Årskrönikan 2012 – en säsong att vara stolt över

Del IV – Sommaren

Lagledningen var förstås medveten om vår svaga omstart efter det långa sommaruppehållet 2010 och arbetade hårt för att vi skulle komma i toppform till omstarten. Vi spelade också en träningsmatch under uppehållet.

Gefle IF – ÅFF 1–0

Inför den allsvenska omstarten spelade vi en träningsmatch på en dålig gräsplan mot Gefle IF i Dalarna (Mockfjärd). Vi gjorde en dålig match och dessutom blev Alberis da Silva skadad i samband med matchens enda mål i den tredje minuten.  Jonas Lantto slog ett inlägg, som bröstades ner av Johan Oremo och Johan Svantesson klippte in bollen.

Vi hade ett spelövertag i den andra halvleken men var inte tillräckligt vassa för att kvittera. Jesper Arvidsson fick ett gyllene tillfälle att kvittera på straff i den 65:e minuten, men missade tyvärr möjligheten.

Fantastisk omstart

Omg: 13 ÅFF – IF Elfsborg 5–1

I omstarten av allsvenskan den fantastiska lördagen den 30 juni fick vi en rejäl utmaning av suveräna serieledaren Elfsborg som inlett serien fantasiskt med tio segrar på tolv matcher. Förlusterna har kommit på naturgräs i Helsingborg och Malmö. På Konstgräs var det med andra ord full pott. IFE hade släppt in sju mål på de tolv matcherna och endast fyra på de tio konstgräsmatcherna.

Men det är klart, då hade de inte varit på Kopparvallen ännu…

Vi var bra från början och målfesten började i den nionde minuten.  Vi behöll bollen efter en frispark. Magnus Eriksson spelade tillbaka bollen och Jesper Arvidsson slog ett långt svepande inlägg till Daniel Hallingström som lobbnickade över målvakten Kevin Stuhr Ellegaard och i kryssribban. Viktor Prodell höll sig sedan fram på returen och rullade in 1–0.

Vi fortsatte att ha full kontroll på matchen och i den 28:e minuten kom Magnus Eriksson helt ren efter en fin passning av Amir Suljic, men målvakten räddade högerskottet till hörna. Kristian Bergström slog in hörnan från höger. Målvakten tappade bollen och Tom Petterson stötte in sitt första allsvenska mål fram till 2–0.

Elfsborg fick ett litet tryck i slutet av halvleken men skapade aldrig någon riktigt vass chans i den första halvleken.

I den andra akten fick vi också en riktigt bra start. Magnus Eriksson var stark och uppoffrande då han bröstade med sig en boll in i straffområdet och fläkte sig fram mot målet men blev ojuste tagen av målvakten. Domaren Daniel Stålhammar pekade förstås på straffpunkten.  Kevin Stuhr Ellegaard gick tidigt till vänster och Magnus rullade säkert in 3–0 i det andra hörnet.

De våra fortsatte att spela bra fotboll och efter ett nytt starkt arbete av Magnus Eriksson var Petrit Zhubi nära att peta in 4–0 men nådde inte riktigt fram till det övergivna målet efter fin boll från vänster av Mange.

Elfsborg gjorde ett dubbelbyte strax därefter och fick sedermera allt mer tryck mot vårt mål. Johan Larsson sköt i främre kryssribban i den 71:a minuten och strax efteråt fick inbytte David Elm ett bra nickläge men Gustav Jansson fick bollen rakt i famnen.

I den 74:e minuten kunde vi inte hålla emot längre. Efter hörna gick bollen ut till Johan Larsson som på volley krutade in 1–3 i det bortre hörnet.

Precis som mot Gefle hade vi en sämre period på en kvart där det blev lite nonchalant och slarvigt. Vi tappade markeringen vid Elms nick och ingen satte press när Johan Larsson sköt, men det är det enda negativa från matchen. För precis som mot Gefle lade de våra i en växel extra och då kom utdelningen omgående.

Bara två minuter efter reduceringen föll 4–1. Magnus Eriksson tog emot och höll i bollen tills Anton Tinnerholm kom i position för att bryta igenom. Anton gjorde det bra, fastnade på målvakten men kunde slå returen till Viktor Prodell som behärskat slog in den avgörande segerbollen i mål.

Elfsborg var sedan ett slaget lag. Vi avslutade matchen mycket bra och gjorde 5–1 i den 88:e minuten. Efter ett av många fina anfall spelade Oscar Möller in från vänster till Tobias Nilsson, som skarvade vidare till Anton Tinnerholm som tryckte in sitt första allsvenska mål.

Viktor Prodell var sedan ytterst nära att göra 6–1, men målvakten svarade för en smått otrolig räddning.

Spelmässigt var det här så när en fulländad insats det gick att komma. Alla lag har någon svacka i alla matcher och bra lag har förmågan att ta sig ur den. Det gjorde vi alltså med besked.

Vi fick alltså bästa tänkbara omstart av Allsvenskan. Vi avancerade ingen placering men knappade in på topplagen och var bara en pinne efter trean Helsingborg i den jämna tabellen. Vi drog dessutom ifrån Gefle på kvalplatsen och hade ett avstånd på nio poäng till dem.

Tjust United – ÅFF 0–4

Efter triumfen mot Elfsborg spelade vi en uppvisningsmatch på Bökensved i Västervik. Det blev ingen stor match men vi vann i varje fall med 4–0 inför närmare 2 000 åskådare efter mål av Tom Pettersson, Bruno Marinho, Mattias Mete och Allan Olesen.

Omg: 14 GIF Sundsvall – ÅFF 3–3

Efter urladdningen mot Elfsborg gick färden till 2011-års ”lyckorusarena” Norrporten Arena i Sundsvall där vi året innan säkrade det allsvenska avancemanget. Inledningen på matchen blev dock allt annat än lycka.

Vi var inte med på innermittfältet och i mittförsvaret i början på matchen och redan i den andra minuten kom Fredrik Holtser in bakom vår backlinje efter att Amir Suljic och Tom Pettersson agerat passivt mot Pa Dibba och Holtser. Från sin position lite till höger kunde Fredrik kruta in 1–0 i det bortre krysset.

Det fortsatte att se passivt och virrigt ut och i den sjunde minuten var det färdigt igen. Amir Suljic satte alldeles för sen och tam press på Roger Risholt och Jesper Arvidsson tappade sin markering på Simon Helg, som fick bollen. Tom Pettersson försökte täcka skott men hann inte och Helg klippte till. Gustav Jansson var på bollen men kunde inte hålla den utanför sin vänstra stolpe.

Det kändes fruktansvärt tungt att skänka bort två mål så lätt och man befarade att hela matchen skulle vara körd, men vi började komma in i matchen efter chockstarten . I den 37:e minuten föll reduceringen efter en riktigt fin prestation från Magnus Eriksson då han från passning från Anton Tinnerholm störtade in från höger, tunnlade Stefan Ålander och sköt in reduceringen via Marcus Danielsson. Målet hade liknelser från det som tog oss upp i Allsvenskan, på samma arena, på samma kant och med Anton som framspelare längs kanten och Magnus som mottagare. Skillnaden var att Mange nu slutförde anfallet själv.

Vi fick lite mer flyt i spelet med längre anfall och efter tryck kunde vi utnyttja ännu ett läge precis innan paus. Tom Pettersson stötte fram bra centralt på en misslyckad hemmarensning och slog en hög bredsidevolley fram till Anton Tinnerholm som kom från höger centralt och spelade fram till Viktor Prodell, som tryckte in den viktiga kvitteringen. Fantastiskt underbart! Trots den minst sagt usla starten var det utjämnat redan innan paus.

Vi hade övertaget i den andra halvleken men de båda lagen vågade inte riktigt satsa fullt ur för en segerboll. Mot slutet av matchen blev vi lite för rädda om pinnen och Sundsvall fick tryck på oss. Världen rasade samman i den 85:e minuten då Fredric Jonsson slog ett hårt inlägg från höger och Johan Eklund nickade in 3–2 via den bortre stolpen, efter alldeles för svag bevakning av Allan Olesen. Gustav Jansson kunde också ha gått ut och boxat bort inlägget som gick nära mål.

Var, då allt förgäves trots allt och 60 tunga mil hem skulle följa?

Nej, för Oscar Möller byttes in direkt och vi fick tryck mot hemmamålet. I den 89:e minuten kastade Jesper Arvidsson ett inkast från vänster. Kristian Bergström tog emot och lyfte in en fin boll till Oscar Möller i straffområdet, som höll emot bra och stötte fram bollen till Viktor Prodell, som tryckte in 3–3. Fullständigt fantastiskt att stå bakom målet och få uppleva denna eufori, som ett uppvaknande från mörkret. Det var fjärde bortamatchen i följd som vi kvitterade i slutskedet och i de tre senaste matcherna räckte det för poäng.

I och med poängen behöll sjätteplaceringen.

Omg: 15 ÅFF – AIK 2–0

Efter triumfen i hemmamatchen mot Elfsborg var intresset på topp när ny toppmatch väntade mot tabelltrean AIK. Hela 7 621 personer såg oss mala ner AIK på Kopparvallen. Solnalaget var ett av de försvarsstarkaste lagen och var förstås varnade efter vår stormatch mot boråslaget.

Vi började matchen bra de 25 första minuterna med hög aggressiv press och därigenom fick vi ett övertag men det var inte lätt att dyrka upp AIK, speciellt eftersom motståndarlaget spelade hårt, tufft och ibland brutalt. Vi spelade sämre under återstoden av första halvlek och AIK fick ett visst tryck.

I andra halvlek började vi komma fram mer med snabbare anfall och nyttjade de ytor på kanterna som öppnade sig. Den sista skärpan fanns dock inte i de avgörande momenten och AIK hade också några möjligheter.

Det kändes lite som att matchen stod och vägde men så i den 75:e minuten anföll vi bra på högerkanten. Daniel Hallingström slog en långboll som AIK inte fick bort. Viktor Prodell spelade vidare till Petrit Zhubi och fick tillbaka bollen till höger. Prodell slog sedan ett väldigt fint inlägg som Magnus Eriksson språngnickade in i det främre hörnet.

Även 2–0 kom ganska snabbt. I den 80:e minuten tog Magnus Eriksson emot en långboll, fick den lite för långt ifrån sig men återvann den med stor styrka och Viktor Prodell kom stormande och tog med sig bollen och placerade in den urläckert via den bortre stolpen.

Så fullständigt underbart! Det kändes oroligt så länge det stod 0–0. Ett mål kan ju komma från ingenstans men nu åkte vi inte på något utan gjorde det själva och efter 2–0 orkade inte gästerna mobilisera krafterna och vi höll enkelt undan till en ny fantastisk triumf.

Summering efter halva säsongen

Segern var den fjärde raka på hemmaplan med den imponerande målskillnaden 11–1 och genom den passerade vi AIK och låg på en fantastiskt fin fjärdeplats efter vårsäsongen, endast en pinne efter trean Helsingborg och fyra efter tvåan Malmö. Till serieledande Elfsborg hade vi knappat in sex poäng på tre matcher och var nu sju poäng efter. Vi hade hela 11 poäng till kvalplatsen och 14 till direktnedflyttning. Klart man hoppades på en medaljplacering och spel i Europa League.

Vi hade också gjort flest mål i Allsvenskan (tillsammans med Häcken) och de 32 målen var lika många som vi gjorde under hela det allsvenska året 2010, trots att vi bara hade spelat en halv säsong. Sju segrar hade vi också tagit vilket var lika många som under hela 2010. På hemmaplan var vi mycket framgångsrika med 18 inspelade poäng och en fin målskillnad på 20–8. Därmed var vi det tredje bästa hemmalaget efter Malmö och Elfsborg.

Vi gick betydligt bättre än förra säsongen i Allsvenskan och tog faktiskt bara en poäng mindre än 2011 i Superettan. Vi gjorde också fler mål än någon tidigare säsong i Superettan. Faktum är att vi inte hade gjort så många mål/match efter en halv säsong sedan 1993, 24 mål på 11 matcher i division III. I elitfotbollen fick vi gå tillbaka till guldåret 1973 för att finna fler mål/match efter en halv säsong (31 mål på 13 matcher). Guldåren 1972 och 1973 gjorde vi 34 respektive 33 mål efter 15 matcher, vi hade alltså nästan gjort lika många mål efter halva den här säsongen.

Omg: 16 AIK – ÅFF 1–0

Den sju matcher långa sviten utan förlust bröts dessvärre i vår sista match på Råsunda. AIKs tränare Andreas Alm hade taktiken klar innan matchen. Först och främst gällde det att få stopp på vårt bollrull. Detta sagt av en av de så kallade storlagens tränare hemma på Nationalarenan mot en nykomling. Respekten för vårt lag hade hastigt ökat.

Även matchen på Kopparvallen blev en tuff historia men på Råsunda med naturgräs fick AIK ännu mer utdelning på sitt destruktiva sätt att spela fotboll, med mycket kamp och spelförstörelse för motståndarlaget. Detta är naturligtvis en ingrediens som ingår i fotboll och som man måste kunna hantera. Och man kan ju se det som ett tecken av respekt att det så kallade storlaget tog till medel som flera lag i Superettan gjorde 2011.

Vi var med i kampen från början och vi var det bättre laget från start med en del fina mållägen på fasta situationer och via omställningslägen, men vi hade ändå svårare att komma igenom än på Kopparvallen och inte heller denna gånga hade vi domarna med oss, vilket var extra besvärligt i en fysisk match.

Att vi släppte in matchens enda mål precis innan paus efter en hörna kändes mycket onödigt. Vi borde ha fått bort bollen i det läget och det var olyckligt att Tom Petterssons snedspark blev till en perfekt passning för att Martin Lorentzson skulle pricka in ledningsbollen.

När vi skulle trycka på för en kvittering i andra halvlek så kom vi stundtals fram i goda anfall både på kanterna och centralt, men ofta blev det lite för stressigt då löpvägarna inte togs tydligt och passningar slogs bort.

AIK var ett svårt lag att bemästra i underläge, men laget var inte så märkvärdigt i övrigt och nog borde de våra ha kunnat lugna ner spelet lite och rullat runt för att hittat luckorna. Nu blev våra framstötar för lätta att ta bort inne i straffområdet. Kreatören Bruno Marinho hade behövts för att vi skulle etablerat ett mer långvarigt tryck mot AIK-målet, men han var skadad.

I och med förlusten smet åter AIK förbi och det gjorde också Häcken och Norrköping. Vi föll därmed ned till sjunde plats och hade fyra poäng upp till trean Helsingborg. Gefle på Kvalplatsen knappade in tre pinnar och var nu åtta poäng efter oss.

Tre bottenkryss

Omg: 17 ÅFF – Örebro SK 1–1

Sådana här matcher som mot tabelljumbon Örebro är alltid vanskliga då en falsk villfarelse kan smyga sig in att vi ska kunna vinna utan att alla gör sitt allra yttersta. Det var också precis vad som skedde. Vi hade full kontroll i inledningen av matchen, skapade chanser och många tänkte säkert att det var en knapp tidsfråga innan målen skulle komma. Det gjorde de inte. Våra spelare blev för säkra eftersom vi så enkelt dominerade matchbilden totalt. Passningar slarvades bort med många av våra spelare framför bollen, hemjobbet togs inte och våra försvarare fick en högst oangenäm uppgift att underbemannade försöka stoppa när sprintande örebroare stormade fram.

Det kändes så oerhört onödigt att släppa in ÖSK i matchen som var helt under isen inledningsvis. Bortalaget förmådde inte slå många passningar rätt i rad. Många enkla bollar slogs över sidlinjen och många bollar gick direkt till våra spelare. Tack vare att vi gick ned oss, kunde Örebro hitta mer rätt i passningsspelet och hotade med omställningarna. Det var tur att vi höll nollan till pausen.

I andra halvlek fick vi den start som vi så gärna ville ha med ett snabbt ledningsmål. Kristian Bergström slog en finfin hörna från höger som damp ned vid den bortre stolpen och Tom Petterson bokfördes för målet i kamp med Daniel Bamberg.

Målet gav självförtroende och känslan ”att vi fixar det här”. Vi hade full kontroll på matchen, rullade ut ÖSK i ett högre tempo och hittade lägen för att skapa målchanser, men ytterligare mål uteblev. Målchanserna överarbetades och i stället för att ta avslut i ett tidigare läge skulle det spelas in på mållinjen. 

Det märktes redan en stund innan kvitteringsmålet att vi inte lärt oss av misstaget i första halvlek. ÖSK släpptes åter in i matchen efter passningsspel utan tanke och med för små marginaler. Örebro lyckades därmed etablera längre anfall och hotade för en kvittering.

Ändå såg det ut att ordna sig då vi behöll trycket efter en frispark i den 76:e minuten. Petrit Zhubi var väldigt företagsam och vann tillbaka bolen, tog sig in från vänster, avancerade in centralt och spelade ut till Kristian Bergström som slog ett perfekt inlägg från höger. Viktor Prodell mötte med pannan och nickade in 2–0. I varje fall trodde alla det, utom ett fåtal och en av dem var den assisterande domaren Tobias Wärn från Motala. Om det var offside, så måste det ha varit med minsta marginal. I första halvlek svarade Wärn för flera tveksamma domslut när örebroare kom fria, vilket inte direkt gjorde det hela bättre.

Direkt på insparken kontraslog ÖSK och de våra var disorienterade. Det gick dock långsamt och det fanns gott om tid att komma i position. Daniel Bamberg kom in från höger. Magnus Eriksson försökte stoppa honom bakifrån medan Bruno Marinho och Amir Suljic var passiva och låg på linje. En av den, lämpligtvis Amir eftersom han låg närmast, skulle stött och Bruno legat kvar som understöd. Bollen gick nu mellan de två till en helt fristående Valdet Rama, eftersom Petrit Zhubi inte bemödade sig att ta markering. Tom Pettersson var tvungen att stöta på bollföraren och Valdet valde då att spela ut till Marcus Astvald som var fri på utsidan av Jesper Arvidsson. Jeppe hade nämligen inte under någon gång ens kastat ett getöga på sin motståndare, vilket är oförsvarbart. På ett väldigt enkelt sätt borde Jesper lagt sig på rätt sida och då hade vi säkerligen vunnit matchen. Nu kunde istället Marcus avsluta direkt och satte 1–1 invid den bortre stolpen.

I matchens absoluta slutsekunder borde vi fått ett jätteläge för kvittering och den här gången var det ingen tvekan om att assisterande domaren Tobias Wärn lyfte flaggan felaktigt. Om man stannade TV-bilden så såg man att Kristian Bergström helt klart var onside när Jesper Arvidsson slog bollen på djupet. Mattias Mete, Tobias Nilsson och Anton Tinnerholm fanns alla som öppna måltavlor i straffområdet, men fick aldrig chansen.

Med pinnen behöll vi i varje fall sjundeplatsen och avståndet på 14 poäng ned till ÖSK på nedflyttningsplats. Vi drog också ifrån en poäng till Gefle på kvalplats – nio poäng före. AIK på tredjeplatsen var fem pinnar före oss.

I augusti lånade vi ut Christoffer Karlsson och Alain Junior Ollé Ollé till Varbergs BoIS i Superettan. Istället värvade vi Mohammed Abubakari från Doxa Drama i grekiska högstaligan samt Imad Zatara från iranska Sanat Naft.  

Omg: 18 GAIS – ÅFF 2–2

Inför matchen borta mot GAIS var hemmalaget ur slag och uppträdde inte ens som ett superettanlag, då skulle vi förstås vinna, men det var en riktig motig lördagseftermiddag på Gamla Ullevi.

Sommarförvärvet Mohammed Abubakari debuterade, men kunde dessvärre bara spela en halvlek på grund av risk för överansträngning. Under den första akten bidrog dock Mommo till att vi fick ett kraftigt spelövertag centralt och det är ju ofta ett framgångsrecept.

Från mitten kunde vi anfalla på båda kanterna och centralt. Vårt ledningsmål efter en kvarts spel var också frukten av våra innermittfältare, då Mohammed slog en listig boll fram till Tobias Nilsson, som i sin tur slog en fin chip fram till Magnus Eriksson som ur snäv vinkel från vänster skickade in 1–0 mellan benen på Dime Jankolovski.

GAIS var helt under isen och det syntes verkligen att det var ett pressat jumbolag som inte hade självförtroende. Man kanske kan tycka att man ska vara nöjd med den första halvleken eftersom vi hade fullständig kontroll på matchen, men som luttrad supporter vet man hur skör en ettmålsledning kan vara oberoende ut hur spelet ser ut.

GAIS fick lite mer att säga till om i den andra halvleken, men vi var fortfarande det klart bättre laget och fick möjligheten till omställningar då hemmalaget försökte flytta upp positionerna.

Dessvärre nyttjade vi inte ett antal fina chanser och GAIS kunde mycket snöpligt kvittera efter en hörna, som uppkom efter att vi tappat kraft i duellerna på innermittfältet. Märkligt nog tog de våra inte varning efter den första hörnan där Peter Ijeh var nära att nicka in bollen. Vid den andra hörnan fick Ijeh fritt utrymme att nicka in 1–1. Visst kom Gustav Jansson helt snett ut i sitt försök till utboxning, men det var inte heller någon av våra spelare som med bestämdhet höll emot den forne skyttekungen på rätt sida. Med så pass nickstarka spelare som Alberis da Silva, Tom Pettersson och Jesper Arvidsson ska vi lyckas betydligt bättre på en sådan hörna.

De våra kraftsamlade dock direkt och satte ett väldigt tryck mot GAIS-målet. Det tog bara två minuter innan vi var i ledarbåset igen. Jesper Arvidsson avancerade in i banan från vänster och slog ett fint stick i djupet där Magnus Eriksson löpte med och klippte in 2–1 invid den främre stolpen.

Vi hade sedan flera mycket goda chanser att punktera matchen med ett 3–1-mål, men lyckades inte och det kändes väldigt oroligt. Ett mål kan komma så lätt och nu fick GAIS det till skänks – av domaren Stefan Johannesson från Stocksund.

Magnus Eriksson och Jonas Olsson skulle slå undan en höjdnoll, men Olsson missade och sparkade istället Magnus. Flera sekunder efter situationen, efter att buroppen från hemmaklacken eskalerat, pekade domaren på straffpunkten. Det var oerhört svagt att inte bestämma sig från början utan att låta sig påverkas av publiken!

                                                   

Jeffrey Aubynn, stegade fram och satte straffen säkert invid den högra stolpen. Gustav Jansson gick åt rätt håll men kunde inte nå bollen.

Det hade varit motigt med domsluten i de två senaste matcherna och inte blev det bättre av att domarkåren friade när vår forne Richard Ekunde tog med hand i straffområdet kort senare.

Både denna match och den mot Örebro skulle vi dock ha avgjort långt tidigare. Det var direkt svagt att vi inte utnyttjade chanserna bättre. Varför vi inte gjorde det berodde mycket på att beslutsamheten saknades i de avgörande momenten, genom att gå på eget avslut eller hitta annan spelare i bättre position.

Med pinnen behöll vi i varje fall sjundeplatsen och avståndet på 15 poäng ned till GAIS på nedflyttningsplats (ÖSK var också 15 pinnare efter oss). Vi drog också ifrån en poäng till Gefle på kvalplats – tio poäng före. Häcken på tredjeplatsen var fyra pinnar före oss.

Omg: 19 Syrianska FC – ÅFF 2–2

I nästa match väntade ett tredje bottenlag, Syrianska precis ovanför kvalstreckat som var sex poäng efter oss.

Vi hade rätt bra kontroll på matchen inledningsvis även om hemmalaget hade en kort period med tryck. Vi hade dock rett ut denna när kallduscharna kom två gånger om i den 23:e och den 25:e minuten.

Efter en frispark tog syrianskamålvakten Dwayne Miller bollen utanför straffområdet, men utan åtgärd från domaren Bojan Pandzic från Hisings Backa. Syrianska kunde istället ställa om snabbt och vi hann inte tillbaka i rätt positioner. Efter inlägg från Johan Arneng från vänster kunde Admir Aganovic sprinta in från höger och nicka in bollen invid den vänstra stolpen. Anton Tinnerholm blev lite passiv i duellen och Aganovic kunde enkelt komma över Anton och hänga in bollen. Gustav Jansson kunde också ha varit mer alert och boxat bort innan bollen nådde Admirs panna. Frågan var också varför inte Jesper Arvidsson intog sin position vid den bortre stolpen?

Nu var det inte nog med eländet för bara två minuter senare anföll hemmalaget på vår högersida och Suleyman Sleyman skickade in ett inlägg mot bortre stolpen. Anton Tinnerholm var förstås het att få bort bollen framför Yussef Saleh, efter missen vid första målet. Men att han var för het och att det skulle sluta illa såg vi direkt där bakom målet och istället för att komma vid sidan av målet gick bollen rakt upp i bortre krysset utan chans för Gustav Jansson.

De våra samlade dock ganska snabbt mod och tog över matchen igen. I den 33:e minuten blev Magnus Eriksson fälld tio meter utanför straffområdet och tog själv hand om frisparken. Mange fick på en riktig rackarrökare men i riktning rakt mot Dwayne Miller. Målvakten tappade dock skottet över sig och in i mål.

Det var oerhört viktigt att få målet så pass tidigt, vilket tog oss in i matchen och det fanns ju därmed gott om tid att utjämna. I andra halvlek provade sedan lagledningen ett 4–3–3-spel precis som i den andra halvleken mot Syrianska i träningslägret i Turkiet och Mattias Mete kom in.

Förändringen fick önskad effekt då vi fick övertaget på mitten och därifrån kunde spela som vanligt med längre anfall och fina spelvändningar, genom detta kom vi fram till flera fina målchanser och det blev tryggare i defensiven.

Det blev ju också ett succéinhopp för Mattias Mete som började mycket bra och kvitterade redan i den 53:e minuten. Efter en långboll från Gustav Jansson, nickduell av Viktor Prodell och syrianskaspelare damp bollen ner hos Magnus Eriksson som knäade fram bollen. Mattias Mete kunde därefter vackert volleyskjuta in 2–2 i det bortre hörnet.

Det kändes verkligen som om vi skulle kunna vända matchen och chanser saknades verkligen inte. Magnus Eriksson fick tre fina möjligheter. I den 57:e minuten anföll vi väldigt fint och Mete klackade till sist fram till Mange som fick drömläge att skruva in ledningsbollen med vänstern men fick för tam träff rakt på Miller. I den 70:e minuten skapade sig U21-landslagsmannen ett nytt fint läge mitt framför mål, men sköt dessvärre utanför. I den 82:a minuten stegade Magnus in fint från höger och fick på en bra träff mot främre krysset men målvakten räddade.

Mattias Mete var också väldigt nära att göra sitt andra mål. Han vann boll på ett bra sätt strax utanför straffområdet och fick på en kanonträff rakt mot högra krysset (vi stod precis bakom mål och såg riktningen perfekt). Dessvärre stod Dwayne Miller för sin kanske svettigaste räddning för året och tippade till hörna.

Jag fann det lite märkligt att en del uttryckte att det var rättvis med ett oavgjort resultat när vi hade ett stort övertag i stort sett hela matchen och hade tio avslut på mål, medan Syrianska bara hade ett! En del beskyllde oss nästan för vår effektivitet under våren, men att göra två mål på ett avslut på mål – det är effektivitet!

Vi behöll i varje fall sjundeplatsen och avståndet på sex poäng ned till Syrianska, men tappade allt mer till toppen. Till tabelltrean Häcken skiljde ju sex pinnar, men vi utökade avståndet till Gefle på kvalplats med ytterligare en poäng och var nu elva poäng före.

Säkert cupavancemang

Svenska Cupen, omg: 2 Skövde AIK – ÅFF 0–3

Vi hoppades på ett tryggt avancemang när vi gick in i Svenska Cupen utan att vi skulle få slita allt för mycket med förlängning och andra jobbigheter. Önskan gick i uppfyllelse när vi i stort avgjort tillställningen redan efter den första akten efter en 3–0-ledning. Ställning stod sig sedan tiden ut.

Jag hade väntat hårdare motstånd av Skövde AIK (topplag i division I Södra) som jag trodde skulle ha stor vilja och energi från start, men vi sattes aldrig på några större prov. Skövde spelade naivt genom att hålla backlinjen väldigt högt och vi kom gång på gång igenom med många frilägen.

Det var riktigt skönt att Oscar Möller på ett enkelt sätt kunde rulla in bollen i den nionde minuten då han, efter en fin boll av Mohammed Abubakari, kom fri från halva plan och eftersom målvakten Mirza Kalijundzic var passiv var det en enkel match att rulla in 1–0. Men visst borde Möller ha gjort något mer mål efter ytterligare två frilägen redan i den första halvleken.

Jobbigt hade det varit för Viktor Prodell och jobbigt var det också i början på matchen då Proddan brände två frilägen. Men efter Mohammed Abubakaris kalashörna från vänster nickade Viktor in 2–0 i den 38:e minuten efter fint häng och beslutsamhet vid den bortre stolpen. Minuten senare förvaltade sedan Viktor frispelningen från Kristian Bergström på bästa sätt genom att rulla in 3–0 via den bortre (vänstra) stolpen.

I den andra halvleken skapade vi inte någon riktig målchans och Andreas Thomsson berättade att det var meningen att vi skulle vara professionella och spela av matchen. Inte mig emot. Avancemanget var förstås det viktigaste, även om det hade varit kul om vi gjort något mål i den andra halvleken också.

Något mer cupspel blev det inte under året utan gruppspel fortsätter under mars.

Värdigt avslut för Mange

Omg: 20 ÅFF – IFK Norrköping 1–1

I omgång 20 var det dags för östgötaderby igen och denna gång på Kopparvallen. Publiktrycket inför matchen var enormt och det var helt fullsatt vilket innebar 8 600 personer. Detta skulle också bli Magnus Erikssons sista match i ÅFF-tröjan innan belgienäventyret i Gent.

Inledningen var lovande och vi hade några skapliga chanser att ta ledningen utan att lyckas och det kändes riktigt snöpligt att IFK tog ledningen på ett riktigt skitmål i den 32:a minuten. Vi fick inte bort bollen ordentligt efter tryck från IFK. Tom Pettersson lyckades inte med sin rensning och bollen skickades in i straffområdet från vänster. Jesper Arvidsson var inte tillräckligt påpasslig och Christoffer Nyman fick ett litet försprång och lyckades turligt nog få in bollen i mål mellan benen på Gustav Jansson och retfullt precis innanför den högre stolpen.

I den andra halvleken fick vi allt större bollinnehav och nyttjade kanterna bättre med spelvändningar, men det gick fortfarande för långsamt. Även om vi ofta kom långt ned på Norrköpings planhalva blev det sälland riktigt farligt eftersom både boll och spelare transporterades för långsamt och inläggen var för missriktade.

Under hela matchen blev det också för många misstag i passningsspelet i överlag, vilket gav Norrköping möjlighet att ställa om.  Vi kunde därmed ha åkt på ett baklängesmål om det velat sig riktigt illa, men Gustav Jansson svarade för en matchavgörande räddning när Imad Khalili bröt in från höger i den 84:e minuten.

Men så i den 89:e minuten skulle Magnus Eriksson ta avsked på bästa sätt. Magnus snodde åt sig bollen strax utanför eget straffområde och tog sats. Mattias Mete, Oscar Möller och Viktor Prodell öppnade upp framför och Magnus bara fortsatte och fortsatte. Strax utanför straffområdet klippte sedan Eriksson till med vänstern och inför ett enormt jubel borrade sig den efterlängtade kvitteringsbollen upp i det högra krysset. Det var sannerligen en värdig avslutning för Magnus Eriksson som stannade på elva allsvenska mål i Allsvenskan anno 2012.

Magnus Eriksson gjorde ingen större avslutningsmatch innan målet, men med tanke på att det var hans sista match för den här sejouren (vi hoppas förstås att han kommer tillbaka en dag) kändes det inte troligt att han skulle bytas ut. Att bytet uteblev är vi förstås tacksamma för.

Trots poängen föll vi ned till en åttondeplats och en europaplats kändes avlägsen då vi hade åtta poäng både till trean Häcken och fyran AIK. Gefle på kvalplats vann borta mot Örebro med 2–1 och var nio poäng efter oss.

Samma visa på Rambergsvallen

Omg: 21 BK Häcken – ÅFF 5–2

Rambergsvallen har inte inneburit någon lycka för oss och någon glädje blev det sannerligen inte denna gång heller utan vi åkte på en riktigt försmädlig förlust mot tabelltrean Häcken.

Till skillnad från tidigare matcher var spelsystemet denna gång förändrat till 4–5–1 i första halvlek, för att stoppa Häckens snabba och kreativa spelare. Häcken hade ett massivt bollövertag i den första halvleken men vi stängde ytorna på ett väldigt effektivt sätt och hemmalaget blev paralyserat. Tyvärr utnyttjade vi inte de många kontringslägena som uppstod, då Häcken hade sin backlinje väldigt högt.

Vi borde ha gått till paus med ett mållöst resultat i varje fall, men efter obegripligt slarv i den 37:e minuten släppte vi in ett riktigt skitmål. Häcken fick en frispark på vår planhalva. Häckenspelarna tog god tid på sig att slå frisparken, ändå gick Kristian Bergström en lång stund med ryggen mot bollen och när han tittade upp var det för sent. En helt omarkerad David Frölund kunde ta med sig bollen på högerkanten och slog ett inspel nere vid kortlinjen som en helt omarkerad René Makondele skickade in vid den bortre stolpen. Gustav Jansson var mycket nära att rädda men bollen gick retsamt in i mål.

Precis som mot Norrköping fick målskytten en riktig turträff, men upprinnelsen var så mycket lättare att avvärja för vår mest rutinerade spelare. Märkligt också att ingen annan i laget uppmärksammade vad som var på gång. Man känner själv skuld att vi inte skrek i mer ordentligt från läktaren.

Underläge borta mot ett Häcken som är duktiga att hålla i boll och kontraslå med snabba spelare, var verkligen inget drömscenario. Inför andra halvlek tvingades lagledningen satsa mer framåt och spelsystemet återgick till 4–4–2.

Den positiva effekten kom direkt. De våra spelade runt som vanligt, betydligt mer trygga i sina offensiva roller och vi tog över matchen helt de tio första minuterna. Centralt blev det mycket bättre rörlighet med Abubakari som hämtade boll lägre i banan och Bruno Marinho som forsade fram och fördelade boll snabbt. I första halvlek hämmades rörligheten av att vi var tre centralt.

Redan efter fem minuter var det utjämnat. Kristian Bergström slog en hörna från höger och Mohammed Abubakari nickade in 1–1 vid den bortre stolpen.

Vi fortsatte att ha grepp om händelserna men verkade drabbas av hybris med kladd på bollen och farliga sidledspass. Försvarsspelet som var så disciplinerat i början på matchen gjorde ett katastrofalt arbete vid de fyra mål som släpptes in i andra halvlek.

Tom Pettersson värderade fel mot Norrköping och gick inte för en ordentlig rensning innan baklängesmålet. Likadant var det nu. René Makondele snappade upp den förlupna bollen och spelade fram Waris Majeed, som helt omarkerad kunde komma fri in i straffområdet. Gustav Jansson räddade det första skottet, men hade ju inget för det eftersom våra försvarare med Jesper Arvidsson som närmaste man redan gett upp istället för att åtminstone försöka följa med för att rensa en eventuell retur. Waris satt därmed ohotad 2–1 i den 58:e minuten.

Sex minuter senare var det hönsgård i vårt försvarsarbete efter ett inkast på högersidan. Imad Zatara var alldeles för passiv. Bruno Marinho följde inte med René Makondele och vi blev därmed underbemannade när Häcken låg med inte mindre än fyra spelare på linje framför mål. Anton Tinnerholm tvekade därmed att stöta ut på Kari Arkivuo, och när väl Anton försökte täcka inspelet var det för sent. Dessutom fick Daniel Hallingström två man emot sig eftersom Mohammed Abubakari inte följde med Nasiru Mohammed som klackade in bollen vid den främre stolpen. Gustav Jansson var inte heller på tårna och skulle inte släppt främre stolpen så lätt. Men grundfelet var våra mittfältare som struntade i sin bevakning.

I den 70:e minuten avgjordes sedan matchen definitivt då Waris Majeed sprintade ifrån till höger, trots att han föll och tappade fart bemödade sig inte Tom Pettersson att följa med René Makondele som helt fristående, enkelt kunde raka in 4–1.

I den 82:a minuten rann sedan Waris Majeed igenom på egen hand i vänsterinnerposition och rullade in förnedrande 5–1 vid den bortre stolpen. Anton Tinnerholm attackerade bakifrån men inte tillräckligt och med facit i hand var det väl lika bra, för hade han gått in hårdare hade det gula kortet varit oundvikligt och Anton hade därmed varit avstängd mot Malmö. Däremot var Tom Pettersson alldeles för passiv och täckte inte upp för Daniel Hallingström som skulle försöka stöta.

Mattias Mete bytte av Oscar Möller på topp och i den 91:a minuten tog han emot en boll av Imad Zatara, vände om inne i straffområdet och prickade in reduceringen fram till 2–5.

Det var bara att konstatera att vi har gjorde årets två sämsta insatser mot Häcken. Göteborgslaget var ett bra lag, men det visste vi innan och det fanns inga ursäkter för att släppa in fem mål. Precis som vi hade Häcken sex skott på mål men effektiviteten var en helt annan. Precis som på Kopparvallen behövde inte Häcken förta sig för att vinna en klar seger och det kändes förjävligt att vi lät dem vinna så enkelt mot oss.

Statistiken om passiviteten talade sitt tydliga språk där det inte delades ut ett enda kort och frisparksstatistiken måste vara någon form av rekord och frågan var om den var korrekt? Häcken fick tre frisparkar och vi sju! Det sade i varje fall något om hur tama vi var i närkamperna.

I och med förlusten så föll vi ett pinnhål ned till nionde plats. Gefle på den negativa kvalplatsen vann igen, borta mot Norrköping med 1–0 efter mål på stopptid. Gästrikarna hade därmed tagit in fem poäng på oss på två matcher och var nu bara sex poäng efter. 

Fortsättning följer i del V – Avgörandet