Årskrönika 2014 – Utmaningens år

Del III – Vårsäsongen

Efter den svajiga försäsongen och det misslyckade cupspelet var känslan inte enbart positiv inför den allsvenska starten. Vår tränare Peter Swärdh ansåg dock att vi var på rätt väg.

– De sista 14 dagarna har vi haft en positiv känsla där vi ökat intensiteteten med 10–15 % individuellt och lagmässigt, kopplat till att vi fått tillbaka skadade spelare, sade Peter inför den allsvenska premiären.

Styrkebesked direkt

ÅFF – IF Elfsborg 2–1

Det syntes från början att det var en helt annan tändning än i cupspelet och det var riktigt tuffa dueller och högt tempo från början. Vi lyckades inte med de långa bollarna från backlinjen, men när vi spelade oss genom mittfältet var våra forwards riktigt vassa och sysselsatte verkligen Elfsborgs försvar.

I den 20:e minuten var det äntligen dags för ledningsmålet. Daniel Hallingström bröt ett elfsborgsanfall mitt på egen planhalva. Daniel Sjölund avancerade centralt och spelade fram till Kristian Bergström. Pligg spelade vidare till Martin Christensen till höger. Martin spelade åter in bollen centralt. Daniel Sjölund tog emot och hittade Ricardo Santos, som spelade tillbaka bollen till Kristian Bergström. Santos fick snabbt tillbaka bollen i djupet och slog en urläcker lobb över målvakten Kevin Stuhr Ellegard och in i mål.

Båda lagen hade chanser för fler mål men 1–0 stod sig halvleken ut. I den andra akten växlade Elfsborg upp tempot och vi kom under press direkt. Vår forne Viktor Prodell hade flera goda lägen men brände dem som tur var.

I den 65:e minuten började vi äntligen vässa till det lite framåt och två minuter senare, efter ett omställningsmönsteranfall, gjorde vi 2–0. Mohammed Abubakari återvann bollen strax innanför mittlinjen och hittade Daniel Sjölund på två tillslag. Dajja använde också två tillslag för att spela ut till vänster där Kristian Bergström satte in bollen på ett tillslag till Ricardo Santos, som direktspelade i djupet och ur vänsterinnerposition i straffområdet lade Pligg in bollen framför mål där Mohammed Abubakari styrde in bollen i mål.

Elfsborgs press stagnerade under en period men de kom igen och i den 87:e minuten kunde vi inte hålla undan längre. Niklas Hult tog sig ned till kortlinjen och slog ett inlägg från vänster. Inhopparen Per Frick smög in från höger. Andreas Dahlén var inte tillräckligt resolut och Frick var fräck nog att peta in bollen.

Det blev oerhört nervöst efter målet och jag var livrädd för att vi skulle åka på nåt skit i 93:e minuten! Men vi höll undan och tog en riktigt meriterad och störtskön premiärseger mot ett Bra Elfsborg. Matchen levde väl upp till epitetet toppmatch. De våra stod därmed för ett riktigt styrkebesked och visade förutom kvalitet i ett högt tempo även på en härlig kämpaglöd och också ett gott fokus att inte förivra sig och drabbas av panik under den värsta pressen.

Svidande poängförlust

Kalmar FF – ÅFF 2–2

På förhand hade en pinne borta mot Kalmar varit okej, men efter hur matchen gestaltade sig var förlusten av de två poängen oerhört smärtsam och fick säkerligen en negativ effekt även på längre sikt i form av vårt länge usla bortafacit.

För att vara första tävlingsmatchen på naturgräs gjorde vi en riktigt bra första halvlek och vi hade ett stort bollinnehav på 61–39. Det kändes som våra grabbar ville få in känslan på naturgräset och höll i bollen lite extra innan vi gick på attack, men några gånger etablerade vi tryck långt in på Kalmars planhalva och i den 17:e minuten gav det utdelning.

Andreas Dahlén vann en boll och tog fart längs vänsterkanten och hittade Kristian Bergström som slog ett inlägg från vänster. Martin Christensen fiskade upp bollen och spelade tillbaka till Mohammed Abubakari som vackert skruvade in 1–0 i det högra krysset.

Vi hade sedan full kontroll på matchen och därmed kom kvitteringen mycket snöpligt. Vi hade en fin möjlighet att göra 2–0 strax innan målet, men Ricardo Santos fick lite snäv vinkel och målvakten kunde rädda. Kalmar ställde om och Månz Karlsson hade en till synes enkel långboll att nicka bort men fick en riktigt dålig träff och bollen kom dessvärre i perfekt läge för Måns Söderqvist som lobbnickade in 1–1 över Henrik Gustavsson och in vid den bortre stolpen.

Vi hade ändå några halvskapliga lägen att återta ledningen redan innan paus men lyckades inte. I den andra halvleken fick hemmalaget betydligt mer att säga till om, men trots ett stort bollövertag skapade inte KFF så många heta chanser. Ismail Silvas skott från höger, som Fimpen räddade via stolpen var bästa chansen i inledningen.

Vi bet oss snart tillbaka in i matchen och efter ett fint snabbt anfall gjorde vi 2–1 i den 61:a minuten. Bollvinsten var frukten av bra positionsspel där Mohammed Abubakari och Daniel Sjölund låg tätt, varvid Mommo vann bollen på egen planhalva till Dajja som avancerade centralt och spelade bollen till vänster i straffområdet där Ricardo Santos vinklade in bollen bakom målvakten.

I den 74:e minuten var det mycket nära att vi gjorde 3–1, men Kristian Bergströms skott från vänster tog på en förvarare och gick precis utanför den främre stolpen, annars tror jag att bollen suttit invid den bortre stolpen.

Vi såg ut att ha kontroll på händelserna men i den 94:e minuten tappade vi två poäng. Imad Zatara täckte dåligt och ett inlägg kom in från höger. Anton Tinnerholm chansade att gå in i duell mot två man vid den bortre stolpen och kom för sent. David Elms nick klippte Marcus Nilsson till på, men fick felträff och Måns Söderqvist kunde istället panga in det fasansfulla målet eftersom Månz Karlsson inte hann till undsättning och Henrik Gustavsson kom på mellanhand.

Det kändes givetvis vidrigt att åka på det där sena målet och att vår fina insats därmed inte belönades med tre välförtjänta poäng. Att i långa stunder vara klassen bättre än Kalmar var väl inte så märkvärdigt just då, men med tanke på hur starkt Kalmar var under våren så var vår prestation riktigt bra, förutom de två insläppta målen då.

En oerhört lättnad

ÅFF – Falkenbergs FF 2–0

Matchen mot Falkenberg var verkligen en stor prövning. Det är alltid jobbigt med matcher som alla kräver att vi ska vinna och ännu mer angeläget att ta tre poäng var det förstås efter den traumatiska händelsen på Guldfågeln Arena.

Vi dominerade matchbilden från start och hade ett bollinnehav på 64–36 och vann avsluten med 14–4. Det var dock först i slutet på matchen som vi äntligen fick hål på FFF.

I den 84:e minuten var John Owoeri på väg att slita sig fri och blev solklart nedriven i straffområdet. Domaren Markus Strömbergsson från Gävle vinkade helt obegripligt avvärjande trots att han stod i bra position.

Men minuten senare kunde inget stoppa nigerianen. Henrik Gustavsson rullade ut bollen till Andreas Dahlén som på ett tillslag spelade fram till Simon Skrabb som passade direkt till Daniel Sjölund. Ålänningen vek lite till vänster och slog en perfekt avvägd boll som studsade en gång innan John Owoeri bröstade med sig bollen och placerade in 1–0 invid den högra stolpen.

Underbart! Jag var ett tag rädd att Imad Zatara skulle gå på samma boll och att våra spelare skulle ”störa bort” chansen, men Imad höll igen på ett bra sätt så att John fick avsluta. Falkenbergarna ville få det till både offside och hands i sin frustration, men det var ingetdera av dem. TV-bilderna visar att det inte var offside och jag stod perfekt placerad bakom målet för att se att det inte var någon hands utan Owoeri tog ned bollen på bröstet.

Rädslan fanns ändå att vi åter skulle släppa in ett sent mål till, men när vi väl fick hål på Falkenberg så gjorde vi ett mål till i den 90:e minuten. Imad Zatara fläkte sig för att hindra ett inlägg från vänster. Bollen gick till Mohammed Abubakari som slog en långboll som nådde fram till Ricardo Santos. Brassen höll i bollen och petade fram den till John Owoeri, som vände om och spelade vidare in framför mål, där Imad Zatara elegant vände bort två motspelare och i steget skicka in bollen mot rörelseriktningen när målvakten gick åt andra hållet.

Sju poäng på de tre första matcherna gav oss en riktigt fin start och vi låg trea i Allsvenskan. Så långt såg det alltså lovande ut att vi skulle kunna hänga med toppen, men det var ju 27 matcher kvar…

Nytt fiasko i Göteborg

IFK Göteborg – ÅFF 5–0

Jag hade stora förhoppningar om att vi skulle bryta den hemska trenden borta mot IFK Göteborg. På sikt kändes det som Göteborg skulle bli ett bättre lag, men i inledningen av allsvenskan hade de inte imponerat.

Det kändes som vi skulle ha en jättechans, men ett orosmoment var det ihållande regnet som gjorde en hårt belastad plan ännu sämre och tungsprungen. Det visade sig passa Göteborgs brottarfotboll perfekt.

Besvikelsen efter den usla insatsen var enorm. Göteborg satte press på oss från början och det är då inte helt enkelt att komma ur pressen, men att vi skulle vika ned oss så pass i närkamperna var verkligen inte okej. Det svaga passningsspelet gjorde också att vi aldrig fick kvalitet i alternativa spelvägar.

I den 21:a minuten stack vi upp och fick en frispark. Kristian Bergström slog den för nära målvakten, men vi hade inte heller någon som satsade tillräckligt mot bollen. John Alvbåge skickade därmed ut bollen till Sam Larsson. Trots att alla visste om Göteborgs giftiga omställningar, så joggade halva laget. Sams långa boll nådde Lasse Vibe som därmed kunde runda Martin Christensen och fri med Henrik Gustavsson gjorde han tyvärr inget misstag.

Vi kunde mycket väl ha släppt in fler mål redan i den första halvleken, men vi fick en chans att komma igen i början på andra halvlek. Vi hade flera fina möjligheter att nå en kvittering, men som ofta så åkte vi istället på ett baklängesmål. IFK ställde om och gjorde 0–2 på ett riktigt skitmål.

Göteborg bröt ett anfall på vår vänstersida när Andreas Dahlén låg högt i banan. Månz Karlsson flyttade ut till vänster men hängde inte med när Lasse Vibe fick en boll i djupet av Adam Johansson. Trots detta var Vibe långt från mål och hade snäv vinkel, men Henrik Gustavsson gav sig ändå ut och dansken kunde chippa in bollen i mål. 

Avslutningen på matchen var lika skandalöst urusel som året innan, med den skillnaden att IFK nu var effektiva och gjorde mål efter horribla misstag från vår sida.

I den 79:e minuten skulle Daniel Hallingström täcka ut en boll vid kortlinjen nära målet, men misslyckades. May Mahlangu snodde bollen och passade snett bakåt till Sam Larsson som hade jätteläge, men missade grovt i nästa moment. Trots detta fick inte Andreas Dahlén bort bollen och efter ytterligare trassel kunde Sam Larsson sätta det avgörande 0–3-målet.

I den 85:e minuten fick Robin Söder ohotat gå emellan mycket passiva Daniel Sjölund och Andreas Dahlén och trots att sex av våra försvarare fanns i straffområdet kom Lasse Vibe till slut fri i straffområdet och satte bollen bakom Henrik Gustavsson. Men det är klart om en av våra spelare jobbar åt gången och resten tittar på så är det ju inte direkt svårt att spela sig igenom, vilket var precis vad som skedde.

I den 90:e minuten försökte de våra hålla i bollen i backlinjen för att få tiden att gå och på så sätt undvika fler mål i baken, men det höll inte. Mohammed Abubakari slog en passning rakt på Jakob Johansson som störtade fram och spelade fram till Robin Söder som enkelt vände bort en passiv Daniel Hallingström och inhopparen Darijan Bojanic tryckte in 5–0.

Göteborg var inte ens bra men vi föll ändå med hemska 0–5, vilket är helt oacceptabla siffror. En sådan stor förlust har vi inte åkt på sedan 2009, då vi föll med 1–6 borta mot Mjällby. I Allsvenskan har vi inte noterats för en sådan stor förlust sedan 1982 då vi föll hemma mot Göteborg med 2–8. Förutom den hemska matchen 1982 har vi åkte på två lika stora förluster, borta mot Helsingborg 1951 (0–5) och borta mot Öster 1974 (0–5).

Vi vann bollinnehavet med 52–48, vilket visade hur obetydligt det kan vara att ha mer boll i en match.

Vi fick en pinne i varje fall

ÅFF – Gefle 2–2

Efter den usla insatsen på Gamla Ullevi fanns det inget annat än att de våra skulle ha en enorm revanschlusta och därmed skulle viljan att prestera på topp vara maximal. Förhoppningen var förstås också stor att våra spelare var extra skärpta i sina värderingar och att inga risker skulle tas i försvarsspelet.

En riktigt bra start ville vi ha, men det fick vi verkligen inte!

I den fjärde minuten fick Gefle ett inkast långt ned till vänster på egen planhalva. Daniel Sjölund värderade tokigt när han skulle vinna bollen och blev överspelad. Simon Lundvall kunde därmed ta fart och sprinta igenom centralt. Daniel Hallingström såg ut att gå in i press men tvekade och blev avvaktande, samtidigt laddade Johan Oremo för en löpning från central position till vänster, men Månz Karlsson tittade bara på bollen och hängde inte alls med Oremo. Andreas Dahlén var också passiv. Lundevalls passning frispelade Oremo helt och han kunde enkelt rulla in 0–1.

Det var med andra ord åter ett riktigt skitmål vi släppte in efter en otroligt svag koncentration från de våra, vilket kändes helt osannolikt med tanke på katastrofen i Göteborg.

Andra delen av den första halvleken började vi få bättre kvalitet i attackerna och kunde pressa mer mot Gefles mål, men sista spetsen saknades.

I den 39:e minuten kunde vi äntligen kvittera. Kristian Bergström lyfte in en hörna från höger. Daniel Sjölund snappade upp bollen efter en misslyckad utboxning från målvakten och med elegans spelade han vidare till höger där Anton Tinnerholm klippte till utanför straffområdet och Månz Karlsson kunde skarva in 1–1. Bollen gick i en båge och ställde målvakten Sasa Sjanic helt.

Underbart nu var vi med i matchen och den värsta frustrationen som infunnit sig i kroppen och själen sedan torsdagens trauma lade sig något.

Men det dröjde inte långt in på andra halvlek innan man åter befann sig i upplösningstillstånd. För om det första målet var ett bedrövligt mål att släppa in, så var det andra målet, 43 sekunder in på andra halvlek, skandalöst och ursvagt att släppa in!

Gefle fick ett inkast i nästan exakt samma position som innan det första målet, men eftersom lagen bytt sida var det långt ned till höger. Bollen lyftes in och Andreas Dahlén skulle lyfta bort men fick en bedrövlig träff på bollen. Simon Lundvall kunde sno åt sig bollen och avancera i högerinnerposition mellan mycket passiva Daniel Sjölund och Kristian Bergström. Mohammed Abubakari var också för tam i den efterföljande närkampen, men hade ändå alla möjligheter att täcka ut bollen till hörna. Daniel Sjölund stannade också ofattbart upp, då också han bara hade att fullfölja ned not kortlinjen för att täcka till hörna. Osannolikt nog fick Lundevall in bollen framför mål och väl där hade Månz Karlsson fullständigt tappat bort Dioh Williams som sopren kunde nicka in 1–2 vid den främre stolpen. Månz låg på rätt sida om liberianen från början, men tittade ånyo bara på boll och tappade helt bort Williams. Allan Olesen såg att katastrofen var på väg, men styrde inte Karlsson i rätt position.

Efter denna nya käftsmäll var det än besvärligare att åter samla krafterna för att komma ikapp, vilket också präglade den närmaste kvarten efter målet, men vi kom tillbaka starkt i slutet av matchen. Det dröjde dock till den 84:e minuten innan den efterlängtade kvitteringen föll.

Simon Lundevall slog en hörna från vänster som gick över allt och alla och ut över kortlinjen. Henrik Gustavsson spelade ut bollen till vänster och Kristian Bergström spelade vidare i djupled till Simon Skrabb. Finländaren slog snabbt bollen vidare längs vänsterkanten. Victor Sköld tog emot och skar in från vänster och spelade till Simon Skrabb (som sprintat till sig en bra position) som jonglerade tillbaka bollen till Victor som störtade fram i straffområdet och med styrka och beslutsamhet lyfte in 2–2.

Underbart! Kunde vi nu vända på alltihop och ta en välförjänt seger. Ja, det var sannerligen inte långt ifrån.

I den 92:a minuten lyfte Ricardo Santos bollen i ribban och returen från Mohammed Abubakari gick dessvärre rakt på målvakten som kunde rädda.

Till det positiva tillhörde förstås moralen att komma tillbaka två gånger om. Trots en del brister i beslutsamheten i det offensiva spelat skapade vi massor av chanser, hade 19–3 i avslut och 9–2 i avslut på mål. Men till det negativa var just att bortalaget gjorde mål på alla avslut de hade som träffade mål. Det ska inte behövas tre mål på hemmaplan för att vinna mot Gefle.

Efter fem omgångar hade vi fallit tillbaka till nionde plats, med 5 poäng upp till serieledande Malmö och vi hade även 5 poäng tillgodo på kvalplatsen. Vi hade spelat ihop 8 poäng, men efter matchen riskerade vi fasansfullt nog att bli av med den allihop!

Det uppdagades att Mohammed Abubakari och Emmanuel Dogbe inte hade uppehållstillstånd efter administrativt strul. Det visade sig dock senare att Abubakari hade ett giltigt EU-pass och eftersom Dogbe ännu inte medverkat i Allsvenskan riskerade vi inte att bli av med de åtta poäng som vi hade spelat ihop. Turbulensen innebar dock stora störningar inför matchen borta mot Örebro och kan säkert ha kostat oss viktiga poäng.

Ett hemskt slut på en fasansfull vecka

Örebro SK – ÅFF 3–2

Mohammed Abubakari var inte med på Behrn Arena och även om han blivit spelklar kanske han inte hade gjort sig rättvisa.

Under den första halvleken på Behrn Arena var vi så långt efter den efterlängtade trepoängaren som vi kunde komma. Efter en urusel halvlek kändes matchen körd i underläge med 0–3, även om det fanns en tanke om en mirakelvändning som belöning för allt jobbigt de senaste veckorna, med också stjärnsmällen i Göteborg som färskt trauma.

Det syntes från start att vi inte riktigt var med i matchen. Passningsspelet satt inte och Örebro skapade tryck mot oss. Redan i den åttonde minuten gick vi bort oss.

Nordin Gerzic hade bollen på vänsterkanten och Ricardo Santos satte för dålig press. Gerzic kunde därmed enkelt sätta bollen fram på högerkanten, väl där gjorde Andreas Dahlén en mycket märklig värdering och försökte chansbryta istället för att täcka. Dalle kom alldeles för sent och Patrik Haginge kunde stöta förbi bollen till Ahmed Yasin. Därmed var två av våra lagdelar på vår vänstersida bortspelade, eftersom Simon Skrabb låg högre i banan. Yasin tog tillfället i akt och avancerade snabbt. Hela vår resterande backlinje föll ned och i andravågen kom Kalle Holmberg. Daniel Sjölund gjorde inget helhjärtat försök att hänga med och helt sopren kunde Holmberg avsluta distinkt in vid den främre stolpen. Eventuellt kunde Månz Karlsson ha stött upp i ett tidigt läge men han var rädd att Yasin skulle bryta in. Kristian Bergström tog inte heller löpningen fullt ut mot Yasin. Om Pligg gett allt i löpningen enda fram kunde han täckt av spelvägen eller åtminstone stressat, vilket hade ökat möjligheten för ett missriktat inspel.

Det andra olycksaliga målet föll i den 31:a minuten.

Örebro etablerade spel djupt ned på vår planhalva och vi var väldigt centrerade. Nordin Gerzic spelade ut bollen till Patrik Haginge, som fick agera helt ostört till höger. Andreas Dahlén tvekade och gick inte ut och stötte tillräckligt och Haginge fick gott om tid att måtta sitt inlägg. Väl inne i straffområdet var Kristian Bergström naiv och kom upp alldeles för sent, därmed fick Kalle Holmberg fri lejd. Nicken var dock svag rakt mot Fimpen, men vår målvakt som annars brukar vara så noggrann gjorde misstaget att släppa bollen under sig. Visst Pligg har inte lätt att vinna luftdueller mot mycket längre spelare, men om han kommit upp tidigare hade han stört så pass att Kalles nick inte gått på mål.

Väldigt tungt föll även 0–3 innan paus och det var också en bedrövlig historia.

Vi hade ett inkast en bit ned på vår planhalva till vänster. Andreas Dahlen kastade fram till Ricardo Santos som var seg med bollbehandlingen och tappade bollen till Nordin Gerzic, som spelade fram till Karl Holmberg, som avancerade snabbt centralt. Pligg hängde inte med och Daniel Hallingström pekade på Anton Tinnerholm att se upp med Daniel Gustavsson, men Anton var inte alert och släppte DG utanför sig och eftersom Fimpen också gav sig ut alldeles för tidigt var katastrofen ett faktum. Hade Fimpen stått kvar kunde Anton skurit av vinkeln men nu var det bara en formsak för DG att lyfta in bolluslingen.

De tre målen gav sken av ett tafatt försvarsspel av väldigt många i alla lagdelar och det var inte bara vid de tre baklängesmålen som det brast utan genomgående var den första halvleken mycket svag. Den rätta energin verkade helt saknas. Vi satte för svag press från början och ÖSK som är ett hyggligt allsvenskt lag och ett passningsorienterat lag fick möjlighet att enkelt spela sig fram, när vi sjönk med laget.

Begynnelsen till att vi hamnade under press var också det undermåliga passningsspelet. Lugnet och tryggheten som fanns i början av säsongen att spela oss ur pressen fanns inte och våra normalt fina spelvändningar, speciellt på konstgräs, lyste helt med sin frånvaro.

Vår första halvlek, som var på division II-nivå gjorde att Örebro såg ut som ett oövervinnligt motstånd, men när vi spelar som bäst är vi bättre än Örebro, det är inget snack om den saken. ÖSK har inte alls samma förmåga i sin spelbredd men mot oss räckte det att vinna boll springa mycket och dundra fram på en kant, vilken nästa hela tiden var vår vänsterkant där Andreas Dahlén och Simon Skrabb agerade svagt.

Känslan som växte fram i den första halvleken och under pausen var obeskrivligt smärtsam. Hur i hela världen kunde vi sjunka så lågt. Situationen var ju jävlig nog som den var.

Det var dock glädjande att vi kom ut som ett annat lag i den andra halvleken. Det syntes direkt att vi klev på aggressivare och mer beslutsamt från början. Vi fick tryck på Örebro direkt efter avspark. Daniel Sjölund lyfte in en fin boll till John Owoeri som tog emot bollen på bröstet men fick den lite för högt och fick vänta ned bollen och då hann målvakten Oscar Jansson ut och kunde rädda. Vi återvann dock bollen två gånger och efter ett dussin passningar var bollen i mål. Anfallet avslutades med att Daniel Sjölund slog en fin boll ut på vänsterkanten där Martin Christensen avancerade, tempoväxlade förbi sin bevakare och slog ett fint inlägg som John Owoeri vackert nickade in vid den främre stolpen.

Det var förstås viktigt att få ett positivt besked och mål direkt. Det gick att förändra matchbilden, men därefter jämnade spelat ut sig och matchen stod och vägde, men så i den 64:e minuten slog vi till igen.

Kristian Bergström slog en frispark bakåt till Daniel Hallingström som förlängde till höger, där Anton Tinnerholm slog en boll framåt till Victor Sköld, som spelade till Imad Zatra till höger. Zatara spelade in till Kristian Bergström, som slog en perfekt boll i djupet där John Owoeri löpte sig fri och fick på ett snabbt hårt skott som målvakten inte kunde hålla vid den främre stolpen.

Nu var vi riktigt på gång! Med en hel halvtimme kvar var hemmalaget rejält skakat och vi fortsatta att trycka på ännu hårdare. Vi tryckte ned Örebro rejält på deras planhalva och när vi tappade bollen så återvann vi den snabbt och högt. Vi hittade också spalvändningarna, men dessvärre inte effektiviteten trots många bra lägen. Ofta stöp det på värderingarna, där de våra blev lite för sugna på att för snabbt gå på avslut så som Martin Christensen, som kunde spelat in till en helt ren Victor Sköld i straffområdet istället för att dunka bollen långt utanför i den 89:e minuten. Dessförinnan hade vi flera fina lägen som när Imad Zatara tog i för kung och fosterland och sköt långt utanför i helt öppet volleyläge.

Det var fruktansvärt tungt att luras till förhoppningen om poäng efter att vi redan förlorat i paus, för att allt sedan ändå skulle sluta i en tragedi.

Vi vågade inte gå för seger

ÅFF – Djurgårdens IF 1–1

Efter den senaste tidens turbulens både på och utanför planen var det förstås skönt att bryta trenden och ta poäng, samtidigt som vi verkligen behövde tre pinnar för att inte halka efter topplagen. Att matchen hemma mot Djurgården slutade 1–1, var fukten av att båda lagen var mer rädda för att förlora än modet att vinna.

Vi tog initiativet från början och det var fantastiskt skönt att vi kunde ta en tidig ledning efter att vi hamnat i underläge i de tre senaste matcherna. Målet föll efter ett mycket långt anfall på nära en minut och 14 passningar. Hela startelvan förutom Henrik Gustavsson och Mohammed Abubakari rörde bollen från det att Kristian Bergström fiskade upp bollen tills dess att Ricardo Santos nickade in ledningsmålet. vi växlade kant och djup i anfallet, där Daniel Hallingströms långa boll öppnade upp Djurgården, men John Owoeris inlägg från höger blev för långt. Martin Christensen var dock på hugget och tog till vara på bollen till vänster och spelade snett bakåt. Andreas Dahlen slog in bollen och Ricardo Santos lobbnickade in 1–0 invid den bortre stolpen. Det var ett högst kvalificerat avslut att förlänga inlägget med ryggen mot målet i den sjätte minuten.

Vi hade sedan ett klart grepp om händelserna. Tyvärr omsatte vi inte övertaget i tillräckligt med chanser och hela tiden fick de våra vara vaksamma på Djurgårdens omställningar.

Dessvärre kunde Djurgården kvittera efter ett riktigt skitmål i den 24:e minuten. Martin Broberg lyfte in en frispark från vänster som vi efter flera försök inte fick bort. Till sist fick Månz Karlsson en felträff och bollen lämnade straffområdet, men inte bättre än att Martin Broberg kunde ta emot och i lugn och ro ladda för sitt avslut och placerade därmed in bollen vid den vänstra stolpen. Vi har dessvärre sett denna typ av mål mången gånger. Motståndarna kastar sig och offrar sig för att ge skytten så lite tid och utrymme som möjligt, men våra spelare avvaktar ofta och går inte fullt in i situationerna. Andreas Dahlén, kollade precis som mot Örebro, först bakåt om det var okej att rusa fram, sedan gick han fram men stannade. Det är alltid okej att gå fram på skytten och det är inte bara okej utan det är ett måste! Kristian Bergström gjorde också ett halvhjärtat försök att pressa och det duger inte.

Vi hade verkligen behövt hålla ledningen längre för att eventuellt kunnat göra 2–0 innan DIF gjort sitt första mål. Vi avslutade första halvlek svagare, med sämre kvalitet och fler soloräder än ett kollektivt samspel, men vi hade trots allt 59–41 i bollinnehav efter den första akten. I andra halvleken blev bollinnehavet mycket jämnare (51–49) och spelet växlade fram och tillbaka. Det var tydligt att båda lagen anföll med allt fler spelare bakom boll ju längre den andra halvleken led, i rädsla för att släppa in ett matchavgörande mål.

Djurgården hade ett par riktigt giftiga chanser att avgöra i andra halvlek främst genom Erton Fejzullahu, då han tidigt i halvleken vände om och sköt på volley, men Henrik Gustavsson gjorde en fantastisk enhandsräddning. På stopptid fick Erton åter ett gyllene tillfälle men Fimpen svarade åter för en kvalificerad räddning på nicken.

I den 88:e minuten fick vi vårt bästa läge i den andra akten, men dessvärre sjönk inte Andreas Dahléns högerlyftning tillräckligt utan tog i ribban vid det högra krysset. Det avslutet var verkligen värt ett bättre öde.

Efter sju omgångar låg vi på nionde plats med hela 7 poäng upp till serieledande Malmö. Vi hade också tappat mer mark till de andra topplagen och var 5 poäng efter tredjeplacerade Elfsborg. Till Mjällby på kvalplats hade vi fyra poäng.

Vedervärdig derbyförlust

IFK Norrköping – ÅFF 2–1 

Precis som vid det allsvenska derbyt på Nya Parken 2013 var vi väldigt dominerande i den första halvleken. Vi var till och med ännu mer överlägset i den första halvleken, spelade med ännu bättre och snabbare passningsspel och hade ännu fler mållägen. Ändå hade vi bara 1–1 i paus. Andra halvlek var betydligt sämre, men vi var ändå bättre än hemmalaget och borde ha avgjort, men det blev istället hemmalaget som åter drog det längsta strået och vann med 2–1, efter mycket stor hjälp av domaren Markus Strömbergsson från Gävle.

Efter en något trevande start tog vi över totalt och radade upp målchanser och i den 17:e minuten tog vi mycket fint ledningen. Vi etablerade spelet på Norrköpings planhalva. Martin Christensen slog en fin spelvändningsboll till Andreas Dahlen som skickade in ett inlägg, som rensades bort, men Kristian Bergström snappade upp bollen och spelade tillbaka till Dahlén, som slog ett fint inlägg. Daniel Sjölund förlängde elegant och Imad Zatara vräkte sig fram och nickade i ribban. Victor Sköld var dock påpassligt framme och stötte in returen.

Vi fortsatte att mata på och borde ha ökat på vår ledning med ett par bollar till efter alla chanser.

I den 39:e minuten stack plötsligt hemmalaget upp. Efter inspel från höger slängde sig Alhaji Kamara i ett försök att filma till sig en straff, men domaren Markus Strömbergsson lät spelet fortgå. Martin Christensen tog emot bollen på låret, men tappade den och i försök att återvinna bollen rev han ned Christopher Telo när denne var på väg ur straffområdet.

Henrik Gustavsson gick åt rätt håll (höger) på den efterföljande straffsparken men kunde inte hindra Lars Krogh Gerson att skicka upp bollen i krysset. Det solklara kortet till Alhaji Kamara för den mycket, mycket dåliga filmningen glömde Markus Strömbergsson bort i alla hast!

Vi tappade stinget därefter och startade också den andra halvleken trögt även om vi var bättre än hemmalaget.

Vi tog åter kommandot och i den 58:e minuten skickade Kristian Bergström in en bra frispark, men Alberis da Silva nickade precis utanför den vänstra stolpen.

I den 65:e minuten svarade Victor Sköld för en fin prestation då han tog sig in från högerkanten, längs med kortlinjen och in i straffområdet, väl när han skulle hitta inspelet, blev han nedriven av Christoper Meneses, men vi fick ingen straff! Det var fullständigt osannolikt att inte blåsa straff där! Skandal mist sagt. Det fanns inget som skymde och alla på plats kunde se att det skull vara straff men tydligen inte domarkvartetten!

IFK fick sedan lite mer att säga till om men deras segermål kom ändå som en chock i den 81:a minuten. Henrik Gustavsson slog en lång utspark som Rawez Lawan lyfte in på vår planhalva. Alberis da Silva blev nedsprungen av Alhaji Kamara, som kom fri och gjorde tyvärr inget misstag då han satte bollen till höger om Henrik Gustavsson.

Vi var oerhört nära en kvittering kort senare. Kristian Bergström slog en hörna från höger, bollen gick över på andra sidan där Victor Sköld lyfte in och Mohammed Abubakari nickade bra mot bortre stolpen men där lyckades Christoffer Nyman rädda med en konstspark. Det var mycket nära att bollen gick in, men förmodligen var den inte inne.

Vi hade fortsatt tryck mot IFK-målet i slutskedet. Bollen studsade inne i straffområdet, men varken Ricardo Santos eller Simon Skrabb fick träff på bolluslingen.

För att ytterligare förstärka eländet, så bestals vi på en solklar frispark i den 96:e minuten. Läget hade varit perfekt, precis utanför straffområdet till höger om halvmånen. Victor Sköld manglades nämligen ned av Christopher Telo, men utan åtgärd av dommarkvartetten. Det var droppen, eller rättare sagt en av många droppar denna blöta och svintunga kväll!

Vi skulle naturligtvis ha avgjort den här matchen redan innan straffsparken. Stundom spelade de våra bländande fotboll, med ett mycket fint, snabbt och vägvinnande passningsspel. Genom vår överlägsenhet och höga press stressades IFK till många misstag, men vi behövde bli mer taktiskt slipade. Fotboll är verkligen ingen lek och det får inte gå överstyr med överdriven grannlåt i passningsspelet. Att vara överlägsen har sin baksida då det inte är troligt att man har så stort övertag en hel match och att man kan släppa in mål från ingenting har vi sett prov på otaliga gånger förut.

Vår tidigare tränare, Andreas Thomsson, tog upp problemet vid några tillfällen – att vi så gärna vill förnedra motståndarna genom att spela skjortan av dem. Men vi behöver inte förnedra Norrköping på det sättet. Alla vet att vi är mycket bättre än dem, med en överlägsen teknik och passningsspel. Istället är det resultaten som ska tala – att när de var som i värst gungning, vara mer resoluta och beslutsamma. Vi kunde ha skapat ännu fler mållägen och därmed haft större chans att göra både 2–0 och 3–0.

Sedan föll vi ju ånyo på väldigt svaga prestationer vid deras mål och framförallt vid det första målet. Det var det som vi själva kunde påverka att vi sedan hade maximal otur med domarna kunde vi ju tyvärr inte göra någonting åt och det är ju inte första gången som Markus Strömbergsson ställt till det för oss.

Efter den svintunga förlusten föll vi tillbaka till tionde plats. Vi tappade mycket på toppen. Malmö var hela 10 poäng före och till medaljplats var det 7 poäng. Vi hade samtidigt bara 4 poäng till bottenkvartetten; Brommapojkarna, Falkenberg, Mjällby och Halmstad.

Äntligen seger!

ÅFF – BK Häcken 1–0

Efter allt elände som hade varit emot oss den senaste tiden, var det bara seger dom gällde hemma mot BK Häcken. Uppgiften mot det målglada och formstarka laget var inte lätt men vi klarade den och vann efter en härlig kämpaseger med 1–0 på Kopparvallen.

På förhand var det en match mellan två av landets främsta passningsorienterade lag. En match som var värd ett stort åskådarantal. Det var dock dåligt väder hela dagen men 2 421 åskådare var pinsamt dåligt (årets sämsta).

Som väntat trillade båda lagen boll och försökte med ett rappt vägvinnande passningsspel såga sig igenom, etablera tryck utanför straffområdet och komma till avslut. Båda lagen varierade också spelet från sida till sida och instick med djupledslöpningar (ofta diagonallöpningar från bortalaget) och längre bollar in bakom motståndarnas backlinje.

Det var underhållande fotboll och som väntat med bra mycket högre kvalitet i passningsspelet än överskattade lag som Göteborg och AIK.

Båda lagen tog dock ut varandra och det var en väldigt jämn matchbild i den första halvleken. Båda lagen skapade chanser men den första akten förblev mållös.

I den andra halvleken böljade spelat väldigt mycket fram och tillbaka inledningsvis. Vi fick ett par bra lägen, men Daniel Sjölund sköt högt över och efter en fin räd av Anton Tinnerholm, fick inte Victor Sköld riktig ordning på skottet och bollen gick rakt på Christoffer Källqvist.

Bortalaget tog över allt mer och i den 61:a minuten var det riktigt nära. Efter inspel från vänster fick Martin Ericsson öppet läge inne i straffområdet men sköt precis utanför den vänstra stolpen.

Vi kontrade giftigt med långa djupledsbollar men fick inte riktigt till det, men i den 64:e minuten byttes John Owoeri in istället för Ricardo Santos och det tog bara fem minuter för John att göra mål.

I den 69:e minuten fick Mohammed Abubakari bort bollen ur straffområdet efter ett inlägg. Daniel Sjölund skulle ta emot bollen. Simon Gustafson vräkte sig dock över Dajja, men bollen gick till Kristian Bergström långt ned till vänster på egen planhalva. Pligg spelade fram bollen på vänstersidan till John Owoeri, som tog fart från egen planhalva ner till motståndarnas straffområde, vände tvärt in mot mål och pricksköt bollen invid den främre stolpen. Det var förstås helt underbart att se bollen gå in precis framför oss. Bara vi kunde hålla undan och ta den där efterlängtade segern!

Häcken tryckte sedan på för att nå en kvittering, men var aldrig riktigt nära. Det öppnades också upp möjligheter för oss att kontra in 2–0 och det var riktigt nära några gånger, som när Victor Sköld tog en jättelöpning i den 90:e minuten och fick tillbaka bollen av John Owoeri, men skottet blockerades undan. John Owoeri fick ytterligare ett läge men fri med målvakten, kom han för nära och Källqvist kunde rädda.

Det var hypernervöst in i det sista men till slut blåste domaren Stefan Johannesson av matchen och tre oerhört viktiga poäng var i hamn. Det var vi verkligen värda efter en fruktansvärt tung period.

Efter den tunga käftsmällen i Norrköping var det riktigt starkt att bibehålla kvaliteten i passningsspelet, nu när vi mötte ett betydligt bättre lag. Samtidigt var det underbart att se kampandan och viljan att hjälpa varandra i trängda lägen. Offerviljan att täcka skott och så vidare hade vi efterfrågat och det var fantastiskt fint att vi nu fick se den och att det räckte för att hålla undan till en efterlängtad seger.

Detta var första gången som Allsvenskans överlägset målgladaste lag (Häcken hade gjort 19 mål) fick gå av planen utan att ha gjort mål. Häcken hade 14–5 i målskillnad och hade tagit 13 av 15 poäng på de senaste fem matcherna. För oss var det istället första segern efter fem matcher utan trepoängare. I och med segern klev vi förbi Norrköping upp till nionde plats. Vi tog dock inte in något på topptrion, men hade sju sköna poäng ned till bottentrion Brommapojkarna, Mjällby och Halmstad.

Äntligen poäng på Olympia

Helsingborgs IF – ÅFF 0–0

Matchen på Olympia i Helsingborg var den hundrade som vi spelat i Allsvenskan det här decenniet och jag har sett dem alla på plats. De tre tidigare matcherna på Olympia har jag verkligen inte några glada minnen ifrån, men nu bröt vi denna trista trend, höll nollan och fick med oss en poäng.

I den första halvleken var annars inte mycket olikt från tidigare matcher i Helsingborg. Hemmalaget såg lite tveksamt ut i inledningen, men tyvärr kunde vi inte utnyttja läget. Det såg segt och trögt ut och vi tappade boll i parti och minut vilken öppnade för att Helsingborg fick övertag och därmed kunde hitta trygghet i sitt passningsspel.

Alltså det såg precis ut som tidigare bleka insatser på Olympia, men med den högst väsentliga skillnaden att vi höll undan. Trots flera feta chanser för hemmalaget höll vi nollan in i paus. Det är alltid jobbigt att skapa målchanser och inte få dit bollen. Det vet vi själva mycket väl när vi har spelat ut motståndarna men inte lyckats pilla in bollen.

Samtidigt fick de våra energi av att få en andra chans i den andra halvleken. Vi höll också uppe spelet mycket bättre i den andra akten. Det gick inte fort i passningsspelet, men det var frustrerande för hemmalaget när vi drog ned tempot och HIF fick jobba åt fel håll.

Vi skapade också några hyggliga lägen och så länge det är 0–0 kan ju vad som helst hända. Det var egentligen ett under att matchen slutade mållös, men Henrik Gustavsson svarade för flera fina ingripanden och gjorde en fantastisk benparad när Abdul Khalili kom ren inne i straffområdet i den 68:e minuten.

Å andra sidan kunde vi också mycket väl ha vunnit matchen.  I den 86:e minuten vandrade Anton Tinnerholm fram på högersidan och slog ett utsökt inlägg in framför mål, där Victor Sköld dök upp men han sköt dessvärre över från nära håll.

HIF ökade trycket i slutskedet men vi höll undan och det kändes som en stor lättnad när slutsignalen gick. Att vinna hade ju varit fullständigt underbart, men med tanke på hur matchen gestaltade sig fick vi naturligtvis vara nöjda med en pinne.

Och efter alla motgångar tidigare under säsongen var vi verkligen värda att ta en poäng i en match där spelet inte stämde, men där det ändå fanns en organisation och offervilja för att hålla undan. Vi behövde verkligen inte i någon mån be om ursäkt för sättet poängen togs på. Vi hade lirat oerhört fin fotboll så många gånger och ändå inte fått med oss någonting. Nu var det vår tur att grisspela!

Vi låg kvar på nionde plats. Malmö ångade på i täten och var hela 12 poäng före. Till trean Häcken var det dock nåbara 6 poäng. Vi tappade lite mark till bottenstriden och var 5 poäng ovanför kval- och nedflyttningsplats.

Underbar kämpaseger

ÅFF – Halmstads BK 1–0

Under hemmamatchen mot Halmstad 2013 hade vi det största bollinnehavet (67–33) av alla de 120 allsvenska matcher som vi spelat detta decennium men vi föll ändå med 0–1. 2014 hade HBK betydligt mer att säga till om, men då var det vår tur att vinna med 1–0. Rättvisa skipad med andra ord.

Efter den jobbiga matchen i Helsingborg, som krävde väldigt mycket kraft var jag rädd för att vi inte skulle orka ladda om på så kort tid. Halmstad som fått mycket längre vila, skulle förstås göra det jobbigt för oss, med sitt fysiska spel.

För att vårt eget spel hemma på Kopparvallen ska sitta, krävs det att vi har bra fart på bollen och då krävs också en god rörelse. Eftersom kraften i löpstegen inte riktigt fanns där så lyckades vi inte heller hitta rätt. Halmstad spelade aggressivt och pressade högt. Vi hade svårt att spela oss ur pressen och det blev mycket duellspel som krävde ännu mer kraft i den tryckande värmen.

Vi kunde ha åkt på ett baklängesmål redan i inledningen, men Henrik Gustavsson gjorde en bra räddning när Anton Tinnerholm höll på att göra självmål.

Det blev istället vi som tog en tidig ledning.

I den tionde minuten fick vi en frispark i bra läge strax utanför straffområdet till vänster. Kristian Bergström stegade fram och klippte till, bollen tog i ribbans undersida vid det bortre krysset. Ricardo Santos sköt på returen, men bollen tog på en bortaspelare och gick högt över. Den efterföljande hörnan slog Imad Zatara bra in från höger. Alberis da Silva nickade vid den bortre stolpen och Victor Sköld skarvade in bollen i mål. King Gyan försökte hindra målet men hann inte innan bollen passerade mållinjen.

Mot Norrköping hade vi en boll som nästan var inne, nu fick vi tillbaka retroaktivt när bollen precis gick över mållinjen.

Det var förstås oerhört skönt att kunna spela med en tidig ledning, men ännu bättre skulle de kännas om vi även kunde göra ett andra mål. Vi hade några fina chanser att göra fler mål. Ricardo Santos fick ett gyllene läge att nicka in bollen efter Daniel Sjölunds inlägg i den 33:e minuten, men han nickade rakt på Stojan Lukic.

I den 62:a minuten ställde vi om bra och Daniel Sjölund spelade ut till Kristian Bergström i vänsterinnerläge, men dessvärre sköt Pligg utanför den bortre stolpen. Om Ricardo Santos varit lite rappare kunde han ha stött in bollen.

Bortalaget hade dock flera farliga lägen, speciellt i andra halvlek.

I 52:a minuten dribblade sig Johan Blomberg in i straffområdet och spelade ut bollen till vänster. Gudjón Baldvinsson fick snäv vinkel men lyckades få igenom skottet, som tog i den bortre stolproten.

I den 56:e minuten fick Kristinn Steindórsson ett mycket bra läge inne i straffområdet till vänster, men sköt som tur var utanför den bortre stolpen.

Vi hade flera fina chanser att ställa om i andra halvlek men stressade lite för mycket och det blev hafsigt. Därmed gick lägena oss ur intet, men mot slutet av matchen mattades även bortalagets ork och vi kunde få en lugnare resa in i mål, även om det var oerhört nervöst in till slutsignalen.

Vi redde dock ut stormen och det enda viktiga i den här matchen vara att orka samla tillräckligt med krafter för att knipa tre poäng. Det lyckades och det var vi naturligtvis oerhört glada för.

Vi avancerade till sjunde plats och tog in två poäng på serieledande Malmö som ändå var 10 poäng före. Till tredjeplatsen skiljde fortfarande 6 poäng, men vi drog ifrån bottenstriden och var 8 poäng för kval- och nedflyttningsplatserna.

Helvetet fortsatte på Strandvallen

Mjällby AIF – ÅFF 1–0

Precis som för två år sedan åkte vi på en ny horribel målchansutvisning på Strandvallen. Med en man mindre i över en timmes spel orkade vi inte hela vägen mot ett fysiskt Mjällby. Att matchens enda mål föll på stopptid gjorde bara traumat ännu värre.

Inte för att vi spelade bra innan utvisningen, men Mjällby var inte ett dugg bättre även om Henrik Gustavsson tvingades göra några bra räddningar. I och med den horribla utvisningen fick vi inte ens chansen att få igång spelet utan fick bara ägna oss åt försvarsspel.

Trots en hel veckas vila från de tuffa matcherna mot Helsingborg och Halmstad, saknade de våra de pigga ben som behövs mot ett fysiskt spelande Mjällby. När vi väl spelade runt dem i början av matchen kom vi ganska enkelt fram i banan, men var för uddlösa inne i straffområdet.

I den 28:e minuten skedde händelsen som avgjorde matchen. Mattias Håkansson rann igenom men Daniel Hallingström svarade för en till synes perfekt brytning. Domaren Mohammed Al-Hakim tvekade dock inte utan drog genast upp det röda kortet direkt, vilket var extra märkligt också med tanke på att Alberis da Silva var i kapp och det var därmed inte en öppen målchans. Reprisbilderna, visar också tydligt att Danne stötte till bollen först och sedan ramlade Håkansson. Det skulle därmed inte ens varit frispark, men nu blev vi horribelt drabbade av en tidig utvisning!

Detta förändrade naturligtvis förutsättningarna, men hemmalaget skapade bara ytterligare ett läge innan paus då Kristian Haynes sköt strax utanför den högra stolpen. Henrik Gustavsson täckte också innanför stolpen.

I den andra halvleken ökade Mjällby trycket mot vårt mål när de matade in inlägg från båda kanterna. Efter tio minuters spel fick vi lite andrum och började hitta fram i banan lite bättre. Efter ett fint anfall spelade Andreas Dahlén snett bakåt inne i straffområdet, men Martin Christensens skott täcktes bort av en mjällbyspelare.

Henrik Gustavsson var bra ute och räddade när Mattias Håkansson skar in från höger i den 69:e minuten och när Danny Ervik klippte till från höger i den 75:e minuten räddade Fimpen bra vid det främre krysset.

I den 77:e minuten kom Mattias Håkansson fri från vänster och sköt ett volleyskott som tog i ovansidan av ribban vid det bortre krysset.

Vi såg ut att hålla undan med så i den 91:a minuten tappade vi markeringen inne i straffområdet. Efter ett inkast skickade Gbenga Arokoyo in bollen från höger. Marcus Ekenberg fick gå till väders ostörd och nickade in bollen framför mål från vänster och inhopparen Robin Strömberg kunde skarva in det förödande målet. Dessvärre tappade Månz Karlsson helt markeringen på Ekenberg och Andreas Dahlén var helt tokigt ute mot Strömberg.

Att stå emot så länge men till sist få den där käftsmällen, sved naturligtvis något oerhört. Det var som någon ond makt skulle lura oss till att tro på poängen, men sedan skratta gott åt oss när vi led alla helvetes kval!

Med en man mindre under så lång tid var det förstås väldigt tufft att stå emot och när de våra inte heller var riktigt på tå så kunde MAIF komma i den ena anfallsvågen efter den andra. Vi backade hem för mycket, blev för passiva och satte inte press på bollhållaren. När vi väl vann bollen fanns inga uppspelsvägar.

Mjällbyspelarna i sin tur fick utdelning på sitt fysiska spel genom att domaren Mohammed Al-Hakim tillät dem gå över gränsen. Men Mjällby är ett lag som också behärskar det fysiska spelet bättre än oss. När våra spelare gick in i duellerna med tjuvknep så var de inte lika smarta.

Sammanfattning av vårsäsongen

Efter de 12 omgångarna följde ett fem veckors långt VM-uppehåll.

Med en starkare och spetsigare trupp än de senaste säsongerna var det naturligtvis en besvikelse att vi bara hade spelat ihop 16 poäng och bara gjort 14 mål (17 insläppt). Både 2012 och 2013 tog vi en pinne mer och hade en positiv målskillnad på tre mål.

Vi började helt okej med sju poäng på de tre första matcherna, men var verkligen värda segern borta mot Kalmar. Vi dominerade också mot Gefle men fick bara en pinne. Trots stor dominans mot Norrköping blev vi helt utan poäng. Utan strulet kring våra ghananska spelare hade vi säkert tagit minst en poäng borta mot Örebro. Och utan den horribla målchansutvisningen på Strandvallen hade vi säkert tagit minst en pinne mot Mjällby. Vi hade förvisso lite flyt som fick med oss en pinne från Olympia och lyckades vinna hemma mot Halmstad, men det väger ju ändå inte på långa vägar upp poängbortfallet. Minst sex poäng till borde vi ha tagit och i så fall hade vi legat fyra bara en poäng efter tvåan Elfsborg men ändå sju efter serieledande Malmö. I realiteten hade guldet redan gott oss ur intet då MFF var hela 13 poäng före. Hoppet om en nödvändig Europa Leagueplats var dock inte borta. Det skilde sju poäng upp till tvåan och trean Kalmar och Elfsborg. Till Gefle och Halmstad på kval. Respektive nedflyttningsplats hade vi sju poängs försprång.

I många matcher hade vi dominerat matchbilden, men var inte tillräckligt skarpa i anfallsspelet. Vi tappade också boll för enkelt och åkte på för många skitmål. Även när vi var väl samlade i försvaret släppte vi in ett antal mål efter både individuella och kollektiva misstag.

Fortsättning följer i del IV – Sommaren