Årskrönikan 2012 – en säsong att vara stolt över

Del VIII – Framtiden

Det var säkert många som skrattade när de läste Claes Bellingers artikel i Corren den 4 november 1992, min egen pappa var en av dem.

– Tror du verkligen på det där, sa han.

– Ja, det gör ja, sa jag bestämt.

Ett år senare tog vi steget upp i tvåan. Jag jublade förstås i högan skyn och for omkring som en galning när det var klart.

Farsan däremot satt bara lugnt på pinnstolen i köket och sa helt lugnt:

– Har di öppe å göre då?

Jag var så oerhört glad att jag inte brydde mig  om försöket till glädjedödande, utan sa med självklarhet:

– Ja, vi ska gå upp i division I.

Avancemanget till ettan 1995 bevittnade jag på plats på en hal slänt på Grebovallen. Det var inte lätt att hålla balansen i ösregnet och nervositeten var den värsta som jag dittills upplevt. Jag hade kramp i magen hela veckan innan matchen (detta är numera en vardagsåkomma under slutet på säsongerna), men vi klarade av det och belöningen var något så obeskrivligt underbar och man förmodade att ingen människa någonsin hade känt en sådan oerhörd glädje.

Det enda som kunde tänkas slå detta var när vi skulle ta steget upp i Allsvenskan. Så sant den 18 oktober 2009 på Skytteholms IP slog allt. Jag hade sett och drömt om den stunden varje sekund sedan jag blev ÅFF-frälst 1985 och det var förstås makalöst när det verkligen blev verklighet. Aldrig har jag gråtit sådana glädjetårar som då.

Bakslaget 2010 var fasansfullt men vi kom som bekant tillbaka på studs och gjorde det med besked.

Så vad kan nu slå detta? Hur kan glädjen från det allsvenska avancemanget överträffas?

 Ja, det törs inte många skriva i skrift…

Är det då verkligen möjligt att ta SM-guld?

Kunde vi trots stor ekonomisk kris och nedbrunnet klubbhus kravla oss upp från division III till en åttondeplats i Allsvenskan, så ska vi kunna plocka sju placeringar upp i samma serie.

Är, det så enkelt?

Självklart inte. Det är svårt, mycket svårt, men det går.

Vi tog förvisso fyra poäng av mästarna Elfsborg och 6–2 i sammanlagd målskillnad mot boråslaget, men vi var 22 poäng efter i tabellen. Hade vi haft mer flyt under hösten så borde vi ha vunnit över Örebro, GAIS och Syrianska. Poäng mot Malmö borde vi ha tagit och Göteborg skulle vi ha vunnit över. ”Mervärdespoängen” i dessa matcher hade blivit tio extra poäng. Med 47 poäng hade vi ändå bara nått en sjundeplats. Fast det är klart om vi hade vunnit de där matcherna mot bottenlagen så hade vi säkert tagit vunnit andra matcher. Som mot Norrköping och i Kalmar (där inte så mycket hade krävts för poäng). Hemmamatcherna mot Mjällby och Sundsvall borde vi ha kunnat segrat i. Under vårens sita svit kunde vi också tagit poäng hemma mot Helsingborg samt borta mot Göteborg och Malmö.

Ja, det är säkert fler än jag som räknar hur det kunde ha varit. Det tjänar egentligen inget till men visar ändå att om vi kan bli stabilare, bli lite bättre på allt och får till en kalassäsong så tar vi hem Allsvenskan.

Häcken var väldigt nära guldet men stöp precis i slutet av säsongen. Det var som bekant deras mirakelvändning 2008 som bäddade för avancemanget och etableringen på högsta nivå.

Men Häcken är ju en storklubb som omsätter 100 miljoner om året.

Ja, tack vara Gothia Cup. Men även om världens största ungdomsturnering inbringar fina slantar så kostar den 50 miljoner kronor om året och göteborgslaget kan inte alls matcha de främsta lagens löner till sina spelare, men stark utveckling av spelare har inbringat stora summor vid spelarförsäljningar.

Tålamod och noggrannhet

Vi kan självklart inte heller matcha många av de övriga allsvenska lagens spelarlöner. Det gäller som bekant att mätta munnen efter matsäcken. Genom tålamod och noggrannhet finns det trots allt många spelare som är nästan lika bra som de största föreningarna har dragkamp om. Genom rätt miljö kan deras utveckling sedan bli lika bra eller till och med bättre.

Under många år utvecklades hela vår förening utan några etablerade förvärv, trots betydligt mindre ekonomisk omsättning än många av konkurrenterna i Superettan förblev vi det mest stabila superettanlaget.

Vi lyckades under många år bra med våra förvärv från lägre divisioner. Lånen från bland annat Djurgården gjorde sitt till, men när vi tog steget upp till Allsvenskan 2009 var det ändå förvärv från lägre divisioner och talangerna från Fotbollsgymnasiet i Åtvidaberg som fixade det allsvenska avancemanget.

Etablerat först på senare år

Det är först därefter som vi har börjat skaffa fler etablerade spelare, vilket är unikt i föreningens historia. Som jag redogjorde i förra årets årskrönika värvade vi endast nio spelare som hade allsvensk erfarenhet från 1965–1982 och bara tre av dem kom direkt från Allsvenskan. Ändå lyckades vi under den perioden bygga upp ett av Sveriges starkaste lag genom tiderna, som kunde ha gått ännu längre i Europa om vi fått behålla de bästa spelarna. När vi spelade kvartsfinal i Europacupen (nu mera Champions League) 1975 mot Barcelona var ju de flesta storspelarna borta.

2010 åkte vi ur med minsta möjliga marginal. När vi nu tog steget tillbaka direkt så skulle inget lämnas åt slumpen. Med nystartade ÅFF Partner Group fanns möjligheten att införskaffa spelare som vi annars inte haft råd med. Många nyförvärv blev det också – hela tolv stycken!

Fyra av dessa var klara under motsvarande tidpunkt i fjol. Tre till var klara innan seriestarten, tredjemålvakten Thomas Thudin till kom under våren och fyra spelare värvades under transferfönstret i augusti.

Tolv nya spelare

Med tanke på så många nya ansikten är det bra gjort att komma åtta. Den kontinuitet som vi haft under många år förändrades och skiftningarna på mittfältet var väldigt stora under säsongen. En uppgradering av truppen kändes dock nödvändig för att vi skulle börja etableringen på högsta nivå. Av så många förvärv lyckades förstås inte alla, men de goda förvärven övervägde helt klart de mindre lyckade.

Det känns därför mycket bra att vi har lyckats behålla nästan alla spelarna i truppen. Tom Pettersson var en riktig fullträff som har väldigt stor potential och frågan var om vi inte gjorde sommarens förvärv i Allsvenskan genom Mohammed Abubakari som vi nu kan nyttja hela säsongen, liksom de kvalitativa ytterspringarna Imad Zatara och Martin Christensen. Petrit Zhubi var också en injektion med moderna kvicka färdigheter. Emmanuel Dogbe kan också utvecklas till en joker. Mattias Mete fick inte så många chanser att visa upp sina färdigheter men gjorde ändå fyra mål och kan slå igenom efter ett års erfarenhet på högsta nivå.

Bland alla dessa moderna snabba, kvicka och offensiva spelartyper behövs rutinerade trygga spelare och Allan Olesen tog denna roll på ett mycket bra sätt och med hans ödmjuka inställning passade han perfekt in i vår förening.

Mycket som ska stämma

Det finns de som verkar tro att det är bara att värva ihop brickor till spelet. Men fotboll är komplext och det finns flera olika dimensioner som måste stämma än för ett enkelt tvådimentionellt pussel på elva bitar. Genom hela vår förenings historia har våra sportsliga ledare haft fingertoppskänsla för att hitta spelare som passar in i detta ”komplexum”.  Att prata med spelaren är lika viktigt som att se denne på planen.

Detta har byggt upp vårt lag och eftersom vi nu har en riktigt stark och bred trupp så är vi mycket långt komna. Jesper Arvidsson ersätts alltså av Andreas Dahlén och han verkar också vara en liknande spelare som Allan Olesen – trygg, professionell och ödmjuk.  Pontus Nordenberg är redan inskolad, dels på fotbollsgymnasiet men han har ju också tränat med A-truppen kontinuerligt under hösten och det blir intressant att se 17-åringens utveckling under säsongen.

Många kommer att bli förvånade när de ser Joel Rajalaksos framfart. Det blir mål i Allsvenskan redan i år, men vi kan förstås inte begära att han vräker in mål.

Jag tror definitivt att vi kommer att släppa in betydligt färre mål den här säsongen, med tryggare försvarsspelare och med mer kontinuitet på mittfältet. Peter Swärdh är den rätta mannen för att få våra spelare ännu mer taktiskt slipade.

Framåt har för stort fokus lagts på Magnus Eriksson. Överhuvudtaget hämmade haussen kring honom då han lämnade oss. Självklart var det ändå rätt att släppa honom. Vi måste sälja spelare för att visa för alla att det går att utvecklas hos oss för att komma vidare ut i Europa. För att få in mer likvida medel och växa som klubb behöver vi också sälja någon spelare per säsong. Under den allsvenska säsongen 2011 såldes spelare för i genomsnitt 12 miljoner kronor per förening. Det finns alltså stora pengar att kapa hem på spelarförsäljningar, men det går givetvis inte att budgetera för dem.

Törs MFF så ska väl vi våga?

Det är föresten intressant att se att en förening som Malmö FF som omsatte över 200 miljoner kronor 2011, att jämföra med våra 30 miljoner, tror stenhårt på sina unga forwards, med 22-årige Tokelo Rantie, 20-årige Dardan Rexhepi och 17-åringarna Benjamin Fadi och Petter Thelin. Vi ska också komma ihåg att MFF har tappat båda sina ordinarie forwards Mathias Ranegie och Daniel Larsson, men de sitter ändå lugna i båten.

I vår båt verkar vissa lamslagna, men MFFs förluster kan liknas med att vi skulle ha tappat både Magnus Eriksson och Viktor Prodell. Så kan det ju också mycket väl bli framöver, men det finns andra spelare att införskaffa. Vi ser ju själva vilken utvecklingskurva Mange och Proddan har haft hos oss.

Vi måste också tro på de spelarna som vi har. Oscar Möller vet vi sedan tidigare vilka målstim han kan komma in i om det stämmer. Med mer speltid kommer förstås också Mattias Mete att göra fler mål och Joel Rajalakso är som sagt mycket intressant. Jag har också en god förhoppning om fler mål från mittfältet nu när vi förhoppningsvis får lite mer kontinuitet och tydligare roller.

Jag tycker att vi redan idag har en tillräckligt stark trupp för en god allsvensk placering, men för att kunna ta några pinnhål till så vore det förstås önskvärt med en attackerande poängspelare på innermittfältet samt en forward till. Förmodligen kommer vi också att få se dem innan seriestarten.

Den här säsongen är lite speciell för tävlingssäsongen börjar ju redan i mars med tre mycket viktiga gruppspelsmatcher i Svenska Cupen. Det krävs sex bra cupmatcher för att vi ska knipa hem den åtråvärda platsen i Europa League till hösten.

Viktiga matcher redan i mars

Till att börja med gäller tre gruppspelsmatcher, där vi möter Jönköpings Södra hemma, Umeå borta och Djurgården hemma. Just att vi är ett konstgräslag och möter på pappret svåraste konkurrenten Djurgården på hemmaplan gör att vi har en riktigt fin chans att gå vidare till kvartsfinal.

Gör vi ett riktigt bra gruppspel och är bland de fyra främsta gruppsegrarna, så får vi hemmamatch även i kvartsfinalen. I semifinalen är det sedan fri lottning. Når vi finalen och möter Elfsborg är redan platsen i Europa League säkrad. I annat fall måste vi även vinna finalen för att ta oss ut i Europa igen.

Kunde vi nå Europa Leagues föregångare – Uefacupen som mittenlag i Superettan 2006, så kan vi givetvis göra om bedriften som mittenlag i Allsvenskan.

Vårt förra cupäventyr var fantastiskt och vi gjorde en vinst på tre miljoner kronor, vilket räddade klubben. Vi hade aldrig varit där vi är i dag utan den framgången, så visst är cupspelet oerhört viktigt.

Allsvenskan drar igång den 2 april borta mot Gefle och sedan väntar två kanonmatcher hemma på Kopparvallen mot Malmö och AIK. Då får vi se till att fylla Kopparvallen så vi får ett fantastiskt stöd från start. På hemmaplan ska vi kunna utveckla ett starkare hemmastöd, det har varit lite si och så med det under säsongen och det är inget ovanligt fenomen när arenor byggs om. Se exempelvis på nya Guldfågeln Arena där vi trots en riktigt dålig match var överlägsna Kalmars klack på läktarna.

Det är inte så märkvärdigt att ge laget ordentligt stöd på läktarna på bortaplan trots att vi ibland är få personer, men som i Gävle till exempel var vi ändå fullständigt dominanta och det hjälpte oss givetvis till att ta en blytung seger.

Alla som vill bidra till vår förenings framgång måsta ta ansvar och ge sitt stöd från läktaren i större utsträckning än vad som sker idag. Vi måste ta steg framåt inom alla områden och detta är ett. Ska vi attrahera fler åskådare för att se livefotboll på matcherna så måste det vara mer liv runt omkring. Det gäller att Fotbollförbundet, SEF och föreningarna inser det. För om regeln om 80 % sittplats kvarstår år 2014 så kan vi glömma ökade publiksnitt. Dessutom borde alla anskrämliga nät på fotbollsarenorna förbjudas!

Fantastisk hemmaborg

I övrigt så måste vi säga att ombyggnaden av Kopparvallen har blivit fantastiskt. Samtidigt som vi har tagit stora sportsliga kliv så har också arenan genomgått enorma förändringar de senaste åren. Det är en fantastisk prestation att allt har fallit så väl ut då mycket resurser har fått sättas till. Nu när arenan står klar kan vi ägna oss helt åt att utveckla föreningen och sikta mot ännu högre sportsliga framgångar!

Allsvenskan som varit så osannolikt för så många är nu en självklarhet för samma personer. Våra målbilder och ”normaltillstånd” förändas snabbt med den efterföljande kravbilden. Detta är ett naturligt händelseförlopp och nu jobbar vi vidare med första målsättning att bli ett stabilt allsvenskt lag och vill det sig väl kan det bli mycket trevligt framöver.

Tankarna skenade i väg när jag för första gången körde bilen på väg till Fotbollens Mecka den 28 april 1991 – ”Det kommer att bli många resor till Kopparvallen och tänk när vi spelar mot IFK Göteborg och de andra lagen i Allsvenskan…”

Ja, just det i slutet av april möter vi IFK Göteborg på Kopparvallen i den tredje hemmamatchen…