Årskrönika 2013 – Dags för nästa steg!

Del IV – Sommaren

Under sommaruppehållet spelades en jubileumsmatch i Malexander, som fyllde 75 år och sedan följde en fantastisk svit med fyra raka segrar, med höjdpunkterna på Rambergsvallen och Borås Arena.

Malexanders IF – ÅFF 5–12

Precis som Tallboda, fick även division V-laget Malexander sex bonusstraffar. Eftersom MIF prickade in fem av dem var det match en bit in i andra halvlek, innan vi kunde dra ifrån till en komfortabel seger. Nära på hela truppen luftades och på en bra naturgräsplan bjöds en del finlir och dussinet fullt med mål.

Våra målskyttar: Kristian Bergström(2 st), John Owoeri (2 st), Andreas Dahlén, Daniel Hallingström, Mattias Mete, Tom Pettersson, Viktor Prodell, Joel Rajalakso, Anton Tinnerholm och Imad Zatara.

Kort senare flyttades försvarsspelarna George Tanzi och Simon Esséus upp i A-truppen från Tipselittruppen.

Den fasansfulla sviten äntligen bruten

Omg: 13 BK Häcken – ÅFF 0–2

Rambergsvallen hade tidigare fått en att rysa av fasa, med traumat från 2008 som värsta minnet. Vi var då på vippen att ta klivet upp i Allsvenskan och hade säkert gjort det vid vinst på Rambergsvallen. Med knappa tio minuter kvar ledde vi med 3–1, var en man mer på banan och skulle definitivt avgöra på straff, men Ricardo Santos sköt över och hemmalaget kunde vänta till seger med 4–3.

Efter 12 raka matcher utan seger borta mot Häcken fick vi äntligen vår gruvliga revansch den 19 juni 2013.

Den första halvleken var inte av någon högre kvalitet. Av försåtliga skäl prioriterade vi det defensiva spelet för att inte bli underbemannade mot Häckens kvicka och tekniska spelare, men man hade hoppats på mer resoluta ingripanden av våra forwards och Imad Zatara på högerkanten när vi fick lägen att starta upp anfall.

Det kändes ändå bra att vi höll nollan in i paus. I andra halvlek var det lite oroligt när Häcken kom igenom på djupet på kanterna några gånger, men de skapade fortsatt inte många lägen och så i den 57:e minuten kom så vårt underbara ledningsmål.

Ur central position strax utanför straffområdet spelade Mohammed Abubakari bollen till vänster där Andreas Dahlén elegant dribblade sig framåt och slog en magnifik genomskärare, perfekt avvägd till Kristian Bergström i djupet. Pligg vände snabbt om och spelade in bollen snett bakåt vid kortlinjen och där kunde Daniel Sjölund skicka in 1–0 vid den bortre stolpen.

Det var makalöst skönt. Häcken som hade haft det motigt med målskyttet kände pressen medan vi växte av självförtroendet. Det behövdes tydligen också en ny spelare för att lösa upp knutarna på Rambergsvallen i Daniel Sjölund!

Ett mål var dock inte mycket till ledning på Rambergsvallen och det var lite oroligt när Häcken fick allt mer bollinnehav och stormade fram i några giftiga lägen, men de våra stod för ett stort försvarsarbete och gjorde det besvärligt för Häckens framstormande spelare.

I den 77:e minuten var det istället vi som gjorde ytterligare ett mål. Imad Zatara spelade in bollen från höger hörnflagga och Daniel Sjölund stötte fram fint och spelade fram till Viktor Prodell, som fick drömläge med vänstern. Bollen touchade Fredrik Björck och gick in vid den västra stolpen. Underbart 2–0!!!!!!!

Jag jublade förstås i högan skyn, men. Men. Nu var vi där igen! Ledning med två mål på Rambergsvallen. Domaren Tobias Mattson fick känningar och fick vård. Det blev fler avbrott med en förväntad lång stopptid. Avbrotten var dock tacknämliga för Häcken fick ingen rytm i sin jakt på mål. Men det var oerhört jobbigt och nervöst och man fick jobba hårt för att arbeta bort tankarna på hur underbart det kunde bli efter slutsignalen!

På stopptid fick Häcken Dominic Chatto utvisad, men som tur var fick vi ingen straff… Under sju och en halv minuts stopptid höll vi bollen mycket smart och hemmaspelarna gav mer eller mindre upp. Ruset steg genom hela kroppen och upp i huvudet när vi sjöng för fulla halsar och i den 96:e minuten började man släppa fram känslorna lite att det här   kan   faktiskt   gå   vägen! När Mattson så blåste av matchen i den 98:e minuten släppte allt. Vi klarade det, fullständigt ofattbart men samtidigt oerhört stort. Den här segern var säsongens absoluta höjdpunkt! Flera år hade den traumatiska upplevelsen från 2008 gäckat mig men nu var förbannelsen äntligen bruten!

Stort jubel efter den efterlängtade triumfen på Rambergsvallen 

I och med segern avancerade vi upp till sjunde plats i Allsvenskan förbi AIK, med häng på lagen framför. Till BP på kvalplatsen hade vi sju poäng och till jumbolagen Halmstad och Syrianska hade vi åtta poäng.

Omg: 14 ÅFF – Syrianska FC 1–0

Efter den fantastiska triumfen gällde det att ladda om för att klara tre poäng i en match som alla krävde seger i – hemma mot Syrianska. I den första halvleken hade vi ett alldeles för lågt passningstempo, men lyckades ändå skapa lägen för att ta ledningen, men målet skulle dröja en bra bit in på andra halvlek.

Viktor Prodell och Petrit Zhubi
jublar efter straffmålet

I den 70:e minuten jobbade John Owoeri för att få skottläge i straffområdet men blev bryskt tagen av Suleyman Sleyman och då kunde inte Kristoffer Karlsson från Helsingborg undgå att blåsa straff för oss. Det var äntligen på tiden. Inte sedan den 13:e matchen 2012 hade vi fått någon straff i Allsvenskan. Då gjorde Magnus Eriksson mål hemma mot Elfsborg och denna gång var Viktor Prodell framgångsrik skarprättare. Viktor Prodell stegade fram och satte straffen säkert, hårt och högt till vänster, helt otagbart för målvakten trots att Dwayne Miller gick åt rätt håll.

Det var fantastiskt skönt att få det målet, men ledningen var inte säker. Vi ville ha en lugn och trygg resa mot mål, men det blev ett chansartat hawaiispel. Vi hade ett par bra lägen att döda matchen, men vare sig Petrit Zhubi eller Mohammed Abubakari lyckades och det blev istället farligt åt andra hållet, speciellt då Sharbel Touma sköt över i jätteläge och i slutminuten då bortalaget oroade rejält framför vårt mål. Vi höll dock undan.

I och med segern tog vi steget förbi Mjällby upp till sjätte plats i Allsvenskan. Vi hade därmed bra häng på de närmaste lagen framför oss (en pinne till Kalmar och tre till Elfsborg), samtidigt som vi hade fått ett bra avstamp till bottenlagen. Vi var hela elva poäng före Halmstad och Syrianska på nedflyttningsplats samt tio poäng före BP på kvalplats.

Omg: 12 ÅFF – IF Brommapojkarna 4–1

Om segern satt hårt åt mot Syrianska så gick det desto enklare mot BP som slogs tillbaka med hela 4–1.

Vi började matchen förtroendeingivande med hög press och tempo i passningsspelet. Även om BP hade bollen lika mycket som oss så var det stor skillnad på lagens bollinnehav, medan gästerna rullade bollen i sidled utan att skapa något framåt, så var vårt spel konstruktivt för att hitta spelvägar framåt. Ofta kom vi fram i djupled och det resulterade också.

Victor Prodell prickar in 1-0

I den 30:e minuten var det dags för 1–0. Kristian Bergström snappade upp en boll från Anton Tinnerholm, som rann igenom till vänsterkanten. Pligg vände elegant in och trots täckning och kort ansats fick han till ett perfekt inlägg som Viktor Prodell elegant nickade in vid den bortre stolpen.

I den andra halvleken fick vi direkt utdelning på bra presspel där John Owoeri vann bollen och Daniel Sjölund slog ett perfekt inlägg till djupledslöpande Viktor Prodell som lobbnickade 2–0 över målvakten Ivo Vazgec och in i mål i den 49:e minuten.

I den 57:e minuten avgjordes matchen efter ett snyggt omställningsmål. Kristian Bergström höll i bollen bra och spelade i djupet fram till John Owoeri som ur vänsterinnerläge sprintade fram och lyfte elegant in 3–0 över målvakten.

4–0 kom i den 88:e minuten. Anton Tinnerholm slog en lång svepande boll på högerkanten. Martin Christensen tog emot, gjorde ett ryck ned mot kortlinjen och slog ett mycket väl avvägt inlägg som Petrit Zhubi dundrade in på volley vid den bortre stolpen.

I den 93:e minuten reducerade BP. Bojan Djordjic slog in en boll från höger som Joakim Lindner nickade ner till Tim Björkström som tryckte in 4–1 framför passiva Erik Moberg och Andreas Dahlén.

Matchen var den sista för Tom Pettersson som sedan lånades ut till belgiska OH Leuven.

Vi tog ett jätteavstamp från botten och hade hela 13 poäng ned till BP på kvalplats.  Vi fick också häng på toppen och hade bara tre poäng upp till trean Elfsborg och fyran Malmö. I de närmaste matcherna hade vi just Elfsborg och Malmö på bortaplan i två hyperintressanta toppmatcher!

Guldvittring efter makalös insats

Omg: 15 IF Elfsborg – ÅFF 0–1

Inför den tuffa toppmatchen i Borås kändes det verkligen som vi hade en bra chans. Elfsborg hade respekt för oss genom att vi hade två segrar och ett kryss mot dem i de tre senaste matcherna med en målskillnad på 8–3. Träningsmatchen mot dem under våren vann vi med 2–1 på självaste Borås Arena där Elfsborg nästan aldrig förlorar, och vi var i bra form!

Den förmodade höga pressen från Elfsborg och dess anstormning från början uteblev. När de inte lyckades stressa våra spelare fann de inte mödan värt att pressa på så hårt. Vi kunde därmed trilla boll riktigt bra genom backlinjen, på mittfältet och till forwards. De våra ville inte dra upp något jättetempo, för det skulle vi inte tjänat på, men även mot riktigt kvalificerat motstånd räcker det att vara bollsäker för att hålla dem från bollen.

Daniel Sjölund nickar in matchens enda mål

I den 24:e minuten tog vi ledningen efter riktig grannlåt då Daniel Sjölund jobbade sig fram centralt och spelade till John Owoeri, som spelade vidare till Imad Zatara som slog inlägget tillbaka till Daniel Sjölund, som nickade in bollen vid den bortre stolpen. Underbart, vilket glädje!

Vi hade fina chanser att öka på ledningen i början på andra halvlek innan hemmalaget ens hade ett avslut på mål.

Erik Moberg nickade strax utanför på Kristian Bergströms frispark i den 46:e minuten. I den 52:a minuten spelade Daniel Sjölund fram till Viktor Prodell men Tom Söderberg gjorde en bra brytning. Två minuter senare stegade Anton Tinnerholm fram i högerinnerläge och sköt klockrent i stolproten. John Owoeri snappade upp returen och slog ett inlägg som Viktor Prodell nickade utanför. I den 55:e minuten fick John Owoeri kalasläge ren framför mål, efter fint inlägg av Daniel Sjölund, men nicken gick tyvärr rakt på målvakten.

Efter en timmes spel borde vi ha fått straff, då John Owoeri slog ett hårt inlägg från höger och Tom Söderberg sträckte ut handen och bollen studsade precis utanför den främre stolpen, men vi fick bara en resultatlös hörna.

Mot slutet av matchen sjönk vi allt länge ned i banan, då Elfsborg satsade på långa bollar mot uppflyttade Tom Söderberg och hemmalaget skapade några bra kvitteringschanser. Mohammed Bangura nickade dock över i den 82:a minuten. Två minuter senare nickade Bangura mot mål, men Henrik Gustavsson svarade för en fin reflexräddning. På stopptid fick Tom Söderberg den främsta chansen, men han nickade som tur var över.

När slutsignalen till sist ljöd kunde vi äntligen vråla ut vår glädje över denna fantastiska skalp – vilken enorm stolthet man kände! Elfsborg hade 25 raka hemmasegrar i Allsvenskan, men nu bröt vi alltså den sviten.

I och med den fjärde raka segern i Allsvenskan blandade vi oss in i guldstriden på allvar och var bara tre poäng efter toppduon Göteborg och Malmö. Upp till Helsingborg var det bara två pinnar, vilket innebar att vi hade knaprat in tio poäng gentemot HIF på bara fyra matcher (men HIF hade en match mindre spelad). Bara målskillnad skilde oss från Elfsborg och AIK, som precis som vi hade spelat ihop 26 poäng efter halva serien.

Chansen att gå upp i topp sumpades

Omg: 16 Malmö FF – ÅFF 4–0

När serien vände ställdes vi inför ett nytt mycket inspirerande möte där vi kunde gå upp i allsvensk serieledning! För att vi skulle gå upp i topp krävdes en tvåmålsseger mot MFF, samtidigt som AIK inte bortabesegrade Syrianska, alternativt vi besegrade MFF med två mål mer än vad AIK vann över SFC.

Vi var dock inte nära att nå topplaceringen. AIK vann med 2–1 över Syrianska och vi gjorde en riktig plattmatch och föll med 0–4 på Swedbank Stadion.

Man vill ju gärna inte tro att det ska gå illa i någon match, men inte kändes det bra när matchen mot Malmö startade. Den där extra viljan och farten saknades. Efter en ganska intetsägande förstakvart började vi komma fram ganska enkelt i banan. Med ett makligt tempo i passningsspelet kom vi fram i möjligheter att kunna bryta igenom, men det var inget tryck i djupledslöpningarna och ingen beslutsamhet att tränga igenom. Undantaget var i den 16:e minuten. Imad Zatara slog en djup boll som Viktor Prodell vinklade in framför mål. John Owoeri fick ett jätteläge men fick dessvärre inte träff på bollen.

Fyra minuter senare kom vi fram i vänsterinnerposition. John Owoeri spelade fram till Kristian Bergström, men var fanns påfyllnaden i straffområdet? Ja, Viktor Prodell fanns inte där i varje fall. Om Proddan trott på anfallet och löpt med så hade han fått en jättechans. Detta var just ett stort problem att våra spelare inte tycktes tro på våra anfall. Det var nästan lite av att be om ursäkt att det var så enkelt att komma till anfall, vilket belystes extra då hemmalaget skrek efter en frispark och vi slutade spela fast domaren Stefan Johannesson inte blåst av spelet.

Trots allt var inte Malmö ett dugg bättre i den första halvleken och hemmalaget hade bara ett skott på mål under den första akten. Dessvärre gick skottet i mål. I ett makligt tempo anföll MFF på högerkanten genom Simon Thern, men vår vänstersida var inte alls lika på tå som mot Elfsborg. Kristian Bergström kom på mellanhand, Daniel Sjölund kom för sent i press och Andreas Dahlén tappade bort Jiloan Hamad. Centralt tittade alla på bollen och tappade bort Magnus Eriksson. Framförallt skulle Mohammed Abubakari tagit bevakningen. Nu kunde istället Mange pricka in 1–0 via den främre stolpen och visade ingen respekt mot den klubb som gjort honom till något, utan han jublade i högan skyn.

Uppförsbacken blev naturligtvis jobbig efter målet, men även om vi inte spelade bra så kändes det som vi hade möjligheten att komma ifatt och till och med vända matchen.

Andra halvlek började dock på ett fasansfullt sätt. Efter passivt försvarsspel anföll MFF på högersidan. Daniel Sjölund tappade bollen och Erik Moberg var passiv i duellspelet. Andreas Dahlén intog en position alldeles för högt och Kristian Bergström var passiv. Pawel Cibicki fick fritt utrymme att spela in bollen framför mål. Magnus Eriksson vände bort Daniel Hallingström och skickade in 2–0 i det bortre hörnet. Svagt av Danne att inte täcka Manges vänsterfot och svagt av Henrik Gustavsson att inte ens försöka rädda det lösa skottet mot den bortre stolpen. Och Mange jublade åter i högan skyn!

I den 56:e  minuten fick Imad Zatara på ett bra långskott som målvakten Johan Dahlin räddade men Andreas Dahlén fick dock ett utmärkt läge på returen. Träffen blev dessvärre helt misslyckad.

I den 62:a minuten avgjordes matchen, då Daniel Sjölund slog en svår bakåtpassning och Henrik Gustavsson tog felbeslutet att spela sig ur ett svårt läge. Magnus Eriksson sög in bollen och spelade fram till Erik Friberg som tryckte in bollen.

Bara fyra minuter senare föll förnedrande 4–0. MFF spelade ostört runt till höger. Jiloan Hamad tilläts vandra in från höger alldeles för enkelt och slog en boll snett bakåt som Daniel Hallingström inte fick bort och Emil Forsberg vräkte in bollen i det bortre hörnet.

Istället för serieledning föll vi tillbaka till sjunde plats och hade sex poäng upp till nya serieledaren Malmö. Vi hade dock spelat nio bortamatcher och bara sju hemmamatcher. Därmed fanns en god förhoppning att hänga kvar i toppstriden.

Viktor Prodell kom inte upp i sin kapacitet i toppmatchen och det var kanske inte så lustigt då hans agent Patrick Mörk uttalade sig med förhoppning att Proddan skulle hålla igen! Efter matchen lämnade nämligen vår framgångsrike forward för belgiska KV Mechelen. Mattias Mete lånades också ut till Syrianska. I gengäld kom Ricardo Santos tillbaka, efter senaste klubbadress norska Sogndal.

Efter matchen följde ett två veckors uppehåll från allsvenskt spel.

Östgötacupen

Kvartsfinal Motala AIF – ÅFF 3–1

Till skillnad från åttondelsfinalen mot Tallboda ställde vi upp med ett ”förstärkt” U21-lag mot division II-laget Motala AIF, men det ursäktade ändå inte den usla insatsen. Förnedringen var ett faktum då hemmalaget bara använde sig av en av de tre bonusstraffarna och ändå vann matchen på ett bekvämt sätt till slut.

Vi tog dock ledningen i den 20:e minuten då Allan Olesen prickade in bollen efter hörna. Vår forne spelare, Robin Bornehav satte 1–1 på bonusstraff i den 26:e minuten.

Den första halvleken var verkligen inte bra men den andra blev ännu sämre, med få chanser att ta ledningen. Istället kunde MAIF rycka ifrån till 3–1 efter mål i den 71:a och 74:e minuten av Ibrahim Alushaj. Därefter var vi inte ens nära en reducering.

Matchen var ett fint tillfälle att marknadsföra klubben, men den uppgiften tog verkligen inte våra spelare till sig. Inte var det heller någon tröst att Motala till sist vann hela turneringen.

Nu vann vi inte ens på Kopparvallen

Omg: 17 ÅFF – IF Elfsborg 1–1

Tillbaka på Kopparvallen igen hoppades vi och trodde vi på en ny trepoängare mot de regerande mästarna. Vi hade fyra raka segrar på Kopparvallen med den sammanlagda målskillnaden 13–2.

Vi började också förtroendeingivande. Efter den svaga insatsen i Malmö och den usla mot Motala i Östgötacupen var det viktigt att komma upp på banan igen och visa vilket bra lag vi var. I den första halvleken mot Elfsborg visade vi också detta. Elfsborg försökte precis, som på Borås Arena pressa högt, men de våra spelade sig relativt enkelt förbi förstapressen och det är klart att självförtroendet lyftes efter det tidiga ledningsmålet i den sjätte minuten.

Andreas Dahlén kastade ett inkast nere till vänster på Elfsborgs planhalva. Kristian Bergström spelade tillbaka och Dahlén lyfte in bollen i straffområdet. Ricardo Santos spelade elegant fram till en helt ren John Owoeri, som inte gjorde något misstag, utan satte bollen högt bakom målvakten Kevin Stuhr Ellegaard.

Även om vi inte hade något markant spelövertag så kändes det som vi kontrollerade matchen i den första akten. Det fanns ett lugn i försvarsspelet och vi hade ett övertag på det centrala mittfältet. Med spelvändningar hotade vi framför allt på högerkanten och vi skapade även chanser för ett andra mål. Dessvärre blåstes Ricardo Santos eleganta lobbmål av för offside och Mohammed Abubakari sköt precis utanför stolpen efter ett mönsteranfall.

Elfsborg fick ett jätteläge i den första akten. Fick var det rätta ordet då domaren Andreas Ekberg från Lund gick på när Mohammed Bangura slängde sig efter att han var emot Daniel Sjölunds ben. Det var naturligtvis inte i närheten av straff men likväl fick Bangura chansen från elva meter. Ansatsen var dock kort och Mohammed lyckades inte vänta ut Henrik Gustavsson. Fimpen stod kvar och läste sedan straffen perfekt och klistrade bollen när han gick till höger. Domaren Ekberg stod inte för någon bra insats även i övrigt om jag utrycker mig väldigt milt! Anders Svensson borde exempelvis blivit utvisad redan i den första halvleken efter fula påhopp.

Henrik Gustavsson limmade Mohammed Banguras straff

Vi började även den andra halvleken bra med ett par fina anfall där sista spetsen saknades, men efter bara fem minuter började gästerna få allt mer att säga till om och tog sedermera över matchen. Vi verkade tappa orken och blev passiva. Elfsborg verkade dock inte heller ha tillräckligt med kraft för att få riktig spets i sina anfall och de heta målchanserna var därmed få.

Dessvärre utnyttjade de ett till synes svårt läge redan i den 57:e minuten. Henrik Gustavsson slog en lång utspark som Ricardo Santos tappade för enkelt. Tre mittfältare fanns för återerövring. Mohammed Abubakari var dock den ende som var aktiv av dem medan Daniel Sjölund och Kristian Bergström var passiva. Stefan Ishizaki kunde därmed löpa igenom och passa till vänster där Niklas Hult fanns. Vi såg ut att kunna avstyra faran med många spelare samlade, men Kristian Bergström tappade bort sitt vänsteransvar och där kom Johan Larsson farandes och fick fritt utrymme för sin erkänt giftiga högerfot. Bollen satt stenhårt upp mot det högra krysset.

Vi hade trots allt ett par bra chanser att ta ledningen men både Kristian Bergström och Imad Zatara sköt utanför. Bortalaget kunde dock också mycket väl ha tagit ledningen. Efter slutsignalen var det förstås besvikelse att vi inte närmade oss toppstriden ytterligare, men samtidigt en lättnad att vi inte tappade alla poängen.

Eftersom Helsingborg vann hängmatchen borta mot Halmstad med 1–0, var det hela tio poäng upp till förstaplatsen. Hastigt och olustigt var guldmedaljerna långt borta. Hoppet om europaspel levde dock i högsta grad – upp till Malmö och AIK på andra och tredje plats var det fem poäng.

Efter matchen lämnade Christoffer Karlsson, som under hösten spelade i Grebo.

Omg: 18 ÅFF – Gefle IF 1–1

Trots att vi kvitterade i slutskedet av matchen hemma mot Gefle var det en jättebesvikelse. Vi hade en jättechans mot ett Gefle som flängt runt i Europa och spelat i Europa League.

Det var egentligen väldigt märkligt – alla vet att det gäller att ha snurr på bollen för att låta tröttkörda spelare jaga för att därigenom få en klar fördel i slutet av matchen. Istället för att sätta fart med passningsspelet agerade vi emellertid väldigt långsamt och passningarna gick ofta på felvänd spelare vilket gjorde att tempot ytterligare sänktes. Vi skapade ändå en del goda lägen för att ta ledningen, men det blev istället gästerna som tog kommandot efter ett riktigt skitmål i den 53:e minuten.

Vänsterbacken Jens Portin slog en lång boll på vänsterkanten och Anton Tinnerholm fick fel riktning på nicken, in i banan. Mikael Dahlberg tog emot, vände bort Erik Moberg som täckte alldeles för smalt och Mikael dundrade in 0–1 upp i nättaket. Visserligen hade Dahlberg en hel del tur men det målet skulle ha förhindrats.

Luften gick ur oss mot Gefle

Målet fick de våra att vakna till lite och det blev lite enklare och rappare spel. Det dröjde dock till den 86:e minuten innan vi kunde kvittera. Petrit Zhubi sprintade in i straffområdet och blev fälld av David Fällman nere vid kortlinjen. Daniel Sjölund höll sig lugn och satte straffen säkert till höger när målvakten Emil Hedvall gick åt andra hållet.

Det blev spännande in i slutet, då Henrik Gustavsson gjorde en jätteräddning på Jakob Orlovs nick och Petrit Zhubi överarbetade i jätteläge på stopptid.

Eftersom både tvåan Malmö och trean AIK vann sina matcher hade vi hela sju poäng upp till en Europa Leagueplats.

Största bollinnehavet räckte inte

Omg: 19 ÅFF – Halmstads BK 0–1

I den tredje raka hemmamatchen hade vi en god chans till upprättelse och revanschlustan borde ha varit enorm, men vi var inte med från början och inom loppet av sex minuter släpptes det största hotet Mikael Bohman vind för våg i två jättechanser direkt.

Det var tur att Henrik Gustavsson var med från början och räddade två gånger om, men det hjälpte ju inte då Fimpen släppte in Mikael Bohmans skott från långt håll i den 59:e minuten. Det är ytterst sällan man sett Henrik göra en sådan tavla. Men det var inte bara Fimpens fel.

Ricardo Santos satsade inte fullt i någon höjdduell och gjorde det inte heller när Erik Moberg skickade fram bollen. Halmstad kunde därmed erövra bollen och när Antonio Rojas lyfte fram bollen till vänster tycktes varken Erik Moberg eller Daniel Hallingström ta faran på allvar. Katastrofen var ett faktum när Bohman enkelt kom emellan våra mittbackar och kom till skott.

Detta var ett av de mest bedrövliga mål som jag sett oss släppa in och det var förstås fasansfullt.

Vi såg annars ut att komma ut som ett nytt lag i den andra halvleken och skapade två jättelägen för ett ledningsmål. I den 46:e minuten anföll vi till höger och till sist fick Mohammed Abubakari ett upplagt läge något till höger om målet i straffområdet. Avslutet var bra men det var dessvärre också räddningen. I den 50:e minuten skickade Anton Tinnerholm in bollen från höger och Ricardo Santos nickade bra nära mål, mot bortre stolpen men Stojan Lukic gjorde en ännu svettigare räddning och vinkeln blev för snäv för Kristian Bergström, vars avslut satt i gaveln på returen.

Chocken kom i stället i och med Halmstads mål. Vi fortsatte dock att komma mycket djupare fram på Halmstads planhalva än i första halvleken och vände spelet bra ut på kanterna men det var alldeles för få bollar som matades in framför mål. Faktum var att vi inte lyckades skapa en enda riktigt het målchans efter bortamålet. Med ett bollinnehav på 71–29 i andra halvlek var det direkt svagt att inte skapa fler chanser. Totalt vann vi bollinnehavet med 67–33, vilket är det störst bollinnehav vi haft i de 90 matcherna vi spelat i Allsvenskan på 2010-talet.

AIK föll i toppmötet borta mot Malmö med 0–1 och vi hade därmed fortfarande sju poäng upp till trean AIK.

Borta från medaljstriden efter svintung förlust

Omg: 20 AIK – ÅFF 3–2

Trots den skrala poängutdelningen i de senaste matcherna fick vi ett gyllene tillfälle att få kontakt med toppstriden igen, via seger över AIK skulle vi bara vara fyra poäng efter solnalaget. Vi hade dock inte marginalerna med oss på Friends Arena och slarvade bort möjligheten.

Vi hade under en lång period klarat oss bra i försvarsarbetet, med få insläppta mål, men under denna period såg det ut som i början på säsongen med många alldeles för lättvindigt insläppta mål efter fatala individuella misstag.

Mål nummer ett denna fasansfulla måndag uppkom efter en slarvpassning från Martin Christensen. Visserligen halkade Martin i momentet innan, men han hade ändå fått bra koll på läget när dansken slog bollen rakt till Nabil Bahoui. Martin Christensen (som trots misstaget inte jobbade tillbaka tillräckligt), Anton Tinnerholm, Daniel Hallingström och Alberis da Silva agerade passivt när Bahoui väggspelade med Henok Goitom och kom fri in i straffområdet. Henrik Gustavsson såg ut att rädda, men bollen studsade oturligt på den förre brommapojken och in i mål.

Vi borde ha gått in med 1–1 i paus. Henrik Gustavsson slog en lång utspark i den 36:e minuten som Ricardo Santos nickskarvade och Imad Zatara sprintade sig fri. Dessvärre fick Imad bollen för långt ifrån sig och fick stressa iväg avslutet. Det var ändå väldigt nära då bollen rullade i den vänstra stolpen, men med en bättre touch hade Imad fått ett lugnare och bättre avslutningsläge. Marginalerna var alltså emot oss från början.

Efter en rätt svag första halvlek från båda lagen, tog vi kommandot i början på andra halvlek. Passningsspelet liknade mer det tidigare under säsongen än det långsamma och med hög felprocent som hade präglat vårt spel på sistone.

I den 60:e minuten kom så äntligen kvitteringen efter en fin omställning. Imad Zatara spelade in bollen från vänster. Ricardo Santos tog emot och spelade bakåt till Daniel Sjölund som på ett tillslag hittade Martin Christensen till höger. Martin tog emot och skickade in ett fint inlägg mot bortre stolpen och där språngnickade Imad Zatara in bollen. Målvakten Kyriakos Stamatopoulos var på bollen men var ändå chanslös när det sköna 1–1-målet föll.

Glädjen var dock inte långvarig för bara åtta minuter senare tog AIK åter ledningen. Celso Borges fick alldeles för lättvindigt avancera centralt och klippte till Erik Moberg med handen. Men istället för en solklar frispark till oss tilläts Borges fortsätta och han spelade ut bollen till höger. Andreas Dahlén var inte med på noterna och Martin Mutumba kunde styra in bollen framför målet. Daniel Hallingström såg ut att enkelt kunna styra undan inspelet, men stannade oförklarligt upp. Eftersom Anton Tinnerholm samtidigt hade tappat bort Nabil Bahoui, kunde den sistnämnde enkelt raka in det vidriga 1–2-målet.

Luften såg ut att gå ur oss, men ett nonchalant AIK, som verkligen inte var bra denna dag, kunde vi ändå matcha. Efter ett par byten och fler spelare i offensivare positioner kunde vi åter skapa ett visst tryck. I den 85:e minuten lyckades vi äntligen kvittera igen. Daniel Sjölund slog en fin boll i djupet till vänster som Petrit Zhubi tog emot och inlägget var utsökt. Ricardo Santos mötte med huvudet och satte 2–2 snyggt mot det bortre krysset.

Det var sedan riktigt svagt att vi inte kunde hålla undan. Vi hade ett jätteläge i den 91a minuten men straffades åter av en rent dålig värdering. Varför gick inte John Owoeri på utsidan om sin trötte back? Istället stannade han upp och slog en passning till höger som blev för hård. Men varför sprang inte Petrit Zhubi för fullt efter bollen? Det var i slutsekunderna av en viktig allsvensk match på bortaplan och vi var på väg att bryta en nedåtgående trend. Det var alltså inte frågan om någon korpmatch! Det var då helt oförsvarligt att bara jogga efter bollen bara för att passningen inte var bra slagen. Detta kostade oss nu poängen.

AIK kunde hålla i bollen efter vårt misslyckade anfall. Martin Mutumba vände väl enkelt bort John Owoeri till höger och spelade bollen bakåt där en helt oattackerad Ibrahim Moro kunde serva in bollen. Erik Moberg tappade helt bort markeringen på Henok Goitom som sopren kunde nickskarva bollen via den bortre stolpen och retsamt längs med mållinjen och in i mål. Det var samma stolpe som ställde oss ett spratt då Imad Zataras skott gick stolpe ut. Det hjälpte alltså inte att byta arena. 2010 var det Oscar Möllers skott som gick i insidan av stolpen och precis utanför mållinjen för att retsamt rulla utanför den bortre stolpen.

Det var en fasansfull förlust på alla sätt och drömmen om Europa via en framskjuten placering i Allsvenskan tycktes gå i kras, då vi hade hela tio poäng upp till AIK på fjärde plats.

Årets pärs slutade lyckligt

Svenska Cupen 2013–2014

Omg: 3 IFK Uddevalla – ÅFF 3–5 e str, 2–2 e ft och fng

I det tunga bakslaget från Friends Arena var vi tvungna att ladda om för måstematchen i Svenska Cupen i Uddevalla.

Mot ett division II-lag ska vi vinna, så är det bara, men rädslan inför den här matchen var ändå stor. Vi hade inte rosat marknaden i de senaste matcherna. Den dåliga konstgräsplanen skulle sänka tempot i vårt spel och mycket tydde på att Uddevalla skulle vara en svårare motståndare än många trott.

De tre delarna sammantaget gjorde att det här blev en tuff uppgift. Mycket tuff skulle det visa sig. Konstgräsmattan var av det gamla slaget som vi känner igen från Tipshallen i Jönköping till exempel. En tunn matta där allt gräs låg ner. Bollen rullade väldigt snabbt och vid minsta dålig touch studsade bollen iväg. Det är klart att hemmalaget bemästrade detta underlag bättre eftersom de tränar på det varje dag. Emellertid hade IFK Uddevalla länge velat byta ut detta konstgräs.

De gånger de våra fick flyt i spelet med få tillslag och löpningar i fria ytor, visade sig klasskillnaden, men då hemmalaget lyckades stressa oss med sin höga press och vi gjorde tekniska misstag så var det jämna steg.

Vi hamnade olyckligt i tidigt underläge, redan efter 14 minuter. Anton Tinnerholm blev hårt ansatt på högerkanten och fick inte tillräcklig hjälp av Petrit Zhubi. Den misslyckade chansbrytningen av Anton innan målet var inte bra och eftersom våra mittbackar agerade passivt fick Samir Fehric drömyta att skära in från vänster. Gustav Jansson borde ha klarat skottet vid sin främre stolpe men gjorde det tyvärr inte.

Vi hade sedan en riktigt svag period, men fick bättre fart på både ben och boll i mitten på halvleken. Framåt var det dock fortfarande för uddlöst. Den senare delen av första akten var tempot och kvaliteten för låg för att tränga igenom.

Vi öppnade den andra halvleken piggare och kom på ett bättre sätt runt på kanterna. Redan efter tre minuter fick vi straff sedan Petrit Zhubi rivits ned till höger i straffområdet. Daniel Sjölund satte elvametaren säkert till vänster om målvakten.

Vi fortsatte att skapa tryck mot hemmamålet och efter ett bra anfall i den 62:a minuten spelade Kristian Bergström in bollen i straffområdet. Ricardo Santos bröstade ned bollen och kunde peta in 2–1. Underbart!

Vi kontrollerade sedan matchen och skapade några bra lägen för ytterligare mål, men med tio minuter kvar blev det lite stressigt. Hemmalaget kunde flytta upp positionerna efter att de fått ett inkast. I den 82:a minuten fick Gustav Jansson en bakåtpassning från Erik Moberg och vår målvakt slog bollen olyckligt på en motståndare. Gustav räddade skottet men fick ingen hjälp på returen och Heidar Geir Juliusson kunde lyfta in 2–2.

Vi borde ändå ha avgjort tillställningen under full tid, men Petrit Zhubis avslut rensades undan på mållinjen och förlängning följde.

Det var väldigt nära att vi tog ledningen direkt. Petrit Zhubi spelade in bollen till vänster i straffområdet. Daniel Sjölund, lyfte bollen i insidan av den främre stolpen och bollen gick retsamt längs med mållinjen och förbi den andra stolpen.

I den andra förlängningskvarten sköt Daniel Sjölund ett bra skott i vänsterinnerläge, men målvakten räddade och Ricardo Santos nickade i stolpen.

Man var nära upplösningstillstånd, men det skulle alltså bli ännu värre. Nu var det straffsparkar som skulle fälla avgörandet…

Det började illa då hemmalagets Jesper Andreasson satte 3–2 hårt till vänster. Men Oscar Möller höll nerverna i styr och var också säker när han satte sin straff högt över den liggande målvakten fram till 3–3. Gustav Jansson tog sedan stor revansch och gjorde en bra räddning när han fällde sig säkert till vänster och motade Jeton Krasniqis skott. Dessvärre sköt Daniel Sjölund sin straff utanför den högra stolpen efter att målvakten gått åt samma håll. Glädjande nog brände Fredrik Brändén sin straff när han sköt högt över och Anton Tinnerholm satte 4–3 till höger om målvakten. Christian Nyberg sköt sin straff i ribbans ovansida och Kristian Bergström kunde sedan avgöra i den fjärde ronden och det gjorde han! Pligg satte bollen högt och säkert fram till 5–3 och det var en enorm glädje och lättnad som strömmade ur den, med puls över 200, skakande kroppen.

Detta var säsongens värsta pärs, men tack vare triumfen lever hoppet om spel i Europa League, när cupspelet fortsätter i mars. 

Fortsättning följer i del V – Hösten

Årskrönika 2013 – Dags för nästa steg!

Del III – Vårsäsongen

”Vi har haft en bra försäsong med i stort sett alla spelarna med på de flesta träningspassen. Vi hade en tidigare tävlingssäsong än vanligt med cupspel, men det är skönt att komma igång med Allsvenskan nu. Vi kan inte förbereda oss mer”, försäkrade vår tränare Peter Swärdh, inför den allsvenska premiären.

Det olustiga datumet den 1 april började Allsvenskan för vår del med en färd till Gävle.

Omg: 1 Gefle IF – ÅFF 1–0

Det kändes lite oroligt att åka upp till Gästrikland. Var stod vi egentligen? Vi hade varit ojämna under försäsongen och misslyckades i cupspelet. Var vi färdiga för att gasa i Allsvenskan? Svaret var tyvärr nej, då vi gjorde en blek figur på Strömvallen.

I den hårda motvinden kunde hemmalaget koppla grepp genom att låsa fast långbollarna framför vårt mål, men vi höll undan i den första halvleken.

Dessvärre fick vi åter se ett skräckexempel på hur det kan gå efter spel med små marginaler, som under försäsongen, då Daniel Sjölund skulle slå en för snål och svår boll, istället för det öppnare alternativet till vänster där Kristian Bergström stormade fram. Istället för ett halvt friläge så åkte vi på en omställning. Det skulle vi förstås klara men det var alldeles för passivt agerande av samtliga spelare. Att strunta i att agera efter att det första inlägget från höger blev alldeles för långt får aldrig ske. Ändå stötte inte Anton Tinnerholm ut och Jens Portin kunde helt ohotad måtta in bollen som gick förbi Mikael Dahlgren men Jakob Orlov kunde spela in bollen förbi en passiv Andreas Dahlén och en helt omarkerad Alexander Falsetas kunde raka bollen i öppet mål. Daniel Hallingström och Tom Pettersson hade nämligen fastnat vid den vänstra stolpen och mittfältarna kom inte ner och hjälpte till.

Målskytten skulle överhuvudtaget inte ha varit på plan för han skulle ha blivit utvisad redan i den 23:e minuten. Imad Zatara stoppades bryskt av Alexander Falsetas, men domaren Martin Hansson lät spelet gå för att utdela det gula kortet senare, men i nästa moment gick Falsetas även hårt åt Kristian Bergström i excellent omställningsläge, men Alexander fick bara ett gult kort. Det var väldigt fegt av Hansson att inte plocka fram två gula kort. Detta gav helt fel signaler och Falsetas förstod att han redan ”kvalificerat” sig för det gula kortet och inte skulle få mer, därmed kunde han meja ner Pligg också för att förhindra en farlig målchans för oss utan erforderligt straff.

passningsspelet var generellt för långsamt, men vi skapade trots allt tillräckligt med målchanser för att kunna nå en rättvis kvittering.

Omg:2 ÅFF – Malmö FF

Efter förlusten i Gävle var pressen större för seger i hemmapremiären mot Malmö FF, men då var vi tvungna att komma upp på en betydligt högre nivå.

Endast 3 500 personer kom för att se vår hemmapremiär, vilket var en enorm besvikelse och man undrade om folk inte ville att vi skulle vara i Allsvenskan. Det var visserligen fredag, men vi spelade hemmapremiär och klassikermöte mot guldaspiranterna från Malmö.

Första halvan av första halvleken var kontrollerad men utan chanser för båda lagen. Den andra halvan blev mer chansrik. Försvarsmässigt gjorde vi det länge bra, men obeslutsamhet och passivitet vid några tillfällen drabbade oss hårt.

Efter ett långsamt anfall i den 38:e minuten fick Simon Thern fritt utrymme att vända in från vänsterkanten och slå ett (misslyckat) inlägg. Imad Zatara, Mohammed Abubakari, Daniel Hallingström och Anton Tinnerholm fanns alla med möjlighet att stänga till i ytan men de var alldeles för passiva. Kristian Bergström var däremot alert och höll Jiloan Hamad bakom sig, men bollen gick förbi dem och eftersom Andreas Dahlén helt tappade markeringen på Magnus Eriksson, så fick vår förre spelare Magnus Eriksson fritt utrymme att pricka in bollen. Dalle kunde dock ha gjort sig större för att täcka skottet men det gick förbi. Henrik Gustavsson var tvungen att förflytta sig snabbt för att inte lämna högersidan öppen och hann inte stanna upp, men var ändå nära att styra undan bollen. Mange höll igen sin glädje men firade betydligt mer än när han gjorde mål hemma mot AIK 2012.

Efter målet tappade vi direkt kvalitet i spelet och det var oerhört skönt att vi kunde kvittera innan paus. I slutminuten av halvleken tog sig Anton Tinnerholm fram på ett bra sätt och blev nerriven utanför straffområdet. Kristian Bergström tog hand om frisparken lite till höger om målet och slog ett lågt skott och studsen ställde Johan Dahlin i MFF-målet.

Det såg lovande ut inledningsvis på den andra akten och vi oroade framför MFF-målet några gånger utan att få riktig spets, men så i den 57:e minuten tog istället Malmö åter ledningen. Vi gick bort oss med tre spelare på högerkanten; Imad Zatara, Emmanuel Dogbe och Anton Tinnerholm, som alla var för passiva och tappade position. Ricardinho fick loss bollen, men Anton Tinnerholm hade alla möjligheter att täcka av inläggsvägen, men precis som vid baklängesmålet på Strömvallen så joggade han fram mot inläggaren. Inlägget gick mot Magnus Eriksson, som Tom Pettersson helt tappat markeringen på, och Mange kunde enkelt nicka tillbaka bollen bortom den vänstra stolpen, där Erik Friberg sprintade in och prickade in bollen invid den bortre stolpen. Naturligtvis skulle Emmanuel Dogbe följt med Friberg men han tappade bort honom helt. Daniel Sjölund hade också alla möjligheter att täcka av skottvinkeln och hade dessutom Jiloan Hamad att hålla ögonen på, men var alldeles för passiv.

Tio minuter senare var vi ett helt slaget lag. Daniel Sjölund slog en riktig indianare på egen planhalva som Jiloan Hamad snappade upp och tog fart in i straffområdet, där han alldeles för enkelt tilläts gå emellan passiva Andreas Dahlén och Daniel Sjölund. Emmanuel Dogbe hade återigen släppt Erik Friberg som helt fri inne i straffområdet kunde ta emot, vända om och pricka in bollen. Daniel Sjölund försökte täcka av men var alldeles för seg i vändningarna. Anton Tinnerholm joggade åter och Simon Thern kunde också lika gärna fått bollen i fritt läge.

Efter målet sjönk spelnivån till högst division I-klass och Malmö kunde enkelt rulla runt för att spela av matchen. Det var fruktansvärt att se att vi inte ens försökte avsluta matchen med hedern i behåll.

Efter två raka förluster var vi näst sist i tabellen, men det var enda gången under säsongen som vi låg under strecken i botten.

Förlösande seger

Omg: 3 ÅFF – AIK 1–0

Efter den usla starten med två raka förluster, var pressen ännu större på seger mot AIK, som också hade inlett svagt (med två kryss).

Genom att värmen äntligen kom kunde Kopparvallens matta få sin välbehövliga bevattning för att speeda upp spelet. Vi var ännu inte riktigt i form för att utnyttja kontgräsmattans fördelar till fullo men vi lyckades vända spelet och hitta luckor hos det försvarsstarka motståndarlaget i tillräckligt utsträckning för att göra mål i början på andra halvlek.

Efter en frispark i den 59:e minuten bröt det stora jublet ut. Kristian Bergström lyfte in bollen och Nils-Eric Johansson fick inte bort bollen bättre än att Martin Christensen på ett fint sätt bröstade med sig bollen och petade fram bollen till Imad Zatara som från snäv vinkel i straffområdet till höger fick på en fin träff och därmed gjorde 1–0 via den bortre stolpen. Ett fantastiskt underbart mål!

Stor glädje och lättnad efter årets första seger

Äntligen kunde vi jobba utifrån en ledning och det var klart att våra spelare var väldigt måna om att hålla den. Man hade hoppats på att vi kunde hålla i bollen lite bättre, komma till fler möjligheter och på så sätt få avslut på anfallen, men lite för enkelt kunde AIK komma till attacker. När det gällde att offra sig för varandra och freda i eget straffområde så ska alla våra spelare ha heder, för där fajtades det verkligen om varje boll. Positionsspelet och förmågan att täcka undan för inlägg var också betydligt bättre än vid tidigare matcher.

Det var en oerhört lättnad efter triumfen. Nu var vi med i matchen igen.

Omg: 4 Halmstads BK – ÅFF 0–0

På en dålig naturgräsplan spelade vi förvånansvärt fin fotboll i den första halvleken och skapade tillräckligt med målchanser för en 2–0-ledning i paus. Främste målsumpare var Kristian Bergström som trots fina lägen inte lyckades överlista Stojan Lukic i hemmamålet.

Besvikelsen var stor att vi inte lyckades spräcka målnollan och hemmalaget fick en andra chans genom att det fortfarande var mållöst efter 45 minuter. HBK kom ut som ett aggressivare lag i den andra akten och vårt passningsspel med för små marginaler blev väldigt farligt då vi tappade bollen. Kristian Bergström iklädde sig rollen som poängräddare i andra halvleken genom att han rensade undan på mållinjen efter två hörnor.

Sammantaget var oavgjort rättvist, men om vi hade haft ledningen i paus, så tror jag inte att vi hade tappat poäng.

Omg: 5 ÅFF – IFK Göteborg 1–2

I en halvtimmes spel var det en rätt dålig match hemma mot Göteborg med flera felpassningar och bolltapp av båda lagen. Både vi och Göteborg hade dock mycket folk på rätt sida om bollen och det blev därmed chansfattigt. Därefter tog vi tag i matchen och hade flera goda möjligheter att ta ledningen men kvaliteten och beslutsamheten var inte tillräckligt god.

Efter ett väldigt fint anfall på stopptid av den första halvleken blev Daniel Sjölund helt fri, men mottagningen blev lite för kort och istället för att vrida in bollen i det bortre hörnet gick skottet mitt på målvakten John Alvbåge som kunde rädda. Vi hade verkligen behövt det där målet mot den försvarsstarka serieledaren.

I den 55:e minuten slog Kristian Bergström ett för kort inlägg från vänster och Göteborg vann bollen precis utanför eget straffområde. Det ska vi så klart klara av, men det gjorde vi inte 2012 på Gamla Ullevi när Göteborg ställde om från eget straffområde och gjorde 1–0. Dessvärre upprepades eländet. Emmanuel Dogbe tittade bara på bollföraren Sam Larsson och släppte helt Philip Haglund. Förmodligen kände sig Dogbe tvungen att avlasta Anton Tinnerholm som också hade Tobias Hysén till höger att hålla reda på, men det gäller att säkra centralt i första hand och Emmanuel kom på mellanhand. Erik Moberg tittade också på boll vid främre stolpen där han inte hade någon uppgift och borde ha tagit en centralare position när han såg att Anton täckte av vinkeln mot målet för Hysén. Tom Pettersson därbakom hade Hannes Stiller att hålla ögonen på. Tobias Hysén slog inlägget mellan Erik och Tom och där dök en helt omarkerad Philip Haglund upp och knoppade in bollen bakom en chanslös Henrik Gustavsson.

Det första målet var inte helt lätt att försvara sig emot men det andra var egentligen helt ofattbart att vi släppte in. Första insläppta målet mot Gefle borde ha väckt tankarna att inte ta några risker då de våra trodde faran var över efter ett dåligt inlägg och Anton Tinnerholm joggade ut mot bollföraren. Nu hände det osannolikt igen då Philip Haglund lyfte en dålig boll på chans från höger. Hela vårt lag tycktes tro att bollen skulle gå ut över kortlinjen och Anton joggade på nytt, men Sam Larsson hann få fatt i bollen och för sent satsade Anton på att återvinna den och blev därmed bortspelad. Emmanuel Dogbe tappade markeringen på Hannes Stiller och när Sam spelade snett bakåt hade Stiller all tid att sikta in sig på det bortre hörnet.

Precis som på Gamla Ullevi 2012 tillät IFK oss att komma långt in på deras planhalva i slutet, men för lite rörelse, för mycket kladd och obeslutsamhet ledde att vi inte kom till många avslut. Det var först när Oscar Möller kom in som vi skapade hot i djupled.

Reduceringsmålet kom till slut i den 89:e minuten. Henrik Gustavsson kastade snabbt ut bollen till Petrit Zhubi som tog sats från egen planhalva och sprintade förbi flera motspelare. Han nådde nästan IFKs planhalva innan han släppte ut bollen till höger där Oscar Möller kom stormande och tryckte in 1–2.

Vi fick en hörna i den 94:e minuten där bollen dansade framför målet men tyvärr fick vi inte in bollen. Vi hade ett markant bollinnehav (57–43) men det hjälpte föga.

Omg:6 Kalmar FF – ÅFF 0–0

Inför matchen mot Kalmar blev John Owoeri spelklar även om debuten fick vänta ännu en match.

Vi startade illa på Guldfågeln Arena och när Andreas Dahlén åkte på ett horribel rött kort i den 20:e minuten, av domaren Markus Strömbergsson från Gävle, såg det allt annat än ljust ut. Våra grabbar på planen knöt dock näven i fickan och uppträdde mycket disciplinerat i försvarsspelet. Fajterhjärtat plockades verkligen fram och trots nära 75 minuter med en man mindre på planen höll vi nollan. Faktum var att vi till och med var närmast ett segermål, där Erik Moberg bland annat tvingade Etrit Berisha till en svettig räddning med en nick efter Kristian Bergströms frispark.

Totalt sett var vi mycket nöjda med poängen eftersom förutsättningarna ändrades radikalt efter utvisningen. Den starka moralen bådade gott inför framtiden.

Storseger på 600-årsdagen

Omg: 7 ÅFF – Djurgårdens IF 5–1  

Åtvidaberg som ort fyllde 600 år lördagen den 4 maj och mycket stod på spel när vi mötte det krisande jumbolaget Djurgården på Kopparvallen.

Efter en nervös inledning tog vi grepp om matchen och i den 19:e minuten stoppades Viktor Prodell bryskt av Mattias Östberg, strax utanför straffområdet. Djurgårdsspelaren fick en varning och Imad Zatara drämde in frisparken fram till 1–0, sedan Marc Pedersen försökt rädda men ställde istället Kenneth Höie i målet, när han misslyckades få bollen utanför målramen.

I den 36:e minuten gjorde vi det mycket viktiga 2–0-målet. Daniel Sjölund fångade upp bollen vid mittpunkten och spelade fram till Kristian Bergström i vänsterinnerläge. Pligg spelade på två tillslag vidare till Imad Zatara som använde tre snabba touch för att leverera bollen vidare till Viktor Prodell, som prickade in bollen via den högra stolpen.

Vi spelade egentligen inte någon strålande fotboll i den första halvleken, men hade full koll efter 2–0-målet.

I andra halvlek fick vi sedan en flygande start genom 3–0 i den 48:e minuten. Efter ett fint anfall på vänsterkanten där Daniel Sjölund spelade in bollen, fick Imad Zatra ett bra läge men målvakten gjorde en kanonräddning med sitt släpande ben. Bollen gick i en vid båge utanför straffområdet där Tom Pettersson fångade in den och klippte in bollen via en djurgårdsspelares hjässa som ställde Kenneth Höie i målet.

Imad Zatara laddar för 4-0-målet

Målet avgjorde matchen och vi kunde spela ut Djurgården därefter. I den 61:a minuten ökade vi på till 4–0. Kristian Bergström spelade fram bollen till Daniel Sjölund som avancerade in i banan och spelade bollen snett bakåt och Imad Zatara kunde skjuta in bollen i det vänstra hörnet.

Bara två minuter senare föll 5–0. Tom Pettersson spelade ut bollen till vänster och Viktor Prodell vinklade in bollen i det bortre hörnet.

5–0 redan i den 63:e minuten! Det kändes som det kunde rinna iväg till en riktig storseger, men det blir ofta svårt att fortsätta ösa på när matcherna är avgjorda. Alla vill fram och göra mål, men hemjobbet lämnades lite åt sidan.

Vi skapade flera heta lägen för att öka på ledningen men det blev istället Djurgården som reducerade. Efter passivitet i försvarsspelet kunde Simon Tibbling spela tillbaka i straffområdet till höger och Amandou Jawo prickade in bollen i det främre hörnet.

Hela 5–1 i den viktiga bottenmatchen var ett fantastiskt styrkebesked och vi avancerade till en tiondeplats i Allsvenskan.

Omg: 8 Östers IF – ÅFF 0–1

Med klart förbättrat självförtroende klev vi in och spelade skjortan av Öster på Myresjöhus Arenas dåliga naturgräsplan. Det var härligt se våra mannar kunna prestera så pass bra passningsfotboll på den undermåliga gräsplanen. Det var ett snäpp bättre än den första halvleken på Örjans Vall och det goda spelet varade under i stort sett hela matchen.

Men precis som mot Halmstad fick vi inte in bollen trots mängder av fina chanser. I den 72:a minuten var det dock äntligen dags. Anton Tinnerholm bröt bollen framför eget straffområde och spelade fram bollen till John Owoeri. Anton rusade sedan upp till höger i straffområdet och fick tillbaka bollen efter att Kristian Bergström och Viktor Prodell spelat vidare. Vilken underbar känsla det var att stå bakom målet när Anton klippte in 1–0-målet!

Vi hade flera fina chanser att öka på ledningen, men hemmalaget vaknade också till och skapade sina första målchanser i matchen och man hade hjärtat i halsgropen ett par gånger. Vi klarade oss från baklängesmål och kände lättnaden över ett visst avstamp nedåt i tabellen, fyra poäng till kval- och nedflyttningsplats till Gefle respektive Syrianska. Vi avancerade också till sjunde plats och skulle under resten av säsongen aldrig vara sämre än nia.

Omg: 9 IFK Norrköping – ÅFF 2–1

Vi visade på stigande form inför derbyt på Nya Parken och till stora delar gjorde vi en bra första halvlek, där vi dominerade matchbilden eftertryckligt och skapade flera kanonlägen. Det var bara två fel. Vi gjorde bara ett mål och släppte in ett skitmål efter hörna i den 19:e minuten.

Martin Christensens bästa sida är inte försvarsspelet och han täckte helt tokigt nere vid hörnflaggan och släppte sin motståndare längs kortlinjen istället för att styra honom ut i planen. Nödåtgärden stoppade dock misstaget, men en onödig hörna från vänster var inte bra med Martin Smedbergs högerfot.

IFK ställde fullt med folk in på mållinjen så att inte Henrik Gustavsson skulle komma ut, men Isaac Kiese Thelin löpte i en båge från sin utgångsposition vid den bortre stolpen och utan tillstymmelse till markering fick han gå upp och nicka in bollen i gröten framför mål. Siim Luts vinklade bollen mot mål och den rullade mellan benen på Mohammed Abubakari. Fimpen försökte sparka undan bollen men träffade Andreas Johanssons ben och in i mål.

Målet fick dock till effekt att vi tog över matchen fullständigt och radade upp fina lägen.

I den 29:e minuten kunde vi äntligen kvittera. Mohammed Abubakari vann tillbaka en boll som han själv tappat, avancerade och hittade ut till Martin Christensen till höger som slog ett fint inlägg som Imad Zatara skarvade vidare till Kristian Bergström. Pligg satte skottet lågt till höger om David Nilsson och in i mål.

Vi hade flera fina lägen även efter kvitteringsmålet men lyckades inte trycka dit någon mer boll innan paus, vilket var en stor besvikelse. Vi hade därmed bjudit in hemmalaget till en andra chans. Någon större förändring blev det dock inte i början på andra halvlek, då vi fortsatt dominerade stort, men sedan pulserade matchen några gånger där IFK visade större arbetsmoral samtidigt som vi blev passiva och släppte igenom dem.

Det kändes ändå som om vi skulle kunna mala ner hemmalaget men på nytt åkte vi på ett riktigt skitmål i den 74:e minuten. I långsamt gemak fick IFK:arna lalla runt bollen efter en hörna och utan någon som helst press (Daniel Sjölund borde stött upp bättre) kunde Andreas Johansson lyfta in en boll i straffområdet. Andreas Dahlén följde inte alls med Martin Smedberg när denne smög in från höger. Anton Tinnerholm och Daniel Hallingström försökte reparera skadan genom att täppa till därbakom, men Smedberg kunde ändå vända om och skjuta mellan dem varvid bollen retfullt smet förbi Henrik Gustavsson och in vid den bortre stolpen.

Vi förmådde sedan inte återta initiativet för att pressa för en kvittering, även om vi hade några bra chanser efter djupledsspel. Därmed var en svintung derbyförlust ett faktum och vi sjönk till en niondeplats i tabellen.

Stark återhämtning

Omg: 10 ÅFF – Mjällby AIF 3–0

Genom historien har vi ofta haft svårt att ladda om efter derbymatcher och nu var det dessutom kort med tid från söndag till torsdag. Trots detta kom vi tillbaka mycket starkt efter fadäsen i Norrköping mot ett Mjällby som överraskande nog låg trea innan drabbningen.

Vi spelade ingen strålande fotboll i första halvlek och det var två passiva lag inledningsvis. Lyckligtvis var det vi som bröt ställningskriget.

Viktor Prodell plockar ned bollen och gör 1-0 

I den 26:e minuten ställde vi om efter ett mjällbyanfall. Martin Christensen spelade in bollen till Viktor Prodell som förpassade bollen vidare till Mohammed Abubakari. Mommo slog en djup boll till Kristian Bergström som sprintat in från vänster och skickade in bollen framför mål. Viktor Prodell tog elegant ned bollen och tryckte in 1–0.

I den 42:a minuten hade Mjällby ett farligt anfall till höger där Haris Radetinac fick tillbaka bollen från Mahmut Özen men Henrik Gustavsson kunde rädda skottet från Haris. Istället tog vi sats framåt. Daniel Sjölund spelade vidare till Mohammed Abubakari i mittcirkeln. Mommo slog en fin boll till Martin Christensen. Anton Tinnerholm lappade över på högerkanten och fick bollen. Inlägget fram till Imad Zatara var sedan riktigt bra och Imad nickade in 2–0 invid den högra stolpen. 

Mjällby fick ett utmärkt reduceringsläge i den 50:e minuten efter att Tom slagit en slarvig passning. Kristian Haynes och Marcus Ekenberg spelade sig fram till ett bra högerinnerläge, men Haynes sköt utanför den bortre stolpen.

I den 57:e minuten kunde vi istället göra det förlösande 3–0-målet. Henrik Gustavsson slog en lång boll till höger. En mjällbyspelare nickade, Imad Zatara fångade upp bollen och vände ut och in på mjällbyförsvaret. Han såg ut att komma i för snäv vinkel, men satte ett riktigt klassavslut i det främre krysset. Ett helt fantastiskt mål med andra ord.

Vi var sedan betydligt närmare en större seger, på våra omställningar, än vad Mjällby var en reducering.

Det var mycket skönt att komma tillbaka så starkt efter derbyförlusten. Vi avancerade åter till sjunde plats och var sex poäng före bottenkvartetten – Halmstad, Öster, Syrianska och Djurgården.

Östgötacupen

Åttondelsfinal Tallboda IF – ÅFF 4–8

I regnet på en väldigt ojämn fotbollsplan var det inte lätt att prestera grannlåt mot division V-laget Tallboda IF. Hemmalaget hade sex bonusstraffar. Tack vare att Tallboda prickade in sina fyra första bonusstraffar var det länge match, men efter att Gustav Jansson knipit de två sista straffarna kunde vi gå ifrån till en till sist klar 8–4-seger.

Vi ställde upp med ett starkt lag med endast spelare ur A-truppen och toppade med flera starka kort i andra halvlek.

Våra målskyttar: Mattias Mete(2 st), Oscar Möller(2 st), John Owoeri, Viktor Prodell, Joel Rajalakso och Petrit Zhubi.

Samma trista visa på Olympia

Omg: 11 Helsingborgs IF – ÅFF 3–0

Helsingborg var suveräna serieledare efter en mycket stark vår, men vi hade inte släppt in ett enda mål på naturgräs och tron var stark att vi kunde rubba dem. Men tyvärr blev det samma gamla visa på Olympia – förlust med 0–3.

Vi började svagt, passivt och räddhågset. Redan efter en kvarts spel släppte vi in det första målet. Andreas Dahlén slog en passning rakt i famnen på Robin Simovic som senare hittade fram till Alejandro Bedoya. Daniel Hallingström hängde inte alls med i svängarna och amerikanen fick fritt utrymme för sitt skott. Henrik Gustavsson var på bollen men kunde inte hålla bollen utanför den högra stolpen.

Efter en riktigt risig period efter målet där de våra såg skrämda ut av det ”mäktiga” Helsingborg kom vi igen en aning och Imad Zatara nickade bra på Andreas Dahlens fina inlägg men målvakten Pär Hansson räddade bra enda gången han behövde ingripa. Hade Viktor Prodell varit på tårna så hade han satt returen.

HIF kom tillbaka och efter stor passivitet åkte vi på 0–2 i den 26:e minuten. Alejandro Bedoya fick alldeles för enkelt komma till skott i halvmånen utanför straffområdet. Henrik Gustavsson svarade för en bra räddning men Andreas Dahlén var sen på returen och slog bollen till inkast. Ardian Gashi fick sedan bollen i högerinnerposition och kunde nästan helt obehindrat vandra igenom och klippa in bollen vid det främre krysset. Imad Zatara försökte göra en ansats, men täckte på helt fel sida och fullföljde inte. Daniel Sjölund passerades också alldeles för enkelt och därbakom var både Andreas Dahlén och Erik Moberg passiva. Henrik Gustavsson kunde också ha varit mer på tå i målet.

Uppförsbacken var enorm men chansen fanns fortfarande, men eftersom vi inte nyttjade de fåtal lägena som dök upp var matchen förlorad. HIF hade flera feta lägen att öka på till en storseger, men det dröjde till den 86:e minuten innan helt avgörande 3–0 föll.

I den 86:e minuten sprintade Alejandro Bedoya igenom i högerinnerposition överlappade med Alvaro Santos. Amerikanen sprang ifrån en passiv Andreas Dahlén och skickade in bollen framför mål där Christoffer Andersson sprintade ifrån en passiv Anton Tinnerholm och rakade in bollen.

I och med förlusten hade vi hela tolv poäng efter Helsingborg i topp. Vi tappade också en placering till åttonde plats då AIK smet förbi. Vi hade fem poäng ned till kval- och nedflyttningsplats till Syrianska respektive Brommapojkarna.

Ett sommaruppehåll följde sedan.

Fortsättning följer i del IV – Sommaren

Årskrönika 2013 – Dags för nästa steg!

Del II – Försäsongen och Svenska Cupen

Att vi hade bättre förutsättningar inför den här säsongen än 2012 rådde ingen tvekan om. Hela föreningen hade fått ytterligare ett år i Allsvenskan med allt vad det innebar. Peter Swärdh som lotsade oss 2007–2008 var tillbaka som tränare med ytterligare erfarenhet från fyra år i en klubb med liknande förutsättningar – Mjällby AIF.

Sedan bakslaget med spel i division II 2001, har vår förening utvecklats starkt. Spelartruppen har blivit bättre för varje år sedan dess (men under 2005 och 2006 hade vi en tunna trupper). Vi har också bibehållit stor kontinuitet på ledar- och spelarsidan. Även om några riktigt starka kort har lämnat på senare år.

Magnus Eriksson lämnade för belgiska KAA Gent efter 20 matcher 2012. Succén uteblev där men han kom tillbaka till Sverige inför säsongen 2013 (Malmö FF) och gjorde dundersuccé. Förutom honom var det ytterligare 3 spelare av de 14, som fick mest speltid i Allsvenskan under 2012, som lämnade; vänsterbacken Jesper Arvidsson samt mittfältarna Amir Suljic och Tobias Nilsson.

Alain Junior Ollé Ollé och Christoffer Karlsson lånades ut till Varbergs BoIS i Superettan hösten 2012. Christoffer kom tillbaka inför 2013 men Alain Junior Ollé Ollé fortsatte karriären i Uruguay och CA Cerro.

Forwarden Diego Silva (som införskaffades sommaren 2012) var skadad under hela hösten och kunde inte medverka I Allsvenskan. Brassen lämnade för Botafogo Futebol Clube i hemlandet efter säsongen och han spelar nu i Marocko och Olympique Safi.

Vänsterbacken Andreas Johansson gick till Kristianstads FF och tredjemålvakten Thomas Thudin lade skorna på hyllan. Ingen av dessa fick dock någon speltid i Allsvenskan.

De förlorade spelarna

Jesper Arvidsson (29 matcher, 3 mål), Djurgårdens IF

Tobias Nilsson (22 matcher, 10 inbytta), Örebro SK

Magnus Eriksson (20 matcher, 11 mål), KAA Gent (Belgien)

Amir Suljic (15 matcher, 1 mål), Ljungskile SK

Alain Junior Ollé Ollé (7 matcher, 4 inhopp), CA Cerro (Uruguay)

Diego Silva (0 matcher), Botafogo Futebol Clube

Andreas Johansson (0 matcher), Kristianstads FF

Thomas Thudin (0 matcher), Slutat

Totalt förlorade vi 22 % av den totala matchsumman från 2012 (24 % av startmatcherna). De förlorade spelarnas mål uppgick till 31 % (15 stycken) och assisten till 28 % (10 stycken).

Sett till antal startmatcher och mål tappade vi betydligt fler än inför säsongen 2012 då vi tappade 14 % av startmatcherna och 12 % av målen).

Vi förstärkte truppen med 5 spelare inför säsongen

Som ersättare till vänsterbacken Jesper Arvidsson värvade vi Andreas Dahlén från Djurgårdens IF. Pontus Nordenberg kom redan under sommaren 2012, men var utlånad till Nyköpings BIS under hösten. Från Vasa IFK tillkom också unge försvarsspelaren Hampus Holmgren (17 år). Dessvärre skadade finländaren en fot och blev borta hela våren. 

 

På mittfältet förstärkte vi med ett riktigt meriterat förvärv i form av innermittfältaren Daniel Sjölund som hade spelat 205 allsvenska matcher för Djurgården under tio säsonger och även spelat 36 A-landskamper för Finland.

På topp tillkom Joel Rajalakso från Enköpings SK.

Tre spelare tillkom under sommaren 2012 och trion var nu alltså disponibla för hela 2013 (vilket kunde likställas som 1,5 nyförvärv). Det handlade om mittfältarna Mohammed Abubakari, Martin Christensen och Imad Zatara. Den sistnämnde flyttades dock upp på topp under säsongen.

I en truppjämförelse med 2012 bytte vi vänsterback med Djurgården. Pontus Nordenberg ersatte också som vänsterbackbackup för Andreas Johansson.

På mittfältet fick vi in större spetskompetens i form av Daniel Sjölund istället för Tobias Nilsson och Amir Suljic. Eftersom Bruno Marinho var långtidsskadad och riskerade att missa hela säsongen hade vi det dock något tunnare beställt med innermittfältare. Bredden var ändå stor med en bra backup i Tom Pettersson. Och Emmanuel Dogbe, som inte fick någon speltid i Allsvenskan 2012, var nu mogen att kliva in på allvar. Lägg därtill att Mohammed Abubakari var med från början till skillnad från säsongen 2012. Dessutom hade vi större bredd på kanterna än tidigare och kunde därmed flytta in Kristian Bergström vid behov. Martin Christensen och Imad Zatara var också med från start till skillnad från året innan.

På topp hade vi inte ersatt Magnus Eriksson och hans efterföljare Diego Silva, men med flera högermittfältare kunde Imad Zatara flyttas upp på topp och senare tillkom även anfallaren John Owoeri från Nigeria och NPA Warri Wolves.                            

Sammantaget hade vi en mer erfaren och bättre spelartrupp än 2012. Förutsättningarna på alla plan var därmed goda för att klättra ytterligare i den allsvenska tabellen och häng på toppen kändes fullt realistisk.

Försäsongens träningsmatcher

Vi spelade sju försäsongsmatcher; två allsvenska lag, två från Superettan, ett från division I, samt ett lag från norska Tippeligaen och ett från kinesiska andraligan på träningslägret i Turkiet.

ÅFF – IFK Värnamo 2–1

Precis som förgående år inledde vi hemma mot superettanlaget IFK Värnamo, men den här gången gick det trögare. Vi började bra men fick inte in bollen och allt eftersom kom Värnamo in i matchen. I den 56:e minuten gjorde Abdul Khalili 0–1 med ett välriktat skott.

Vi såg ut att åka på en neslig premiärförlust, men vi samlade kraft på slutet och till sist gav det utdelning. Efter en hörna i den 83:e minuten från höger av Imad Zatara kunde Mohammed Abubakari med en bredsidesvolley elegant trycka in 1–1 i det bortre krysset. I den 88:e minuten tryckte Oscar Möller in 2–1 invid den bortre stolpen efter retur på Imad Zataras inlägg.

GAIS – ÅFF 0–3

Exallsvenska GAIS ställde upp med ett ungt lag på Valhalla IP och bjöd inte på något stort motstånd. Den första halvleken var svag från vår sida och slutade mållös. Vi gjorde en klart bättre andra halvlek och då kom också målen.

Efter en lång fin spelvändning i den 61:a minuten slog Martin Christensen ett inlägg från vänster och Viktor Prodell löpte in centralt och nickade in 1–0. Tre minuter senare kom Petrit Zhubi i högerinnerläge och hittade Joel Rajalakso som var först på bollen och gjorde 2–0. Efter ett vänsterinlägg av Emmanuel Dogbe nickade Erik Moberg in 3–0 i andravågen efter en hörna i den 90:e minuten.

ÅFF – Eskilstuna City FK 2–0

Daniel Sjölund debuterade mot Eskilstuna

Vi besegrade division I-laget Eskilstuna med 2–0 efter att Mattias Mete gjort båda målen. Efter en halvtimmes spel tog vi ledningen. Emmanuel Dogbe drog i gång ett anfall och spelade till Joel Rajalakso, som spelade vidare ut till Petrit Zhubi till höger, som slog inlägget till Matias Mete som tog emot bollen vände bort en försvarare och lade in 1–0.

I den 71:a minuten ökade vi på till 2–0. Vi fick tryck mot Eskilstunamålet och bollen hamnade hos Allan Olesen till höger, som hittade Mattias Mete med ett perfekt inlägg. Mete nickade elegant in bollen invid det bortre krysset. Det var ingen stor match men vi kontrollerade tillställningen.

ÅFF – IFK Norrköping 2–2

I årets första derby inför drygt 1 000 personer i det rysliga vintervädret på Kopparvallen gjorde vi en riktigt bra förstaakt och dominerade den första halvleken. I den 18:e minuten skickade Kristian Bergström in en hörna från vänster som Viktor Prodell nickade i ribban och Mohammed Abubakari satte returen.

Viktor Prodell på språng i säsongens första derby

I den 22:a minuten replikerade dock gästerna. Martin Smedberg Dalence slog en vänsterhörna som en omarkerad David Wiklander kunde nicka in fram till 1–1.

Efter ett snabbt anfall i den 33:e minuten spelade Kristian Bergström in centralt och Oscar Möller klippte till, bollen tog i ryggen på David Wiklander och gick i en perfekt båge över målvakten och dök in precis under ribban.

Den andra halvleken blev tyvärr sämre spelmässigt och vi sjönk längre ned i banan. Efter en svag period en kvart in på andra halvlek kvitterade gästerna. Efter ett anfall till vänster slog Mathias Florén ett inlägg som Erik Moberg skarvade bort men strax utanför straffområdet kunde en helt omarkerad Rawez Lawan klippa till på volley och bollen letade sig in precis vid den vänstra stolpen.

Ett träningsläger i turkiska Side följde därefter, med två matcher.

ÅFF – FK Haugesund 0–3

Efter en svag insats och två missade straffar föll vi med hela 0–3 mot det norska Tippeligaelaget Haugesund, som var fysiskt och starkt i sitt djupledsspel. Vi hamnade i underläge direkt efter att Alexander Toft Søderlund prickat in en frispark redan i den andra minuten. Daniel Hallingström fick sedan chansen att kvittera från elva meter men sköt straffen i stolpen. I den 74:e minuten fick vi en ny möjlighet på straff, men Mattias Metes elvametare blev inte bättre än att målvakten Per Morten Kristiansen kunde rädda.

Vi avslutade slarvigt och efter stora misstag kunde Maic Sema göra 0–2 på straff och Pontus Engblom prickade in 0–3.

ÅFF – Beijing BIF FC 1–0

Det blev en tempofattig och rätt avslagen historia mot det försvaga andraligalaget från Kina. Vi var kraftigt spelförande men det gick för långsamt för att vi skulle omsätta spelarövertaget i tillräckligt många målchanser. Målet föll i den 69:e minuten då Oscar Möller sprintade i djupet på vänsterkanten, tog sig förbi sin back och spelade snett inåt bakåt, där en kines stötte bollen i eget mål.

Efter träningslägret följde genrep i Borås.

IF Elfsborg – ÅFF 1–2

Efter en mycket stark insats vann vi borta mot det regerande mästarlaget Elfsborg med 2–1. Speciellt glänste spelet i den första halvleken och där grundlades också segern.

I den 23:e minuten lyfte Kristian Bergström in en hörna och efter tryck från vår sida kunde tillslut Daniel Hallingström göra en stående cykelspark in i mål.

I den 38:e minuten ökade vi på till 2–0. Anton Tinnerholm revs ned i straffområdet av Andreas Klarström och Viktor Prodell kunde säkert pricka in straffen till vänster om Kevin Stuhr Ellegaard.

I den andra halvleken fick hemmalaget betydligt mer att säga till om, men vi hade ändå feta chanser att avgöra matchen. I den 74:e minuten föll dock reduceringen. Johan Larsson lyfte in en hörna och helt omarkerad kunde Anders Svensson vräka sig fram och knallhårt nicka in reduceringen, men närmare än så kom inte hemmalaget på Borås Arena.

Efter några tveksamma insatser i Turkiet, verkade vi pricka in storformen lagom till allvaret skulle börja, efter ett fint vägvinnande passningsspel i den första halvleken och ett stabilt organiserat försvarsspel i den andra akten, med inslag av vassa omställningar. Det såg med andra ord lovande ut inför Svenska Cupen!

Svenska Cupen 2012–2013

Efter cupsegern borta mot Skövde AIK med 3–0 hösten 2012 kvalificerade vi oss för Svenska Cupens gruppspel under mars 2013. Tack vare att vi nådde en plats på övre halvan av Allsvenskan 2012 var vi toppseedat. Det innebar att vi fick två hemmamatcher i gruppspelet. Varav den sista hemma mot det andraseedade laget, vilket blev Djurgårdens IF (eftersom de kom nia). I övrigt lottades vi mot Jönköping Södra IF (hemma) och Umeå FC (borta).

Vi var gruppfavoriter och möjligheterna kändes goda att vi skulle bli en av de fyra främsta gruppsegrarna, vilket skulle innebära hemmamatch även i kvartsfinalen. Sedan skulle bara en semifinal och final stå i vägen för spel i Europa League. Jag trodde naturligtvis stenhårt på detta.

”Det känns bra att vi kan korta ner försäsongen lite och få skarpare läge. Vi har haft en gynnsam träningsperiod med bra kontinuitet där vi har kunnat jobba med helheten på ett bra sätt. Vi är inte formtoppade ännu man vi har ändå gett oss möjligheten att kunna prestera på en hög nivå genom att inte köra på för hårt”, analyserar vår tränare Peter Swärdh innan allvaret började.

ÅFF – Jönköpings Södra IF 3–1

Vi har sällan haft några enkla matcher mot Jönköping och detta blev inget undantag. Efter en till stora delar svag insats, med långsamt tempo och slarvigt passningsspel hamnade vi i underläge i den 67:e minuten. Vår forne Tommy Thelin slog in bollen från vänster och Aleksei Kangaskolkka kunde turligt få bollen i mål på gästernas första målchans. Det var alldeles för tamt försvarsspel i det agerandet och man får aldrig chansa och tro att en spelare är offside, som det såg ut att vi gjorde.

Uppförsbacken var besvärlig, men efterhand kunde vi etablera ett spel på Jönköpings planhalva med lite mer fart och djupledsspel, som nästan helt saknades dessförinnan. Daniel Hallingström var mycket nära med en nick strax utanför krysset och Kristian Bergström fick helt öppet läge med vänstern men sköt över.

Det verkade inte vara vår dag, men så i den 83:e minuten slog Tom Pettersson till efter en hörna från höger av Kristian Bergström och nick av Viktor Prodell. Genast blev det mycket bättre kvalitet och spelvändningarna som är en av våra nycklar satt som de skulle. Bara tre minuter senare slog Allan Olesen ett inlägg från höger och Emmanuel Dogbe drog in 2–1 på volley. Vi hade vänt. Underbart!

Viktor Prodell satte säkert straffen fram till 3-1

På stopptid kom Imad Zatara i friläge men Joakim Karlsson hann ifatt och bröt, bryskt enligt domaren Jim Pettersson, och Joakim blev därmed utvisad och vi fick straff. Viktor Prodell stegade fram och satte elvametaren lika säkert som den på Borås Arena i genrepet, men denna gång till höger om målvakten.

Det var oerhört skönt att vi kunde vända matchen. Nu kändes vägen öppen mot gruppseger och eftersom flera gruppfavoriter tappade poäng ökade våra chanser att bli en av de fyra frästa gruppettorna. Det gällde bara att våra grabbar tog uppgiften i Umeå på allvar…

Umeå FC – ÅFF 2–1

Matchen i Umeå var den enda tävlingsmatchen som jag inte följde på plats under året och det var fruktansvärt jobbigt att förlita sig till skriftliga liverapporter, även om den blivande sportjournalisten Jonas Ångström skötte sin uppgift väl. Om det var jobbigt att inte kunna se matchen så var det inget över den pina vi tvingades genomleva över den usla insatsen och det katastrofala resultatet!

Vi dominerade fullständigt de första 20 minuterna och skapade många fina målchanser men gjorde inte mål. Som så ofta straffade det sig, genom ett lägre tempo, svagt passningsspel och presspelet avtog också. I den andra halvleken uppträdde vi sedan riktigt uselt.

I den 58:e minuten åkte vi på det första baklängesmålet. Efter en diagonalboll, gick alla våra spelare mot den främre stolpen och Mattias Lidberg kunde skicka in 0–1 vid den bortre stolpen. Katastrofen var nära efter 0–2-målet i den 75:e minuten. Efter obefintligt presspel kunde Fredrik Fjällström Winka klippa in bollen från straffområdeslinjen.

Efter inlägg från Kristian Bergström kunde Viktor Prodell reducera till 1–2, men det hade då gått 90 minuter och tiden var för knapp för en kvittering.

Jag var naturligtvis i upplösningstillstånd i den oerhörda besvikelsen. Hur i hela världen kunde vi uppträda så uselt när så mycket stod på spel? Mycket kunde säkert ha gjorts annorlunda för att skapa bättre förutsättningar. Att resa fram och tillbaka till Umeå samma dag var knappast ultimat. Inte heller var det positivt med alla förändringarna i startelvan (sex stycken). Inte för att vi gjorde en stabil insats mot Jönköping, men i tävlingsspel behövs kontinuitet. Att Peter Swärdh tvingades bevittna matchen från läktaren, efter ett horribelt domarmisstag av Jim Petersson från Godegård i matchen mot Jönköping, gjorde inte saken bättre. Peter hade varit mannen att förändra matchbilden. Det fanns dock ingen ursäkt för hur våra spelare på planen uppträdde.

I traumats fasa kunde vi ändå summera att en tvåmålsseger hemma mot Djurgården skulle räcka för avancemang till kvartsfinalen, men chansen till kvartsfinal på Kopparvallen var i stort sett borta.

ÅFF – Djurgårdens IF 1–1

Revanschlusta och krafttag hoppades och trodde vi på i den avgörande gruppspelsmatchen mot ett svagt Djurgården

Vi fick precis den inledning vi hoppats på med initiativ i matchen. Genom ett samlat lag i rätt positioner och hög aggressivitet stoppades Djurgårdens anfallsintentioner effektfullt samtidigt som vi med gott passningsspel, rörelse, fina kombinationer och spelvändningar tog grepp om matchen. Målet kom också i den 20:e minuten. Efter att vi hållit i bollen bra, hittade Martin Christensen in med en boll i straffområdet och Viktor Prodell placerade säkert in 1–0.

Vi blev lite för ivriga att göra även det andra målet, trots att det fann gott om tid, och började slarva efter en halvtimme. Det var trots allt gott att gå in i paus i ledningen. Kunde vi bara vinna den andra halvleken också skulle avancemanget vara klart. Vi började också den andra halvleken förtroendeingivande. I den 51:a minuten sköt Daniel Sjölund ett tungt skott som Kenneth Höie räddade men Kristian Bergström fick en kanonchans på returen, men lyftningen blev tyvärr helt misslyckad.

På den efterföljande utsparken skulle Daniel Hallingström nicka ned till Tom Pettersson men Nahir Oyal kom emellan, kom fri och satte 1–1 till vänster om Gustav Jansson. Det är verkligen små marginaler i fotboll och man får inte göra det så enkelt för motståndarna att göra mål, vilket också vår tränare Peter Swärdh påpekade efter cupfiaskot.

Vi lyckades nämligen inte kraftsamla alls efter det snöpliga baklängesmålet och cupäventyret tog oerhört smärtsamt slut. Inte blev det bättre av att det under våren svaga stockholmslaget gick ända till final, där de föll först efter straffar mot IFK Göteborg. Vi hade en jättechans att nå Europa League men slarvade bort möjligheten.

Efter cupfiaskot var vi tvungna att ladda om inför Allsvenskan men först väntade allsvenskt genrep.

ÅFF – Hammarby IF 2–2  

Utan att spela på topp gjorde vi två mycket fina mål mot Hammarby.

I den 29:e minuten gjorde vi 1–0 efter en mycket fin omställning. Kristian Bergström fick bollen strax utanför eget straffområde och spelade fram till Oscar Möller som skarvade vidare till Viktor Prodell. Proddan spelade tillbaka på ett tillslag och på två tillslag spelade Möller till Kristian Bergström som höll i och slog en boll i djupet till Viktor Prodell som löpt bra till höger. Viktor tog emot och slog in bollen framför mål där Oscar Möller kunde skarva in bollen i det vänstra krysset. Urläckert!

Bara två minuter in på andra halvleken gjorde vi 2–0 efter ett riktigt mönsteranfall med ett tillslag. Daniel Sjölund slog ut bollen till vänster där Andreas Dahlén spelade in till Kristian Bergström, som slog en kort boll på djupet där Viktor Prodell löpt in fint och slog bollen snett bakåt vid kortlinjen. Oscar Möller nådde inte bollen vid främre stolpen men Martin Christensen kunde skicka in bollen från sitt läge vid den bortre stolpen.

Målen var fina besked, men mindre roligt var det att vi inte kunde hålla ledningen.

Kennedy Bakircioglus frisparksmål i det vänstra krysset i den 57:e minuten tillkom efter en bra prestation av honom. Men när det står en sådan vass frisparskytt så vore det lämpligt att dra ner en spelare vid den främre stolpen.

I den 94:e minuten hade bara Kristian Bergström och Andreas Dahlén att täcka ut en hammarbyspelare på sin vänsterkant, men Dahlén låg för långt ifrån och inlägget kom in. Väl inne i boxen var vi alldeles för passiva och när Kennedy Bakircioglu fick fatt i bollen strax utanför straffområdet täckte Petrit Zhubi för dåligt och Christoffer Karlsson kom till undsättning för sent. Kennedy kunde därmed väl enkelt få placera in 2–2 invid den högre stolpen.

Summering av försäsongen

Vi kunde summera en försäsong och cupspel med blandade känslor. Det såg lovande ut inledningsvis, men cupspelet blev ett rejält bakslag. Genrepet mot Hammarby sammanfattade försäsongen rätt bra, med stundom strålande spel, vackra mål, men också blandat med slarvigt spel med många misstag vid de insläppta målen.

Vi noterade 6 segrar, 3 kryss och 2 förluster. Bortasegern mot svenska mästarna Elfsborg var förstås höjdpunkten. De övriga fem segrarna togs mot lag från lägre divisioner; Värnamo, GAIS och Jönköping (Superettan), Eskilstuna (division I) och Beijing (kinesiska andradivisionen). Kryss blev det mot allsvenska Norrköping och Djurgården, samt mot superettanlaget Hammarby. Förluster noterades mot norska tippeligaenlaget Haugesund samt mot division I-laget Umeå.

Vi noterade målskillnaden 19–13 på dessa 11 matcher.

Se spelarstatistik från Träningsmatcherna här

Och från matcherna i Svenska Cupen här

(Klicka i bilderna för bättre skärpa)

Fortsättning följer i del III – Vårsäsongen

Årskrönika 2013 – Dags för nästa steg!

Del I – Vi har alltid varit banbrytande

Det är klart att det var en besvikelse att vi inte nådde en bättre slutplacering än 2012, men den upprepade åttondeplatsen innebär att det förutom oss bara är Malmö FF, AIK, IFK Göteborg, Helsingborgs IF och IF Elfsborg som nått övre halvan under båda de senaste säsongerna i Allsvenskan.

Vi skriver ny historia för varje dag och det är förstås med stor glädje vi kan konstatera att vår älskade förening inte har varit lika framgångsrikt sedan mitten på 1970-talet. För att åter nå samma framgångar som i början på 1970-talet behöver vi dock riva ytterligare barriärer.

Vi är på god väg och på spelplanen kan vi glädjas åt att äntligen ha spräckt några tunga sviter. Glädjen var enorm, och det var svårt att ta in att vi verkligen kunde vinna på Rambergsvallen för första gången sedan 1985 när Häcken slogs tillbaka med 2–0. För första gången sedan 1981 bortabesegrade vi också Elfsborg. Det regerande mästarlaget hade 25 raka hemmamatcher i Allsvenskan innan vi spräckte sviten via vår 1–0-seger. För första gången sedan 1999 vann vi också på Strandvallen och via 1–0-segern mot Mjällby säkrade vi i praktiken det allsvenska kontraktet. Ytterligare ett bevis att vi kan rå på även de bästa var 3–0-segern hemma mot gudjagande Helsingborg, vilket var den första segern mot HIF sedan 1985 och den första hemmasegern mot dem sedan 1968.

Genom vår historia har vi gått genom många olika faser och tvärtemot vad många kanske tror har vi aldrig varit en konservativ klubb utan ofta varit i framkant och banbrytande. Vi var tidigt ute och värvade spelare från långväga orter, som landslagsmannen John Sundberg från Sandvikens AIK 1931 och nya influenser kom från en lång rad av utländska stortränare: ungrararna Kálmán Konrád (1942–45) och József Nagy (1948–52), engelsmannen George Raynor (1952–54), österrikaren Karl Durspekt (1956–57), spanjoren Antonio Duran (1960–63, 1975–76) samt ungraren Otto Domos (1973–74). Nämnas kan att George Raynor ledde det svenska landslaget till OS-guld 1948 och VM-silver 1958. Möjligheten att vara banbrytande skapades av en familj som betytt oerhört mycket för samhället Åtvidaberg och dess stolta fotbollslag.

Vi fick alla ett sorgligt besked under Julen, då Gunnar Ericsson avled 94 år gammal. Vad hade vi varit om inte Elof och hans son Gunnar engagerat sig så mycket i Åtvidabergs Fotbollförening?

Det svaret kan vi aldrig få veta, men risken är uppenbar att vi inte skulle ha nått de framgångar som vi har gjort. Det var familjen Ericsson med världsföretaget Åtvidabergs Industrier (senare Facit) som skapade förutsättningarna för att vi blev ett lag att räkna med i Europa i början på 1970-talet.

AB Åtvidabergs förenade industrier gick i konkurs 1922 men rekonstruerades av Sydsvenska banken. Värmlänningen Elof Ericsson (från bruksorten Lennartsfors) blev vd för det nya bolaget AB Åtvidabergs Industrier.

Elof Ericsson var före sin tid som stor företagsledare och såg nyttan av att de anställda kände sig trygga, där Åtvidabergs Industrier tog ett stort ansvar för att bygga upp Åtvidaberg till ett mönstersamhälle i Sverige enligt folkhemsepitetet. Faktum var att företaget hade ett större inflytande hur samhället Åtvidaberg skulle utformas än vad kommunen hade. Något större missnöje från kommunens sida var det dock inte, utan kommunen kände också en trygghet att storföretaget lade grogrunden till samhällets utveckling.

För att prestera väl på fabriken insåg också Elof att trivseln även vid sidan om jobbet var viktig och ett starkt fotbollslag ingick i planerna.

”ingenting kan förnärvarande jämställas med idrott, när det gäller borteliminering av de sociala skrankorna, ingenting kan så starkt svetsa individer från olika samhällslager samman som just idrotten” sa Elof Ericsson till Östgöta Correspondenten redan 1932.

Elof var också väl medveten om fotbollslagets marknadsföringskraft och han var ledande i frågan att dela upp Åtvidabergs Idrottsförening i tre föreningar 1935. Åtvidabergs Fotbollförening var bildat och året senare kom Elof med förslaget att Åtvidabergs Idrottsplats, som Åtvidabergs Industrier ägde, skulle byta namn till Kopparvallen!

Gunnar Ericsson gick i sin pappas fotspår och utvecklade Åtvidabergs Industrier, som blev Facit AB 1965, till ett världsföretag. Gunnar skattade pappa Elofs värderingar högt genom de anställdas trygghet och trivsel. Gunnar utvecklade också ”hälosologi”. Genom medveten satsning från företagets sida började allt fler anställda motionera, vilket fick till effekt att sjukfrånvaron minskade.

Genom det goda renommé samhället Åtvidaberg uppnått kunde fler personer rekryteras till företaget, som så väl behövdes för att Facit skulle klara den ökade orderingången.

När amatörreglerna i svensk fotboll skrotades 1967, var vårt ÅFF en av pionjärerna med ett lag av idel halvproffs. I själva verket var spelarna anställda av Facit med goda förmåner för att kunna prestera så bra som möjligt på fotbollsplanen. I gengäld var spelarna goda representanter för Facit. Tillsammans med Öster var vår klubb också första att skriva spelarkontrakt.

”Ingen kom till Åtvidaberg bara för att spela fotboll. De spelare vi tog passade in i samhället och hade en trygghet i livet”, sade Gunnar Ericsson i en intervju i boken Hjältarna.

Det var lättare att värva ihop ett lag på den tiden, genom att locka med bra utbildning och jobb kunde en duktig fotbollspelare kontrakteras för en ”normal” arbetarlön, men då som nu handlade det alltså mycket om att hitta personer som passar in i ÅFF-andan.

 

Gunnar utvecklade det täta samarbetet med ÅFF i marknadsfrågor och en av de stora höjdpunkterna var när han lyckades få Brasiliens landslag på träningsläger i Åtvidaberg inför VM i England 1966. På framsidan av Veckans Affärer syntes Gunnar och Pelé på en bild tagen framför Stallet. Gunnar Ericsson var då den tidens PR-kung i svenskt näringsliv.

”Jag betraktar företagets satsning på idrott i alla dess former som en investering fullt jämförbar med andra investeringar i till exempel utbildning, reklam, marknadsföring eller produktutveckling.” sade Gunnar för närmare 50 år sedan.

Jag fick aldrig nöjet att träffa Gunnar Ericsson personligen, men av det jag läst och hört av honom var han en stor företagsledare som var före sin tid. Han insåg precis, som sin far, att mjuka värden var viktiga, samtidigt som hans affärsstrategi var väl genomtänkt. Gunnar var också en ödmjuk och jordnära person. De hårda nyporna fanns inte riktigt där och i ÅFF fanns istället Lars Hallgren (ordförande 1960–1972) som kunde ta i med hårdhandskarna när det behövdes. Som alla duktiga ledare såg Gunnar till att ha goda medarbetare omkring sig både i Facit och i ÅFF och på den här tiden var det i stort sett samma manskap, vilket underlättade diskussioner för snabba och kvalitativa beslut.

Facit såldes till Electrolux 1972, men grunden var lagd, som föreningen kunde rida vidare på i många år. Sedan har vi fått hitta andra vägar, men utan vår klubbs storhet och stora kulturarv hade det varit mycket svårt att nå Allsvenskan igen.

Gunnar Ericsson var inte bara en stor företags- och föreningsledare, han var också en stor supporter in i det sista. Familjen Ericsson lever vidare och Gunnars son Thomas ingick som styrelsesuppleant fram till det senaste årsmötet. Ollie och Elof Ericssons Stiftelse gick in med en stor summa i arenabolaget Kopparvallen i Åtvidaberg AB, som därmed räddade uppgraderingen av elljuset 2008 och sanerade de hårt ansträngda finanserna. Stiftelsen har också bidragit med utvecklingsbidrag varje år.

Inte ens under 1970-talets glansdagar med Facits stora stöd var det många spelare som införskaffades med allsvensk erfarenhet (som vi senare i krönikan kommer att fördjupa oss i). Det är första på senare år som vi införskaffat mer etablerade krafter.

 

Utan speciellt många etablerade förvärv 2010, var vi ändå oerhört nära att hålla oss kvar trots endast två spelare med allsvensk erfarenhet i truppen innan säsongen (Kristian Bergström och Jesper Arvidsson). När vi studsade tillbaka direkt var organisationen och de ekonomiska möjligheterna större för att göra en ansträngning på mer etablerade förvärv och när vi till den gångna säsongen kunde införskaffa en sådan kraft som Daniel Sjölund, var det nästan overkligt. 

Med Mohammed Abubakari och Daniel Sjölund skulle vi ha ett av allsvenskans starkaste innermittfält. Duon fungerade inte till 100 % under 2013 men till nästa säsong tror jag att de med ännu mer tid tillsammans kan bilda en riktigt fruktad duo. Speciellt eftersom Bruno Marinho knackar på dörren till startelvan efter sin långvariga skada som spolierade hela säsongen 2013.

Vi fick en svag start på säsongen med fem poäng på de sex första matcherna (3–6 i målskillnad), men sedan var vi formstarkast i hela Allsvenskan med sju segrar på nio matcher med målskillnaden 18–7. Vi klarade dock inte av att hänga på toppstriden och efter bara tre poäng på sju matcher (4–13 i målskillnad) sjönk vi på nästan samma sätt i tabellen som 2012. Till skillnad från den föregående säsongen kom vi dock snabbare ur svackan och avslutade godkänd med 11 poäng på 8 matcher med målskillnaden 12–11.  

Peter Swärdh lyckades under sitt första år efter comebacken i vårt lag täta till försvarsspelet bättre, vilket var riktigt bra i ett flertal matcher. Vi höll också flest nollor av alla lagen i Allsvenskan, 13 stycken. Vid ett antal matcher släppte vi dock in för många enkla mål, speciellt på bortaplan mot topplagen.

Målskyttet klickade inte fullt ut, men givetvis är det tufft att ha tappat klasspelare som Magnus Eriksson och Viktor Prodell, de senaste två åren. Vi ser nu fram emot en ny Victor i vår trupp. Sköld har alla förutsättningar att bli en stor målgörare även i Allsvenskan. Efter ett inledande år tror jag också att Peter Swärdh kan sätta ännu mer prägel på spelet och förbättra både det defensiva och offensiva spelet.

Vi har nyligen också inlett ett samarbete med Benfica, vilket blir intressant att se vad det kan leda till.

Det är med andra ord dags för nästa steg för vårt banbrytande lag från Fotbollens Mecka!

Fortsättning följer i del II – Försäsongen och Svenska Cupen