Årskrönikan 2012 – en säsong att vara stolt över

Del III – Vårsäsongen

Sju poäng på de tre första matcherna skulle vara en riktigt fin start resonerade jag. GAIS och Gefle är sådana lag som vi ska besegra på hemmaplan och en pinne mot Örebro skulle kännas helt okej. Ju närmare premiären vi kom desto starkare blev känslan att vi till och med skulle ha en fin chans att besegra Örebro. Vid en närmare studie av dem hade de tappat slagkraft och inte imponerat på försäsongen.

Makalös start!

Omg: 1 Örebro SK – ÅFF 3–4

2010 åkte vi ur för att vi var för fega och inte vågade spela det offensiva spel som vi behärskade. Det var därför en ren fröjd att se när vi fullständigt tryckte tillbaka ÖSK från start. 2010 gjorde vi vårt första mål i den sjunde matchen. Nu tog det inte ens tio minuter (snabbaste i årets allsvenska). Bara en gång tidigare har vi gjort det snabbaste målet i Allsvenskan. Det var 1971 som Leif Franzén målade i den femte minuten i hemmamatchen mot IFK Göteborg (5–2), men ”premiärmatchen” spelades först efter omgång 8.

Viktor Prodell vann bollen högt upp till höger, spelade vidare till Magnus Eriksson och löpte själv in i straffområdet. Magnus avancerade till höger och slog ett perfekt chippinlägg som Viktor nickade in vid den främre stolpen.

I den 19:e minuten gjorde vi 2–0 efter rena propagandaspelet . Anfallet avslutades med att Viktor Prodell slog en tunnel fram till Bruno Marinho, som slog ett långt inlägg till Kristian Bergström vid bortre delen av straffområdet. Pligg Sköt i marken och ribban. Amir Suljic var framme på returen och skickade in bollen.

I den 23:e minuten ställde hemmalaget om efter att Bruno Marinho tappat bollen och Tobias Nilsson slog en olycklig passning som inte Daniel Hallingström riktigt nådde. Tom Pettersson förutsåg inte faran i tid och tog inte tillräckligt med djup. William Atashkadeh kom därför igenom centralt och kunde pricka in 1–2 bakom Henrik Gustavsson.

I den 33:e minuten utökade vi åter ledningen. Efter en hörna kunde vi bibehålla trycket. Kristian Bergström och Amir Suljic matade in bollar i straffområdet. Till sist fick Bruno Marinho tag i bollen och slog ett inspel från höger som Viktor Prodell elegant kunde styra in fram till 3–1.

I den 42:a minuten kunde Mohammed Khalid Saeid enkelt vandra fram utan att Viktor Prodell gick in i press och hittade därmed William Atashkadeh centralt. Tom Pettersson stötte fram lite oaktsamt och blev bortvänd, Atashkadeh väggspelade med Armend Alimi och kom fri. Henrik Gustavsson räddade först men William kunde springa in med sitt andra mål för dagen. Det man också kunde anmärka på vid målet var att inte Amir Suljic fullföljde sin löpning, för om han hade gjort det så hade han hunnit på rätt sida och då hade aldrig friläget uppstått.

Men vi skulle ändå gå in i tvåmålsledning i paus. Kristian Bergström slog en frispark från höger (sedan Magnus Eriksson blivit fälld) mot bortre stolpen och Daniel Hallingström gick upp och störde målvakten Jonas Sandqvist föredömligt. Målvakten fick därmed inte iväg bollen bättre än att Jesper Arvidsson kunde skicka in 4–2 i det högra hörnet.

ÖSK tog över i andra halvlek men vi såg ut att ha kontroll på händelserna. I den 77:e minuten reducerade dock hemmalaget efter inlägg från vänster och nernick från Patrik Haginge till Daniel Bamberg som skickade in 3–4. Kristian Bergström tappade bort Haginge och i sista stund gav sig Jesper Arvidsson till undsättning, men det betydde bara att Bamberg fick fritt utrymme.

Vi gick sedan på knäna och det var otäckt flera gånger men vi höll undan och tog en underbar seger. 2010 fick vi vänta till den åttonde omgången. Nu kom den direkt och vi ledde Allsvenskan för första gången sedan 1974!

Omg: 2 ÅFF – GAIS 2–1

Precis som 2010 var det mycket jobb för att få Kopparvallen färdig för spel till hemmapremiären. Då handlade det om att få bort snö. Nu handlade det om att få läktarna klara. Detta lyckades även om det var vinterklimat under långfredagen.

Den första halvleken var ganska intetsägande även om vi hade ett stort spelövertag (68–32).

I den andra halvleken började vi riktigt bra och tryckte ned GAIS, utdelningen kom inte direkt men efter en timmes spel var det dags. Magnus Eriksson tog sig fint fram på vänsterkanten, men blev fult kapad av Jesper Florén, som fick varning. Tobias Nilsson skickade in en riktigt fin boll som Daniel Hallingström massakrerade in i det bortre krysset via ribban. Den nicken var verkligen urläcker och vilken känsla att se bollen gå in!

I den 70:e minuten var vi inte riktigt med på ett inkast. Jesper Arvidsson tappade bollen och nyss inbytte Jakob Olsson vände in från höger och skruvade in 1–1 i det bortre hörnet.

Matchen såg ut att sluta med ett kryss. Men i den 88:e minuten fick vi dock ett drömläge på frispark strax utanför straffområdet mitt framför mål sedan Anton Tinnerholm blivit fälld. Tänk om, ja känslan var god att den skulle sitta. Kristian Bergström, Jesper Arvidsson och Tobias Nilsson stod beredda och målvakten Henri Sillanpää kunde inte säkert veta vem som skulle skjuta, vilket givetvis gjorde det svårare. Jag har nämnt det förut, att i sådana här lägen måste vi ha både höger- och vänsterfötter som står beredda att skjuta, så har det inte alltid varit och då har det också varit betydligt enklare för målvakten.

Jesper Arvidsson stegade fram och skruvade urläckert in 2–1 via ribban mot det högra krysset. Fullständigt underbart. Vilken eufori och glädje. Det var dock nära att vi fått sätta den i halsen. För strax efter målet fick Anton Tinnerholm en horribel frispark och gult kort och sedan Mattias Mete slarvat bort bollen framför eget straffområde fann inte Anton någon annan nåd än att gå hårt fram precis utanför straffområdet. Tinnerholm fick därmed ytterligare ett gult kort och blev utvisad. Dessutom fick GAIS alltså samma läge som vi men Wanderson sköt över och vi kunde hålla undan till en mycket viktig triumf. Att vinna även i högsta serien när vi inte var på topp tydde på en enorm styrka och vi bibehöll ledningen i Allsvenskan.

Omg: 3 ÅFF – Gefle IF 6–1

Det var kort med omladdningstid till matchen mot Gefle, men det märktes verkligen inte då de våra spelade fantastiskt fotboll, den bästa jag dittills sett, och vann med hela 6–1. Bara en gång tidigare har vi segrat med större siffror i Allsvenskan i 8–2-segern hemma mot AIK 1971.

Vi tog ledningen redan i den fjärde minuten. Allan Olesen fick tillbaka sitt eget inkast av Tobias Nilsson och skickade iväg ett inlägg från högerkanten som touchade en geflespelare och bollen damp därmed perfekt ned till Viktor Prodell som stötte in 1–0.

I den 25:e minuten var det dags för 2–0 och det var en riktig pärla. Viktor Prodell vann bollen fram till Magnus Eriksson som spelade klappklappspel med Bruno Marinho och Tobias Nilsson. Mange fick tillbaka bollen, höll i och gjorde sedan sitt karaktäristiska drag åt vänster och klippte till. Bollen skruvade sig från målvakten rakt upp i det högra krysset. Samma kryss som bombades hemma mot Falkenberg 2011, men nu ännu mer välplacerat vid både ribba och stolpe. Detta var helt klart en het kandidat till årets mål i Allsvenskan, men mer skulle komma…

Trean föll strax innan paus. Tobias Nilsson avancerade på högerkanten och spelade ut till Allan Olesen som slog inlägget direkt. Magnus Eriksson skarvade vidare. En geflespelare misslyckades få undan bollen och Kristian Bergström klackade bollen till Viktor Prodell som vek åt höger och klippte in bollen i det bortre hörnet.

Vi hade en sämre period i början av andra halvlek som gästrikarna utnyttjade. Daniel Bernhardsson avancerade på högerkanten och Kristian Bergström hamnade för långt ifrån. Jesper Arvidsson och Amir Suljic förberedde sig inte tillräckligt på faran. Därmed kunde Jakob Orlov skarvade det låga inlägget bakåt i straffområdet och Daniel Hallingström tappade bort Mikael Dahlberg som kunde trycka in reduceringen.

Efter en timmes spel började de våra åter få kontroll på händelserna och i den 64:e minuten fick vi en frispark från vänster sedan Amir Suljic blivit fälld. Tobias Nilsson smekte iväg en fantastiskt fin boll som Alberis da Silva urläckert nickskarvade in i det bortre krysset (samma kryss som var så lyckosamt mot GAIS i matchen innan). Nu var Gefle ett slaget lag och vi tog över totalt.

Två minuter senare vann Viktor Prodell boll på ett bra sätt vid den högra kortlinjen och spelade in till Magnus Eriksson, som vände och vred och spelade sedan ut bollen till Kristian Bergström som kom stormande från vänster och klippte in 5–1.

Det var alltså inte nog med detta för i den 74:e minuten föll osannolika 6–1. Efter ett snabbt anfall spelade Kristian Bergström fram på vänsterkanten och nyss inbytte Oscar Möller dundrade fram på sitt karakteristiska sätt och spelade in till Magnus Eriksson som vek in bollen i det bortre hörnet.

Genom segern stärkte vi förstås tätplaceringen (vi var ensamma med full pott). 9 poäng och 12–5 i målskillnad efter tre matcher var något helt annat än 0 poäng och 0–7 efter tre allsvenska matcher 2010.

Fasansfull svit

Omg: 4 Mjällby AIF – ÅFF 2–0

Strandvallen har gäckat oss problem på senare år och denna gång blev tyvärr inget undantag. Den ojämna gräsmattan hade de våra svårt att hantera. Kämpartakterna var goda i den första halvleken men förmågan att utnyttja spelytorna svag. Även om hemmalaget fick lite tryck i början av den andra halvleken så såg det ut som en 0–0-match, men så i den 57:e minuten uppkom en situation som helt förändrade förutsättningarna.

Daniel Hallingström kom fel i duell med Marcus Ekenberg, på utsidan och stod inte emot när mjällbyanfallaren trängde sig fram. Danne skulle rädda situationen genom att nicka tillbaka bollen till Alberis da Silva men fick ingen vidare träff på bollen och Ekenberg hann emellan. Marcus lyckades dock inget vidare med bollmottagningen, snubblade (om det var på egot låter jag vara osagt) och föll in i Alberis da Silva. Om inte Alberis hade varit där hade Marcus snubblat ändå och många andra ÅFF-are fanns runt omkring.

Det heter ju målchansutvisning numera men nog blir det normalt sett sådana här utvisningar endast när någon kommer riktigt fri. Om det ska blåsas konsekvent enligt den bedömningen som Markus Strömbergssson gjorde så skulle vi få se målchansutvisningar i varenda match.

I den 67:e minuten sparkade Henrik Gustavsson en inspark som nickades bort. Både Daniel Hallingström och Tom Pettersson stod på hälarna och följde inte med i djupet när Marcus Ekenberg skarvade till Pär Ericsson, som kom helt fri med Henrik Gustavsson och rullade in 0–1.

De våra gjorde ett reellt försök att nå en kvittering men skapade aldrig någon vass möjlighet och i den 78:e minuten kunde istället hemmalaget avgöra tillställningen. Via anfall från vänster hängde inte Anton Tinnerholm med. Marcus Pode spelade in bollen och vår forne Haris Radetinac löpte ifrån Jesper Arvidsson och stötte in 0–2. Matchen var därmed över, men vi ledde fortfarande Allsvenskan. Inte sedan vi senast vann guld 1973 har vi legat i topp fyra omgångar under en allsvensk säsong.

Omg: 5 ÅFF – Helsingborg 1–2

Mot den regerande mästaren Helsingborg skulle vi få en riktig värdemätare. Vi fick vara glada över att nollan hölls till paus, för HIF hade ett antal vassa omställningslägen medan de våra inte riktigt trodde på vår offensiv och det var inte tillräckligt flyt i passningsspelet som måste till mot bättre motstånd.

Vårt passningsspel blev sämre i den andra halvleken. Därmed kunde HIF med framgång pressa högt och det var nära flera gånger om men det första målet kom från något som inte ska behöva betecknas som en målchans. I den 65:e minuten slogs en långboll från HIFs planhalva till Mattias Lindström till vänster där Anton Tinnerholm och Alain Junior Ollé Ollé tappade markeringen. En rutinerad spelare som Allan Olesen borde ha kastat ett getöga var han hade Erik Sundin, men gjorde det först när Sudden redan var utom räckhåll. Sundin kunde därmed enkelt måtta in Mattias Lindströms inlägg.

Målet tände dock de våra. Kristian Bergström visade vägen genom att på sitt karakteristiska sätt, när han är revanschsugen, borra ner och köra järnet i löpningarna. Det blev betydligt bättre fart på spelet och äntligen trodde de våra på sin egen förmåga i offensiven. Detta gav utdelning tämligen omgående efter ett mycket fint omställningsmål. Jesper Arvidsson slog en lång boll som Magnus Eriksson tog emot och fördelade vidare till Kristian Bergström som löpt upp bra på vänsterkanten.  Pligg serverade fint in till Viktor Prodell som skarvade in 1–1.

Tyvärr drabbades vi av övermod efter målet. Jesper Arvidsson hade en riktigt bra period innan genom att ha vunnit varenda nickduell och hållit rent på sin kant. För att gå till direkt motattack mot HIF chansade därför Jeppe att hinna före Mattias Lindström som siste man på vänsterkanten, men sådana chanser får man inte ta och den misslyckades. Tobias Nilsson insåg faran för sent och stod på hälarna. När Tobbe väl fick fart på fötterna var det för sent. Om han däremot varit mer skarpsynt hade han hunnit ned för att täcka av vinkeln. Nu kunde istället Mattias Lindström storma fram och hade flera alternativ i straffområdet. Det var därmed inte helt lätt att markera för våra försvarare och åter höll sig Erik Sundin framme och stötte in 1–2.

I slutskedet hade vi sedan ett enormt tryck mot HIF-målet med bland annat fem hörnor på stopptid. Bollen dansade på mållinjen flera gånger men ville bara inte in. Närmast var det när Viktor Prodell lobbade, lyftningen blev dock för lös, men Oscar Möller såg ut att kunna forcera in bollen men Walid Atta hann precis få undan bollen.

I tabellen föll vi ned till tredje plats.

Omg: 6 IFK Göteborg – ÅFF 2–1

Det kändes som vi skulle ha en god chans att ta poäng mot ett, inför säsongen, överskattat Göteborg som inte hade levt upp till de högt ställda förväntningarna. Under den första halvleken nådde inte heller matchen några högre höjder med mycket hafs och slarv i passningsspelet från båda sidor. Det märktes att vårt självförtroende hade fått sig en törn för de våra vågade inte riktigt fylla på i offensiven när lägen uppkom.

Målöst in i paus skulle dock kännas helt okej, men så blev det inte!

Att bli av med bollen 90 meter från vårt mål kan väl inte vara farligt? Nä, det ska det ju inte behöva vara, men står man på hälarna, inte har fokus och inte tar jobbet kan det bli farligt. Och det blev det. Mycket farligt. Ett inlägg blev för kort och IFK ställde om snabbt. Jesper Arvidsson blev överspelad. Tobias Nilsson gjorde samma ödesdigra misstag som Jesper Arvidsson mot Helsingborg, att gå på bollvinst med liten chans att lyckas varvid Stefan Selakovic fick fri gata till höger. Kristian Bergström låg före Hannes Stiller i sin löpduell men hade ingen koll på honom in i strafformrådet och Stiller var obevakad när han stötte in bollen vid främre stolpen. Alberis da Silva försökte täcka av vinkeln in mot Tobias Hysén som Daniel Hallingström bevakade och Allan Olesen hade andravågen att tänka på.

Att släppa in ett mål precis innan paus var illa nog, men att släppa in två fick bara inte ske! Men det gjorde det. IFK bibehöll trycket efter en hörna från vänster, vände spelet på högerkanten, där Jesper Arvidsson inte lyckades stoppa Erik Salomonsson från att slå ett inspel. Kristian Bergström var inte heller på hugget för att täcka av vinkeln. Alberis da Silva följde med Tobias Hysén, men landslagsmannen skarvade vidare till Hannes Stiller som väl enkelt kunde vända bort Daniel Hallingström och peta in bollen invid den bortre stolpen.

Uppförsbacken inför den andra halvleken var därmed väldigt stor. IFK med en krävande publik med sig levde upp till guldaspirantstatus under de inledande fem minuterna på andra halvlek och Tobias Hysén kunde ha punkterat matchen men nicken tog som tur var i stolpen.

Vi tog sedan över spelet mer och mer och i den 68:e minuten blev nyss inbytte Oscar Möller nedvräkt strax utanför straffområdet av Kjetil Waehler som därmed fick sitt andra gula kort och blev utvisad. Jesper Arvidsson klippte till på frisparken och John Alvbåge tappade in bollen i mål.

Underbart! Vilken scenförändring. Det kändes verkligen som om vi skulle få med oss poäng och till och med kunna vända matchen. Med förmågan att rulla boll och hitta rätt med spelvändningar är vi normalt sett ett väldigt bra lag i numerärt överläge, men det visade vi tyvärr inte denna gång, då det blev för obeslutsamt och kanterna nyttjades inte. Det kändes verkligen som vi slarvade bort jätteläget till poäng och det var många poäng som gått oss ur händerna de senaste matcherna.

Efter tre raka förlusten sjönk vi till sjätte plats i tabellen.

Omg: 7 ÅFF – BK Häcken 0–3

Mot Häcken hoppades vi alla att vändningen skulle komma. Visserligen har göteborgslaget utvecklats starkt men hemma på Kopparvallen skulle vi ha en fin chans. Men efter den sämsta insatsen sedan Kopparvallens försågs med konstgräs blev det naturligtvis inga poäng. Det som smärtade mest var den viljelösa insatsen och avsaknad av plan B när bortalaget stängde uppspelsvägarna. Det fanns massor av ytor i djupled men de nyttjades inte och Häcken kunde vinna enkelt utan att behöva anstränga sig.

Även om den första halvleken var dålig så skapade inte bortalaget speciellt många målchanser och det var på ett väldigt försmädligt sätt som de gulsvartrandiga tog ledningen i den 25:e minuten. Jag har nämnt det många gånger förut – Spela tills bollen är död! Nu gjorde inte Anton Tinnerholm det. Han trodde att bollen skulle gå ut över kortlinjen. Men det räcker inte att tro. Waris Majeed lurade bort Anton och eftersom övriga ÅFF:are också slutat att spela kunde René Makondele raka bollen i mål. Redan innan bollen flög i en hög lyra till Waris var det ett otroligt passivt spel från vår sida. 

Ett skapligt försök gjordes i den andra halvleken och de våra fick i gång bra rull innan Magnus Eriksson kom till skott i vänsterinnerposition, men skottet gick tyvärr utanför. Istället kunde Häcken ställa om snabbt direkt på insparken. Christoffers Källqvist långa boll nickskarvade 178 cm långe René Makondele, medan den 6 cm längre Daniel Hallingström var passiv i situationen. Bruno Marinho störde också genom att först backa ned och såg ut att gå in i duellen men sedan gick han av någon anledning framåt. Bollen gick mot Andreas Drugge. Anton Tinnerholm tappade fokus på Dominic Chatto, vilket gjorde att Alberis da Silva fick ta täckning för det öppna passningsalternativet istället för att stöta fram på skytten. Jesper Arvidsson i sin tur var inte heller på tå. Drugge fick därmed all tid i världen för att ladda med sitt dykskott. Henrik Gustavsson var hämmad av sin magmuskelskada och nådde inte bollen. Fimpen bytte sedan och Gustav Jansson tog över mellan stolparna till och med den 21:a omgången.

I den 87:e minuten punkterades matchen definitivt. Daniel Hallingström stötte på fel sida efter en långboll, Waris Majeed spelade tillbaka till René Makondele och Waris kunde sedan enkelt glida förbi Danne och kom helt fri. Gustav Jansson blev stillastående och det var bara att vika in bollen till höger.

Vi föll till nionde plats i tabellen efter den fruktansvärt tunga förlusten.

Omg: 8 Malmö FF – ÅFF 2–1

Att det är svårt att ta poäng borta mot Malmö är inget nytt. Inte ens guldhjältarna på 1970-talet lyckades vinna någon allsvensk match där. Nu var vi dock väldigt nära en pinne men stöp oerhört smärtsamt i slutsekunderna.

De våra ställde upp på kampen på ett mycket bättre sätt än mot Häcken men offensivt vågade vi fortfarande inte hela vägen. Viktor Prodell fick en kalasmöjlighet att ge oss ledningen men hade tappat formen och var inte riktigt på tå för att styra in Magnus Erikssons fina inspel från vänster. Istället var Mathias Ranégie väldigt nära att ge MFF ledningen två gånger om strax innan pausvilan. Fjolårets skyttekung i Allsvenskan missade också i den andra akten men var ändå den spelaren som ödelade dagen för oss.

I den 67:e minuten var det färdigt. MFF etablerade spelet på vår planhalva. Oscar Möller och Tobias Nilsson satte för svag press på Erik Friberg som kunde lyfta in bollen bakifrån. Alberis da Silva låg i ryggen på Mathias Ranégie, men denne lobbnickade 0–1 över Gustav Jansson, som kom på mellanhand.

MFF hade chanser att avgöra men så länge vi bara låg under med ett mål fanns chansen. I den 88:e minuten tog vi möjligheten. Jesper Arvidsson spelade fram till Kristian Bergström som slog en perfekt djupledsboll till Oscar Möller. Möller såg ut att gå på patrull då han fick bollen mot vänster, otäckt nära en motståndare men Oscar är bra på riktningsförändringar och kan avsluta med båda fötterna. Bollen for mot oss bakom målet och stannade i målet! Det var en fantastisk glädje, men hur den kändes kan jag inte längre minnas för det var bara någon ond jävla makt som hånade oss.

Smällen blev så mycket värre då vi skänkte bort poängen genom att de våra gick bort sig i slutet. Nickstarka Wiltion Figureido hade bytts ut, men ändå fick kvarvarande Mathias Ranégie gå upp i stort sett ostört och nicka in det fasansfulla målet. Daniel Hallingström borde ha lärt sig att inte vara naiv i den duellen då Ranégie inte direkt lägger fingrarna emellan för att stångas i luftrummet. Gustav kunde också ha tagit nicken om han bara varit en hundradel snabbare i sin reaktion, men att inte ha press på inläggaren Miiko Albornoz var riktigt svagt. Petrit Zhubi tappade sin uppgift och Oscar Möller, som var närmast, ansträngde sig inte heller för att vara i vägen.

Efter den femte raka förlusten föll vi ned till tiondeplats och botten närmade sig. Vi hade bara två poäng ned till kvalplatsen (Syrianska) och fyra till direktnedflyttning (Gefle).

Efter fem raka förluster kunde vi inte leva på succéstarten längre. Nu var det dags att börja plocka poäng igen så att vi kunde jobba med viss ro inför hösten.

Vändningen

Omg: 9 Djurgårdens IF – ÅFF 1–1

Borta mot Djurgården kändes det tvunget med poäng och man fick köpa att underhållningsvärdet på planen inte var den bästa. Den första halvleken bjöd inte heller på något skönspel med få målchanser från båda lagen. I den andra halvleken tog hemmalaget över allt mer av spelet, men det kändes ändå som vi hade ganska bra kontroll på läget, men i den 79:e minuten var det färdigt. Efter en utspark låste Djurgården fast bollen på vår planhalva. Jesper Arvidsson hade skadekänningar och kunde inte sätta press på inläggaren Philip Hellquist, som fick tid att måtta inlägget från höger och Daniel Hallingström som inte kunde hålla emot när Ricardo Santos störtade fram och skarvnickade in bollen vid den bortre stolpen. Utan vördnad för sin gamla klubb firade sedan Ricardo som galen med hemmapubliken, men det var ju i varje fall bra att han ursäktade sig efteråt.

Världen rasade fullständigt samman. Inte nu igen. Vi kunde bara inte förlora igen! Förhoppningen ökade i slutet av matchen då vi fick lite tryck. Vi höll i bollen långt in på Djurgårdens planhalva. Tobias Nilsson snappade upp bollen och spelade till Jesper Arvidsson som passade fram till Oscar Möller, som vid straffområdesgränsen lyfte upp markpassningen, vände om och nickade in bollen i straffområdet. Petrit Zhubi vände om direkt och klippte in 1–1 i det bortre hörnet. Makalöst skönt! Men med malmömatchen i färskt minne var inget klart. Slutminuterna var jobbiga men DIF var aldrig riktigt nära och det var en oerhörd lättnad när slutsignalen gick.

Poängen kändes väldigt viktig, inte bara för tabellens räkning utan kanske ännu mer för att bryta trenden och att även trepoängarna skulle kunna trilla in igen. Vi behöll också tiondeplatsen och poängavståndet nedåt i tabellen.

Omg: 10 ÅFF – Syrianska FC 1–0

Med återvunnet självförtroende efter poängen på Stadion kändes det som vi var mogna uppgiften att besegra Syrianska. Det syntes också direkt från avspark att de våra tog tag i matchen och på ett annats sätt än i de senaste fajterna och vågade spela ut. Vi skapade flera fina chanser för att ta en tidig ledning i matchen, men i och med att utdelningen uteblev kom gästerna in i matchen. Vi kom dock tillbaka starkt i slutet av den första halvleken. I den 45:e minuten var Viktor Prodell påpasslig och utnyttjade slarv från bortalaget. Viktor drev framåt något till vänster och spelade en perfekt boll i sidled framför mål där Magnus Eriksson sprintat med bra och Mange prickade in 1–0 till vänster om målvakten.

Sharbel Touma kom sedan i fokus, med varning i den 61:a minuten, lurigt skott som Gustav Jansson räddade minuten efter och efter att han vräkt omkull Anton Tinnerholm fick Touma lämna planen i den 67:e minuten.

Trots en man mer på banan blev det ingen lugn avslutning. De våra blev för försiktiga och vi var riktigt illa ute i den 92:a minuten. Dinko Felic nickade då i stolpen och Gustav Jansson gjorde en bra räddning på Haris Skenderovic returskott.

Efter sex raka matcher utan seger tog vi till slut en mycket viktig trepoängare. Vi klättrade upp ett hack till nionde plats i tabellen och utökade avståndet till kvalplats till fem poäng och till direktnedflyttning till sex poäng.

Innan nästa match gjorde vi klart med målvakten Thomas Thudin från Väsby United, som backup till våra ordinarie målvakter.

Omg: 11 ÅFF – Kalmar FF 3–0

Förhoppningarna var stora att segern mot Syrianska skulle få de våra att våga spela ut ännu mer mot Kalmar och till en början såg det bra ut, men sedan tog sig Kalmar alldeles för enkelt igenom vårt mittfält och skapade flera feta möjligheter för att ta ledningen. Gustav i målet gjorde dock ett antal fina ingripanden och flera avslut gick utanför.

De våra började beta sig in sig i matchen igen genom bättre passningsspel och djupledsspelet kom också igång fint. I den 33:e minuten gav det också utdelning. Daniel Hallingström lyfte kort undan en boll i vårt straffområde. Viktor Prodell tog emot och spelade tillbaka till Amir Suljic som spelade fram till Magnus Eriksson. Mange slog en fin öppnande passning till Kristian Bergström som spelade fram till Viktor Prodell som också löpt sig fri. Prodell gjorde inget misstag utan satte säkert 1–0. Det var underbart att få ledningen när vi var så illa ute!

Målet gav råg i ryggen och våra attacker blev allt farligare. Petrit Zhubi bröt sig in i straffområdet och blev fälld. Bollen gick vidare till Anton Tinnerholm som också vräktes över ända och då kunde inte domaren Martin Hansson göra annat än att peka på straffpunkten. Etrit Berisha gick åt fel håll och Magnus Eriksson satte den efterföljande straffen säkert till vänster. 2–0 var en fantastiskt utdelning i det läget.

I den andra halvleken tog vi sedan över matchbilden helt och skapade direkt heta chanser för att öka på ledningen och det dröjde inte heller länge innan 3–0 föll, efter ett riktigt propagandaanfall på vänsterkanten. Jesper Arvidsson slog en fin genomskärare till Magnus Eriksson, som skarvade direkt till Kristian Bergström, som också på ett tillslag satte fram bollen till en framstörtande Bruno Marinho. Brassen lättade bollen förbi sin motståndare och lyfte sedan över målvakten så Petrit Zhubi bara hade att peta in bollen i öppet mål.

De våra spelade sedan riktigt bra fotboll och till skillnad från avslutningen mot Syrianska så visade de nu att spelet från Superettan även fungerade i Allsvenskan med fint possessionspel. Spelvändningarna satt fint och långa stunder såg det ut som om vi var en man mer på banan. Mot slutet av matchen blev också målchanserna allt giftigare och det var väldigt nära ytterligare mål. Bland annat gjorde Etrit Berisha en kanonräddning när Magnus Eriksson avslutade från nära håll på Kristian Bergströms kalasinspel. Daniel Hallingström nickade också en hörna klockrent i ribban.

Efter den andra raka segern klättrade vi upp till sjätte plats, utökade avståndet till kvalplatsen (7 poäng) och till nedflyttningsplats (8 poäng).

Omg: 12 IFK Norrköping – ÅFF 2–2

Vi hade ett kanonläge att äntligen besegra Norrköping, då IFK hade åkt på storförluster mot Häcken (0–6) och AIK (2–5) i de senaste matcherna, samtidigt som vi hade hittat formen igen.

Vi fick också en drömstart med ledningsmål i den 12:e minuten. Ett snyggt sådant också. Alberis da Silva slog en frispark från egen planhalva som Petrit Zhubi nickade vidare till Magnus Eriksson, som jobbade med sig bollen och frispelade Kristian Bergström till vänster. Pligg spelade in framför mål där Viktor Prodell var först och stötte in 1–0.

Vi såg ut att ha bra kontroll på händelserna även om det inte direkt slog några gnistor om spelet. Men redan i den 26:e minuten kvitterade hemmalaget. Mathias Florén slog en djup boll från vänsterkanten. Astrit Aidarevic var felvänd i förstaläget men Daniel Hallingström låg för långt ifrån och falkenbergskillen kunde enkelt vända om och Danne kom för sent in i situationen för att reparera sitt misstag. Astrit vände därmed bort Daniel och satte 1–1 invid den bortre stolpen.

I den andra halvleken hade vi sedan en av de sämsta perioderna under året och vi fick tacka IFKs oförmåga att göra mål för att vi fortfarande var med i matchen. Men återigen drabbades vi av ett mardrömbyte från motståndarsidan.

Allan Olesen låg för långt ifrån Christopher Telo, kom fel in i situationen och norrköpingsspelaren kunde enkelt ta emot långbollen och gå förbi. Nyss inbytte Tobias Nilsson hängde inte heller med när Telo vek in längs kortlinjen. Daniel Hallingström kom till undsättning för sent och Bruno Marinho sprang sig inte på rätt sida om nyss inbytte Christoffer Nyman. Telo spelade snett bakåt till Nyman som klippte in bollen via den främre stolpen.

Det var inte på något sätt ologiskt att målet kom men det gjorde inte smärtan mindre. Vi hade dock kommit tillbaka förut. De våra började samla krafter för att gå för en kvittering och vi fick ett visst tryck.

Oscar Möller fick en bra boll av Kristian Bergström i vänsterinnerposition men vinkeln blev snäv och skottet gick till inkast. Vi återerövrade dock bollen efter inkastet genom Jesper Arvidsson som slog bollen på djupet till vänster. Viktor Prodell skarvade vidare och ur snäv vinkel försökte nyss inbytte Mattias Mete klacka bollen i mål men fastnade på målvakten David Nilsson. Mete kunde ändå från kortlinjen skruva in 2–2 framför oss 2 000 vilt jublande ÅFF:are.

Underbart! Det var en fantastisk känsla att få jubla igen på samma sätt som 2009 när Viktor Prodell kvitterade till 2–2 på stopptid framför oss på Parken. Det känns också fantastiskt bra att vi kunde komma igen hur illa det än såg ut. Vi hade gjort sena mål tre bortamatcher i rad. I Malmö räckte det tillslut inte till poäng men mot Djurgården och Norrköping räckte det.

Vi behöll sjätteplatsen och avståndet på åtta poäng till direktnedflyttning däremot minskade avståndet till kvalplats till sex poäng.

Efter succéstarten med tre raka segrar föll vi alltså fem matcher i rad därefter. Men de fyra senaste matcherna var vi obesegrade, vilket innebar 8 poäng på 12 dagar. Det var en styrka att pricka in formen i den viktiga täta perioden. Oerhört skönt också med de nio poängen i bagaget när det gick tungt. Därmed infann sig aldrig paniken.

Efter de tolv första omgångarna följde ett fem veckor långt EM-uppehåll.

Fortsättning följer i del IV – Sommaren

Årskrönikan 2012 – en säsong att vara stolt över

Del II - Försäsongen

Att vi hade klart bättre förutsättningar inför den här säsongen än den förra i Allsvenskan 2010 rådde ingen som helst tvekan om. Erfarenheten från såväl spelare, som ledare och alla runt omkring var viktig. De perfekta träningsmöjligheterna har hjälpt till att vässa vårt spel de senaste åren. Under säsongen i Superettan utvecklades det offensiva spelet ännu mer och det var också frukten av kontinuitet i på spelar- och tränarsidan. Materialet på spelarsidan har också blivit bättre.

Nio spelare lämnade truppen inför säsongen, men det var bara Haris Radetinac (till Mjällby AIF) som ingick bland de 14 spelare som fick mest speltid (28 matcher, 2 mål och 9 assist). Thomas Olsson ville vi också behålla men han spelade bara åtta matcher (alla från start) och gjorde ett mål. Vår egen produkt tränar numera IFK Göteborgs tipselitlag.

Övriga förluster

Steinar Strömnes (17 matcher, 8 inbytta), Strömmen IF, Norge

Prince Eboagwu (11 matcher, 8 inbytta, 2 mål), IK Brage

Daniel Swärd (12 inhopp), Motala AIF

Pontus Karlsson (2 inhopp), slutat spela och är numera tipselittränare i ÅFF

Eric Jangholm Melin (oklart), Besart Kalludra (Motala AIF) och Axel Konradsson (skadad) fick ingen speltid i Superettan.

Totalt förlorade vi 19 % av den totala matchsumman från 2011 (14 % av startmatcherna). De förlorade spelarnas mål uppgick till 12 % (7 stycken) och assisten till 26 % (10 stycken).

Vi förstärkte truppen med sju spelare

Försvarare: Tom Pettersson (FC Trollhättan) och Allan Olesen (IFK Mariehamn, Finland).

Mittfältare: Tobias Nilsson (Falkenbergs FF), Petrit Zhubi (FC Trollhättan), Alain Junior Ollé Ollé (Stabaeck IF, Norge) och Emmanuel Dogbe (Medina FC, Ghana).

Anfallare: Mattias Mete (Västerås SK).

Samtliga spelare beskrivs utförligare i del VI Spelartruppen.

Försäsongens träningsmatcher

Vi spelade tio försäsongsmatcher med ett välkomponerat motstånd där möten med fem allsvenska lag ingick.

ÅFF – IFK Värnamo 4–1

Vi fick en bra inledningsmatch mot spelskickliga Värnamo från Superettan. Nyförvärvet Tobias Nilsson presenterade sig direkt genom att vackert panga in en frispark från 25 meters håll i den 23:e minuten. Bujar Ferizi kvitterade på straff i den 59:e minuten, men bara minuten senare nickade Andreas Johansson in Kristian Bergströms frispark från höger. Det dröjde inte heller länge innan 3–1 föll. Nyss inbytte Viktor Prodell sprang bra i djupet, fick en fin boll av Tobias Nilsson och lobbade läckert in bollen i den 66:e minuten. Anton Tinnerholm gjorde 4–1 i den 83:e minuten efter en fin frispelning av Mattias Mete.

ÅFF – Mjällby AIF 1–0

En klar seger mot Värnamo var enligt planerna och när första mötet mot en allsvensk konkurrent väntade kändes det viktigt att vi skulle vara bättre än dem för att bevisa för alla att vi hörde hemma på allsvensk nivå. Förutsättningarna för bra fotboll i närmare 15 minusgrader var inte de bästa, men vi gjorde en riktigt bra första halvlek.

I den 31:a minuten tog Viktor Prodell en mycket bra löpning från höger, fick bollen av Oscar Möller, höll i bollen vid kortlinjen och spelade snett bakåt. Petrit Zhubi mötte bollen perfekt och sköt vackert in 1–0 i det vänstra krysset. Vi borde ha gjort fler mål i den första halvleken. I den andra fick gästerna mer att säga till om men Gustav Jansson i målet höll nollan.

ÅFF – Kalmar FF 0–3

Vi började båda halvlekarna ganska bra mot Kalmar FF, men det hjälpte inte för i den 17:e minuten gjorde Markus Thorbjörnsson 0–1 på straff.  I den 33:e minuten blev Alberis da Silva målchansutvisad men Tom Pettersson fick komma in i hans ställe. KFF fick åter straff i samband med detta men Gustav Jansson räddade Jonathan McDonald elvametare. Costaricanen gjorde istället 0–2 i den 63:e minuten och tre minuter senare gjorde Daniel Mendes 0–3. Efter två fina insatser fick vi ett rejält bakslag mot ett Kalmar som inte heller var på topp.

Efter möten mot tre elitlag följde dubbelmöten med blandat manskap mot division II-laget Motala AIF och division I-laget Eskilstuna City FK.

ÅFF – Motala AIF 2–0

Vi spelade med en lite mer reservbetonad startelva mot Motala.

1–0 föll efter hörna i den 25:e minuten. Christoffer Karlsson fick tillbaka bollen av Andreas Johansson och hittade Oscar Möller som förlängde in bollen invid den bortre stolpen. 2–0 föll i den 56:e minuten då Magnus Eriksson spelade fram till Oscar Möller, som såg ut att missa öppet mål men Emmanuel Dogbe dök upp vid bortre stolpen och tryckte in bollen.

Provspelande högerbacken från Island, Ásgeir Ásgeirsson, blev utvisad efter två varningar i den 80:e minuten och det blev ingen övergång.

ÅFF – Eskilstuna City FK 3–2

Med en mer ordinarie startelva mot Eskilstuna började vi riktigt bra de 35 första minuterna men fick inte in bollen trots många fina chanser. Istället hamnade vi mycket snöpligt i 0–2-underläge redan innan paus.

Efter ett snabbt anfall kom Emil Fritzell helt ren och chippade över Henrik Gustavsson och forcerade sedan in 0–1 i den 43:e minuten. Två minuter senare skickade Eskilstuna in en hörna från höger. Jesper Arvidsson fick inte bort bollen ordentligt utan Markus Wahlström kunde trycka in 0–2 på volley invid det främre hörnet.

Vi öste på för fullt i andra halvlek och utdelningen kom äntligen i den 68:e minuten. Efter bombardemang mot bortamålet kunde tillslut Tom Pettersson få bollen i mål. Bara sex minuter senare var det kvitterat då Jesper Arvidsson mycket elegant skruvade in 2–2 i det bortre krysset.

Vändningen fullbordades i den 79:e minuten då Jesper Arvidsson med stor vilja tog sig in längs med vänster kortlinje och slog bollen snett bakåt där Viktor Prodell äntligen fick göra mål efter många missade chanser.

Det är lätt att kräva mycket mot lag från lägre divisioner, men några dagar senare klarade bara AIK av att vinna med 1–0 mot Eskilstuna City, efter ett sent mål.

ÅFF – GAIS 4–3

Mot GAIS gjorde vi försäsongens bästa halvlek, den första. Tobias Nilsson slog till igen med ett långskott från 25 meter, men det var enda målet i den första halvleken trots fler goda möjligheter. Vi började även bäst i den andra akten men föll sedan ihop totalt. Tre mål gjorde GAIS på bara tolv minuter!

Peter Ijeh kvitterade till 1–1 i den 58:e minuten genom att pricka in en stolpretur. I den 65:e minuten fick Wanderson komma rättvänd med fart och då kunde tyvärr ingen stoppa honom när han saxade sig igenom och satte 1–2 fri i straffområdet. På en långboll i den 70:e minuten var Tom Pettersson före Peter Ijeh men nigerianen kunde pressa sig förbi och satte 1–3.

Vi såg ut att åka på en förnedring, men vi kom tillbaka. Med besked!  Efter en frispark av Tobias Nilsson i den 75:e minuten gick bollen efterhand i en hög båge och vid bortre stolpen klippte Alain Junior Ollé Ollé till direkt och reducerade till 2–3 med en riktig stramare i nättaket.

I den 86:e minuten kom kvitteringen. Magnus Eriksson var stark när han bröt fram till höger i straffområdet ner mot kortlinjen och fick iväg ett skott mot mål. Bollen gick i en hög både och Viktor Prodell hade bara att stöta in bollen i öppet mål.

I den 91:a minuten löpte Viktor Prodell in i straffområdet från höger och blev neddragen av Dime Jankulovski (som stod i andra halvlek) och vi fick därmed straff.

Dime Jankulovski kastade sig åt fel håll (höger) och kunde rädda Magnus Erikssons straff.  Mange var dock påpassligt framme på returen och kunde skicka in 4–3. 

För andra matchen i rad vände vi alltså ett tvåmålsunderläge till seger, nu mot fjolårsfemman i Allsvenskan GAIS.

Med tanke på GAIS truppförändringar, deras insats i försäsongsspelet (över lag) utryckte jag följande om de grönsvarta i inlägget efter matchen ”GAIS som lag tror jag får svårt att upprepa fjolårssuccén och det är helt klart ett lag som vi kan ha efter oss i tabellen.”

IFK Norrköping – ÅFF 3–1

Första bortamatchen i träningsspelet gick av stapeln på Nya Parken mot allsvenska Norrköping. Det blev sannerligen ingen rolig tillställning då vi svarade för försäsongens sämsta insats. Det var alldeles för segt och lojt hos de flesta av våra spelare.

I den 32:a minuten sa det pang när Astrit Ajdarevic fick utrymme, efter alldeles för svagt presspel, att klippa till på volley utanför straffområdet rakt upp i Gustav Janssons högra kryss.

I den 75:e minuten lyckades vi inte få bort bollen efter ett högerinlägg och Gunnar Thorvaldsson kunde vräka sig fram och nicka in bollen. Viktor Prodell byttes in och reducerade kort senare. Jesper Arvidsson slog ett bra och hårt inlägg från vänster, som Viktor Prodell nickade, målvakten Abbas Hassan räddade, men Prodell klippte in returen. IFK gick ändå segrande ur striden och i den 86:e minuten nickade Isaac Thelin in 3–1 efter hörna.

ÅFF – Syrianska FC 2–0

Ett träningsläger i Turkiska Side följde med en match mot seriekonkurrenten Syrianska.

Trots en mer defensiv prioritering i den första halvleken (4–5–1) fick vi en smakstart på matchen genom ledningsmål efter en omställning redan efter tio minuter. Daniel Hallingström och Allan Olesen inledde anfallet. Anton Tinnerholm och Viktor Prodell tog vid och Bruno Marinho prickade in 1–0 inne i straffområdet. 

I den andra halvleken spelade vi mer ett forceringsspel med 4–3–3 och även i den andra akten gjordes ett omställningsmål. Magnus Eriksson fick en fin boll av Kristian Bergström i den 73:e minuten, avancerade och hittade Oscar Möller med ett väl avvägt instick som Möller förvaltade på bästa sätt.

”Vi ska utvecklas som lag med roller och positioner. Vi har spelat så här i vissa matcher och lyfte nu upp det ännu tydligare så alla vet vad som gäller och för att klargöra vissa delar i spelet. Det föll väl ut. Det är det som jag är mest nöjd med och det tar vi med oss i fortsättningen”, berättade vår tränare Andreas Thomsson om de taktiska förändringarna under matchen.

ÅFF – Akropolis IF 3–0

I sista hemmamatchen innan seriestarten väntade match mot division I-laget Akropolis IF. Vi rivstartade matchen. Magnus Erikssons skott fastnade på en bortaspelare men Kristian Bergström fick öppet läge för att skicka in 1–0 redan i den andra minuten.

I den 20:e minuten slog Kristian Bergström en boll som Oscar Möller släppte. Bollen fastade på en akropolisspelare och Magnus Eriksson kom fri. Mange vände bort målvakten och rullade in bollen i mål.

Speltempot sjönk sedan och det märktes att premiären närmade sig, men vi avslutade matchen bra och skapade flera fina möjligheter – ett till mål blev det också i den 68:e minuten. Amir Suljic slog en öppnande boll till höger där Tobias Nilsson löpt in bra, skottfintade bort sin försvarare och tryckte in 3–0 i det främre hörnet med vänstern.

Det var en del gnäll efter matchen om en dålig insats trots en klar seger, vilket vittnar om en betydligt högre kravbild. Mot denna typ av motstånd hade vi svårt att överhuvudtaget vinna förr om åren i träningsspelet.

Degerfors IF – ÅFF 1–2

I genrepet väntade Degerfors IF på bortaplan. Efter en sämre start kom vi in i matchen på ett bra sätt. I den 13:e minuten ställde vi om snabbt, anfallet stannade upp men etableringen på DIFs planhalva gav utdelning då Tobias Nilsson slog en boll in i straffområdet till höger som Viktor Prodell förvaltade väl genom att gå runt målvakten till höger och trots snäv vinkel rullade han in 1–0.

Degerfors var inte ofarligt i sina framstötar men det kändes ändå mycket onödigt att vi släppte till en kvittering i den 28:e minuten. De våra blev lite för heta och två spelare stötte på samma boll till höger. Bollen gick till inkast och då täcktes inte ytan av varvid Jonas Olsson sprintade in från vänster och kunde pricka in 1–1 vid den bortre stolpen.

Vi hade sedan flera goda chanser att återta ledningen men tyvärr var inte effektiviteten den bästa.

I den andra halvleken var det hugget som stucket vem som skulle ta ledningen, men en händelse i den 65:e minuten fick en avgörande betydelse. Tom Pettersson vann en boll genom att vara tuff, varvid en degerforsspelare blev liggande och Daniel Sundgren sparkade omkull Tom bakifrån i en ren vendetta. Sundgren fick förstås rött kort direkt och därmed fick inte hemmalaget ta in någon ny spelare.

Kort senare gjorde vi 2–1 efter ett fint anfall där Oscar Möller växlade upp på sitt karakteristiska sätt i kamp om bollen som gick ut till Magnus Eriksson till höger. Mange slog ett inlägg som Kristian Bergström styrde in i bortre.

Degerfors stod för ett bra motstånd i matchen men gick sedan förvånansvärt svagt i Superettan.

Summering av försäsongen

Vi kunde summera en fantastisk försäsong med åtta segrar på tio matcher med en sammanlagt målskillnad på 22–13. Vi mötte förvisso två lag från Superettan, två från division I och ett från division II (segrar mot samtliga av dem), men tre segrar mot de fem allsvenska lagen var också ett bra facit.

Vi verkade bli ett målrikt lag där offensiven stämde bra men vi släppte till lite för många baklängesmål. Viktor Prodell såg ut att gå mot en riktigt stark säsong efter fem mål i försäsongsspelet.

Både mot Eskilstuna och GAIS vände vi tvåmålsunderlägen till seger. Vi var alltså starka i slutskedet av matcherna redan under försäsongen.

Se spelarstatistik från försäsongens träningsmatcher här

(Klicka i bilden för bättre skärpa)

Jag skrev så här efter genrepet

”Vi är ohyggligt mycket bättre förberedda inför den här allsvenska säsongen på alla fronter. Vi har en spetsigare, bredare och starkare spelartrupp. Vi har erfarenheten och snart även en arena av hög Allsvensk klass. 2010 åkte vi ur med en futtig poängs marginal. Nu när vi är betydligt bättre så ska vi förstås hamna betydligt bättre i den allsvenska sluttabellen anno 2012! Bara vi tror stenhårt på det och jobbar stenhårt för det så kommer vi också lyckas!”

Andreas Thomsson efter försäsongen

Om du jämför med samma period förra året, hur känns årets upplaga?

”Vi har fått in nytt som spetsar konkurrensen och flera spelare från dem som finns kvar från förra säsongen har tagit steg. Viktor Prodell till exempel har utvecklats för varje år och bland annat blivit mer effektiv i målskyttet. Gustav Jansson och Amir Suljic är två andra som tagit kliv och alla går framåt. Vi har ett mycket tajt spelschema under våren och det gäller att ta chansen för de spelare som får den. Det är tufft att vinna matcher i Allsvenskan men vi har chansen mot alla lag”, sade Andreas Thomsson bestämt.

Fortsättning följer i del III - Vårsäsongen

Årskrönikan 2012 – en säsong att vara stolt över

Del I – En enorm förvandling

Åren går och det är enorm stolthet man känner över hur vårt lag har utvecklats. Tidsspannen känns ibland overkligt stora, men i tider som dessa när vi nått stora framgångar är det ibland lämpligt att stanna upp för en sekund och titta tillbaka på historien.

Den 21 februari 1991 var en stor dag för mig i Västervik. När kontrollanten bredvid mig i bilen sade till mig att köra rakt fram in på Folkparksvägen i korsningen, istället för höger ut mot flygplatsen vid Mommehål, som var tanken enligt ursprungsplanen, översköljdes jag av en underbar känsla av lättnad. Det var bara att köra på den korta och lätta vägen tillbaka till Trafikskolan. Körkortet var klart och äntligen kunde jag för egen maskin åka upp till Kopparvallen för att se mitt älskade Åtvidabergs FF!

Tidigare hade jag varit tvungen att förlita mig på att någon vuxen skulle följa mig upp till Fotbollens Mecka. Efter den fasansfulla degraderingen till division II var det ingen som ville hänga på till Åtvidaberg under hela 1990. Det är med skam i kroppen jag måste berätta att jag inte såg en enda match det året. Givetvis följde jag ändå med hur det gick med alla tillämpliga medel, såsom radio och telefonsamtal till arenorna. Jag läste också allt som skrevs om ÅFF, men någon liverapportering via Text-TV gick fick vi inte längre ta del av. Detta var en tid långt före Internets intåg och man var helt beroende av extern media för att få reda på vad som hände kring föreningen.

Säsongen 1990 blev inte alls som jag hoppats med en snabb comeback till eliten. Vi fick istället kämpa på den undre halvan och säkrade kontraktet, i praktiken, först i den näst sista omgången via 0–0 borta mot Älvsjö AIK. Vi hade därmed tre poäng och 31 mål tillgodo inför epilogen. Jag lyssnade nervöst på matchen i radion på väg hem från en gymnasieresa och det var vissa som tyckte att det var kul att rycka ur hörlurarna ur mina öron. Då som nu har många svårt att förstå hur oerhört viktigt ÅFF är för oss supportrar.

Radion skaffade jag för övrigt när vi gjorde en klassresa i nian 1988. Det blev några stora jubel på Klarälven, men det slutade ändå i moll efter att BK Forward och IFK Eskilstuna kvitterat när vi ledde båda hemmamatcherna.  Extra tungt var det efter att vi tappat 2–0 till 2–2 de sju sista minuterna mot Eskilstuna. Vi tappade därmed den riktiga kontakten om den allsvenska platsen till Örebro.    

Inför 1991 var förhoppningen att vi skulle bli ett topplag och avancera till division I. Detta kunde ske redan efter vårsäsongen eftersom seriespelet lades om, med en vårserie och en höstserie. Tongångarna var dock inte positiva. Många etablerade spelare lämnade och nye tränaren Branislav Korolija, berättade för Corren att målsättningen var att vi skulle hålla oss kvar.

Vi fick en hemsk start med storstryk borta mot Karlskrona AIF med 2–7, men äntligen var det dags att åka med ”gröna faran” (en grön Volvo 343) till Kopparvallen. Söndagen den 28 april klockan 13.30 började hemmapremiären inför 212 åskådare. Det fanns en oro hur vi skulle stå upp mot Nybro IF efter den usla seriestarten och Anders Olsson gav dessutom gästerna ledningen. Vi kom dock tillbaka, vände matchen och vann med 3–1 efter mål av Steve Creutz, Fredrik Gärdeman och Ola Samuelsson.

Glädjen över detta var förstås stor i bilresan de sju milen hem till Hult, men glädjen varade inte länge. Vi radade därefter upp åtta raka hemska förluster och vann bara ytterligare en match under vårserien (3–1 hemma mot Grimsås).

Med endast sju poäng kom vi förstås sist, men placeringen hade ingen betydelse för på höstsäsongen började höstserien, med nya lag, om på noll. Nyköpings BIS och FK Sumarice, noterade också svaga resultat i sina vårserier och nedflyttning fanns inte på kartan.

Baranislav Korlija fick lämna sin post och Thomas Westerberg, som tränade vårt lag 1990 kom tillbaka. Det blev bättre ordning på spelet och starten var magnifik med hela 12–1 hemma mot Sumarice. Vi vann fyra hemmamatcher men lyckades sämre på bortaplan. 19 poäng och plus 11 i målskillnad på 14 matcher. Det vill säga 1,36 poäng/match har i alla år räckt för ett division II-lag att hålla sig kvar (både tidigare och senare) men detta fasansfulla år räckte det inte.

Katastrofen var ett faktum och division III väntade alltså 1992 långt ifrån all mediahausse. Nu fanns inte ens tabellen att skåda i Text-TV. Klubbhuset brann ned och ekonomin var väldigt ansträngd. Tack vare att vi medlemmar gick in och stöttade vår älskade förening med finansiella medel kunde vi hålla näsan över vattenytan och det juniorlag som nådde åttondelsfinal i SM-slutspelet 1991 bidrog med unga lovande spelare till A-laget.

Tidigare ÅFF-spelarna Mats Karlsson och Mats Almgren (som nu återfinns i sportgruppen) tog över tränaransvaret och det framtida ÅFF började formas. Äntligen fick vi kontinuitet och den stora omsättningen av spelare, som skett under de senaste åren, stannade av.

Vi missade avancemanget till tvåan 1992, men vi var helt klart på rätt väg.

Den 4 november skrev Claes Bellinger en artikel i Corren. Den påverkade mig starkt och gav förhoppningar om att den hemska tillvaron i division III skulle bytas ut till någon oerhört mycket trevligare i framtiden.

Vi tog mycket riktigt steget upp till division II 1993, efter en andraplats i division II och kvalsegrar hemma mot Gullringens GoIF (4–2) och bortaseger mot IK Tord (3–1).

Precis som vår dåvarande ordförande Per-Åke Fahlén utryckte sig var vi tillbaka i division I till säsongen 1996. Avancemanget säkrades en oförglömlig lördagseftermiddagen på ett regnigt Grebovallen. Matchen spelades där eftersom det var kommunalstrejk bland landets vaktmästare och Åtvidabergs kommun ägde Kopparvallen på den tiden. Vi föll med 0–1 i toppmatchen mot Motala AIF, men samtidigt föll Växjö Norra borta mot Kalmar AIK med samma siffror och seriesegern var vår.

Det Claes inte tordes skriva i text. Det trodde jag verkligen på redan 1992 och det makalösa skulle ske någonstans vid millennieskiftet. Tron blev förstås starkare i och med att vi åter blev ett etablerat lag på näst högsta nivå.

Men det sista steget kom inte vid millennieskiftet istället fick vi kliva ett steg tillbaka och den tidsbestämda drömmen krossades fullständigt. Vi kom dock tillbaka omedelbums och har sedan dess vuxit och kom närmare de allsvenska platserna efter cupfinal 2005 med spel i uefacupspel 2006. Europaspelet var en makalös upplevelse och samtidigt en närmast osannolik tanke när vi var i division III.

Det här med Allsvenskan fanns det läge en skepsis mot, båda från så kallade anhängare och från styrelseledamöter. Från vissa håll har toner hörts om att vi inte skulle ha råd att gå upp. Det första som slår en vid en sådan fet käftsmäll är då vad meningen med livet i så fall skulle vara om man inte spelar fotboll för att vinna matcherna? För sanningen är ju så enkel att man vill vinna alla matcher och vinner man tillräckligt många så hamnar man förr eller senare i Allsvenskan.

Dessutom var det frapperande hur dåligt insatta många var över de ökade intäktsmöjligheterna i den högsta serien. Jag fick därför extra kraft att bevisa hur det låg till. En del vägrade ta till sig informationen men andra började sakteliga förstå att det här med allsvenskan kanske inte vore så dumt. Läs undersökningen här

Lägger man till information från säsongerna som varit sedan undersökningen gjordes, förblir ändå slutsatserna densamma.

Söndagen den 18 oktober 2009 på Skytteholms IP i Solna, efter Haris Radetinac avgörande mål i den 90:e minuten mot Vasalund, var drömmen om Allsvenskan inte längre en dröm den var en verklighet!

Lika stor som glädjen var 2009 lika stor var smärtan ett år senare när vi tvingades kliva av från den högsta serien.

Vi lärde oss dock mycket från det året och nu hade folk äntligen förstått vikten av att spela i Allsvenskan. Vi skulle tillbaka omedelbart, vilket få lag har lyckats med men vi gjorde det. Måndagen den 17 oktober 2011 i Sundsvall säkrade vi avancemanget efter 1–0 i näst sista omgången mot Giffarna.

Tillbaka i högsta serien fanns det inte på kartan att vi skulle åka ur igen. Vi fick en kanonstart med tre raka segrar, fem raka förluster följde, men en stark sommar förde oss upp till en fantastisk fjärdeplats efter halva serien. Hösten blev trögare med många oavgjorda matcher och även förluster. Efter en stark avslutning hamnade vi tillslut på en fin åttondeplats, vilket är bättre än alla säsonger på 1980-talet och den bästa allsvenska placeringen sedan 1975. Detta är riktigt stort och vi är nu ett respekterat allsvenskt lag.

Det är en fullständigt fantastisk resa som vi har fått varit med om. I en match i division III hemma mot Hultsfreds FK 1992 (som vi förövrigt vann med hela 6–1) hade vi endast 90 åskådare på Kopparvallen. Publiksiffror som astronomiska 3 900 i min första match mot GAIS 1985 var då bara minnen om en svunnen tid, men mellan 2000–2012 har vi fått uppleva hela 30 matcher med mer publik i vår hemmaborg, varav 20 av dem de tre senaste åren.  Kopparvallen har också uppgraderats till en arena av internationellt snitt samtidigt som den behållit sin charm.

Från att ha varit landets 133:e bästa lag 1992 har vi nu nått topp 8. Men det är klart att resan inte ska ta slut här. Det var fantastiskt stort att spela 6–2 (sammanlagt) mot guldlaget Elfsborg och se Andes Svensson lyfta Lennart Johanssons Pokal, men nu när vi har fått vittring på pokalen så vill vi förstås att den åter ska bli vår en dag!

Fortsättning följer i del II – Försäsongen

Utvecklingen fortsätter med Peter Swärdh

Det nya numret som jag behöver knacka in i telefonen, blir ett nygammalt nummer. Peter Swärdh är en av de mest hyllade tränare som vi har haft. Säsongerna 2007–2008 var han tidigare vår tränare. Peter kom efter en tumultartad tid. 2005 ägde det största sveket i ÅFFs historia rum där ett flertal personer hädade å det grövsta genom att rösta igenom att flera av våra hemmamatcher skulle spelas i Linköping (detta blev sedan lyckligtvis ingen verklighet).

Tack vare uefacupspel räddades finanserna 2006, men när Peter Swärdh tillträdde 2007 fanns inget europaspel att få inkomster ifrån och på det sportsliga planet började det illa med bara en pinne på de fyra första omgångarna. Vändningen kom dock efter 2–1 borta mot Degerfors i jumbomötet. Det lossnade rejält med sju segrar och ett kryss på åtta matcher och vips var vi tvåa i Superettan. Vi fortsatte att hänga med i toppen men tappade i slutet av säsongen. Vi hade dock tagit ett stort steg i spelutvecklingen från tidigare år.

ÅFF som 2005 präglades hårt av djurgårdssamarbetet, där många spelare med fajterhjärta fick sluta så som Peter Edenholm, Fredrik Nilsson och Henric Karlsson. Unga tekniska spelare skulle istället slussas in, men de ekonomiska resurserna räckte bara till en tunn trupp. Stundtals spelade vi bländande fotboll, vilket bland annat tog oss till en cupfinal och i uefacupen 2006 gjorde vi två stormatcher och slog ut norska ligaettan Brann, men vi var för uddlösa för att räcka till för toppen i seriespelet. Istället säkrade vi kontraktet 2005 i den näst sista omgången och 2006 i den sista omgången efter att vi tappat kraft under hösten båda säsongerna. 

2007 började en egen modell byggas fram. Med fyra mycket starka förvärv i Jesper Arvidsson (lån från Elfsborg), Per Karlsson (lån från AIK), Haris Radetinac (Linköpings FF) och Oscar Möller (Västerviks FF) formades en mer offensivt präglad spelidé, där matcherna hemma mot Häcken (2–1) och Sundsvall (3–1) verkligen visade vad som var i antågande.

Höstens förstärkningar av Emil Nilsson (IFK Hässleholm) och Kjartan Finnbogason (Celtic) höll dock på att bli förödande. Utan att ha en aning om hur den ekonomiska situationen såg ut införskaffades dessa båda spelare och i den sistnämndes fall var den allsvenska platsen redan körd när han kom in i bilden. De som kritiserar de styrande i dag, har tydligen redan glömt hur det var bara för några år sedan.

Åter var föreningen i kris och det krävdes mycket stora åtgärder för att klara elitlicencen. Stora delar av styrelsen byttes ut och bolaget Kopparvallen i Åtvidaberg AB bildades för att finansiera uppgraderat elljus på Kopparvallen samt att sanera skulderna på två miljoner kronor. Detta lyckades genom att ett antal företag, stiftelser och privatpersoner gick in med nära 6 miljoner kronor i bolaget.

Det var en orolig tid under försäsongen 2008, men trots det lyckades Peter Swärdh utveckla laget ytterligare. Örjan Bäckstrand, Per Karlsson och Martin Jönsson lämnade. Daniel Hallingström tog åter en ordinarie plats i backlinjen och dessutom tillkom Erik Moberg. Christoffer Karlsson kom tillbaka från Djurgården och Ricardo Santos lånades från Kalmar FF.

Vi fick en riktig kanonstart med fyra raka segrar. En svacka följde med sju raka utan vinst, men sedan hade vi en riktigt stark period med sex segrar och fyra kryss på tio matcher. Vi fortsatte att hänga med i toppstriden och gjorde en riktigt strong insats i toppmatchen hemma mot Assyriska när vi vann med 2–0 på Kopparvallen inför 4 134 åskådare.

I omgången efter svarade de våra för en fantastisk insats i 80 minuter borta mot Häcken. Vi hade ledningen med 3–1 och fullständig kontroll på matchen, då revs Ricardo Santos ned av Mattias Östberg i friläge. Östberg blev målchansutvisad och Santos kunde definitivt avgöra matchen, men straffsparken gick högt över och Häcken vände matchen till seger med 4–3. Detta tillhör förstås ett av våra allra bittraste minnen men vi har också lärt oss mycket av den matchen, som att aldrig ta ut något i förskott!

Istället för ett avhängt Häcken och ett jättesteg mot åtminstone allsvenskt kval, fick vi fajtas för att gå ifatt Häcken som var en pinne före oss. Vi hade chansen till den näst sista omgången, men föll då med 0–2 hemma mot Brommapojkarna och säsongen var över.   

Lagom efter att den värsta depressionen lagt sig, kom nästa smäll i form av de ohyggliga arenakraven som vid detta tillfälle kändes i det närmste omöjliga att kunna uppfylla. Många såg inte, eller ville inte inse, vilka oerhört stora hinder vi hade framför oss för att åter ta steget upp i Allsvenskan.

Peter Swärdh lämnade dessutom för Mjällby efter säsongen 2008, men skam den som ger sig! 2009 skulle vi bara ta steget upp i finrummet och arenakrav med mera skulle vi bara se till att fixa så småningom.

Mycket riktigt tog vi steget upp 2009 under Daniel Wiklunds och Andreas Thomssons ledning. Vi var så när att hålla oss kvar i Allsvenskan 2010, men fick ge oss med bara några minuter kvar av säsongen.

Vi kom tillbaka på studs 2011 och följde upp comebacken i Allsvenskan med en åttondeplats, vilket är den främsta placeringen sedan 1975. Dessutom har vi klarat av den svåraste utmaningen att uppgradera Kopparvallen till de oerhörda krav som ställs på en allsvensk arena från och med 2014.

Frågan är hur många som trodde på den utvecklingen 2008, av de som i dag gnäller på den styrelse och sportgrupp som möjliggjort detta fantastiska steg?

Peter Swärdh är i varje fall lyrisk över vår förenings utveckling på samtliga plan. Självklart måste vi alla jobba hårt för att ta ytterligare steg för att etablera oss på allvar som allsvensk förening och sikta ännu högre upp i den allsvenska tabellen.

Det känns som Peter Swärdh är rätt person för att vi ska lyckas. Det var Peter som lade grunden till den fina fotboll som vi spelar i dag. Fyra års erfarenhet från annat håll gör säkert susen. Swärdh har utvecklat Mjällby till ett stabilt lag med sin taktiska förmåga. Just den taktiska delen är naturligtvis oerhört viktig för att vi ska bli ännu bättre. Rent taktiskt har vi utvecklats på senare år, men det finns mer att slipa på.

Vi har släppt in 48 mål under säsongen och flera av dem har kommit till på ett alldeles för enkelt sätt. Det gäller alltså att vi blir mer skärpta och att spelarna får klarare direktiv hur de ska agera i olika situationer. Här är Peters erfarenhet extra viktig. Swärdh har ju också flerårig erfarenhet från Helsingborg i bagaget.

Offensivt måste vi också bli lite rakare ibland, löpa mer och på allt. Därigenom ska vi bli bättre på att öppna ytor för varandra och få till ett ännu snabbare anfallsspel. Självklart ska vi fortsätta spela ”fin fotboll”, men mindre bollar i sidled eller bakåt, med risk för att åka på en omställning, är eftersträvansvärt. Detta är en nödvändighet för att vi ska öka antalet poäng på naturgräs.

Att vi tar tillbaka en tränare som vi tidigare har haft är heller inget nytt. 1992–1994 tränade Mats Karlsson ÅFF. Vi tog klivet tillbaka till division II och slutade på en fjärdeplats som nykomling 1994. Mats Almgren tog sedan upp oss i ettan 1995 och Eine Fredriksson höll oss kvar i söderettan 1996. Mats Karlsson kom sedan tillbaka, efter att ha fört Hjulsbro från fyran till tvåan, etablerade oss i toppen och kvalificerade oss för nya Superettan till säsongen 2000.

Efter tränareuppdrag i Linköpings FF och IF Sylvia kom Mats tillbaka till ÅFF som tipselittränare och sedermera sportchef. Det är i allra högsta grad Mats Karlsson som stått för den kontinuitet och utveckling av vår förening från division III till övre halvan av Allsvenskan, genom egna tränaruppdrag, nyförvärv och tillsättning av tränare.

Nu har Mats lyckat locka tillbaka Peter Swärdh och det är vi naturligtvis mycket glada för. Senast Peter var här gjorde han ett kanonjobb trots att det var mycket kaos runt omkring, men nu när föreningen har nått mycket längre, kan han renodlat fokusera sig på fotbollsutvecklingen och det känns som vi är mogna för att ta ytterligare steg i den allsvenska tabellen.

Precis som Andreas Thomsson har Peter Swärdh alltid ställt upp på ett fantastiskt sätt vid intervjuer innan och efter match. Det ligger i hans professionella natur att se till sin arbetsgivares bästa i alla lägen och även under tiden i Mjällby har Peter haft mycket kontakt med vår klubb, känslan har sedan 2007 funnits för ÅFF och nu kan han får utlopp för den på allvar igen!

Tio fina år med Andreas Thomsson

Jag blev ÅFF-are 1985 efter att min pappa och grannar höll på laget. Som utsocknes var det oerhört stort varje gång man kom till Åtvidaberg och klev in genom huvudentrén – porten till Fotbollens Mecka. Det var riktiga högtidsstunder, men det blev dessvärre inte så ofta innan jag fick mitt efterlängtade körkort. Självklart var den viktigaste anledningen att ta körkort för att kunna åka för att se mitt älskade ÅFF.

Någon koppling till orten Åtvidaberg hade jag inte och inte heller till några supportrar från Fotbollens Mecka. Ingen av spelarna träffade jag heller. Det dröjde faktiskt till 1994 innan jag träffade tre spelare och växlade några ord med dem. Det var på midsommaraftonen när jag befann mig på Valö (en festplats några mil söder om Åtvidaberg) och var mest nervös att jag inte skulle hinna hem för att se Sverige – Ryssland i VM.  Då plötsligt kom dem där på dansgolvet. Mattias Fahlén, Marcus Lindgren och Björn Almgren. Jag blev närmast chockad. ÅFF-spelare – här! Jag kände att jag måste säga nåt, nu när några av mina idoler kom mot mig.

– Tjena Mattias och Björn, kul att se ÅFF-are här, fick jag ur mig. De tittade lite fundersamt på mig (de kände förstås inte igen mig). Mattias Fahlén presenterade också Marcus Lindgren, som jag förstås också kände igen men inte hann nämna vid namn.

– Det var synd mot Växjö Norra, fortsatte jag (vi hade förlorat med 0–4 på bortaplan).

– Vi kommer igen, sade Mattias Fahlén.

Det, kändes väldigt stort att ha träffat ÅFF-spelare! Att de själva inte såg sig som jättestora stjärnor som division II-spelare kunde jag då inte förstå, men så här efteråt kan jag mer begripa ett de blev lite konfunderade att de blev igenkända för deras fotbollsinsatser.

Jag körde inte direkt långsamt hem den kvällen men hann ändå inte hem förrän till andra halvleken mot Ryssland eftersom min kompis Mattias, inte var ett dugg fotbollsintresserad och jag hade svårt att få med honom hem. Men tror det eller ej, han har nu varit uppe på Kopparvallen två gånger de senaste åren. Till och med min klasskamrat Ronny, som jämt retade mig i skolan om det gått dåligt för ÅFF, har varit på Kopparvallen. Det är alltså aldrig för sent att bli ÅFF-are!

Det dröjde ytterligare några år innan jag via internets makalösa genombrott fick ÅFF-vänner genom hemsidor. Jag började med en egen sida och blev snart skribent på ÅFFs officiella sida. Till en början hade jag inga kontakter med tränarna och jag minns att det skulle vara fantastiskt att få träffa dem och prata med dem.

2001 började jag skicka in artiklar till VästerviksTidningen, som de tog in. 2002 intensifierades skrivandet när vi var tillbaka i Superettan. Jag fick chansen att träffa tränarna på presskonferenser och talade med dem via telefon vid de fåtal bortamatcher som jag inte såg.

Jag kunde som ung aldrig föreställa mig att lilla jag skulle få prata med tränarna och spelarna kontinuerligt och skriva om mitt kära ÅFF.

2002 fick jag meddelande från min webbkollega, Backen, att en ny spelare var på ingång. Det var förstås mäkta intressant. Backen triggade som vanligt och skrev på ICQ (som gällde på den tiden) att det var ett rätt etablerat namn. Snart luskade jag ut att det var Andreas Thomsson som var på ingång från norska Sandefjord. Andreas var ett känt namn och hade gjort sju mål i Allsvenskan för Kalmar FF 1999.

Snabbt blev Andreas en publikfavorit bland oss supportrar. Vi visste från tiden i KFF att han hade en del ”fuffens” för sig på planen och jag minns att Thomsson hade lite tumult med Patrik Kieback på Kanonvallen mot KFF 2000, där Patrik Kieback knuffade Andreas och blev utvisad.

Se klipp från matchen här

Den attityden och tron på att lyckas, som Andreas kom med behövdes verkligen då våra ”pojkar” ofta var alldeles för snälla. Thompa tyckte också att det var kul att ”bjuda” till lite och jag kommer ihåg matchen borta mot Brage 2002, då Andreas efter avblåsning stod och jonglerade med bollen framför en uppretad hemmapublik och sedan skickade upp bollen på läktaren. Jag kan väl lugnt säga att det inte blev några större jubel från hemmapubliken…

Spelmässigt var Thomasson (som han kallades på Domnarvsvallen) en tuffing, som var snabb och hade bra teknik. Någon jättestor målskytt var han aldrig i ÅFF, men han spelade också ofta på mittfältet.

60 matcher och 6 mål blev det för ÅFF i Superettan och totalt 13 mål på 84 matcher till och med 2004. När vi skulle möta Västerviks FF i en träningsmatch på Bökensved sommaren 2004, sades det att Thompa var sjuk, men så var det inte. Thomsson blev istället tränare för samarbetsklubben Linköpings FF.

Det kändes snöpligt men Andreas har berättat att han är glad för att han tog chansen att bli tränare. Och det ska han förstås vara. Även när han tränade LFF hade han stenkoll på ÅFF.

Den 19 mars 2006 gick jag och min sambo till Rydsplanen och tittade när ÅFFs juniorlag spelade mot LFFs dito. Efter matchen sade jag rakt ut till Thomsson.

– Det är väl så att du fortfarande är anställd av ÅFF?

– Ja.

– Så, då är det du som blir assisterande tränare i ÅFF?

– Ja.

Så, var det klart att Thomsson kom tillbaka. Det kändes bra att få tillbaka vår förlorade spelare som tränare.

Andreas var först assisterande tränare bakom Kent Karlsson och fick uppleva uefacupspel 2006. 2007–2008 ledde Thomsson laget tillsammans med huvudtränaren Peter Swärdh. 2009 – till mars 2010 var Thomsson assisterande tränare bakom Daniel Wiklund.

Thomsson förde alltså ”ÅFF-arvet” vidare till varje ny huvudtränare och bidrog i allra högsta grad till att vi utvecklades allt mer och äntligen tog steget upp i Allsvenskan 2009. Året efter fick vi en usel start. Daniel Wiklund fick lämna och Andreas Thomsson blev huvudtränare med tidigare tipselittränaren Jan Carlson som assisterande tränare. Vi började plocka poäng och såg ut att greja kontraktet efter en stark period på hösten, men efter bara två poäng på de fem sista omgångarna tvingades vi ta ett fasansfullt farväl av Allsvenskan.

Thomsson med nya assisterande tränaren Niklas Egnell, fortsatte att ”gnugga på” (Andreas favoritord) och efter ett makalöst starkt hemmaspel med 37 inspelade poäng på Kopparvallen (rekord i Superettan, gällande samtliga lag) tog vi oss direkt tillbaka till Allsvenskan.

Vi är mycket stolta över den säsong vi har gjort. Thomsson och Egnell har verkligen vågat ösa på med samma offensiva spelidé, vilket tog oss upp på en fin åttonde plats. Att vi hade många kvalitativa spelare visste vi och därmed skulle vi ha en fin chans att placera oss betydligt bättre än vad många så kallade experter trodde. Att jag skriver ”så kallade” gör jag för att vissa kallas experter som verkligen inte är det. Ta Mats Olsson i Expressen till exempel. Hur mycket tid hade han ägnat åt att ta reda på fakta innan säsongen då han lämnade sitt tips att vi skulle bli 15:e lag? Det räcker med att läsa kommentarerna så inser man att han inte lagt ned en minut…

Men folk läser vad de skriver och tror att "tyckerna" vet nåt. Därför tror väldigt många att vi haft ett dåligt spelarmaterial och att det absolut bästa har kramats fram ur det. Vi som har sett varje allsvensk match som vi spelet live har ju sett att så inte varit fallet. Det finns delar att slipa på för att bli ännu bättre. Och blir vi det så är toppen nära. Det är en tuff väg och vi kan inte konkurrera med de största klubbarnas lönenivåer, utan får hitta andra lockmedel.

Den attraktiva fotbollen och satsning på unga utvecklingsbara spelare är naturligtvis en lockelse. Spelare som vill någostans med sin spelarkarriär och inte bara lyfta en fet lön, ser också att det går att lyckas i ÅFF då Magnus Eriksson gick vidare till belgiska Gent under året.

Andreas Thomsson har gjort det mycket bra, men kanske var det dags för ett skifte. Vi har haft stor kontinuitet i truppen under flera år och någon gång når man en gräns när ens budskap inte längre riktigt når fram. Vissa spelare har inte gått framåt så som vi hoppats och en ”ny röst” är inte bara ett floskeluttryck utan det ligger mycket i det.

Självklart är det ett mycket svårt beslut för de som tagit det – att inte förlänga kontraktet för Thomsson, men många av de personer som uttryckt sig på ett väldigt negativt sätt kring beslutet, kan inte skilja mellan handling och person utan blandar ihop allt möjligt som de varken har koll på eller som hör till saken.

Jag väljer i varje fall att hylla Andreas Thomsson för de nära tio år som han har tillbringat i föreningen. Thompa har varit med om en mycket stor utveckling och har vid sidan av sitt tränarjobb arbetet med gymnasieskolan och haft stenkoll på alla spelare. Jag har haft kontinuerlig kontakt med Andreas de sju åren som tränare och det känns bra att ha fått lära känna en så fin person. I det ”officiella” snacket blir det ju lite stelbent när man inte ska bjuda på för mycket (vilket inte heller jag vill). Men emellanåt har vi pratat mer om fotbollen på ett djupare plan och fotboll i allmänhet. De samtalen har varit extra roliga då Thomsson verkligen har stenkoll på alla lag och spelare. Han har också ett gott minne och kan berätta gamla anekdoter som ingen annan. Humorn, på den alltjämt kvarvarande öländska dialekten, är underbar att lyssna till.

Thomsson har också alltid ställt upp på intervjuer och vet att det är viktigt att skriva inför och efter matcherna för att hålla intresset på topp. Men framför allt har han alltid varit sig själv.

Jag kommer sakna Thomsson, men ingen tränare varar för evigt och ödmjuk som han är sa han att:

– Du får ett nytt nummer att knappa in.

Andreas kommer alltid att ha ett hjärta för ÅFF och han kommer naturligtvis hålla kontakten med klubben oavsett vilket uppdrag han får i framtiden. Thomsson är långtifrån färdiglärd som tränare och är ju bara 41 år. Han lär komma tillbaka till Kopparvallen men får givetvis inte bli en vinnare i något annat lag!

Fortsättning följer i del II - Utvecklingen fortsätter med Peter Swärdh

Ett stort ögonblick som får oss att tro på nåt ännu större!

Det första riktiga minnet i striden om ett SM-guld var finalen mellan Hammarby och IFK Göteborg på Söderstadion 1982. Det som jag, som barn och inte jätteintresserad av fotboll, fascinerades av var bland annat bajenklackens sång. Det var häftigt och det var lätt att ryckas med i sången även om jag inte hade några sympatier för Hammarby. Jag minns inte om jag tänkte att jag själv ville stå i en klack och sjunga, men så har det blivit under 2000-talet och samma melodi sjunger också vi, men med annan text förstås:

Tjalalalalalalaaaaaaa Tjalalalalalalaaaaaaa Eeeeeeeehhhhh ÅFFFF FFFF

Dessförinnan var det mindre sång och mindre stämning på matcherna. Speciellt tyst och eländigt var det förstås när vi föll ned till division III till säsongen 1992. Vi var inte speciellt många som då trodde på att vi skulle nå tillbaka till Allsvenskan.

Sedan 1982 har jag upplevt många SM-finaler, och guldstrider sedan SM-slutspelet försvann, framför TVn och radion. I år var första gången som jag fick uppleva guldstriden på nära håll. Live, eftersom mitt eget älskade ÅFF spelade mot den hetaste guldaspiranten, som också lyckades bärga guldet.

Så här när säsongen är slut får man tid för eftertanke och det är en helt fantastisk resa som vi har fått varit med om från att vara landets 133:e bästa lag 1992, för att i år vara landets 8:e bästa lag. Men det är klart att vi inte vill att resan ska ta slut här. Det var fantastiskt stort att spela 1–1 mot guldlaget och se Anders Svensson lyfta Lennart Johanssons Pokal, men nu när vi har fått vittring på den så vill vi förstås att Pokalen ska bli vår en dag!

Malmöfansen vrider sig naturligtvis i plågor, att de inte själva kunde fixa guldet när de fick vår hjälp. Vi själva bryr oss inte speciellt mycket om det, men det är klart att det underlättade för oss att AIK ledde med 2–0 mot Malmö. Därmed var inte Elfsborg speciellt intresserat av att satsa framåt under slutskedet av matchen. De våra var också rätt nöjda med pinnen och ska så också vara.

Poängen räckte ju för att passera både Kalmar FF som föll med 0–3 borta mot Syrianska och Djurgården som föll borta mot Göteborg med 0–1. Vi kommer därmed att få extra bonuspengar utöver den 12:e plats som vi har budgeterat med, vilket förstås är extra välkommet. Dessutom får vi två hemmamatcher i svenska cupens gruppspel som avgörs i mars. Vi får även hemmamatch mot det på pappret tuffaste motståndet. Om inte Elfsborg och Helsingborg blir utslaget nästa söndag, så kommer via att spela i grupp 8 och möter då Djurgården hemma. De två andra lagen i gruppen blir troligtvis ett superettanlag på den övre halvan samt ett superettanlag på undre halvan eller ett lag från lägre division. Vi möter ett av dessa lag hemma och ett borta.

Eftersom vi har konstgräs som naturligt underlag som troligtvis kommer gälla i dessa matcher har vi en extra stor chans att gå vidare till kvartsfinalen. Gör vi ett riktigt bra gruppspel och är bland de fyra främsta gruppsegrarna, så får vi hemmamatch även i kvartsfinalen. I semifinalen är det sedan fri lottning. Når vi finalen och möter Elfsborg är redan platsen i Europa League säkrad. I annat fall måste vi även vinna finalen för att ta oss ut i Europa igen.

Kunde vi nå Europa Leagues föregångare – Uefacupen som mittenlag i Superettan 2006, så kan vi givetvis göra om bedriften som mittenlag i Allsvenskan.

Vårt förra cupäventyr var fantastiskt och vi gjorde en vinst på tre miljoner kronor, vilket räddade klubben. Vi hade aldrig varit där vi är i dag utan den framgången, så visst är cupspelet oerhört viktigt.

Det kändes väldigt snöpligt och onödigt att vi inte kunde vinna mot Sundsvall, men med facit i hand tar jag mycket hellre en poäng i båda de här matcherna än vinst mot Sundsvall och förlust mot Elfsborg. Endast Mjällby och Sundsvall hade tagit poäng på Borås Arena tidigare i år. Därmed är vi det enda laget har poängövertag mot de svenska mästarna. Vi har tagit fyra poäng mot Elfsborg med en sammanlagd målskillnad på fantastiska 6–2. Vi är därmed det enda laget som inte har förlorat mot Elfsborg i år.

Det tar vi naturligtvis med oss för att ta nästa steg och bli ännu bättre. Att kravbilden har höjts märker vi av att vi inte var speciellt nöjda med spelkvaliteten. Elfsborg hade bollen mer än oss, men inte markant. De skapade fler lägen än oss, men inte klart fler feta chanser. Både boråslaget och vi slarvade i avgörande lägen och det var därför som de feta chanserna uteblev.

Det kändes som vi gade ganska bra kontroll på matchen när Elfsborg tog ledningen efter en halvtimmes spel, men sedan gick det snabbt. Anders Svensson slog en boll ut på högerkanten där Johan Larsson tog emot och slog ett precist instick mot främre stolpen där Stefan Ishizaki skarvade in bollen. Kristian Bergström hann inte med Larsson, Jesper Arvidsson han inte täcka av viinkeln för inspelet och Erik Moberg hängde inte med Ishizaki. Alla mål går givetvis att stoppa men detta var ett av de svåraste denna säsong.

Jesper Arvidssons frispark i ribban var värd ett bättre öde, men kvitteringen skulle komma i den andra halvlekens 76:e minut. Vi har sett det många gånger i år att vi har lyckats skicka fram mer folk i banan och forcerat in mål. Viktor Prodell höll i bollen bra spelade till Kristian bergström som lade bollen snett ut till vänster där Jesper Arvidsson lyfte in bollen och i kamp mellan Oscar Möller och Andreas Klarström gick bollen fram till Viktor Prodell som elegant lobbade in 1–1.

Med 2–0 för AIK mot Malmö blev det sedan allt mer avvaktande spel från båda sidor. Om Malmö varit i ledning på Råsunda hade Elfsborg varit tvungna att gå mer framåt, men det är ju inte säkert att de hade lyckats för det. Nervositeten hade blivit större och vi kunde mycket väl ha lyckats ta poäng även i ett sådant läge.

Det är speciellt att spela en sådan här match med massor av förväntansfull publik och ett enormt nationellt fokus. Det märks att våra grabbar ute på banan har mognat och det såg aldrig skärrat ut.

Henrik Gustavsson visade hur bra han kan vara och tände verkligen till. Speciellt vass var han på att avvärja låga inspel en bit från målet och några riktigt fina räddningar svarade också Fimpen för. Självklart ska Henrik fortsätta flera år till och han har ju nu en stor konkurrens från Gustav Jansson.

Extra roligt var det också för Erik Moberg, som spelade sin första match från start i år. Efter en mindre lyckad insats i det tidiga inhoppet mot Sundsvall senast, stod nu Erik för en riktigt bra match mot med följsamma brytningar och säker i huvudspelet. Det var ett skönt besked för Erik som var borta från spel så länge.

Daniel Hallingström kom också tillbaka från den tunga torsdagen på ett mycket fint sätt och höll i hop styrkorna väl. Summa summarum en stabil säsong från Danne som med sin rutin är viktig i det fortsatta lagbygget.

Allan Olesen var tillbaka på högerbacksplatsen och löste de flesta situationerna på ett bra sätt med sin rutin från stora matcher. Allan är en bra konkurrent till Anton Tinnerholm.

Jesper Arvidsson på den andra kanten tappade bort en del bollar men, svarade också för många fina brytningar och räddade en boll på mållinjen. Dessutom låg han bakom vårt mål. Jeppe har sina svackor i defensiven men väger upp dem med en fantastisk offensiv när han är som bäst. Självklart är Jesper viktig även nästa år.

Anton Tinnerholm började till höger på mittfältet och fick mest ägna sig åt defensiva uppgifter, vilket han klarade bra även om det blev en del tappade bollar. Anton har verkligen visat att han håller på allsvensk nivå och ska kunna bli ännu bättre nästa år.

Mohammed Abubakari var tillbaka på innermittfältet och han visade åter vilket fint tillskott han är. I en sådan här match där motståndarna har kvaliteter att spela sig igenom, vann han väldigt många bollar när motståndarna trodde att faran var över. Den sällsamma förmågan att knipa bollen som han gör är oerhört värdefull. Kan dessutom passningskvaliteten höjas ytterligare inför nästa säsong så har vi en av allsvensksna absolut främsta spelare.

Tom Pettersson fick fortsatt förtroende på innermittfältet och gjorde en stabilare insats än mot Sundsvall men fortsatte samtidigt att jobba hårt över stora ytor. Kan Tom bara lugna ner sig och vara lite kallare i vissa moment kommer också passningsspelet att bli bättre. Det här har varit ett stort år för Tom som fått chansen att spela på flera olika positioner vilket är värdefullt för framtiden.

Kristian Bergström visade nu verkligen att han kan spela riktigt bra även i de stora matcherna. Pligg jobbade kopiöst hela matchen och levererade också kvalitet i passningsspelet. Kristian vinner också assistligan tillsammans med Häckens Martin Ericsson med 11 målgivande passningar. Självklart ska Kristian fortsätta även nästa säsong Han är alldeles för bra för att redan lägga av.

Viktor Prodell hade verkligen ingen bra torsdag men kom nu tillbaka med mer energi, sprang mer och hade bättre kontroll på bollen. Målet var dessutom urläckert inlobbat. Efter en lång svacka med tio matcher utan mål avslutade Proddan med tre mål på de fem sista matcherna, varav två de två sista matcherna. Totalt blev det 15 mål under säsongen och en tredjeplats i Allsvenskans skytteliga. Endast allsvenska skytteligasegrare från vår förening har gjort fler mål för ÅFF under en allsvensk säsong; Ove Eklund 1968 (16 mål), Roland Sandberg 1971 (17 mål) samt Roland Sandberg och Ralf Edsttröm 1972 (båda 16 mål). Viktor är alltså en av våra störats målskyttar genom historien och är naturligtvis en viktig kugge för oss i framtiden.

Mattias Mete spelade blott sin andra match från start, men fick inte riktigt till de tekniska momenten, samtidigt som han kunde ha löpt mer och undvikit offsiden på ett bättre sätt. Ändå var det en okej insats, men visst borde Mete ha prickat in ledningsbollen efter tio minuter, nu blev det en snedspark till inkast. Den gången blåste inte domaren för offside och då är det bara att köra. Detta har varit ett lärorikt år för Mattias och kan han bara jobba hårdare så ska han kunna utvecklas till en allsvensk spelare av rang.

Oscar Möller kom in med bra energi och låg bakom segermålet. Vi vet vilken kapaciet Möller är kapabel till när han är som bäst. Kan han plocka fram den oftare näste år blir det riktigt bra.

Martin Christensen hoppade in och ställde till med en del oreda för Elfsborg samtidigt som han jbbade bättre i defensiven än tidigare. Dansken är en intressant spelare som skulle vara intressant att slipa på tills nästa år.

Tobias Nilsson fick åter speltid och gjorde det okej på innermittfältet. Snabbhetsträning med kvicka förflyttningar fram till nästa säsong kommer göra susen för killen med den fina högertassen.

Innan säsongen trodde jag på en realistisk placering mellan femma och tia med 40–45 poäng om det skulle vilja sig riktigt bra. Vi kom åtta så det får anses som klart godkänt. Vi landade på 37 poäng, vilket tack vare vår målskillnad på 48–48 räckte för att vara före Djurgården och Kalmar. Det var inte mer än rätt när vi åkte ur på målskillnad 2010. 48 mål (3 färre än 2010) är förstås på tok för många insläppta mål, men 48 gjorde mål (16 fler än 2010) är fantastiskt.

Jag trodde inför säsongen på 27 hemmapoäng, vilket nog inte så många trodde på, men vi nådda nästan fram. Det blev 25 till slut och således 12 på bortaplan. På bortakonstgräs var vi obesegrade. Detta första år var det rätt att köra hårt på konstgrässpelet för att nöta in det även i Allsvenskan men för att ta nästa steg måste vi klara av naturgrässpelet (2 poäng) på ett mycket bättre sätt.

Vår åttonde placering 2012 är den främsta placeringen sedan 1975 då vi kom sexa i Allsvenskan. Samma år spelade vi kvartsfinal i Europacupen (föregångaren till Champions League) mot Barcelona. Vi känner stor stolthet över detta och ännu stoltare ska vi bli!

Matchfakta

IF Elfsborg – Åtvidabergs FF1–1 (1–0)

1–0 (30) Stefan Ishizaki

1–1 (76) Viktor Prodell

Varningar ÅFF: Mohammed Abubakari, Oscar Möller, Daniel Hallingström.

Domare: Stefan Johannesson, Stockholm.

Publik: 16 176

Övrig statistik

Avslut totalt 19 – 5

Avslut på mål 10 – 3

Skott i målställningen 0 – 1

Hörnor 9 – 1

Frisparkar 13 – 15

Bollinnehav 55 – 45

Offside 3 – 5

Varningar 1 – 3

Laget

Henrik Gustavsson –

Allan Olesen (ut 60), Daniel Hallingström, Erik Moberg, Jesper Arvidsson (VM 70, VB 77) –

Anton Tinnerholm (HB 60, ut 70), Mohammed Abubakari, Tom Pettersson (VB 70, MB 77), Kristian Bergström –

Viktor Prodell, Mattias Mete (ut 70)

Inbytta ersättare: Martin Christensen (in 60), Tobias Nilsson (in 70 MM), Oscar Möller (in 70 F).

Ej inbytta ersättare: Gustav Jansson, Andreas Johansson, Amir Suljic, Emmanuel Dogbe. 

En omgång kvar

Så var vi framme i epilogen av Allsvenskan och vi står verkligen i rampljuset i och med att Lennert Johanssons Pokal kommer att finnas på arenan vi äntrar. Om den kommer delas ut där återstår dock att se.

Inte sedan 1970 har vi spelat på en arena där guldstriden kunde avgöras i sista omgången, då var det vi själva som kunde knipa guld på Nya Ullevi, men 3–2 borta mot GAIS räckte inte eftersom Malmö FF hemmabesegrade Örgryte med 2–0. När vi själva tog guld 1972 och 1973, säkrades seriesegrarna innan den sista omgången.

Elfsborg lyckades med bedriften att vinna sin andra naturgräsmatch för säsongen borta mot Mjällby med 3–2. Senare på torsdagskvällen klarade Malmö bara 1–1 hemma mot , sedan länge, degraderade Örebro. Därmed ligger Elfsborg i förarsätet inför den sista omgången.

Malmö är piskade att vinna för att kunna ta guldet, men samtidigt måste vi ta poäng mot Elfsborg. Scenariot är naturligtvis inte alls otänkbart. Men jag tror att våra chanser att ta poäng på Borås Arena är större än att MFF vinner borta mot AIK på Råsunda.

Självklart är våra grabbar revanschsugna efter den svaga torsdagen i matchen mot Sundsvall. Vi får också tillbaka vårt succéförvärv Mohammed Abubakari på innermittfältet. Elfsborg är förstås oerhört taggade för att knipa de efterlängtade guldmedaljerna. 2006 knep IFE guldet och har sedan dess tillhört favoriterna men inte fått till det fullt ut. Elfsborg är extremt svårspelat på Borås Arena, där laget har 17 raka matcher utan förlust i Allsvenskan, men både Mjällby och Sundsvall har lyckats ta poäng där i år. Dessutom föll Elfsborg i Europa League mot det mediokra danska laget Horsens. Vad många inte har koll på är att vi är obesegrade på bortaplan på konstgräs i år. Vi är också det enda laget som har gjort fler än tre mål mot Elfsborg i en konstgräsmatch, i varje fall sedan boråslaget fick konstgräs på sin hemmaarena.  När Allsvenskan återstartade efter EM-uppehållet vann vi på Kopparvallen med hela 5–1, efter en fantastisk insats. Gör vi om den så vinner vi förstås igen.

Efter att vi tappat det fina läget till tre poäng mot Sundsvall måste vi ta poäng för att ha chans på den övre halvan. Tar vi den pinnen är vi före Göteborg eller Djurgården eftersom dessa båda lag möts. Samtidigt måste Syrianska besegra Kalmar på hemmaplan och Gefle får inte vinna hemma mot Helsingborg.

Om vi besegrar Elfsborg kommer vi sjua om Göteborg besegrar Djurgården eller matchen slutar kryss samtidigt som Kalmar inte vinner.

Om vi tar poäng av Elfsborg, så öppnar det alltså för MFF, som i så fall vinner Allsvenskan om de vinner borta mot AIK. Men om MFF vinner med 1–0 och vi spelar 3–3 mot Elfsborg, så vinner boråslaget guldet på inbördes möten (4–1 hemma och 0–1 borta). Detsamma gäller förstås vid 2–1 för Malmö och 4–4 på Borås Arena o s v. 3–3 eller 4–4 är inte de mest sannolika resultaten och vi inser därmed att ett oavgjort resultat (0–0, 1–1 eller 2–2) är av samma värde som 0–7 för Elfsborg. Inget av resultaten räcker för guld om Malmö vinner. Vi lär alltså inte se ett Elfsborg som slår vakt om något kryss.

AIK lär dock inte lägga sig frivilligt i sin sista match på Råsunda. Solnalaget befinner sig i Europa Leagues gruppspel och vill förstås dit nästa år igen.  Vid förlust kan Helsingborg knipa de bronsmedaljer som AIK innehar inför slutrundan. Fjärdeplatsen ger också spel i Europa League om tvåan eller trean i Allsvenskan vinner Svenska Cupen i vår. Vid seger mot MFF säkrar AIK en Europa Leagueplats om Häcken förlorar borta mot Sundsvall. Malmö har minst en plats i Europa League säkrad och kan därför gå för fullt för seger.

Poäng räcker för att Häcken ska säkra lilla silvret och en plats i Europa League. Häcken kniper också det stora silvret vid seger samtidigt som Malmö tappar poäng.

Helsingborg spelar precis som AIK i Europa Leagues gruppspel och kniper fjärdeplatsen (som kan ge fortsatt spel i Europa League nästa år) vid seger borta mot Gefle samtidigt som AIK förlorar.

Norrköping har också en teoretisk chans på fjärdeplatsen men sex mål att ta in på AIK känns väl mycket. IFK måste vinna stort hemma mot Mjällby samtidigt som AIK förlorar och HIF tappar poäng.

I och med Mattias Metes kvitteringsmål mot Sundsvall säkrade Mjällby det allsvenska kontraktet. Senare på torsdagskvällen tog Gefle hem de tre bonuspoängen borta mot GAIS, vilket också innebär att gästrikarna spelar i Allsvenskan även nästa år.

Striden om vem som ska försöka kvala sig kvar mot Halmstad står i stället mellan Syrianska och Sundsvall. Tack vara vår kvittering ligger Syrianska över strecket med två poängs marginal inför slutrundan. Därmed är Sundsvall tvingade att vinna den svåra hemmamatchen mot Häcken, samtidigt som Syrianska måste tappa poäng hemma mot Kalmar, för att Giffarna ska undvika kvalspelet. Sundsvall är ett av få lag som besegrat Häcken på Rambergsvallen.

Örebro och GAIS är som bekant klara för Superettan sedan länge och nästa år får vi istället möta Öster och Brommapojkarna i Allsvenskan.

Nu hoppas vi att våra spelare ger allt för att vi ska få till en bra avslutning på Allsvenskan anno 2012. Det kan bli två vinnare på Borås Arena på söndag!

Omgång 30 i sin helhet

Söndag 4 november

15.00 Örebro – GAIS

15.00 Sundsvall – Häcken

15.00 Gefle – Helsingborg

15.00 Elfsborg – Åtvidaberg 

15.00 Norrköping – Mjällby

15.00 Syrianska – Kalmar

15.00 Göteborg – Djurgården

15.00 AIK – Malmö FF 

Nedan följer läget i tabellen samt vilka matcher som lagen har kvar. Den rödmarkerade är toppmatchen.

Pinsamt dagsverke

Den märkligaste fotbollsmatchen som jag upplevt fick en mycket trist utveckling under torsdagen. Vi hade en ledning men slarvade bort den och fick vara nöjda med den poäng det till sist blev .

Precis som vår tränare Andreas Thomsson berättade på den efterföljande presskonferensen, så minns man närmast det som inträffade senast och det minnet är inte roligt även om Mattias Mete kvitterade i slutskedet av matchen. Det jag tänker på är vad som skedde innan kvitteringen.

De som snackade att matchen mot Mjällby var årets sämsta match var ju fel ute. Det vi fick se i dag var på en helt annan nivå, som påminde om den gamla onda tiden, då vi då och då föll igenom totalt i försvarsarbetet. Det var hemskt att se våra spelare agera så viljelöst och stabbigt. Det var verkligen inte bara backlinjen som uppträdde tamt, utan hela laget. Vi hade stor tur som inte åkte på fler mål.

Från onsdagen hade vi med oss en 1–0-ledning. Det var i den 34:e minuten som vi tog ledningen. Anton Tinnerholm stegade in från höger och slog en fin boll till vänster där Kristian Bergström störtade in i straffområdet. Pligg spelade in bollen framför mål och där kunde Viktor Prodell raka in sitt 14 allsvenska mål för säsongen.

Precis innan paus fick Sundsvall ett farligt frisparksläge, liknande det i slutminuten på Norrporten Arena ifjol. Då, liksom nu, klippte Ari Skulason till, bollen tog i muren och i underkanten av ribban. Henrik Gustavsson lyckades sedan freda målet på returen, då Fredrik Holster nickade och Fimpen räddade även när Kevin Walker nickade mot mål.

I den andra halvleken började vi ta över matchen och kom fram i vassare anfall. I den 48:e minuten spelade Oscar Möller in bollen från höger, men Kristian Bergtröm nådde precis inte för att stöta in bollen vid den främre stolpen.  Sex minuter senare slog Jesper Arvidsson in en fin boll från vänster och Tom Pettersson fick öppet läge men sköt över.

I den 58:e minuten fick äntligen Tobias Nilsson sitt eftertraktade frisparksläge. Bollen gick över muren men målvakten Tommy Naurin hann precis rädda.

I den 64:e minuten gick vi till anfall på högerkanten men då slocknade allt ljus på Kopparvallen och strömmen gick i vissa delar av Åtvidaberg. Det var förstås chockartat men jag trodde att vi skulle få ljuset tillbaka, men då problemet låg utanför Kopparvallen i Eons nätstation där en transformator havererade dröjde det för länge innan transformatorn blev utbytt.

Det var verkligen trist att matchen inte kunde återupptas förrän 13.00 idag. Många åskådare kunde av naturliga skäl inte återvända för att se upplösningen. Den extra energin som behövs för att ge spelarna stödet fanns inte under torsdagen. Min förhoppning var ändå att våra spelare skulle kämpa hårt. När de visste att vi kunde gå upp till sjunde plats i tabellen.  Rimligtvis borde också gästerna Sundsvall ha sovit sämre med grubblerier hur de skulle vända matchen och lämna kvalplatsen. Vi hade också tvingats till två tidiga byten då Alberis da Silva fick hjärnskakning redan efter tre minuter och Imad Zatara tvingats utgå på grund av känning i baksida av lår efter 25 minuter. Nu kunde samtliga av våra spelare vila ut och Giffarna hade inte samma fördel, i det hänseendet, om matchen inte brutits då de inte hade gjort något byte.

Summa summarum visade sig att Sundsvall var mer vakna och sugna på att kravla sig upp från kvalplasen än våra spelare att kravla sig upp på den övre halvan av tabellen. Redan från början slarvade vi något otroligt i passningsspelet och brytningarna gick rakt till motståndare beroende på ett svagt fotarbete där många stod på hälarna. Trots allt hade vi ganska bra kontroll på Giffarna inledningsvis .

Kristian Bergström fick en fin chans att nicka in 2–0 i den 79:e minuten, efter fint inlägg av Martin Christensen, men målvakten Tommy Naurin fick fingertopparna på bollen och räddade.

I den 81:a minuten fick Emil Forsberg fritt utrymme att sprinta igenom till höger och han spelade in bollen, Daniel Hallingström slog ett stort hål i luften och Roger Risholt prickade in 1–1. Det dröjde sedan bara knappt två minuter innan Giffarna vänt på steken. Återigen var det Emil Forsberg som tog fart, denna gång till vänster. Daniel Hallingström var passiv och kom på efterkälken och satsade då för att komma ifatt men blev då ett enkelt byte att vända bort varvid Emil vände inåt och placerade in 1–2.

I den 85:e minuten var det mycket nära 1–3 då Johan Eklund sköt i ribbans undersida, där Erik Moberg och Daniel Hallingström agerat mycket passivt i upprinnelsen. Strax innan byttes Mattias Mete in och vi gick ned på en trebackslinje, vilket senare fick effekt. I den 88:e minuten slog Jesper Arvidsson en lång boll in i straffområdet som nickades undan men Martin Christensen skickade in ett stenhårt inlägg som Mattias Mete skarvade in fram till 2–2. Efter ett fint anfall fick Tobias Nilsson ett bra läge men han sköt högt över och matchen slutade med delad pott, vilket trots allt var en stor besvikelse.

Vi hade ett jätteläge att vinna matchen mot ett lag som hade stora problem i sitt försvarsarbete. Det försvarsspel som fungerade så väl mot Mjällby såg vi tyvärr inte skymten av under torsdagen. Det är lite märkligt att när försvarsspelet satt bra mot MAIF var det årets sämsta match, men nu fick vi alltså se på det som var klart sämre. Lika svagt har det inte varit förut men klart sämre än mot Mjällby.

Inte var försvarsspelet speciellt bra heller under onsdagen men om det inte blir bättre på söndag så åker vi på storstryk.

Henrik Gustavsson hade en otacksam uppgift möjligen skulle han ha kunnat täppt till bättre vid den främre stolpen vid 1–2-målet.

Anton Tinnerholm som var företagssam under onsdagen (och låg bakom 1–0-målet) kom inte alls till sin rätt dagen efter. Erik Moberg är ännu inte i matchform för allsvenskt spel och det var därför extra olyckligt att Alberis da Silva blev skadad. Daniel Hallingström har varit trygg större delar av hösten, men tappade helt fokus under torsdagen. Inte heller var Jesper Arvidsson med i defensiven.

På mittfältet var det också trist att formstarke Imad Zatara tvingades byta. Martin Christensen gjorde ett piggt inhopp offensivt, men arbetet togs inte i defensiven. Tobias Nilsson fick äntligen chansen från start (förts startmatchen sedan GAIS borta i början av juli). Offensivt visade han stundtals på goda intentioner och slog vassa hörnor med högertassen, men man måste också gå in i rygg på sin motspelare, löpa och ta duellerna. Tom Pettersson sprang deto mer, kämpade och slet (i varje fall under onsdagen) men koordinationen var inte alltid den bästa.

Kristian Bergström slet också på men fullföljde inte alla löpningar som när han är riktigt vass, bra assist fram till 1–0-målet dock. Med elva assist leder Pligg den allsvenska assistligen två målgivande passningar före kvintetten: Waris Majeed och Martin Ericsson (Häcken), Stefan Ishizaki (Elfsborg), Martin Smedberg Dalence (Norrköping) och Jilon Hamad (Malmö). Kristian har alltså en bra chans att vinna assistligen vilket i så fall skulle vara enormt stort för honom och vår klubb.

Längst fram gjorde Viktor Prodell sitt 14:e mål för säsongen och ligger därmed trea i den allsvenska skytteligan tillsammans med Kalmars Abiola Dauda. Proddan visade intentioner under onsdagen men var inte alls med under torsdagen. Oscar Möller hittade inte alls rätt med tekniken och gör det ofta för svårt med för många moment med bollen. Möller behöver gå mer rakt på mål.

Mattias Mete var inte många minuter på planen förrän han kvitterade. Fyra allsvenska mål under säsongen på den korta speltiden är förstås bra, men det gäller att visa även i U21-matcherna att man förtjänar en plats i Allsvenskan.

Elfsborg ligger i förarsätet i kampen om guldet på söndag och de har all press på sig. En formsak ska det vara enligt dem. Det skulle det också ha varit i sommarens omstart med en Anders Svensson som imponerat i EM. Men då vet vi ju alla hur det gick! Självklart är det inte svårt att tända till inför den här uppgiften. Kunnandet finns helt klart för att störa boråslaget, men då gäller det förstås att ta jobbet på ett helt annat sätt än mot Sundsvall.

Tveka inte utan följ med bussresan till epilogen och tacka av vår tränare Andreas Thomsson på ett värdigt sätt. Läs mer om bussresan här

Matchfakta

Åtvidabergs FF – GIF Sundsvall står 2–2 (1–0)

1–0 (34) Viktor Prodell (Kristian Bergström)

1–1 (81) Roger Risholt

1–2 (83) Emil Forsberg

2–2 (88) Mattias mete (Martin Christensen)  

Varningar ÅFF: Erik Moberg (2:a), Tom Pettersson (4:e)

Domare: Johan Hamlin, Bro.

Publik: 2 567

Övrig statistik

Avslut totalt 10 – 17

Avslut på mål 5 – 10

Skott i målställningen 0 – 2

Hörnor 4 – 5

Frisparkar 8 – 10

Bollinnehav 56 – 44

Offside 1 – 1

Varningar 2 – 2

Laget

Henrik Gustavsson –

Anton Tinnerholm (ut 84), Daniel Hallingström, Alberis da Silva (ut 6), Jesper Arvidsson –

Imad Zatara (ut 25), Tobias Nilsson, Tom Pettersson, Kristian Bergström –

Viktor Prodell, Oscar Möller.

Inbytta ersättare: Erik Moberg (in 6 MB), Martin Christensen (in 25 HM), Mattias Mete (in 84).

Ersättare: Gustav Jansson, Andreas Johansson, Amir Suljic, Emmanuel Dogbe.