Del I – Vi har alltid varit banbrytande
Det är klart att det
var en besvikelse att vi inte nådde en bättre slutplacering än 2012, men den
upprepade åttondeplatsen innebär att det förutom oss bara är Malmö FF, AIK, IFK
Göteborg, Helsingborgs IF och IF Elfsborg som nått övre halvan under båda de
senaste säsongerna i Allsvenskan.
Vi skriver ny historia för varje dag och det är förstås med
stor glädje vi kan konstatera att vår älskade förening inte har varit lika
framgångsrikt sedan mitten på 1970-talet. För att åter nå samma framgångar som
i början på 1970-talet behöver vi dock riva ytterligare barriärer.
Vi är på god väg och på spelplanen kan vi glädjas åt att
äntligen ha spräckt några tunga sviter. Glädjen var enorm, och det var svårt
att ta in att vi verkligen kunde vinna på Rambergsvallen för första gången
sedan 1985 när Häcken slogs tillbaka med 2–0. För första gången sedan 1981
bortabesegrade vi också Elfsborg. Det regerande mästarlaget hade 25 raka
hemmamatcher i Allsvenskan innan vi spräckte sviten via vår 1–0-seger. För
första gången sedan 1999 vann vi också på Strandvallen och via 1–0-segern mot
Mjällby säkrade vi i praktiken det allsvenska kontraktet. Ytterligare ett bevis
att vi kan rå på även de bästa var 3–0-segern hemma mot gudjagande Helsingborg,
vilket var den första segern mot HIF sedan 1985 och den första hemmasegern mot
dem sedan 1968.
Genom vår historia har vi gått genom många olika faser och
tvärtemot vad många kanske tror har vi aldrig varit en konservativ klubb utan
ofta varit i framkant och banbrytande. Vi var tidigt ute och värvade spelare
från långväga orter, som landslagsmannen John Sundberg från Sandvikens AIK 1931
och nya influenser kom från en lång rad av utländska stortränare: ungrararna Kálmán
Konrád (1942–45) och József Nagy (1948–52), engelsmannen George Raynor (1952–54),
österrikaren Karl Durspekt (1956–57), spanjoren Antonio Duran (1960–63, 1975–76)
samt ungraren Otto Domos (1973–74). Nämnas kan att George Raynor ledde det
svenska landslaget till OS-guld 1948 och VM-silver 1958. Möjligheten att vara
banbrytande skapades av en familj som betytt oerhört mycket för samhället
Åtvidaberg och dess stolta fotbollslag.
Vi fick alla ett sorgligt besked under Julen, då Gunnar
Ericsson avled 94 år gammal. Vad hade vi
varit om inte Elof och hans son Gunnar engagerat sig så mycket i Åtvidabergs
Fotbollförening?
Det svaret kan vi aldrig få veta, men risken är uppenbar att
vi inte skulle ha nått de framgångar som vi har gjort. Det var familjen
Ericsson med världsföretaget Åtvidabergs Industrier (senare Facit) som skapade
förutsättningarna för att vi blev ett lag att räkna med i Europa i början på
1970-talet.
AB Åtvidabergs förenade industrier gick i konkurs 1922 men rekonstruerades
av Sydsvenska banken. Värmlänningen Elof Ericsson (från bruksorten
Lennartsfors) blev vd för det nya bolaget AB Åtvidabergs Industrier.
Elof Ericsson var
före sin tid som stor företagsledare och såg nyttan av att de anställda kände
sig trygga, där Åtvidabergs Industrier tog ett stort ansvar för att bygga upp
Åtvidaberg till ett mönstersamhälle i Sverige enligt folkhemsepitetet. Faktum var
att företaget hade ett större inflytande hur samhället Åtvidaberg skulle
utformas än vad kommunen hade. Något större missnöje från kommunens sida var
det dock inte, utan kommunen kände också en trygghet att storföretaget lade
grogrunden till samhällets utveckling.
För att prestera väl på fabriken insåg också Elof att
trivseln även vid sidan om jobbet var viktig och ett starkt fotbollslag ingick
i planerna.
”ingenting kan
förnärvarande jämställas med idrott, när det gäller borteliminering av de
sociala skrankorna, ingenting kan så starkt svetsa individer från olika
samhällslager samman som just idrotten” sa Elof Ericsson till Östgöta
Correspondenten redan 1932.
Elof var också väl medveten om fotbollslagets
marknadsföringskraft och han var ledande i frågan att dela upp Åtvidabergs
Idrottsförening i tre föreningar 1935. Åtvidabergs Fotbollförening var bildat
och året senare kom Elof med förslaget att Åtvidabergs Idrottsplats, som
Åtvidabergs Industrier ägde, skulle byta namn till Kopparvallen!
Gunnar Ericsson
gick i sin pappas fotspår och utvecklade Åtvidabergs Industrier, som blev Facit
AB 1965, till ett världsföretag. Gunnar skattade pappa Elofs värderingar högt
genom de anställdas trygghet och trivsel. Gunnar utvecklade också ”hälosologi”.
Genom medveten satsning från företagets sida började allt fler anställda
motionera, vilket fick till effekt att sjukfrånvaron minskade.
Genom det goda renommé samhället Åtvidaberg uppnått kunde
fler personer rekryteras till företaget, som så väl behövdes för att Facit
skulle klara den ökade orderingången.
När amatörreglerna i svensk fotboll skrotades 1967, var vårt
ÅFF en av pionjärerna med ett lag av idel halvproffs. I själva verket var
spelarna anställda av Facit med goda förmåner för att kunna prestera så bra som
möjligt på fotbollsplanen. I gengäld var spelarna goda representanter för
Facit. Tillsammans med Öster var vår klubb också första att skriva
spelarkontrakt.
”Ingen kom till
Åtvidaberg bara för att spela fotboll. De spelare vi tog passade in i samhället
och hade en trygghet i livet”, sade Gunnar Ericsson i en intervju i boken
Hjältarna.
Det var lättare att värva ihop ett lag på den tiden, genom
att locka med bra utbildning och jobb kunde en duktig fotbollspelare
kontrakteras för en ”normal” arbetarlön, men då som nu handlade det alltså
mycket om att hitta personer som passar in i ÅFF-andan.
Gunnar utvecklade det täta samarbetet med ÅFF i marknadsfrågor
och en av de stora höjdpunkterna var när han lyckades få Brasiliens landslag på
träningsläger i Åtvidaberg inför VM i England 1966. På framsidan av Veckans
Affärer syntes Gunnar och Pelé på en bild tagen framför Stallet. Gunnar
Ericsson var då den tidens PR-kung i svenskt näringsliv.
”Jag betraktar
företagets satsning på idrott i alla dess former som en investering fullt
jämförbar med andra investeringar i till exempel utbildning, reklam,
marknadsföring eller produktutveckling.” sade Gunnar för närmare 50 år
sedan.
Jag fick aldrig nöjet att träffa Gunnar Ericsson
personligen, men av det jag läst och hört av honom var han en stor
företagsledare som var före sin tid. Han insåg precis, som sin far, att mjuka
värden var viktiga, samtidigt som hans affärsstrategi var väl genomtänkt.
Gunnar var också en ödmjuk och jordnära person. De hårda nyporna fanns inte
riktigt där och i ÅFF fanns istället Lars Hallgren (ordförande 1960–1972) som
kunde ta i med hårdhandskarna när det behövdes. Som alla duktiga ledare såg
Gunnar till att ha goda medarbetare omkring sig både i Facit och i ÅFF och på
den här tiden var det i stort sett samma manskap, vilket underlättade
diskussioner för snabba och kvalitativa beslut.
Facit såldes till Electrolux 1972, men grunden var lagd, som
föreningen kunde rida vidare på i många år. Sedan har vi fått hitta andra
vägar, men utan vår klubbs storhet och stora kulturarv hade det varit mycket
svårt att nå Allsvenskan igen.
Gunnar Ericsson var inte bara en stor företags- och föreningsledare,
han var också en stor supporter in i det sista. Familjen Ericsson lever vidare
och Gunnars son Thomas ingick som styrelsesuppleant fram till det senaste
årsmötet. Ollie och Elof Ericssons Stiftelse gick in med en stor summa i
arenabolaget Kopparvallen i Åtvidaberg AB, som därmed räddade uppgraderingen av
elljuset 2008 och sanerade de hårt ansträngda finanserna. Stiftelsen har också
bidragit med utvecklingsbidrag varje år.
Inte ens under
1970-talets glansdagar med Facits stora stöd var det många spelare som
införskaffades med allsvensk erfarenhet (som vi senare i krönikan kommer att
fördjupa oss i). Det är första på senare år som vi införskaffat mer etablerade
krafter.
Utan speciellt många etablerade förvärv 2010, var vi ändå
oerhört nära att hålla oss kvar trots endast två spelare med allsvensk
erfarenhet i truppen innan säsongen (Kristian Bergström och Jesper Arvidsson).
När vi studsade tillbaka direkt var organisationen och de ekonomiska
möjligheterna större för att göra en ansträngning på mer etablerade förvärv och
när vi till den gångna säsongen kunde införskaffa en sådan kraft som Daniel
Sjölund, var det nästan overkligt.
Med Mohammed Abubakari och Daniel Sjölund skulle vi ha ett
av allsvenskans starkaste innermittfält. Duon fungerade inte till 100 % under
2013 men till nästa säsong tror jag att de med ännu mer tid tillsammans kan
bilda en riktigt fruktad duo. Speciellt eftersom Bruno Marinho knackar på
dörren till startelvan efter sin långvariga skada som spolierade hela säsongen
2013.
Vi fick en svag start på säsongen med fem poäng på de sex
första matcherna (3–6 i målskillnad), men sedan var vi formstarkast i hela
Allsvenskan med sju segrar på nio matcher med målskillnaden 18–7. Vi klarade
dock inte av att hänga på toppstriden och efter bara tre poäng på sju matcher
(4–13 i målskillnad) sjönk vi på nästan samma sätt i tabellen som 2012. Till
skillnad från den föregående säsongen kom vi dock snabbare ur svackan och
avslutade godkänd med 11 poäng på 8 matcher med målskillnaden 12–11.
Peter Swärdh lyckades under sitt första år efter comebacken
i vårt lag täta till försvarsspelet bättre, vilket var riktigt bra i ett
flertal matcher. Vi höll också flest nollor av alla lagen i Allsvenskan, 13
stycken. Vid ett antal matcher släppte vi dock in för många enkla mål,
speciellt på bortaplan mot topplagen.
Målskyttet klickade inte fullt ut, men givetvis är det tufft
att ha tappat klasspelare som Magnus Eriksson och Viktor Prodell, de senaste
två åren. Vi ser nu fram emot en ny Victor i vår trupp. Sköld har alla
förutsättningar att bli en stor målgörare även i Allsvenskan. Efter ett
inledande år tror jag också att Peter Swärdh kan sätta ännu mer prägel på
spelet och förbättra både det defensiva och offensiva spelet.
Vi har nyligen också inlett ett samarbete med Benfica,
vilket blir intressant att se vad det kan leda till.
Det är med andra ord dags för nästa steg för vårt
banbrytande lag från Fotbollens Mecka!
Fortsättning följer i del II – Försäsongen och Svenska Cupen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.