Årskrönika 2013 – Dags för nästa steg!

Del III – Vårsäsongen

”Vi har haft en bra försäsong med i stort sett alla spelarna med på de flesta träningspassen. Vi hade en tidigare tävlingssäsong än vanligt med cupspel, men det är skönt att komma igång med Allsvenskan nu. Vi kan inte förbereda oss mer”, försäkrade vår tränare Peter Swärdh, inför den allsvenska premiären.

Det olustiga datumet den 1 april började Allsvenskan för vår del med en färd till Gävle.

Omg: 1 Gefle IF – ÅFF 1–0

Det kändes lite oroligt att åka upp till Gästrikland. Var stod vi egentligen? Vi hade varit ojämna under försäsongen och misslyckades i cupspelet. Var vi färdiga för att gasa i Allsvenskan? Svaret var tyvärr nej, då vi gjorde en blek figur på Strömvallen.

I den hårda motvinden kunde hemmalaget koppla grepp genom att låsa fast långbollarna framför vårt mål, men vi höll undan i den första halvleken.

Dessvärre fick vi åter se ett skräckexempel på hur det kan gå efter spel med små marginaler, som under försäsongen, då Daniel Sjölund skulle slå en för snål och svår boll, istället för det öppnare alternativet till vänster där Kristian Bergström stormade fram. Istället för ett halvt friläge så åkte vi på en omställning. Det skulle vi förstås klara men det var alldeles för passivt agerande av samtliga spelare. Att strunta i att agera efter att det första inlägget från höger blev alldeles för långt får aldrig ske. Ändå stötte inte Anton Tinnerholm ut och Jens Portin kunde helt ohotad måtta in bollen som gick förbi Mikael Dahlgren men Jakob Orlov kunde spela in bollen förbi en passiv Andreas Dahlén och en helt omarkerad Alexander Falsetas kunde raka bollen i öppet mål. Daniel Hallingström och Tom Pettersson hade nämligen fastnat vid den vänstra stolpen och mittfältarna kom inte ner och hjälpte till.

Målskytten skulle överhuvudtaget inte ha varit på plan för han skulle ha blivit utvisad redan i den 23:e minuten. Imad Zatara stoppades bryskt av Alexander Falsetas, men domaren Martin Hansson lät spelet gå för att utdela det gula kortet senare, men i nästa moment gick Falsetas även hårt åt Kristian Bergström i excellent omställningsläge, men Alexander fick bara ett gult kort. Det var väldigt fegt av Hansson att inte plocka fram två gula kort. Detta gav helt fel signaler och Falsetas förstod att han redan ”kvalificerat” sig för det gula kortet och inte skulle få mer, därmed kunde han meja ner Pligg också för att förhindra en farlig målchans för oss utan erforderligt straff.

passningsspelet var generellt för långsamt, men vi skapade trots allt tillräckligt med målchanser för att kunna nå en rättvis kvittering.

Omg:2 ÅFF – Malmö FF

Efter förlusten i Gävle var pressen större för seger i hemmapremiären mot Malmö FF, men då var vi tvungna att komma upp på en betydligt högre nivå.

Endast 3 500 personer kom för att se vår hemmapremiär, vilket var en enorm besvikelse och man undrade om folk inte ville att vi skulle vara i Allsvenskan. Det var visserligen fredag, men vi spelade hemmapremiär och klassikermöte mot guldaspiranterna från Malmö.

Första halvan av första halvleken var kontrollerad men utan chanser för båda lagen. Den andra halvan blev mer chansrik. Försvarsmässigt gjorde vi det länge bra, men obeslutsamhet och passivitet vid några tillfällen drabbade oss hårt.

Efter ett långsamt anfall i den 38:e minuten fick Simon Thern fritt utrymme att vända in från vänsterkanten och slå ett (misslyckat) inlägg. Imad Zatara, Mohammed Abubakari, Daniel Hallingström och Anton Tinnerholm fanns alla med möjlighet att stänga till i ytan men de var alldeles för passiva. Kristian Bergström var däremot alert och höll Jiloan Hamad bakom sig, men bollen gick förbi dem och eftersom Andreas Dahlén helt tappade markeringen på Magnus Eriksson, så fick vår förre spelare Magnus Eriksson fritt utrymme att pricka in bollen. Dalle kunde dock ha gjort sig större för att täcka skottet men det gick förbi. Henrik Gustavsson var tvungen att förflytta sig snabbt för att inte lämna högersidan öppen och hann inte stanna upp, men var ändå nära att styra undan bollen. Mange höll igen sin glädje men firade betydligt mer än när han gjorde mål hemma mot AIK 2012.

Efter målet tappade vi direkt kvalitet i spelet och det var oerhört skönt att vi kunde kvittera innan paus. I slutminuten av halvleken tog sig Anton Tinnerholm fram på ett bra sätt och blev nerriven utanför straffområdet. Kristian Bergström tog hand om frisparken lite till höger om målet och slog ett lågt skott och studsen ställde Johan Dahlin i MFF-målet.

Det såg lovande ut inledningsvis på den andra akten och vi oroade framför MFF-målet några gånger utan att få riktig spets, men så i den 57:e minuten tog istället Malmö åter ledningen. Vi gick bort oss med tre spelare på högerkanten; Imad Zatara, Emmanuel Dogbe och Anton Tinnerholm, som alla var för passiva och tappade position. Ricardinho fick loss bollen, men Anton Tinnerholm hade alla möjligheter att täcka av inläggsvägen, men precis som vid baklängesmålet på Strömvallen så joggade han fram mot inläggaren. Inlägget gick mot Magnus Eriksson, som Tom Pettersson helt tappat markeringen på, och Mange kunde enkelt nicka tillbaka bollen bortom den vänstra stolpen, där Erik Friberg sprintade in och prickade in bollen invid den bortre stolpen. Naturligtvis skulle Emmanuel Dogbe följt med Friberg men han tappade bort honom helt. Daniel Sjölund hade också alla möjligheter att täcka av skottvinkeln och hade dessutom Jiloan Hamad att hålla ögonen på, men var alldeles för passiv.

Tio minuter senare var vi ett helt slaget lag. Daniel Sjölund slog en riktig indianare på egen planhalva som Jiloan Hamad snappade upp och tog fart in i straffområdet, där han alldeles för enkelt tilläts gå emellan passiva Andreas Dahlén och Daniel Sjölund. Emmanuel Dogbe hade återigen släppt Erik Friberg som helt fri inne i straffområdet kunde ta emot, vända om och pricka in bollen. Daniel Sjölund försökte täcka av men var alldeles för seg i vändningarna. Anton Tinnerholm joggade åter och Simon Thern kunde också lika gärna fått bollen i fritt läge.

Efter målet sjönk spelnivån till högst division I-klass och Malmö kunde enkelt rulla runt för att spela av matchen. Det var fruktansvärt att se att vi inte ens försökte avsluta matchen med hedern i behåll.

Efter två raka förluster var vi näst sist i tabellen, men det var enda gången under säsongen som vi låg under strecken i botten.

Förlösande seger

Omg: 3 ÅFF – AIK 1–0

Efter den usla starten med två raka förluster, var pressen ännu större på seger mot AIK, som också hade inlett svagt (med två kryss).

Genom att värmen äntligen kom kunde Kopparvallens matta få sin välbehövliga bevattning för att speeda upp spelet. Vi var ännu inte riktigt i form för att utnyttja kontgräsmattans fördelar till fullo men vi lyckades vända spelet och hitta luckor hos det försvarsstarka motståndarlaget i tillräckligt utsträckning för att göra mål i början på andra halvlek.

Efter en frispark i den 59:e minuten bröt det stora jublet ut. Kristian Bergström lyfte in bollen och Nils-Eric Johansson fick inte bort bollen bättre än att Martin Christensen på ett fint sätt bröstade med sig bollen och petade fram bollen till Imad Zatara som från snäv vinkel i straffområdet till höger fick på en fin träff och därmed gjorde 1–0 via den bortre stolpen. Ett fantastiskt underbart mål!

Stor glädje och lättnad efter årets första seger

Äntligen kunde vi jobba utifrån en ledning och det var klart att våra spelare var väldigt måna om att hålla den. Man hade hoppats på att vi kunde hålla i bollen lite bättre, komma till fler möjligheter och på så sätt få avslut på anfallen, men lite för enkelt kunde AIK komma till attacker. När det gällde att offra sig för varandra och freda i eget straffområde så ska alla våra spelare ha heder, för där fajtades det verkligen om varje boll. Positionsspelet och förmågan att täcka undan för inlägg var också betydligt bättre än vid tidigare matcher.

Det var en oerhört lättnad efter triumfen. Nu var vi med i matchen igen.

Omg: 4 Halmstads BK – ÅFF 0–0

På en dålig naturgräsplan spelade vi förvånansvärt fin fotboll i den första halvleken och skapade tillräckligt med målchanser för en 2–0-ledning i paus. Främste målsumpare var Kristian Bergström som trots fina lägen inte lyckades överlista Stojan Lukic i hemmamålet.

Besvikelsen var stor att vi inte lyckades spräcka målnollan och hemmalaget fick en andra chans genom att det fortfarande var mållöst efter 45 minuter. HBK kom ut som ett aggressivare lag i den andra akten och vårt passningsspel med för små marginaler blev väldigt farligt då vi tappade bollen. Kristian Bergström iklädde sig rollen som poängräddare i andra halvleken genom att han rensade undan på mållinjen efter två hörnor.

Sammantaget var oavgjort rättvist, men om vi hade haft ledningen i paus, så tror jag inte att vi hade tappat poäng.

Omg: 5 ÅFF – IFK Göteborg 1–2

I en halvtimmes spel var det en rätt dålig match hemma mot Göteborg med flera felpassningar och bolltapp av båda lagen. Både vi och Göteborg hade dock mycket folk på rätt sida om bollen och det blev därmed chansfattigt. Därefter tog vi tag i matchen och hade flera goda möjligheter att ta ledningen men kvaliteten och beslutsamheten var inte tillräckligt god.

Efter ett väldigt fint anfall på stopptid av den första halvleken blev Daniel Sjölund helt fri, men mottagningen blev lite för kort och istället för att vrida in bollen i det bortre hörnet gick skottet mitt på målvakten John Alvbåge som kunde rädda. Vi hade verkligen behövt det där målet mot den försvarsstarka serieledaren.

I den 55:e minuten slog Kristian Bergström ett för kort inlägg från vänster och Göteborg vann bollen precis utanför eget straffområde. Det ska vi så klart klara av, men det gjorde vi inte 2012 på Gamla Ullevi när Göteborg ställde om från eget straffområde och gjorde 1–0. Dessvärre upprepades eländet. Emmanuel Dogbe tittade bara på bollföraren Sam Larsson och släppte helt Philip Haglund. Förmodligen kände sig Dogbe tvungen att avlasta Anton Tinnerholm som också hade Tobias Hysén till höger att hålla reda på, men det gäller att säkra centralt i första hand och Emmanuel kom på mellanhand. Erik Moberg tittade också på boll vid främre stolpen där han inte hade någon uppgift och borde ha tagit en centralare position när han såg att Anton täckte av vinkeln mot målet för Hysén. Tom Pettersson därbakom hade Hannes Stiller att hålla ögonen på. Tobias Hysén slog inlägget mellan Erik och Tom och där dök en helt omarkerad Philip Haglund upp och knoppade in bollen bakom en chanslös Henrik Gustavsson.

Det första målet var inte helt lätt att försvara sig emot men det andra var egentligen helt ofattbart att vi släppte in. Första insläppta målet mot Gefle borde ha väckt tankarna att inte ta några risker då de våra trodde faran var över efter ett dåligt inlägg och Anton Tinnerholm joggade ut mot bollföraren. Nu hände det osannolikt igen då Philip Haglund lyfte en dålig boll på chans från höger. Hela vårt lag tycktes tro att bollen skulle gå ut över kortlinjen och Anton joggade på nytt, men Sam Larsson hann få fatt i bollen och för sent satsade Anton på att återvinna den och blev därmed bortspelad. Emmanuel Dogbe tappade markeringen på Hannes Stiller och när Sam spelade snett bakåt hade Stiller all tid att sikta in sig på det bortre hörnet.

Precis som på Gamla Ullevi 2012 tillät IFK oss att komma långt in på deras planhalva i slutet, men för lite rörelse, för mycket kladd och obeslutsamhet ledde att vi inte kom till många avslut. Det var först när Oscar Möller kom in som vi skapade hot i djupled.

Reduceringsmålet kom till slut i den 89:e minuten. Henrik Gustavsson kastade snabbt ut bollen till Petrit Zhubi som tog sats från egen planhalva och sprintade förbi flera motspelare. Han nådde nästan IFKs planhalva innan han släppte ut bollen till höger där Oscar Möller kom stormande och tryckte in 1–2.

Vi fick en hörna i den 94:e minuten där bollen dansade framför målet men tyvärr fick vi inte in bollen. Vi hade ett markant bollinnehav (57–43) men det hjälpte föga.

Omg:6 Kalmar FF – ÅFF 0–0

Inför matchen mot Kalmar blev John Owoeri spelklar även om debuten fick vänta ännu en match.

Vi startade illa på Guldfågeln Arena och när Andreas Dahlén åkte på ett horribel rött kort i den 20:e minuten, av domaren Markus Strömbergsson från Gävle, såg det allt annat än ljust ut. Våra grabbar på planen knöt dock näven i fickan och uppträdde mycket disciplinerat i försvarsspelet. Fajterhjärtat plockades verkligen fram och trots nära 75 minuter med en man mindre på planen höll vi nollan. Faktum var att vi till och med var närmast ett segermål, där Erik Moberg bland annat tvingade Etrit Berisha till en svettig räddning med en nick efter Kristian Bergströms frispark.

Totalt sett var vi mycket nöjda med poängen eftersom förutsättningarna ändrades radikalt efter utvisningen. Den starka moralen bådade gott inför framtiden.

Storseger på 600-årsdagen

Omg: 7 ÅFF – Djurgårdens IF 5–1  

Åtvidaberg som ort fyllde 600 år lördagen den 4 maj och mycket stod på spel när vi mötte det krisande jumbolaget Djurgården på Kopparvallen.

Efter en nervös inledning tog vi grepp om matchen och i den 19:e minuten stoppades Viktor Prodell bryskt av Mattias Östberg, strax utanför straffområdet. Djurgårdsspelaren fick en varning och Imad Zatara drämde in frisparken fram till 1–0, sedan Marc Pedersen försökt rädda men ställde istället Kenneth Höie i målet, när han misslyckades få bollen utanför målramen.

I den 36:e minuten gjorde vi det mycket viktiga 2–0-målet. Daniel Sjölund fångade upp bollen vid mittpunkten och spelade fram till Kristian Bergström i vänsterinnerläge. Pligg spelade på två tillslag vidare till Imad Zatara som använde tre snabba touch för att leverera bollen vidare till Viktor Prodell, som prickade in bollen via den högra stolpen.

Vi spelade egentligen inte någon strålande fotboll i den första halvleken, men hade full koll efter 2–0-målet.

I andra halvlek fick vi sedan en flygande start genom 3–0 i den 48:e minuten. Efter ett fint anfall på vänsterkanten där Daniel Sjölund spelade in bollen, fick Imad Zatra ett bra läge men målvakten gjorde en kanonräddning med sitt släpande ben. Bollen gick i en vid båge utanför straffområdet där Tom Pettersson fångade in den och klippte in bollen via en djurgårdsspelares hjässa som ställde Kenneth Höie i målet.

Imad Zatara laddar för 4-0-målet

Målet avgjorde matchen och vi kunde spela ut Djurgården därefter. I den 61:a minuten ökade vi på till 4–0. Kristian Bergström spelade fram bollen till Daniel Sjölund som avancerade in i banan och spelade bollen snett bakåt och Imad Zatara kunde skjuta in bollen i det vänstra hörnet.

Bara två minuter senare föll 5–0. Tom Pettersson spelade ut bollen till vänster och Viktor Prodell vinklade in bollen i det bortre hörnet.

5–0 redan i den 63:e minuten! Det kändes som det kunde rinna iväg till en riktig storseger, men det blir ofta svårt att fortsätta ösa på när matcherna är avgjorda. Alla vill fram och göra mål, men hemjobbet lämnades lite åt sidan.

Vi skapade flera heta lägen för att öka på ledningen men det blev istället Djurgården som reducerade. Efter passivitet i försvarsspelet kunde Simon Tibbling spela tillbaka i straffområdet till höger och Amandou Jawo prickade in bollen i det främre hörnet.

Hela 5–1 i den viktiga bottenmatchen var ett fantastiskt styrkebesked och vi avancerade till en tiondeplats i Allsvenskan.

Omg: 8 Östers IF – ÅFF 0–1

Med klart förbättrat självförtroende klev vi in och spelade skjortan av Öster på Myresjöhus Arenas dåliga naturgräsplan. Det var härligt se våra mannar kunna prestera så pass bra passningsfotboll på den undermåliga gräsplanen. Det var ett snäpp bättre än den första halvleken på Örjans Vall och det goda spelet varade under i stort sett hela matchen.

Men precis som mot Halmstad fick vi inte in bollen trots mängder av fina chanser. I den 72:a minuten var det dock äntligen dags. Anton Tinnerholm bröt bollen framför eget straffområde och spelade fram bollen till John Owoeri. Anton rusade sedan upp till höger i straffområdet och fick tillbaka bollen efter att Kristian Bergström och Viktor Prodell spelat vidare. Vilken underbar känsla det var att stå bakom målet när Anton klippte in 1–0-målet!

Vi hade flera fina chanser att öka på ledningen, men hemmalaget vaknade också till och skapade sina första målchanser i matchen och man hade hjärtat i halsgropen ett par gånger. Vi klarade oss från baklängesmål och kände lättnaden över ett visst avstamp nedåt i tabellen, fyra poäng till kval- och nedflyttningsplats till Gefle respektive Syrianska. Vi avancerade också till sjunde plats och skulle under resten av säsongen aldrig vara sämre än nia.

Omg: 9 IFK Norrköping – ÅFF 2–1

Vi visade på stigande form inför derbyt på Nya Parken och till stora delar gjorde vi en bra första halvlek, där vi dominerade matchbilden eftertryckligt och skapade flera kanonlägen. Det var bara två fel. Vi gjorde bara ett mål och släppte in ett skitmål efter hörna i den 19:e minuten.

Martin Christensens bästa sida är inte försvarsspelet och han täckte helt tokigt nere vid hörnflaggan och släppte sin motståndare längs kortlinjen istället för att styra honom ut i planen. Nödåtgärden stoppade dock misstaget, men en onödig hörna från vänster var inte bra med Martin Smedbergs högerfot.

IFK ställde fullt med folk in på mållinjen så att inte Henrik Gustavsson skulle komma ut, men Isaac Kiese Thelin löpte i en båge från sin utgångsposition vid den bortre stolpen och utan tillstymmelse till markering fick han gå upp och nicka in bollen i gröten framför mål. Siim Luts vinklade bollen mot mål och den rullade mellan benen på Mohammed Abubakari. Fimpen försökte sparka undan bollen men träffade Andreas Johanssons ben och in i mål.

Målet fick dock till effekt att vi tog över matchen fullständigt och radade upp fina lägen.

I den 29:e minuten kunde vi äntligen kvittera. Mohammed Abubakari vann tillbaka en boll som han själv tappat, avancerade och hittade ut till Martin Christensen till höger som slog ett fint inlägg som Imad Zatara skarvade vidare till Kristian Bergström. Pligg satte skottet lågt till höger om David Nilsson och in i mål.

Vi hade flera fina lägen även efter kvitteringsmålet men lyckades inte trycka dit någon mer boll innan paus, vilket var en stor besvikelse. Vi hade därmed bjudit in hemmalaget till en andra chans. Någon större förändring blev det dock inte i början på andra halvlek, då vi fortsatt dominerade stort, men sedan pulserade matchen några gånger där IFK visade större arbetsmoral samtidigt som vi blev passiva och släppte igenom dem.

Det kändes ändå som om vi skulle kunna mala ner hemmalaget men på nytt åkte vi på ett riktigt skitmål i den 74:e minuten. I långsamt gemak fick IFK:arna lalla runt bollen efter en hörna och utan någon som helst press (Daniel Sjölund borde stött upp bättre) kunde Andreas Johansson lyfta in en boll i straffområdet. Andreas Dahlén följde inte alls med Martin Smedberg när denne smög in från höger. Anton Tinnerholm och Daniel Hallingström försökte reparera skadan genom att täppa till därbakom, men Smedberg kunde ändå vända om och skjuta mellan dem varvid bollen retfullt smet förbi Henrik Gustavsson och in vid den bortre stolpen.

Vi förmådde sedan inte återta initiativet för att pressa för en kvittering, även om vi hade några bra chanser efter djupledsspel. Därmed var en svintung derbyförlust ett faktum och vi sjönk till en niondeplats i tabellen.

Stark återhämtning

Omg: 10 ÅFF – Mjällby AIF 3–0

Genom historien har vi ofta haft svårt att ladda om efter derbymatcher och nu var det dessutom kort med tid från söndag till torsdag. Trots detta kom vi tillbaka mycket starkt efter fadäsen i Norrköping mot ett Mjällby som överraskande nog låg trea innan drabbningen.

Vi spelade ingen strålande fotboll i första halvlek och det var två passiva lag inledningsvis. Lyckligtvis var det vi som bröt ställningskriget.

Viktor Prodell plockar ned bollen och gör 1-0 

I den 26:e minuten ställde vi om efter ett mjällbyanfall. Martin Christensen spelade in bollen till Viktor Prodell som förpassade bollen vidare till Mohammed Abubakari. Mommo slog en djup boll till Kristian Bergström som sprintat in från vänster och skickade in bollen framför mål. Viktor Prodell tog elegant ned bollen och tryckte in 1–0.

I den 42:a minuten hade Mjällby ett farligt anfall till höger där Haris Radetinac fick tillbaka bollen från Mahmut Özen men Henrik Gustavsson kunde rädda skottet från Haris. Istället tog vi sats framåt. Daniel Sjölund spelade vidare till Mohammed Abubakari i mittcirkeln. Mommo slog en fin boll till Martin Christensen. Anton Tinnerholm lappade över på högerkanten och fick bollen. Inlägget fram till Imad Zatara var sedan riktigt bra och Imad nickade in 2–0 invid den högra stolpen. 

Mjällby fick ett utmärkt reduceringsläge i den 50:e minuten efter att Tom slagit en slarvig passning. Kristian Haynes och Marcus Ekenberg spelade sig fram till ett bra högerinnerläge, men Haynes sköt utanför den bortre stolpen.

I den 57:e minuten kunde vi istället göra det förlösande 3–0-målet. Henrik Gustavsson slog en lång boll till höger. En mjällbyspelare nickade, Imad Zatara fångade upp bollen och vände ut och in på mjällbyförsvaret. Han såg ut att komma i för snäv vinkel, men satte ett riktigt klassavslut i det främre krysset. Ett helt fantastiskt mål med andra ord.

Vi var sedan betydligt närmare en större seger, på våra omställningar, än vad Mjällby var en reducering.

Det var mycket skönt att komma tillbaka så starkt efter derbyförlusten. Vi avancerade åter till sjunde plats och var sex poäng före bottenkvartetten – Halmstad, Öster, Syrianska och Djurgården.

Östgötacupen

Åttondelsfinal Tallboda IF – ÅFF 4–8

I regnet på en väldigt ojämn fotbollsplan var det inte lätt att prestera grannlåt mot division V-laget Tallboda IF. Hemmalaget hade sex bonusstraffar. Tack vare att Tallboda prickade in sina fyra första bonusstraffar var det länge match, men efter att Gustav Jansson knipit de två sista straffarna kunde vi gå ifrån till en till sist klar 8–4-seger.

Vi ställde upp med ett starkt lag med endast spelare ur A-truppen och toppade med flera starka kort i andra halvlek.

Våra målskyttar: Mattias Mete(2 st), Oscar Möller(2 st), John Owoeri, Viktor Prodell, Joel Rajalakso och Petrit Zhubi.

Samma trista visa på Olympia

Omg: 11 Helsingborgs IF – ÅFF 3–0

Helsingborg var suveräna serieledare efter en mycket stark vår, men vi hade inte släppt in ett enda mål på naturgräs och tron var stark att vi kunde rubba dem. Men tyvärr blev det samma gamla visa på Olympia – förlust med 0–3.

Vi började svagt, passivt och räddhågset. Redan efter en kvarts spel släppte vi in det första målet. Andreas Dahlén slog en passning rakt i famnen på Robin Simovic som senare hittade fram till Alejandro Bedoya. Daniel Hallingström hängde inte alls med i svängarna och amerikanen fick fritt utrymme för sitt skott. Henrik Gustavsson var på bollen men kunde inte hålla bollen utanför den högra stolpen.

Efter en riktigt risig period efter målet där de våra såg skrämda ut av det ”mäktiga” Helsingborg kom vi igen en aning och Imad Zatara nickade bra på Andreas Dahlens fina inlägg men målvakten Pär Hansson räddade bra enda gången han behövde ingripa. Hade Viktor Prodell varit på tårna så hade han satt returen.

HIF kom tillbaka och efter stor passivitet åkte vi på 0–2 i den 26:e minuten. Alejandro Bedoya fick alldeles för enkelt komma till skott i halvmånen utanför straffområdet. Henrik Gustavsson svarade för en bra räddning men Andreas Dahlén var sen på returen och slog bollen till inkast. Ardian Gashi fick sedan bollen i högerinnerposition och kunde nästan helt obehindrat vandra igenom och klippa in bollen vid det främre krysset. Imad Zatara försökte göra en ansats, men täckte på helt fel sida och fullföljde inte. Daniel Sjölund passerades också alldeles för enkelt och därbakom var både Andreas Dahlén och Erik Moberg passiva. Henrik Gustavsson kunde också ha varit mer på tå i målet.

Uppförsbacken var enorm men chansen fanns fortfarande, men eftersom vi inte nyttjade de fåtal lägena som dök upp var matchen förlorad. HIF hade flera feta lägen att öka på till en storseger, men det dröjde till den 86:e minuten innan helt avgörande 3–0 föll.

I den 86:e minuten sprintade Alejandro Bedoya igenom i högerinnerposition överlappade med Alvaro Santos. Amerikanen sprang ifrån en passiv Andreas Dahlén och skickade in bollen framför mål där Christoffer Andersson sprintade ifrån en passiv Anton Tinnerholm och rakade in bollen.

I och med förlusten hade vi hela tolv poäng efter Helsingborg i topp. Vi tappade också en placering till åttonde plats då AIK smet förbi. Vi hade fem poäng ned till kval- och nedflyttningsplats till Syrianska respektive Brommapojkarna.

Ett sommaruppehåll följde sedan.

Fortsättning följer i del IV – Sommaren

Årskrönika 2013 – Dags för nästa steg!

Del II – Försäsongen och Svenska Cupen

Att vi hade bättre förutsättningar inför den här säsongen än 2012 rådde ingen tvekan om. Hela föreningen hade fått ytterligare ett år i Allsvenskan med allt vad det innebar. Peter Swärdh som lotsade oss 2007–2008 var tillbaka som tränare med ytterligare erfarenhet från fyra år i en klubb med liknande förutsättningar – Mjällby AIF.

Sedan bakslaget med spel i division II 2001, har vår förening utvecklats starkt. Spelartruppen har blivit bättre för varje år sedan dess (men under 2005 och 2006 hade vi en tunna trupper). Vi har också bibehållit stor kontinuitet på ledar- och spelarsidan. Även om några riktigt starka kort har lämnat på senare år.

Magnus Eriksson lämnade för belgiska KAA Gent efter 20 matcher 2012. Succén uteblev där men han kom tillbaka till Sverige inför säsongen 2013 (Malmö FF) och gjorde dundersuccé. Förutom honom var det ytterligare 3 spelare av de 14, som fick mest speltid i Allsvenskan under 2012, som lämnade; vänsterbacken Jesper Arvidsson samt mittfältarna Amir Suljic och Tobias Nilsson.

Alain Junior Ollé Ollé och Christoffer Karlsson lånades ut till Varbergs BoIS i Superettan hösten 2012. Christoffer kom tillbaka inför 2013 men Alain Junior Ollé Ollé fortsatte karriären i Uruguay och CA Cerro.

Forwarden Diego Silva (som införskaffades sommaren 2012) var skadad under hela hösten och kunde inte medverka I Allsvenskan. Brassen lämnade för Botafogo Futebol Clube i hemlandet efter säsongen och han spelar nu i Marocko och Olympique Safi.

Vänsterbacken Andreas Johansson gick till Kristianstads FF och tredjemålvakten Thomas Thudin lade skorna på hyllan. Ingen av dessa fick dock någon speltid i Allsvenskan.

De förlorade spelarna

Jesper Arvidsson (29 matcher, 3 mål), Djurgårdens IF

Tobias Nilsson (22 matcher, 10 inbytta), Örebro SK

Magnus Eriksson (20 matcher, 11 mål), KAA Gent (Belgien)

Amir Suljic (15 matcher, 1 mål), Ljungskile SK

Alain Junior Ollé Ollé (7 matcher, 4 inhopp), CA Cerro (Uruguay)

Diego Silva (0 matcher), Botafogo Futebol Clube

Andreas Johansson (0 matcher), Kristianstads FF

Thomas Thudin (0 matcher), Slutat

Totalt förlorade vi 22 % av den totala matchsumman från 2012 (24 % av startmatcherna). De förlorade spelarnas mål uppgick till 31 % (15 stycken) och assisten till 28 % (10 stycken).

Sett till antal startmatcher och mål tappade vi betydligt fler än inför säsongen 2012 då vi tappade 14 % av startmatcherna och 12 % av målen).

Vi förstärkte truppen med 5 spelare inför säsongen

Som ersättare till vänsterbacken Jesper Arvidsson värvade vi Andreas Dahlén från Djurgårdens IF. Pontus Nordenberg kom redan under sommaren 2012, men var utlånad till Nyköpings BIS under hösten. Från Vasa IFK tillkom också unge försvarsspelaren Hampus Holmgren (17 år). Dessvärre skadade finländaren en fot och blev borta hela våren. 

 

På mittfältet förstärkte vi med ett riktigt meriterat förvärv i form av innermittfältaren Daniel Sjölund som hade spelat 205 allsvenska matcher för Djurgården under tio säsonger och även spelat 36 A-landskamper för Finland.

På topp tillkom Joel Rajalakso från Enköpings SK.

Tre spelare tillkom under sommaren 2012 och trion var nu alltså disponibla för hela 2013 (vilket kunde likställas som 1,5 nyförvärv). Det handlade om mittfältarna Mohammed Abubakari, Martin Christensen och Imad Zatara. Den sistnämnde flyttades dock upp på topp under säsongen.

I en truppjämförelse med 2012 bytte vi vänsterback med Djurgården. Pontus Nordenberg ersatte också som vänsterbackbackup för Andreas Johansson.

På mittfältet fick vi in större spetskompetens i form av Daniel Sjölund istället för Tobias Nilsson och Amir Suljic. Eftersom Bruno Marinho var långtidsskadad och riskerade att missa hela säsongen hade vi det dock något tunnare beställt med innermittfältare. Bredden var ändå stor med en bra backup i Tom Pettersson. Och Emmanuel Dogbe, som inte fick någon speltid i Allsvenskan 2012, var nu mogen att kliva in på allvar. Lägg därtill att Mohammed Abubakari var med från början till skillnad från säsongen 2012. Dessutom hade vi större bredd på kanterna än tidigare och kunde därmed flytta in Kristian Bergström vid behov. Martin Christensen och Imad Zatara var också med från start till skillnad från året innan.

På topp hade vi inte ersatt Magnus Eriksson och hans efterföljare Diego Silva, men med flera högermittfältare kunde Imad Zatara flyttas upp på topp och senare tillkom även anfallaren John Owoeri från Nigeria och NPA Warri Wolves.                            

Sammantaget hade vi en mer erfaren och bättre spelartrupp än 2012. Förutsättningarna på alla plan var därmed goda för att klättra ytterligare i den allsvenska tabellen och häng på toppen kändes fullt realistisk.

Försäsongens träningsmatcher

Vi spelade sju försäsongsmatcher; två allsvenska lag, två från Superettan, ett från division I, samt ett lag från norska Tippeligaen och ett från kinesiska andraligan på träningslägret i Turkiet.

ÅFF – IFK Värnamo 2–1

Precis som förgående år inledde vi hemma mot superettanlaget IFK Värnamo, men den här gången gick det trögare. Vi började bra men fick inte in bollen och allt eftersom kom Värnamo in i matchen. I den 56:e minuten gjorde Abdul Khalili 0–1 med ett välriktat skott.

Vi såg ut att åka på en neslig premiärförlust, men vi samlade kraft på slutet och till sist gav det utdelning. Efter en hörna i den 83:e minuten från höger av Imad Zatara kunde Mohammed Abubakari med en bredsidesvolley elegant trycka in 1–1 i det bortre krysset. I den 88:e minuten tryckte Oscar Möller in 2–1 invid den bortre stolpen efter retur på Imad Zataras inlägg.

GAIS – ÅFF 0–3

Exallsvenska GAIS ställde upp med ett ungt lag på Valhalla IP och bjöd inte på något stort motstånd. Den första halvleken var svag från vår sida och slutade mållös. Vi gjorde en klart bättre andra halvlek och då kom också målen.

Efter en lång fin spelvändning i den 61:a minuten slog Martin Christensen ett inlägg från vänster och Viktor Prodell löpte in centralt och nickade in 1–0. Tre minuter senare kom Petrit Zhubi i högerinnerläge och hittade Joel Rajalakso som var först på bollen och gjorde 2–0. Efter ett vänsterinlägg av Emmanuel Dogbe nickade Erik Moberg in 3–0 i andravågen efter en hörna i den 90:e minuten.

ÅFF – Eskilstuna City FK 2–0

Daniel Sjölund debuterade mot Eskilstuna

Vi besegrade division I-laget Eskilstuna med 2–0 efter att Mattias Mete gjort båda målen. Efter en halvtimmes spel tog vi ledningen. Emmanuel Dogbe drog i gång ett anfall och spelade till Joel Rajalakso, som spelade vidare ut till Petrit Zhubi till höger, som slog inlägget till Matias Mete som tog emot bollen vände bort en försvarare och lade in 1–0.

I den 71:a minuten ökade vi på till 2–0. Vi fick tryck mot Eskilstunamålet och bollen hamnade hos Allan Olesen till höger, som hittade Mattias Mete med ett perfekt inlägg. Mete nickade elegant in bollen invid det bortre krysset. Det var ingen stor match men vi kontrollerade tillställningen.

ÅFF – IFK Norrköping 2–2

I årets första derby inför drygt 1 000 personer i det rysliga vintervädret på Kopparvallen gjorde vi en riktigt bra förstaakt och dominerade den första halvleken. I den 18:e minuten skickade Kristian Bergström in en hörna från vänster som Viktor Prodell nickade i ribban och Mohammed Abubakari satte returen.

Viktor Prodell på språng i säsongens första derby

I den 22:a minuten replikerade dock gästerna. Martin Smedberg Dalence slog en vänsterhörna som en omarkerad David Wiklander kunde nicka in fram till 1–1.

Efter ett snabbt anfall i den 33:e minuten spelade Kristian Bergström in centralt och Oscar Möller klippte till, bollen tog i ryggen på David Wiklander och gick i en perfekt båge över målvakten och dök in precis under ribban.

Den andra halvleken blev tyvärr sämre spelmässigt och vi sjönk längre ned i banan. Efter en svag period en kvart in på andra halvlek kvitterade gästerna. Efter ett anfall till vänster slog Mathias Florén ett inlägg som Erik Moberg skarvade bort men strax utanför straffområdet kunde en helt omarkerad Rawez Lawan klippa till på volley och bollen letade sig in precis vid den vänstra stolpen.

Ett träningsläger i turkiska Side följde därefter, med två matcher.

ÅFF – FK Haugesund 0–3

Efter en svag insats och två missade straffar föll vi med hela 0–3 mot det norska Tippeligaelaget Haugesund, som var fysiskt och starkt i sitt djupledsspel. Vi hamnade i underläge direkt efter att Alexander Toft Søderlund prickat in en frispark redan i den andra minuten. Daniel Hallingström fick sedan chansen att kvittera från elva meter men sköt straffen i stolpen. I den 74:e minuten fick vi en ny möjlighet på straff, men Mattias Metes elvametare blev inte bättre än att målvakten Per Morten Kristiansen kunde rädda.

Vi avslutade slarvigt och efter stora misstag kunde Maic Sema göra 0–2 på straff och Pontus Engblom prickade in 0–3.

ÅFF – Beijing BIF FC 1–0

Det blev en tempofattig och rätt avslagen historia mot det försvaga andraligalaget från Kina. Vi var kraftigt spelförande men det gick för långsamt för att vi skulle omsätta spelarövertaget i tillräckligt många målchanser. Målet föll i den 69:e minuten då Oscar Möller sprintade i djupet på vänsterkanten, tog sig förbi sin back och spelade snett inåt bakåt, där en kines stötte bollen i eget mål.

Efter träningslägret följde genrep i Borås.

IF Elfsborg – ÅFF 1–2

Efter en mycket stark insats vann vi borta mot det regerande mästarlaget Elfsborg med 2–1. Speciellt glänste spelet i den första halvleken och där grundlades också segern.

I den 23:e minuten lyfte Kristian Bergström in en hörna och efter tryck från vår sida kunde tillslut Daniel Hallingström göra en stående cykelspark in i mål.

I den 38:e minuten ökade vi på till 2–0. Anton Tinnerholm revs ned i straffområdet av Andreas Klarström och Viktor Prodell kunde säkert pricka in straffen till vänster om Kevin Stuhr Ellegaard.

I den andra halvleken fick hemmalaget betydligt mer att säga till om, men vi hade ändå feta chanser att avgöra matchen. I den 74:e minuten föll dock reduceringen. Johan Larsson lyfte in en hörna och helt omarkerad kunde Anders Svensson vräka sig fram och knallhårt nicka in reduceringen, men närmare än så kom inte hemmalaget på Borås Arena.

Efter några tveksamma insatser i Turkiet, verkade vi pricka in storformen lagom till allvaret skulle börja, efter ett fint vägvinnande passningsspel i den första halvleken och ett stabilt organiserat försvarsspel i den andra akten, med inslag av vassa omställningar. Det såg med andra ord lovande ut inför Svenska Cupen!

Svenska Cupen 2012–2013

Efter cupsegern borta mot Skövde AIK med 3–0 hösten 2012 kvalificerade vi oss för Svenska Cupens gruppspel under mars 2013. Tack vare att vi nådde en plats på övre halvan av Allsvenskan 2012 var vi toppseedat. Det innebar att vi fick två hemmamatcher i gruppspelet. Varav den sista hemma mot det andraseedade laget, vilket blev Djurgårdens IF (eftersom de kom nia). I övrigt lottades vi mot Jönköping Södra IF (hemma) och Umeå FC (borta).

Vi var gruppfavoriter och möjligheterna kändes goda att vi skulle bli en av de fyra främsta gruppsegrarna, vilket skulle innebära hemmamatch även i kvartsfinalen. Sedan skulle bara en semifinal och final stå i vägen för spel i Europa League. Jag trodde naturligtvis stenhårt på detta.

”Det känns bra att vi kan korta ner försäsongen lite och få skarpare läge. Vi har haft en gynnsam träningsperiod med bra kontinuitet där vi har kunnat jobba med helheten på ett bra sätt. Vi är inte formtoppade ännu man vi har ändå gett oss möjligheten att kunna prestera på en hög nivå genom att inte köra på för hårt”, analyserar vår tränare Peter Swärdh innan allvaret började.

ÅFF – Jönköpings Södra IF 3–1

Vi har sällan haft några enkla matcher mot Jönköping och detta blev inget undantag. Efter en till stora delar svag insats, med långsamt tempo och slarvigt passningsspel hamnade vi i underläge i den 67:e minuten. Vår forne Tommy Thelin slog in bollen från vänster och Aleksei Kangaskolkka kunde turligt få bollen i mål på gästernas första målchans. Det var alldeles för tamt försvarsspel i det agerandet och man får aldrig chansa och tro att en spelare är offside, som det såg ut att vi gjorde.

Uppförsbacken var besvärlig, men efterhand kunde vi etablera ett spel på Jönköpings planhalva med lite mer fart och djupledsspel, som nästan helt saknades dessförinnan. Daniel Hallingström var mycket nära med en nick strax utanför krysset och Kristian Bergström fick helt öppet läge med vänstern men sköt över.

Det verkade inte vara vår dag, men så i den 83:e minuten slog Tom Pettersson till efter en hörna från höger av Kristian Bergström och nick av Viktor Prodell. Genast blev det mycket bättre kvalitet och spelvändningarna som är en av våra nycklar satt som de skulle. Bara tre minuter senare slog Allan Olesen ett inlägg från höger och Emmanuel Dogbe drog in 2–1 på volley. Vi hade vänt. Underbart!

Viktor Prodell satte säkert straffen fram till 3-1

På stopptid kom Imad Zatara i friläge men Joakim Karlsson hann ifatt och bröt, bryskt enligt domaren Jim Pettersson, och Joakim blev därmed utvisad och vi fick straff. Viktor Prodell stegade fram och satte elvametaren lika säkert som den på Borås Arena i genrepet, men denna gång till höger om målvakten.

Det var oerhört skönt att vi kunde vända matchen. Nu kändes vägen öppen mot gruppseger och eftersom flera gruppfavoriter tappade poäng ökade våra chanser att bli en av de fyra frästa gruppettorna. Det gällde bara att våra grabbar tog uppgiften i Umeå på allvar…

Umeå FC – ÅFF 2–1

Matchen i Umeå var den enda tävlingsmatchen som jag inte följde på plats under året och det var fruktansvärt jobbigt att förlita sig till skriftliga liverapporter, även om den blivande sportjournalisten Jonas Ångström skötte sin uppgift väl. Om det var jobbigt att inte kunna se matchen så var det inget över den pina vi tvingades genomleva över den usla insatsen och det katastrofala resultatet!

Vi dominerade fullständigt de första 20 minuterna och skapade många fina målchanser men gjorde inte mål. Som så ofta straffade det sig, genom ett lägre tempo, svagt passningsspel och presspelet avtog också. I den andra halvleken uppträdde vi sedan riktigt uselt.

I den 58:e minuten åkte vi på det första baklängesmålet. Efter en diagonalboll, gick alla våra spelare mot den främre stolpen och Mattias Lidberg kunde skicka in 0–1 vid den bortre stolpen. Katastrofen var nära efter 0–2-målet i den 75:e minuten. Efter obefintligt presspel kunde Fredrik Fjällström Winka klippa in bollen från straffområdeslinjen.

Efter inlägg från Kristian Bergström kunde Viktor Prodell reducera till 1–2, men det hade då gått 90 minuter och tiden var för knapp för en kvittering.

Jag var naturligtvis i upplösningstillstånd i den oerhörda besvikelsen. Hur i hela världen kunde vi uppträda så uselt när så mycket stod på spel? Mycket kunde säkert ha gjorts annorlunda för att skapa bättre förutsättningar. Att resa fram och tillbaka till Umeå samma dag var knappast ultimat. Inte heller var det positivt med alla förändringarna i startelvan (sex stycken). Inte för att vi gjorde en stabil insats mot Jönköping, men i tävlingsspel behövs kontinuitet. Att Peter Swärdh tvingades bevittna matchen från läktaren, efter ett horribelt domarmisstag av Jim Petersson från Godegård i matchen mot Jönköping, gjorde inte saken bättre. Peter hade varit mannen att förändra matchbilden. Det fanns dock ingen ursäkt för hur våra spelare på planen uppträdde.

I traumats fasa kunde vi ändå summera att en tvåmålsseger hemma mot Djurgården skulle räcka för avancemang till kvartsfinalen, men chansen till kvartsfinal på Kopparvallen var i stort sett borta.

ÅFF – Djurgårdens IF 1–1

Revanschlusta och krafttag hoppades och trodde vi på i den avgörande gruppspelsmatchen mot ett svagt Djurgården

Vi fick precis den inledning vi hoppats på med initiativ i matchen. Genom ett samlat lag i rätt positioner och hög aggressivitet stoppades Djurgårdens anfallsintentioner effektfullt samtidigt som vi med gott passningsspel, rörelse, fina kombinationer och spelvändningar tog grepp om matchen. Målet kom också i den 20:e minuten. Efter att vi hållit i bollen bra, hittade Martin Christensen in med en boll i straffområdet och Viktor Prodell placerade säkert in 1–0.

Vi blev lite för ivriga att göra även det andra målet, trots att det fann gott om tid, och började slarva efter en halvtimme. Det var trots allt gott att gå in i paus i ledningen. Kunde vi bara vinna den andra halvleken också skulle avancemanget vara klart. Vi började också den andra halvleken förtroendeingivande. I den 51:a minuten sköt Daniel Sjölund ett tungt skott som Kenneth Höie räddade men Kristian Bergström fick en kanonchans på returen, men lyftningen blev tyvärr helt misslyckad.

På den efterföljande utsparken skulle Daniel Hallingström nicka ned till Tom Pettersson men Nahir Oyal kom emellan, kom fri och satte 1–1 till vänster om Gustav Jansson. Det är verkligen små marginaler i fotboll och man får inte göra det så enkelt för motståndarna att göra mål, vilket också vår tränare Peter Swärdh påpekade efter cupfiaskot.

Vi lyckades nämligen inte kraftsamla alls efter det snöpliga baklängesmålet och cupäventyret tog oerhört smärtsamt slut. Inte blev det bättre av att det under våren svaga stockholmslaget gick ända till final, där de föll först efter straffar mot IFK Göteborg. Vi hade en jättechans att nå Europa League men slarvade bort möjligheten.

Efter cupfiaskot var vi tvungna att ladda om inför Allsvenskan men först väntade allsvenskt genrep.

ÅFF – Hammarby IF 2–2  

Utan att spela på topp gjorde vi två mycket fina mål mot Hammarby.

I den 29:e minuten gjorde vi 1–0 efter en mycket fin omställning. Kristian Bergström fick bollen strax utanför eget straffområde och spelade fram till Oscar Möller som skarvade vidare till Viktor Prodell. Proddan spelade tillbaka på ett tillslag och på två tillslag spelade Möller till Kristian Bergström som höll i och slog en boll i djupet till Viktor Prodell som löpt bra till höger. Viktor tog emot och slog in bollen framför mål där Oscar Möller kunde skarva in bollen i det vänstra krysset. Urläckert!

Bara två minuter in på andra halvleken gjorde vi 2–0 efter ett riktigt mönsteranfall med ett tillslag. Daniel Sjölund slog ut bollen till vänster där Andreas Dahlén spelade in till Kristian Bergström, som slog en kort boll på djupet där Viktor Prodell löpt in fint och slog bollen snett bakåt vid kortlinjen. Oscar Möller nådde inte bollen vid främre stolpen men Martin Christensen kunde skicka in bollen från sitt läge vid den bortre stolpen.

Målen var fina besked, men mindre roligt var det att vi inte kunde hålla ledningen.

Kennedy Bakircioglus frisparksmål i det vänstra krysset i den 57:e minuten tillkom efter en bra prestation av honom. Men när det står en sådan vass frisparskytt så vore det lämpligt att dra ner en spelare vid den främre stolpen.

I den 94:e minuten hade bara Kristian Bergström och Andreas Dahlén att täcka ut en hammarbyspelare på sin vänsterkant, men Dahlén låg för långt ifrån och inlägget kom in. Väl inne i boxen var vi alldeles för passiva och när Kennedy Bakircioglu fick fatt i bollen strax utanför straffområdet täckte Petrit Zhubi för dåligt och Christoffer Karlsson kom till undsättning för sent. Kennedy kunde därmed väl enkelt få placera in 2–2 invid den högre stolpen.

Summering av försäsongen

Vi kunde summera en försäsong och cupspel med blandade känslor. Det såg lovande ut inledningsvis, men cupspelet blev ett rejält bakslag. Genrepet mot Hammarby sammanfattade försäsongen rätt bra, med stundom strålande spel, vackra mål, men också blandat med slarvigt spel med många misstag vid de insläppta målen.

Vi noterade 6 segrar, 3 kryss och 2 förluster. Bortasegern mot svenska mästarna Elfsborg var förstås höjdpunkten. De övriga fem segrarna togs mot lag från lägre divisioner; Värnamo, GAIS och Jönköping (Superettan), Eskilstuna (division I) och Beijing (kinesiska andradivisionen). Kryss blev det mot allsvenska Norrköping och Djurgården, samt mot superettanlaget Hammarby. Förluster noterades mot norska tippeligaenlaget Haugesund samt mot division I-laget Umeå.

Vi noterade målskillnaden 19–13 på dessa 11 matcher.

Se spelarstatistik från Träningsmatcherna här

Och från matcherna i Svenska Cupen här

(Klicka i bilderna för bättre skärpa)

Fortsättning följer i del III – Vårsäsongen

Årskrönika 2013 – Dags för nästa steg!

Del I – Vi har alltid varit banbrytande

Det är klart att det var en besvikelse att vi inte nådde en bättre slutplacering än 2012, men den upprepade åttondeplatsen innebär att det förutom oss bara är Malmö FF, AIK, IFK Göteborg, Helsingborgs IF och IF Elfsborg som nått övre halvan under båda de senaste säsongerna i Allsvenskan.

Vi skriver ny historia för varje dag och det är förstås med stor glädje vi kan konstatera att vår älskade förening inte har varit lika framgångsrikt sedan mitten på 1970-talet. För att åter nå samma framgångar som i början på 1970-talet behöver vi dock riva ytterligare barriärer.

Vi är på god väg och på spelplanen kan vi glädjas åt att äntligen ha spräckt några tunga sviter. Glädjen var enorm, och det var svårt att ta in att vi verkligen kunde vinna på Rambergsvallen för första gången sedan 1985 när Häcken slogs tillbaka med 2–0. För första gången sedan 1981 bortabesegrade vi också Elfsborg. Det regerande mästarlaget hade 25 raka hemmamatcher i Allsvenskan innan vi spräckte sviten via vår 1–0-seger. För första gången sedan 1999 vann vi också på Strandvallen och via 1–0-segern mot Mjällby säkrade vi i praktiken det allsvenska kontraktet. Ytterligare ett bevis att vi kan rå på även de bästa var 3–0-segern hemma mot gudjagande Helsingborg, vilket var den första segern mot HIF sedan 1985 och den första hemmasegern mot dem sedan 1968.

Genom vår historia har vi gått genom många olika faser och tvärtemot vad många kanske tror har vi aldrig varit en konservativ klubb utan ofta varit i framkant och banbrytande. Vi var tidigt ute och värvade spelare från långväga orter, som landslagsmannen John Sundberg från Sandvikens AIK 1931 och nya influenser kom från en lång rad av utländska stortränare: ungrararna Kálmán Konrád (1942–45) och József Nagy (1948–52), engelsmannen George Raynor (1952–54), österrikaren Karl Durspekt (1956–57), spanjoren Antonio Duran (1960–63, 1975–76) samt ungraren Otto Domos (1973–74). Nämnas kan att George Raynor ledde det svenska landslaget till OS-guld 1948 och VM-silver 1958. Möjligheten att vara banbrytande skapades av en familj som betytt oerhört mycket för samhället Åtvidaberg och dess stolta fotbollslag.

Vi fick alla ett sorgligt besked under Julen, då Gunnar Ericsson avled 94 år gammal. Vad hade vi varit om inte Elof och hans son Gunnar engagerat sig så mycket i Åtvidabergs Fotbollförening?

Det svaret kan vi aldrig få veta, men risken är uppenbar att vi inte skulle ha nått de framgångar som vi har gjort. Det var familjen Ericsson med världsföretaget Åtvidabergs Industrier (senare Facit) som skapade förutsättningarna för att vi blev ett lag att räkna med i Europa i början på 1970-talet.

AB Åtvidabergs förenade industrier gick i konkurs 1922 men rekonstruerades av Sydsvenska banken. Värmlänningen Elof Ericsson (från bruksorten Lennartsfors) blev vd för det nya bolaget AB Åtvidabergs Industrier.

Elof Ericsson var före sin tid som stor företagsledare och såg nyttan av att de anställda kände sig trygga, där Åtvidabergs Industrier tog ett stort ansvar för att bygga upp Åtvidaberg till ett mönstersamhälle i Sverige enligt folkhemsepitetet. Faktum var att företaget hade ett större inflytande hur samhället Åtvidaberg skulle utformas än vad kommunen hade. Något större missnöje från kommunens sida var det dock inte, utan kommunen kände också en trygghet att storföretaget lade grogrunden till samhällets utveckling.

För att prestera väl på fabriken insåg också Elof att trivseln även vid sidan om jobbet var viktig och ett starkt fotbollslag ingick i planerna.

”ingenting kan förnärvarande jämställas med idrott, när det gäller borteliminering av de sociala skrankorna, ingenting kan så starkt svetsa individer från olika samhällslager samman som just idrotten” sa Elof Ericsson till Östgöta Correspondenten redan 1932.

Elof var också väl medveten om fotbollslagets marknadsföringskraft och han var ledande i frågan att dela upp Åtvidabergs Idrottsförening i tre föreningar 1935. Åtvidabergs Fotbollförening var bildat och året senare kom Elof med förslaget att Åtvidabergs Idrottsplats, som Åtvidabergs Industrier ägde, skulle byta namn till Kopparvallen!

Gunnar Ericsson gick i sin pappas fotspår och utvecklade Åtvidabergs Industrier, som blev Facit AB 1965, till ett världsföretag. Gunnar skattade pappa Elofs värderingar högt genom de anställdas trygghet och trivsel. Gunnar utvecklade också ”hälosologi”. Genom medveten satsning från företagets sida började allt fler anställda motionera, vilket fick till effekt att sjukfrånvaron minskade.

Genom det goda renommé samhället Åtvidaberg uppnått kunde fler personer rekryteras till företaget, som så väl behövdes för att Facit skulle klara den ökade orderingången.

När amatörreglerna i svensk fotboll skrotades 1967, var vårt ÅFF en av pionjärerna med ett lag av idel halvproffs. I själva verket var spelarna anställda av Facit med goda förmåner för att kunna prestera så bra som möjligt på fotbollsplanen. I gengäld var spelarna goda representanter för Facit. Tillsammans med Öster var vår klubb också första att skriva spelarkontrakt.

”Ingen kom till Åtvidaberg bara för att spela fotboll. De spelare vi tog passade in i samhället och hade en trygghet i livet”, sade Gunnar Ericsson i en intervju i boken Hjältarna.

Det var lättare att värva ihop ett lag på den tiden, genom att locka med bra utbildning och jobb kunde en duktig fotbollspelare kontrakteras för en ”normal” arbetarlön, men då som nu handlade det alltså mycket om att hitta personer som passar in i ÅFF-andan.

 

Gunnar utvecklade det täta samarbetet med ÅFF i marknadsfrågor och en av de stora höjdpunkterna var när han lyckades få Brasiliens landslag på träningsläger i Åtvidaberg inför VM i England 1966. På framsidan av Veckans Affärer syntes Gunnar och Pelé på en bild tagen framför Stallet. Gunnar Ericsson var då den tidens PR-kung i svenskt näringsliv.

”Jag betraktar företagets satsning på idrott i alla dess former som en investering fullt jämförbar med andra investeringar i till exempel utbildning, reklam, marknadsföring eller produktutveckling.” sade Gunnar för närmare 50 år sedan.

Jag fick aldrig nöjet att träffa Gunnar Ericsson personligen, men av det jag läst och hört av honom var han en stor företagsledare som var före sin tid. Han insåg precis, som sin far, att mjuka värden var viktiga, samtidigt som hans affärsstrategi var väl genomtänkt. Gunnar var också en ödmjuk och jordnära person. De hårda nyporna fanns inte riktigt där och i ÅFF fanns istället Lars Hallgren (ordförande 1960–1972) som kunde ta i med hårdhandskarna när det behövdes. Som alla duktiga ledare såg Gunnar till att ha goda medarbetare omkring sig både i Facit och i ÅFF och på den här tiden var det i stort sett samma manskap, vilket underlättade diskussioner för snabba och kvalitativa beslut.

Facit såldes till Electrolux 1972, men grunden var lagd, som föreningen kunde rida vidare på i många år. Sedan har vi fått hitta andra vägar, men utan vår klubbs storhet och stora kulturarv hade det varit mycket svårt att nå Allsvenskan igen.

Gunnar Ericsson var inte bara en stor företags- och föreningsledare, han var också en stor supporter in i det sista. Familjen Ericsson lever vidare och Gunnars son Thomas ingick som styrelsesuppleant fram till det senaste årsmötet. Ollie och Elof Ericssons Stiftelse gick in med en stor summa i arenabolaget Kopparvallen i Åtvidaberg AB, som därmed räddade uppgraderingen av elljuset 2008 och sanerade de hårt ansträngda finanserna. Stiftelsen har också bidragit med utvecklingsbidrag varje år.

Inte ens under 1970-talets glansdagar med Facits stora stöd var det många spelare som införskaffades med allsvensk erfarenhet (som vi senare i krönikan kommer att fördjupa oss i). Det är första på senare år som vi införskaffat mer etablerade krafter.

 

Utan speciellt många etablerade förvärv 2010, var vi ändå oerhört nära att hålla oss kvar trots endast två spelare med allsvensk erfarenhet i truppen innan säsongen (Kristian Bergström och Jesper Arvidsson). När vi studsade tillbaka direkt var organisationen och de ekonomiska möjligheterna större för att göra en ansträngning på mer etablerade förvärv och när vi till den gångna säsongen kunde införskaffa en sådan kraft som Daniel Sjölund, var det nästan overkligt. 

Med Mohammed Abubakari och Daniel Sjölund skulle vi ha ett av allsvenskans starkaste innermittfält. Duon fungerade inte till 100 % under 2013 men till nästa säsong tror jag att de med ännu mer tid tillsammans kan bilda en riktigt fruktad duo. Speciellt eftersom Bruno Marinho knackar på dörren till startelvan efter sin långvariga skada som spolierade hela säsongen 2013.

Vi fick en svag start på säsongen med fem poäng på de sex första matcherna (3–6 i målskillnad), men sedan var vi formstarkast i hela Allsvenskan med sju segrar på nio matcher med målskillnaden 18–7. Vi klarade dock inte av att hänga på toppstriden och efter bara tre poäng på sju matcher (4–13 i målskillnad) sjönk vi på nästan samma sätt i tabellen som 2012. Till skillnad från den föregående säsongen kom vi dock snabbare ur svackan och avslutade godkänd med 11 poäng på 8 matcher med målskillnaden 12–11.  

Peter Swärdh lyckades under sitt första år efter comebacken i vårt lag täta till försvarsspelet bättre, vilket var riktigt bra i ett flertal matcher. Vi höll också flest nollor av alla lagen i Allsvenskan, 13 stycken. Vid ett antal matcher släppte vi dock in för många enkla mål, speciellt på bortaplan mot topplagen.

Målskyttet klickade inte fullt ut, men givetvis är det tufft att ha tappat klasspelare som Magnus Eriksson och Viktor Prodell, de senaste två åren. Vi ser nu fram emot en ny Victor i vår trupp. Sköld har alla förutsättningar att bli en stor målgörare även i Allsvenskan. Efter ett inledande år tror jag också att Peter Swärdh kan sätta ännu mer prägel på spelet och förbättra både det defensiva och offensiva spelet.

Vi har nyligen också inlett ett samarbete med Benfica, vilket blir intressant att se vad det kan leda till.

Det är med andra ord dags för nästa steg för vårt banbrytande lag från Fotbollens Mecka!

Fortsättning följer i del II – Försäsongen och Svenska Cupen

Sammanfattning Allsvenskan i sin helhet 2013 – Del II

Efter att övre halvan presenterats följer här kommentarer kring den undre halvan, samt för de två nykomlingarna.

IFK Norrköping svarade i fjol för en sensationell femteplats men kunde som väntat inte matcha den placeringen. Laget liknade Göteborg, om än av lägre klass, med två innermittfältare som är tuffa att möta. Andreas Johansson (4 mål och 1 assist) och Lars Krogh Gerson (4 mål) är inga stora kreatörer men de skapar trygghet för lagbygget och är jobbiga att möta. Under våren spelade Gunnar Heidar Thorvaldsson (9 mål och 5 assist) och Imad Khalili (7 mål och 2 assist) på topp och de båda låg bakom nästan alla målen. Men båda lämnade; Thorvaldsson till turkiska Konyaspor och Khalili till Helsingborg.

Trots det enorma tappet lyckades IFK hålla sig undan nedflyttningsstriden. Målskyttet fördelades på fler spelare under hösten och 21-åringarna Isaac Kiese Thelin (4 mål och 5 assist) och Christoffer Nyman (4 + 3), producerade skapligt under hösten. Christopher Telo svarade för nio poäng (5 + 4).

Martin Smedberg-Dalence svarade för 3 mål och 8 assist men återvänder till IFK Göteborg till nästa säsong. Det blir intressant att se vad Norrköping hittar för nytillskott under vintern. Det lär behövas en del för att upprepa niondeplatsen.

Trots att vi var tämligen överlägsna i den första halvleken på Nya Parken hade vi bara med oss kryss i paus och efter en jämna andra akt föll vi med 1–2. Även på Kopparvallen föll vi (1–3) i en jämn tillställning där domaren Michael Lerjéus bidrog till förlusten genom flera matchavgörande domslut.

BK Häcken var fjolårets stora överraskning som till näst sista omgången var med och stred om guldet. Till sist blev det ändå en hedrande andraplats, vilket med råge är främsta placering i föreningens historia. Den här säsongen blev betydligt besvärligare. Fjorårets poäng- och skyttekung Waris Majeed (23 mål och 9 assist) kunde inte ersättas. Moestafa El Kabir från Mjällby svarade visserligen för 12 mål och 2 assist men var skadad under en stor del av hösten. René Makondele har svarat för många poäng sedan han kom till Häcken och denna säsong blev det 7 mål och 8 assist. Martin Ericsson var inte lika framgångsrik i poängprotokollet i år men svarade ändå för 5 mål och 4 assist.

Häcken låg ett tag risigt till men redde upp situationen och säkrade precis som vi kontraktet med tre omgångar kvar.

Förra året gjorde bollklubben hela 67 mål men i år stannade målskörden på 36 fullträffar. Ifjol var Häcken väldigt framgångsrikt med sin höga press och återerövrade ofta bollarna högt upp i banan. Därmed belastades inte försvarsspelet speciellt hårt. Denna säsong saknades också reslige mittbacken Tom Söderberg (Elfsborg). Till skillnad mot fjolåret hamnade BKH allt oftare i underläge och fick jaga mål, varvid det blev öppnare bakåt. 41 mål var dock bara 5 fler insläppta än under fjolåret.

För första gången sedan 1985 lyckades vi vinna på Rambergsvallen, med 2–0 efter en disciplinerad insats. I epilogen på Kopparvallen slutade den svängiga matchen 2–2.

Blir då Häcken fågel eller fisk nästa säsong? Den frågan känns svår att besvara. Stora kvaliteter finns verkligen i både teknik och fart samt talanger i form av 18-årige Simon Gustafsson (2 mål + 4 assist) och 17-årige VM-bronsspelaren Carlos Strandberg (3 + 1).

Mjällby AIF har haft en ganska god kontinuitet under flera år men denna säsong har omsättningen på spelare varit stor och laget befinner sig därmed i en generationsväxling. MAIF överraskade de flesta stort under inledningen på säsongen. Mjällby låg faktiskt trea med 16 poäng inspelade poäng efter 9 omgångar, men vi tog då ner dem på jorden efter 3–0 på Kopparvallen.

Succémittbackslånet från Malmö, Jasmin Sudic, åkte på en korsbandsskada och återvände till Malmö. Vår forne Haris Radetinac (3 mål och 6 assist) lämnade under sommaren till förmån för Djurgården. Trots tappen hängde MAIF länge med på den övre halvan men efter en svag avslutning med fem förluster på de sex sista matcherna sjönk Mjällby till elfte plats. Någon riktig fara för kontraktet var det dock inte, men listerlänningarna måste vända trenden för att inte denna epok i Allsvenskan ska sluta redan nästa år.

Efter Peter Swärdh tillträdde Anders Torstensson som tränare, men han fick inte förtroendet säsongen ut.

Nyförvärvet från Trelleborgs FF, Kristian Haynes, inledde strålande med 7 mål på de 11 första matcherna och blev bäste poängspelare med 10 mål och 4 assist. Pär Ericsson var skadad under våren men gjorde 8 mål under hösten. Veteranen Marcus Ekenberg fortsatte leverera med 5 mål och 5 assist. Craig Henderson kom tillbaka fint efter en korsbandsskada. Nya zeeländaren svarade för 5 mål och 2 assist i Allsvenskan och ingår i Nya Zellands VM-playofftrupp, men efter 1–5 borta mot Mexico lär det inte bli något VM-slutspel för 26-åringen.

I den yngre upplagan av Mjällby återfinns intressante 21-årige mittbacken Gbenga Arokoyo samt jämngamla mittfältarna Andreas Blomqvist och Robin Strömberg.

För första gången sedan 1999 lyckades vi vinna på Strandvallen vi höstens störtsköna 1–0-seger.

Gefle IF går nästa år in i sin nionde raka säsong i Allsvenskan, vilket är en enorm bedrift av en klubb med begränsade ekonomiska medel. Tränaren Pelle Olsson har hängt med under hela denna allsvenska epok. 4–4–2-systemet var så väl inpräntat att klubben gjorde en video på ämnet för att haussa intresset inför säsongen. I premiären föll vi med 0–1 efter en blek insats på Strömvallen.

Under Gefles mest framgångsrika period under sommaren anammades dock 4–3–3. GIF vände 0–3 från bortaplan till en sammanlagd 4–3-seger i Europa League mot cypriotiska Anorthosis Famagusta i Sundsvall och spelade av farten bort Malmö med 2–0 hemma på Strömvallen med samma spelsystem. Kort därefter nådde vi bara 1–1 hemma mot det formstarka gästrikslaget.

Trots att GIF bara förlorade en av tolv allsvenska matcher under sommaren kom inte lyftet i tabellen. De andra bottenlagen plockade också poäng och Gefle noterade för många kryss. Eter några förluster under hösten var GIF illa ute, men en bra spurt räddade kontraktet, som säkrades i den näst sista omgången.

Jakob Orlov blev främste poängspelare med 8 mål och 7 assist. Simon Lundevall (5 + 7) och Johan Oremo (8 + 2) var inte mycket sämre. Alexander Faltsetas (3 + 3) gjorde också mycket nytta på mittfältet, liksom Mikael Dahlberg (4 + 1) med sitt huvudspel.

Anders Wikström kom tillbaka i mittförsvaret och bidrog till att stärka defensiven de 19 matcher han kunde spela. I målet inleddes generationsväxlingen då Emil Hedvall fick chansen i 7 matcher, bland annat i båda matcherna mot oss, vilket kom väl till pass eftersom Mattias Hugosson nu slutar.

Gefle behåller säkert stommen till nästa säsong men vad händer om Pelle Olsson lämnar? som det ryktas om.

IF Brommapojkarna kom sensationellt bäst av de tre nykomlingarna och slapp undan kvalspelet tack vare krysset i ödesmatchen borta mot Halmstad. Att BP förutsågs ha sämst chanser att hålla sig kvar var inte märkligt i och med att de tappade två så pass starka poängspelare. Pablo Pinones Arce (18 mål och 8 assist) gick till Öster och Nabil Bahoui (15 mål och 6 assist) knep AIK.

BP hade det besvärligt under våren och släppte in mängder av mål på bortaplan. Vi vann också tämligen enkelt med 4–1 på Kopparvallen. Under sensommaren tätades försvarsspelet till på ett betydligt bättre sätt och BP började vinna hemma på Grimsta. Bottenkollegorna började också plocka poäng och det var inte förrän efter tre raka segrar som BP fick en lucka ned till strecken.

Efter en rätt intetsägande 0–0 match mot oss på Grimsta såg kontraktet ut att vara i hamn, men Halmstad spurtade bra samtidigt som BP kammade noll mot topplagen Malmö och AIK. Därmed blev det spännande in i det sista.

Mauricio Albornoz har aldrig tidigare varit någon riktigt stor poängspelare men klev fram när det som mest behövdes med 10 mål och 6 assist. Andreas Erikssons (6 mål och 3 assist) insatser var också en avgörande faktor till det förlängda kontraktet, men på grund av skada saknades Ante i slutskedet av säsongen.

Värt att tillägga är också att Andreas Haddad (5 mål och 2 assist) lämnade för Hammarby under sommaren, vilket understryker att BP alltid lyckas fylla på med andra lovande spelare så som 19-årige mittbacken Jacob Une Larsson; 18-årige mittfältaren Jesper Karlström och 21-årige anfallaren Gustav Sandberg Magnusson (3 mål och 2 assist).

BP har svarat för en strong prestation och kan med ett års erfarenhet säkert vara med och kriga om fortsatt allsvenskt spel även nästa säsong. Om det vill sig väl med Sveriges ranking i Fair Play, blir det europaspel för första gången i klubbens historia. BP kom nämligen trea i Allsvenskans Fair Play efter Göteborg och Malmö (som redan är kvalificerade för europaspel). Likt Gefle i år kan alltså BP spela i Europa League nästa år.

Halmstads BK återvände till allsvenskan efter bara ett år i Superettan, precis som vi gjorde 2011. Till skillnad från oss kom HBK dock ”bara” trea i fjolårets Superettan. I kvalspelet besegrades GIF Sundsvall med sammanlagt 6–4. Till skillnad från BP behöll HBK sina bästa poängspelare. Gudjón Baldvinsson gjorde 16 mål och svarade för 5 assist i Superettan. Mikael Boman var inte mycket sämre med 13 mål och 3 assist. Anfallsparet levererade också bra i Allsvenskan och stod bakom 22 av HBKs 32 mål: Mikael Boman (9 mål och 4 assist) och Gudjón Baldvinsson (5 mål och 4 assist).

Det goda anfallsparet till trots, hade HBK ett kämpigt år som nykomling och låg på kvalplats eller nedflyttningsplats under nästan hela säsongen. Efter 1–0 hemma mot AIK i omgång 21 såg det lovande ut, men fem förluster på sex matcher följde och läget var därmed prekärt inför de tre avslutande matcherna, då laget låg på nedflyttningsplats. Efter segrar hemma mot Mjällby (1–0) och borta mot Häcken (3–1) kopplade HBK grepp om kvalplatsen. Seger i epilogen hade till och med inneburit att Halmstad sluppit kvalspelet, men 2–2 hemma mot BP räckte inte för att kliva förbi pojkarna.

I kvalspelet ställdes Halmstad åter mot Sundsvall. Efter 1–1 på Norrporten Arena var HBK illa ute på Örjans Vall i underläge 0–1 men på fyra minuter i andra halvlek vände HBK efter två mål av Mikael Boman.

Vi tog bara en pinne mot HBK. Vi borde ha avgjort efter första halvlek på Örjans Vall, men klarade bara 0–0 efter att vi tappat kommandot i andra halvlek. Ett stort övertag hade vi även på Kopparvallen men föll med olycksaliga 0–1 under sommaren.

Halmstad har verkligen svarat för en jätteprestation de två senaste åren. När vi åkte ur Allsvenskan 2010 tog vi 29 poäng och fick behålla nästan hela truppen. HBK tog bara 14 poäng i Allsvenskan 2011 och tappade massor av spelare. Det nya lagbygget har gjort det bra och utvecklingspotential finns. Vänsterbacken Oliver Silverholt har verkligen slagit igenom under hösten. 19-åringen har därmed tagit plats i det svenska U21-landslaget. Rickard Magyar är en intressant mittback som 22 år ung, men med fyra år som ordinarie, redan känns redo för större sammanhang.

Valmir Berisha har ännu inte debuterat i Allsvenskan men spås en mycket ljus framtid efter att 17-åringen vunnit skytteligan i U17-VM med 7 mål när Sverige tog ett historiskt brons häromveckan. En sådan spelare blir givetvis svår att behålla för HBK.

Östers IF förutspåddes ha de bästa förutsättningarna av nykomlingarna, men blev i stället sämst av de tre och det blev en direkt retur till Superettan. I Superettan i fjol ångade Öster på i stor stil och var obesegrat de 18 första matcherna. Eftersom endast tre av matcherna slutade med kryss, låg vägen öppen mot ett allsvenskt avancemang. Att ÖIF avslutade fjolåret som ett mittenlag i Superettan, gjorde inget utan seriesegern var ändå ett faktum. Möjligen var det ändå en fingervisning om vad som komma skulle, likt när Norrköping gjorde en liknande resa i Superettan 2007 men åkte ur med dunder och brak 2008.

Emellertid började Öster riktigt bra i den allsvenska comebacken under ledning av vår tidigare spelare och tränare Andreas Thomsson. Åtta poäng på de fyra första matcherna blev det, men sedan följde en svängig säsong med mest motlut. Efter sex raka matcher utan förlust under sensommaren såg kontraktet ut att kunna räddas, men därefter följde fem raka förluster. Det raset lyckades inte vända skutan på rätt köl med tre avslutande kryss. Inför slutrundan var ÖIF tvunget att besegra Djurgården samtidigt som Halmstad skulle kamma noll mot BP, men båda matcherna slutade med kryss och degraderingen var ett faktum.

Öster såg på pappret ut att vara ett lag som borde hållit sig kvar. Laget tappade inga ordinarie spelare och förstärkte med några starka namn som också levererade. Forwarden Pablo Piñones Arce, från BP blev målbäst med nio fullträffar. Vänstermittfältaren Vlado Zlojutro (från Värnamo) svarade för sex mål och en assist. Mittfältarna Josef Elvby (Häcken) och Kenny Pavey (Ljungskile) tog också plats i startelvan.

Vi tog full pott mot växjölaget efter 1–0 på Myresjöhus Arena och hela 4–0 på Kopparvallen. Vi dominerade båda matcherna kraftigt.

Det faktum att det gått fort framåt i seriesystemet spelade säkert in på bakslaget. Så sent som 2009 spelade föreningen i division I. Nu blir det till att ta nya tag i Superettan.

Syrianska FC har varit nederlagstippade sedan de kom upp i Allsvenskan till säsongen 2011, men har ändå lyckats klara sig kvar. Denna gång tog det dock tvärstopp. Summa summarum blev det bara 14 poäng och målskillnaden stannade på hemska 25–64. Poängen var densamma som HBK noterade 2011, men målskillnaden var sämre. GAIS tog bara 12 poäng i fjol, men dessförinnan får vi gå tillbaka till 1979 och IS Halmia för att hitta ett sämre resultat i Allsvenskan (poäng/match).

Stora spelaromsättningar har präglat Syrianska och för att spara likvida medel har föreningen tvingats hålla en tunn trupp över vintermånaderna och värvat nya spelare sent på våren. Denna filosofi är dock vansklig. Utan en bra försäsongsträning ökar skaderiskerna. SFC har hamnat i onda cirklar och tvingats spela med halvskadade spelare eftersom laget samtidigt haft en smal trupp.

Syrianska hängde med skapligt inledningsvis och tog dubbla segrar hemma mot Norrköping (3–1) och borta mot Djurgården 1–0 i omgång 5 och 6. Sedan gick det dock utför. Sedan omgång 13 belade SFC slag på jumboplatsen och 22 raka matcher utan seger följde innan vi åkte på den fasansfulla 1–4-minan på Södertälje Fotbollsarena. SFC hade dock ingen nytta av de trepoängen för redan i den 26:e omgången var det definitivt över efter 1–2 hemma mot Brommapojkarna. Hemma på Kopparvallen vann vi med 1–0 under sommaren.

Dinko Felic blev poängbäst med 5 mål och 3 assist. Lånet från Djurgården och Joels storebror, Sebastian Rajalakso svarade för 4 mål och 2 assist. Vi lånade ut Mattias Mete till Syrianska under hösten och han gjorde 3 mål varav 2 mot oss under den hemska söndagen i slutet av oktober.

En tuff resa väntar för Syrianska i Superettan, men laget har kraftsamlat förr.

Öster och Syrianska ersätts av Falkenberg och Örebro.

Falkenbergs FF har kämpat länge i Superettan och jag minns att jag samtalade med deras ordförande Lars-Eric Nilsson vid ett tillfälle. Jag sade då: ”Jobbar man enträget på i Superettan så lyckas man förr eller senare ta steget upp i Allsvenskan. Det kommer ni också göra om ni fortsätter lika bra som ni har gjort med era begränsade ekonomiska medel.” Lars-Eric höll med. En stark tro på det man håller på med är en förutsättning för att lyckas, men att FFF skulle ta steget upp redan 2013 föreföll väldigt oväntat.

FFF kvalade nämligen för att behålla sitt superettankontrakt förra året och tack vare att Johan Svahn prickade in en frispark i kvalet hemma mot BK Forward blev det fortsatt elitspel. Hallänningarna tappade målvakten Stojan Lukic till Halmstad men ersatte med duktige Otto Martler från Lund som höll nollan 14 gånger (räddningsfrekvens: 82 %). Falkenberg tappade också försvararen Anton Lans till Elfsborg samt de tongivande mittfältarna Christoffer Carlsson (Hammarby) och Marcus Översjö (GAIS).

Trots förlusten av den viktiga kvartetten levererade FFF verkligen. Målskyttet var imponerande med hela 63 fullträffar. Victor Sköld låg bakom hela 29 av dem (20 mål och 9 assist) och det är förstås oerhört glädjande att 24-åringen spelar med oss nästa år.

Vänstermittfältaren Niclas Eliasson vann Superettans assistliga med 11 målgivande passningar, men spelar i AIK nästa säsong. Högerbacken Danny Ervik kom från Örgryte inför säsongen men spelar nästa år för Mjällby.

Tvillingbröderna Anton och Calle Wede har tidigare spelat i Elfsborg och de båda tog stora framsteg under säsongen, speciellt Calle som svarat för 4 mål och 6 assist under hösten. Under hösten lånades också Per Frick in från Elfsborg och gjorde succé med 7 mål och 2 assist. Innermittfältaren Johan Svahn noterades för 5 mål och 7 assist.

Adam Eriksson har också utvecklats till en bra vänsterback. De nämnda spelarna har bra fart i benen, vilket också präglat Falkenbergs offensivlusta genom säsongen, men ”silly season” har alltså börjat tufft och succétränaren Hans Eklund lotsar nästa år Kalmar. Mycket arbete återstår för att Falkenberg ska ha en allsvensk trupp färdig till nästa säsong, samtidigt som Falkenbergs IP måste rustas upp rejält.

Örebro SK lyckades precis som vi och Halmstad ta sig tillbaka till Allsvenskan direkt. Trots att ÖSK var akterseglat i allsvenskan i fjol avslutade laget med heder och var obesegrat de fem sista omgångarna. Det gav förhoppningar inför satsningen att komma tillbaka direkt. ÖSK skiftade väldigt många spelare i startelvorna under fjolåret och många spelare lämnade inför den här säsongen.

Örebro började säsongen bra och låg med i toppen under hela säsongen. Endast tre förluster noterades men efter hela tio kryss dröjde det ändå till sista omgången innan det allsvenska avancemanget säkrades via 1–0 borta mot Ljungskile.

Örebrokillen Oscar Jansson (moderklubb Karlslunds IF) kom tillbaka till Sverige efter spel i England och Irland och målvakten höll nollan 11 gånger. Shpetim Hasani (12 mål och 3 assist), Karl Holmberg (10 mål och 1 assist) samt Ahmed Yasin (6 mål 0ch 6 assist) utgjorde en vass offensiv trio under säsongen.

Vår tidigare innermittfältare Tobias Nilsson gick till Örebro inför säsongen. Tobias höll en ordinarie plats under sommaren men var skadad under de sista matcherna. Totalt blev det 17 matcher varav 13 från start i Superettan.

Under hösten tillkom Daniel Gustavsson från AIK och från IFK Göteborg återvände innermittfältaren Nordin Gerzic.

ÖSK släppte bara in 21 mål under säsongen och har tyvärr förstärkt försvarslinjen med vår tidigare mittback Erik Moberg inför comebacken i Allsvenskan, men om det räcker för nytt kontrakt återstår att se.