Årskrönikan 2012 – en säsong att vara stolt över

Del IV – Sommaren

Lagledningen var förstås medveten om vår svaga omstart efter det långa sommaruppehållet 2010 och arbetade hårt för att vi skulle komma i toppform till omstarten. Vi spelade också en träningsmatch under uppehållet.

Gefle IF – ÅFF 1–0

Inför den allsvenska omstarten spelade vi en träningsmatch på en dålig gräsplan mot Gefle IF i Dalarna (Mockfjärd). Vi gjorde en dålig match och dessutom blev Alberis da Silva skadad i samband med matchens enda mål i den tredje minuten.  Jonas Lantto slog ett inlägg, som bröstades ner av Johan Oremo och Johan Svantesson klippte in bollen.

Vi hade ett spelövertag i den andra halvleken men var inte tillräckligt vassa för att kvittera. Jesper Arvidsson fick ett gyllene tillfälle att kvittera på straff i den 65:e minuten, men missade tyvärr möjligheten.

Fantastisk omstart

Omg: 13 ÅFF – IF Elfsborg 5–1

I omstarten av allsvenskan den fantastiska lördagen den 30 juni fick vi en rejäl utmaning av suveräna serieledaren Elfsborg som inlett serien fantasiskt med tio segrar på tolv matcher. Förlusterna har kommit på naturgräs i Helsingborg och Malmö. På Konstgräs var det med andra ord full pott. IFE hade släppt in sju mål på de tolv matcherna och endast fyra på de tio konstgräsmatcherna.

Men det är klart, då hade de inte varit på Kopparvallen ännu…

Vi var bra från början och målfesten började i den nionde minuten.  Vi behöll bollen efter en frispark. Magnus Eriksson spelade tillbaka bollen och Jesper Arvidsson slog ett långt svepande inlägg till Daniel Hallingström som lobbnickade över målvakten Kevin Stuhr Ellegaard och i kryssribban. Viktor Prodell höll sig sedan fram på returen och rullade in 1–0.

Vi fortsatte att ha full kontroll på matchen och i den 28:e minuten kom Magnus Eriksson helt ren efter en fin passning av Amir Suljic, men målvakten räddade högerskottet till hörna. Kristian Bergström slog in hörnan från höger. Målvakten tappade bollen och Tom Petterson stötte in sitt första allsvenska mål fram till 2–0.

Elfsborg fick ett litet tryck i slutet av halvleken men skapade aldrig någon riktigt vass chans i den första halvleken.

I den andra akten fick vi också en riktigt bra start. Magnus Eriksson var stark och uppoffrande då han bröstade med sig en boll in i straffområdet och fläkte sig fram mot målet men blev ojuste tagen av målvakten. Domaren Daniel Stålhammar pekade förstås på straffpunkten.  Kevin Stuhr Ellegaard gick tidigt till vänster och Magnus rullade säkert in 3–0 i det andra hörnet.

De våra fortsatte att spela bra fotboll och efter ett nytt starkt arbete av Magnus Eriksson var Petrit Zhubi nära att peta in 4–0 men nådde inte riktigt fram till det övergivna målet efter fin boll från vänster av Mange.

Elfsborg gjorde ett dubbelbyte strax därefter och fick sedermera allt mer tryck mot vårt mål. Johan Larsson sköt i främre kryssribban i den 71:a minuten och strax efteråt fick inbytte David Elm ett bra nickläge men Gustav Jansson fick bollen rakt i famnen.

I den 74:e minuten kunde vi inte hålla emot längre. Efter hörna gick bollen ut till Johan Larsson som på volley krutade in 1–3 i det bortre hörnet.

Precis som mot Gefle hade vi en sämre period på en kvart där det blev lite nonchalant och slarvigt. Vi tappade markeringen vid Elms nick och ingen satte press när Johan Larsson sköt, men det är det enda negativa från matchen. För precis som mot Gefle lade de våra i en växel extra och då kom utdelningen omgående.

Bara två minuter efter reduceringen föll 4–1. Magnus Eriksson tog emot och höll i bollen tills Anton Tinnerholm kom i position för att bryta igenom. Anton gjorde det bra, fastnade på målvakten men kunde slå returen till Viktor Prodell som behärskat slog in den avgörande segerbollen i mål.

Elfsborg var sedan ett slaget lag. Vi avslutade matchen mycket bra och gjorde 5–1 i den 88:e minuten. Efter ett av många fina anfall spelade Oscar Möller in från vänster till Tobias Nilsson, som skarvade vidare till Anton Tinnerholm som tryckte in sitt första allsvenska mål.

Viktor Prodell var sedan ytterst nära att göra 6–1, men målvakten svarade för en smått otrolig räddning.

Spelmässigt var det här så när en fulländad insats det gick att komma. Alla lag har någon svacka i alla matcher och bra lag har förmågan att ta sig ur den. Det gjorde vi alltså med besked.

Vi fick alltså bästa tänkbara omstart av Allsvenskan. Vi avancerade ingen placering men knappade in på topplagen och var bara en pinne efter trean Helsingborg i den jämna tabellen. Vi drog dessutom ifrån Gefle på kvalplatsen och hade ett avstånd på nio poäng till dem.

Tjust United – ÅFF 0–4

Efter triumfen mot Elfsborg spelade vi en uppvisningsmatch på Bökensved i Västervik. Det blev ingen stor match men vi vann i varje fall med 4–0 inför närmare 2 000 åskådare efter mål av Tom Pettersson, Bruno Marinho, Mattias Mete och Allan Olesen.

Omg: 14 GIF Sundsvall – ÅFF 3–3

Efter urladdningen mot Elfsborg gick färden till 2011-års ”lyckorusarena” Norrporten Arena i Sundsvall där vi året innan säkrade det allsvenska avancemanget. Inledningen på matchen blev dock allt annat än lycka.

Vi var inte med på innermittfältet och i mittförsvaret i början på matchen och redan i den andra minuten kom Fredrik Holtser in bakom vår backlinje efter att Amir Suljic och Tom Pettersson agerat passivt mot Pa Dibba och Holtser. Från sin position lite till höger kunde Fredrik kruta in 1–0 i det bortre krysset.

Det fortsatte att se passivt och virrigt ut och i den sjunde minuten var det färdigt igen. Amir Suljic satte alldeles för sen och tam press på Roger Risholt och Jesper Arvidsson tappade sin markering på Simon Helg, som fick bollen. Tom Pettersson försökte täcka skott men hann inte och Helg klippte till. Gustav Jansson var på bollen men kunde inte hålla den utanför sin vänstra stolpe.

Det kändes fruktansvärt tungt att skänka bort två mål så lätt och man befarade att hela matchen skulle vara körd, men vi började komma in i matchen efter chockstarten . I den 37:e minuten föll reduceringen efter en riktigt fin prestation från Magnus Eriksson då han från passning från Anton Tinnerholm störtade in från höger, tunnlade Stefan Ålander och sköt in reduceringen via Marcus Danielsson. Målet hade liknelser från det som tog oss upp i Allsvenskan, på samma arena, på samma kant och med Anton som framspelare längs kanten och Magnus som mottagare. Skillnaden var att Mange nu slutförde anfallet själv.

Vi fick lite mer flyt i spelet med längre anfall och efter tryck kunde vi utnyttja ännu ett läge precis innan paus. Tom Pettersson stötte fram bra centralt på en misslyckad hemmarensning och slog en hög bredsidevolley fram till Anton Tinnerholm som kom från höger centralt och spelade fram till Viktor Prodell, som tryckte in den viktiga kvitteringen. Fantastiskt underbart! Trots den minst sagt usla starten var det utjämnat redan innan paus.

Vi hade övertaget i den andra halvleken men de båda lagen vågade inte riktigt satsa fullt ur för en segerboll. Mot slutet av matchen blev vi lite för rädda om pinnen och Sundsvall fick tryck på oss. Världen rasade samman i den 85:e minuten då Fredric Jonsson slog ett hårt inlägg från höger och Johan Eklund nickade in 3–2 via den bortre stolpen, efter alldeles för svag bevakning av Allan Olesen. Gustav Jansson kunde också ha gått ut och boxat bort inlägget som gick nära mål.

Var, då allt förgäves trots allt och 60 tunga mil hem skulle följa?

Nej, för Oscar Möller byttes in direkt och vi fick tryck mot hemmamålet. I den 89:e minuten kastade Jesper Arvidsson ett inkast från vänster. Kristian Bergström tog emot och lyfte in en fin boll till Oscar Möller i straffområdet, som höll emot bra och stötte fram bollen till Viktor Prodell, som tryckte in 3–3. Fullständigt fantastiskt att stå bakom målet och få uppleva denna eufori, som ett uppvaknande från mörkret. Det var fjärde bortamatchen i följd som vi kvitterade i slutskedet och i de tre senaste matcherna räckte det för poäng.

I och med poängen behöll sjätteplaceringen.

Omg: 15 ÅFF – AIK 2–0

Efter triumfen i hemmamatchen mot Elfsborg var intresset på topp när ny toppmatch väntade mot tabelltrean AIK. Hela 7 621 personer såg oss mala ner AIK på Kopparvallen. Solnalaget var ett av de försvarsstarkaste lagen och var förstås varnade efter vår stormatch mot boråslaget.

Vi började matchen bra de 25 första minuterna med hög aggressiv press och därigenom fick vi ett övertag men det var inte lätt att dyrka upp AIK, speciellt eftersom motståndarlaget spelade hårt, tufft och ibland brutalt. Vi spelade sämre under återstoden av första halvlek och AIK fick ett visst tryck.

I andra halvlek började vi komma fram mer med snabbare anfall och nyttjade de ytor på kanterna som öppnade sig. Den sista skärpan fanns dock inte i de avgörande momenten och AIK hade också några möjligheter.

Det kändes lite som att matchen stod och vägde men så i den 75:e minuten anföll vi bra på högerkanten. Daniel Hallingström slog en långboll som AIK inte fick bort. Viktor Prodell spelade vidare till Petrit Zhubi och fick tillbaka bollen till höger. Prodell slog sedan ett väldigt fint inlägg som Magnus Eriksson språngnickade in i det främre hörnet.

Även 2–0 kom ganska snabbt. I den 80:e minuten tog Magnus Eriksson emot en långboll, fick den lite för långt ifrån sig men återvann den med stor styrka och Viktor Prodell kom stormande och tog med sig bollen och placerade in den urläckert via den bortre stolpen.

Så fullständigt underbart! Det kändes oroligt så länge det stod 0–0. Ett mål kan ju komma från ingenstans men nu åkte vi inte på något utan gjorde det själva och efter 2–0 orkade inte gästerna mobilisera krafterna och vi höll enkelt undan till en ny fantastisk triumf.

Summering efter halva säsongen

Segern var den fjärde raka på hemmaplan med den imponerande målskillnaden 11–1 och genom den passerade vi AIK och låg på en fantastiskt fin fjärdeplats efter vårsäsongen, endast en pinne efter trean Helsingborg och fyra efter tvåan Malmö. Till serieledande Elfsborg hade vi knappat in sex poäng på tre matcher och var nu sju poäng efter. Vi hade hela 11 poäng till kvalplatsen och 14 till direktnedflyttning. Klart man hoppades på en medaljplacering och spel i Europa League.

Vi hade också gjort flest mål i Allsvenskan (tillsammans med Häcken) och de 32 målen var lika många som vi gjorde under hela det allsvenska året 2010, trots att vi bara hade spelat en halv säsong. Sju segrar hade vi också tagit vilket var lika många som under hela 2010. På hemmaplan var vi mycket framgångsrika med 18 inspelade poäng och en fin målskillnad på 20–8. Därmed var vi det tredje bästa hemmalaget efter Malmö och Elfsborg.

Vi gick betydligt bättre än förra säsongen i Allsvenskan och tog faktiskt bara en poäng mindre än 2011 i Superettan. Vi gjorde också fler mål än någon tidigare säsong i Superettan. Faktum är att vi inte hade gjort så många mål/match efter en halv säsong sedan 1993, 24 mål på 11 matcher i division III. I elitfotbollen fick vi gå tillbaka till guldåret 1973 för att finna fler mål/match efter en halv säsong (31 mål på 13 matcher). Guldåren 1972 och 1973 gjorde vi 34 respektive 33 mål efter 15 matcher, vi hade alltså nästan gjort lika många mål efter halva den här säsongen.

Omg: 16 AIK – ÅFF 1–0

Den sju matcher långa sviten utan förlust bröts dessvärre i vår sista match på Råsunda. AIKs tränare Andreas Alm hade taktiken klar innan matchen. Först och främst gällde det att få stopp på vårt bollrull. Detta sagt av en av de så kallade storlagens tränare hemma på Nationalarenan mot en nykomling. Respekten för vårt lag hade hastigt ökat.

Även matchen på Kopparvallen blev en tuff historia men på Råsunda med naturgräs fick AIK ännu mer utdelning på sitt destruktiva sätt att spela fotboll, med mycket kamp och spelförstörelse för motståndarlaget. Detta är naturligtvis en ingrediens som ingår i fotboll och som man måste kunna hantera. Och man kan ju se det som ett tecken av respekt att det så kallade storlaget tog till medel som flera lag i Superettan gjorde 2011.

Vi var med i kampen från början och vi var det bättre laget från start med en del fina mållägen på fasta situationer och via omställningslägen, men vi hade ändå svårare att komma igenom än på Kopparvallen och inte heller denna gånga hade vi domarna med oss, vilket var extra besvärligt i en fysisk match.

Att vi släppte in matchens enda mål precis innan paus efter en hörna kändes mycket onödigt. Vi borde ha fått bort bollen i det läget och det var olyckligt att Tom Petterssons snedspark blev till en perfekt passning för att Martin Lorentzson skulle pricka in ledningsbollen.

När vi skulle trycka på för en kvittering i andra halvlek så kom vi stundtals fram i goda anfall både på kanterna och centralt, men ofta blev det lite för stressigt då löpvägarna inte togs tydligt och passningar slogs bort.

AIK var ett svårt lag att bemästra i underläge, men laget var inte så märkvärdigt i övrigt och nog borde de våra ha kunnat lugna ner spelet lite och rullat runt för att hittat luckorna. Nu blev våra framstötar för lätta att ta bort inne i straffområdet. Kreatören Bruno Marinho hade behövts för att vi skulle etablerat ett mer långvarigt tryck mot AIK-målet, men han var skadad.

I och med förlusten smet åter AIK förbi och det gjorde också Häcken och Norrköping. Vi föll därmed ned till sjunde plats och hade fyra poäng upp till trean Helsingborg. Gefle på Kvalplatsen knappade in tre pinnar och var nu åtta poäng efter oss.

Tre bottenkryss

Omg: 17 ÅFF – Örebro SK 1–1

Sådana här matcher som mot tabelljumbon Örebro är alltid vanskliga då en falsk villfarelse kan smyga sig in att vi ska kunna vinna utan att alla gör sitt allra yttersta. Det var också precis vad som skedde. Vi hade full kontroll i inledningen av matchen, skapade chanser och många tänkte säkert att det var en knapp tidsfråga innan målen skulle komma. Det gjorde de inte. Våra spelare blev för säkra eftersom vi så enkelt dominerade matchbilden totalt. Passningar slarvades bort med många av våra spelare framför bollen, hemjobbet togs inte och våra försvarare fick en högst oangenäm uppgift att underbemannade försöka stoppa när sprintande örebroare stormade fram.

Det kändes så oerhört onödigt att släppa in ÖSK i matchen som var helt under isen inledningsvis. Bortalaget förmådde inte slå många passningar rätt i rad. Många enkla bollar slogs över sidlinjen och många bollar gick direkt till våra spelare. Tack vare att vi gick ned oss, kunde Örebro hitta mer rätt i passningsspelet och hotade med omställningarna. Det var tur att vi höll nollan till pausen.

I andra halvlek fick vi den start som vi så gärna ville ha med ett snabbt ledningsmål. Kristian Bergström slog en finfin hörna från höger som damp ned vid den bortre stolpen och Tom Petterson bokfördes för målet i kamp med Daniel Bamberg.

Målet gav självförtroende och känslan ”att vi fixar det här”. Vi hade full kontroll på matchen, rullade ut ÖSK i ett högre tempo och hittade lägen för att skapa målchanser, men ytterligare mål uteblev. Målchanserna överarbetades och i stället för att ta avslut i ett tidigare läge skulle det spelas in på mållinjen. 

Det märktes redan en stund innan kvitteringsmålet att vi inte lärt oss av misstaget i första halvlek. ÖSK släpptes åter in i matchen efter passningsspel utan tanke och med för små marginaler. Örebro lyckades därmed etablera längre anfall och hotade för en kvittering.

Ändå såg det ut att ordna sig då vi behöll trycket efter en frispark i den 76:e minuten. Petrit Zhubi var väldigt företagsam och vann tillbaka bolen, tog sig in från vänster, avancerade in centralt och spelade ut till Kristian Bergström som slog ett perfekt inlägg från höger. Viktor Prodell mötte med pannan och nickade in 2–0. I varje fall trodde alla det, utom ett fåtal och en av dem var den assisterande domaren Tobias Wärn från Motala. Om det var offside, så måste det ha varit med minsta marginal. I första halvlek svarade Wärn för flera tveksamma domslut när örebroare kom fria, vilket inte direkt gjorde det hela bättre.

Direkt på insparken kontraslog ÖSK och de våra var disorienterade. Det gick dock långsamt och det fanns gott om tid att komma i position. Daniel Bamberg kom in från höger. Magnus Eriksson försökte stoppa honom bakifrån medan Bruno Marinho och Amir Suljic var passiva och låg på linje. En av den, lämpligtvis Amir eftersom han låg närmast, skulle stött och Bruno legat kvar som understöd. Bollen gick nu mellan de två till en helt fristående Valdet Rama, eftersom Petrit Zhubi inte bemödade sig att ta markering. Tom Pettersson var tvungen att stöta på bollföraren och Valdet valde då att spela ut till Marcus Astvald som var fri på utsidan av Jesper Arvidsson. Jeppe hade nämligen inte under någon gång ens kastat ett getöga på sin motståndare, vilket är oförsvarbart. På ett väldigt enkelt sätt borde Jesper lagt sig på rätt sida och då hade vi säkerligen vunnit matchen. Nu kunde istället Marcus avsluta direkt och satte 1–1 invid den bortre stolpen.

I matchens absoluta slutsekunder borde vi fått ett jätteläge för kvittering och den här gången var det ingen tvekan om att assisterande domaren Tobias Wärn lyfte flaggan felaktigt. Om man stannade TV-bilden så såg man att Kristian Bergström helt klart var onside när Jesper Arvidsson slog bollen på djupet. Mattias Mete, Tobias Nilsson och Anton Tinnerholm fanns alla som öppna måltavlor i straffområdet, men fick aldrig chansen.

Med pinnen behöll vi i varje fall sjundeplatsen och avståndet på 14 poäng ned till ÖSK på nedflyttningsplats. Vi drog också ifrån en poäng till Gefle på kvalplats – nio poäng före. AIK på tredjeplatsen var fem pinnar före oss.

I augusti lånade vi ut Christoffer Karlsson och Alain Junior Ollé Ollé till Varbergs BoIS i Superettan. Istället värvade vi Mohammed Abubakari från Doxa Drama i grekiska högstaligan samt Imad Zatara från iranska Sanat Naft.  

Omg: 18 GAIS – ÅFF 2–2

Inför matchen borta mot GAIS var hemmalaget ur slag och uppträdde inte ens som ett superettanlag, då skulle vi förstås vinna, men det var en riktig motig lördagseftermiddag på Gamla Ullevi.

Sommarförvärvet Mohammed Abubakari debuterade, men kunde dessvärre bara spela en halvlek på grund av risk för överansträngning. Under den första akten bidrog dock Mommo till att vi fick ett kraftigt spelövertag centralt och det är ju ofta ett framgångsrecept.

Från mitten kunde vi anfalla på båda kanterna och centralt. Vårt ledningsmål efter en kvarts spel var också frukten av våra innermittfältare, då Mohammed slog en listig boll fram till Tobias Nilsson, som i sin tur slog en fin chip fram till Magnus Eriksson som ur snäv vinkel från vänster skickade in 1–0 mellan benen på Dime Jankolovski.

GAIS var helt under isen och det syntes verkligen att det var ett pressat jumbolag som inte hade självförtroende. Man kanske kan tycka att man ska vara nöjd med den första halvleken eftersom vi hade fullständig kontroll på matchen, men som luttrad supporter vet man hur skör en ettmålsledning kan vara oberoende ut hur spelet ser ut.

GAIS fick lite mer att säga till om i den andra halvleken, men vi var fortfarande det klart bättre laget och fick möjligheten till omställningar då hemmalaget försökte flytta upp positionerna.

Dessvärre nyttjade vi inte ett antal fina chanser och GAIS kunde mycket snöpligt kvittera efter en hörna, som uppkom efter att vi tappat kraft i duellerna på innermittfältet. Märkligt nog tog de våra inte varning efter den första hörnan där Peter Ijeh var nära att nicka in bollen. Vid den andra hörnan fick Ijeh fritt utrymme att nicka in 1–1. Visst kom Gustav Jansson helt snett ut i sitt försök till utboxning, men det var inte heller någon av våra spelare som med bestämdhet höll emot den forne skyttekungen på rätt sida. Med så pass nickstarka spelare som Alberis da Silva, Tom Pettersson och Jesper Arvidsson ska vi lyckas betydligt bättre på en sådan hörna.

De våra kraftsamlade dock direkt och satte ett väldigt tryck mot GAIS-målet. Det tog bara två minuter innan vi var i ledarbåset igen. Jesper Arvidsson avancerade in i banan från vänster och slog ett fint stick i djupet där Magnus Eriksson löpte med och klippte in 2–1 invid den främre stolpen.

Vi hade sedan flera mycket goda chanser att punktera matchen med ett 3–1-mål, men lyckades inte och det kändes väldigt oroligt. Ett mål kan komma så lätt och nu fick GAIS det till skänks – av domaren Stefan Johannesson från Stocksund.

Magnus Eriksson och Jonas Olsson skulle slå undan en höjdnoll, men Olsson missade och sparkade istället Magnus. Flera sekunder efter situationen, efter att buroppen från hemmaklacken eskalerat, pekade domaren på straffpunkten. Det var oerhört svagt att inte bestämma sig från början utan att låta sig påverkas av publiken!

                                                   

Jeffrey Aubynn, stegade fram och satte straffen säkert invid den högra stolpen. Gustav Jansson gick åt rätt håll men kunde inte nå bollen.

Det hade varit motigt med domsluten i de två senaste matcherna och inte blev det bättre av att domarkåren friade när vår forne Richard Ekunde tog med hand i straffområdet kort senare.

Både denna match och den mot Örebro skulle vi dock ha avgjort långt tidigare. Det var direkt svagt att vi inte utnyttjade chanserna bättre. Varför vi inte gjorde det berodde mycket på att beslutsamheten saknades i de avgörande momenten, genom att gå på eget avslut eller hitta annan spelare i bättre position.

Med pinnen behöll vi i varje fall sjundeplatsen och avståndet på 15 poäng ned till GAIS på nedflyttningsplats (ÖSK var också 15 pinnare efter oss). Vi drog också ifrån en poäng till Gefle på kvalplats – tio poäng före. Häcken på tredjeplatsen var fyra pinnar före oss.

Omg: 19 Syrianska FC – ÅFF 2–2

I nästa match väntade ett tredje bottenlag, Syrianska precis ovanför kvalstreckat som var sex poäng efter oss.

Vi hade rätt bra kontroll på matchen inledningsvis även om hemmalaget hade en kort period med tryck. Vi hade dock rett ut denna när kallduscharna kom två gånger om i den 23:e och den 25:e minuten.

Efter en frispark tog syrianskamålvakten Dwayne Miller bollen utanför straffområdet, men utan åtgärd från domaren Bojan Pandzic från Hisings Backa. Syrianska kunde istället ställa om snabbt och vi hann inte tillbaka i rätt positioner. Efter inlägg från Johan Arneng från vänster kunde Admir Aganovic sprinta in från höger och nicka in bollen invid den vänstra stolpen. Anton Tinnerholm blev lite passiv i duellen och Aganovic kunde enkelt komma över Anton och hänga in bollen. Gustav Jansson kunde också ha varit mer alert och boxat bort innan bollen nådde Admirs panna. Frågan var också varför inte Jesper Arvidsson intog sin position vid den bortre stolpen?

Nu var det inte nog med eländet för bara två minuter senare anföll hemmalaget på vår högersida och Suleyman Sleyman skickade in ett inlägg mot bortre stolpen. Anton Tinnerholm var förstås het att få bort bollen framför Yussef Saleh, efter missen vid första målet. Men att han var för het och att det skulle sluta illa såg vi direkt där bakom målet och istället för att komma vid sidan av målet gick bollen rakt upp i bortre krysset utan chans för Gustav Jansson.

De våra samlade dock ganska snabbt mod och tog över matchen igen. I den 33:e minuten blev Magnus Eriksson fälld tio meter utanför straffområdet och tog själv hand om frisparken. Mange fick på en riktig rackarrökare men i riktning rakt mot Dwayne Miller. Målvakten tappade dock skottet över sig och in i mål.

Det var oerhört viktigt att få målet så pass tidigt, vilket tog oss in i matchen och det fanns ju därmed gott om tid att utjämna. I andra halvlek provade sedan lagledningen ett 4–3–3-spel precis som i den andra halvleken mot Syrianska i träningslägret i Turkiet och Mattias Mete kom in.

Förändringen fick önskad effekt då vi fick övertaget på mitten och därifrån kunde spela som vanligt med längre anfall och fina spelvändningar, genom detta kom vi fram till flera fina målchanser och det blev tryggare i defensiven.

Det blev ju också ett succéinhopp för Mattias Mete som började mycket bra och kvitterade redan i den 53:e minuten. Efter en långboll från Gustav Jansson, nickduell av Viktor Prodell och syrianskaspelare damp bollen ner hos Magnus Eriksson som knäade fram bollen. Mattias Mete kunde därefter vackert volleyskjuta in 2–2 i det bortre hörnet.

Det kändes verkligen som om vi skulle kunna vända matchen och chanser saknades verkligen inte. Magnus Eriksson fick tre fina möjligheter. I den 57:e minuten anföll vi väldigt fint och Mete klackade till sist fram till Mange som fick drömläge att skruva in ledningsbollen med vänstern men fick för tam träff rakt på Miller. I den 70:e minuten skapade sig U21-landslagsmannen ett nytt fint läge mitt framför mål, men sköt dessvärre utanför. I den 82:a minuten stegade Magnus in fint från höger och fick på en bra träff mot främre krysset men målvakten räddade.

Mattias Mete var också väldigt nära att göra sitt andra mål. Han vann boll på ett bra sätt strax utanför straffområdet och fick på en kanonträff rakt mot högra krysset (vi stod precis bakom mål och såg riktningen perfekt). Dessvärre stod Dwayne Miller för sin kanske svettigaste räddning för året och tippade till hörna.

Jag fann det lite märkligt att en del uttryckte att det var rättvis med ett oavgjort resultat när vi hade ett stort övertag i stort sett hela matchen och hade tio avslut på mål, medan Syrianska bara hade ett! En del beskyllde oss nästan för vår effektivitet under våren, men att göra två mål på ett avslut på mål – det är effektivitet!

Vi behöll i varje fall sjundeplatsen och avståndet på sex poäng ned till Syrianska, men tappade allt mer till toppen. Till tabelltrean Häcken skiljde ju sex pinnar, men vi utökade avståndet till Gefle på kvalplats med ytterligare en poäng och var nu elva poäng före.

Säkert cupavancemang

Svenska Cupen, omg: 2 Skövde AIK – ÅFF 0–3

Vi hoppades på ett tryggt avancemang när vi gick in i Svenska Cupen utan att vi skulle få slita allt för mycket med förlängning och andra jobbigheter. Önskan gick i uppfyllelse när vi i stort avgjort tillställningen redan efter den första akten efter en 3–0-ledning. Ställning stod sig sedan tiden ut.

Jag hade väntat hårdare motstånd av Skövde AIK (topplag i division I Södra) som jag trodde skulle ha stor vilja och energi från start, men vi sattes aldrig på några större prov. Skövde spelade naivt genom att hålla backlinjen väldigt högt och vi kom gång på gång igenom med många frilägen.

Det var riktigt skönt att Oscar Möller på ett enkelt sätt kunde rulla in bollen i den nionde minuten då han, efter en fin boll av Mohammed Abubakari, kom fri från halva plan och eftersom målvakten Mirza Kalijundzic var passiv var det en enkel match att rulla in 1–0. Men visst borde Möller ha gjort något mer mål efter ytterligare två frilägen redan i den första halvleken.

Jobbigt hade det varit för Viktor Prodell och jobbigt var det också i början på matchen då Proddan brände två frilägen. Men efter Mohammed Abubakaris kalashörna från vänster nickade Viktor in 2–0 i den 38:e minuten efter fint häng och beslutsamhet vid den bortre stolpen. Minuten senare förvaltade sedan Viktor frispelningen från Kristian Bergström på bästa sätt genom att rulla in 3–0 via den bortre (vänstra) stolpen.

I den andra halvleken skapade vi inte någon riktig målchans och Andreas Thomsson berättade att det var meningen att vi skulle vara professionella och spela av matchen. Inte mig emot. Avancemanget var förstås det viktigaste, även om det hade varit kul om vi gjort något mål i den andra halvleken också.

Något mer cupspel blev det inte under året utan gruppspel fortsätter under mars.

Värdigt avslut för Mange

Omg: 20 ÅFF – IFK Norrköping 1–1

I omgång 20 var det dags för östgötaderby igen och denna gång på Kopparvallen. Publiktrycket inför matchen var enormt och det var helt fullsatt vilket innebar 8 600 personer. Detta skulle också bli Magnus Erikssons sista match i ÅFF-tröjan innan belgienäventyret i Gent.

Inledningen var lovande och vi hade några skapliga chanser att ta ledningen utan att lyckas och det kändes riktigt snöpligt att IFK tog ledningen på ett riktigt skitmål i den 32:a minuten. Vi fick inte bort bollen ordentligt efter tryck från IFK. Tom Pettersson lyckades inte med sin rensning och bollen skickades in i straffområdet från vänster. Jesper Arvidsson var inte tillräckligt påpasslig och Christoffer Nyman fick ett litet försprång och lyckades turligt nog få in bollen i mål mellan benen på Gustav Jansson och retfullt precis innanför den högre stolpen.

I den andra halvleken fick vi allt större bollinnehav och nyttjade kanterna bättre med spelvändningar, men det gick fortfarande för långsamt. Även om vi ofta kom långt ned på Norrköpings planhalva blev det sälland riktigt farligt eftersom både boll och spelare transporterades för långsamt och inläggen var för missriktade.

Under hela matchen blev det också för många misstag i passningsspelet i överlag, vilket gav Norrköping möjlighet att ställa om.  Vi kunde därmed ha åkt på ett baklängesmål om det velat sig riktigt illa, men Gustav Jansson svarade för en matchavgörande räddning när Imad Khalili bröt in från höger i den 84:e minuten.

Men så i den 89:e minuten skulle Magnus Eriksson ta avsked på bästa sätt. Magnus snodde åt sig bollen strax utanför eget straffområde och tog sats. Mattias Mete, Oscar Möller och Viktor Prodell öppnade upp framför och Magnus bara fortsatte och fortsatte. Strax utanför straffområdet klippte sedan Eriksson till med vänstern och inför ett enormt jubel borrade sig den efterlängtade kvitteringsbollen upp i det högra krysset. Det var sannerligen en värdig avslutning för Magnus Eriksson som stannade på elva allsvenska mål i Allsvenskan anno 2012.

Magnus Eriksson gjorde ingen större avslutningsmatch innan målet, men med tanke på att det var hans sista match för den här sejouren (vi hoppas förstås att han kommer tillbaka en dag) kändes det inte troligt att han skulle bytas ut. Att bytet uteblev är vi förstås tacksamma för.

Trots poängen föll vi ned till en åttondeplats och en europaplats kändes avlägsen då vi hade åtta poäng både till trean Häcken och fyran AIK. Gefle på kvalplats vann borta mot Örebro med 2–1 och var nio poäng efter oss.

Samma visa på Rambergsvallen

Omg: 21 BK Häcken – ÅFF 5–2

Rambergsvallen har inte inneburit någon lycka för oss och någon glädje blev det sannerligen inte denna gång heller utan vi åkte på en riktigt försmädlig förlust mot tabelltrean Häcken.

Till skillnad från tidigare matcher var spelsystemet denna gång förändrat till 4–5–1 i första halvlek, för att stoppa Häckens snabba och kreativa spelare. Häcken hade ett massivt bollövertag i den första halvleken men vi stängde ytorna på ett väldigt effektivt sätt och hemmalaget blev paralyserat. Tyvärr utnyttjade vi inte de många kontringslägena som uppstod, då Häcken hade sin backlinje väldigt högt.

Vi borde ha gått till paus med ett mållöst resultat i varje fall, men efter obegripligt slarv i den 37:e minuten släppte vi in ett riktigt skitmål. Häcken fick en frispark på vår planhalva. Häckenspelarna tog god tid på sig att slå frisparken, ändå gick Kristian Bergström en lång stund med ryggen mot bollen och när han tittade upp var det för sent. En helt omarkerad David Frölund kunde ta med sig bollen på högerkanten och slog ett inspel nere vid kortlinjen som en helt omarkerad René Makondele skickade in vid den bortre stolpen. Gustav Jansson var mycket nära att rädda men bollen gick retsamt in i mål.

Precis som mot Norrköping fick målskytten en riktig turträff, men upprinnelsen var så mycket lättare att avvärja för vår mest rutinerade spelare. Märkligt också att ingen annan i laget uppmärksammade vad som var på gång. Man känner själv skuld att vi inte skrek i mer ordentligt från läktaren.

Underläge borta mot ett Häcken som är duktiga att hålla i boll och kontraslå med snabba spelare, var verkligen inget drömscenario. Inför andra halvlek tvingades lagledningen satsa mer framåt och spelsystemet återgick till 4–4–2.

Den positiva effekten kom direkt. De våra spelade runt som vanligt, betydligt mer trygga i sina offensiva roller och vi tog över matchen helt de tio första minuterna. Centralt blev det mycket bättre rörlighet med Abubakari som hämtade boll lägre i banan och Bruno Marinho som forsade fram och fördelade boll snabbt. I första halvlek hämmades rörligheten av att vi var tre centralt.

Redan efter fem minuter var det utjämnat. Kristian Bergström slog en hörna från höger och Mohammed Abubakari nickade in 1–1 vid den bortre stolpen.

Vi fortsatte att ha grepp om händelserna men verkade drabbas av hybris med kladd på bollen och farliga sidledspass. Försvarsspelet som var så disciplinerat i början på matchen gjorde ett katastrofalt arbete vid de fyra mål som släpptes in i andra halvlek.

Tom Pettersson värderade fel mot Norrköping och gick inte för en ordentlig rensning innan baklängesmålet. Likadant var det nu. René Makondele snappade upp den förlupna bollen och spelade fram Waris Majeed, som helt omarkerad kunde komma fri in i straffområdet. Gustav Jansson räddade det första skottet, men hade ju inget för det eftersom våra försvarare med Jesper Arvidsson som närmaste man redan gett upp istället för att åtminstone försöka följa med för att rensa en eventuell retur. Waris satt därmed ohotad 2–1 i den 58:e minuten.

Sex minuter senare var det hönsgård i vårt försvarsarbete efter ett inkast på högersidan. Imad Zatara var alldeles för passiv. Bruno Marinho följde inte med René Makondele och vi blev därmed underbemannade när Häcken låg med inte mindre än fyra spelare på linje framför mål. Anton Tinnerholm tvekade därmed att stöta ut på Kari Arkivuo, och när väl Anton försökte täcka inspelet var det för sent. Dessutom fick Daniel Hallingström två man emot sig eftersom Mohammed Abubakari inte följde med Nasiru Mohammed som klackade in bollen vid den främre stolpen. Gustav Jansson var inte heller på tårna och skulle inte släppt främre stolpen så lätt. Men grundfelet var våra mittfältare som struntade i sin bevakning.

I den 70:e minuten avgjordes sedan matchen definitivt då Waris Majeed sprintade ifrån till höger, trots att han föll och tappade fart bemödade sig inte Tom Pettersson att följa med René Makondele som helt fristående, enkelt kunde raka in 4–1.

I den 82:a minuten rann sedan Waris Majeed igenom på egen hand i vänsterinnerposition och rullade in förnedrande 5–1 vid den bortre stolpen. Anton Tinnerholm attackerade bakifrån men inte tillräckligt och med facit i hand var det väl lika bra, för hade han gått in hårdare hade det gula kortet varit oundvikligt och Anton hade därmed varit avstängd mot Malmö. Däremot var Tom Pettersson alldeles för passiv och täckte inte upp för Daniel Hallingström som skulle försöka stöta.

Mattias Mete bytte av Oscar Möller på topp och i den 91:a minuten tog han emot en boll av Imad Zatara, vände om inne i straffområdet och prickade in reduceringen fram till 2–5.

Det var bara att konstatera att vi har gjorde årets två sämsta insatser mot Häcken. Göteborgslaget var ett bra lag, men det visste vi innan och det fanns inga ursäkter för att släppa in fem mål. Precis som vi hade Häcken sex skott på mål men effektiviteten var en helt annan. Precis som på Kopparvallen behövde inte Häcken förta sig för att vinna en klar seger och det kändes förjävligt att vi lät dem vinna så enkelt mot oss.

Statistiken om passiviteten talade sitt tydliga språk där det inte delades ut ett enda kort och frisparksstatistiken måste vara någon form av rekord och frågan var om den var korrekt? Häcken fick tre frisparkar och vi sju! Det sade i varje fall något om hur tama vi var i närkamperna.

I och med förlusten så föll vi ett pinnhål ned till nionde plats. Gefle på den negativa kvalplatsen vann igen, borta mot Norrköping med 1–0 efter mål på stopptid. Gästrikarna hade därmed tagit in fem poäng på oss på två matcher och var nu bara sex poäng efter. 

Fortsättning följer i del V – Avgörandet 

Årskrönikan 2012 – en säsong att vara stolt över

Del III – Vårsäsongen

Sju poäng på de tre första matcherna skulle vara en riktigt fin start resonerade jag. GAIS och Gefle är sådana lag som vi ska besegra på hemmaplan och en pinne mot Örebro skulle kännas helt okej. Ju närmare premiären vi kom desto starkare blev känslan att vi till och med skulle ha en fin chans att besegra Örebro. Vid en närmare studie av dem hade de tappat slagkraft och inte imponerat på försäsongen.

Makalös start!

Omg: 1 Örebro SK – ÅFF 3–4

2010 åkte vi ur för att vi var för fega och inte vågade spela det offensiva spel som vi behärskade. Det var därför en ren fröjd att se när vi fullständigt tryckte tillbaka ÖSK från start. 2010 gjorde vi vårt första mål i den sjunde matchen. Nu tog det inte ens tio minuter (snabbaste i årets allsvenska). Bara en gång tidigare har vi gjort det snabbaste målet i Allsvenskan. Det var 1971 som Leif Franzén målade i den femte minuten i hemmamatchen mot IFK Göteborg (5–2), men ”premiärmatchen” spelades först efter omgång 8.

Viktor Prodell vann bollen högt upp till höger, spelade vidare till Magnus Eriksson och löpte själv in i straffområdet. Magnus avancerade till höger och slog ett perfekt chippinlägg som Viktor nickade in vid den främre stolpen.

I den 19:e minuten gjorde vi 2–0 efter rena propagandaspelet . Anfallet avslutades med att Viktor Prodell slog en tunnel fram till Bruno Marinho, som slog ett långt inlägg till Kristian Bergström vid bortre delen av straffområdet. Pligg Sköt i marken och ribban. Amir Suljic var framme på returen och skickade in bollen.

I den 23:e minuten ställde hemmalaget om efter att Bruno Marinho tappat bollen och Tobias Nilsson slog en olycklig passning som inte Daniel Hallingström riktigt nådde. Tom Pettersson förutsåg inte faran i tid och tog inte tillräckligt med djup. William Atashkadeh kom därför igenom centralt och kunde pricka in 1–2 bakom Henrik Gustavsson.

I den 33:e minuten utökade vi åter ledningen. Efter en hörna kunde vi bibehålla trycket. Kristian Bergström och Amir Suljic matade in bollar i straffområdet. Till sist fick Bruno Marinho tag i bollen och slog ett inspel från höger som Viktor Prodell elegant kunde styra in fram till 3–1.

I den 42:a minuten kunde Mohammed Khalid Saeid enkelt vandra fram utan att Viktor Prodell gick in i press och hittade därmed William Atashkadeh centralt. Tom Pettersson stötte fram lite oaktsamt och blev bortvänd, Atashkadeh väggspelade med Armend Alimi och kom fri. Henrik Gustavsson räddade först men William kunde springa in med sitt andra mål för dagen. Det man också kunde anmärka på vid målet var att inte Amir Suljic fullföljde sin löpning, för om han hade gjort det så hade han hunnit på rätt sida och då hade aldrig friläget uppstått.

Men vi skulle ändå gå in i tvåmålsledning i paus. Kristian Bergström slog en frispark från höger (sedan Magnus Eriksson blivit fälld) mot bortre stolpen och Daniel Hallingström gick upp och störde målvakten Jonas Sandqvist föredömligt. Målvakten fick därmed inte iväg bollen bättre än att Jesper Arvidsson kunde skicka in 4–2 i det högra hörnet.

ÖSK tog över i andra halvlek men vi såg ut att ha kontroll på händelserna. I den 77:e minuten reducerade dock hemmalaget efter inlägg från vänster och nernick från Patrik Haginge till Daniel Bamberg som skickade in 3–4. Kristian Bergström tappade bort Haginge och i sista stund gav sig Jesper Arvidsson till undsättning, men det betydde bara att Bamberg fick fritt utrymme.

Vi gick sedan på knäna och det var otäckt flera gånger men vi höll undan och tog en underbar seger. 2010 fick vi vänta till den åttonde omgången. Nu kom den direkt och vi ledde Allsvenskan för första gången sedan 1974!

Omg: 2 ÅFF – GAIS 2–1

Precis som 2010 var det mycket jobb för att få Kopparvallen färdig för spel till hemmapremiären. Då handlade det om att få bort snö. Nu handlade det om att få läktarna klara. Detta lyckades även om det var vinterklimat under långfredagen.

Den första halvleken var ganska intetsägande även om vi hade ett stort spelövertag (68–32).

I den andra halvleken började vi riktigt bra och tryckte ned GAIS, utdelningen kom inte direkt men efter en timmes spel var det dags. Magnus Eriksson tog sig fint fram på vänsterkanten, men blev fult kapad av Jesper Florén, som fick varning. Tobias Nilsson skickade in en riktigt fin boll som Daniel Hallingström massakrerade in i det bortre krysset via ribban. Den nicken var verkligen urläcker och vilken känsla att se bollen gå in!

I den 70:e minuten var vi inte riktigt med på ett inkast. Jesper Arvidsson tappade bollen och nyss inbytte Jakob Olsson vände in från höger och skruvade in 1–1 i det bortre hörnet.

Matchen såg ut att sluta med ett kryss. Men i den 88:e minuten fick vi dock ett drömläge på frispark strax utanför straffområdet mitt framför mål sedan Anton Tinnerholm blivit fälld. Tänk om, ja känslan var god att den skulle sitta. Kristian Bergström, Jesper Arvidsson och Tobias Nilsson stod beredda och målvakten Henri Sillanpää kunde inte säkert veta vem som skulle skjuta, vilket givetvis gjorde det svårare. Jag har nämnt det förut, att i sådana här lägen måste vi ha både höger- och vänsterfötter som står beredda att skjuta, så har det inte alltid varit och då har det också varit betydligt enklare för målvakten.

Jesper Arvidsson stegade fram och skruvade urläckert in 2–1 via ribban mot det högra krysset. Fullständigt underbart. Vilken eufori och glädje. Det var dock nära att vi fått sätta den i halsen. För strax efter målet fick Anton Tinnerholm en horribel frispark och gult kort och sedan Mattias Mete slarvat bort bollen framför eget straffområde fann inte Anton någon annan nåd än att gå hårt fram precis utanför straffområdet. Tinnerholm fick därmed ytterligare ett gult kort och blev utvisad. Dessutom fick GAIS alltså samma läge som vi men Wanderson sköt över och vi kunde hålla undan till en mycket viktig triumf. Att vinna även i högsta serien när vi inte var på topp tydde på en enorm styrka och vi bibehöll ledningen i Allsvenskan.

Omg: 3 ÅFF – Gefle IF 6–1

Det var kort med omladdningstid till matchen mot Gefle, men det märktes verkligen inte då de våra spelade fantastiskt fotboll, den bästa jag dittills sett, och vann med hela 6–1. Bara en gång tidigare har vi segrat med större siffror i Allsvenskan i 8–2-segern hemma mot AIK 1971.

Vi tog ledningen redan i den fjärde minuten. Allan Olesen fick tillbaka sitt eget inkast av Tobias Nilsson och skickade iväg ett inlägg från högerkanten som touchade en geflespelare och bollen damp därmed perfekt ned till Viktor Prodell som stötte in 1–0.

I den 25:e minuten var det dags för 2–0 och det var en riktig pärla. Viktor Prodell vann bollen fram till Magnus Eriksson som spelade klappklappspel med Bruno Marinho och Tobias Nilsson. Mange fick tillbaka bollen, höll i och gjorde sedan sitt karaktäristiska drag åt vänster och klippte till. Bollen skruvade sig från målvakten rakt upp i det högra krysset. Samma kryss som bombades hemma mot Falkenberg 2011, men nu ännu mer välplacerat vid både ribba och stolpe. Detta var helt klart en het kandidat till årets mål i Allsvenskan, men mer skulle komma…

Trean föll strax innan paus. Tobias Nilsson avancerade på högerkanten och spelade ut till Allan Olesen som slog inlägget direkt. Magnus Eriksson skarvade vidare. En geflespelare misslyckades få undan bollen och Kristian Bergström klackade bollen till Viktor Prodell som vek åt höger och klippte in bollen i det bortre hörnet.

Vi hade en sämre period i början av andra halvlek som gästrikarna utnyttjade. Daniel Bernhardsson avancerade på högerkanten och Kristian Bergström hamnade för långt ifrån. Jesper Arvidsson och Amir Suljic förberedde sig inte tillräckligt på faran. Därmed kunde Jakob Orlov skarvade det låga inlägget bakåt i straffområdet och Daniel Hallingström tappade bort Mikael Dahlberg som kunde trycka in reduceringen.

Efter en timmes spel började de våra åter få kontroll på händelserna och i den 64:e minuten fick vi en frispark från vänster sedan Amir Suljic blivit fälld. Tobias Nilsson smekte iväg en fantastiskt fin boll som Alberis da Silva urläckert nickskarvade in i det bortre krysset (samma kryss som var så lyckosamt mot GAIS i matchen innan). Nu var Gefle ett slaget lag och vi tog över totalt.

Två minuter senare vann Viktor Prodell boll på ett bra sätt vid den högra kortlinjen och spelade in till Magnus Eriksson, som vände och vred och spelade sedan ut bollen till Kristian Bergström som kom stormande från vänster och klippte in 5–1.

Det var alltså inte nog med detta för i den 74:e minuten föll osannolika 6–1. Efter ett snabbt anfall spelade Kristian Bergström fram på vänsterkanten och nyss inbytte Oscar Möller dundrade fram på sitt karakteristiska sätt och spelade in till Magnus Eriksson som vek in bollen i det bortre hörnet.

Genom segern stärkte vi förstås tätplaceringen (vi var ensamma med full pott). 9 poäng och 12–5 i målskillnad efter tre matcher var något helt annat än 0 poäng och 0–7 efter tre allsvenska matcher 2010.

Fasansfull svit

Omg: 4 Mjällby AIF – ÅFF 2–0

Strandvallen har gäckat oss problem på senare år och denna gång blev tyvärr inget undantag. Den ojämna gräsmattan hade de våra svårt att hantera. Kämpartakterna var goda i den första halvleken men förmågan att utnyttja spelytorna svag. Även om hemmalaget fick lite tryck i början av den andra halvleken så såg det ut som en 0–0-match, men så i den 57:e minuten uppkom en situation som helt förändrade förutsättningarna.

Daniel Hallingström kom fel i duell med Marcus Ekenberg, på utsidan och stod inte emot när mjällbyanfallaren trängde sig fram. Danne skulle rädda situationen genom att nicka tillbaka bollen till Alberis da Silva men fick ingen vidare träff på bollen och Ekenberg hann emellan. Marcus lyckades dock inget vidare med bollmottagningen, snubblade (om det var på egot låter jag vara osagt) och föll in i Alberis da Silva. Om inte Alberis hade varit där hade Marcus snubblat ändå och många andra ÅFF-are fanns runt omkring.

Det heter ju målchansutvisning numera men nog blir det normalt sett sådana här utvisningar endast när någon kommer riktigt fri. Om det ska blåsas konsekvent enligt den bedömningen som Markus Strömbergssson gjorde så skulle vi få se målchansutvisningar i varenda match.

I den 67:e minuten sparkade Henrik Gustavsson en inspark som nickades bort. Både Daniel Hallingström och Tom Pettersson stod på hälarna och följde inte med i djupet när Marcus Ekenberg skarvade till Pär Ericsson, som kom helt fri med Henrik Gustavsson och rullade in 0–1.

De våra gjorde ett reellt försök att nå en kvittering men skapade aldrig någon vass möjlighet och i den 78:e minuten kunde istället hemmalaget avgöra tillställningen. Via anfall från vänster hängde inte Anton Tinnerholm med. Marcus Pode spelade in bollen och vår forne Haris Radetinac löpte ifrån Jesper Arvidsson och stötte in 0–2. Matchen var därmed över, men vi ledde fortfarande Allsvenskan. Inte sedan vi senast vann guld 1973 har vi legat i topp fyra omgångar under en allsvensk säsong.

Omg: 5 ÅFF – Helsingborg 1–2

Mot den regerande mästaren Helsingborg skulle vi få en riktig värdemätare. Vi fick vara glada över att nollan hölls till paus, för HIF hade ett antal vassa omställningslägen medan de våra inte riktigt trodde på vår offensiv och det var inte tillräckligt flyt i passningsspelet som måste till mot bättre motstånd.

Vårt passningsspel blev sämre i den andra halvleken. Därmed kunde HIF med framgång pressa högt och det var nära flera gånger om men det första målet kom från något som inte ska behöva betecknas som en målchans. I den 65:e minuten slogs en långboll från HIFs planhalva till Mattias Lindström till vänster där Anton Tinnerholm och Alain Junior Ollé Ollé tappade markeringen. En rutinerad spelare som Allan Olesen borde ha kastat ett getöga var han hade Erik Sundin, men gjorde det först när Sudden redan var utom räckhåll. Sundin kunde därmed enkelt måtta in Mattias Lindströms inlägg.

Målet tände dock de våra. Kristian Bergström visade vägen genom att på sitt karakteristiska sätt, när han är revanschsugen, borra ner och köra järnet i löpningarna. Det blev betydligt bättre fart på spelet och äntligen trodde de våra på sin egen förmåga i offensiven. Detta gav utdelning tämligen omgående efter ett mycket fint omställningsmål. Jesper Arvidsson slog en lång boll som Magnus Eriksson tog emot och fördelade vidare till Kristian Bergström som löpt upp bra på vänsterkanten.  Pligg serverade fint in till Viktor Prodell som skarvade in 1–1.

Tyvärr drabbades vi av övermod efter målet. Jesper Arvidsson hade en riktigt bra period innan genom att ha vunnit varenda nickduell och hållit rent på sin kant. För att gå till direkt motattack mot HIF chansade därför Jeppe att hinna före Mattias Lindström som siste man på vänsterkanten, men sådana chanser får man inte ta och den misslyckades. Tobias Nilsson insåg faran för sent och stod på hälarna. När Tobbe väl fick fart på fötterna var det för sent. Om han däremot varit mer skarpsynt hade han hunnit ned för att täcka av vinkeln. Nu kunde istället Mattias Lindström storma fram och hade flera alternativ i straffområdet. Det var därmed inte helt lätt att markera för våra försvarare och åter höll sig Erik Sundin framme och stötte in 1–2.

I slutskedet hade vi sedan ett enormt tryck mot HIF-målet med bland annat fem hörnor på stopptid. Bollen dansade på mållinjen flera gånger men ville bara inte in. Närmast var det när Viktor Prodell lobbade, lyftningen blev dock för lös, men Oscar Möller såg ut att kunna forcera in bollen men Walid Atta hann precis få undan bollen.

I tabellen föll vi ned till tredje plats.

Omg: 6 IFK Göteborg – ÅFF 2–1

Det kändes som vi skulle ha en god chans att ta poäng mot ett, inför säsongen, överskattat Göteborg som inte hade levt upp till de högt ställda förväntningarna. Under den första halvleken nådde inte heller matchen några högre höjder med mycket hafs och slarv i passningsspelet från båda sidor. Det märktes att vårt självförtroende hade fått sig en törn för de våra vågade inte riktigt fylla på i offensiven när lägen uppkom.

Målöst in i paus skulle dock kännas helt okej, men så blev det inte!

Att bli av med bollen 90 meter från vårt mål kan väl inte vara farligt? Nä, det ska det ju inte behöva vara, men står man på hälarna, inte har fokus och inte tar jobbet kan det bli farligt. Och det blev det. Mycket farligt. Ett inlägg blev för kort och IFK ställde om snabbt. Jesper Arvidsson blev överspelad. Tobias Nilsson gjorde samma ödesdigra misstag som Jesper Arvidsson mot Helsingborg, att gå på bollvinst med liten chans att lyckas varvid Stefan Selakovic fick fri gata till höger. Kristian Bergström låg före Hannes Stiller i sin löpduell men hade ingen koll på honom in i strafformrådet och Stiller var obevakad när han stötte in bollen vid främre stolpen. Alberis da Silva försökte täcka av vinkeln in mot Tobias Hysén som Daniel Hallingström bevakade och Allan Olesen hade andravågen att tänka på.

Att släppa in ett mål precis innan paus var illa nog, men att släppa in två fick bara inte ske! Men det gjorde det. IFK bibehöll trycket efter en hörna från vänster, vände spelet på högerkanten, där Jesper Arvidsson inte lyckades stoppa Erik Salomonsson från att slå ett inspel. Kristian Bergström var inte heller på hugget för att täcka av vinkeln. Alberis da Silva följde med Tobias Hysén, men landslagsmannen skarvade vidare till Hannes Stiller som väl enkelt kunde vända bort Daniel Hallingström och peta in bollen invid den bortre stolpen.

Uppförsbacken inför den andra halvleken var därmed väldigt stor. IFK med en krävande publik med sig levde upp till guldaspirantstatus under de inledande fem minuterna på andra halvlek och Tobias Hysén kunde ha punkterat matchen men nicken tog som tur var i stolpen.

Vi tog sedan över spelet mer och mer och i den 68:e minuten blev nyss inbytte Oscar Möller nedvräkt strax utanför straffområdet av Kjetil Waehler som därmed fick sitt andra gula kort och blev utvisad. Jesper Arvidsson klippte till på frisparken och John Alvbåge tappade in bollen i mål.

Underbart! Vilken scenförändring. Det kändes verkligen som om vi skulle få med oss poäng och till och med kunna vända matchen. Med förmågan att rulla boll och hitta rätt med spelvändningar är vi normalt sett ett väldigt bra lag i numerärt överläge, men det visade vi tyvärr inte denna gång, då det blev för obeslutsamt och kanterna nyttjades inte. Det kändes verkligen som vi slarvade bort jätteläget till poäng och det var många poäng som gått oss ur händerna de senaste matcherna.

Efter tre raka förlusten sjönk vi till sjätte plats i tabellen.

Omg: 7 ÅFF – BK Häcken 0–3

Mot Häcken hoppades vi alla att vändningen skulle komma. Visserligen har göteborgslaget utvecklats starkt men hemma på Kopparvallen skulle vi ha en fin chans. Men efter den sämsta insatsen sedan Kopparvallens försågs med konstgräs blev det naturligtvis inga poäng. Det som smärtade mest var den viljelösa insatsen och avsaknad av plan B när bortalaget stängde uppspelsvägarna. Det fanns massor av ytor i djupled men de nyttjades inte och Häcken kunde vinna enkelt utan att behöva anstränga sig.

Även om den första halvleken var dålig så skapade inte bortalaget speciellt många målchanser och det var på ett väldigt försmädligt sätt som de gulsvartrandiga tog ledningen i den 25:e minuten. Jag har nämnt det många gånger förut – Spela tills bollen är död! Nu gjorde inte Anton Tinnerholm det. Han trodde att bollen skulle gå ut över kortlinjen. Men det räcker inte att tro. Waris Majeed lurade bort Anton och eftersom övriga ÅFF:are också slutat att spela kunde René Makondele raka bollen i mål. Redan innan bollen flög i en hög lyra till Waris var det ett otroligt passivt spel från vår sida. 

Ett skapligt försök gjordes i den andra halvleken och de våra fick i gång bra rull innan Magnus Eriksson kom till skott i vänsterinnerposition, men skottet gick tyvärr utanför. Istället kunde Häcken ställa om snabbt direkt på insparken. Christoffers Källqvist långa boll nickskarvade 178 cm långe René Makondele, medan den 6 cm längre Daniel Hallingström var passiv i situationen. Bruno Marinho störde också genom att först backa ned och såg ut att gå in i duellen men sedan gick han av någon anledning framåt. Bollen gick mot Andreas Drugge. Anton Tinnerholm tappade fokus på Dominic Chatto, vilket gjorde att Alberis da Silva fick ta täckning för det öppna passningsalternativet istället för att stöta fram på skytten. Jesper Arvidsson i sin tur var inte heller på tå. Drugge fick därmed all tid i världen för att ladda med sitt dykskott. Henrik Gustavsson var hämmad av sin magmuskelskada och nådde inte bollen. Fimpen bytte sedan och Gustav Jansson tog över mellan stolparna till och med den 21:a omgången.

I den 87:e minuten punkterades matchen definitivt. Daniel Hallingström stötte på fel sida efter en långboll, Waris Majeed spelade tillbaka till René Makondele och Waris kunde sedan enkelt glida förbi Danne och kom helt fri. Gustav Jansson blev stillastående och det var bara att vika in bollen till höger.

Vi föll till nionde plats i tabellen efter den fruktansvärt tunga förlusten.

Omg: 8 Malmö FF – ÅFF 2–1

Att det är svårt att ta poäng borta mot Malmö är inget nytt. Inte ens guldhjältarna på 1970-talet lyckades vinna någon allsvensk match där. Nu var vi dock väldigt nära en pinne men stöp oerhört smärtsamt i slutsekunderna.

De våra ställde upp på kampen på ett mycket bättre sätt än mot Häcken men offensivt vågade vi fortfarande inte hela vägen. Viktor Prodell fick en kalasmöjlighet att ge oss ledningen men hade tappat formen och var inte riktigt på tå för att styra in Magnus Erikssons fina inspel från vänster. Istället var Mathias Ranégie väldigt nära att ge MFF ledningen två gånger om strax innan pausvilan. Fjolårets skyttekung i Allsvenskan missade också i den andra akten men var ändå den spelaren som ödelade dagen för oss.

I den 67:e minuten var det färdigt. MFF etablerade spelet på vår planhalva. Oscar Möller och Tobias Nilsson satte för svag press på Erik Friberg som kunde lyfta in bollen bakifrån. Alberis da Silva låg i ryggen på Mathias Ranégie, men denne lobbnickade 0–1 över Gustav Jansson, som kom på mellanhand.

MFF hade chanser att avgöra men så länge vi bara låg under med ett mål fanns chansen. I den 88:e minuten tog vi möjligheten. Jesper Arvidsson spelade fram till Kristian Bergström som slog en perfekt djupledsboll till Oscar Möller. Möller såg ut att gå på patrull då han fick bollen mot vänster, otäckt nära en motståndare men Oscar är bra på riktningsförändringar och kan avsluta med båda fötterna. Bollen for mot oss bakom målet och stannade i målet! Det var en fantastisk glädje, men hur den kändes kan jag inte längre minnas för det var bara någon ond jävla makt som hånade oss.

Smällen blev så mycket värre då vi skänkte bort poängen genom att de våra gick bort sig i slutet. Nickstarka Wiltion Figureido hade bytts ut, men ändå fick kvarvarande Mathias Ranégie gå upp i stort sett ostört och nicka in det fasansfulla målet. Daniel Hallingström borde ha lärt sig att inte vara naiv i den duellen då Ranégie inte direkt lägger fingrarna emellan för att stångas i luftrummet. Gustav kunde också ha tagit nicken om han bara varit en hundradel snabbare i sin reaktion, men att inte ha press på inläggaren Miiko Albornoz var riktigt svagt. Petrit Zhubi tappade sin uppgift och Oscar Möller, som var närmast, ansträngde sig inte heller för att vara i vägen.

Efter den femte raka förlusten föll vi ned till tiondeplats och botten närmade sig. Vi hade bara två poäng ned till kvalplatsen (Syrianska) och fyra till direktnedflyttning (Gefle).

Efter fem raka förluster kunde vi inte leva på succéstarten längre. Nu var det dags att börja plocka poäng igen så att vi kunde jobba med viss ro inför hösten.

Vändningen

Omg: 9 Djurgårdens IF – ÅFF 1–1

Borta mot Djurgården kändes det tvunget med poäng och man fick köpa att underhållningsvärdet på planen inte var den bästa. Den första halvleken bjöd inte heller på något skönspel med få målchanser från båda lagen. I den andra halvleken tog hemmalaget över allt mer av spelet, men det kändes ändå som vi hade ganska bra kontroll på läget, men i den 79:e minuten var det färdigt. Efter en utspark låste Djurgården fast bollen på vår planhalva. Jesper Arvidsson hade skadekänningar och kunde inte sätta press på inläggaren Philip Hellquist, som fick tid att måtta inlägget från höger och Daniel Hallingström som inte kunde hålla emot när Ricardo Santos störtade fram och skarvnickade in bollen vid den bortre stolpen. Utan vördnad för sin gamla klubb firade sedan Ricardo som galen med hemmapubliken, men det var ju i varje fall bra att han ursäktade sig efteråt.

Världen rasade fullständigt samman. Inte nu igen. Vi kunde bara inte förlora igen! Förhoppningen ökade i slutet av matchen då vi fick lite tryck. Vi höll i bollen långt in på Djurgårdens planhalva. Tobias Nilsson snappade upp bollen och spelade till Jesper Arvidsson som passade fram till Oscar Möller, som vid straffområdesgränsen lyfte upp markpassningen, vände om och nickade in bollen i straffområdet. Petrit Zhubi vände om direkt och klippte in 1–1 i det bortre hörnet. Makalöst skönt! Men med malmömatchen i färskt minne var inget klart. Slutminuterna var jobbiga men DIF var aldrig riktigt nära och det var en oerhörd lättnad när slutsignalen gick.

Poängen kändes väldigt viktig, inte bara för tabellens räkning utan kanske ännu mer för att bryta trenden och att även trepoängarna skulle kunna trilla in igen. Vi behöll också tiondeplatsen och poängavståndet nedåt i tabellen.

Omg: 10 ÅFF – Syrianska FC 1–0

Med återvunnet självförtroende efter poängen på Stadion kändes det som vi var mogna uppgiften att besegra Syrianska. Det syntes också direkt från avspark att de våra tog tag i matchen och på ett annats sätt än i de senaste fajterna och vågade spela ut. Vi skapade flera fina chanser för att ta en tidig ledning i matchen, men i och med att utdelningen uteblev kom gästerna in i matchen. Vi kom dock tillbaka starkt i slutet av den första halvleken. I den 45:e minuten var Viktor Prodell påpasslig och utnyttjade slarv från bortalaget. Viktor drev framåt något till vänster och spelade en perfekt boll i sidled framför mål där Magnus Eriksson sprintat med bra och Mange prickade in 1–0 till vänster om målvakten.

Sharbel Touma kom sedan i fokus, med varning i den 61:a minuten, lurigt skott som Gustav Jansson räddade minuten efter och efter att han vräkt omkull Anton Tinnerholm fick Touma lämna planen i den 67:e minuten.

Trots en man mer på banan blev det ingen lugn avslutning. De våra blev för försiktiga och vi var riktigt illa ute i den 92:a minuten. Dinko Felic nickade då i stolpen och Gustav Jansson gjorde en bra räddning på Haris Skenderovic returskott.

Efter sex raka matcher utan seger tog vi till slut en mycket viktig trepoängare. Vi klättrade upp ett hack till nionde plats i tabellen och utökade avståndet till kvalplats till fem poäng och till direktnedflyttning till sex poäng.

Innan nästa match gjorde vi klart med målvakten Thomas Thudin från Väsby United, som backup till våra ordinarie målvakter.

Omg: 11 ÅFF – Kalmar FF 3–0

Förhoppningarna var stora att segern mot Syrianska skulle få de våra att våga spela ut ännu mer mot Kalmar och till en början såg det bra ut, men sedan tog sig Kalmar alldeles för enkelt igenom vårt mittfält och skapade flera feta möjligheter för att ta ledningen. Gustav i målet gjorde dock ett antal fina ingripanden och flera avslut gick utanför.

De våra började beta sig in sig i matchen igen genom bättre passningsspel och djupledsspelet kom också igång fint. I den 33:e minuten gav det också utdelning. Daniel Hallingström lyfte kort undan en boll i vårt straffområde. Viktor Prodell tog emot och spelade tillbaka till Amir Suljic som spelade fram till Magnus Eriksson. Mange slog en fin öppnande passning till Kristian Bergström som spelade fram till Viktor Prodell som också löpt sig fri. Prodell gjorde inget misstag utan satte säkert 1–0. Det var underbart att få ledningen när vi var så illa ute!

Målet gav råg i ryggen och våra attacker blev allt farligare. Petrit Zhubi bröt sig in i straffområdet och blev fälld. Bollen gick vidare till Anton Tinnerholm som också vräktes över ända och då kunde inte domaren Martin Hansson göra annat än att peka på straffpunkten. Etrit Berisha gick åt fel håll och Magnus Eriksson satte den efterföljande straffen säkert till vänster. 2–0 var en fantastiskt utdelning i det läget.

I den andra halvleken tog vi sedan över matchbilden helt och skapade direkt heta chanser för att öka på ledningen och det dröjde inte heller länge innan 3–0 föll, efter ett riktigt propagandaanfall på vänsterkanten. Jesper Arvidsson slog en fin genomskärare till Magnus Eriksson, som skarvade direkt till Kristian Bergström, som också på ett tillslag satte fram bollen till en framstörtande Bruno Marinho. Brassen lättade bollen förbi sin motståndare och lyfte sedan över målvakten så Petrit Zhubi bara hade att peta in bollen i öppet mål.

De våra spelade sedan riktigt bra fotboll och till skillnad från avslutningen mot Syrianska så visade de nu att spelet från Superettan även fungerade i Allsvenskan med fint possessionspel. Spelvändningarna satt fint och långa stunder såg det ut som om vi var en man mer på banan. Mot slutet av matchen blev också målchanserna allt giftigare och det var väldigt nära ytterligare mål. Bland annat gjorde Etrit Berisha en kanonräddning när Magnus Eriksson avslutade från nära håll på Kristian Bergströms kalasinspel. Daniel Hallingström nickade också en hörna klockrent i ribban.

Efter den andra raka segern klättrade vi upp till sjätte plats, utökade avståndet till kvalplatsen (7 poäng) och till nedflyttningsplats (8 poäng).

Omg: 12 IFK Norrköping – ÅFF 2–2

Vi hade ett kanonläge att äntligen besegra Norrköping, då IFK hade åkt på storförluster mot Häcken (0–6) och AIK (2–5) i de senaste matcherna, samtidigt som vi hade hittat formen igen.

Vi fick också en drömstart med ledningsmål i den 12:e minuten. Ett snyggt sådant också. Alberis da Silva slog en frispark från egen planhalva som Petrit Zhubi nickade vidare till Magnus Eriksson, som jobbade med sig bollen och frispelade Kristian Bergström till vänster. Pligg spelade in framför mål där Viktor Prodell var först och stötte in 1–0.

Vi såg ut att ha bra kontroll på händelserna även om det inte direkt slog några gnistor om spelet. Men redan i den 26:e minuten kvitterade hemmalaget. Mathias Florén slog en djup boll från vänsterkanten. Astrit Aidarevic var felvänd i förstaläget men Daniel Hallingström låg för långt ifrån och falkenbergskillen kunde enkelt vända om och Danne kom för sent in i situationen för att reparera sitt misstag. Astrit vände därmed bort Daniel och satte 1–1 invid den bortre stolpen.

I den andra halvleken hade vi sedan en av de sämsta perioderna under året och vi fick tacka IFKs oförmåga att göra mål för att vi fortfarande var med i matchen. Men återigen drabbades vi av ett mardrömbyte från motståndarsidan.

Allan Olesen låg för långt ifrån Christopher Telo, kom fel in i situationen och norrköpingsspelaren kunde enkelt ta emot långbollen och gå förbi. Nyss inbytte Tobias Nilsson hängde inte heller med när Telo vek in längs kortlinjen. Daniel Hallingström kom till undsättning för sent och Bruno Marinho sprang sig inte på rätt sida om nyss inbytte Christoffer Nyman. Telo spelade snett bakåt till Nyman som klippte in bollen via den främre stolpen.

Det var inte på något sätt ologiskt att målet kom men det gjorde inte smärtan mindre. Vi hade dock kommit tillbaka förut. De våra började samla krafter för att gå för en kvittering och vi fick ett visst tryck.

Oscar Möller fick en bra boll av Kristian Bergström i vänsterinnerposition men vinkeln blev snäv och skottet gick till inkast. Vi återerövrade dock bollen efter inkastet genom Jesper Arvidsson som slog bollen på djupet till vänster. Viktor Prodell skarvade vidare och ur snäv vinkel försökte nyss inbytte Mattias Mete klacka bollen i mål men fastnade på målvakten David Nilsson. Mete kunde ändå från kortlinjen skruva in 2–2 framför oss 2 000 vilt jublande ÅFF:are.

Underbart! Det var en fantastisk känsla att få jubla igen på samma sätt som 2009 när Viktor Prodell kvitterade till 2–2 på stopptid framför oss på Parken. Det känns också fantastiskt bra att vi kunde komma igen hur illa det än såg ut. Vi hade gjort sena mål tre bortamatcher i rad. I Malmö räckte det tillslut inte till poäng men mot Djurgården och Norrköping räckte det.

Vi behöll sjätteplatsen och avståndet på åtta poäng till direktnedflyttning däremot minskade avståndet till kvalplats till sex poäng.

Efter succéstarten med tre raka segrar föll vi alltså fem matcher i rad därefter. Men de fyra senaste matcherna var vi obesegrade, vilket innebar 8 poäng på 12 dagar. Det var en styrka att pricka in formen i den viktiga täta perioden. Oerhört skönt också med de nio poängen i bagaget när det gick tungt. Därmed infann sig aldrig paniken.

Efter de tolv första omgångarna följde ett fem veckor långt EM-uppehåll.

Fortsättning följer i del IV – Sommaren

Årskrönikan 2012 – en säsong att vara stolt över

Del II - Försäsongen

Att vi hade klart bättre förutsättningar inför den här säsongen än den förra i Allsvenskan 2010 rådde ingen som helst tvekan om. Erfarenheten från såväl spelare, som ledare och alla runt omkring var viktig. De perfekta träningsmöjligheterna har hjälpt till att vässa vårt spel de senaste åren. Under säsongen i Superettan utvecklades det offensiva spelet ännu mer och det var också frukten av kontinuitet i på spelar- och tränarsidan. Materialet på spelarsidan har också blivit bättre.

Nio spelare lämnade truppen inför säsongen, men det var bara Haris Radetinac (till Mjällby AIF) som ingick bland de 14 spelare som fick mest speltid (28 matcher, 2 mål och 9 assist). Thomas Olsson ville vi också behålla men han spelade bara åtta matcher (alla från start) och gjorde ett mål. Vår egen produkt tränar numera IFK Göteborgs tipselitlag.

Övriga förluster

Steinar Strömnes (17 matcher, 8 inbytta), Strömmen IF, Norge

Prince Eboagwu (11 matcher, 8 inbytta, 2 mål), IK Brage

Daniel Swärd (12 inhopp), Motala AIF

Pontus Karlsson (2 inhopp), slutat spela och är numera tipselittränare i ÅFF

Eric Jangholm Melin (oklart), Besart Kalludra (Motala AIF) och Axel Konradsson (skadad) fick ingen speltid i Superettan.

Totalt förlorade vi 19 % av den totala matchsumman från 2011 (14 % av startmatcherna). De förlorade spelarnas mål uppgick till 12 % (7 stycken) och assisten till 26 % (10 stycken).

Vi förstärkte truppen med sju spelare

Försvarare: Tom Pettersson (FC Trollhättan) och Allan Olesen (IFK Mariehamn, Finland).

Mittfältare: Tobias Nilsson (Falkenbergs FF), Petrit Zhubi (FC Trollhättan), Alain Junior Ollé Ollé (Stabaeck IF, Norge) och Emmanuel Dogbe (Medina FC, Ghana).

Anfallare: Mattias Mete (Västerås SK).

Samtliga spelare beskrivs utförligare i del VI Spelartruppen.

Försäsongens träningsmatcher

Vi spelade tio försäsongsmatcher med ett välkomponerat motstånd där möten med fem allsvenska lag ingick.

ÅFF – IFK Värnamo 4–1

Vi fick en bra inledningsmatch mot spelskickliga Värnamo från Superettan. Nyförvärvet Tobias Nilsson presenterade sig direkt genom att vackert panga in en frispark från 25 meters håll i den 23:e minuten. Bujar Ferizi kvitterade på straff i den 59:e minuten, men bara minuten senare nickade Andreas Johansson in Kristian Bergströms frispark från höger. Det dröjde inte heller länge innan 3–1 föll. Nyss inbytte Viktor Prodell sprang bra i djupet, fick en fin boll av Tobias Nilsson och lobbade läckert in bollen i den 66:e minuten. Anton Tinnerholm gjorde 4–1 i den 83:e minuten efter en fin frispelning av Mattias Mete.

ÅFF – Mjällby AIF 1–0

En klar seger mot Värnamo var enligt planerna och när första mötet mot en allsvensk konkurrent väntade kändes det viktigt att vi skulle vara bättre än dem för att bevisa för alla att vi hörde hemma på allsvensk nivå. Förutsättningarna för bra fotboll i närmare 15 minusgrader var inte de bästa, men vi gjorde en riktigt bra första halvlek.

I den 31:a minuten tog Viktor Prodell en mycket bra löpning från höger, fick bollen av Oscar Möller, höll i bollen vid kortlinjen och spelade snett bakåt. Petrit Zhubi mötte bollen perfekt och sköt vackert in 1–0 i det vänstra krysset. Vi borde ha gjort fler mål i den första halvleken. I den andra fick gästerna mer att säga till om men Gustav Jansson i målet höll nollan.

ÅFF – Kalmar FF 0–3

Vi började båda halvlekarna ganska bra mot Kalmar FF, men det hjälpte inte för i den 17:e minuten gjorde Markus Thorbjörnsson 0–1 på straff.  I den 33:e minuten blev Alberis da Silva målchansutvisad men Tom Pettersson fick komma in i hans ställe. KFF fick åter straff i samband med detta men Gustav Jansson räddade Jonathan McDonald elvametare. Costaricanen gjorde istället 0–2 i den 63:e minuten och tre minuter senare gjorde Daniel Mendes 0–3. Efter två fina insatser fick vi ett rejält bakslag mot ett Kalmar som inte heller var på topp.

Efter möten mot tre elitlag följde dubbelmöten med blandat manskap mot division II-laget Motala AIF och division I-laget Eskilstuna City FK.

ÅFF – Motala AIF 2–0

Vi spelade med en lite mer reservbetonad startelva mot Motala.

1–0 föll efter hörna i den 25:e minuten. Christoffer Karlsson fick tillbaka bollen av Andreas Johansson och hittade Oscar Möller som förlängde in bollen invid den bortre stolpen. 2–0 föll i den 56:e minuten då Magnus Eriksson spelade fram till Oscar Möller, som såg ut att missa öppet mål men Emmanuel Dogbe dök upp vid bortre stolpen och tryckte in bollen.

Provspelande högerbacken från Island, Ásgeir Ásgeirsson, blev utvisad efter två varningar i den 80:e minuten och det blev ingen övergång.

ÅFF – Eskilstuna City FK 3–2

Med en mer ordinarie startelva mot Eskilstuna började vi riktigt bra de 35 första minuterna men fick inte in bollen trots många fina chanser. Istället hamnade vi mycket snöpligt i 0–2-underläge redan innan paus.

Efter ett snabbt anfall kom Emil Fritzell helt ren och chippade över Henrik Gustavsson och forcerade sedan in 0–1 i den 43:e minuten. Två minuter senare skickade Eskilstuna in en hörna från höger. Jesper Arvidsson fick inte bort bollen ordentligt utan Markus Wahlström kunde trycka in 0–2 på volley invid det främre hörnet.

Vi öste på för fullt i andra halvlek och utdelningen kom äntligen i den 68:e minuten. Efter bombardemang mot bortamålet kunde tillslut Tom Pettersson få bollen i mål. Bara sex minuter senare var det kvitterat då Jesper Arvidsson mycket elegant skruvade in 2–2 i det bortre krysset.

Vändningen fullbordades i den 79:e minuten då Jesper Arvidsson med stor vilja tog sig in längs med vänster kortlinje och slog bollen snett bakåt där Viktor Prodell äntligen fick göra mål efter många missade chanser.

Det är lätt att kräva mycket mot lag från lägre divisioner, men några dagar senare klarade bara AIK av att vinna med 1–0 mot Eskilstuna City, efter ett sent mål.

ÅFF – GAIS 4–3

Mot GAIS gjorde vi försäsongens bästa halvlek, den första. Tobias Nilsson slog till igen med ett långskott från 25 meter, men det var enda målet i den första halvleken trots fler goda möjligheter. Vi började även bäst i den andra akten men föll sedan ihop totalt. Tre mål gjorde GAIS på bara tolv minuter!

Peter Ijeh kvitterade till 1–1 i den 58:e minuten genom att pricka in en stolpretur. I den 65:e minuten fick Wanderson komma rättvänd med fart och då kunde tyvärr ingen stoppa honom när han saxade sig igenom och satte 1–2 fri i straffområdet. På en långboll i den 70:e minuten var Tom Pettersson före Peter Ijeh men nigerianen kunde pressa sig förbi och satte 1–3.

Vi såg ut att åka på en förnedring, men vi kom tillbaka. Med besked!  Efter en frispark av Tobias Nilsson i den 75:e minuten gick bollen efterhand i en hög båge och vid bortre stolpen klippte Alain Junior Ollé Ollé till direkt och reducerade till 2–3 med en riktig stramare i nättaket.

I den 86:e minuten kom kvitteringen. Magnus Eriksson var stark när han bröt fram till höger i straffområdet ner mot kortlinjen och fick iväg ett skott mot mål. Bollen gick i en hög både och Viktor Prodell hade bara att stöta in bollen i öppet mål.

I den 91:a minuten löpte Viktor Prodell in i straffområdet från höger och blev neddragen av Dime Jankulovski (som stod i andra halvlek) och vi fick därmed straff.

Dime Jankulovski kastade sig åt fel håll (höger) och kunde rädda Magnus Erikssons straff.  Mange var dock påpassligt framme på returen och kunde skicka in 4–3. 

För andra matchen i rad vände vi alltså ett tvåmålsunderläge till seger, nu mot fjolårsfemman i Allsvenskan GAIS.

Med tanke på GAIS truppförändringar, deras insats i försäsongsspelet (över lag) utryckte jag följande om de grönsvarta i inlägget efter matchen ”GAIS som lag tror jag får svårt att upprepa fjolårssuccén och det är helt klart ett lag som vi kan ha efter oss i tabellen.”

IFK Norrköping – ÅFF 3–1

Första bortamatchen i träningsspelet gick av stapeln på Nya Parken mot allsvenska Norrköping. Det blev sannerligen ingen rolig tillställning då vi svarade för försäsongens sämsta insats. Det var alldeles för segt och lojt hos de flesta av våra spelare.

I den 32:a minuten sa det pang när Astrit Ajdarevic fick utrymme, efter alldeles för svagt presspel, att klippa till på volley utanför straffområdet rakt upp i Gustav Janssons högra kryss.

I den 75:e minuten lyckades vi inte få bort bollen efter ett högerinlägg och Gunnar Thorvaldsson kunde vräka sig fram och nicka in bollen. Viktor Prodell byttes in och reducerade kort senare. Jesper Arvidsson slog ett bra och hårt inlägg från vänster, som Viktor Prodell nickade, målvakten Abbas Hassan räddade, men Prodell klippte in returen. IFK gick ändå segrande ur striden och i den 86:e minuten nickade Isaac Thelin in 3–1 efter hörna.

ÅFF – Syrianska FC 2–0

Ett träningsläger i Turkiska Side följde med en match mot seriekonkurrenten Syrianska.

Trots en mer defensiv prioritering i den första halvleken (4–5–1) fick vi en smakstart på matchen genom ledningsmål efter en omställning redan efter tio minuter. Daniel Hallingström och Allan Olesen inledde anfallet. Anton Tinnerholm och Viktor Prodell tog vid och Bruno Marinho prickade in 1–0 inne i straffområdet. 

I den andra halvleken spelade vi mer ett forceringsspel med 4–3–3 och även i den andra akten gjordes ett omställningsmål. Magnus Eriksson fick en fin boll av Kristian Bergström i den 73:e minuten, avancerade och hittade Oscar Möller med ett väl avvägt instick som Möller förvaltade på bästa sätt.

”Vi ska utvecklas som lag med roller och positioner. Vi har spelat så här i vissa matcher och lyfte nu upp det ännu tydligare så alla vet vad som gäller och för att klargöra vissa delar i spelet. Det föll väl ut. Det är det som jag är mest nöjd med och det tar vi med oss i fortsättningen”, berättade vår tränare Andreas Thomsson om de taktiska förändringarna under matchen.

ÅFF – Akropolis IF 3–0

I sista hemmamatchen innan seriestarten väntade match mot division I-laget Akropolis IF. Vi rivstartade matchen. Magnus Erikssons skott fastnade på en bortaspelare men Kristian Bergström fick öppet läge för att skicka in 1–0 redan i den andra minuten.

I den 20:e minuten slog Kristian Bergström en boll som Oscar Möller släppte. Bollen fastade på en akropolisspelare och Magnus Eriksson kom fri. Mange vände bort målvakten och rullade in bollen i mål.

Speltempot sjönk sedan och det märktes att premiären närmade sig, men vi avslutade matchen bra och skapade flera fina möjligheter – ett till mål blev det också i den 68:e minuten. Amir Suljic slog en öppnande boll till höger där Tobias Nilsson löpt in bra, skottfintade bort sin försvarare och tryckte in 3–0 i det främre hörnet med vänstern.

Det var en del gnäll efter matchen om en dålig insats trots en klar seger, vilket vittnar om en betydligt högre kravbild. Mot denna typ av motstånd hade vi svårt att överhuvudtaget vinna förr om åren i träningsspelet.

Degerfors IF – ÅFF 1–2

I genrepet väntade Degerfors IF på bortaplan. Efter en sämre start kom vi in i matchen på ett bra sätt. I den 13:e minuten ställde vi om snabbt, anfallet stannade upp men etableringen på DIFs planhalva gav utdelning då Tobias Nilsson slog en boll in i straffområdet till höger som Viktor Prodell förvaltade väl genom att gå runt målvakten till höger och trots snäv vinkel rullade han in 1–0.

Degerfors var inte ofarligt i sina framstötar men det kändes ändå mycket onödigt att vi släppte till en kvittering i den 28:e minuten. De våra blev lite för heta och två spelare stötte på samma boll till höger. Bollen gick till inkast och då täcktes inte ytan av varvid Jonas Olsson sprintade in från vänster och kunde pricka in 1–1 vid den bortre stolpen.

Vi hade sedan flera goda chanser att återta ledningen men tyvärr var inte effektiviteten den bästa.

I den andra halvleken var det hugget som stucket vem som skulle ta ledningen, men en händelse i den 65:e minuten fick en avgörande betydelse. Tom Pettersson vann en boll genom att vara tuff, varvid en degerforsspelare blev liggande och Daniel Sundgren sparkade omkull Tom bakifrån i en ren vendetta. Sundgren fick förstås rött kort direkt och därmed fick inte hemmalaget ta in någon ny spelare.

Kort senare gjorde vi 2–1 efter ett fint anfall där Oscar Möller växlade upp på sitt karakteristiska sätt i kamp om bollen som gick ut till Magnus Eriksson till höger. Mange slog ett inlägg som Kristian Bergström styrde in i bortre.

Degerfors stod för ett bra motstånd i matchen men gick sedan förvånansvärt svagt i Superettan.

Summering av försäsongen

Vi kunde summera en fantastisk försäsong med åtta segrar på tio matcher med en sammanlagt målskillnad på 22–13. Vi mötte förvisso två lag från Superettan, två från division I och ett från division II (segrar mot samtliga av dem), men tre segrar mot de fem allsvenska lagen var också ett bra facit.

Vi verkade bli ett målrikt lag där offensiven stämde bra men vi släppte till lite för många baklängesmål. Viktor Prodell såg ut att gå mot en riktigt stark säsong efter fem mål i försäsongsspelet.

Både mot Eskilstuna och GAIS vände vi tvåmålsunderlägen till seger. Vi var alltså starka i slutskedet av matcherna redan under försäsongen.

Se spelarstatistik från försäsongens träningsmatcher här

(Klicka i bilden för bättre skärpa)

Jag skrev så här efter genrepet

”Vi är ohyggligt mycket bättre förberedda inför den här allsvenska säsongen på alla fronter. Vi har en spetsigare, bredare och starkare spelartrupp. Vi har erfarenheten och snart även en arena av hög Allsvensk klass. 2010 åkte vi ur med en futtig poängs marginal. Nu när vi är betydligt bättre så ska vi förstås hamna betydligt bättre i den allsvenska sluttabellen anno 2012! Bara vi tror stenhårt på det och jobbar stenhårt för det så kommer vi också lyckas!”

Andreas Thomsson efter försäsongen

Om du jämför med samma period förra året, hur känns årets upplaga?

”Vi har fått in nytt som spetsar konkurrensen och flera spelare från dem som finns kvar från förra säsongen har tagit steg. Viktor Prodell till exempel har utvecklats för varje år och bland annat blivit mer effektiv i målskyttet. Gustav Jansson och Amir Suljic är två andra som tagit kliv och alla går framåt. Vi har ett mycket tajt spelschema under våren och det gäller att ta chansen för de spelare som får den. Det är tufft att vinna matcher i Allsvenskan men vi har chansen mot alla lag”, sade Andreas Thomsson bestämt.

Fortsättning följer i del III - Vårsäsongen

Årskrönikan 2012 – en säsong att vara stolt över

Del I – En enorm förvandling

Åren går och det är enorm stolthet man känner över hur vårt lag har utvecklats. Tidsspannen känns ibland overkligt stora, men i tider som dessa när vi nått stora framgångar är det ibland lämpligt att stanna upp för en sekund och titta tillbaka på historien.

Den 21 februari 1991 var en stor dag för mig i Västervik. När kontrollanten bredvid mig i bilen sade till mig att köra rakt fram in på Folkparksvägen i korsningen, istället för höger ut mot flygplatsen vid Mommehål, som var tanken enligt ursprungsplanen, översköljdes jag av en underbar känsla av lättnad. Det var bara att köra på den korta och lätta vägen tillbaka till Trafikskolan. Körkortet var klart och äntligen kunde jag för egen maskin åka upp till Kopparvallen för att se mitt älskade Åtvidabergs FF!

Tidigare hade jag varit tvungen att förlita mig på att någon vuxen skulle följa mig upp till Fotbollens Mecka. Efter den fasansfulla degraderingen till division II var det ingen som ville hänga på till Åtvidaberg under hela 1990. Det är med skam i kroppen jag måste berätta att jag inte såg en enda match det året. Givetvis följde jag ändå med hur det gick med alla tillämpliga medel, såsom radio och telefonsamtal till arenorna. Jag läste också allt som skrevs om ÅFF, men någon liverapportering via Text-TV gick fick vi inte längre ta del av. Detta var en tid långt före Internets intåg och man var helt beroende av extern media för att få reda på vad som hände kring föreningen.

Säsongen 1990 blev inte alls som jag hoppats med en snabb comeback till eliten. Vi fick istället kämpa på den undre halvan och säkrade kontraktet, i praktiken, först i den näst sista omgången via 0–0 borta mot Älvsjö AIK. Vi hade därmed tre poäng och 31 mål tillgodo inför epilogen. Jag lyssnade nervöst på matchen i radion på väg hem från en gymnasieresa och det var vissa som tyckte att det var kul att rycka ur hörlurarna ur mina öron. Då som nu har många svårt att förstå hur oerhört viktigt ÅFF är för oss supportrar.

Radion skaffade jag för övrigt när vi gjorde en klassresa i nian 1988. Det blev några stora jubel på Klarälven, men det slutade ändå i moll efter att BK Forward och IFK Eskilstuna kvitterat när vi ledde båda hemmamatcherna.  Extra tungt var det efter att vi tappat 2–0 till 2–2 de sju sista minuterna mot Eskilstuna. Vi tappade därmed den riktiga kontakten om den allsvenska platsen till Örebro.    

Inför 1991 var förhoppningen att vi skulle bli ett topplag och avancera till division I. Detta kunde ske redan efter vårsäsongen eftersom seriespelet lades om, med en vårserie och en höstserie. Tongångarna var dock inte positiva. Många etablerade spelare lämnade och nye tränaren Branislav Korolija, berättade för Corren att målsättningen var att vi skulle hålla oss kvar.

Vi fick en hemsk start med storstryk borta mot Karlskrona AIF med 2–7, men äntligen var det dags att åka med ”gröna faran” (en grön Volvo 343) till Kopparvallen. Söndagen den 28 april klockan 13.30 började hemmapremiären inför 212 åskådare. Det fanns en oro hur vi skulle stå upp mot Nybro IF efter den usla seriestarten och Anders Olsson gav dessutom gästerna ledningen. Vi kom dock tillbaka, vände matchen och vann med 3–1 efter mål av Steve Creutz, Fredrik Gärdeman och Ola Samuelsson.

Glädjen över detta var förstås stor i bilresan de sju milen hem till Hult, men glädjen varade inte länge. Vi radade därefter upp åtta raka hemska förluster och vann bara ytterligare en match under vårserien (3–1 hemma mot Grimsås).

Med endast sju poäng kom vi förstås sist, men placeringen hade ingen betydelse för på höstsäsongen började höstserien, med nya lag, om på noll. Nyköpings BIS och FK Sumarice, noterade också svaga resultat i sina vårserier och nedflyttning fanns inte på kartan.

Baranislav Korlija fick lämna sin post och Thomas Westerberg, som tränade vårt lag 1990 kom tillbaka. Det blev bättre ordning på spelet och starten var magnifik med hela 12–1 hemma mot Sumarice. Vi vann fyra hemmamatcher men lyckades sämre på bortaplan. 19 poäng och plus 11 i målskillnad på 14 matcher. Det vill säga 1,36 poäng/match har i alla år räckt för ett division II-lag att hålla sig kvar (både tidigare och senare) men detta fasansfulla år räckte det inte.

Katastrofen var ett faktum och division III väntade alltså 1992 långt ifrån all mediahausse. Nu fanns inte ens tabellen att skåda i Text-TV. Klubbhuset brann ned och ekonomin var väldigt ansträngd. Tack vare att vi medlemmar gick in och stöttade vår älskade förening med finansiella medel kunde vi hålla näsan över vattenytan och det juniorlag som nådde åttondelsfinal i SM-slutspelet 1991 bidrog med unga lovande spelare till A-laget.

Tidigare ÅFF-spelarna Mats Karlsson och Mats Almgren (som nu återfinns i sportgruppen) tog över tränaransvaret och det framtida ÅFF började formas. Äntligen fick vi kontinuitet och den stora omsättningen av spelare, som skett under de senaste åren, stannade av.

Vi missade avancemanget till tvåan 1992, men vi var helt klart på rätt väg.

Den 4 november skrev Claes Bellinger en artikel i Corren. Den påverkade mig starkt och gav förhoppningar om att den hemska tillvaron i division III skulle bytas ut till någon oerhört mycket trevligare i framtiden.

Vi tog mycket riktigt steget upp till division II 1993, efter en andraplats i division II och kvalsegrar hemma mot Gullringens GoIF (4–2) och bortaseger mot IK Tord (3–1).

Precis som vår dåvarande ordförande Per-Åke Fahlén utryckte sig var vi tillbaka i division I till säsongen 1996. Avancemanget säkrades en oförglömlig lördagseftermiddagen på ett regnigt Grebovallen. Matchen spelades där eftersom det var kommunalstrejk bland landets vaktmästare och Åtvidabergs kommun ägde Kopparvallen på den tiden. Vi föll med 0–1 i toppmatchen mot Motala AIF, men samtidigt föll Växjö Norra borta mot Kalmar AIK med samma siffror och seriesegern var vår.

Det Claes inte tordes skriva i text. Det trodde jag verkligen på redan 1992 och det makalösa skulle ske någonstans vid millennieskiftet. Tron blev förstås starkare i och med att vi åter blev ett etablerat lag på näst högsta nivå.

Men det sista steget kom inte vid millennieskiftet istället fick vi kliva ett steg tillbaka och den tidsbestämda drömmen krossades fullständigt. Vi kom dock tillbaka omedelbums och har sedan dess vuxit och kom närmare de allsvenska platserna efter cupfinal 2005 med spel i uefacupspel 2006. Europaspelet var en makalös upplevelse och samtidigt en närmast osannolik tanke när vi var i division III.

Det här med Allsvenskan fanns det läge en skepsis mot, båda från så kallade anhängare och från styrelseledamöter. Från vissa håll har toner hörts om att vi inte skulle ha råd att gå upp. Det första som slår en vid en sådan fet käftsmäll är då vad meningen med livet i så fall skulle vara om man inte spelar fotboll för att vinna matcherna? För sanningen är ju så enkel att man vill vinna alla matcher och vinner man tillräckligt många så hamnar man förr eller senare i Allsvenskan.

Dessutom var det frapperande hur dåligt insatta många var över de ökade intäktsmöjligheterna i den högsta serien. Jag fick därför extra kraft att bevisa hur det låg till. En del vägrade ta till sig informationen men andra började sakteliga förstå att det här med allsvenskan kanske inte vore så dumt. Läs undersökningen här

Lägger man till information från säsongerna som varit sedan undersökningen gjordes, förblir ändå slutsatserna densamma.

Söndagen den 18 oktober 2009 på Skytteholms IP i Solna, efter Haris Radetinac avgörande mål i den 90:e minuten mot Vasalund, var drömmen om Allsvenskan inte längre en dröm den var en verklighet!

Lika stor som glädjen var 2009 lika stor var smärtan ett år senare när vi tvingades kliva av från den högsta serien.

Vi lärde oss dock mycket från det året och nu hade folk äntligen förstått vikten av att spela i Allsvenskan. Vi skulle tillbaka omedelbart, vilket få lag har lyckats med men vi gjorde det. Måndagen den 17 oktober 2011 i Sundsvall säkrade vi avancemanget efter 1–0 i näst sista omgången mot Giffarna.

Tillbaka i högsta serien fanns det inte på kartan att vi skulle åka ur igen. Vi fick en kanonstart med tre raka segrar, fem raka förluster följde, men en stark sommar förde oss upp till en fantastisk fjärdeplats efter halva serien. Hösten blev trögare med många oavgjorda matcher och även förluster. Efter en stark avslutning hamnade vi tillslut på en fin åttondeplats, vilket är bättre än alla säsonger på 1980-talet och den bästa allsvenska placeringen sedan 1975. Detta är riktigt stort och vi är nu ett respekterat allsvenskt lag.

Det är en fullständigt fantastisk resa som vi har fått varit med om. I en match i division III hemma mot Hultsfreds FK 1992 (som vi förövrigt vann med hela 6–1) hade vi endast 90 åskådare på Kopparvallen. Publiksiffror som astronomiska 3 900 i min första match mot GAIS 1985 var då bara minnen om en svunnen tid, men mellan 2000–2012 har vi fått uppleva hela 30 matcher med mer publik i vår hemmaborg, varav 20 av dem de tre senaste åren.  Kopparvallen har också uppgraderats till en arena av internationellt snitt samtidigt som den behållit sin charm.

Från att ha varit landets 133:e bästa lag 1992 har vi nu nått topp 8. Men det är klart att resan inte ska ta slut här. Det var fantastiskt stort att spela 6–2 (sammanlagt) mot guldlaget Elfsborg och se Andes Svensson lyfta Lennart Johanssons Pokal, men nu när vi har fått vittring på pokalen så vill vi förstås att den åter ska bli vår en dag!

Fortsättning följer i del II – Försäsongen

Utvecklingen fortsätter med Peter Swärdh

Det nya numret som jag behöver knacka in i telefonen, blir ett nygammalt nummer. Peter Swärdh är en av de mest hyllade tränare som vi har haft. Säsongerna 2007–2008 var han tidigare vår tränare. Peter kom efter en tumultartad tid. 2005 ägde det största sveket i ÅFFs historia rum där ett flertal personer hädade å det grövsta genom att rösta igenom att flera av våra hemmamatcher skulle spelas i Linköping (detta blev sedan lyckligtvis ingen verklighet).

Tack vare uefacupspel räddades finanserna 2006, men när Peter Swärdh tillträdde 2007 fanns inget europaspel att få inkomster ifrån och på det sportsliga planet började det illa med bara en pinne på de fyra första omgångarna. Vändningen kom dock efter 2–1 borta mot Degerfors i jumbomötet. Det lossnade rejält med sju segrar och ett kryss på åtta matcher och vips var vi tvåa i Superettan. Vi fortsatte att hänga med i toppen men tappade i slutet av säsongen. Vi hade dock tagit ett stort steg i spelutvecklingen från tidigare år.

ÅFF som 2005 präglades hårt av djurgårdssamarbetet, där många spelare med fajterhjärta fick sluta så som Peter Edenholm, Fredrik Nilsson och Henric Karlsson. Unga tekniska spelare skulle istället slussas in, men de ekonomiska resurserna räckte bara till en tunn trupp. Stundtals spelade vi bländande fotboll, vilket bland annat tog oss till en cupfinal och i uefacupen 2006 gjorde vi två stormatcher och slog ut norska ligaettan Brann, men vi var för uddlösa för att räcka till för toppen i seriespelet. Istället säkrade vi kontraktet 2005 i den näst sista omgången och 2006 i den sista omgången efter att vi tappat kraft under hösten båda säsongerna. 

2007 började en egen modell byggas fram. Med fyra mycket starka förvärv i Jesper Arvidsson (lån från Elfsborg), Per Karlsson (lån från AIK), Haris Radetinac (Linköpings FF) och Oscar Möller (Västerviks FF) formades en mer offensivt präglad spelidé, där matcherna hemma mot Häcken (2–1) och Sundsvall (3–1) verkligen visade vad som var i antågande.

Höstens förstärkningar av Emil Nilsson (IFK Hässleholm) och Kjartan Finnbogason (Celtic) höll dock på att bli förödande. Utan att ha en aning om hur den ekonomiska situationen såg ut införskaffades dessa båda spelare och i den sistnämndes fall var den allsvenska platsen redan körd när han kom in i bilden. De som kritiserar de styrande i dag, har tydligen redan glömt hur det var bara för några år sedan.

Åter var föreningen i kris och det krävdes mycket stora åtgärder för att klara elitlicencen. Stora delar av styrelsen byttes ut och bolaget Kopparvallen i Åtvidaberg AB bildades för att finansiera uppgraderat elljus på Kopparvallen samt att sanera skulderna på två miljoner kronor. Detta lyckades genom att ett antal företag, stiftelser och privatpersoner gick in med nära 6 miljoner kronor i bolaget.

Det var en orolig tid under försäsongen 2008, men trots det lyckades Peter Swärdh utveckla laget ytterligare. Örjan Bäckstrand, Per Karlsson och Martin Jönsson lämnade. Daniel Hallingström tog åter en ordinarie plats i backlinjen och dessutom tillkom Erik Moberg. Christoffer Karlsson kom tillbaka från Djurgården och Ricardo Santos lånades från Kalmar FF.

Vi fick en riktig kanonstart med fyra raka segrar. En svacka följde med sju raka utan vinst, men sedan hade vi en riktigt stark period med sex segrar och fyra kryss på tio matcher. Vi fortsatte att hänga med i toppstriden och gjorde en riktigt strong insats i toppmatchen hemma mot Assyriska när vi vann med 2–0 på Kopparvallen inför 4 134 åskådare.

I omgången efter svarade de våra för en fantastisk insats i 80 minuter borta mot Häcken. Vi hade ledningen med 3–1 och fullständig kontroll på matchen, då revs Ricardo Santos ned av Mattias Östberg i friläge. Östberg blev målchansutvisad och Santos kunde definitivt avgöra matchen, men straffsparken gick högt över och Häcken vände matchen till seger med 4–3. Detta tillhör förstås ett av våra allra bittraste minnen men vi har också lärt oss mycket av den matchen, som att aldrig ta ut något i förskott!

Istället för ett avhängt Häcken och ett jättesteg mot åtminstone allsvenskt kval, fick vi fajtas för att gå ifatt Häcken som var en pinne före oss. Vi hade chansen till den näst sista omgången, men föll då med 0–2 hemma mot Brommapojkarna och säsongen var över.   

Lagom efter att den värsta depressionen lagt sig, kom nästa smäll i form av de ohyggliga arenakraven som vid detta tillfälle kändes i det närmste omöjliga att kunna uppfylla. Många såg inte, eller ville inte inse, vilka oerhört stora hinder vi hade framför oss för att åter ta steget upp i Allsvenskan.

Peter Swärdh lämnade dessutom för Mjällby efter säsongen 2008, men skam den som ger sig! 2009 skulle vi bara ta steget upp i finrummet och arenakrav med mera skulle vi bara se till att fixa så småningom.

Mycket riktigt tog vi steget upp 2009 under Daniel Wiklunds och Andreas Thomssons ledning. Vi var så när att hålla oss kvar i Allsvenskan 2010, men fick ge oss med bara några minuter kvar av säsongen.

Vi kom tillbaka på studs 2011 och följde upp comebacken i Allsvenskan med en åttondeplats, vilket är den främsta placeringen sedan 1975. Dessutom har vi klarat av den svåraste utmaningen att uppgradera Kopparvallen till de oerhörda krav som ställs på en allsvensk arena från och med 2014.

Frågan är hur många som trodde på den utvecklingen 2008, av de som i dag gnäller på den styrelse och sportgrupp som möjliggjort detta fantastiska steg?

Peter Swärdh är i varje fall lyrisk över vår förenings utveckling på samtliga plan. Självklart måste vi alla jobba hårt för att ta ytterligare steg för att etablera oss på allvar som allsvensk förening och sikta ännu högre upp i den allsvenska tabellen.

Det känns som Peter Swärdh är rätt person för att vi ska lyckas. Det var Peter som lade grunden till den fina fotboll som vi spelar i dag. Fyra års erfarenhet från annat håll gör säkert susen. Swärdh har utvecklat Mjällby till ett stabilt lag med sin taktiska förmåga. Just den taktiska delen är naturligtvis oerhört viktig för att vi ska bli ännu bättre. Rent taktiskt har vi utvecklats på senare år, men det finns mer att slipa på.

Vi har släppt in 48 mål under säsongen och flera av dem har kommit till på ett alldeles för enkelt sätt. Det gäller alltså att vi blir mer skärpta och att spelarna får klarare direktiv hur de ska agera i olika situationer. Här är Peters erfarenhet extra viktig. Swärdh har ju också flerårig erfarenhet från Helsingborg i bagaget.

Offensivt måste vi också bli lite rakare ibland, löpa mer och på allt. Därigenom ska vi bli bättre på att öppna ytor för varandra och få till ett ännu snabbare anfallsspel. Självklart ska vi fortsätta spela ”fin fotboll”, men mindre bollar i sidled eller bakåt, med risk för att åka på en omställning, är eftersträvansvärt. Detta är en nödvändighet för att vi ska öka antalet poäng på naturgräs.

Att vi tar tillbaka en tränare som vi tidigare har haft är heller inget nytt. 1992–1994 tränade Mats Karlsson ÅFF. Vi tog klivet tillbaka till division II och slutade på en fjärdeplats som nykomling 1994. Mats Almgren tog sedan upp oss i ettan 1995 och Eine Fredriksson höll oss kvar i söderettan 1996. Mats Karlsson kom sedan tillbaka, efter att ha fört Hjulsbro från fyran till tvåan, etablerade oss i toppen och kvalificerade oss för nya Superettan till säsongen 2000.

Efter tränareuppdrag i Linköpings FF och IF Sylvia kom Mats tillbaka till ÅFF som tipselittränare och sedermera sportchef. Det är i allra högsta grad Mats Karlsson som stått för den kontinuitet och utveckling av vår förening från division III till övre halvan av Allsvenskan, genom egna tränaruppdrag, nyförvärv och tillsättning av tränare.

Nu har Mats lyckat locka tillbaka Peter Swärdh och det är vi naturligtvis mycket glada för. Senast Peter var här gjorde han ett kanonjobb trots att det var mycket kaos runt omkring, men nu när föreningen har nått mycket längre, kan han renodlat fokusera sig på fotbollsutvecklingen och det känns som vi är mogna för att ta ytterligare steg i den allsvenska tabellen.

Precis som Andreas Thomsson har Peter Swärdh alltid ställt upp på ett fantastiskt sätt vid intervjuer innan och efter match. Det ligger i hans professionella natur att se till sin arbetsgivares bästa i alla lägen och även under tiden i Mjällby har Peter haft mycket kontakt med vår klubb, känslan har sedan 2007 funnits för ÅFF och nu kan han får utlopp för den på allvar igen!