Del III – Vårsäsongen
Efter den svajiga försäsongen och det misslyckade cupspelet
var känslan inte enbart positiv inför den allsvenska starten. Vår tränare Peter
Swärdh ansåg dock att vi var på rätt väg.
– De sista 14 dagarna
har vi haft en positiv känsla där vi ökat intensiteteten med 10–15 %
individuellt och lagmässigt, kopplat till att vi fått tillbaka skadade spelare,
sade Peter inför den allsvenska premiären.
Styrkebesked direkt
ÅFF – IF Elfsborg 2–1
Det syntes från början att det var
en helt annan tändning än i cupspelet och det var riktigt tuffa dueller och
högt tempo från början. Vi lyckades inte med de långa bollarna från backlinjen,
men när vi spelade oss genom mittfältet var våra forwards riktigt vassa och
sysselsatte verkligen Elfsborgs försvar.
I den 20:e minuten var det
äntligen dags för ledningsmålet. Daniel Hallingström bröt ett elfsborgsanfall
mitt på egen planhalva. Daniel Sjölund avancerade centralt och spelade fram
till Kristian Bergström. Pligg spelade vidare till Martin Christensen till
höger. Martin spelade åter in bollen centralt. Daniel Sjölund tog emot och
hittade Ricardo Santos, som spelade tillbaka bollen till Kristian Bergström.
Santos fick snabbt tillbaka bollen i djupet och slog en urläcker lobb över
målvakten Kevin Stuhr Ellegard och in i mål.
Båda lagen hade chanser för fler
mål men 1–0 stod sig halvleken ut. I den andra akten växlade Elfsborg upp
tempot och vi kom under press direkt. Vår forne Viktor Prodell hade flera goda
lägen men brände dem som tur var.
I den 65:e minuten började vi
äntligen vässa till det lite framåt och två minuter senare, efter ett
omställningsmönsteranfall, gjorde vi 2–0. Mohammed Abubakari återvann bollen
strax innanför mittlinjen och hittade Daniel Sjölund på två tillslag. Dajja
använde också två tillslag för att spela ut till vänster där Kristian Bergström
satte in bollen på ett tillslag till Ricardo Santos, som direktspelade i djupet
och ur vänsterinnerposition i straffområdet lade Pligg in bollen framför mål
där Mohammed Abubakari styrde in bollen i mål.
Elfsborgs press stagnerade under
en period men de kom igen och i den 87:e minuten kunde vi inte hålla undan
längre. Niklas Hult tog sig ned till kortlinjen och slog ett inlägg från
vänster. Inhopparen Per Frick smög in från höger. Andreas Dahlén var inte
tillräckligt resolut och Frick var fräck nog att peta in bollen.
Det blev oerhört nervöst efter
målet och jag var livrädd för att vi skulle åka på nåt skit i 93:e minuten! Men
vi höll undan och tog en riktigt meriterad och störtskön premiärseger mot ett
Bra Elfsborg. Matchen levde väl upp till epitetet toppmatch. De våra stod därmed
för ett riktigt styrkebesked och visade förutom kvalitet i ett högt tempo även
på en härlig kämpaglöd och också ett gott fokus att inte förivra sig och
drabbas av panik under den värsta pressen.
Svidande poängförlust
Kalmar FF – ÅFF 2–2
På förhand hade en pinne borta mot
Kalmar varit okej, men efter hur matchen gestaltade sig var förlusten av de två
poängen oerhört smärtsam och fick säkerligen en negativ effekt även på längre
sikt i form av vårt länge usla bortafacit.
För att vara första
tävlingsmatchen på naturgräs gjorde vi en riktigt bra första halvlek och vi
hade ett stort bollinnehav på 61–39. Det kändes som våra grabbar ville få in
känslan på naturgräset och höll i bollen lite extra innan vi gick på attack,
men några gånger etablerade vi tryck långt in på Kalmars planhalva och i den
17:e minuten gav det utdelning.
Andreas Dahlén vann en boll och
tog fart längs vänsterkanten och hittade Kristian Bergström som slog ett inlägg
från vänster. Martin Christensen fiskade upp bollen och spelade tillbaka till
Mohammed Abubakari som vackert skruvade in 1–0 i det högra krysset.
Vi hade sedan full kontroll på
matchen och därmed kom kvitteringen mycket snöpligt. Vi hade en fin möjlighet
att göra 2–0 strax innan målet, men Ricardo Santos fick lite snäv vinkel och
målvakten kunde rädda. Kalmar ställde om och Månz Karlsson hade en till synes
enkel långboll att nicka bort men fick en riktigt dålig träff och bollen kom
dessvärre i perfekt läge för Måns Söderqvist som lobbnickade in 1–1 över Henrik
Gustavsson och in vid den bortre stolpen.
Vi hade ändå några halvskapliga
lägen att återta ledningen redan innan paus men lyckades inte. I den andra
halvleken fick hemmalaget betydligt mer att säga till om, men trots ett stort
bollövertag skapade inte KFF så många heta chanser. Ismail Silvas skott från
höger, som Fimpen räddade via stolpen var bästa chansen i inledningen.
Vi bet oss snart tillbaka in i
matchen och efter ett fint snabbt anfall gjorde vi 2–1 i den 61:a minuten.
Bollvinsten var frukten av bra positionsspel där Mohammed Abubakari och Daniel
Sjölund låg tätt, varvid Mommo vann bollen på egen planhalva till Dajja som
avancerade centralt och spelade bollen till vänster i straffområdet där Ricardo
Santos vinklade in bollen bakom målvakten.
I den 74:e minuten var det mycket
nära att vi gjorde 3–1, men Kristian Bergströms skott från vänster tog på en
förvarare och gick precis utanför den främre stolpen, annars tror jag att
bollen suttit invid den bortre stolpen.
Vi såg ut att ha kontroll på
händelserna men i den 94:e minuten tappade vi två poäng. Imad Zatara täckte
dåligt och ett inlägg kom in från höger. Anton Tinnerholm chansade att gå in i
duell mot två man vid den bortre stolpen och kom för sent. David Elms nick
klippte Marcus Nilsson till på, men fick felträff och Måns Söderqvist kunde
istället panga in det fasansfulla målet eftersom Månz Karlsson inte hann till
undsättning och Henrik Gustavsson kom på mellanhand.
Det kändes givetvis vidrigt att
åka på det där sena målet och att vår fina insats därmed inte belönades med tre
välförtjänta poäng. Att i långa stunder vara klassen bättre än Kalmar var väl
inte så märkvärdigt just då, men med tanke på hur starkt Kalmar var under våren
så var vår prestation riktigt bra, förutom de två insläppta målen då.
En oerhört lättnad
ÅFF – Falkenbergs FF 2–0
Matchen mot Falkenberg var
verkligen en stor prövning. Det är alltid jobbigt med matcher som alla kräver
att vi ska vinna och ännu mer angeläget att ta tre poäng var det förstås efter
den traumatiska händelsen på Guldfågeln Arena.
Vi dominerade matchbilden från
start och hade ett bollinnehav på 64–36 och vann avsluten med 14–4. Det var
dock först i slutet på matchen som vi äntligen fick hål på FFF.
I den 84:e minuten var John Owoeri
på väg att slita sig fri och blev solklart nedriven i straffområdet. Domaren
Markus Strömbergsson från Gävle vinkade helt obegripligt avvärjande trots att
han stod i bra position.
Men minuten senare kunde inget
stoppa nigerianen. Henrik Gustavsson rullade ut bollen till Andreas Dahlén som
på ett tillslag spelade fram till Simon Skrabb som passade direkt till Daniel
Sjölund. Ålänningen vek lite till vänster och slog en perfekt avvägd boll som
studsade en gång innan John Owoeri bröstade med sig bollen och placerade in 1–0
invid den högra stolpen.
Underbart! Jag var ett tag rädd
att Imad Zatara skulle gå på samma boll och att våra spelare skulle ”störa
bort” chansen, men Imad höll igen på ett bra sätt så att John fick avsluta.
Falkenbergarna ville få det till både offside och hands i sin frustration, men
det var ingetdera av dem. TV-bilderna visar att det inte var offside och jag
stod perfekt placerad bakom målet för att se att det inte var någon hands utan
Owoeri tog ned bollen på bröstet.
Rädslan fanns ändå att vi åter
skulle släppa in ett sent mål till, men när vi väl fick hål på Falkenberg så
gjorde vi ett mål till i den 90:e minuten. Imad Zatara fläkte sig för att
hindra ett inlägg från vänster. Bollen gick till Mohammed Abubakari som slog en
långboll som nådde fram till Ricardo Santos. Brassen höll i bollen och petade
fram den till John Owoeri, som vände om och spelade vidare in framför mål, där
Imad Zatara elegant vände bort två motspelare och i steget skicka in bollen mot
rörelseriktningen när målvakten gick åt andra hållet.
Sju poäng på de tre första matcherna
gav oss en riktigt fin start och vi låg trea i Allsvenskan. Så långt såg det
alltså lovande ut att vi skulle kunna hänga med toppen, men det var ju 27
matcher kvar…
Nytt fiasko i Göteborg
IFK Göteborg – ÅFF 5–0
Jag hade stora förhoppningar om
att vi skulle bryta den hemska trenden borta mot IFK Göteborg. På sikt kändes
det som Göteborg skulle bli ett bättre lag, men i inledningen av allsvenskan
hade de inte imponerat.
Det kändes som vi skulle ha en
jättechans, men ett orosmoment var det ihållande regnet som gjorde en hårt
belastad plan ännu sämre och tungsprungen. Det visade sig passa Göteborgs brottarfotboll
perfekt.
Besvikelsen efter den usla
insatsen var enorm. Göteborg satte press på oss från början och det är då inte
helt enkelt att komma ur pressen, men att vi skulle vika ned oss så pass i
närkamperna var verkligen inte okej. Det svaga passningsspelet gjorde också att
vi aldrig fick kvalitet i alternativa spelvägar.
I den 21:a minuten stack vi upp
och fick en frispark. Kristian Bergström slog den för nära målvakten, men vi
hade inte heller någon som satsade tillräckligt mot bollen. John Alvbåge
skickade därmed ut bollen till Sam Larsson. Trots att alla visste om Göteborgs
giftiga omställningar, så joggade halva laget. Sams långa boll nådde Lasse Vibe
som därmed kunde runda Martin Christensen och fri med Henrik Gustavsson gjorde
han tyvärr inget misstag.
Vi kunde mycket väl ha släppt in
fler mål redan i den första halvleken, men vi fick en chans att komma igen i
början på andra halvlek. Vi hade flera fina möjligheter att nå en kvittering,
men som ofta så åkte vi istället på ett baklängesmål. IFK ställde om och gjorde
0–2 på ett riktigt skitmål.
Göteborg bröt ett anfall på vår
vänstersida när Andreas Dahlén låg högt i banan. Månz Karlsson flyttade ut till
vänster men hängde inte med när Lasse Vibe fick en boll i djupet av Adam
Johansson. Trots detta var Vibe långt från mål och hade snäv vinkel, men Henrik
Gustavsson gav sig ändå ut och dansken kunde chippa in bollen i mål.
Avslutningen på matchen var lika
skandalöst urusel som året innan, med den skillnaden att IFK nu var effektiva
och gjorde mål efter horribla misstag från vår sida.
I den 79:e minuten skulle Daniel
Hallingström täcka ut en boll vid kortlinjen nära målet, men misslyckades. May
Mahlangu snodde bollen och passade snett bakåt till Sam Larsson som hade
jätteläge, men missade grovt i nästa moment. Trots detta fick inte Andreas
Dahlén bort bollen och efter ytterligare trassel kunde Sam Larsson sätta det
avgörande 0–3-målet.
I den 85:e minuten fick Robin
Söder ohotat gå emellan mycket passiva Daniel Sjölund och Andreas Dahlén och
trots att sex av våra försvarare fanns i straffområdet kom Lasse Vibe till slut
fri i straffområdet och satte bollen bakom Henrik Gustavsson. Men det är klart
om en av våra spelare jobbar åt gången och resten tittar på så är det ju inte
direkt svårt att spela sig igenom, vilket var precis vad som skedde.
I den 90:e minuten försökte de
våra hålla i bollen i backlinjen för att få tiden att gå och på så sätt undvika
fler mål i baken, men det höll inte. Mohammed Abubakari slog en passning rakt på
Jakob Johansson som störtade fram och spelade fram till Robin Söder som enkelt
vände bort en passiv Daniel Hallingström och inhopparen Darijan Bojanic tryckte
in 5–0.
Göteborg var inte ens bra men vi
föll ändå med hemska 0–5, vilket är helt oacceptabla siffror. En sådan stor
förlust har vi inte åkt på sedan 2009, då vi föll med 1–6 borta mot Mjällby. I
Allsvenskan har vi inte noterats för en sådan stor förlust sedan 1982 då vi
föll hemma mot Göteborg med 2–8. Förutom den hemska matchen 1982 har vi åkte på
två lika stora förluster, borta mot Helsingborg 1951 (0–5) och borta mot Öster
1974 (0–5).
Vi vann bollinnehavet med 52–48,
vilket visade hur obetydligt det kan vara att ha mer boll i en match.
Vi fick en pinne i varje fall
ÅFF – Gefle 2–2
Efter den usla insatsen på Gamla
Ullevi fanns det inget annat än att de våra skulle ha en enorm revanschlusta
och därmed skulle viljan att prestera på topp vara maximal. Förhoppningen var
förstås också stor att våra spelare var extra skärpta i sina värderingar och
att inga risker skulle tas i försvarsspelet.
En riktigt bra start ville vi ha,
men det fick vi verkligen inte!
I den fjärde minuten fick Gefle
ett inkast långt ned till vänster på egen planhalva. Daniel Sjölund värderade
tokigt när han skulle vinna bollen och blev överspelad. Simon Lundvall kunde
därmed ta fart och sprinta igenom centralt. Daniel Hallingström såg ut att gå
in i press men tvekade och blev avvaktande, samtidigt laddade Johan Oremo för
en löpning från central position till vänster, men Månz Karlsson tittade bara
på bollen och hängde inte alls med Oremo. Andreas Dahlén var också passiv.
Lundevalls passning frispelade Oremo helt och han kunde enkelt rulla in 0–1.
Det var med andra ord åter ett
riktigt skitmål vi släppte in efter en otroligt svag koncentration från de
våra, vilket kändes helt osannolikt med tanke på katastrofen i Göteborg.
Andra delen av den första
halvleken började vi få bättre kvalitet i attackerna och kunde pressa mer mot
Gefles mål, men sista spetsen saknades.
I den 39:e minuten kunde vi
äntligen kvittera. Kristian Bergström lyfte in en hörna från höger. Daniel
Sjölund snappade upp bollen efter en misslyckad utboxning från målvakten och
med elegans spelade han vidare till höger där Anton Tinnerholm klippte till
utanför straffområdet och Månz Karlsson kunde skarva in 1–1. Bollen gick i en
båge och ställde målvakten Sasa Sjanic helt.
Underbart nu var vi med i matchen
och den värsta frustrationen som infunnit sig i kroppen och själen sedan
torsdagens trauma lade sig något.
Men det dröjde inte långt in på
andra halvlek innan man åter befann sig i upplösningstillstånd. För om det
första målet var ett bedrövligt mål att släppa in, så var det andra målet, 43
sekunder in på andra halvlek, skandalöst och ursvagt att släppa in!
Gefle fick ett inkast i nästan
exakt samma position som innan det första målet, men eftersom lagen bytt sida
var det långt ned till höger. Bollen lyftes in och Andreas Dahlén skulle lyfta
bort men fick en bedrövlig träff på bollen. Simon Lundvall kunde sno åt sig
bollen och avancera i högerinnerposition mellan mycket passiva Daniel Sjölund
och Kristian Bergström. Mohammed Abubakari var också för tam i den
efterföljande närkampen, men hade ändå alla möjligheter att täcka ut bollen
till hörna. Daniel Sjölund stannade också ofattbart upp, då också han bara hade
att fullfölja ned not kortlinjen för att täcka till hörna. Osannolikt nog fick
Lundevall in bollen framför mål och väl där hade Månz Karlsson fullständigt
tappat bort Dioh Williams som sopren kunde nicka in 1–2 vid den främre stolpen.
Månz låg på rätt sida om liberianen från början, men tittade ånyo bara på boll
och tappade helt bort Williams. Allan Olesen såg att katastrofen var på väg,
men styrde inte Karlsson i rätt position.
Efter denna nya käftsmäll var det
än besvärligare att åter samla krafterna för att komma ikapp, vilket också
präglade den närmaste kvarten efter målet, men vi kom tillbaka starkt i slutet
av matchen. Det dröjde dock till den 84:e minuten innan den efterlängtade
kvitteringen föll.
Simon Lundevall slog en hörna från
vänster som gick över allt och alla och ut över kortlinjen. Henrik Gustavsson
spelade ut bollen till vänster och Kristian Bergström spelade vidare i djupled
till Simon Skrabb. Finländaren slog snabbt bollen vidare längs vänsterkanten.
Victor Sköld tog emot och skar in från vänster och spelade till Simon Skrabb
(som sprintat till sig en bra position) som jonglerade tillbaka bollen till
Victor som störtade fram i straffområdet och med styrka och beslutsamhet lyfte
in 2–2.
Underbart! Kunde vi nu vända på
alltihop och ta en välförjänt seger. Ja, det var sannerligen inte långt ifrån.
I den 92:a minuten lyfte Ricardo
Santos bollen i ribban och returen från Mohammed Abubakari gick dessvärre rakt
på målvakten som kunde rädda.
Till det positiva tillhörde
förstås moralen att komma tillbaka två gånger om. Trots en del brister i
beslutsamheten i det offensiva spelat skapade vi massor av chanser, hade 19–3 i
avslut och 9–2 i avslut på mål. Men till det negativa var just att bortalaget
gjorde mål på alla avslut de hade som träffade mål. Det ska inte behövas tre
mål på hemmaplan för att vinna mot Gefle.
Efter fem omgångar hade vi fallit
tillbaka till nionde plats, med 5 poäng upp till serieledande Malmö och vi hade
även 5 poäng tillgodo på kvalplatsen. Vi hade spelat ihop 8 poäng, men efter
matchen riskerade vi fasansfullt nog att bli av med den allihop!
Det uppdagades att Mohammed
Abubakari och Emmanuel Dogbe inte hade uppehållstillstånd efter administrativt
strul. Det visade sig dock senare att Abubakari hade ett giltigt EU-pass och
eftersom Dogbe ännu inte medverkat i Allsvenskan riskerade vi inte att bli av
med de åtta poäng som vi hade spelat ihop. Turbulensen innebar dock stora
störningar inför matchen borta mot Örebro och kan säkert ha kostat oss viktiga
poäng.
Ett hemskt slut på en fasansfull vecka
Örebro SK – ÅFF 3–2
Mohammed Abubakari var inte med på
Behrn Arena och även om han blivit spelklar kanske han inte hade gjort sig
rättvisa.
Under den första halvleken på
Behrn Arena var vi så långt efter den efterlängtade trepoängaren som vi kunde
komma. Efter en urusel halvlek kändes matchen körd i underläge med 0–3, även om
det fanns en tanke om en mirakelvändning som belöning för allt jobbigt de
senaste veckorna, med också stjärnsmällen i Göteborg som färskt trauma.
Det syntes från start att vi inte
riktigt var med i matchen. Passningsspelet satt inte och Örebro skapade tryck
mot oss. Redan i den åttonde minuten gick vi bort oss.
Nordin Gerzic hade bollen på
vänsterkanten och Ricardo Santos satte för dålig press. Gerzic kunde därmed
enkelt sätta bollen fram på högerkanten, väl där gjorde Andreas Dahlén en
mycket märklig värdering och försökte chansbryta istället för att täcka. Dalle
kom alldeles för sent och Patrik Haginge kunde stöta förbi bollen till Ahmed
Yasin. Därmed var två av våra lagdelar på vår vänstersida bortspelade, eftersom
Simon Skrabb låg högre i banan. Yasin tog tillfället i akt och avancerade
snabbt. Hela vår resterande backlinje föll ned och i andravågen kom Kalle
Holmberg. Daniel Sjölund gjorde inget helhjärtat försök att hänga med och helt
sopren kunde Holmberg avsluta distinkt in vid den främre stolpen. Eventuellt
kunde Månz Karlsson ha stött upp i ett tidigt läge men han var rädd att Yasin
skulle bryta in. Kristian Bergström tog inte heller löpningen fullt ut mot
Yasin. Om Pligg gett allt i löpningen enda fram kunde han täckt av spelvägen
eller åtminstone stressat, vilket hade ökat möjligheten för ett missriktat
inspel.
Det andra olycksaliga målet föll i
den 31:a minuten.
Örebro etablerade spel djupt ned
på vår planhalva och vi var väldigt centrerade. Nordin Gerzic spelade ut bollen
till Patrik Haginge, som fick agera helt ostört till höger. Andreas Dahlén
tvekade och gick inte ut och stötte tillräckligt och Haginge fick gott om tid
att måtta sitt inlägg. Väl inne i straffområdet var Kristian Bergström naiv och
kom upp alldeles för sent, därmed fick Kalle Holmberg fri lejd. Nicken var dock
svag rakt mot Fimpen, men vår målvakt som annars brukar vara så noggrann gjorde
misstaget att släppa bollen under sig. Visst Pligg har inte lätt att vinna
luftdueller mot mycket längre spelare, men om han kommit upp tidigare hade han
stört så pass att Kalles nick inte gått på mål.
Väldigt tungt föll även 0–3 innan
paus och det var också en bedrövlig historia.
Vi hade ett inkast en bit ned på
vår planhalva till vänster. Andreas Dahlen kastade fram till Ricardo Santos som
var seg med bollbehandlingen och tappade bollen till Nordin Gerzic, som spelade
fram till Karl Holmberg, som avancerade snabbt centralt. Pligg hängde inte med
och Daniel Hallingström pekade på Anton Tinnerholm att se upp med Daniel
Gustavsson, men Anton var inte alert och släppte DG utanför sig och eftersom
Fimpen också gav sig ut alldeles för tidigt var katastrofen ett faktum. Hade
Fimpen stått kvar kunde Anton skurit av vinkeln men nu var det bara en formsak
för DG att lyfta in bolluslingen.
De tre målen gav sken av ett
tafatt försvarsspel av väldigt många i alla lagdelar och det var inte bara vid
de tre baklängesmålen som det brast utan genomgående var den första halvleken
mycket svag. Den rätta energin verkade helt saknas. Vi satte för svag press
från början och ÖSK som är ett hyggligt allsvenskt lag och ett
passningsorienterat lag fick möjlighet att enkelt spela sig fram, när vi sjönk
med laget.
Begynnelsen till att vi hamnade
under press var också det undermåliga passningsspelet. Lugnet och tryggheten
som fanns i början av säsongen att spela oss ur pressen fanns inte och våra
normalt fina spelvändningar, speciellt på konstgräs, lyste helt med sin
frånvaro.
Vår första halvlek, som var på
division II-nivå gjorde att Örebro såg ut som ett oövervinnligt motstånd, men
när vi spelar som bäst är vi bättre än Örebro, det är inget snack om den saken.
ÖSK har inte alls samma förmåga i sin spelbredd men mot oss räckte det att
vinna boll springa mycket och dundra fram på en kant, vilken nästa hela tiden
var vår vänsterkant där Andreas Dahlén och Simon Skrabb agerade svagt.
Känslan som växte fram i den
första halvleken och under pausen var obeskrivligt smärtsam. Hur i hela världen
kunde vi sjunka så lågt. Situationen var ju jävlig nog som den var.
Det var dock glädjande att vi kom
ut som ett annat lag i den andra halvleken. Det syntes direkt att vi klev på
aggressivare och mer beslutsamt från början. Vi fick tryck på Örebro direkt
efter avspark. Daniel Sjölund lyfte in en fin boll till John Owoeri som tog
emot bollen på bröstet men fick den lite för högt och fick vänta ned bollen och
då hann målvakten Oscar Jansson ut och kunde rädda. Vi återvann dock bollen två
gånger och efter ett dussin passningar var bollen i mål. Anfallet avslutades
med att Daniel Sjölund slog en fin boll ut på vänsterkanten där Martin
Christensen avancerade, tempoväxlade förbi sin bevakare och slog ett fint
inlägg som John Owoeri vackert nickade in vid den främre stolpen.
Det var förstås viktigt att få ett
positivt besked och mål direkt. Det gick att förändra matchbilden, men därefter
jämnade spelat ut sig och matchen stod och vägde, men så i den 64:e minuten
slog vi till igen.
Kristian Bergström slog en
frispark bakåt till Daniel Hallingström som förlängde till höger, där Anton
Tinnerholm slog en boll framåt till Victor Sköld, som spelade till Imad Zatra
till höger. Zatara spelade in till Kristian Bergström, som slog en perfekt boll
i djupet där John Owoeri löpte sig fri och fick på ett snabbt hårt skott som
målvakten inte kunde hålla vid den främre stolpen.
Nu var vi riktigt på gång! Med en
hel halvtimme kvar var hemmalaget rejält skakat och vi fortsatta att trycka på
ännu hårdare. Vi tryckte ned Örebro rejält på deras planhalva och när vi
tappade bollen så återvann vi den snabbt och högt. Vi hittade också spalvändningarna,
men dessvärre inte effektiviteten trots många bra lägen. Ofta stöp det på
värderingarna, där de våra blev lite för sugna på att för snabbt gå på avslut
så som Martin Christensen, som kunde spelat in till en helt ren Victor Sköld i
straffområdet istället för att dunka bollen långt utanför i den 89:e minuten.
Dessförinnan hade vi flera fina lägen som när Imad Zatara tog i för kung och
fosterland och sköt långt utanför i helt öppet volleyläge.
Det var fruktansvärt tungt att
luras till förhoppningen om poäng efter att vi redan förlorat i paus, för att
allt sedan ändå skulle sluta i en tragedi.
Vi vågade inte gå för seger
ÅFF – Djurgårdens IF 1–1
Efter den senaste tidens turbulens
både på och utanför planen var det förstås skönt att bryta trenden och ta
poäng, samtidigt som vi verkligen behövde tre pinnar för att inte halka efter
topplagen. Att matchen hemma mot Djurgården slutade 1–1, var fukten av att båda
lagen var mer rädda för att förlora än modet att vinna.
Vi tog initiativet från början och
det var fantastiskt skönt att vi kunde ta en tidig ledning efter att vi hamnat
i underläge i de tre senaste matcherna. Målet föll efter ett mycket långt
anfall på nära en minut och 14 passningar. Hela startelvan förutom Henrik
Gustavsson och Mohammed Abubakari rörde bollen från det att Kristian Bergström
fiskade upp bollen tills dess att Ricardo Santos nickade in ledningsmålet. vi
växlade kant och djup i anfallet, där Daniel Hallingströms långa boll öppnade
upp Djurgården, men John Owoeris inlägg från höger blev för långt. Martin
Christensen var dock på hugget och tog till vara på bollen till vänster och
spelade snett bakåt. Andreas Dahlen slog in bollen och Ricardo Santos
lobbnickade in 1–0 invid den bortre stolpen. Det var ett högst kvalificerat
avslut att förlänga inlägget med ryggen mot målet i den sjätte minuten.
Vi hade sedan ett klart grepp om
händelserna. Tyvärr omsatte vi inte övertaget i tillräckligt med chanser och
hela tiden fick de våra vara vaksamma på Djurgårdens omställningar.
Dessvärre kunde Djurgården
kvittera efter ett riktigt skitmål i den 24:e minuten. Martin Broberg lyfte in
en frispark från vänster som vi efter flera försök inte fick bort. Till sist
fick Månz Karlsson en felträff och bollen lämnade straffområdet, men inte
bättre än att Martin Broberg kunde ta emot och i lugn och ro ladda för sitt
avslut och placerade därmed in bollen vid den vänstra stolpen. Vi har dessvärre
sett denna typ av mål mången gånger. Motståndarna kastar sig och offrar sig för
att ge skytten så lite tid och utrymme som möjligt, men våra spelare avvaktar
ofta och går inte fullt in i situationerna. Andreas Dahlén, kollade precis som
mot Örebro, först bakåt om det var okej att rusa fram, sedan gick han fram men
stannade. Det är alltid okej att gå fram på skytten och det är inte bara okej
utan det är ett måste! Kristian Bergström gjorde också ett halvhjärtat försök
att pressa och det duger inte.
Vi hade verkligen behövt hålla
ledningen längre för att eventuellt kunnat göra 2–0 innan DIF gjort sitt första
mål. Vi avslutade första halvlek svagare, med sämre kvalitet och fler soloräder
än ett kollektivt samspel, men vi hade trots allt 59–41 i bollinnehav efter den
första akten. I andra halvleken blev bollinnehavet mycket jämnare (51–49) och
spelet växlade fram och tillbaka. Det var tydligt att båda lagen anföll med
allt fler spelare bakom boll ju längre den andra halvleken led, i rädsla för
att släppa in ett matchavgörande mål.
Djurgården hade ett par riktigt
giftiga chanser att avgöra i andra halvlek främst genom Erton Fejzullahu, då
han tidigt i halvleken vände om och sköt på volley, men Henrik Gustavsson gjorde
en fantastisk enhandsräddning. På stopptid fick Erton åter ett gyllene
tillfälle men Fimpen svarade åter för en kvalificerad räddning på nicken.
I den 88:e minuten fick vi vårt
bästa läge i den andra akten, men dessvärre sjönk inte Andreas Dahléns
högerlyftning tillräckligt utan tog i ribban vid det högra krysset. Det
avslutet var verkligen värt ett bättre öde.
Efter sju omgångar låg vi på
nionde plats med hela 7 poäng upp till serieledande Malmö. Vi hade också tappat
mer mark till de andra topplagen och var 5 poäng efter tredjeplacerade
Elfsborg. Till Mjällby på kvalplats hade vi fyra poäng.
Vedervärdig derbyförlust
IFK Norrköping – ÅFF 2–1
Precis som vid det allsvenska
derbyt på Nya Parken 2013 var vi väldigt dominerande i den första halvleken. Vi
var till och med ännu mer överlägset i den första halvleken, spelade med ännu
bättre och snabbare passningsspel och hade ännu fler mållägen. Ändå hade vi
bara 1–1 i paus. Andra halvlek var betydligt sämre, men vi var ändå bättre än
hemmalaget och borde ha avgjort, men det blev istället hemmalaget som åter drog
det längsta strået och vann med 2–1, efter mycket stor hjälp av domaren Markus
Strömbergsson från Gävle.
Efter en något trevande start tog
vi över totalt och radade upp målchanser och i den 17:e minuten tog vi mycket
fint ledningen. Vi etablerade spelet på Norrköpings planhalva. Martin
Christensen slog en fin spelvändningsboll till Andreas Dahlen som skickade in
ett inlägg, som rensades bort, men Kristian Bergström snappade upp bollen och
spelade tillbaka till Dahlén, som slog ett fint inlägg. Daniel Sjölund
förlängde elegant och Imad Zatara vräkte sig fram och nickade i ribban. Victor
Sköld var dock påpassligt framme och stötte in returen.
Vi fortsatte att mata på och borde
ha ökat på vår ledning med ett par bollar till efter alla chanser.
I den 39:e minuten stack plötsligt
hemmalaget upp. Efter inspel från höger slängde sig Alhaji Kamara i ett försök
att filma till sig en straff, men domaren Markus Strömbergsson lät spelet
fortgå. Martin Christensen tog emot bollen på låret, men tappade den och i
försök att återvinna bollen rev han ned Christopher Telo när denne var på väg
ur straffområdet.
Henrik Gustavsson gick åt rätt
håll (höger) på den efterföljande straffsparken men kunde inte hindra Lars
Krogh Gerson att skicka upp bollen i krysset. Det solklara kortet till Alhaji
Kamara för den mycket, mycket dåliga filmningen glömde Markus Strömbergsson
bort i alla hast!
Vi tappade stinget därefter och
startade också den andra halvleken trögt även om vi var bättre än hemmalaget.
Vi tog åter kommandot och i den
58:e minuten skickade Kristian Bergström in en bra frispark, men Alberis da
Silva nickade precis utanför den vänstra stolpen.
I den 65:e minuten svarade Victor
Sköld för en fin prestation då han tog sig in från högerkanten, längs med
kortlinjen och in i straffområdet, väl när han skulle hitta inspelet, blev han
nedriven av Christoper Meneses, men vi fick ingen straff! Det var fullständigt
osannolikt att inte blåsa straff där! Skandal mist sagt. Det fanns inget som
skymde och alla på plats kunde se att det skull vara straff men tydligen inte
domarkvartetten!
IFK fick sedan lite mer att säga
till om men deras segermål kom ändå som en chock i den 81:a minuten. Henrik
Gustavsson slog en lång utspark som Rawez Lawan lyfte in på vår planhalva.
Alberis da Silva blev nedsprungen av Alhaji Kamara, som kom fri och gjorde
tyvärr inget misstag då han satte bollen till höger om Henrik Gustavsson.
Vi var oerhört nära en kvittering
kort senare. Kristian Bergström slog en hörna från höger, bollen gick över på
andra sidan där Victor Sköld lyfte in och Mohammed Abubakari nickade bra mot
bortre stolpen men där lyckades Christoffer Nyman rädda med en konstspark. Det
var mycket nära att bollen gick in, men förmodligen var den inte inne.
Vi hade fortsatt tryck mot
IFK-målet i slutskedet. Bollen studsade inne i straffområdet, men varken
Ricardo Santos eller Simon Skrabb fick träff på bolluslingen.
För att ytterligare förstärka
eländet, så bestals vi på en solklar frispark i den 96:e minuten. Läget hade
varit perfekt, precis utanför straffområdet till höger om halvmånen. Victor
Sköld manglades nämligen ned av Christopher Telo, men utan åtgärd av
dommarkvartetten. Det var droppen, eller rättare sagt en av många droppar denna
blöta och svintunga kväll!
Vi skulle naturligtvis ha avgjort
den här matchen redan innan straffsparken. Stundom spelade de våra bländande
fotboll, med ett mycket fint, snabbt och vägvinnande passningsspel. Genom vår
överlägsenhet och höga press stressades IFK till många misstag, men vi behövde
bli mer taktiskt slipade. Fotboll är verkligen ingen lek och det får inte gå
överstyr med överdriven grannlåt i passningsspelet. Att vara överlägsen har sin
baksida då det inte är troligt att man har så stort övertag en hel match och
att man kan släppa in mål från ingenting har vi sett prov på otaliga gånger
förut.
Vår tidigare tränare, Andreas
Thomsson, tog upp problemet vid några tillfällen – att vi så gärna vill
förnedra motståndarna genom att spela skjortan av dem. Men vi behöver inte
förnedra Norrköping på det sättet. Alla vet att vi är mycket bättre än dem, med
en överlägsen teknik och passningsspel. Istället är det resultaten som ska tala
– att när de var som i värst gungning, vara mer resoluta och beslutsamma. Vi
kunde ha skapat ännu fler mållägen och därmed haft större chans att göra både
2–0 och 3–0.
Sedan föll vi ju ånyo på väldigt
svaga prestationer vid deras mål och framförallt vid det första målet. Det var
det som vi själva kunde påverka att vi sedan hade maximal otur med domarna kunde
vi ju tyvärr inte göra någonting åt och det är ju inte första gången som Markus
Strömbergsson ställt till det för oss.
Efter den svintunga förlusten föll
vi tillbaka till tionde plats. Vi tappade mycket på toppen. Malmö var hela 10
poäng före och till medaljplats var det 7 poäng. Vi hade samtidigt bara 4 poäng
till bottenkvartetten; Brommapojkarna, Falkenberg, Mjällby och Halmstad.
Äntligen seger!
ÅFF – BK Häcken 1–0
Efter allt elände som hade varit
emot oss den senaste tiden, var det bara seger dom gällde hemma mot BK Häcken.
Uppgiften mot det målglada och formstarka laget var inte lätt men vi klarade
den och vann efter en härlig kämpaseger med 1–0 på Kopparvallen.
På förhand var det en match mellan
två av landets främsta passningsorienterade lag. En match som var värd ett
stort åskådarantal. Det var dock dåligt väder hela dagen men 2 421 åskådare var
pinsamt dåligt (årets sämsta).
Som väntat trillade båda lagen
boll och försökte med ett rappt vägvinnande passningsspel såga sig igenom,
etablera tryck utanför straffområdet och komma till avslut. Båda lagen
varierade också spelet från sida till sida och instick med djupledslöpningar
(ofta diagonallöpningar från bortalaget) och längre bollar in bakom
motståndarnas backlinje.
Det var underhållande fotboll och
som väntat med bra mycket högre kvalitet i passningsspelet än överskattade lag
som Göteborg och AIK.
Båda lagen tog dock ut varandra
och det var en väldigt jämn matchbild i den första halvleken. Båda lagen
skapade chanser men den första akten förblev mållös.
I den andra halvleken böljade
spelat väldigt mycket fram och tillbaka inledningsvis. Vi fick ett par bra
lägen, men Daniel Sjölund sköt högt över och efter en fin räd av Anton
Tinnerholm, fick inte Victor Sköld riktig ordning på skottet och bollen gick
rakt på Christoffer Källqvist.
Bortalaget tog över allt mer och i
den 61:a minuten var det riktigt nära. Efter inspel från vänster fick Martin
Ericsson öppet läge inne i straffområdet men sköt precis utanför den vänstra
stolpen.
Vi kontrade giftigt med långa
djupledsbollar men fick inte riktigt till det, men i den 64:e minuten byttes
John Owoeri in istället för Ricardo Santos och det tog bara fem minuter för
John att göra mål.
I den 69:e minuten fick Mohammed
Abubakari bort bollen ur straffområdet efter ett inlägg. Daniel Sjölund skulle
ta emot bollen. Simon Gustafson vräkte sig dock över Dajja, men bollen gick
till Kristian Bergström långt ned till vänster på egen planhalva. Pligg spelade
fram bollen på vänstersidan till John Owoeri, som tog fart från egen planhalva ner
till motståndarnas straffområde, vände tvärt in mot mål och pricksköt bollen
invid den främre stolpen. Det var förstås helt underbart att se bollen gå in
precis framför oss. Bara vi kunde hålla undan och ta den där efterlängtade
segern!
Häcken tryckte sedan på för att nå
en kvittering, men var aldrig riktigt nära. Det öppnades också upp möjligheter
för oss att kontra in 2–0 och det var riktigt nära några gånger, som när Victor
Sköld tog en jättelöpning i den 90:e minuten och fick tillbaka bollen av John
Owoeri, men skottet blockerades undan. John Owoeri fick ytterligare ett läge
men fri med målvakten, kom han för nära och Källqvist kunde rädda.
Det var hypernervöst in i det
sista men till slut blåste domaren Stefan Johannesson av matchen och tre
oerhört viktiga poäng var i hamn. Det var vi verkligen värda efter en
fruktansvärt tung period.
Efter den tunga käftsmällen i
Norrköping var det riktigt starkt att bibehålla kvaliteten i passningsspelet,
nu när vi mötte ett betydligt bättre lag. Samtidigt var det underbart att se
kampandan och viljan att hjälpa varandra i trängda lägen. Offerviljan att täcka
skott och så vidare hade vi efterfrågat och det var fantastiskt fint att vi nu
fick se den och att det räckte för att hålla undan till en efterlängtad seger.
Detta var första gången som
Allsvenskans överlägset målgladaste lag (Häcken hade gjort 19 mål) fick gå av planen
utan att ha gjort mål. Häcken hade 14–5 i målskillnad och hade tagit 13 av 15
poäng på de senaste fem matcherna. För oss var det istället första segern efter
fem matcher utan trepoängare. I och med segern klev vi förbi Norrköping upp
till nionde plats. Vi tog dock inte in något på topptrion, men hade sju sköna poäng
ned till bottentrion Brommapojkarna, Mjällby och Halmstad.
Äntligen poäng på Olympia
Helsingborgs IF – ÅFF 0–0
Matchen på Olympia i Helsingborg
var den hundrade som vi spelat i Allsvenskan det här decenniet och jag har sett
dem alla på plats. De tre tidigare matcherna på Olympia har jag verkligen inte
några glada minnen ifrån, men nu bröt vi denna trista trend, höll nollan och
fick med oss en poäng.
I den första halvleken var annars
inte mycket olikt från tidigare matcher i Helsingborg. Hemmalaget såg lite
tveksamt ut i inledningen, men tyvärr kunde vi inte utnyttja läget. Det såg
segt och trögt ut och vi tappade boll i parti och minut vilken öppnade för att
Helsingborg fick övertag och därmed kunde hitta trygghet i sitt passningsspel.
Alltså det såg precis ut som
tidigare bleka insatser på Olympia, men med den högst väsentliga skillnaden att
vi höll undan. Trots flera feta chanser för hemmalaget höll vi nollan in i
paus. Det är alltid jobbigt att skapa målchanser och inte få dit bollen. Det
vet vi själva mycket väl när vi har spelat ut motståndarna men inte lyckats
pilla in bollen.
Samtidigt fick de våra energi av
att få en andra chans i den andra halvleken. Vi höll också uppe spelet mycket
bättre i den andra akten. Det gick inte fort i passningsspelet, men det var
frustrerande för hemmalaget när vi drog ned tempot och HIF fick jobba åt fel
håll.
Vi skapade också några hyggliga
lägen och så länge det är 0–0 kan ju vad som helst hända. Det var egentligen
ett under att matchen slutade mållös, men Henrik Gustavsson svarade för flera
fina ingripanden och gjorde en fantastisk benparad när Abdul Khalili kom ren
inne i straffområdet i den 68:e minuten.
Å andra sidan kunde vi också
mycket väl ha vunnit matchen. I den 86:e
minuten vandrade Anton Tinnerholm fram på högersidan och slog ett utsökt inlägg
in framför mål, där Victor Sköld dök upp men han sköt dessvärre över från nära
håll.
HIF ökade trycket i slutskedet men
vi höll undan och det kändes som en stor lättnad när slutsignalen gick. Att
vinna hade ju varit fullständigt underbart, men med tanke på hur matchen
gestaltade sig fick vi naturligtvis vara nöjda med en pinne.
Och efter alla motgångar tidigare under
säsongen var vi verkligen värda att ta en poäng i en match där spelet inte
stämde, men där det ändå fanns en organisation och offervilja för att hålla
undan. Vi behövde verkligen inte i någon mån be om ursäkt för sättet poängen
togs på. Vi hade lirat oerhört fin fotboll så många gånger och ändå inte fått
med oss någonting. Nu var det vår tur att grisspela!
Vi låg kvar på nionde plats. Malmö
ångade på i täten och var hela 12 poäng före. Till trean Häcken var det dock
nåbara 6 poäng. Vi tappade lite mark till bottenstriden och var 5 poäng ovanför
kval- och nedflyttningsplats.
Underbar kämpaseger
ÅFF – Halmstads BK 1–0
Under hemmamatchen mot Halmstad 2013
hade vi det största bollinnehavet (67–33) av alla de 120 allsvenska matcher som
vi spelat detta decennium men vi föll ändå med 0–1. 2014 hade HBK betydligt mer
att säga till om, men då var det vår tur att vinna med 1–0. Rättvisa skipad med
andra ord.
Efter den jobbiga matchen i
Helsingborg, som krävde väldigt mycket kraft var jag rädd för att vi inte
skulle orka ladda om på så kort tid. Halmstad som fått mycket längre vila,
skulle förstås göra det jobbigt för oss, med sitt fysiska spel.
För att vårt eget spel hemma på
Kopparvallen ska sitta, krävs det att vi har bra fart på bollen och då krävs
också en god rörelse. Eftersom kraften i löpstegen inte riktigt fanns där så
lyckades vi inte heller hitta rätt. Halmstad spelade aggressivt och pressade
högt. Vi hade svårt att spela oss ur pressen och det blev mycket duellspel som
krävde ännu mer kraft i den tryckande värmen.
Vi kunde ha åkt på ett
baklängesmål redan i inledningen, men Henrik Gustavsson gjorde en bra räddning
när Anton Tinnerholm höll på att göra självmål.
Det blev istället vi som tog en
tidig ledning.
I den tionde minuten fick vi en
frispark i bra läge strax utanför straffområdet till vänster. Kristian
Bergström stegade fram och klippte till, bollen tog i ribbans undersida vid det
bortre krysset. Ricardo Santos sköt på returen, men bollen tog på en
bortaspelare och gick högt över. Den efterföljande hörnan slog Imad Zatara bra
in från höger. Alberis da Silva nickade vid den bortre stolpen och Victor Sköld
skarvade in bollen i mål. King Gyan försökte hindra målet men hann inte innan
bollen passerade mållinjen.
Mot Norrköping hade vi en boll som
nästan var inne, nu fick vi tillbaka retroaktivt när bollen precis gick över
mållinjen.
Det var förstås oerhört skönt att
kunna spela med en tidig ledning, men ännu bättre skulle de kännas om vi även
kunde göra ett andra mål. Vi hade några fina chanser att göra fler mål.
Ricardo Santos fick ett gyllene läge att nicka in bollen efter Daniel Sjölunds
inlägg i den 33:e minuten, men han nickade rakt på Stojan Lukic.
I den 62:a minuten ställde vi om
bra och Daniel Sjölund spelade ut till Kristian Bergström i vänsterinnerläge,
men dessvärre sköt Pligg utanför den bortre stolpen. Om Ricardo Santos varit
lite rappare kunde han ha stött in bollen.
Bortalaget hade dock flera farliga
lägen, speciellt i andra halvlek.
I 52:a minuten dribblade sig Johan
Blomberg in i straffområdet och spelade ut bollen till vänster. Gudjón
Baldvinsson fick snäv vinkel men lyckades få igenom skottet, som tog i den
bortre stolproten.
I den 56:e minuten fick Kristinn
Steindórsson ett mycket bra läge inne i straffområdet till vänster, men sköt
som tur var utanför den bortre stolpen.
Vi hade flera fina chanser att
ställa om i andra halvlek men stressade lite för mycket och det blev hafsigt.
Därmed gick lägena oss ur intet, men mot slutet av matchen mattades även
bortalagets ork och vi kunde få en lugnare resa in i mål, även om det var
oerhört nervöst in till slutsignalen.
Vi redde dock ut stormen och det
enda viktiga i den här matchen vara att orka samla tillräckligt med krafter för
att knipa tre poäng. Det lyckades och det var vi naturligtvis oerhört glada
för.
Vi avancerade till sjunde plats
och tog in två poäng på serieledande Malmö som ändå var 10 poäng före. Till
tredjeplatsen skiljde fortfarande 6 poäng, men vi drog ifrån bottenstriden och
var 8 poäng för kval- och nedflyttningsplatserna.
Helvetet fortsatte på Strandvallen
Mjällby AIF – ÅFF 1–0
Precis som för två år sedan åkte
vi på en ny horribel målchansutvisning på Strandvallen. Med en man mindre i
över en timmes spel orkade vi inte hela vägen mot ett fysiskt Mjällby. Att
matchens enda mål föll på stopptid gjorde bara traumat ännu värre.
Inte för att vi spelade bra innan
utvisningen, men Mjällby var inte ett dugg bättre även om Henrik Gustavsson
tvingades göra några bra räddningar. I och med den horribla utvisningen fick vi
inte ens chansen att få igång spelet utan fick bara ägna oss åt försvarsspel.
Trots en hel veckas vila från de
tuffa matcherna mot Helsingborg och Halmstad, saknade de våra de pigga ben som
behövs mot ett fysiskt spelande Mjällby. När vi väl spelade runt dem i början
av matchen kom vi ganska enkelt fram i banan, men var för uddlösa inne i
straffområdet.
I den 28:e minuten skedde
händelsen som avgjorde matchen. Mattias Håkansson rann igenom men Daniel
Hallingström svarade för en till synes perfekt brytning. Domaren Mohammed
Al-Hakim tvekade dock inte utan drog genast upp det röda kortet direkt, vilket
var extra märkligt också med tanke på att Alberis da Silva var i kapp och det
var därmed inte en öppen målchans. Reprisbilderna, visar också tydligt att
Danne stötte till bollen först och sedan ramlade Håkansson. Det skulle därmed
inte ens varit frispark, men nu blev vi horribelt drabbade av en tidig
utvisning!
Detta förändrade naturligtvis
förutsättningarna, men hemmalaget skapade bara ytterligare ett läge innan paus
då Kristian Haynes sköt strax utanför den högra stolpen. Henrik Gustavsson
täckte också innanför stolpen.
I den andra halvleken ökade
Mjällby trycket mot vårt mål när de matade in inlägg från båda kanterna. Efter
tio minuters spel fick vi lite andrum och började hitta fram i banan lite
bättre. Efter ett fint anfall spelade Andreas Dahlén snett bakåt inne i
straffområdet, men Martin Christensens skott täcktes bort av en mjällbyspelare.
Henrik Gustavsson var bra ute och
räddade när Mattias Håkansson skar in från höger i den 69:e minuten och när
Danny Ervik klippte till från höger i den 75:e minuten räddade Fimpen bra vid
det främre krysset.
I den 77:e minuten kom Mattias
Håkansson fri från vänster och sköt ett volleyskott som tog i ovansidan av
ribban vid det bortre krysset.
Vi såg ut att hålla undan med så i
den 91:a minuten tappade vi markeringen inne i straffområdet. Efter ett inkast
skickade Gbenga Arokoyo in bollen från höger. Marcus Ekenberg fick gå till
väders ostörd och nickade in bollen framför mål från vänster och inhopparen Robin
Strömberg kunde skarva in det förödande målet. Dessvärre tappade Månz Karlsson
helt markeringen på Ekenberg och Andreas Dahlén var helt tokigt ute mot
Strömberg.
Att stå emot så länge men till sist
få den där käftsmällen, sved naturligtvis något oerhört. Det var som någon ond
makt skulle lura oss till att tro på poängen, men sedan skratta gott åt oss när
vi led alla helvetes kval!
Med en man mindre under så lång
tid var det förstås väldigt tufft att stå emot och när de våra inte heller var
riktigt på tå så kunde MAIF komma i den ena anfallsvågen efter den andra. Vi
backade hem för mycket, blev för passiva och satte inte press på bollhållaren.
När vi väl vann bollen fanns inga uppspelsvägar.
Mjällbyspelarna i sin tur fick
utdelning på sitt fysiska spel genom att domaren Mohammed Al-Hakim tillät dem
gå över gränsen. Men Mjällby är ett lag som också behärskar det fysiska spelet
bättre än oss. När våra spelare gick in i duellerna med tjuvknep så var de inte
lika smarta.
Sammanfattning av vårsäsongen
Efter de 12 omgångarna följde ett
fem veckors långt VM-uppehåll.
Med en starkare och spetsigare
trupp än de senaste säsongerna var det naturligtvis en besvikelse att vi bara
hade spelat ihop 16 poäng och bara gjort 14 mål (17 insläppt). Både 2012 och
2013 tog vi en pinne mer och hade en positiv målskillnad på tre mål.
Vi började helt okej med sju poäng
på de tre första matcherna, men var verkligen värda segern borta mot Kalmar. Vi
dominerade också mot Gefle men fick bara en pinne. Trots stor dominans mot Norrköping
blev vi helt utan poäng. Utan strulet kring våra ghananska spelare hade vi
säkert tagit minst en poäng borta mot Örebro. Och utan den horribla
målchansutvisningen på Strandvallen hade vi säkert tagit minst en pinne mot
Mjällby. Vi hade förvisso lite flyt som fick med oss en pinne från Olympia och
lyckades vinna hemma mot Halmstad, men det väger ju ändå inte på långa vägar
upp poängbortfallet. Minst sex poäng till borde vi ha tagit och i så fall hade
vi legat fyra bara en poäng efter tvåan Elfsborg men ändå sju efter
serieledande Malmö. I realiteten hade guldet redan gott oss ur intet då MFF var
hela 13 poäng före. Hoppet om en nödvändig Europa Leagueplats var dock inte
borta. Det skilde sju poäng upp till tvåan och trean Kalmar och Elfsborg. Till
Gefle och Halmstad på kval. Respektive nedflyttningsplats hade vi sju poängs
försprång.
I många matcher hade vi dominerat
matchbilden, men var inte tillräckligt skarpa i anfallsspelet. Vi tappade också
boll för enkelt och åkte på för många skitmål. Även när vi var väl samlade i
försvaret släppte vi in ett antal mål efter både individuella och kollektiva
misstag.
Fortsättning följer i del IV – Sommaren
Jag skulle gärna höra dina tankar om läget nu och vad som krävs just nu för att undvika nedföyttning ubder nästa år?
SvaraRadera