Moralen är en stor tillgång

Det var mycket skönt att vi kunde vända 0–1 till seger 2–1 under slutminuterna mot IFK Värnamo.

Vi var säkert många som led under en period i den andra halvleken i årets första träningsmatch mot IFK Värnamo. Underläge med 0–1 mot fjolårets bottenlag i Superettan IFK Värnamo, slarv och hafs och oengagerat från de våra. Det såg ut lite som U21-matcherna kan göra där skiftningarna mellan topp och dal kan vara enorma och i underläge tenderar dalarna få allt större utrymme i de negativa tankebanorna.

Men detta var årets första träningsmatch. I fjol blev vi bortskämda med stundtals bländande spel och målskytte från början. Det är också lätt att bli bortskämd över den grannlåt som vi fick uppleva på Kopparvallen 2012. Värnamo spelade inte heller ett bottenlag i Superettan utan när de spelar som bäst kan de slå vilka lag som helst. Starka vändningar svarade IFK för borta mot både Halmstad och Brommapojkarna i fjol, men nu var det alltså vi som vände på steken i slutskedet.

Peter Swärdh har ju varit vår tränare tidigare men behöver förstås inventera spelarmaterialet, vilket han också har deklarerat genom att han ska rulla runt på en del spelare inledningsvis. Därmed ställs inte det bästa laget på benen, inte heller de spelare som fungerar bäst tillsammans i en lagdel eller del av en lagdel. Kraven på lagspelet och jämnhet sett över en hel match kan därigenom inte vara på samma nivå som vid en tävlingsmatch.

Tränarna är ofta lite hemlighetsfulla över vad de ”verkligen” vill få för svar i sina ansatser i spelet, men det kan vara vissa delar som prioriteras lite mer än andra som på så vis blir mer hämmande .

Första matchen är också känslig då svängarna tas ut större. När det flyter på är det inte jobbigt att vara nedtränad och att det är svinkallt, men när det går tyngre kan smådetaljer bli besvärliga.

En inte allt för vågad bild är att Peter vill ge gott om speltid till Andreas Dahlén för att han ska spela in sig i backlinjen och hitta ett bra samspel med Kristian Bergström. Backlinjen är viktigast att hitta samstämmighet i av den enkla anledning att det bara är en ensam målvakt som är räddningen om det går snett.

Gustav Jansson vaktade målet och gjorde det helt okej. Tajmingen satt väl inte helt men det kan den ju inte göra i första matchen. Vid baklängesmålet hade han en otacksam uppgift efter passivt försvarsspel hos de våra. Det blir en härlig kamp med Henrik Gustavsson som var sjuk.

Anton Tinnerholm, Daniel Hallingström, Tom Pettersson och Andreas Dahlén utgjorde backlinjen mot Värnamo. Denna kvartett kommer säkert spela en hel del matcher ihop i Allsvenskan och ska kunna stå emot på ett bra sätt. Anton är fortfarande ung och det är naturligt för honom att fortsätta våga sticka upp på högerkanten. Tom Pettersson är också i stark utvecklingsfas och den främste för uppspelen. Tom gjorde flera fina resoluta ingripanden mot Värnamo men var passiv vid baklängesmålet.

Daniel Hallingström står för tryggheten och rutinen och till denne kategori hoppas vi också att Andreas hamnar. Det kändes som Dahlén växte in mer in i vårt lag efterhand med rutinerad positionering och defensiva framstötar i rätt ögonblick. Att synkronisera med de närmaste spelarna i offensiven kommer varefter och vi måste ha tålamod i detta.

Pontus Nordenberg bytte av Andreas Dahlén i slutet och får förstås en tuff uppgift i konkurrensen, men förutsättningarna är ju skilda. Andreas måste leverera direkt medan Pontus främst är ett förvärv på sikt, även om han förstås redan i år kan få chansen i Allsvenskan.

Tuffare är konkurrensen på de andra försvarsplatserna. Erik Moberg bytte av Daniel Hallingström och där kan det bli en härlig kamp. Alberis da Silva var sjuk men utmanar förstås också om en plats i mittförsvaret. Allan Olesen gjorde en tåoperation för en tid sedan och var inte heller disponibel mot Värnamo men kamperar med Anton om en plats till höger.

Vi kommer säkert få se flera olika konstellationer av backlinjen i de första träningsmatcherna.

På mittfältet startade Martin Christensen, Christoffer Karlsson, Mohammed Abubakari och Kristian Bergström. Stoffa var alltså tillbaka och visade på sedvanlig tuffhet i duellspelet, men måste upp i kvalitet i bollbehandling för att på allvar utmana om en startplats. Mohammed Abubakari började bra men kom sedan inte riktigt in i matchen förrän i slutet då han började briljera och gjorde ett fint mål. Överhuvudtaget blev det lite för defensivt med både Mommo och Stoffa centralt. Med Oscar Möller och Mattias Mete på topp var det inte heller någon anfallare som föll ned och mötte uppspel, så i spelyta 2 hade vi stundom ett hålrum.

Med Bruno frånvarande i rehabilitering efter sin korsbandsskada vore det förstås fint att hitta en liknande spelartyp för att täta till nämnda lucka och för att vi ska bli vassare i offensiven. Emmanuel Dogbe gjorde ett helt okej inhopp centralt och är en liten joker om han utvecklas på rätt sätt.

Martin Christensen startade till höger och gjorde några fina nummer, men han kunde spela lite enklare och utnyttja farten för att komma förbi sin bevakare bättre. Imad Zatara är ännu kvickare och satte fart när han kom in, vilket bäddade för en bättre offensiv. Zatara låg också bakom båda våra mål, hörnan fram till Mohammeds mål och inlägg som Oscar Möller klippte in returen på. Kanske vore det ändå värt att prova Imad centralt? Men farten nyttjas ju bäst från kanten.

Kristian Bergström spelade till vänster och gjorde sin vana trogen ett stort jobb utan att glänsa. Pligg centralt är förstås också ett alternativ. Petrit Zhubi bytte av Pligg sista kvarten och där har vi ju också en kvick spelare som kan utgöra hot från båda kanterna.

Det var synd att Mattias Mete inte fick träff på första läget. Det såg lite segt ut i stegen precis som hos Oscar Möller, som ändå blixtrade till stundtals och det var kul att Oscar fick göra ett mål. Joel Rajalakso hoppade in. 19-åringen hade inte många bollkontakter men rev upp sår i Värnamos trötta backlinje med sina löpningar. Joel behöver få spela längre perioder av matcherna för att komma in i laget. Vilket han säkert får göra framledes.

Vår främste forward 2012 var inte närvarande. Men anledningen var den främsta man kan tänka sig. Bara dryga timmen innan matchstarten mot Värnamo gjorde nämligen Viktor Prodell A-landslagsdebut. Det är fantastiskt stort att vi efter 32 år åter har en ÅFF-are i landslaget. Det kändes lite trist att han bara skulle få ett kortare inhopp och det i ett svårt läge när Sverige spelade dåligt, men flera byten förändrade matchbilden och Viktor var verkligen bidragande till framgången genom inblandning i båda målen som föll under hans 20 minuter på banan.

Självklart ger landslagsspelet en extra kick för både Viktor Prodell och hela föreningen.   

Matchfakta

ÅFF – IFK Värnamo 2–1 (0–0)

0–1 (56) Abdul Khalili

1–1 (83) Mohammed Abubakari (Imad Zatara)

2–1 (88) Oscar Möller

Varningar ÅFF: inga

Domare: Magnus Ahlsén, Linköping

Publik: 457

Laget

Gustav Jansson –

Anton Tinnerholm, Daniel Hallingström (ut 64), Tom Pettersson (ut 75), Andreas Dahlén (ut 87) –

Martin Christensen (ut 64), Christoffer Karlsson (ut 75), Mohammed Abubakari, Kristian Bergström (ut 75) –

Mattias Mete (ut 64), Oscar Möller.

Inbytta ersättare:

Erik Moberg (in 64 MB), Imad Zatara (in 64 HM), Joel Rajalakso (in 64 F),

Petrit Zhubi (in 75 VM), Emmanuel Dogbe (in 75 MM),

Pontus Nordenberg (in 87 VB).

Ej inbytt ersättare: Jorge Hernandez. 

Årskrönikan 2012 – en säsong att vara stolt över

Del VIII – Framtiden

Det var säkert många som skrattade när de läste Claes Bellingers artikel i Corren den 4 november 1992, min egen pappa var en av dem.

– Tror du verkligen på det där, sa han.

– Ja, det gör ja, sa jag bestämt.

Ett år senare tog vi steget upp i tvåan. Jag jublade förstås i högan skyn och for omkring som en galning när det var klart.

Farsan däremot satt bara lugnt på pinnstolen i köket och sa helt lugnt:

– Har di öppe å göre då?

Jag var så oerhört glad att jag inte brydde mig  om försöket till glädjedödande, utan sa med självklarhet:

– Ja, vi ska gå upp i division I.

Avancemanget till ettan 1995 bevittnade jag på plats på en hal slänt på Grebovallen. Det var inte lätt att hålla balansen i ösregnet och nervositeten var den värsta som jag dittills upplevt. Jag hade kramp i magen hela veckan innan matchen (detta är numera en vardagsåkomma under slutet på säsongerna), men vi klarade av det och belöningen var något så obeskrivligt underbar och man förmodade att ingen människa någonsin hade känt en sådan oerhörd glädje.

Det enda som kunde tänkas slå detta var när vi skulle ta steget upp i Allsvenskan. Så sant den 18 oktober 2009 på Skytteholms IP slog allt. Jag hade sett och drömt om den stunden varje sekund sedan jag blev ÅFF-frälst 1985 och det var förstås makalöst när det verkligen blev verklighet. Aldrig har jag gråtit sådana glädjetårar som då.

Bakslaget 2010 var fasansfullt men vi kom som bekant tillbaka på studs och gjorde det med besked.

Så vad kan nu slå detta? Hur kan glädjen från det allsvenska avancemanget överträffas?

 Ja, det törs inte många skriva i skrift…

Är det då verkligen möjligt att ta SM-guld?

Kunde vi trots stor ekonomisk kris och nedbrunnet klubbhus kravla oss upp från division III till en åttondeplats i Allsvenskan, så ska vi kunna plocka sju placeringar upp i samma serie.

Är, det så enkelt?

Självklart inte. Det är svårt, mycket svårt, men det går.

Vi tog förvisso fyra poäng av mästarna Elfsborg och 6–2 i sammanlagd målskillnad mot boråslaget, men vi var 22 poäng efter i tabellen. Hade vi haft mer flyt under hösten så borde vi ha vunnit över Örebro, GAIS och Syrianska. Poäng mot Malmö borde vi ha tagit och Göteborg skulle vi ha vunnit över. ”Mervärdespoängen” i dessa matcher hade blivit tio extra poäng. Med 47 poäng hade vi ändå bara nått en sjundeplats. Fast det är klart om vi hade vunnit de där matcherna mot bottenlagen så hade vi säkert tagit vunnit andra matcher. Som mot Norrköping och i Kalmar (där inte så mycket hade krävts för poäng). Hemmamatcherna mot Mjällby och Sundsvall borde vi ha kunnat segrat i. Under vårens sita svit kunde vi också tagit poäng hemma mot Helsingborg samt borta mot Göteborg och Malmö.

Ja, det är säkert fler än jag som räknar hur det kunde ha varit. Det tjänar egentligen inget till men visar ändå att om vi kan bli stabilare, bli lite bättre på allt och får till en kalassäsong så tar vi hem Allsvenskan.

Häcken var väldigt nära guldet men stöp precis i slutet av säsongen. Det var som bekant deras mirakelvändning 2008 som bäddade för avancemanget och etableringen på högsta nivå.

Men Häcken är ju en storklubb som omsätter 100 miljoner om året.

Ja, tack vara Gothia Cup. Men även om världens största ungdomsturnering inbringar fina slantar så kostar den 50 miljoner kronor om året och göteborgslaget kan inte alls matcha de främsta lagens löner till sina spelare, men stark utveckling av spelare har inbringat stora summor vid spelarförsäljningar.

Tålamod och noggrannhet

Vi kan självklart inte heller matcha många av de övriga allsvenska lagens spelarlöner. Det gäller som bekant att mätta munnen efter matsäcken. Genom tålamod och noggrannhet finns det trots allt många spelare som är nästan lika bra som de största föreningarna har dragkamp om. Genom rätt miljö kan deras utveckling sedan bli lika bra eller till och med bättre.

Under många år utvecklades hela vår förening utan några etablerade förvärv, trots betydligt mindre ekonomisk omsättning än många av konkurrenterna i Superettan förblev vi det mest stabila superettanlaget.

Vi lyckades under många år bra med våra förvärv från lägre divisioner. Lånen från bland annat Djurgården gjorde sitt till, men när vi tog steget upp till Allsvenskan 2009 var det ändå förvärv från lägre divisioner och talangerna från Fotbollsgymnasiet i Åtvidaberg som fixade det allsvenska avancemanget.

Etablerat först på senare år

Det är först därefter som vi har börjat skaffa fler etablerade spelare, vilket är unikt i föreningens historia. Som jag redogjorde i förra årets årskrönika värvade vi endast nio spelare som hade allsvensk erfarenhet från 1965–1982 och bara tre av dem kom direkt från Allsvenskan. Ändå lyckades vi under den perioden bygga upp ett av Sveriges starkaste lag genom tiderna, som kunde ha gått ännu längre i Europa om vi fått behålla de bästa spelarna. När vi spelade kvartsfinal i Europacupen (nu mera Champions League) 1975 mot Barcelona var ju de flesta storspelarna borta.

2010 åkte vi ur med minsta möjliga marginal. När vi nu tog steget tillbaka direkt så skulle inget lämnas åt slumpen. Med nystartade ÅFF Partner Group fanns möjligheten att införskaffa spelare som vi annars inte haft råd med. Många nyförvärv blev det också – hela tolv stycken!

Fyra av dessa var klara under motsvarande tidpunkt i fjol. Tre till var klara innan seriestarten, tredjemålvakten Thomas Thudin till kom under våren och fyra spelare värvades under transferfönstret i augusti.

Tolv nya spelare

Med tanke på så många nya ansikten är det bra gjort att komma åtta. Den kontinuitet som vi haft under många år förändrades och skiftningarna på mittfältet var väldigt stora under säsongen. En uppgradering av truppen kändes dock nödvändig för att vi skulle börja etableringen på högsta nivå. Av så många förvärv lyckades förstås inte alla, men de goda förvärven övervägde helt klart de mindre lyckade.

Det känns därför mycket bra att vi har lyckats behålla nästan alla spelarna i truppen. Tom Pettersson var en riktig fullträff som har väldigt stor potential och frågan var om vi inte gjorde sommarens förvärv i Allsvenskan genom Mohammed Abubakari som vi nu kan nyttja hela säsongen, liksom de kvalitativa ytterspringarna Imad Zatara och Martin Christensen. Petrit Zhubi var också en injektion med moderna kvicka färdigheter. Emmanuel Dogbe kan också utvecklas till en joker. Mattias Mete fick inte så många chanser att visa upp sina färdigheter men gjorde ändå fyra mål och kan slå igenom efter ett års erfarenhet på högsta nivå.

Bland alla dessa moderna snabba, kvicka och offensiva spelartyper behövs rutinerade trygga spelare och Allan Olesen tog denna roll på ett mycket bra sätt och med hans ödmjuka inställning passade han perfekt in i vår förening.

Mycket som ska stämma

Det finns de som verkar tro att det är bara att värva ihop brickor till spelet. Men fotboll är komplext och det finns flera olika dimensioner som måste stämma än för ett enkelt tvådimentionellt pussel på elva bitar. Genom hela vår förenings historia har våra sportsliga ledare haft fingertoppskänsla för att hitta spelare som passar in i detta ”komplexum”.  Att prata med spelaren är lika viktigt som att se denne på planen.

Detta har byggt upp vårt lag och eftersom vi nu har en riktigt stark och bred trupp så är vi mycket långt komna. Jesper Arvidsson ersätts alltså av Andreas Dahlén och han verkar också vara en liknande spelare som Allan Olesen – trygg, professionell och ödmjuk.  Pontus Nordenberg är redan inskolad, dels på fotbollsgymnasiet men han har ju också tränat med A-truppen kontinuerligt under hösten och det blir intressant att se 17-åringens utveckling under säsongen.

Många kommer att bli förvånade när de ser Joel Rajalaksos framfart. Det blir mål i Allsvenskan redan i år, men vi kan förstås inte begära att han vräker in mål.

Jag tror definitivt att vi kommer att släppa in betydligt färre mål den här säsongen, med tryggare försvarsspelare och med mer kontinuitet på mittfältet. Peter Swärdh är den rätta mannen för att få våra spelare ännu mer taktiskt slipade.

Framåt har för stort fokus lagts på Magnus Eriksson. Överhuvudtaget hämmade haussen kring honom då han lämnade oss. Självklart var det ändå rätt att släppa honom. Vi måste sälja spelare för att visa för alla att det går att utvecklas hos oss för att komma vidare ut i Europa. För att få in mer likvida medel och växa som klubb behöver vi också sälja någon spelare per säsong. Under den allsvenska säsongen 2011 såldes spelare för i genomsnitt 12 miljoner kronor per förening. Det finns alltså stora pengar att kapa hem på spelarförsäljningar, men det går givetvis inte att budgetera för dem.

Törs MFF så ska väl vi våga?

Det är föresten intressant att se att en förening som Malmö FF som omsatte över 200 miljoner kronor 2011, att jämföra med våra 30 miljoner, tror stenhårt på sina unga forwards, med 22-årige Tokelo Rantie, 20-årige Dardan Rexhepi och 17-åringarna Benjamin Fadi och Petter Thelin. Vi ska också komma ihåg att MFF har tappat båda sina ordinarie forwards Mathias Ranegie och Daniel Larsson, men de sitter ändå lugna i båten.

I vår båt verkar vissa lamslagna, men MFFs förluster kan liknas med att vi skulle ha tappat både Magnus Eriksson och Viktor Prodell. Så kan det ju också mycket väl bli framöver, men det finns andra spelare att införskaffa. Vi ser ju själva vilken utvecklingskurva Mange och Proddan har haft hos oss.

Vi måste också tro på de spelarna som vi har. Oscar Möller vet vi sedan tidigare vilka målstim han kan komma in i om det stämmer. Med mer speltid kommer förstås också Mattias Mete att göra fler mål och Joel Rajalakso är som sagt mycket intressant. Jag har också en god förhoppning om fler mål från mittfältet nu när vi förhoppningsvis får lite mer kontinuitet och tydligare roller.

Jag tycker att vi redan idag har en tillräckligt stark trupp för en god allsvensk placering, men för att kunna ta några pinnhål till så vore det förstås önskvärt med en attackerande poängspelare på innermittfältet samt en forward till. Förmodligen kommer vi också att få se dem innan seriestarten.

Den här säsongen är lite speciell för tävlingssäsongen börjar ju redan i mars med tre mycket viktiga gruppspelsmatcher i Svenska Cupen. Det krävs sex bra cupmatcher för att vi ska knipa hem den åtråvärda platsen i Europa League till hösten.

Viktiga matcher redan i mars

Till att börja med gäller tre gruppspelsmatcher, där vi möter Jönköpings Södra hemma, Umeå borta och Djurgården hemma. Just att vi är ett konstgräslag och möter på pappret svåraste konkurrenten Djurgården på hemmaplan gör att vi har en riktigt fin chans att gå vidare till kvartsfinal.

Gör vi ett riktigt bra gruppspel och är bland de fyra främsta gruppsegrarna, så får vi hemmamatch även i kvartsfinalen. I semifinalen är det sedan fri lottning. Når vi finalen och möter Elfsborg är redan platsen i Europa League säkrad. I annat fall måste vi även vinna finalen för att ta oss ut i Europa igen.

Kunde vi nå Europa Leagues föregångare – Uefacupen som mittenlag i Superettan 2006, så kan vi givetvis göra om bedriften som mittenlag i Allsvenskan.

Vårt förra cupäventyr var fantastiskt och vi gjorde en vinst på tre miljoner kronor, vilket räddade klubben. Vi hade aldrig varit där vi är i dag utan den framgången, så visst är cupspelet oerhört viktigt.

Allsvenskan drar igång den 2 april borta mot Gefle och sedan väntar två kanonmatcher hemma på Kopparvallen mot Malmö och AIK. Då får vi se till att fylla Kopparvallen så vi får ett fantastiskt stöd från start. På hemmaplan ska vi kunna utveckla ett starkare hemmastöd, det har varit lite si och så med det under säsongen och det är inget ovanligt fenomen när arenor byggs om. Se exempelvis på nya Guldfågeln Arena där vi trots en riktigt dålig match var överlägsna Kalmars klack på läktarna.

Det är inte så märkvärdigt att ge laget ordentligt stöd på läktarna på bortaplan trots att vi ibland är få personer, men som i Gävle till exempel var vi ändå fullständigt dominanta och det hjälpte oss givetvis till att ta en blytung seger.

Alla som vill bidra till vår förenings framgång måsta ta ansvar och ge sitt stöd från läktaren i större utsträckning än vad som sker idag. Vi måste ta steg framåt inom alla områden och detta är ett. Ska vi attrahera fler åskådare för att se livefotboll på matcherna så måste det vara mer liv runt omkring. Det gäller att Fotbollförbundet, SEF och föreningarna inser det. För om regeln om 80 % sittplats kvarstår år 2014 så kan vi glömma ökade publiksnitt. Dessutom borde alla anskrämliga nät på fotbollsarenorna förbjudas!

Fantastisk hemmaborg

I övrigt så måste vi säga att ombyggnaden av Kopparvallen har blivit fantastiskt. Samtidigt som vi har tagit stora sportsliga kliv så har också arenan genomgått enorma förändringar de senaste åren. Det är en fantastisk prestation att allt har fallit så väl ut då mycket resurser har fått sättas till. Nu när arenan står klar kan vi ägna oss helt åt att utveckla föreningen och sikta mot ännu högre sportsliga framgångar!

Allsvenskan som varit så osannolikt för så många är nu en självklarhet för samma personer. Våra målbilder och ”normaltillstånd” förändas snabbt med den efterföljande kravbilden. Detta är ett naturligt händelseförlopp och nu jobbar vi vidare med första målsättning att bli ett stabilt allsvenskt lag och vill det sig väl kan det bli mycket trevligt framöver.

Tankarna skenade i väg när jag för första gången körde bilen på väg till Fotbollens Mecka den 28 april 1991 – ”Det kommer att bli många resor till Kopparvallen och tänk när vi spelar mot IFK Göteborg och de andra lagen i Allsvenskan…”

Ja, just det i slutet av april möter vi IFK Göteborg på Kopparvallen i den tredje hemmamatchen…

Årskrönikan 2012 – en säsong att vara stolt över

Del VII – Sammanfattning

Lars-Göran ”Knalin” Andersson har spelat näst flest allsvenska matcher efter Jan Olsson. Det blev 213 fajter mellan 1968–1976. Knalin har var alltså med under storhetstiden med guld och europacupspel. Men när vi gjorde comeback i Allsvenskan 1968 efter 16 års frånvaro var det ingen utomstående som trodde på vår förening.

”Vi fick ofta höra att vi var rädda lantisar när vi kom till de stora arenorna i storstäderna och vi lyckades inte heller speciellt bra, men sedan var det inte så speciellt märkvärdigt att komma till de arenorna och vi vann var vi än spelade”, berättade Knalin för mig tidigare i år.  

En titt i historieböckerna ger intyg för detta då vi bara tog sex poäng (nio omräknat till dagens poängsättning) på bortaplan 1968 och inte tog någon pinne på bortaplan mot de fem lagen från de tre största städerna: Djurgården, AIK, IFK Göteborg, GAIS och Malmö. Men redan 1969 besegrade vi AIK, IFK Göteborg och GAIS på bortaplan och sedan flöt det på.

Vid den förra allsvenska säsongen 2010 mötte vi precis som denna säsong Örebro borta i premiären. 2010 föll vi ganska klart med 0–2, men nu tog vi revansch och vann med 4–3. Efter matchen samlade Daniel Hallingström, som vanligt, sina tankar i sin utmärkta blogg på Sveriges radio Östergötland

”Sitter i skrivande stund i en nedsläckt buss, men vi ser ljust på tillvaron. 3 poäng är en bra start. Och som jag sa till Fimpen på lineupen, arenan känns inspirerande och inte så stor. Han höll med och påpekade att det var en annan känsla förra gången vi var uppe.

Vi har lärt oss en del, det bådar gott. Vi har inte fått vingar, så fortsatt ödmjukhet. Men njuta får man göra, i ett par timmar till iallafall...”

Liknelsen är slående med hur det var i slutet på 1960-talet. Den där stora farliga Allsvenskan var inte längre så skrämmande som den verkade vara i början på 2010.

Även om vi inte fick vingar så fick vi vind i seglen även efter seger i hemmapremiären mot GAIS med 2–1. Bara några dagar senare vann vi även nästa hemmamatch mot Gefle med makalösa 6–1! Inget lag gör sex mål på försvarsstarka Gefle, men vi gjorde det.

Det är klart att den smällen gav eko i fotbollssverige och kanske klarade de våra inte riktigt haussen för sedan följde ju en riktigt tung svacka med fem raka förluster.

På Strandvallen är det aldrig lätt och efter en felaktig utvisning på Alberis da Silva blev det inte lättare. Helsingborg hemma var en tuff nöt men vi var så när att nå en pinne efter en enorm forcering i slutet av matchen. Borta mot Göteborg fick vi istället chansen att komma igen efter att hemmalaget fått Kjetil Whaehler utvisad men vi hade för tam press trots ett stort bollövertag i slutet av matchen. Mot Häcken gjorde vi sedan en riktigt tam match, den sämsta hemmamatchen för säsongen. Borta mot Malmö var vi heller inte bra men ändå väldigt nära poäng efter Oscar Möllers sena kvittering, men Mathias Ranegié nickade in det svidande förlustmålet i den 92:a minuten.

Tack vara den fina starten drabbades vi aldrig riktigt av panik och motståndet i de fyra närmaste matcherna innan EM-kvaluppehållet var i varje fall mer beskedligt på pappret. Det var makalöst skönt när Petrit Zhubi kvitterade i slutskedet på Stadion och vi fick en efterlängtad pinne. Sedan följde viktiga hemmasegrar mot Syrianska och Kalmar, där den andra halvleken mot KFF var riktigt bra. Mattias Metes sena kvittering borta mot Norrköping kändes förstås också väldigt bra och vi gick därmed in i uppehållet med positiva känslor.

Omstarten blev sedan en succé med hemmasegrar mot topplagen Elfsborg och AIK samt en kryssmatch borta mot Sundsvall, där vi för tredje bortamatchen i rad säkrade en pinne via ett sent mål, denna gång av Viktor Prodell.

Vi låg på fjärde plats efter halva säsongen och återigen försvann vi kanske upp i det blå lite för mycket. Att det skulle bli tufft på Råsunda förstod vi, men de efterföljande kryssmatcherna mot bottenlagen Örebro (hemma), GAIS och Syrianska (borta) var förstås en missräkning.

Vi hade inte marginalerna med oss i de matcherna. Mot ÖSK blåstes Prodells 2–0-mål av för en knapp offside och ÖSK ställde om och kvitterade. Mot GAIS åkte vi på en feldömd straff i slutet och tappade två pinnar även där. I Södertälje fick vi en usel start med 0–2-underläge, kvitterade men fick inte in segerbollen trots flera fina chanser. Hemmalaget hade bara ett skott på mål men gjorde ändå två mål efter ett självmål av Anton Tinnerholm.

I det fullsatta derbyt mot Norrköping på Kopparvallen kvitterade Magnus Eriksson helt rättvist med ett makalöst mål, men sedan följde tre tunga förluster. Vi var med på Rambergsvallen i en timme men föll sedan ihop totalt. Vi var värda minst en pinne hemma mot Malmö men föll åter på en felaktigt dömd straff. Borta mot Kalmar gjorde vi dock en plattmatch, trots stort bollövertag, och föll rättvist.

Kraftsamlingen och vändningen mot Djurgården efter en fin insats kom verkligen i rätt tid. Att vi sedan föll mot Helsingborg var förstås tungt men det är aldrig lätt på Olympia. Hemma mot IFK Göteborg var det dock olidlig smärta i en match där vi verkligen borde ha vunnit och kvalplatsen närmade sig.

Avslutningen var dock stark och känslan efter kämpasegern borta mot Gefle var fullständigt underbar! Vi säkrade sedan kontraktet via den mållösa matchen hemma mot Mjällby. Det blev ett bakslag i den märkliga matchen mot Sundsvall men en fin avslutning när vår skyttekung Viktor Prodell kvitterade borta mot guldlaget Elfsborg och vi säkrade därmed åttondeplatsen.

Förväntad slutplacering

Jag trodde innan säsongen att vi skulle komma någonstans mellan 5–10 plats med 40–45 poäng. Placeringsmässigt kom vi inom intervallet men poängmässigt fattades det några pinnar. Vi kom på den övre halvan och det behöver vi absolut inte be om ursäkt för. Speciellt under höstsäsongen hade vi vid flertalet matcher marginalerna emot oss och kunde med bättre flyt ha tagit betydligt fler poäng.

Om vi återknyter till ”skräcken” för de stora arenorna, så kan vi konstatera att vi fortfarande hade problem att ta poäng där, men i jämfört med 2010 så var vi betydligt närmare.

Bättre på de ”stora” arenorna

På Stockholms Stadion lyckades vi knipa en pinne mot Djurgården och på Swedbank Stadion var vi oerhört nära att lyckas ta en pinne mot Malmö, vilket inte ens Knalin och grabbarna lyckades göra på 1970-talet (även om de kanske förträngt det). Vi gjorde också en bättre match på Gamla Ullevi mot IFK Göteborg och mot GAIS på samma arena körde vi över dem spelmässigt. På Råsunda föll vi med 0–1 mot AIK, men vi uppträdde som ett helt annat lag där jämfört med det som stegade ut på Nationalarenan 2010. Vi hade också en helt annan respekt från motståndarlaget.

”Dutta kan de göra där hemma på konstgräset, men när de kommer hit får de fysik”, sade AIKs tränare Andreas Alm till Canal Plus.

Vi hade alltså nått en helt annan nivå av respekt. Det så kallade storlaget trodde sig inte kunna spela ut oss på Nationalarenan utan de skulle spela fysiskt mot oss. När Gefle spelar på samma sätt så heter det inte fysiskt utan destruktivt och dödgrävarfotboll. Å andra sidan är det skillnad på Gefles fysiska spel. Gästrikarna spelar betydligt ”renare” fotboll och vann ju som bekant Fairplay-ligan i Allsvenskan. AIK spelade närmast brutal fotboll mot oss, men som så kallat storlag får de aldrig stämpeln som destruktivt tråklag.

Att vi tagit ett steg i utvecklingen – att klara stora matcher visade vi verkligen genom epilogen borta mot guldjagande Elfsborg dit alla blickar riktades den 3 november. Vi uppträdde inte skärrat någon gång under matchen, utan vågade spela vårt spel.

Poäng i rätt matcher

2010 förlorade vi fel matcher men det var ändå bara målskillnad som skiljde oss från Gefle (som kvalade sig kvar). Hade vi i stället vunnit båda matcherna mot Gefle hade vi varit 12 poäng före dem. Närmast över kvalstrecket återfanns AIK, Halmstad och GAIS. Vi tog endast en poäng var av dessa lag. Om vi istället vunnit båda matcherna mot AIK, som i sluttabellen var sex poäng för oss, hade vi varit tre poäng före dem.

Dessa så kallade sexpoängsmatcher är alltså mycket viktiga och i stället för noll poäng av Gefle tog vi nu full pott mot dem. I och med målskillnaden 8–2 i inbördes möten fick vi också ett rejält övertag i målskillnaden på dem. Även i övrigt tog vi rikligt med poäng av lagen på den undre halvan – 28 stycken, vilket innebar 3,5 poäng/lag. 2010 tog vi bara 2,3 poäng/lag på den undre halvan.

Vi var också obesegrat mot de fyra sämsta lagen och föll bra mot Kalmar och Mjällby (båda på bortaplan) av lagen på den undre halvan.

Vi var däremot mindre lyckosamma mot lagen på den övre halvan. Mot dessa tog vi faktiskt färre poäng (1,3 poäng/lag) än vi gjorde 2010 (1,6 poäng/lag).

Däremot var vi det enda laget som i år var obesegrat mot de svenska mästarna Elfsborg.

Pl			hemma	borta	Tot	Po
1		IF Elfsborg	5-1	1-1	6-2	4
2		BK Häcken	0-3	2-5	2-8	0
3		Malmö FF	0-1	1-2	1-3	0
4		AIK	2-0	0-1	2-1	3
5		IFK Norrköping	1-1	2-2	3-3	2
6		Helsingborgs IF	1-2	0-3	1-5	0
7		IFK Göteborg	1-2	1-2	2-4	0
8		Åtvidabergs FF	-	-	-	-
9		Djurgårdens IF	2-1	1-1	3-2	4
10		Kalmar FF	3-0	0-2	3-2	3
11		Gefle IF	6-1	2-1	8-2	6
12		Mjällby AIF	0-0	0-2	0-2	1
13		Syrianska FC	1-0	2-2	3-2	4
14		GIF Sundsvall	2-2	3-3	5-5	2
15		Örebro SK	1-1	4-3	5-4	4
16		GAIS	2-1	2-2	4-3	4
		Totalt	27-16	21-32	48-48	37

Hemmaplan

Som bästa hemmalag i Superettan någonsin tog vi 37 av 45 poäng 2011. Kunde vi ta 30 hemmapoäng i Allsvenskan så vore det riktigt bra, men 27 skulle också vara bra. Nu nådde vi inte riktigt fram utan fick nöja oss med 25 inspelade pinnar på Kopparvallen och målskillnaden 27–16. Därmed var vi sjunde bästa hemmalag, vilket ändå var godkänt och samtidigt sju poäng bättre än 2010.

I Allsvenskan hade årets hemmasäsong bara överträffats en gång sedan 1974. 1979 tog vi något fler poäng per match, 1,69 mot 1,67 i år. Inte sedan 1974 hade vi heller gjort lika många mål på hemmaplan.

Toppduon Elfsborg (24) och Malmö (26) gjorde färre hemmamål än oss. De som gjorde fler var: Häcken (44), Helsingborg (32) och Norrköping (29). Nio lag släppte in fler mål på hemmaplan än oss, däribland Häcken (19) och Norrköping (21).

Vi har utvecklats ett fantastiskt spel

Efter 2010 års fasansfulla säsong skrev jag så här om framtiden och Kopparvallen.

”Genom att, under en lång tid, träna på det underlag som sedan ska gälla för alla hemmamatcher kan man också i högre utsträckning dra nytta av spelplanens egenskaper. Detta medför också att spelsystem och olika taktiska dispositioner kan nötas in. På så sätt har Elfsborg kunna bygga upp ett sevärt och effektivt passningsspel. Det ska vi också kunna göra om vi bara tror på det.”

Säkert fanns det de som skrattade lite. Vi hade åkt ur Allsvenskan men skulle ändå kunna bli lika bra som Elfsborg. Jag skrev också många gånger under 2011 att det spel som vi presterade under långa stunder i Superettan skulle räcka för att besegra även de bästa i Allsvenskan, men att vi inte skulle göra fyra eller fem mål som i Superettan.

Jag hade dock fel. Vi vann med 6–1 mot Gefle och med makalösa 5–1 mot suveräna serieledaren och blivande guldlaget Elfsborg!

Skalpen utan motstycke!

För att beskriva hur oerhört stor bedrift det var att besegra Elfsborg med utklassningssiffror behövs en titt i historien.

Vi inledde Allsvenskan på ett fantastiskt sätt 1973 med tio segrar och två oavgjorda matcher, vilket innebar 32 poäng (omräknat till dagens poängsystem). Sedan dess har bara tre lag tagit 30 poäng eller fler efter 12 omgångar. Öster vann Allsvenskan i stor stil 1981 och tog 34 poäng på de 12 första omgångarna. 2010 inledde Helsingborg strålande och hade 32 poäng efter 12 matcher. Och så 2012 noterade Elfsborg 30 poäng och målskillnaden 22–7 efter 12 matcher.

Sedan Allsvenskan startade 1924 har guldlagen tillsammans spelat 2 124 matcher. Endast vid 15 tillfällen (i snitt var 142:a match) av matcherna har ett guldlag fått stryk med minst fyra mål. Förlust med minst fem mål har bara skett fem gånger (i snitt var 425:e match).

Att guldlagen fick storstryk var dock vanligare under Allsvenskans tidigare decennium, senaste gången ett guldlag fick stryk med minst fyra mål var i den allsvenska premiären 1990 då IFK Norrköping slog IFK Göteborg med 6–0.

Gången dessförinnan var faktiskt vi som 1973 föll borta mot Malmö med 4–0 i omgång 25, men då var guldet redan klart.

Inom de senaste 40 åren hamnar också IFK Norrköpings förlust borta mot IFK Göteborg med 0–6 i den sista omgången 1963, men då var redan guldet klart.

Kombinationen med storförlust för ett blivande guldlag som gått lika bra som Elfsborg hade gjort innan vårt möte, har bara inträffat en enda gång i den allsvenska historien. Säsongen 1954/55 hade Djurgården inlett serien obesegrat de 15 första matcherna och på dessa bara tappat sex poäng (omräknat till dagens poängsystem), men så den 8 maj 1955 förlorade de hemma på Råsunda med hela 0–6 mot Helsingborgs IF.

Vi pratar alltså om en mycket, mycket unik händelse som vi fick vara med om den 30 juni 2012 på Kopparvallen. Jag minns tillbaka hur oerhört stolt jag var över vår fantastiska förening när den ena bollen efter den andra trillade in i målet framför oss. Det kändes som en underbar dröm men det var ingen dröm det var sanning. En sanning som har fört vårt Åtvidabergs FF till en förening av aktning.

Lägg därtill att Elfsborgs båda förluster hade kommit på naturgräs i Helsingborg och Malmö. På konstgräs hade de med andra ord full pott och IFE hade endast släppt in fyra mål på de tio konstgräsmatcherna.

Överhuvudtaget hade inte Elfsborg släppt in fler än tre mål i någon av sina konstgräsmatcher tidigare, i varje fall inte sedan Borås Arena tillom 2005.

Även om matchen var rätt jämn enligt skottstatistiken och bollinnehavet så var det en klar seger efter en mycket väl genomförd match, där vi till fullo levde upp till mina förhoppningar efter säsongen 2010.

Gladfotbollen från 1970-talet var tillbaka och vi kan verkligen konstatera att vi har utvecklat ett fantastiskt hemmaspel på konstgräset som ett spelförande lag där vi nyttjar spelplanens ytor på bästa sätt genom spelvändningar och djupledsspel. Med hög press och ett kompakt lag därbakom är vi också en mardröm att möta och vi har fått stor respekt från både motståndarlagen och motståndarsupportrarna.

En helt annan respekt

Bortamatcherna mot oss ansågs av många supportrar som en av de svåraste. Jag brukar titta in på motståndarlagen forum ibland för att se vad de skriver om oss och efter segern hemma mot AIK, märktes tydligt en helt annan attityd mot vårt lag. 2010 var tongångarna att vi bara var bönderna som skulle krossas (men faktum är ju att det är få jordbrukare som spelar elitfotboll) och en del tyckte att vi förstörde för svensk fotboll som överhuvudtaget tog upp en plats i Allsvenskan.

Hemmasegern mot AIK med 3–0 i Svenska Cupen 2011, var mycket viktig den visade för oss själva att vi höll bra klass även då vi spelade i Superettan och vi fick också respekt från annat håll. När vi på nytt tog en hemmaseger mot AIK frågade sig en AIK-are hur de kunde få stryk mot ett sådant bonkargäng. Men en annan gnagare förklarade då att det i så fall var AIK som var bonkargänget eftersom de blev utspelade av Åtvidaberg. End of discussion!

Utdelningen på Kopparvallen sämre på hösten

Under hösten hade vi inte samma framgång på Kopparvallen och noterade faktiskt bara en seger (mot Djurgården), fyra kryss och två förluster. Örebro och Norrköping hade vi givetvis hoppats på segrar mot, men mot Mjällby räckte pinnen för att säkra kontraktet. Endast kryss mot Sundsvall var dock en missräkning. Självklart var matcherna mot Malmö och Göteborg (som spottat upp sig under hösten) tuffa men vi var verkligen värda mer än förluster i dessa matcher.

Det som kunde känneteckna dessa matcher var just motståndarlagens respekt. De tog oss på allvar. De  var inte naiva och trodde att de kunde spela ut oss på Kopparvallen. När vi inte fick målskyttet att stämma och tog en tidig ledning, som vi ofta gjorde under våren, blev det svårt att tränga igenom motståndarnas täta defensiv.

2012 kan vi inte förvänta oss att motståndarna ska underskatta oss på Kopparvallen och vi ska i stället utnyttja detta genom att försöka sätta hög press från början och ösa på. Men det kommer inte alltid att lyckas och då gäller det att ha tålamod. Viktigt är det också att få avslut på anfallen för att inte åka på omställningar.

Bortaspelet

Vi tog en poäng mer på bortaplan än i Allsvenskan 2010, men bara 12 inspelade poäng och målskillnaden 21–32 var inget bra facit. Bara GAIS tog färre poäng (4) på bortaplan och de var också enda laget som släppte in fler bortamål (35). Däremot var det bara Elfsborg (24), Häcken och Malmö (23), som gjorde fler bortamål. Vi gjorde också två fler bortamål än i Superettan i fjol. Inte sedan guldåret 1973 har vi gjort lika många mål på bortaplan (22 stycken på 13 matcher).

Stor skillnad på bortagräset och bortakonstgräset

På bortakonstgräset var vi obesegrade med två segrar och fyra kryss med en målskillnad på 14–12.

På de nio naturgräsmatcherna noterade vi endast två poäng efter oavgjorda matcher mot Djurgården och GAIS. Sju förluster noterade vi allstå och målskillnaden på naturgräsmatcherna var hemska 7–20.

Fem av de sju främsta lagen i serien spelade i och för sig på naturgräsplaner, men grässpelet måste bli bättre om vi ska kunna utmana högre upp i den allsvenska tabellen. Sedan vi lade om till konstgräs på Kopparvallen sommaren 2010 har skillnaden mellan hemma- och bortaspel blivit större. Det går inte att sticka under stol med det. Genom konstgräset kan farten i spelet speedas upp genom att spelaren tidigare, innan han fått bollen, inrikta sig på nästa moment eftersom korrigering för en felstuds inte behövs.

På en naturgräsplan kan dock felstudsar ställa en ett spratt och är man inte uppmärksam studsar bollen ifrån dig och då försvinner flytet i spelet. På vanligt gräs rullar bollen också långsammare varför trycket i passningarna måste vara hårdare. Spel på ”känsla” med väl avvägda passningar och interagerande mellan flera spelares löpvägar blir svårare att genomföra då det är små marginaler och flera faktorer som måste stämma till fullo.

Det är alltså läge att klargöra mer tydligt hur vi ska agera på Naturgräs även om det är väldigt stor skillnad att spela på en jättefin tät och välvattnad gräsplan mot en hård studsig vårplan.

Målen

Nu tittar vi närmare på hur målen har fallit. Den goda målproduktionen från fjolåret har fortsatt och vi gjorde 48 mål, vilket var 10 färre än i Superettan 2011, men 16 fler än i Allsvenskan 2010.

48 mål hade vi bara överträffat i Superettan vid tre tillfällen (2004, 2009 och 2011). I Allsvenskan hade vi inte gjort 48 mål sedan 1974 och för första gången sedan 1974 hade vi inte en negativ målskillnad i Allsvenskan.

Guldlaget Elfsborg gjorde lika många mål som oss. Häcken (67), Helsingborg (52), Norrköping (50) och Malmö (49) gjorde fler. 

Gjorda mål

Målen har delats in efter fasta situationer och spelmål.

Fasta situationer

Fem mål gjordes efter hörna: Viktor Prodell (Örebro b, 3-1), efter att vi hållit kvar bollen efter hörnan och Bruno Marinho serverat från höger. Tom Pettersson (Elfsborg h, 2-0), Tom Pettersson (Örebro h, 1-0), Mohammed Abubakari (Häcken b, 1-0), Tom Pettersson (Gefle b, 2-0).

De fyra sista hörnorna gjorde målskytten mål direkt på hörnsparken utom mot Elfsborg då målvakten tappade bollen. Samtliga av dessa fyra hörnor slogs av Kristian Bergström från höger.

Åtta mål föll efter frispark: Jesper Arvidsson (Örebro b, 4-2), Daniel Hallingström (GAIS h, 1-0), Jesper Arvidsson (GAIS h, 2-1), Alberis da Silva (Gefle h, 4-1), Jesper Arvidsson (Göteborg b, 1-2), Viktor Prodell (Norrköping b, 1-0), Viktor Prodell (Elfsborg h, 1-0) och Magnus Eriksson (Syrianska b, 1-2).

Kristian Bergström slog den första frisparken som Jesper Arvidsson klippte in efter målvaktsretur. Tobias Nilsson skickade in frisparkarna som Daniel Hallingström och Alberis da Silva nickade in. Jesper Arvidsson prickade in frisparkarna mot GAIS och Göteborg direkt. Alberis da Silva slog frisparken som Petrit Zhubi, Magnus Eriksson och Kristian Bergström förde vidare till målskytten Viktor Prodell i Norrköping. Magnus Eriksson spelade tillbaka bollen och Jesper Arvidsson slog inlägget som Daniel hallingström nickade i kryssribban och Viktor Prodell satte returen. Endast ett frisparksmål gjordes efter omgång 13, då Magnus Eriksson sköt in bollen direkt på frispark borta mot Syrianska.

En frispark har slagits från höger, tre från vänster och fyra från central position.

Två mål prickades in på straffspark: Magnus Eriksson (Kalmar h, 2-0) efter att Anton Tinnerholm blivit fälld och Magnus Eriksson (Elfsborg h, 3-0) efter att Magnus själv blivit fälld. Det var de enda straffsparkarna som vi blivit tilldelade.

Två mål föll efter inkast: Viktor Prodell (Gefle h, 1-0) efter att Allan Olesen fått tillbaka sitt eget inkast på högersidan av Tobias Nilsson och lyft in bollen framför målet, Viktor Prodell (Sundsvall b, 3-3) efter att Jesper Arvidsson kastat in bollen till Kristian Bergström, som slog inlägget som Oscar Möller tog emot och spelade vidare till Prodell.

17 av de 48 målen har tillkommit efter fasta situationer (35 %), vilket är en klar ökning från 28 % under 2011, men i Allsvenskan 2010 noterades vi för hela 50 % av målen från fasta situationer.

Gjorda spelmål

Vi gjorde 31 spelmål.

16 mål har tillkommit efter snabba omställningar från längre ned i banan:

Magnus Eriksson (Gefle h, 6-1), Viktor Prodell (Helsingborg h, 1-1), Oscar Möller (Malmö b, 1-1), Magnus Eriksson (Syrianska h, 1-0), Viktor Prodell (Kalmar h, 1-0), Petrit Zhubi (Kalmar h, 3-0),

Magnus Eriksson (Sundsvall b, 1-2), Magnus Eriksson (AIK h, 1-0), Viktor Prodell (AIK h, 2-0),

Mattias Mete (Syrianska b, 2-2), Magnus Eriksson (Norrköping h, 1-1), Mattias Mete (Häcken b, 2-5),

Kristian Bergström (Djurgården h, 1-1), Oscar Möller (Djurgården h, 2-1), Imad Zatara (Gefle b, 1-0),

Mattias Mete (Sundsvall h, 2-2).

Alla dessa 16 mål var vackert utförda, speciellt målen mot Helsingborg, Kalmar (3-0) och Djurgården (2-1) uppkom efter mycket fint klappklappspel på vänsterkanten. Totalt uppkom fem mål från vänster, sex kom från central position och fem från höger. Anmärkningsvärt var att till och med omgång 11 (hemma mot Kalmar) föll fyra av dessa mål från vänster och inget mål från höger. Senare under säsongen var alltså omställningsanfallen på högersidan produktivare, med fem mål och bara ett från vänster.

5 mål skedde efter bollbryt högt upp i banan:

Viktor Prodell (Örebro b, 1-0), Magnus Eriksson (Gefle h, 2-0), Kristian Bergström (Gefle h, 5-1), Mattias Mete (Norrköping b, 2-2) och Viktor Prodell (Sundsvall b, 2-2).

Viktor Prodell vann bollen de tre första gångerna medan Jesper Arvidsson plockade till sig bollen och bäddade för kvitteringen på Nya Parken. Tom Pettersson snappade upp bollen i Sundsvall. Fyra gånger har bollen vunnits ur central position och en gång till höger. Anmärkningsvärt var att vi inte gjorde hål efter högt bryt en enda gång under höstsäsongen.

10 av spelmålen gjordes efter mer etablerat spel:

Amir Suljic (Örebro b, 2-0), Viktor Prodell (Gefle h, 3-0), Petrit Zhubi (Djurgården b, 1-1),

Viktor Prodell (Elfsborg h, 4-1), Anton Tinnerholm (Elfsborg h, 5-1), Magnus Eriksson (GAIS b, 1-0),

Magnus Eriksson (GAIS b, 2-1), Viktor Prodell (Göteborg h, 1-1), Viktor Prodell (Sundsvall h, 1-0),

Viktor Prodell (Elfsborg b, 1-1).

Fem av målen har utvecklats starkast från vänster, tre från central position och två från höger. Anmärkningsvärt var att fem av de sju målen efter EM-kvaluppehållet utvecklades från vänster, men innan uppehållet kom inget från vänster. När det gällde omställningsmål var förhållandet det omvända.

Totalt sett har spelmålen uppkommit från; höger: 10, centralt 13, vänster 8. Fördelningen av fler mål från centralt håll är en ökning både från Allsvenskan 2010 och från Superettan 2011.

I Allsvenskan 2010 gjorde vi inte ett enda returmål. På den punkten blev det bättre 2011 med sex returmål denna säsong gjorde vi fyra returmål, två borta mot Örebro, Amir Suljic efter Kristian Bergströms ribbskott och Jesper Arvidsson efter målvaktens misslyckade utboxning. Vi gjorde också två returmål hemma mot Elfsborg. Viktor Prodell prickade in 1–0 efter Daniel Hallingströms ribbnick och Tom Pettersson stötte in 2–0 sedan målvakten tappat en hörna. Sedan dess utnyttjade vi alltså ingen retur.

Vi gjorde sex mål efter långskott. Magnus Eriksson dundrade in 2–0 hemma mot Gefle via både ribban och stolpen och hemma mot Norrköping tog Mange skaplig sats när han kvitterade till 1–1 med en kanon i krysset. Mattias Mete svarade också för en fin volleyträff fram till 2–2 borta mot Syrianska. Glädjande nog gjorde vi hela tre mål direkt på frispark. Det har vi inte varit bortskämda med på senare år. Jesper Arvidsson skickade in segerbollen (2–1) hemma mot GAIS och reducerade till 1-2 borta mot Göteborg. Magnus Eriksson klippte också in 1-2 borta mot Syrianska direkt på frispark. Vid de två sista frisparksmålen tappade målvakterna bollen in i mål.

Typ av spelmål	2012	2011	2010
Omställningar	16	14	8
Högt bollbryt	5	6	3
Etablerat spel	10	22	4
Summa	31	42	15

Vi gjorde alltså fler omställningsmål än i Superettan och i det hänseendet vill vi förstås ligga i framkant i den högre serien. Målen efter mer etablerat spel var många fler än den allsvenska säsongen 2010 och totalt sett gjorde vi mer än dubbelt så många spelmål jämfört med den förra säsongen i Allsvenskan.

Insläppta mål

Vi släppte in 48 mål. Det bara GAIS (61) som släppte in fler mål än oss.

Målen har delats in efter fasta situationer respektive spelmål.

Fasta situationer

Sex mål släppte vi in efter hörna: Göteborg b, 0-2 – hörnan slogs från vänster och efter vändning av spelet kunde IFK spela in bollen från höger; Elfsborg h, 3-1 – skott efter högerhörna; AIK b, 0-1 – hörna från höger; GAIS b, 0-1 – hörna från höger; Djurgården h, 0-1 – hörna från vänster; Helsingborg b, 0-1 – hörna från vänster. Tre av hörnorna slogs alltså från höger och lika många från vänster. Anmärkningsvärt var att vi bara släppte in en hörna innan EM-uppehållet men fyra efter.

Vi släppte bara in ett mål efter frispark, då vi inte var vakna då Häcken gjorde 1-0 på Rambergsvallen och anföll till höger.

Vi fick två felaktigt dömda straffsparkar mot oss, borta mot GAIS och hemma mot Malmö. Båda blev det mål på.

Vi släppte in två mål efter inkast: GAIS h, 1-1. Efter inkast från höger vek Jakob Olsson in i banan och skruvade in bollen i bortre. Häcken b, 1-3. Efter inkast från vänster anföll Häcken och gjorde mål.

Typ av fasta situationer	2012	2011	2010
Hörnor	5-6	7-5	7-5
Frisparkar	8-1	4-0	6-3
Straffar	2-2	5-2	2-1
Inkast	2-2	0-1	1-4
Summa	17-11	16-8	16-13

Som synes har vi en tradition av att göra fler mål på fasta situationer än motståndarna, men vi förlorade hörnstatistiken efter minusstatistik efter EM-uppehållet, men gällande frisparksstatistiken hade vi ett klart övertag. Men totalt sett hade vi minusstatistik på fasta situationer efter EM-uppehållet 8–9 efter fina 9–2 innan uppehållet.

Insläppta spelmål

Vi släppte in 37 spelmål.

Typ av spelmål	2012	2011	2010
Omställningar	26	11	20
Högt bollbryt	1	-	-
Etablerat spel	10	12	18
Summa	37	23	38

Visst är det lite av en bedömningssak om ett mål uppkommer efter etablerat spel eller omställning, men siffrorna är ändå så pass klara och de visar att vi har haft ett bra försvarsspel när vi väl har samlat oss efter att motståndarna etablerat spelet på vår planhalva, speciellt bra inom denna aspekt var vi innan EM-uppehållet med endast två insläppta mål efter etablerat spel. Innan EM-uppehållet släppte vi också in få mål på fasta situationer, vilket visade att det var svårt att få hål på oss när vi väl kommit i rätt försvarspositioner.

Däremot var det oroande att vi släppte in fler mål efter snabba omställningar än vad vi gjorde under 2010 och mer än dubbelt så många än 2011. När vi inte hann samla oss för en kontring så slutade det ofta illa.

I Allsvenskan 2010 släppte vi in 8 långskott, varav flera under våren. Under 2011 släppte vi bara in två skott från lägre håll. Denna säsong släppte vi in fem långskott: GAIS h 1-1, Häcken h 0-2, och Elfsborg h 3-1, Sundsvall b 0-1 och Sundsvall b 0-2. Vi släppte in alla dessa skott under vårsäsongen och blev därefter bättre på att sätta press på skyttarna, men fortfarande finns en klar förbättringspunkt att sätta bättre press på de som slår inlägg.

Vid förra säsongen i Allsvenskan uppkom en klar majoritet av spelmålen från vår högersida, men i fjol var fördelningen mer jämn. Denna säsong blev facitet 9 mål från vänster, 15 centralt och 13 från höger.

När föll målen i matcherna?

Till skillnad från säsongen senast i Allsvenskan har vi blivit starkare i slutet av matcherna. 2011 gjorde vi 7 mål sista fem minuterna (matchminut 86 och framåt) av matcherna. Under samma period släppte vi in 3 mål. I år har vi redan gjorde vi 9 mål de sista 5 minuterna och släppte in 3. Vi räddade kryss i tre raka bortamatcher mot Djurgården, Norrköping och Sundsvall och räddade även en pinne hemma mot Norrköping. Vi tog en seger (hemma mot GAIS) men tappat en poäng i Malmö. Fördelningen mellan första och var en klar övervikt för andra halvlek gällande gjorda mål (19-29) och ännu större skillnad beträffande insläppta mål 16–32. Anmärkningsvärt är att vi inte har släppt in något mål de första 20 minuterna.

Effektivitet

När jag gjorde min statistiska genomgång av vår säsong fann jag en märklig förändring under säsongen. Skillnaden var på intet sätt oväntad. Tvärtom hade jag och säkert många med mig den känslan. Men att det skulle vara så stor skillnad på vår effektivitet på våren kontra hösten trodde jag inte.

Vi gjorde en mycket bra vårsäsong då vi låg på bronsplats med 24 poäng och målskillnaden 32–23.

Det var faktiskt bara en poäng mindre än 2011i Superettan. Vi gjorde också fler mål än någon tidigare säsong i Superettan. Faktum är att vi inte hade gjort så många mål/match efter en halv säsong sedan 1993 (24 mål på 11 matcher i division III). I elitfotbollen fick vi gå tillbaka till guldåret 1973 för att finna fler mål/match efter en halv säsong (31 mål på 13 matcher). Guldåren 1972 (34 mål) och 1973 (33 mål) är de enda allsvenska år som vi gjort fler mål efter 15 matcher. Vi gjorde alltså nästan gjort lika många mål under årets vårsäsong.

Tillsammans med Häcken gjorde vi flest mål i Allsvenskan under vårsäsongen. Endast Kalmar FF (35 mål, 2008) hade gjort fler allsvenska mål efter 15 matcher under de åtta senaste säsongerna i högsta serien. Norrköping (28) och Örebro (25) släppte in fler mål än oss under våren.

Hemligheten bakom alla målen var vår mycket goda effektivitet. Vi noterades för 129 avslut under våren och hela 24,8 % av dem gick i mål. Under höstsäsongen hade vi klart fler avslut, 156 stycken men trots det gjorde vi bara hälften så många mål som på hösten och effektiviteten var nere på 10,3 %. Samtidigt var motståndarnas effektivitet den omvända, 12, 4 % av de 185 avsluten i mål under våren och 15,0 % av de 167 avsluten i mål under hösten.

Totalt sett hade vi avslutningsstatistiken 285–352, vilket innebar att vi hade näst bäst effektivitet (16,9 %) i Allsvenskan efter Häcken (18,9 %). Vi släppte in 13,6 % av avsluten.

Vår effektivitetsgraden var densamma hemma som borta. Skillnaden på hemma- och bortaplan var dock slående för motståndarnas effektivitet. På Kopparvallen gjorde motståndarna mål på 9,9 % av sina avslut men på bortaplan gjorde de mål på 16,8 % av sina avslut.

Bollinnehav

Trots den poängmässigt sämsta höstsäsongen sedan 2000 hade vi ett större bollinnehav på hösten (53–47) än på våren (49–51). Speciellt på bortaplan hade vi mer boll på hösten (50–50) än på våren (43–57). På hemmaplan hade vi ett mer konstant övertag som landade på 55–45.

Totalt sett hade vi ett bollinnehav i genomsnitt på 51–49 att jämföra med 44–56 säsongen 2010.

Trots större bollinnehav och fler avslut gjorde vi alltså en mycket sämre höst men hur kunde det egentligen bli så?

Frågan har ett enkelt svar. Vi hade sämre effektivitet samtidigt som motståndarna hade bättre effektivitet mot oss.

Följdfrågan blir då självklar.

Varför förändrades effektiviteten?

Det blir då genast svårare att finna ett svar. Men jag har varit inne på det tidigare. När vi på våren satte hög press från början och vågade satsa framåt så fick vi ofta ledningen i matcherna, Därefter fick vi trygghet. Motståndarna fick ha en hel del boll när de jagade mål (vi släppte inte in något mål de första 20 minuterna i de 13 första matcherna), vilket öppnade för oss att öka på ledningen. Även om vi inte spelade bra på bortaplan så nyttjade vi även våra lägen på ett bättre sätt på våren. Av de avsluten vi hade på vårsäsongen spelade vi också till oss fler riktigt heta möjligheter än på hösten och då är det förstås lättare att göra mål.

Under hösten togs vi mer på allvar. Motståndarna backade hem mer på Kopparvallen och vi kom inte upp i den höga nivån för att bryta igenom med tidiga mål i matcherna. Motståndarna inväntade rätt läge och slog till varefter det blev ännu svårare att komma igenom. Det blev lite frustrerat och vi tog svårare avslut. Vi hade också en hel del motflyt med målställning och domslut.

Efter målgenomgången finner vi också några intressanta iakttagelser som vi inte kunde blunda för. Under våren vann vi de fasta situationerna med 9–2 men under hösten förlorade vi med 8–9. Vår egen effektivitet var ungefär den samma men det var stor skillnad på vårt försvarsarbete på de fasta situationerna. På våren var det ju ett fantastiskt fokus från våra spelare men markeringsmissarna på hösten kostade oss många poäng.

Vi släppte bara in få mål efter etablerat spel under vårsäsongen, vilket tillsammans med vaksamheten vid fasta situationer visade att det var svårt att få hål på oss när vi väl kommit i rätt försvarspositioner. Under hösten släppte vi in många fler bollar efter etablerat spel och vi hittade alltså inte riktigt rätt i försvarsspelet.

Under hela säsongen släppte vi in många omställningsmål. Till kommande säsong måste vi sätta bättre press på bollföraren, hjälpa varandra i markeringsspelet och att var och en följer sin ”gubbe” hela vägen alternativt löper sig till rätt zon för att skära av vinklar.

I frontlinjen var vi inte heller lika heta som under våren. Under våren gjorde vi fem mål efter en brytning högt upp i plan och fyra mål efter returer. På hösten gjorde vi inget mål efter hög brytning och heller inget efter retur. Det gäller att gå på en tänkbar retur innan skottet kommer. Vi måste vara före i tanken annars är det för sent när målvakten väl tappar bollen. Varje match tappar motståndarmålvakten någon boll och då gäller det att vara där.

Med vetskapen av detta är att det inte alltid hjälper att ha bollen mycket och ha många avslut. Det gäller att hela tiden vara fokuserad över hela planen och i alla situationer.

Läs mer sammanfattande statistik på officiella sidan

Säsongen i siffror

Del I – poäng och mål

Del II – individuella poängligor

Del III – ännu mer statistik

Fortsättning följer i del VIII – Framtiden