsrik i denna match med sina bollmottagningar och vidareleveranser.

Att ha Magnus Eriksson (7 mål) och Oscar Möller (6 mål) på bänken visar på en enorm bredd i truppen som inget annat lag i den här serien kan visa upp.

Haris Radetinac spelade på topp istället för Magnus och hade en del framgång när han inte behövde tänka så mycket på defensiven. Han är ju också stark i huvudspelet och verkade kunna löpa lite rakare mot mål än när han spelar på kanten. Det var dock en svår match då utrymme inte fanns eftersom Degerfors backade hem.

Anton Tinnerholm gjorde två mål som högermittfältare i Landskrona och visade nu också framfötterna genom flera fina attacker ända in mot mål. Eftersom Haris nu är avstängd mot Jönköping har Anton skaffat sig mer erfarenhet av mittfältsspelet men han behöver få ännu fler bollar att jobba på. Dessutom har han blivit mognare i sitt defensiva arbete och tjuvrusar inte på samma sätt som tidigare utan avvaktar precis lagom för att slå till i rätt ögonblick.

Daniel Hallingström flyttades åter ut på högerbacksplatsen och det såg inte helt bekvämt ut i första halvlek och han var sedan bättre som mittback. Äntligen fick Danne göra årets första mål och ett riktigt viktigt sådant. Förmodligen spelar Danne högerback även mot Jönköping, men det ska inte behöva vara något problem.

Alberis da Silva har efter några lysande insatser haft lite problem på sistone och inte vågat kliva fram på samma sätt och när han väl gjorde det så fick han en horribel varning. Att brassen blev utbytt var logiskt då det inte såg helt stabilt ut, men förhoppningsvis kommer Alberis tillbaka mot Jönköping.

Erik Moberg var också tillbaka i passivitet till en början men växte med mer ansvar sedan Alberis gick ut och var kung i luften när Degerfors matade in bollar i slutet av matchen.

Jesper Arvidsson hade precis som på Valhalla problem med sin position och bollbehandling men spelade upp sig, satte den livsviktiga straffen och gjorde en fantastisk brytning i straffområdet. Och ja, TV-reprisen visar också att brytningen var på bollen.

Kristian Bergström kom inte upp i sin klass i offensiven men gjorde ett stort jobb i defensiven och kom bland annat i undsättning i sista stund då Christophe Lallet höll på att få fritt skottläge.

Bruno Marinho har inte heller kommit upp i den nivå han bemästrar på sistone men kan nog med tiden bilda ett riktigt starkt och balanserat centralt mittfält med Thomas Olsson.

Ja, Thomas Olsson gjorde ju äntligen comeback i ÅFF-tröjan. Jag har väntat länge på detta. Eftersom åren gått var jag inte längre säker på att jag skulle få uppleva detta, men nu är det faktum. Steget, rörelsemönstret och de kvicka snurrarna känns igen som om det var i går. Naturligtvis har Thomas utvecklats under sina många år i Allsvenskan och internationellt cupspel, men han var väldigt bra innan dess också.

Med tanke på att han inte spelat någon seriematch från start sedan den 3 oktober förra året (Göteborg – Mjällby 0–0) gjorde han det riktigt bra. Jag hade på känn att han skulle starta och kanske spela 60 minuter men nu blev det över 80 minuter, vilket inte är illa. Thomas har bara tränat med vårt lag några dagar och är inte upp i fullt matchtempo, men det syns vilken respekt motståndarna har för honom. I och med detta vinner han extra tid att briljera med sitt passningsspel vilket skiljer sig genom lugnet och avvägningen i passningarna gentemot övriga spelare i serien. Många spelare kan slå passningar i hyfsat rätt riktning men hårdheten för att en medspelare ska kunna löpa in i bollbanan och ta emot bollen med rätt fot är det inte många som bemästrar så som Thomas Olsson. Och han lyckas med detta även med yttersidor och på volley. Olsson är ju också en stark bollvinnare, men i det fallet finns nog ännu mer att hämta då han fått mer matchtempo och tajmar närkamperna bättre. En varning blev det denna gång och det var farligt nära även en andra ostskiva och därigenom ett rött kort.

Förutom sina goda tekniska spelegenskaper är ju Thomas också en ledare på planen som medspelare har respekt för. Med ännu mer tid med grabbarna ska han kunna styra övriga spelare rätt i sina positioner och hitta ett bra samspel med Bruno Marinho på mitten. Kristian Bergström ska också kunna utnyttja ytan till vänster bättre med kvalitativa bollar från Thomas.

Även i andravågsspelet ska Thomas på ett bättre sätt kunna plocka hem bollar från forwards och leverera vidare med större kvalitet än andra spelare. Och han ska även kunna möta i ännu större utsträckning för uppspel från backlinjen. Detta kräver en del löpmeter men det ska en vältränad Thomas Olsson klara, bara övriga lagmedlemmar också ställer upp på att ge precis allt för att vi ska ta oss tillbaka till Allsvenskan!

Magnus Eriksson tog petningen på rätt sätt och var energisk i sitt inhopp. Mange gjorde en fin prestation vid framspelningen till segermålet, men kunde ha varit lite kyligare i slutet av matchen. Högerfoten behöver också tränas upp då det blir för lättläst att täcka av skotten för försvararna.

Oscar Möller hoppade också in och det var viktigt att han fick speltid för att komma tillbaka efter skada. Blir han bara fri från knäproblemen har vi ett riktigt gott sparkapital i höst.

Christoffer Karlsson har hoppat in de fyra senaste matcherna och är perfekt att stoppa in för att kötta mot tröttkörda motståndare.

Amir Suljic som spelat de sex senaste matcherna från start fick nu inte ens hoppa in. Det fick inte heller Prince Eboagwu och Daniel Swärd. Och till nästa match är förhoppningsvis Steinar Strömnes åter i speldugligt skick. jag tycker också att Eric Jangholm Melin har sett allt starkare ut i U21 på sistone. Konkurrensen är fantastisk, vilket kan vara nog så viktigt i höst. Alla vill ju ha kontinuitet men om det finns så många bra spelare måste vi kunna tillåta oss att också ändra efter spelare som är i bäst form. Det svåra är att avgöra vem som kommer att vara bäst i nästa match.

Elva matcher återstår, varav tre på naturgräs (de tre närmaste bortamatcherna) och sex hemma på Kopparvallen. Vi har med våra tre raka segrar nu satt press på övriga topplag och det ska bli spännande att se om de klarar pressen i kväll och på måndag.

Sedan hoppas jag verkligen att folk sluter upp på lördag mot Jönköping. Vi vill alla tillbaka till Allsvenskan och måste då ge vårt stöd från läktaren för att vi ska lyckas.

Matchfakta
Degerfors IF – ÅFF 1–2 (1–0)
1–0 ( 5) Niklas Klingberg
1–1 (50, straff) Jesper Arvidsson
1–2 (70) Daniel Hallingström (Magnus Eriksson)
Varningar ÅFF: Thomas Olsson (1:a), Alberis da Silva (1:a), Haris Radetinac (6:e, avstängd mot Jönköping),
Domare: Mattias Nyman, Kungsbacka.
Publik: 3 336

Övrig statistik
Avslut totalt 5–14
Avslut på mål 3–9
Hörnor 6–8
Frisparkar 13–13
Offside 1–3
Varningar 1–3

Laget
Henrik Gustavsson –
Daniel Hallingström (MB 58), Erik Moberg, Alberis da Silva (ut 58), Jesper Arvidsson – Anton Tinnerholm (HB 58), Thomas Olsson (ut 82), Bruno Marinho, Kristian Bergström – Haris Radetinac (HM 58), Viktor Prodell (ut 76).

Inbytta ersättare: Magnus Eriksson (in 58 F), Oscar Möller (in 76), Christoffer Karlsson (in 82).

Ej inbytta ersättare: Gustav Jansson, Daniel Swärd, Amir Suljic, Prince Eboagwu.

Äntligen seger i Götet

Om det var jobbig inför matchen mot Västerås så var det än värre mot Qviding på Valhalla i Göteborg.

Minnena är många från Qviding, Valhalla och Göteborg. Det var ju qvidingmatchen som verkligen förstörde för oss 2008, förlust med 0–2 på Kopparvallen. Samma siffror blev det även borta mot de lila 2009, efter en riktigt svag insats. Illa var det även länge på Valhalla 2008 men tack vare en bra avslutning tog vi ikapp 0–2 till 2–2. Vi har också spelat två kryss mot Örgryte 0–0 2007 och 2–2 2008.

Göteborg överhuvudtaget har inte varit något favoritresemål. Jag hade inför denna match sett 18 matcher de senaste tio åren i Götet men bara fått vara med om tre segrar. De två matcherna mot Häcken som jag inte bevittnade 2002 och 2003 slutade med förlust. Senaste segern vi tog i Göteborg var just mot Qviding på Torpavallen 2006 (2–1), men nu visade vi att vi kan vinna i Göteborg igen och på Valhalla IP för första gången.

Många uttrycker en sådan här match som måstematch, så är det naturligtvis inte då chansen funnits kvar på Allsvenskan även om vi inte vunnit, men nog ska man ändå ha som krav att vi ska vinna mot Qviding. Som jag var inne på i kartläggningen inför matchen, så hade ändå de lila spelat jämna matcher på Valhalla IP och detta var inget undantag.

Qviding är ett division I-lag som är bättre på hemmaplan och om vi inte kommer upp i en högre nivå än i går så är skillnaderna utjämnade. Vi var bättre än mot Landskrona och Öster men nivån var farligt nära för att vi skulle tappa poäng.

Självklart gjorde den undermåliga mattan sitt till att vi inte fick igång rullet. Vid varenda markpassning såg man hur bollen studsade fram och det är klart att det stannar upp spelet då man måste täcka upp extra i bollmottagningarna. Det är märkligt att en sådan matta kan vara godkänd för elitspel då det finns klara restriktioner för konstgräs. Den här typen av billigare konstgräs där stråna ligger ned och det är gummigranulat ända upp till ytan borde inte vara tillåtet.

Nå väl. Det gäller som alltid att anpassa spelet efter underlaget. Vi fick tidigt ledningen med 1–0 och behövde inte jaga för ytterligare mål. Ytor fanns också att lägga säkrare bollar på djupet precis som det förstamålet uppkom, där Anton Tinnerholm löpt in bra mellan ytter- och innerback och fick en väl avvägd boll av Haris Radetinac. Tinnerholm avancerade in mot mål och satte 1–0 i med en yttersida i invid bortre stolpen.

Vi släppte in hemmalaget i matchen på ett onödigt sätt. Haris spelade slarvigt in bollen centralt när fina möjligheter fanns att fortsätta sätta boll på djupet. Jesper Arvidsson kladdade bort bollen på andra kanten och Qviding kunde därmed ställa om. I numerärt underläge på mittfältet backade vår backlinje och kom för sent i duellerna vilket resulterade i många frisparkar emot. Därmed fick hemmalaget ett visst tryck sista kvarten på första halvlek och det var tur att Hannes Sahlins skott tog i ribban.

Det var sedan oerhört skönt att vi tidigt i andra halvlek fick 2–0 på straff. Haris Radetinac stormade fram som vi längtat att se honom och då kan det ju bli straff. Det blev det denna gång och det var starkt av huvuddomaren Dragan Banjac att ta hjälp av assisterande domaren Matija Rafaj, för det är ju ett team som dömer matcherna. Huruvida det var straff eller inte går dock att diskutera.

Ordinarie straffskytten Jesper Arvidsson lämnade vackert över till Magnus Eriksson som inte gjort mål på tio raka matcher. Men nu var det dags. Johan Hagman gick tidigt till höger och Mange rullade säkert in bollen till vänster. Det var ett fint läge för Magnus att få fart på målskyttet eftersom han hade psykologiskt övertag på Johan Hagman i och med två mål, varav en straff på Kopparvallen i våras. Nu blev det även ett andra mål i fritt läge fint placerad invid den främre stolpen efter framspelning av Haris Radetinac. Ett mål som avgjorde den här matchen till stor lättnad för alla oss berörda.

Dessförinnan var vi mycket illa ute. Det var rent svagt att inte vara mer alert efter vårt 2–0-mål. Efter ett inkast tilläts Qviding göra instick i straffområdet och Anders Augustsson föll lätt i kontakt med Daniel Hallingström. Det var ju klart att vi var tvungna att vara extra försiktiga i och med att vi fick en straff som inte var direkt solklar. Nu fick alltså hemmalaget en kompensationsstraff. Henrik Gustavsson gick ovanligt tidigt (till höger) och Hannes Sahlin rullade in bollen till vänster.

Det kändes mycket onödigt och vi sjönk ned till en riktigt låg nivå med panikinslag när Qviding matade in långa bollar och inlägg. Henrik Gustavsson fick också jobba för att freda målet, men så kom alltså 3–1-målet och om vi inte fått det vet i sjutton om vi klarat det här.

Det märktes tydligt bland både spelare och publik (ganska många ÅFF-are) att det var en stor lättnad när slutsignalen gick.

Henrik Gustavsson fick en hel del att göra och gjorde det bra. Att han för första gången släppte in en straff direkt av de fyra vi fått emot oss kan han naturligtvis inte lastas för. Däremot är det ovanligt många straffar som vi har dragit på oss.

Anton Tinnerholm var äntligen tillbaka på sin högerbacksposition och var riktigt bra i inledningen och gjorde också det viktiga, och vackra, 1–0-målet. Fyra fullträffar har det blivit i år vilket är riktigt bra. Avslutningen på matchen blev dock tuff då snabbe och flinke Fuad Hyseni spelade bort en tröttkört Anton några gånger.

Jag har förordat Alberis da Silva och Daniel Hallingström som mittbackspar tidigare, men den här gången var det inte lyckat. Alberis stötte inte fram på samma vis som tidigare, kom för sent in i duellerna vilket ofta ledde till frispark emot. Peter Nilsson var duktig i luften, men nog har da Silva besegrat starkare spelare. Markspelet i slutet av matchen var också osäkert.

Daniel Hallingström vann många viktiga dueller men missade och tappade också boll i farliga lägen i andra halvlek.

Jesper Arvidsson var inte alls lika säker i bollmottagningarna som vanligt och tappade boll i farliga lägen. Överhuvudtaget fungerade inte vår vänsterkant speciellt bra, då Kristian Bergström aldrig riktigt kom in i matchen. Ofta sökte sig Pligg djupt in centralt istället för att gå på den friare ytan på vänsterkanten.

Haris Radetinac på andra kanten kan också betydligt bättre, genom att vara mer aktiv och spela enklare, men man få också komma ihåg att Haris låg bakom alla målen genom att fixa en straff och spela fram till de två andra målen. Därmed ligger både Kristian Bergström och Haris Radetinac i topp på Superettans assistliga (tillsammans med Falkenbergs Tobias Nilsson) på åtta målgivande passningar.

Vårt innermittfältspar Bruno Marinho och Amir Suljic, som spelat tillsammans de fyra senaste matcherna, kom aldrig riktigt in i matchen. Det blev lite för mycket kamp för deras smak och det är viktigt att ha en Christoffer Karlsson att sätta in som på ett bättre sätt tog kampmomentet och lyckades avvärja farliga situationer i ett tidigare läge.

För första gången petades Erik Moberg från en startplats i ÅFF, men han kom in på en låg position framför mittbacksparet och stabiliserade upp på ett bra sätt på en ovan position. Det känns bra att vi har en fin konkurrenssituation om mittbacksplatserna.

Förhoppningsvis får vi också in Thomas Olsson på innermittfältet så snart som möjligt och får då en tempofylld tvåvägsspelare som samtidigt är en pådrivare som vi har saknat under många år.

Längst fram spelade Magnus Eriksson och Viktor Prodell. Och äntligen fick alltså Mange göra mål, två gånger om dessutom. Senaste målet var mot Värnamo. Nu är Magnus målbäst i ÅFF med sju fullträffar och kan med ökat självförtroende förhoppningsvis fortsätta att producera under hösten.

Viktor Prodell låg bakom 3–1-målet och var viktig med att hålla bollen, men eskilstunasonen kan betydligt bättre och måste löpa betydligt mer. Bara för att Oscar Möller inte var tillgänglig i denna match kan inte Viktor känna sig säker på en plats i laget då Daniel Swärd knackar på dörren för en plats i startelvan. 21-åringen fick nu bara göra ett kort inhopp.

Nej, det här var ingen spelmässigt bra insats, men man måste plocka fullpoängare i sådana här insatser också för att hänga på i toppen. Det känns nu extra angeläget i och med att de lag som nu finns i toppen också är i bra form och har sviter med många poäng på sistone. Ängelholm i topp har tio raka utan förlust och vi har tio poäng av tolv sista fyra. Degerfors har repat mod efter dubbla förluster mot Sundsvall och vunnit två matcher. Sundsvall i sin tur har fem raka segrar och Falkenberg 13 poäng av 15 möjliga de senaste fem. Just dessa lag möts i en hängmatch på torsdag och en eventuell vinnare går upp på samma poäng som vi. I kväll möts föresten två topptippade lag som har stor press på sig. Landskrona har nu hela sex poäng upp till en plats ovanför det negativa kvalstrecket och Hammarby har sex pinnar upp till oss. Vi har gjort ett litet ryck till två andra topptippade lag och har sex poäng tillgodo på Assyriska och sju till Brommapojkarna. Dessutom har vi klart bättre målskillnad än dessa båda lag.

Så lite anekdoter
• Tre mål i en bortamatch har vi inte gjort sedan 3–0-matchen mot Trelleborgs FF ifjol
• Detta var första matchen i år som Qviding släppte in fler än två mål på hemmaplan
• Detta var första gånger i år som Qviding föll med mer än uddamålet på Valhalla IP

Smolk i glädjebägaren var annars ett möte med Thomas Wernersson efter matchen. Vår egen produkt som till TV-programmet ”På spåret” sagt att hans starkaste fotbollsminne var det förnyade kontraktet med ÅFF i Allsvenskan 1978. Detta trots att han vunnit Uefacupen med IFK Göteborg. Det visar sig att detta var tomma ord, för efter vår fruktansvärda degradering till Superettan uttryckte han följande till Fotbolldirekt.se: ”Alltså, jag älskar ju Åtvidaberg, men de hör faktiskt inte hemma i allsvenskan.”

Naturligtvis kunde jag inte låta detta gå obemärkt förbi och frågade om han var orolig efter matchen. Först förstod han inte och jag påminde om vad han sagt och jag frågade om han ångrade sitt uttalande, men det gjorde han inte.

Jag förklarade att vi lever för det här och tror på det. Vad är det annars för mening med att leva om man inte tror på Allsvenskan. Varför ska man då överhuvudtaget bry sig om man vinner eller inte om det ändå inte leder till något.

Thomas sa bara: ”Det är väl roligt och sportsligt hör de hemma i Allsvenskan”.

Med risk för att bli riktigt förbannad gick jag därifrån. Det är liksom ingen idé att prata med en vägg. Thomas Wernersson borde vara en viktig ambassadör för vår förening men förlöjligar istället sin moderklubb. ”Sportsligt hör de hemma i Allsvenskan”. Jahå är fotboll månne en sport? Jag lever i varje fall efter den devisen och jag tror inte att vi skulle ha någon publik alls på matcherna om fotboll inte längre är en sport, så måste det förbli och det är vår plikt som trogna supportrar att sätta stopp för personer som Thomas Wernersson som vill avveckla svensk fotboll!

Hans uttalanden fungerar för övrigt som extra stor tändvätska för detta ändamål!

Alla till Stora Valla!
Tveka inte utan anmäl dig till bussresan till denna toppmatch där Thomas Olsson förhoppningsvis gör comeback i vårt kära ÅFF. Enklast anmäler du dig genom att kontakta Almer Ljutika på tel. 073 – 501 30 85.
Se mer info om bussresan här


Matchfakta
Qviding FIF – ÅFF 1–3 (0–1)
0–1 (19) Anton Tinnerholm (Haris Radetinac)
0–2 (57, straff) Magnus Eriksson
1–2 (60) Hannes Sahlin
1–3 (83) Magnus Eriksson (Haris Radetinac)
Varningar ÅFF: Bruno Marinho (5:e), Haris Radetinac (5:e), Jesper Arvidsson (4:e).
Domare: Dragan Banjac, Haninge.
Publik: 365

Övrig statistik
Avslut totalt 13–8
Avslut på mål 5–4
Avslut i målställningen 1–0
Hörnor 3–1
Frisparkar 18–16
Offside 1–2
Varningar 2–3

Laget
Henrik Gustavsson –
Anton Tinnerholm, Daniel Hallingström, Alberis da Silva, Jesper Arvidsson –
Haris Radetinac, Amir Suljic (in 77), Bruno Marinho (ut 68), Kristian Bergström –
Magnus Eriksson (ut 88), Viktor Prodell.

Inbytta ersättare: Christoffer Karlsson (in 68), Erik Moberg (in 77), Daniel Swärd (in 88).

Ej inbytta ersättare: Gustav Jansson, Eric Jangholm Melin, Andreas Johansson, Prince Eboagwu.