ALLSVENSKAN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Vi klarade det! Vi är tillbaka i Allsvenskan! Det har varit ett pressat år där vi känt att vi haft en jättechans att ta steget tillbaka direkt. Nu är det klart. Vi är tillbaka där vi hör hemma och känslan är alldeles underbar!

Jag satt kvar där långt efter slutsignalen. Oförmögen att ta mig därifrån. Det som absolut inte fick hända hade just inträffat framför ögonen på mig. Efter bara 1-1 hemma mot AIK var det över. Den allsvenska säsongen blev bara ettårig och det smärtade något oerhört att få kliva av. Vintern var sedan hemsk att genomlida, men varefter började ett ljus att spira i den annars becksvarta tunneln. Ljuset från det allsvenska återtåget. Den fruktade spelarflykten uteblev och med de perfekta träningsförhållandena skulle vi få mycket goda möjligheter att göra något riktigt bra av detta, speciellt på hemmaplan. På bortaplan gällde det dock att inte gå i Elfsborgs fälla.

Innan säsongen var jag inne på att vi skulle kunna utveckla ett hemmaspel a la Elfsborg om vi bara trodde på det. Det är fantastiskt roligt att se att vi nu också har gjort det. Vi har ofta spelat ut motståndarna efter noter på Kopparvallen och har bara tappat fem poäng hemma. Jag är tämligen säker på att vi även i Allsvenskan hade plockat väldigt många poäng om vi varit kvar. För hemma har vi hållit hög allsvensk klass.

På bortaplan gick vi dock tyvärr i den fälla som Elfsborg gjorde i fjol med förlustmatcher på naturgräs i Jönköping, Hammarby, Landskrona och Växjö under våren. Dessutom föll vi borta mot Brage på konstgräs under vårsäsongen, vilket är förklaringen till att vi inte kunde dra ifrån under vårsäsongen där alla slog alla i betydligt större utsträckning än under hösten där tre lag gick ifrån. En farhåga att bortaspelet skulle fälla oss till sist dök upp efter förlusterna mot Ängelholm och Assyriska, men nu visade verkligen grabbarna att vi verkligen skulle ta chansen igen och avgöra i den näst sista omgången.

Totalt dyngsur av svett satt jag, eller snarare for omkring som en galning, framför teven på söndagen då Värnamo mötte Ängelholm. Jag slets mellan hopp och förtvivlan när straffarna prickades in för vardera laget och chanser i övrigt. Det var ändå lite svårt att jubla ut efter slutsignalen, för jag var helt slut och kände bara en enda stor lättnad. Nu skulle vi i varje fall ha det hela i egna händer oavsett vad som hände i Sundsvall.

Det var lite Flashbacks som dök upp från 2009 då Väsby vann borta mot Sundsvall, vilket öppnade för vårt avgörande på Skytteholm mot Vasalund. Skulle vi kunna lyckas igen? Ja, det kändes verkligen så även om jag inte vågade känna efter riktigt, men visst kändes det riktigt bra då Sundsvall tog ut det hela i förskott på sin hemsida med klara tröjor. Dessa tröjor bar sedan de som sålde matchprogram. På arenan var sedan hemmalagets stolar klädda med löpsedlar ”Grattis Giffarna Allsvenskan 2012”. Sådant brukar straffa sig… Tydligen hade de också satt upp en sådan löpsedel i vårt omklädningsrum.  Snacka om tändvätska!

Tillbaka på Norrporten Arena visste jag vad som skulle vänta. Två år tidigare hade jag trampat omkring på läktaren fram och tillbaka utan att stå still en endaste sekund och nu var jag mentalt förberedd på samma pina. För en pina blev verkligen matchen.

Jag hade hoppats att vi skulle ha bollen mer och kunna spela ut på ett bättre sätt, men det var ett tungt bakslag när jag fick reda på att Thomas Olsson inte skulle starta på grund av en uppslagen bristning på baksidan av låret. Jag ångrade djupt att jag skrev att han skulle vara oerhört viktig i den här matchen för att täta till mellan vårt försvar och mittfält. Som supporter tar man som bekant på sig allt som går emot laget, skrockfull som man är.

Nu kom Amir Suljic in och gjorde det bra vilket vittnar om att han har växt som spelare eftersom det var en så viktig match och han inte spelat kontinuerligt på sistone. Hela laget kämpade förövrigt förtjänstfullt och när det gäller positionsspelet kändes vi ändå rätt trygga genom att vara täta centralt både i bredd och djup.

I den 16:e minuten bröt Daniel Hallingström en boll inne i eget straffområde till Anton Tinnerholm som slog en lång fin lyra på djupet där Magnus Eriksson sprintade och spelade in bollen framför mål. Haris Radetinac mötte bollen, bollen tog på försvarare och gick till Oscar Möller som fick kalasläge framför mål. Hjärtat stannade och tiden stod stilla. Men så vaknade man till liv. Ett liv av glädje. En oerhörd glädje. Möller gjorde mål! Euforin gick inte att ta miste på!

Fantastiskt roligt att målet kom på en sådan omställning som jag efterlyst med en boll mot hörnflaggan. Att det skulle bli matchens enda mål var svårt att tro i det läget och ännu svårare efter att Fredrik Holster prickat ribban och Ari Skulason skjutit i stolproten. Sundsvall hade också ett otal möjligheter efter inlägg och fasta situationer.

Efter första halvlek kändes det som att vi antingen var tvungna att flytta fram positionerna eller kontra in ytterligare ett mål, men fantastiskt nog höll det hela vägen, vilket i sig är svårt att greppa. Och ännu svårare är det att greppa att vi nu är tillbaka i Allsvenskan. När slutsignalen gick var det en oerhörd glädje och samtidigt en oerhört stor lättnad. Vi var ju egentligen alldeles för bra för att åka ur Allsvenskan och nu när vi var ännu bättre har pressen varit stor att vi skulle ta oss tillbaka med tryck både från oss själva och omgivningen. Under resans gång har alla utomstående också hävdat att vi var ett lag för Allsvenskan.

Många tycker kanske att jag har varit för hård i min kritik efter matcherna, men jag har ju varit med ett tag och även om man har ett väldigt bra lag, så kan det ändå vara de små detaljerna som fäller det hela. Jag har alltid trott till hundra procent på ett avancemang men man kan ju inte ta något för givet och det gäller att vara så noggrann det bara går för att nå sina mål. Men nu är det gjort och det är tränarna och spelarna som svarat för denna fantastiska bedrift, till vilka jag också vill rikta ett oerhört stort tack!

Resan hem den långa vägen från Sundsvall var hur lätt som helst och de tunga tårarna från i fjol kommer nu istället från glädjens källa.

Sedan Superettan infördes har bara fem klubbar tidigare lyckats ta steget tillbaka direkt efter en degradering från Allsvenskan. Malmö och Djurgården 2000, Kalmar FF 2003, AIK 2005 och Brommapojkarna 2008. Nu är vi det sjätte laget som lyckats och det är helt fantastiskt.

VI ÄR TILLBAKA OCH NU SKA VI STANNA!

Matchfakta

GIF Sundsvall – ÅFF 0–1 (0–1)

0–1 (16) Oscar Möller

Varningar ÅFF: Anton Tinnerholm (2:a)

Domare: Lars Olsson, Umeå.

Publik: 8 034

Övrig statistik

Avslut totalt  17–4

Avslut på mål  6–2

Avslut i målställningen 2–0

Hörnor  6–2

Frisparkar  15–10

Offside  0–3

Varningar  1–1

Laget

Henrik Gustavsson –

Anton Tinnerholm, Daniel Hallingström, Alberis da Silva, Jesper Arvidsson –

Haris Radetinac, Amir Suljic (ut 78), Bruno Marinho, Kristian Bergström –

Magnus Eriksson (ut 78 ut), Oscar Möller (ut 84).

Inbytta ersättare: Erik Moberg (in 78 MM), Christoffer Karlsson (in 78 MM), Viktor Prodell (in 84)

Ej inbytta ersättare: Gustav Jansson, Steinar Strömnes, Andreas Johansson, Amir Suljic, Daniel Swärd.