Årskrönikan 2012 – en säsong att vara stolt över

Del I – En enorm förvandling

Åren går och det är enorm stolthet man känner över hur vårt lag har utvecklats. Tidsspannen känns ibland overkligt stora, men i tider som dessa när vi nått stora framgångar är det ibland lämpligt att stanna upp för en sekund och titta tillbaka på historien.

Den 21 februari 1991 var en stor dag för mig i Västervik. När kontrollanten bredvid mig i bilen sade till mig att köra rakt fram in på Folkparksvägen i korsningen, istället för höger ut mot flygplatsen vid Mommehål, som var tanken enligt ursprungsplanen, översköljdes jag av en underbar känsla av lättnad. Det var bara att köra på den korta och lätta vägen tillbaka till Trafikskolan. Körkortet var klart och äntligen kunde jag för egen maskin åka upp till Kopparvallen för att se mitt älskade Åtvidabergs FF!

Tidigare hade jag varit tvungen att förlita mig på att någon vuxen skulle följa mig upp till Fotbollens Mecka. Efter den fasansfulla degraderingen till division II var det ingen som ville hänga på till Åtvidaberg under hela 1990. Det är med skam i kroppen jag måste berätta att jag inte såg en enda match det året. Givetvis följde jag ändå med hur det gick med alla tillämpliga medel, såsom radio och telefonsamtal till arenorna. Jag läste också allt som skrevs om ÅFF, men någon liverapportering via Text-TV gick fick vi inte längre ta del av. Detta var en tid långt före Internets intåg och man var helt beroende av extern media för att få reda på vad som hände kring föreningen.

Säsongen 1990 blev inte alls som jag hoppats med en snabb comeback till eliten. Vi fick istället kämpa på den undre halvan och säkrade kontraktet, i praktiken, först i den näst sista omgången via 0–0 borta mot Älvsjö AIK. Vi hade därmed tre poäng och 31 mål tillgodo inför epilogen. Jag lyssnade nervöst på matchen i radion på väg hem från en gymnasieresa och det var vissa som tyckte att det var kul att rycka ur hörlurarna ur mina öron. Då som nu har många svårt att förstå hur oerhört viktigt ÅFF är för oss supportrar.

Radion skaffade jag för övrigt när vi gjorde en klassresa i nian 1988. Det blev några stora jubel på Klarälven, men det slutade ändå i moll efter att BK Forward och IFK Eskilstuna kvitterat när vi ledde båda hemmamatcherna.  Extra tungt var det efter att vi tappat 2–0 till 2–2 de sju sista minuterna mot Eskilstuna. Vi tappade därmed den riktiga kontakten om den allsvenska platsen till Örebro.    

Inför 1991 var förhoppningen att vi skulle bli ett topplag och avancera till division I. Detta kunde ske redan efter vårsäsongen eftersom seriespelet lades om, med en vårserie och en höstserie. Tongångarna var dock inte positiva. Många etablerade spelare lämnade och nye tränaren Branislav Korolija, berättade för Corren att målsättningen var att vi skulle hålla oss kvar.

Vi fick en hemsk start med storstryk borta mot Karlskrona AIF med 2–7, men äntligen var det dags att åka med ”gröna faran” (en grön Volvo 343) till Kopparvallen. Söndagen den 28 april klockan 13.30 började hemmapremiären inför 212 åskådare. Det fanns en oro hur vi skulle stå upp mot Nybro IF efter den usla seriestarten och Anders Olsson gav dessutom gästerna ledningen. Vi kom dock tillbaka, vände matchen och vann med 3–1 efter mål av Steve Creutz, Fredrik Gärdeman och Ola Samuelsson.

Glädjen över detta var förstås stor i bilresan de sju milen hem till Hult, men glädjen varade inte länge. Vi radade därefter upp åtta raka hemska förluster och vann bara ytterligare en match under vårserien (3–1 hemma mot Grimsås).

Med endast sju poäng kom vi förstås sist, men placeringen hade ingen betydelse för på höstsäsongen började höstserien, med nya lag, om på noll. Nyköpings BIS och FK Sumarice, noterade också svaga resultat i sina vårserier och nedflyttning fanns inte på kartan.

Baranislav Korlija fick lämna sin post och Thomas Westerberg, som tränade vårt lag 1990 kom tillbaka. Det blev bättre ordning på spelet och starten var magnifik med hela 12–1 hemma mot Sumarice. Vi vann fyra hemmamatcher men lyckades sämre på bortaplan. 19 poäng och plus 11 i målskillnad på 14 matcher. Det vill säga 1,36 poäng/match har i alla år räckt för ett division II-lag att hålla sig kvar (både tidigare och senare) men detta fasansfulla år räckte det inte.

Katastrofen var ett faktum och division III väntade alltså 1992 långt ifrån all mediahausse. Nu fanns inte ens tabellen att skåda i Text-TV. Klubbhuset brann ned och ekonomin var väldigt ansträngd. Tack vare att vi medlemmar gick in och stöttade vår älskade förening med finansiella medel kunde vi hålla näsan över vattenytan och det juniorlag som nådde åttondelsfinal i SM-slutspelet 1991 bidrog med unga lovande spelare till A-laget.

Tidigare ÅFF-spelarna Mats Karlsson och Mats Almgren (som nu återfinns i sportgruppen) tog över tränaransvaret och det framtida ÅFF började formas. Äntligen fick vi kontinuitet och den stora omsättningen av spelare, som skett under de senaste åren, stannade av.

Vi missade avancemanget till tvåan 1992, men vi var helt klart på rätt väg.

Den 4 november skrev Claes Bellinger en artikel i Corren. Den påverkade mig starkt och gav förhoppningar om att den hemska tillvaron i division III skulle bytas ut till någon oerhört mycket trevligare i framtiden.

Vi tog mycket riktigt steget upp till division II 1993, efter en andraplats i division II och kvalsegrar hemma mot Gullringens GoIF (4–2) och bortaseger mot IK Tord (3–1).

Precis som vår dåvarande ordförande Per-Åke Fahlén utryckte sig var vi tillbaka i division I till säsongen 1996. Avancemanget säkrades en oförglömlig lördagseftermiddagen på ett regnigt Grebovallen. Matchen spelades där eftersom det var kommunalstrejk bland landets vaktmästare och Åtvidabergs kommun ägde Kopparvallen på den tiden. Vi föll med 0–1 i toppmatchen mot Motala AIF, men samtidigt föll Växjö Norra borta mot Kalmar AIK med samma siffror och seriesegern var vår.

Det Claes inte tordes skriva i text. Det trodde jag verkligen på redan 1992 och det makalösa skulle ske någonstans vid millennieskiftet. Tron blev förstås starkare i och med att vi åter blev ett etablerat lag på näst högsta nivå.

Men det sista steget kom inte vid millennieskiftet istället fick vi kliva ett steg tillbaka och den tidsbestämda drömmen krossades fullständigt. Vi kom dock tillbaka omedelbums och har sedan dess vuxit och kom närmare de allsvenska platserna efter cupfinal 2005 med spel i uefacupspel 2006. Europaspelet var en makalös upplevelse och samtidigt en närmast osannolik tanke när vi var i division III.

Det här med Allsvenskan fanns det läge en skepsis mot, båda från så kallade anhängare och från styrelseledamöter. Från vissa håll har toner hörts om att vi inte skulle ha råd att gå upp. Det första som slår en vid en sådan fet käftsmäll är då vad meningen med livet i så fall skulle vara om man inte spelar fotboll för att vinna matcherna? För sanningen är ju så enkel att man vill vinna alla matcher och vinner man tillräckligt många så hamnar man förr eller senare i Allsvenskan.

Dessutom var det frapperande hur dåligt insatta många var över de ökade intäktsmöjligheterna i den högsta serien. Jag fick därför extra kraft att bevisa hur det låg till. En del vägrade ta till sig informationen men andra började sakteliga förstå att det här med allsvenskan kanske inte vore så dumt. Läs undersökningen här

Lägger man till information från säsongerna som varit sedan undersökningen gjordes, förblir ändå slutsatserna densamma.

Söndagen den 18 oktober 2009 på Skytteholms IP i Solna, efter Haris Radetinac avgörande mål i den 90:e minuten mot Vasalund, var drömmen om Allsvenskan inte längre en dröm den var en verklighet!

Lika stor som glädjen var 2009 lika stor var smärtan ett år senare när vi tvingades kliva av från den högsta serien.

Vi lärde oss dock mycket från det året och nu hade folk äntligen förstått vikten av att spela i Allsvenskan. Vi skulle tillbaka omedelbart, vilket få lag har lyckats med men vi gjorde det. Måndagen den 17 oktober 2011 i Sundsvall säkrade vi avancemanget efter 1–0 i näst sista omgången mot Giffarna.

Tillbaka i högsta serien fanns det inte på kartan att vi skulle åka ur igen. Vi fick en kanonstart med tre raka segrar, fem raka förluster följde, men en stark sommar förde oss upp till en fantastisk fjärdeplats efter halva serien. Hösten blev trögare med många oavgjorda matcher och även förluster. Efter en stark avslutning hamnade vi tillslut på en fin åttondeplats, vilket är bättre än alla säsonger på 1980-talet och den bästa allsvenska placeringen sedan 1975. Detta är riktigt stort och vi är nu ett respekterat allsvenskt lag.

Det är en fullständigt fantastisk resa som vi har fått varit med om. I en match i division III hemma mot Hultsfreds FK 1992 (som vi förövrigt vann med hela 6–1) hade vi endast 90 åskådare på Kopparvallen. Publiksiffror som astronomiska 3 900 i min första match mot GAIS 1985 var då bara minnen om en svunnen tid, men mellan 2000–2012 har vi fått uppleva hela 30 matcher med mer publik i vår hemmaborg, varav 20 av dem de tre senaste åren.  Kopparvallen har också uppgraderats till en arena av internationellt snitt samtidigt som den behållit sin charm.

Från att ha varit landets 133:e bästa lag 1992 har vi nu nått topp 8. Men det är klart att resan inte ska ta slut här. Det var fantastiskt stort att spela 6–2 (sammanlagt) mot guldlaget Elfsborg och se Andes Svensson lyfta Lennart Johanssons Pokal, men nu när vi har fått vittring på pokalen så vill vi förstås att den åter ska bli vår en dag!

Fortsättning följer i del II – Försäsongen