Årskrönika 2013 – Dags för nästa steg!

Del V – Höstsäsongen

När det var dags att kliva in i den sista tredjedelen av säsongen var förhoppningen att vi snabbt skulle bryta den negativa trenden och avancera till en god slutplacering.

Omg: 21 ÅFF – Kalmar FF 0–0

Vi oroade inte tillräckligt för att
få in bollen bakom Etrit Berisha

Efter kräftgång med många enkla insläppt mål var det två lag som i första hand ville täta till bakåt. Med tanke på detta så var det inte konstigt att matchen hemma mot Kalmar FF slutade 0–0. Men visst kändes det snöpligt att vi inte bröt trenden med en ny trepoängare.

Det såg ju så lovande ut från början. Med aggressivitet kopplade vi direkt greppet med ett fartfyllt frejdigt passningsspel. Genom spelvändningar fanns en god spelbredd, men Kalmars tränare Nanne Bergstrand var bra påläst och tänkte minsann stänga till på kanterna. Något som hans adepter lyckades med relativt okej. Men vi gjorde det lite för enkelt för gästerna.

Efter flera matcher där spelet hackat en hel del förstår jag att spelarna kände en glädje över att äga boll i kontrollerade och prydliga former. Tålamod är ett uttryck som ofta används och tids nog skulle vi även hota mer framför mål. Trodde vi. Men Kalmar var inte ett så dåligt lag att de skulle låta oss vara dominanta i en hel match.

Det rätta flytet avtog när Kalmar klev fram och blev mer aggressivt. Men det krävdes tre gula kort på 24 minuter, efter att kalmarspelare inte hängt med, innan domaren Michael Lerjéus fyllt sin kvot för första halvlek och KFF kunde störa oss bättre.

Med facit i hand är det enkelt att säga att vi skulle tagit chansen när vi hade det stora kommandot. Det vill säga att inte slå den där extra passningen för att det är roligt att lira skjortan av motståndarna, utan att hota mer med inlägg, instick och skott utifrån. Både Mohammed Abubakari och Daniel Sjölund hade fina lägen att dra till men ville så gärna hitta Martin Christensen och Kristian Bergström instormandes från kanterna ner mot kortlinjen för vidare inspel framför mål. Dessa lyckades emellertid inte speciellt ofta.

Två gånger i första halvlek var Imad Zatara så när att komma i friläge, men passningarna var inte tillräckligt bra fram till honom och chanserna rann ut i sanden. I slutet av halvleken höll vi på att sätta hjärtat i halsgropen. Imad Zatara tappade bollen på mittplan. Henrik Rydström vann bollen och spelade fram till Måns Söderqvist, som hittade Jonathan McDonald i klart misstänkt offsideläge. Alberis da Silva kom därmed på efterkälken, men styrde ändå ut costaricanen ur vinkel och Gustav Jansson täckte av större delen av målet utom den bortre stolpen. Efter 0–4 mot stolparna i de två senaste matcherna var det dags för stolpen att hjälpa oss och så blev äntligen fallet, då bollen gick stolpe ut.

Vi fortsatte att äga mycket boll även i andra halvlek, men ”ägandet” var av lägre kvalitet. Slarviga passningar och tekniska misstag blev mer vanligt förekommande och spelet blev åter mer hackigt. Vi vågade inte heller satsa för mycket framåt rädda för att vi skulle åka på ett baklängesmål.

När Kalmar fick sitt fjärde gula kort efter knappa timmen spelad var definitivt kvoten fylld för bortalaget och det var väldigt synd för Nenad Djordjevic skulle ha fått sitt andra gula kort när han mejade ner Oscar Möller i den 79:e minuten, men den andra varningen vågade inte Michael Lerjéus ta.

Vi vann bollinnehavet med 64–36 men matchen slutade ändå mållös vilket kalmarlaget måste ha varit nöjda med på bortaplan mot oss. Eftersom alla bottenlagen vann kände vi ett visst hot bakifrån. Det var visserligen åtta poäng ned till Halmstad på kvalplats och Brommapojkarna på nedflyttningsplats, men att det kunde gå snabbt utför visste vi sedan säsongen 2012.

Omg: 22 IFK Göteborg – ÅFF 3–0

Med ett stabilt defensivt spel mot Kalmar hoppades vi bibehålla detta på Gamla Ullevi och även spetsa till offensiven, men efter tre insläppta mål via fasta situationer, varav en egen, var det förstås kört.

Att hemmalaget är starka på fasta situationer visste våra spelare mycket väl, men trots detta kunde Kjetil Waehler nicka in 1–0 efter hörna vid den främre stolpen i den tolfte minuten, nästan helt ostörd. Ricardo Santos var passiv när han skulle ta bort mittbacken. Det är alltid naivt att vänta på bollen i eget straffområde, man måste möta den, vilket inte Santos gjorde.

Vi hade därefter några fina lägen att kvittera, men situationen vid den 19:e minuten var signifikativ för vårt anfallsspel den senaste tiden. Anton Tinnerholm och Martin Christensen samarbetade fint på högerkanten. Christensen slog en tunnel på en motspelare och Tinnerholm fick fri lejd ner mot kortlinjen, slog ett helt perfekt inspel framför mål. Men var fanns våra forwards? Ja, inte där i varje fall. Vi missade att göra ett givet mål på grund av att vi hade forwards som inte hungrade efter mål. Ricardo Santos skulle tagit löpningen mot den främre stolpen men han stod på hälarna och hann inte dit trots det uppenbara skeendet. Imad Zatara kunde också tagit löpningen mot främre, men hamnade i ett halvläge långt bak i straffområdet.

Fyra minuter senare fick Ricardo Santos vårt bästa läge i matchen men svagt nog gick nicken en halvmeter utanför den främre stolpen. Även om den första halvleken var långt ifrån bra så var vi ändå med i matchen. Vi förde spelet under perioder, men kladdade överdrivet med bollen när vi hade chansen att gå snabbare och rakare på mål.

Vi började inte bra i andra halvlek och fick en mardrömsstart i och med ett snabbt 0–2-mål. Mohammed Abubakari spelade en svår boll till Daniel Hallingström som tvingades avvärja till hörna. Vi klarade den första hörnan när Mommo reparerade skadan, nickade undan bollen och skickade ut den till inkast. Lasse Vibe kastade in bollen från höger, en helt ostörd Philip Haglund nickskarvade bollen och helt sopren kunde Kjetil Waehler vräka in bollen från sin position vid den bortre stolpen. Gustav var på bollen men kunde inte hindra målet.

Sådana mål fick vi bara inte släppa in! Vi hade gott om spelare i straffområdet, men Santos stod på hälarna och gick inte in i duell med Haglund. Och ingen tog Waehler! Martin Christensen släppte helt den norske mittbacken och frågan var vilken uppgift Daniel Sjölund och Mohammed Abubakari hade? Samtliga av våra spelare verkade titta på boll och inte på motspelare i farliga positioner.

Vi hade en hel del boll efter kallduschen men spelade likt matchen mot Kalmar bollen mer i sidled än framåt.

Typiskt nog, när vi bytte in fler offensiva spelare och satsade ännu mer framåt så släppte vi in 0–3, direkt efter att John Owoeri kom in. Vi hade en frispark från vänster utanför Göteborgs straffområde. Daniel Sjölund lyfte in, men vi lyckades inte behålla bollen och Petrit Zhubi som skulle hålla position för andraboll stötte obegripligt fram, när det fanns stor risk för omställning mot oss. Petrit sprang ändå efter Lasse Vibe hela vägen så länge han hade bollen men släppte honom vind för våg när Vibe passade Robin Söder, vilket var mycket tråkigt att se. Det blev därmed en otacksam uppgift för Anton Tinnerholm när hemmalaget stormade fram på bred front. Gustav Jansson gjorde vad han kunde men Robin Söder lyfte över honom och Lasse Vibe kunde stöta bollen i öppet mål. Vi bjöd alltså även på det tredje målet.

0–3 och matchen var körd. Visst, men att uppträda som vi gjorde i slutet var sannerligen inget som är acceptabelt för en spelare i Åtvidabergs Fotbollförening. Den totala förnedringen kunde varit ett faktum då hemmalaget tilläts fria tyglar att löpa igenom bäst de ville.

Efter att tidigare ha tagit sju segrar på nio matcher hade de senaste sju matcherna gett oss endast tre poäng! Det var alltså hög tid att vakna till och ta läget på allvar. Vi hade slarvat bort chanserna till en topplacering och det gällde att rädda vad som räddas kunde. Vi var inte bättre än på nionde plats och till nästa motståndare Öster på elfte plats var det ynka fyra poäng. Till Halmstad på kvalplats och Brommapojkarna på nedflyttningsplats var det åtta poäng.

Ett VM-kvaluppehåll följde och vi spelade en träningsmatch på nya arenan i Linköping mot ett hopplockat lag från olika linköpingslag.

Träningsmatch

Linköping All Stars – ÅFF 0–2

Matchen var en fin möjlighet att marknadsföra ÅFF i Linköping och att få fart på målskyttet, men dessvärre tog inte våra spelare tillfället i akt utan vi svarade för en riktigt usel insats mot det svaga motståndet. Vi höll ett alldeles för lågt bolltempo för att omsätta det stora bollövertaget till många målchanser i första halvlek. I den andra halvleken var spelet fortsatt inte bra men vi skapade ändå många målchanser. De sumpades dock alla och det var först i slutskedet av matchen som vi kunde gå ifrån till 2–0.

I den 88:e minuten var det äntligen dags att spräcka målnollan. Joel Rajalakso såg ut att nicka utanför i jätteläge, men där dök Oscar Möller in och gjorde en japan, för att använda en handbollsterm, när han nickade in 1–0.

I den 92:a minuten anföll vi snabbt i vänsterinnerläge. Imad Zatara passade fram till Pontus Nordenberg, som dribblade sig in i straffområdet och spelade in till Ricardo Santos som satte 2–0.

Äntligen seger och storseger till på köpet!

Omg: 23 ÅFF – Östers IF 4–0  

Vi ville verkligen inte dras in i bottenstriden som höll på att ske under förgående år, och när det började brännas lite grann trampade vi gasen i botten och spräckte den trista sviten på sju matcher utan seger – efter klara 4–0 hemma mot Öster.

Trots att Öster hade en bra trend var jag inte jätterädd för Andreas Thomssons mannar. Laget hade gjort det bra i de senaste matcherna men visade ändå vissa begränsningar i teknik och bollbehandling. Många ville framhäva att Öster var ju så svagt och att det var därför som vi vann enkelt. Men jag vill hävda att ÖIF åkte på årets största förlust i Allsvenskan beroende på att vi var riktigt bra. I den föregående hemmamatchen mot Kalmar FF inledde vi på ett liknande sätt med stor bolldominans, men skillnaden var att nu flöt passningsspelet på ännu lite snabbare och vi kom bättre fram i djupled, skapade chanser och framför allt gjorde mål! 

Äntligen glädje på Kopparvallen igen

Efter ett inkast av Kristian Bergström i den 33:e minuten vek Daniel Sjölund in från vänster och spelade in till Imad Zatara, som från sin position strax utanför straffområdet säkert prickade in bollen till höger.

Trots allt kändes det jobbigt in i paus. Vi ledde ju bara med 1–0. Vi hade stora chanser för fler mål och Martins Christensens skott, som via en österspelare, tog i stolpen var verkligen värd ett bättre öde.

Det var då oerhört skönt att vi kunde öka på till 2–0 tre minuter in på andra halvlek. Anton Tinnerholm drev upp bollen med fart och hittade Martin Christensen, som först såg ut att tappa bollen nere vid den högra hörnflaggan men fick ändå in inlägget. Juan Robledo nickade bort bollen men inte bättre än att Kristian Bergström kunde snappa upp den till vänster och elegant lobba in 2–0 mot den bortre stolpen.

Det kändes därefter tryggt och i den 66:e minuten ryckte vi ännu närmare en efterlängtad trepoängare. Daniel Sjölund tog vara på en österutspark, slog fram bollen till Oscar Möller, fick tillbaka den och slog en bra boll i djupet till Kristian Bergström, som smög fram fint till vänster och spelade in bollen till Imad Zatara. Imad prickade in 3–0 till vänster om målvakten Joakim Wulff.

Ricardo Santos byttes in och i den 81:a minuten fick han en rejäl knuff i straffområdet av Mario Vasilj med båda händerna i ryggen, precis som Ricardo skulle upp och nicka i bra läge framför mål. Domaren Jonas Eriksson kunde inte göra annat än att blåsa straff. Daniel Sjölund satte elvametaren säkert till vänster och Joakim Wulf gick åt andra hållet.

Minuten senare blev Ricardo Santos kapad av Joakim Wulff i straffområdet och den andra straffen var ett faktum. Vår meste A-lagsspelare genom tiderna – Henrik Gustavsson – med över 600 matcher fick chansen att göra sitt första mål. Fimpen sköt dock elvametaren utanför, vilket naturligtvis var tråkigt. Fimpen var verkligen värd att få göra ett mål, men att vi vann med 4–0 hade nog de flesta köpt innan matchen…

Jag tycker det var pinsamt att en del ansåg att det var fel att Fimpen skulle slå straffen. Dels är det aldrig lätt att slå två straffar i en match. Daniel Sjölund satte exempelvis den första i cupmatchen mot IFK Uddevalla men missade i straffsparksläggningen. Men framför allt, när man leder med 4–0 och får en straffspark så är ett unikum som Fimpen värd att få chansen att göra ett allsvenskt mål. Nu missade Henrik möjligheten men det kunde ju vem som helst ha gjort, speciellt när Joakim Wulff gick åt rätt håll och därmed ”pressade” ut straffen.

Vi drog ifrån Öster till sju poäng och låg åtta. Ned till Halmstad på kvalplats och BP på nedflyttningsplats ökade avståndet till sköna elva poäng.

Omg: 24 Djurgårdens IF – ÅFF 2–0

Jag hade en stor tro på att den stora segern mot Öster var vändningen för oss, men vi kom dessvärre tillbaka till en ny svag insats i 0–2-förlusten borta mot Djurgården.

Det märktes redan från början att vi inte riktigt var på bettet. Att Djurgården hade mer boll kändes inte allt för oroligt, men försvarsmässigt såg det inte säkert ut och när vi väl vann boll så fanns inte alls samma glöd och tempo i passningsspelet som mot Öster.

Förhoppningen var ändå relativt god att vi skulle komma igång så småningom, men efter att Djurgården gjorde mål i den 26:e minuten var det stor uppförsbacke.

Daniel Sjölund försökte nå en höjdboll men nådde inte riktigt och förlängde istället bollen bakåt i planen. Mohammed Abubakari fick inte kontroll över bollen. Erton Fejzullahu kom framstormandes centralt med bollen. Alberis da Silva stötte inte fram utan blev stillastående och Erton kunde därmed klacka till Martin Broberg, som kom med fart. Erik Moberg sprang med ryggen emot och kom inte i rätt position för att avstyra anfallet. Broberg spelade vidare till Erton som löpt med till höger. Andreas Dahlén kom för sent inpå Erton och kunde därmed inte täcka bort skottvinkeln. Fejzullahu kunde därmed rulla in bollen mot den bortre stolpen eftersom Henrik Gustavsson inte hann komma ut och täcka hela målet.

Vi uppträdde mycket darrigt efter målet, men kom tillbaka någorlunda.

I den 36:e minuten pressade Imad Zatara och Oscar Möller bra och målvakten Kenneth Höie fick en snedträff. Möller snappade upp bollen och spelade snett bakåt till Martin Christensen i straffområdet. Martins skott träffade dock en täckande hemmaspelare. På den efterföljande hörnan nickade Erik Moberg, men målvakten räddade.

Vi hade förstås stora förhoppningar om att komma tillbaka i den andra halvleken, men efter en riktigt svag start låg vi under med 0–2 efter 54 minuter.

Erik Moberg försökte stöta högt men blev överspelad av Amadou Jawo som spelade fram bollen till Martin Broberg, som kom med fart. Kristian Bergström försökte hänga på men släppte Broberg sedan Martin spelat ut till Erton Fejzullahu i vänsterinnerposition. Erton höll i framför en avvaktande Alberis da Silva och spelade i djupet till en fortsatt löpande Martin Broberg. Andreas Dahlén försökte täcka av vinkeln mot målet för Broberg, men Henrik Gustavsson kom i vägen och blev överspelad. Broberg lade in bollen mellan kortlinjen och Fimpen. Eftersom varken Alberis da Silva eller Kristian Bergström löpt med fanns två djurgårdare fria vid den bortre stolpen och Peter Nyman-Mikkelsen kunde raka in 0–2.

Lagledningen försökte förändra matchbilden genom några offensiva byten, men det gav dessvärre inte önskad effekt. Andreas Dahlén fick ett bra skottläge i den 66:e minuten men sköt rakt på målvakten. Imad Zatara nickade utanför i den 81:a minuten och på stopptid sköt Ricardo Santos från långt håll strax utanför. Å andra sidan kunde Djurgården mycket väl ha ökat på sin ledning. I den 73:e minuten vände Erton Fejzullahu bort Alberis da Silva och fick ett öppet läge, men sköt utanför den bortre stolpen.

Nej det här var ingen rolig tillställning. Det kändes som vi aldrig kom in i matchen. Löpviljan fanns inte riktigt och därmed blev också passningsspelet lidande. Med det låga tempot blev vi också ett lätt byte för Djurgårdens presspel. Att DIF var bra var ett alldeles för enkelt svar varför vi förlorade. För sanningen att säga så gjorde vi dem bra genom att vara passiva och vi måste helt klart kunna begära betydligt bättre av våra mannar!

Sex matcher återstod av Allsvenskan. Både Halmstad (på kvalplats) och Brommapojkarna (på nedflyttningsplats) vann sina matcher och var åtta poäng efter oss. Vi kunde därmed inte ta ut något kontrakt i förskott. Med det lag vi hade skulle vi ändå ha betydligt större ambitioner. Vi hade fortfarande chansen att nå en framskjuten placering på den övre halvan, men då gällde det att bli jämnare och prestera betydligt bättre än på Tele 2 Arena.

Äntligen triumf på Strandvallen

Omg: 25 Mjällby AIF – ÅFF 0–1

BP slog sensationellt nog Elfsborg hemma på onsdagen och var därmed bara fem poäng efter inför vår svåra match på Strandvallen på torsdagen, där vi inte hade vunnit sedan 1999.

Efter nio raka matcher utan bortaseger mot Mjällby lyckades vi dock äntligen vinna på Strandvallen. Det var också premiärseger för mig på plats. Jag har bevittnat åtta av de nio matcherna (jag såg inte 1–1-matchen 2002) och har åkt 720 mil tur och retur från Mjällby. Det har det varit värt för att äntligen få vara med om en seger på Strandvallen!

Det var lite oroligt hur vi skulle klara av den svåra bortamatchen utan avstängda Alberis da Silva och Mohammed Abubakari. Inte i backlinjen eftersom Daniel Hallingström var tillbaka efter sin avstängning. Men på mittfältet. Kristian Bergström hade tidigare spelat flera säsonger centralt, men inte ofta på senare år. Och med två så pass offensiva spelare som Martin Christensen och Petrit Zhubi på kanterna fanns en rädsla för Mjällbys djupledsspel och tyngd.

Men glädjande nog var det vi som var framgångsrikast i djupledsspelet. Många djupledsbollar blev förvisso för djupa och vi gick offside hela sex gånger, men vi hotade också rejält många gånger även om vi inte lyckades få in bollen under matchens sista 93 minuter.

Vi fick nämligen en riktig drömstart, precis som 2010, med den oerhörda skillnaden att den nu räckte för seger och inte en makalöst tung förlust som lade grunden till degradering.

Kristian Bergström skickade in en bra frispark från höger. Imad Zatara gick till väders vid den bortre stolpen och lobbnickade in bollen vid det högra krysset i den 48:e sekunden!

Imad Zatara nickade in årets snabbaste mål 

Det framgångsrika passningsspelet som vi hade i senaste hemmamatchen mot Öster var tillbaka och vi dominerade den första halvleken och borde ha ökat på vår ledning redan där. Grunden till dominansen lades genom att hålla laget kort samt ett framgångsrikt presspel. Vi hittade in med många instick, men det fanns lägen då våra spelare kunde ha gått på eget avslut istället.

Försvarsmässigt var det också mycket stabilare och hemmalagets huvudstarka toppforwards Marcus Ekenberg och Pär Ericsson fick inte mycket utrymme.

I den andra halvleken kunde vi inte hålla uppe spelet lika väl, vilket säkert var en kombination att Mjällby satsade mer framåt och de våra var rädda om den ledning vi hade. Det var otäckt flera gånger när hemmalaget matade in sina långa svepande inlägg, men på det hela försvarade vi oss bra. Även om pressen på servläggarna kunde varit bättre.

Vi fick förträffliga lägen att avgöra via kontingrar, men saknade tyvärr den rätta skärpan för att lyckas. Till slut räckte ändå det tidiga målet för tre poäng.

Jag har upplevt många trauman på Mjällbys hemmaplan. Efter varje nederlag har vår store ÅFF-ikon Roger Magnusson försökt trösta mig efter matcherna. Men denna gång kom vi överens innan matchen att nu skulle vi få jubla tillsammans. Så blev det verkligen och det är fantastiskt att Roger, som numera bor i Kristianstad, ställer sig i klacken med oss.

Roger Magnusson i ÅFF-klacken jublade med oss andra

I och med den historiska segern på Strandvallen tog vi ett jättesteg mot nytt kontrakt. Med 15 poäng kvar att spela om hade vi 11 pinnar ned till Halmstad på kvalplats och 10 poäng till Öster på kvalplats. Vi klev också förbi Mjällby upp till sjunde plats och hade bara tre poäng upp till Elfsborg. Kalmar fem pinnar före var också möjligt att passera.

Ny svintung derbyförlust

Omg: 26 ÅFF – IFK Norrköping 1–3

Genom ett stort avstånd till bottenstriden och även långt till toppen, så hamnade själva derbymatchen hemma mot Norrköping i större fokus än jakten på tabellplaceringen, även om det var jämt skägg med IFK som också hade spelat ihop 35 poäng.

Det var tyvärr inte samma husse som 2012 men det var ändå 7 628 personer som hade samlats på Kopparvallen.

Det började bra med ett klart övertag genom fyndigt snabbt passningsspel, både genom spelvändningar och i djupled. Martin Christensen kom fram på högerkanten och matade farliga inlägg. Tredje gången gillt blev det då Imad Zatara nickade. Förvisso räddade målvakten Andreas Lindberg, men han släppte retur, som Oscar Möller påpassligt skickade in i mål i den 11:e minuten.

Frånsett ett slarvigt bolltapp av Mohammed Abubakari, som höll på att ställa till det rejält, hade vi sedan full kontroll på händelserna, men blev okoncentrerade efter att Martin Christensen blev nedmejad av Martin Smedberg, utan åtgärd från domarkåren i den 33:e minuten. Hur de kunde missa den frisparken och varningen var en fullkomligt obegriplig gåta, då händelsen föregicks precis framför den assisterande domaren Daniel Gustavsson från Mantorp.

Trots detta tilltag kunde vi återerövra bollen, men började kladda runt på ett väldigt nonchalant och onödigt sätt. Oscar Möller slog en helt intetsägande passning till Mohammed Abubakari, som passade vidare till en trängd Allan Olesen, som i sin tur inte följde sitt signum att spela säkert utan försökte sig på en klackning vilken misslyckades. Martin Smedberg tog istället bollen och spelade in centralt till Isaac Thelin. Daniel Hallingström var passiv och Thelin kunde lägga bollen i djupet till Christoffer Nyman. Erik Moberg förutsåg av någon märklig anledning inte det enda hotet, kom på efterkälken och Nyman prickade in bollen till höger om Henrik Gustavsson.

Vi tappade initiativet efter kvitteringsbollen och resten av halvleken blev rätt intetsägande. Vi hoppades hitta tillbaka till det fina spel vi hade inledningsvis, men den sämre delen av första halvlek blev ännu sämre i början på den andra akten. Istället för att spela snabbt på ett eller två tillslag och på djupet, började ett flertal spelare kladda alldeles för mycket med bollen och vi tappade helt djupledsspelet. Farliga intetsägande och för lösa passningar i sidled gjorde att vi tappade boll gång på gång och hamnade under tryck. IFK fick därmed möjligheter med sitt inläggsspel vilket man inte skulle ge dem.

Även det andra derbyt slutade i moll

Vi vek bokstavligt ned oss när Andreas Dahlén inte stod upp efter den tredje raka hörnan och Marcus Falk Olander kunde enkelt nicka in 1–2.

I den 61:a minuten fick Erik Moberg en varning efter en inte allt för tuff satsning och i den 65:e minuten tvingades Moberg agera sedan Petrit Zhubi tappat bollen. Moberg petade bort bollen framför en framstormande Nikola Tkalcic, men fick ändå syna det andra gula kortet och därmed också det röda av domaren Michael Lerjéus från Skövde.

Uppförsbacken var förstås än större och inte blev det bättre i den 83:e minuten. Lars Krogh Gerson sköt ett skott. Alberis da Silva ansträngde sig verkligen för att vika bort armen bakom sig och lyckades, ändå fick vi straff emot oss. Gerson tog själv hand om elvametaren. Henrik Gustavsson gick åt rätt håll, men kunde inte stoppa den välplacerade straffen invid hans högra stolpe. I samband med straffen blev också vår tränare Peter Swärdh uppvisad på läktaren.

I den 86:e minuten dundrade Andreas Dahlén en stenhård vänstervolley mot det högra krysset, men bollen gick i ribban och symboliserade att detta verkligen inte var vår kväll.

I eftersnacket handlade mycket om den mycket bristfälliga domarinsatsen som i mycket hög grad påverkade matchens utgång, men vår egen insats var också mycket bristfällig. Vi hade trots allt ledningen och hade tidigare inte förlorat någon match i årets Allsvenskan när vi gjort första målet. Trots att vi var i överläge spelade vi med alldeles för stor risk. Varför dog det fina djupledsspel som vi hade i Mjällby? Båda yttrarna Martin Christensen och Petrit Zhubi samt anfallarna Imad Zatara och Oscar Möller var löpvilliga spelare, så varför kladdade vi runt med bollen i försvaret och på mittfältet?

I och med den oerhört tunga förlusten släppte vi både Norrköping och Djurgården förbi oss och föll därmed till nionde plats. Till tolvan Brommapojkarna, som vi mötte i nästa match, hade vi fem poäng.

Omg: 27 IF Brommapojkarna – ÅFF 0–0

Med 12 poäng att spela om var vi 10 poäng före Öster på kvalplats och 11 före Halmstad på nedflyttningsplats. Vid seger på Grimsta skulle vi alltså definitivt säkra kontraktet.

Förhoppningen om att komma tillbaka fullt ut och ta en ny trepoängare på Grimsta grusades efter en rätt intetsägande insats.

Det började dra ihop sig i Allsvenskan. Brommapojkarna hade inför vår match vunnit tre raka matcher och fem raka hemmamatcher. Stor respekt fanns dock för vårt lag. Inte bara efter årets bravader, med hemmasegern mot BP med 4–1, utan att vi hade ett riktigt bra facit mot pojkarna genom åren (bara en bortaförlust på elva tidigare matcher på Grimsta).

BP hade skaffat sig ett läge i tabellen där segrar inte var ett måste längre. Enpoängare kunde också räcka långt. Stockholmarna hade skött sin defensiv bra på sistone, men tvingades till den här matchen möblera om en del i den startelvan som spelat kontinuerligt i de senaste framgångsrika matcherna.

På förhand var det alltså inte alls konstigt att det inte blev glamourfotboll. BP var rädda om poängen de hade från början och vi ville komma upp på banan igen genom att sätta försvarsspelet utan onödiga misstag.

Det var ingen extrem defensiv, men båda lagen såg till att ha många spelare bakom bollen. Tempot var också för lågt för att hinna dyrka upp motståndarnas försvarslinje innan de kom i position. Vidare var det ett för svagt passningsspel från båda sidor för att de få öppningar som fanns skulle resultera i mål.

I den andra halvleken öppnades spelet upp mer. Vi försökte sätta upp tempot mer och hitta in med ett rakare spel mot BPs mål. Vid några tillfällen attackerade vi efter bra djupledsspel, som när Daniel Sjölund i den 56:e minuten hittade fram till Kristian Bergström, som lyfte in bollen i straffområdet, där Oscar Möller nickade tillbaka. Imad Zatara fick bra läge och klippte till på volley, men tyvärr över.

Vi hade ytterligare några bra lägen, men siktet var inte rätt inställt denna dag och inte fyllde vi heller på i boxen eller i andravågen tillräckligt för att skapa tryck och göra mål.

Det är klart att man kände en besvikelse efter matchen att vi inte vågade gå mer för seger för att definitivt säkra det allsvenska kontraktet och för att få häng på bättre placeringar. Men samtidigt fanns en rädsla också från sidan att vi skulle åka på något skitmål på stopptid.

Öster föll hemma mot Gefle med 1–4 på söndagen och därmed kunde vi som sämst hamna på kvalplats. Senare på söndagen fick även Halmstad stryk borta mot Helsingborg med 2–4 och kontraktet var då helt klart eftersom det skiljde tio poäng ned till Halmstad med nio poäng kvar att spela om. Vi låg kvar på nionde plats men hade häng på en sjätteplats om vi kunde avsluta serien starkt, men först följde ett VM-kvaluppehåll.

Säsongens styrkebesked i elfte timmen

Omg: 28 ÅFF – Helsingborgs IF 3–0

Utan någon egentlig press på oss var ändå drivkraften stor för att äntligen kunna betvinga Helsingborgs IF. HIF hade tappat kraft under hösten men hade guldchansen kvar inför mötet på Kopparvallen. 

Efter 28 långa år lyckades vi också besegra Helsingborgs IF och det med hela 3–0, efter säsongens främsta insats!

Känslan var god inför mötet med Helsingborg. När vi mötte dem på Olympia under sommaren (0–3) var HIF oerhört starkt. Men sedan dess hade de tappat duktiga anfallaren Alejandro Bedoya och viktige innermittfältaren May Mahlangu var skadad under hösten.

Övriga nio spelare var dock densamma så väl under sommarens möte på Olympia, som i returen på Kopparvallen. Istället för May Mahlangu hade isländske landslagsmannen Arnor Smarason tagit plats på innermittfältet. På topp hade Imad Khalili gjort succé med sex mål och två assist på sju matcher.

Offensivt fortsatte alltså HIF att producera mål, men defensivt var förändringen total. Likt Häcken 2012, vann Helsingborg under våren mycket på en väldigt hög press där samtliga tog sitt jobb för att återerövra bollen högt. Försvarsspelet prövades därmed inte speciellt ofta längre ned i banan. Men utan Mahlangu och Bedoya, som tog ett stort defensivt ansvar, så fallerade HIFs spel. Kom man väl förbi deras förstapress så fanns det jättemöjligheter som många lag anammade under hösten.

Tändvätskan att äntligen besegra topplaget Helsingborg kändes också riktigt stor. Med en normal insats från de våra skulle vi ha en god chans. Med en riktigt bra insats skulle det inte vara något snack. Och det blev egentligen inget snack. Så som vi spelade hade vi slagit HIF även under våren och alla andra lag i Sverige också för den delen.

Det kändes skönt att vi satte spelet från början, tog kommandot, satte bra fart på bollen och med offensiv frejdighet anföll vi metodiskt med mycket folk. På båda kanterna följde ytterbackarna upp. Mittbackarna drev upp tempot och innermittfältarna fördelade bollar till höger, vänster och med instick centralt. Forwards försökte hela tiden öppna på djupet, även om de inte lyckades öppnades ytor upp därbakom.

Vårt 1–0-mål precis innan paus var tämligen rättförtjänt och så underbart snyggt. Erik Moberg bröt elegant utanför eget straffområde. Kristian Bergström tog tag i bollen och slog den till Martin Christensen till höger. Dansken spelade vidare på högerkanten där John Owoeri elegant förlängde till en framstormande Anton Tinnerholm som tog med sig bollen och spelade snett inåt bakåt vid kortlinjen, där hade Kristian Bergström löpt med och vinklade in 1–0 till vänster. En eloge ska också Oscar Möller ha som löpte mot första stolpen och därmed öppnade upp ytan för Pligg.

Kristian Bergström avslutar årets finaste anfall, lägg också märke
till HIF-klackens hyllning till Anton Tinnerholm till höger...

Det var naturligtvis störtskönt att gå in i paus med ledningen och det var en fröjd att se våra mannar spela i den andra halvleken. Vi fyllde på med mycket folk och var mycket mer beslutsamma med inlägg och med påfyllnad in i boxen än den senaste tiden.

I den 65:e minuten kom Andreas Dahlén fram fint till vänster och måttade ett inlägg mot bortre stolpen där Oscar Möller nickade, Loret Sadiku räddade på mållinjen med hjälp av händerna (ingen straff), men John Owoeri fick ett jätteläge att peta in bollen, men missade.

På den efterföljande hörnan fick John ett nytt läge då han sköt vid den bortre stolpen. Skottet gick mot det främre krysset och där räddade Mattias Lindström med händerna. Mittfältaren blev förstås utvisad och vi fick straff. Daniel Sjölund satte elvametaren säkert till vänster om Pär Hansson som gick åt andra hållet.

Vi var sedan inte riktigt på tå under en period men kontrollerade matchen.

I den 87:e minuten säkrades segern definitivt. Kristian Bergström slog en frispark från vänster längs med marken och Daniel Sjölund klippte in 3–0 med ett distinkt skott från straffområdesgränsen.

Det var ett fantastiskt glädjande styrkebesked, så sent på säsongen när många inte väntade sig den här urladdningen. I och med triumfen klättrade vi åter förbi Norrköping till åttonde plats. Elfsborg fyra poäng före samt Djurgården, tre före fanns inom räckhåll.

Bottennappens bottennapp

Omg: 29 Syrianska FC – ÅFF 4–1

Efter den formidabla insatsen mot HIF så var det förstås svårt att trumfa insatsen mot solklara och sedan länge avhängda jumbon Syrianska. Men en ganska stor ÅFF-klack fanns som stöd för att vi skulle klättra så högt som möjligt i den allsvenska tabellen.

Att i dessa omständigheter uppträda på det sätt som våra spelare gjorde i Södertälje mot Syrianska FC var inte i någon mån acceptabelt. Det var så genomuselt så man kunde inte annat än att gråta.

Det spelade ingen roll att det laget vi mötte förmodligen var det sämsta i Allsvenskan i modern tid. Det spelade ingen roll att de inte hade vunnit på 22 matcher. Man måste ändå ta jobbet och springa. Det fanns ingen av våra spelare som tog jobbet. Halvloja, joggande spelare var egentligen chanslösa mot detta lag av knappt superettanklass.

Förvisso kunde Syrianska spela boll med rätt bra och fyndigt passningsspel, men försvarsmässigt höll laget definitivt inte superettanklass. Att vi inte kunde utnyttja detta var en fullkomlig gåta.

Trots en riktigt svag första halvlek var vi med i matchen efter 1–1 i paus.

Det första målet var dock en riktig sorgehistoria i den 26:e minuten. Vi tappade ett otal bollar efter slarv i den här eländiga matchen och likadant var det vid det första målet. Sebastian Rajalakso sprintade enkelt förbi en passiv Mohammed Abubakari vid vänster långlinje. Erik Mobergs märkliga försök till chansbrytning, istället för att bara följa med och täcka blev totalt misslyckat. Daniel Sjölunds hemåtjobb i situationen var pinsam att se. Kristian Bergström lade inte heller i högsta växeln. Alberis da Silva blev bortvänd och Andreas Dahlén försökte förgäves komma till undsättning mot tre syrianskaspelare. Bollen kom till Mattias Mete som rullade in 1–0 fri med Henrik Gustavsson. Metes målfirande var också ett otroligt hån mot den förening som lånat ut honom till Syrianska.

Trots allt kom vi ifatt innan paus. I den 41:a minuten skickade Kristian Bergström in en hörna från höger som målvakten Dejan Garca boxade bort, men inte bättre än att Martin Christensen kunde lägga in den framför mål och där kunde Mohammed Abubakari trycka in 1–1.

Efter avslutningen på den första halvleken kändes det som vi var på gång att kunna ta över matchen. Vi fick dock en riktig kalldusch i början på andra halvlek. Dejan Garca slog en lång utspark och det var otroligt slarvigt och nonchalant av Erik Moberg att inte lägga sig på rätt sida om Mattias Mete som istället kunde sprinta sig fri och eftersom Henrik Gustavsson fastnade på mållinjen blev det ännu enklare för vår utlånade spelare att göra 2–1. Ånyo hånade Mete genom sitt målfirande. Något firande mäktade han dock inte med när han kvitterade till 2–2 mot Syrianska på Södertälje Fotbollsarena ifjol.

Prestationen som följde var sedan ett riktigt lågvattenmärke. När man inte trodde att det kunde bli sämre så var det sedan genomuselt, med nära på noll engagemang.

Uppförsbacken blev ännu större då vi tappade bollen på högersidan efter en timmes spel. Mohammed Abubakari slog bort en passning. Anton Tinnerholm chansade högt och joggade hem när han blev överspelad, vilket var förödande. Gabriel Somi fick därmed fritt utrymme på vänstersidan att sprinta på och måtta inlägg. Alberis da Silva var naiv och tittade bara på boll och då gick det som det gick. Nyss inbytte Dinko Felic vräkte sig över honom och nickade in 3–1 bakom en chanslös Henrik Gustavsson.

Efter ett Inkast långt ner på vår planhalva till höger i den 75:e minuten fick Isa Demir tillbaka bollen av Anders Bååth. Isa tog sig enkelt mellan otroligt passiva Daniel Sjölund och Kristian Bergström. Mohammed Abubakari och Alberis da Sillva var också alldeles för passiva därbakom och hann inte in i press. Henrik Gustavsson var inte heller alert och kunde inte hindra Demir från att panga upp bollen i nättaket trots snäv vinkel. I slutskedet drog också Ricardo Santos på sig en onödig utvisning, vilket ytterligare spädde på eländet.

Matchen var en fruktansvärd käftsmäll och hoppet om en sjätte- eller sjundeplats flög all värdens väg. Det gällde istället att ladda om för att kunna upprepa åttondeplatsen från 2012.

Avslutning med hedern i behåll

Omg: 30 ÅFF – BK Häcken 2–2

I epilogen hemma på Kopparvallen väntade BK Häcken, som om vi förlorade med två mål skulle passera oss. Vi skulle falla ända ned till elfte plats om Mjällby också vann borta mot Kalmar. En pinne skulle räcka för minst en niondeplats och föll Norrköping borta mot Göteborg skulle också kryss räcka för en åttondeplats. Om Norrköping däremot vann i Göteborg var vi tvungna att vinna med ett måls större segermarginal än dem för att nå den övre halvan.

På förhand kändes det som vi skulle få uppleva en fartfylld epilogmatch på Kopparvallen. Ofta kan sådana här matcher i sista omgången, som ”bara” gäller placeringar i mittskiktet, bli rätt avslagna historier. Efter att båda lagen svarat för svaga insatser i näst sista matchen, Häcken 1–3 hemma mot Halmstad och vi hemska 1–4 borta mot Syrianska, fanns en stor revanschlusta att avsluta snyggt.

I första halvlek var farten i spelet helt okej men inledningsvis skapades inga heta chanser. Under den andra delen av första halvlek började det hetta till. Trots att var det mållöst i paus.

På Gamla Ullevi var det också mållöst i paus. På Guldfågeln Arena gav Pär Ericsson Mjällby ledningen redan efter fyra minuter, men genom mål av David Elm (minut 26) och Tobias Eriksson (38) vände Kalmar till ledning med 2–1. Vi låg därmed kvar på nionde plats i paus.

I andra halvlek kom sedan islossningen på Kopparvallen och det var vi som började målskyttet efter en fin inledning på den andra akten, med fyndigt vägvinnande passningsspel

I den 50:e minuten tog vi ledningen efter en fin omställning. Martin Christensen spelade in bollen från höger till Mohammed Abubakari som hittade Daniel Sjölund centralt. Dajja stormade fram och hittade ut till vänster där Kristian Bergström störtade fram i innerläge och klippte in bollen invid den bortre stolpen.

Läget såg än ljusare ut då Darijan Bojanic gjorde 1–0 för Göteborg i minut 54 på Gamla Ullevi.

Vi hade sedan en sämre period och i den 56:e minuten kvitterade dessvärre Häcken efter att de fått tryck emot oss. Leonard Zuta slog in bollen i straffområdet till vänster, där Anton Tinnerholm helt tappat bort Martin Ericsson som spelade snett bakåt och Rene Makondele skickade in 1–1. Rene Makondele var helt sopren eftersom Mohammed Abubakari inte följde med i löpningen.

Vi replikerade dock i den 59:e minuten. Erik Moberg tog bollen i eget straffområde, bröt ut till höger och slog en fin lyra till Oscar Möller som elegant tog emot bollen, vände om och slog en väl avvägd boll i djupet. John Owoeri, i offsideposition, släppte bollen. Kristian Bergström såg ut att fastna men kunde sticka bollen förbi David Frölund och John kunde snappa upp bollen och rulla in 2–1.

Matchen fortsatte med ett öppet spel med chanser åt båda håll.

Erik Moberg svarade för en fin brytning i den 63:e minuten, annars hade vi fått ett friläge emot oss. Två minuter senare kom Oscar Möller fri efter att ha snappat upp en andraboll, men sköt strax utanför den bortre stolpen.

I den 69:e minuten var Henrik Gustavsson bra ute och avvärjde ett anfall och två minuter senare var han på styva linan igen. Martin Ericsson sökte straff och fick den när han föll mellan Erik Moberg och Mohammed Abubakari i straffområdet. Fimpen gick åt rätt håll (höger) och räddade Moestafa El Kabirs elvametare med en mycket kvalificerad enhandsräddning. 

Henrik Gustavsson gjorde årets andra straffräddning

Nästa stora jubel kom när 2–0 blinkade till på resultattavlan, vilket förkunnade att Lasse Vibe ökat på Göteborgs ledning mot Norrköping i den 71:a minuten.

I den 74:e minuten fick Häcken ett nytt bra läge men Rene Makondele sköt över. Två minuter senare frestade Imad Zatara med ett bra skott, som tvingade målvakten till en svettig räddning. I den 77:e minuten var det åter Häckens tur att skapa en het chans men Simon Gustavsson sköt utanför.

I den 83:e minuten anföll vi fint. Imad Zatara och Anton Tinnerholm hade ett fint samarbete till höger. Anton Tinnerholm slog in bollen snett inåt vid kortlinjen och Imad Zatara klippte bollen klockrent i ribban. Två minuter senare nickade Joel Rajalakso men Källqvist kunde rädda. Daniel Sjölund vann bollen kort senare, men kom för nära Christoffer Källqvist, som avvärjde.

I den 87:e minuten kvitterade istället Häcken. Efter en spelvändning kunde Björn Anklev sprinta in från höger och klippte in 2–2. Dessvärre tappade Andreas Dahlén bort Anklev vid bortre stolpen.

Minuten senare fick Kristian Bergström ett liknande läge som han gjorde 1–0 på, men denna gång gick skottet tyvärr över.

Det blev spänning in i det sista men till slut blev det delad poäng. Eftersom Norrköping föll borta mot IFK Göteborg med 0–2, räckte poängen ändå för att passera Norrköping. Precis som förra året slutade vi alltså på en åttondeplats i Allsvenskan.

Fortsättning följer i del VI – Spelartruppen