Tio fina år med Andreas Thomsson

Jag blev ÅFF-are 1985 efter att min pappa och grannar höll på laget. Som utsocknes var det oerhört stort varje gång man kom till Åtvidaberg och klev in genom huvudentrén – porten till Fotbollens Mecka. Det var riktiga högtidsstunder, men det blev dessvärre inte så ofta innan jag fick mitt efterlängtade körkort. Självklart var den viktigaste anledningen att ta körkort för att kunna åka för att se mitt älskade ÅFF.

Någon koppling till orten Åtvidaberg hade jag inte och inte heller till några supportrar från Fotbollens Mecka. Ingen av spelarna träffade jag heller. Det dröjde faktiskt till 1994 innan jag träffade tre spelare och växlade några ord med dem. Det var på midsommaraftonen när jag befann mig på Valö (en festplats några mil söder om Åtvidaberg) och var mest nervös att jag inte skulle hinna hem för att se Sverige – Ryssland i VM.  Då plötsligt kom dem där på dansgolvet. Mattias Fahlén, Marcus Lindgren och Björn Almgren. Jag blev närmast chockad. ÅFF-spelare – här! Jag kände att jag måste säga nåt, nu när några av mina idoler kom mot mig.

– Tjena Mattias och Björn, kul att se ÅFF-are här, fick jag ur mig. De tittade lite fundersamt på mig (de kände förstås inte igen mig). Mattias Fahlén presenterade också Marcus Lindgren, som jag förstås också kände igen men inte hann nämna vid namn.

– Det var synd mot Växjö Norra, fortsatte jag (vi hade förlorat med 0–4 på bortaplan).

– Vi kommer igen, sade Mattias Fahlén.

Det, kändes väldigt stort att ha träffat ÅFF-spelare! Att de själva inte såg sig som jättestora stjärnor som division II-spelare kunde jag då inte förstå, men så här efteråt kan jag mer begripa ett de blev lite konfunderade att de blev igenkända för deras fotbollsinsatser.

Jag körde inte direkt långsamt hem den kvällen men hann ändå inte hem förrän till andra halvleken mot Ryssland eftersom min kompis Mattias, inte var ett dugg fotbollsintresserad och jag hade svårt att få med honom hem. Men tror det eller ej, han har nu varit uppe på Kopparvallen två gånger de senaste åren. Till och med min klasskamrat Ronny, som jämt retade mig i skolan om det gått dåligt för ÅFF, har varit på Kopparvallen. Det är alltså aldrig för sent att bli ÅFF-are!

Det dröjde ytterligare några år innan jag via internets makalösa genombrott fick ÅFF-vänner genom hemsidor. Jag började med en egen sida och blev snart skribent på ÅFFs officiella sida. Till en början hade jag inga kontakter med tränarna och jag minns att det skulle vara fantastiskt att få träffa dem och prata med dem.

2001 började jag skicka in artiklar till VästerviksTidningen, som de tog in. 2002 intensifierades skrivandet när vi var tillbaka i Superettan. Jag fick chansen att träffa tränarna på presskonferenser och talade med dem via telefon vid de fåtal bortamatcher som jag inte såg.

Jag kunde som ung aldrig föreställa mig att lilla jag skulle få prata med tränarna och spelarna kontinuerligt och skriva om mitt kära ÅFF.

2002 fick jag meddelande från min webbkollega, Backen, att en ny spelare var på ingång. Det var förstås mäkta intressant. Backen triggade som vanligt och skrev på ICQ (som gällde på den tiden) att det var ett rätt etablerat namn. Snart luskade jag ut att det var Andreas Thomsson som var på ingång från norska Sandefjord. Andreas var ett känt namn och hade gjort sju mål i Allsvenskan för Kalmar FF 1999.

Snabbt blev Andreas en publikfavorit bland oss supportrar. Vi visste från tiden i KFF att han hade en del ”fuffens” för sig på planen och jag minns att Thomsson hade lite tumult med Patrik Kieback på Kanonvallen mot KFF 2000, där Patrik Kieback knuffade Andreas och blev utvisad.

Se klipp från matchen här

Den attityden och tron på att lyckas, som Andreas kom med behövdes verkligen då våra ”pojkar” ofta var alldeles för snälla. Thompa tyckte också att det var kul att ”bjuda” till lite och jag kommer ihåg matchen borta mot Brage 2002, då Andreas efter avblåsning stod och jonglerade med bollen framför en uppretad hemmapublik och sedan skickade upp bollen på läktaren. Jag kan väl lugnt säga att det inte blev några större jubel från hemmapubliken…

Spelmässigt var Thomasson (som han kallades på Domnarvsvallen) en tuffing, som var snabb och hade bra teknik. Någon jättestor målskytt var han aldrig i ÅFF, men han spelade också ofta på mittfältet.

60 matcher och 6 mål blev det för ÅFF i Superettan och totalt 13 mål på 84 matcher till och med 2004. När vi skulle möta Västerviks FF i en träningsmatch på Bökensved sommaren 2004, sades det att Thompa var sjuk, men så var det inte. Thomsson blev istället tränare för samarbetsklubben Linköpings FF.

Det kändes snöpligt men Andreas har berättat att han är glad för att han tog chansen att bli tränare. Och det ska han förstås vara. Även när han tränade LFF hade han stenkoll på ÅFF.

Den 19 mars 2006 gick jag och min sambo till Rydsplanen och tittade när ÅFFs juniorlag spelade mot LFFs dito. Efter matchen sade jag rakt ut till Thomsson.

– Det är väl så att du fortfarande är anställd av ÅFF?

– Ja.

– Så, då är det du som blir assisterande tränare i ÅFF?

– Ja.

Så, var det klart att Thomsson kom tillbaka. Det kändes bra att få tillbaka vår förlorade spelare som tränare.

Andreas var först assisterande tränare bakom Kent Karlsson och fick uppleva uefacupspel 2006. 2007–2008 ledde Thomsson laget tillsammans med huvudtränaren Peter Swärdh. 2009 – till mars 2010 var Thomsson assisterande tränare bakom Daniel Wiklund.

Thomsson förde alltså ”ÅFF-arvet” vidare till varje ny huvudtränare och bidrog i allra högsta grad till att vi utvecklades allt mer och äntligen tog steget upp i Allsvenskan 2009. Året efter fick vi en usel start. Daniel Wiklund fick lämna och Andreas Thomsson blev huvudtränare med tidigare tipselittränaren Jan Carlson som assisterande tränare. Vi började plocka poäng och såg ut att greja kontraktet efter en stark period på hösten, men efter bara två poäng på de fem sista omgångarna tvingades vi ta ett fasansfullt farväl av Allsvenskan.

Thomsson med nya assisterande tränaren Niklas Egnell, fortsatte att ”gnugga på” (Andreas favoritord) och efter ett makalöst starkt hemmaspel med 37 inspelade poäng på Kopparvallen (rekord i Superettan, gällande samtliga lag) tog vi oss direkt tillbaka till Allsvenskan.

Vi är mycket stolta över den säsong vi har gjort. Thomsson och Egnell har verkligen vågat ösa på med samma offensiva spelidé, vilket tog oss upp på en fin åttonde plats. Att vi hade många kvalitativa spelare visste vi och därmed skulle vi ha en fin chans att placera oss betydligt bättre än vad många så kallade experter trodde. Att jag skriver ”så kallade” gör jag för att vissa kallas experter som verkligen inte är det. Ta Mats Olsson i Expressen till exempel. Hur mycket tid hade han ägnat åt att ta reda på fakta innan säsongen då han lämnade sitt tips att vi skulle bli 15:e lag? Det räcker med att läsa kommentarerna så inser man att han inte lagt ned en minut…

Men folk läser vad de skriver och tror att "tyckerna" vet nåt. Därför tror väldigt många att vi haft ett dåligt spelarmaterial och att det absolut bästa har kramats fram ur det. Vi som har sett varje allsvensk match som vi spelet live har ju sett att så inte varit fallet. Det finns delar att slipa på för att bli ännu bättre. Och blir vi det så är toppen nära. Det är en tuff väg och vi kan inte konkurrera med de största klubbarnas lönenivåer, utan får hitta andra lockmedel.

Den attraktiva fotbollen och satsning på unga utvecklingsbara spelare är naturligtvis en lockelse. Spelare som vill någostans med sin spelarkarriär och inte bara lyfta en fet lön, ser också att det går att lyckas i ÅFF då Magnus Eriksson gick vidare till belgiska Gent under året.

Andreas Thomsson har gjort det mycket bra, men kanske var det dags för ett skifte. Vi har haft stor kontinuitet i truppen under flera år och någon gång når man en gräns när ens budskap inte längre riktigt når fram. Vissa spelare har inte gått framåt så som vi hoppats och en ”ny röst” är inte bara ett floskeluttryck utan det ligger mycket i det.

Självklart är det ett mycket svårt beslut för de som tagit det – att inte förlänga kontraktet för Thomsson, men många av de personer som uttryckt sig på ett väldigt negativt sätt kring beslutet, kan inte skilja mellan handling och person utan blandar ihop allt möjligt som de varken har koll på eller som hör till saken.

Jag väljer i varje fall att hylla Andreas Thomsson för de nära tio år som han har tillbringat i föreningen. Thompa har varit med om en mycket stor utveckling och har vid sidan av sitt tränarjobb arbetet med gymnasieskolan och haft stenkoll på alla spelare. Jag har haft kontinuerlig kontakt med Andreas de sju åren som tränare och det känns bra att ha fått lära känna en så fin person. I det ”officiella” snacket blir det ju lite stelbent när man inte ska bjuda på för mycket (vilket inte heller jag vill). Men emellanåt har vi pratat mer om fotbollen på ett djupare plan och fotboll i allmänhet. De samtalen har varit extra roliga då Thomsson verkligen har stenkoll på alla lag och spelare. Han har också ett gott minne och kan berätta gamla anekdoter som ingen annan. Humorn, på den alltjämt kvarvarande öländska dialekten, är underbar att lyssna till.

Thomsson har också alltid ställt upp på intervjuer och vet att det är viktigt att skriva inför och efter matcherna för att hålla intresset på topp. Men framför allt har han alltid varit sig själv.

Jag kommer sakna Thomsson, men ingen tränare varar för evigt och ödmjuk som han är sa han att:

– Du får ett nytt nummer att knappa in.

Andreas kommer alltid att ha ett hjärta för ÅFF och han kommer naturligtvis hålla kontakten med klubben oavsett vilket uppdrag han får i framtiden. Thomsson är långtifrån färdiglärd som tränare och är ju bara 41 år. Han lär komma tillbaka till Kopparvallen men får givetvis inte bli en vinnare i något annat lag!

Fortsättning följer i del II - Utvecklingen fortsätter med Peter Swärdh