Magnifik uppvisning

Färdiglekt menade mången av den så kallade expertisen efter att vår fina inledning efterföljdes av fem raka förluster. Vi har dock kommit tillbaka starkt och 3–0 mot Kalmar FF var ett riktigt styrkebesked.

Att Kalmar FF får stryk med tre mål tillhör inte vanligheterna men matchen kunde ha blivit betydligt besvärligare om det velat sig illa i den första halvleken. Det såg dock bra ut från start då det nyvunna självförtroendet avspeglades i aktionerna på planen, men efter cirka fem minuter började de våra slarva. Djupledsspelet som var så bra mot Syrianska dog helt ut och bollar gavs bort. Innermittfältet var passivt och ihåligt. Kalmar stormade därmed fram och med dålig press på bollhållaren var vi illa ute, men som tur var avslutade kalmariterna svagt, antingen rakt på Gustav Jansson eller utanför. Några gånger fick dock Gustav visa sin klass med vassa räddningar.

Det var inget bastant tryck men KFF gled liksom igenom på ett för enkelt sätt under cirka en kvart. Andreas Thomsson har pratat om det tidigare. Om vi har perioder som det inte flyter på så får man ta det lite säkrare och spela 0–0 för att ta sig in i matchen och jobba därefter. Nu lyckades vi klara oss utan insläppt mål, men vi kunde mycket väl släppt in både en och två bollar under perioden.

Det finns dock inget lag i världen som inte har svackor i matcherna men de som lyckas bäst är de som inte har djupa svackor. Vi har rest oss förut och gjorde det nu igen!

De våra började beta sig in sig i matchen igen genom bättre passningsspel och djupledsspelet kom också igång fint. I den 33:e minuten gav det också utdelning. Magnus Eriksson slog en fin öppnande passning till Kristian Bergström som spelade fram till Viktror Prodell som också löpt sig fri. Prodell gjorde inget misstag utan satte säkert 1–0. Underbart att få ledningen när vi var så illa ute!

Målet gav råg i ryggen och våra attacker blev allt farligare. Petrit Zhubi bröt sig in i straffområdet och blev fälld, bollen gick vidare till Anton Tinnerholm som också vräktes över ända och då kunde inte domaren Martin Hansson göra annat än att peka på straffpunkten. Erit Berisha gick åt fel håll och Magnus Eriksson satte den efterföljande straffen säkert till vänster. 2–0 var en fantastiskt utdelning i det läget.

I den andra halvleken tog vi sedan över matchbilden helt och skapade direkt heta chanser för att öka på ledningen och det dröjde inte heller länge innan 3–0 föll, efter ett riktigt propagandaanfall på vänsterkanten. Jesper Arvidsson slog en fin genomskärare till Magnus Eriksson, som skarvade direkt till Kristian Bergström, som också på ett tillslag satte fram bollen till en framstörtande Bruno Marinho. Brassen lättade bollen förbi sin motståndare och sedan lyfte över målvakten så Petrit Zhubi bara hade att peta in bollen i öppet mål.

De våra spelade sedan riktigt bra fotboll och tillskillnad från avslutningen mot Syrianska så visade de nu att spelet från Superettan även fungerar i Allsvenskan med fint possessionspel. Spelvändningarna satt fint och långa stunder såg det ut som om vi var en man mer på banan. Mot slutet av matchen blev också målchanserna allt giftigare och det var väldigt nära ytterligare mål. Bland annat gjorde Erit Berisha en kanonräddning när Magnus Eriksson avslutade från nära håll på Kristian Bergströms kalasinspel. Daniel Hallingström nickade också en hörna klockrent i ribban.

Det är klart att KFF tappade stinget efter 0–3 i baken men ånyo visar de våra hur bra vårt spel från Superettan duger till i Allsvenskan. Kämpartakterna visade sig också när Kalmar väl fick skottlägen så täcktes skotten på ett mycket föredömligt sätt efter den tunga perioden.

Gustav Jansson tog ytterligare ett steg nu när han fick mer att göra. Gurra känns nu trygg i rollen som allsvensk målvakt och avvärjer situationerna med sin goda spelförståelse. Gustav kommer ut i rätt tid och gör sig stor, han boxar ut inlägg väldigt resolut och när han limmade Nenad Djordjevic frispark ingav han stor respekt.

Anton Tinnerholm spelade bara den första halvleken på grund av att han fått ett finger i ögat. Under halvleken klarade sig Anton, som vanligt, bra och följde allt eftersom med bra i anfallen och det var ju Anton som blev fälld när vi fick straff.

Allan Olesen spelade högerback i den andra halvleken och gjorde det riktigt bra. Dansken har kommit in i vårt spel och löser situationer fint med sin rutin. Som när han går upp i luftdueller. Även om Allan vet att han inte kommer vinna duellen så tajmar han ändå upphoppet rätt för att störa och vara i vägen för motspelaren nick.

Daniel Hallingström och Alberis da Silva hade det inte lätt under den svaga perioden i första halvleken, men var sedan båda omutliga. Speciellt Danne visade vilken hög klass han håller när det finns trygghet runt omkring honom med resoluta brytningar, samt att vi behåller bollen inom laget. Alberis da Silva gav aldrig Jonathan McDonald nån chans i luftrummet men tvingades utgå som en säkerhetsåtgärd för att spara sin ömma fot.

Tom Pettersson, som gjorde det bra som vänsterback senast mot Syrianska, kom in de sista 25 minuterna och gjorde det bra med sina resoluta framstötar.

Jesper Arvidsson var tillbaka på sin vänsterbacksplats och det gjorde vårt anfallsspel mer komplett med en framgångsrik vänsterkant, där 3–0-målet var ett skolexempel som började med Jeppes fantastiska genomskärare. Försvarsmässigt gick det också bra allt eftersom.

Petrit Zhubi fick åter chansen från start på högerkanten men hade svårt inledningsvis. Zhubi sprang lite fel och kom inte in i det men blev bättre, liksom hela laget, låg bakom straffen och låg rätt i position för att sätta det tredje målet. Petrit kom fram bra på högerkanten flera gånger men blir ibland för stillastående.

Amir Suljic och Bruno Marinho fick åter förtroendet centralt. Det såg riktigt illa ut under en period då de låg för långt ifrån sina motspelare, speciellt Amir, men sedan växte båda. Suljic tog kampen och vann en hel del bollar och Bruno visade sin högsta klass för säsongen, när han fick mycket boll att fördela på ett elegant och smart sätt. Matchen Bruno fick stå över i Malmö har nog varit gott för att han skulle återhämta sig och komma tillbaka på en högre nivå än tidigare. Bruno gjorde också en fin insats i det senaste allsvenska mötet mot Kalmar på Fredrikskans 2010 som vi vann med 2–1.

Kristian Bergström växte också fram riktigt ordentligt på vänsterkanten där han firade stora triumfer med sina inlägg och inspel. Pligg var också påpasslig att gå i djupet när Magnus Eriksson gick ned och hämtade boll vid 1–0-målet. Och Kristian själv har också slagit fler bollar på djupet på sistone.

Längst fram spelade åter Viktor Prodell och Magnus Eriksson. Efter var sitt mål har duon nu gjort tio allsvenska mål tillsammans, vilket är riktigt bra. Som matchen utkristalliserade sig passade det Prodell riktigt bra att hämta in bollar att suga in och fördela vidare, men djupledslöpningen bäddade för hans 1–0-mål. Mange hade flera chanser att göra spelmål men straffmål är nog så viktiga och denna gång satt den riktigt säkert. Det uppofrande spelet över större ytor var också viktigt för laget.

Tobias Nilsson fick ett kort inhopp då Petrit Zhubi utgick.

Det känns fantastiskt skönt med de sju poäng vi har tagit de tre senaste omgångarna samt att vi har vunnit två raka segrar utan att ha släppt in något mål. Hemma på Kopparvallen har vi nu spelat färdigt för vårsäsongen och kan summera 12 poäng på 6 matcher med 13–7 i målskillnad. 2,0 poäng i snitt på hemmaplan är riktigt bra för oss som nykomling och visar att hemmaspelet från Superettan, som väntat, står sig starkt även i Allsvenskan.

Med fyra inspelade poäng på bortaplan är vi totalt uppe i 16 poäng, för att nå upp till den summan 2010 krävdes det också en seger mot Kalmar FF, men den skedde först i den 20:e omgången på Fredrikskans. I Superettan i fjol hade vi bara tre poäng fler än i år efter 11 omgångar.

Även om IFK Norrköping har lika många pinnar som vi har de en helt annan press på sig efter att ha släppt in hela 11 mål på bara två matcher! Mot AIK hade de ledningen med 2–0 men tappade till 2–5, så även om vi skulle hamna i underläge på Parken så har vi alla möjligheter att komma igen då de på nytt kan drabbas av stora darren.

Den svaga insatsen i träningsmatchen i vintras (1–3) ska kunna ge god tändvätska. Det gäller att gå ut och visa vem som är bäst. Kliv inte undan en millimeter i närkamperna och tro inte att domaren räddar oss. Spring och sätt fart på bollen så ska vi kunna bärga en ny trepoängare inför EM-uppehållet.

Matchfakta

Åtvidabergs FF – Kalmar FF  3–0 (2–0)

1–0 (33) Viktor Prodell (Kristian bergström)

2–0 (38, straff) Magnus Eriksson

3–0 (54) Petrit Zhubi (Bruno Marinho)

Varning ÅFF: Daniel Hallingström (1:a)

Domare: Martin Hansson, Holmsjö

Publik: 4 932

Övrig statistik

Avslut totalt 10 – 17

Avslut på mål 4 – 8

Avslut i målställningen 1 – 0

Hörnor 7 – 5

Frisparkar 4 – 7

Bollinnehav 56 – 44

Offside 2 – 1

Varningar 1 – 1

Laget

Gustav Jansson –

Anton Tinnerholm (ut 46), Daniel Hallingström, Alberis da Silva (ut 68), Jesper Arvidsson –

Petrit Zhubi (ut 88), Amir Suljic, Bruno Marinho, Kristian Bergström –

Magnus Eriksson, Viktor Prodell

Inbytta ersättare: Allan Olesen (in 46), Tom Pettersson (in 68), Tobias Nilsson (in 88).

Ej inbytta ersättare: Thomas Thudin, Alain Junior Ollé Ollé, Mattias Mete, Oscar Möller.

En oerhört skön seger

Hemmamatchen mot Syrianska FC var en match som vi bara skulle vinna och det gjorde vi, vilket naturligtvis känns oerhört skönt. Fint också att ett mål räckte för seger när vi höll nollan för första gången i årets Allsvenskan.

Att vinna på beställning är aldrig lätt och i det hänseendet var det nog bra att SFC spottat upp sig och tagit fullpoängare mot Norrköping och GAIS. Vi var därmed varnade att det krävdes en fin prestation för att lyckas.

Stora delar av den första halvleken och även stundtals i den andra spelade de våra riktigt bra fotboll. Spelglädjen och energin var tillbaka som i början på säsongen. Detta får vi tacka poängen på Stadion för. Självförtroende är viktigt i fotboll.

Det som jag gillade mest var löpvilligheten i rätt riktning och att bollarna slogs snabbt i djupet, på så sätt skapade vi flera möjligheter. Inläggsspelet var också betydligt bättre då bollarna skickades in snabbare. Till det följde också viljan och aggressiviteten att fullfölja med mycket folk och pressa tillbaka bollen när så behövdes.

Det är självklart enklare att lyckas bedriva den här typen av fotboll mot ett sämre motstånd, men med den fart och rörelsen även mot de s k storlagen så finns öppningar även mot dem. Ytorna har funnit men vi har inte utnyttjat dem på samma fina sätt.

Det var synd att vi inte fick hål på gästerna första kvarten, för då tror jag att det här kunde ha runnit iväg till vår fördel. Efter att målproduktionen klickat på sistone är det extra tungt när målchanserna inte resulterar, men vi kom tillbaka efter en svacka och det var oerhört skönt att vi fick in ledningsbollen precis innan paus.  

Viktor Prodell var påpasslig och utnyttjade slarv från bortalaget. Viktor drev framåt något till vänster och spelade en perfekt boll i sidled framför mål där Magnus Eriksson sprintat med bra och Mange prickade in 1–0 till vänster om målvakten.

Den andra halvleken fortsatte som den första med bra spel och flera möjligheter att öka på ledningen och i den 67:e minuten visades Sharbel Touma ut efter sitt andra gula kort på kort tid. Touma vräkte omkull Anton Tinnerholm, som också fick en varning efter en batalj på mittplan.

Tyvärr lyckades vi inte utnyttja situationen med possessinsspel som de våra normalt sätt är så bra på i numerära överlägen. Vår tränare Andreas Thomsson förklarade den mer försiktiga inställningen genom att trepoängaren var så efterlängtad. Och som massören Bengt Holmudd sa efter matcher ”rädslan att förlora var större än viljan att vinna”. Efter sex matcher utan seger är det lätt att sådana tankar kommer in.

Att krypa hem för att stänga ytor i ledning är naturligt, men det måste finnas spelare som pressar inläggaren. Mot Malmö hade vi inte det och det när de avgjorde i slutsekunderna och nu hade vi inte det heller när Johan Arneng lyfte in mot 198 centimeter långe Dinko Felic, som nickade i stolpen. Gustav Jansson räddades sedan Haris Skenderovic returskott genom att komma ut och göra sig stor på ett förtjänstfullt sätt.

Gustav Jansson blev alltså den förste av våra målvakter att hålla nollan i årets Allsvenskan och det var välförtjänt. Gurra fick inte allt för mycket att göra, men det han gjorde var riktigt bra, med stor pondus i luftrummet och räddningen efter stolpreturen var ju matchavgörande och frukten av att behålla kylan.

Lagledningen fick åter förändra i backlinjen då Jesper Arvidsson åkte på en sträckning mot Djurgården senast som inte ville ge med sig till denna match. Därmed missade Jeppe sin första allsvenska match för säsongen.

Tom Pettersson kom in och spelade sin första match från start sedan premiären i Örebro. Med tanke på knappt med speltid och en ovan position så gjorde 22-åringen på det stora hela en bra insats, med tufft duellspel och han satsade framåt. Tom blev av med bollen några gånger men fullföljde på ett bra sätt så att vi inte skulle åka på en farlig omställning. Minus dock för att Tom inte satte press på Johan Arneng, som ostört fick serva in till Dinko Felic på stopptid.

Daniel Hallinström kändes denna gång stabilare i luftduellerna och vann faktiskt en hel del mot den 14 centimeter längre Dinko Felic. Alberis da Silva gjorde det också bra mot Felic men ibland såg det lite panikartat ut.

Anton Tinnerhom var het och jobbade hårt för att vinna boll högt, ofta med framgång. 1–1 i varningar i duellen mot Sharbel Touma gjorde att den sistnämnde åkte ut.  

Petrit Zhubi fick äntligen göra sin första Allsvenska match från start och han tillförde den extra dimension som vi har saknat på högerkanten, som frisk fläkt och 25-åringen var nära att bli målskytt igen. Vi behöver en sådan snabb djupledsspelare för att utnyttja de ytor bakom motståndarna som vi inte lyckades utnyttja tidigare. Även om Petrit agerar över stora ytor och därmed har svårt med positionen i det defensiva spelet så hinner han ofta tillbaka för att störa med sin snabbhet.

Amir Suljic och Bruno Marinho spelade tillsammans på innermittfältet de fyra första matcherna samt mot Häcken. Att de har fått vila matcher har gjort dem gott och de utgjorde nu en bättre enhet. Fortfarande var det lite ihåligt stundtals, men Bruno Marinho orkade hålla pressen på bollhållaren längre, men slarvade lite för mycket i passningsspelet. Amir Suljic var mer aktiv än mot Häcken och smög liksom med bakifrån och vann boll förtjänstfullt flera gånger. När vi har mycket boll och rörelse gör sig också Amirs passningsspel betydligt bättre.

Efter två matcher centralt var Kristian Bergström tillbaka till vänster och hittade mycket bättre med sina djupledsbollar nu när det fanns fler måltavlor. Pligg fick också ett bra läge att gå förbi Veine Wallinder som främste målskytt genom tiderna i serie- och kvalspel, men skottet gick tyvärr utanför.

Längst fram syntes det att Viktor Prodell var extra tänd för att visa att han ska vara med i startelvan efter petningen senast. Det var nu betydligt bättre bett i löpningarna och målet är signifikativt då Proddan var på tå och påpassligt snodde bollen när Syrianska slarvade. Förarbetet till Manges mål var av riktigt hög klass.

Magnus Eriksson jobbade hårt som vanligt och låg nu också mer på rulle i djupet. Att självförtroendet fått sig en törn visades dock av att Mange passade Pligg när han hade kanonläge att skjuta med vänstern mitt framför mål. Målet kom sedan och det var förstås viktigt för 22-åringen.

Oscar Möller kom in sista kvarten istället för Viktor Prodell men tyvärr fick vi inte till anfallsspelet då och Möller kom lite till korta.

Tobias Nilsson kom in sista tio minuterna efter att Petrit Zhubi fått en smäll, men lyckades inte riktigt sätta press på bollförarna.

Allan Olesen byttes in på stopptid istället för Magnus Eriksson för att säkra upp i defensiven.

Andreas Thomsson påtalar vikten av att vinna rätt matcher och förklarar vidare att vi förstås vill vinna alla matcher, men om man får välja så är det klart att man helst vinner mot de lag som förväntas ligga i botten av tabellen för att säkra fortsatt allsvenskt spel. Det var därför bättre att vi slog Syrianska än Malmö. Vi är nu tre poäng före syrianska, men om vi slagit Malmö och förlorat mot Syrianska hade SFC haft lika många poäng som oss.

2010 förlorade vi fel matcher men det var ju bara målskillnad som skiljde oss mot Gefle (som kvalade sig kvar). Hade vi stället vunnit båda matcherna mot Gefle hade vi varit 12 poäng före dem. Närmast över kvalstrecket återfanns AIK, Halmstad och GAIS. Vi tog endast en poäng var av dessa lag. Om vi istället vunnit båda matcherna mot AIK, som i sluttabellen var sex poäng för oss, hade vi varit tre poäng före dem.

Dessa så kallade sexpoängsmatcher är alltså mycket viktiga och det känns av denna anledning skönt att vi har vunnit mot Örebro, GAIS, Gefle och Syrianska samt tagit poäng borta mot Djurgården.

Det är bra att lagledningen har vågat rulla runt i truppen lite nu i slutet när många visat tendens på att vara slitna i det täta spelprogrammet och det publika stödet var nu åter mycket bättre, om vi fortsätter så ska det här kunna bära långt. Nu gäller det att åter ladda om snabbt och ta revansch mot Kalmar FF på söndag efter förlusten i vintras. 

Matchfakta

Åtvidabergs FF – Syrianska FC  1–0 (1–0)

1–0 (45) Magnus Eriksson (Viktor Prodell)

Utvisning: Sharbel Touma (67, efter två varningar)

Varning ÅFF: Kristian Bergström (2:a), Anton Tinnerholm (2:a).

Domare: Andreas Ekberg, Lund.

Publik: 3 729

Övrig statistik

Avslut totalt 11 – 6

Avslut på mål 5 – 3

Avslut i målställningen 1 – 1

Hörnor 8 – 6

Frisparkar 19 – 7

Bollinnehav 57 – 43

Offside 4 – 2

Utvisningar 0 – 1

Varningar 2 – 2

Laget

Gustav Jansson –

Anton Tinnerholm, Daniel Hallingström, Alberis da Silva, Tom Pettersson –

Petrit Zhubi (ut 81), Amir Suljic, Bruno Marinho, Kristian Bergström –

Magnus Eriksson (ut 92), Viktor Prodell (u 76)

Inbytta ersättare: Oscar Möller (in 76), Tobias Nilsson (in 81), Allan Olesen (in 92 MB).

Ej inbytta ersättare: Linus Oskarsson, Christoffer Karlsson, Alain Junior Ollé Ollé, Mattias Mete. 

Förlösande poäng

Fem raka förluster fick räcka, det såg Petrit Zhubi till med sitt viktiga kvitteringsmål på Stockholms Stadion mot Djurgården. Den poängen är värd så mycket mer än bara till poängstapeln i tabellen.

Stockholms Stadion rymmer ett par fruktansvärda minnen som tappet mot Café Opera i näst sista omgången 2000. Vi tappade då en kontrollerad 2–1-ledning till 2–5, sedan en ambulansen åkt in runt löparbanorna och plockade upp Johan Richt, vars lunga punkterats av en bedövningsspruta! Tappet innebar att vi åkte ur Superettan trots 3–0 hemma mot Öster i sista omgången.

Tio år senare gjorde Haris Radetinac vårt första allsvenska mål på 28 år, på Stadion mot Djurgården, men när vi äntligen gjorde mål i den sjunde omgången så gjorde vi också två självmål genom Alberis da Silva och Pontus Karlsson. Ödets ironi och förlusten blev till sist, som alla andra poängtapp det fasansfulla året, avgörande för att vi åkte ur Allsvenskan.

Men nu är vi tillbaka, med en helt annan slagkraft. Även om vi har haft det mycket tungt på sistone och många delar i spelet inte har stämt, så finns det ändå mycket kvalitet för att kunna komma igen och göra mål. Vi gjorde det mot den regerande mästaren Helsingborg, samt i de svåra bortamatcherna mot Göteborg och Malmö. Mot HIF tappade vi in en boll till, på Ullevi lyckades vi inte få in ytterligare en boll och på Swedbank Arena släppte vi in ytterligare en boll i slutsekunderna. Men denna gång lyckades vi hålla tätt efter vår kvittering och det var förstås mycket viktigt.

Ytterligare en förlust till hade varit mycket smärtsam att bära, speciellt som det luktade 0–0-match lång väg. Båda lagen prioriterade försvarsspelet och chanserna var lätträknade. Det kändes därmed mycket tungt att åka på ett baklängesmål i den 79:e minuten. En så kallad ÅFF-supporter bakom mig på läktaren sade: ”Nu kommer han in och gör mål”. Det gjorde också vår förre spelare Ricardo Santos, men säger man sånt så vill man att det ska hända och det vill inte en ÅFF-supporter!

Typiskt nog hade Jesper Arvidsson känningar och kunde inte stöta fram tillräckligt då Philip Hellquist slog inlägget från höger och åter var det Daniel Hallingström som inte kunde hålla emot när Santos störtade fram och skarvnickade in bollen vid den bortre stolpen. Utan vördnad för sin gamla klubb firade sedan Ricardo som galen med hemmapubliken, men det var ju i varje fall bra att han ursäktade sig efteråt.

Världen rasade fullständigt samman. Inte nu igen. Vi kan bara inte förlora igen! Förhoppningen ökade i slutet av matchen då vi fick lite tryck. Vi höll i bollen långt in på Djurgårdens planhalva. Jesper Arvidsson passade fram till Oscar Möller, som vid straffområdesgränsen lyfte upp markpassningen, vände om och nickade in bollen i straffområdet. Petrit Zhubi vände om direkt och klippte in 1–1. Makalöst skönt! Men med malmömatchen i färskt minne var inget klart. Slutminuterna var jobbiga men DIF var aldrig riktigt nära och det var en oerhörd lättnad när slutsignalen gick.

Att det spelmässigt saknades mycket kvalitet och flärd över spelet, får man ta när det varit kräftgång. Poängen är ju det enda viktiga. Efter att vi har släppt in för många enkla mål efter individuella misstag har defensiven och kämpaandan generellt sett mycket bättre ut i de två senaste matcherna.

Gustav Jansson kan inte lastas för det insläppta målet och ställdes i övrigt inte på speciellt många svåra prov, men gav ett säkert intryck överlag med bra förberedande placeringar innan situation uppkom.  Gurra var bra och trygg i luftrummet och i det offensiva spelat har han utvecklats mycket genom bra träffsäkerhet med in- och utsparkar. Gustav har visat att han håller i Allsvenskan och det är en trygghet för både honom själv och hela laget.

Allan Olesen och Anton Tinnerholm utgjorde en god högersida i Malmö och det var i varje fall oväntat för mig att den skulle brytas upp. Kanske ville lagledningen få in lite mer offensiv kraft genom att få in Bruno Marinho centralt, samtidigt som Tobias Nilsson skulle få plats på mittfältet (till höger)?

Allan satt därmed på bänken hela matchen, men det märks att dansken även är en bra ledare vid sidan om planen genom att han accepterar läget och ger råd till sina lagkamrater.

Anton Tinnerholm har fått hatta fram och tillbaka som högerback och högermittfältare de senaste matcherna. 21-åringen behärskar båda positionerna och de skiljer inte speciellt mycket. Det är ändå inte helt optimalt att ändra så ofta. Anton fick mest ägna sig åt det defensiva mot DIF och gjorde det bra i de flesta fall, men feltäckningen, som gjorde att han kom på fel sida och drog på sig en varning kunde blivit ödesdiger. Gustav Jansson räddade dock den efterföljande frisparken från Joona Toivio.

Alberis da Silva var olycklig senast på Stadion (självmål), men tog stor revansch som planens bäste spelare. Brassen har blandat och gett tidigare men har i år spelat på en högre och betydligt jämnare nivå. Alberis Stöter upp bra vinner boll med sin aggressiva spelstil och är kung i luften. Han tar det också lugnt och spelar enkelt utan att konstra till det. När det är läge att slå till inkast gör han det och när han känner sig tillräckligt säker för att spela sig ur situationerna så gör han det. da Silva opererar dessutom över stora ytor som värdefull nödutryckare.

Daniel Hallingström har haft vissa problem med passivitet och vid målet som Ricardo Santos gjorde var inte Danne tillräckligt tuff i duellen. I övrigt gjorde Danne en bra match och för att Alberis ska kunna stöta fram är det viktigt att det finns en trygg backup som täcker mot målet.  

Jesper Arvidsson har skött sina defensiva uppgifter väl de senaste matcherna, men offensiven har fått stryka på foten. Jeppe var nära att tvingas byta i andra halvlek, men kunde fortsätta. Olyckligt var det vid Djurgårdens mål då Jeppe inte kunde sätta press på inläggaren, men samtidigt var det Jesper som spelade fram till Oscar Möller som förlängde till Petrit Zhubis mål.

Tobias Nilsson har fått hatta fram och tillbaka mellan höger mittfält och centralt mittfält på sistone. Detta är förstås inte optimalt, speciellt inte eftersom Tobbe ännu inte har hittat rätt med passningsspelet. Det var bättre nu än mot Malmö, men förstatouchen måste bli bättre genom bättre förberedelse med kvicka förflyttningar. De fasta situationerna har inte heller sett lika bra ut som i början på säsongen. Tobbe har startat varje match och bara bytts ut en gång. En matchs vila är kanske rätta medicinen?

Bruno Marinho startade de sju första matcherna men fick inte spela alls i Malmö. Brassen har betydligt färre träningstimmar under försäsongen än övriga spelare vilket nu tar ut sin rätt. Att vila en match i det tuffa spelschemat är därför helt naturligt. Som ettrig terrier är Bruno bra, men bensinen tog nästan slut i andra halvlek. Passningarna går dock väl mycket i sidled och vi måste få till ett bättre djupledsspel framledes.

Kristian Bergström har fått allt mer att säga till om då han flyttats in centralt i banan de två senaste matcherna. Pligg gjorde åter en bra arbetsinsats och är svårpasserad med sin följsamhet, men precis som Bruno så slår han för få bollar i djupet.

Alain Junior Ollé Ollé startade åter oväntat till vänster. Kameruniern har fått tre chanser från start och det är bara att konstatera att han inte har levererat som vi hoppats. Han har varit bättre i sitt positionsspel de två senaste matcherna och började ganska bra, men vi tappar många fina omställningslägen då han stannar upp i stället för att utnyttja sin teknik, styrka och snabbhet för att komma förbi och slå inlägg. Alain fullföljer inte heller arbetet i defensiven. Ollé Ollé är ännu inte en startspelare i mina ögon och har dragit på sig två onödiga varningar de två senaste matcherna.

Petrit Zhubi har hoppat in fem matcher i rad. De fyra tidigare gångerna har varit i svåra lägen i underläge samtliga gånger. Visst fattas det fortfarande en del i positionering men det är märkligt att Petrits snabba fötter inte nyttjats mer tidigare. Vi har ju inte direkt varit bortskämda med ett bra djupledsspel på sistone. I och med Petrit inhopp öppnades i varje fall en extra dimension även om det inte gav utdelning denna gång. Defensivt gjorde Petrit en hel del nytta med sin snabbhet och ettrighet. Att vara påpasslig nog och vända om direkt och dra dit den viktiga kvitteringsbollen var förstås kronan på verket. Det var han verkligen värd att få göra. Nu borde verkligen Petrit få chansen från start mor Syrianska på onsdag, till vänster eller höger spelar ingen roll då Zhubi är tvåfotad.

Oscar Möller fick äntligen chansen från start, men hans egenskaper i djupet utnyttjades inte. Visst kunde Oscar visat ett större engagemang, men han löper bara bollarna är någorlunda slagna, precis som i Malmö kom inte djupledsbollarna. Möller fick en i Malmö och då blev det mål. Det blev mest en massa höjdbollar och där kom aldrig västervikarn till sin rätt. Förarbetet och framnickningen till Zhubis kvitteringsmål var dock riktigt elegant.

Magnus Eriksson fick det tufft med för svagt understöd från mittfältet, men slet på och jobbade bra.

Viktor Prodell bytte av Mange sista kvarten och gjorde det bra, genom att hålla i bollen och skapa lite lugn.

Efter fyra raka matcher på bänken hoppade Mattias Mete in i slutet och oroade hemmaförsvaret några gånger.

Det sena kvitteringsmålet och poängen är förstås enormt viktig för självförtroendet och Djurgården kan mycket väl bli kvar i de nedre regionerna och tabellen. Kortsiktigt behåller vi dem bakom oss i tabellen och matcher med förväntad sexpoängskaraktär är viktiga att inte förlora på bortaplan. På hemmaplan ska man helst vinna dessa sexpoängsmatcher och vi har ett par nu i veckan.

Vi spelar tre matcher inom en och en halv vecka, som är viktigt att plocka en hel del poäng i för att vi ska ha en positiv känsla över EM-uppehållet. Och förhoppningsvis kan vi få igång rullet och djupledsspelet ännu bättre på Kopparvallen mot Syrianska på onsdag och Kalmar på söndag.

Syrianska har vaknat till med två raka segrar och återfått spelglädjen. Det gäller att stoppa Syrianskas anfallsintentioner och inte låta Sharbel Touma obehindrad komma till skott. Samtidigt var inte södertäljelagets defensiv speciellt mycket ansatt av ett mycket blekt GAIS senast. Det finns alla möjligheter att komma igenom om de våra ökar passningstempot och vågar i djupledsspelet.

Nu är det konstgräs som gäller innan uppehållet men det är kul att naturgrässpelet har blivit så pass mycket bättre. De tre senaste bortamatcherna har spelats på fina gräsplaner och det har inte hämmat oss nämnvärt.

Matchfakta

Djurgårdens IF – Åtvidabergs FF  1–1 (0–0)

1–0 (79) Ricardo Santos

1–1 (86) Petrit Zhubi (Oscar Möller)

Varning ÅFF: Alain Junior Ollé Ollé (2:a), Anton Tinnerholm (1:a).

Domare: Tobias Mattsson, Karlstad.

Publik: 7 305

Övrig statistik

Avslut totalt 8 – 5

Avslut på mål 4 – 1

Avslut i målställningen 0 – 0

Hörnor 6 – 3

Frisparkar 10 – 11

Bollinnehav 55 – 45

Offside 1 – 2

Varningar 2 – 2

Laget

Gustav Jansson –

Anton Tinnerholm, Daniel Hallingström, Alberis da Silva, Jesper Arvidsson –

Tobias Nilsson, Bruno Marinho (ut 85), Kristian Bergström, Alain Junior Ollé Ollé (ut 57) –

Magnus Eriksson (ut 75), Oscar Möller

Inbytta ersättare: Petrit Zhubi (in 57), Viktor Prodell (in 75, MM 87), Mattias Mete (in 85 F).

Ej inbytta ersättare: Linus Oskarsson, Allan Olesen, Amir Suljic, Tom Pettersson.

Fruktansvärd smärta

Vi har bara tagit två poäng i seriespel borta mot Malmö FF tidigare. Nu var den tredje på väg in men med bara sekunder kvar svartnade allt på Swedbank Stadion.

Det var som någon ond jävla makt skrattade åt oss få trogna som gjorde vår plikt och tog oss ned till denna fasansfulla plats. Detta ställe där det ska vara som förgjort att få med sig några poäng ifrån. Hoppet. Det spirande hoppet väckte Oscar Möller med sitt underbara mål i den 88:e minuten.

Vi skapade i stort sett inga målchanser alls under nästan hela matchen och när MFF fick hål på oss i den 67:e minuten kändes det mycket tungt, men så länge som det bara skiljde ett mål hade vi chansen. Möller såg ut att gå på patrull då han fick bollen mot vänster otäckt nära en motståndare, men Oscar är bra på riktningsförändringar och kan avsluta med båda fötterna. Bollen for mot oss bakom målet och stannade i målet! Det var en fantastisk glädje, men hur den kändes kan jag inte längre minnas för det var som sagt bara någon ond jävla makt som hånade oss.

Smällen blev så mycket värre då vi skänkte bort poängen genom att de våra gick bort sig i slutet. Nickstarka Wiltion Figureido hade bytts ut, men ändå fick kvarvarande Mathias Ranégie gå upp och i stort sett ostört nicka in det fasansfulla målet. Daniel Hallingström borde ha lärt sig att inte vara naiv i den duellen då fjolårets skyttekung i Allsvenskan inte direkt lägger fingrarna emellan för att stångas i luftrummet. Gustav kunde också ha tagit nicken om han bara varit en hundradel snabbare i sin reaktion, men att inte ha press på inläggaren Miiko Albornoz var riktigt svagt. Petrit Zhubi tappade sin uppgift och Oscar Möller, som var närmast, ansträngde sig inte heller för att vara i vägen.

Sedan skiter jag fullständigt i om det hade varit rättvis eller inte med en pinne. Vi har haft det så motigt på sistone att vi var värda en poäng nu!

Det positiva att ta med sig från den här matchen var i varje fall att de flesta av våra spelare verkligen försökte, kämpade och slet. Taktiskt var stora delar av matchen väl genomförd och MFF fick bara under kortare perioder i gång något vidare spel. Vi hade dock stor tur att vi inte fick något mål i baken i slutet på första halvlek efter svagt försvarsarbete på Mathias Ranégies båda jättelägen.

Även i den andra akten skapade MFF ett flertal chanser för att punktera matchen, men målet i den 67:e minuten blev det enda från hemmalaget under ordinarie speltid. Ohotad fick Erik Friberg måtta inlägg bakifrån och Mathias Ranégie skarvnickade över Alberis da Silva och Gustav Jansson in i mål. Detta borde Gurra läst av tidigare för att kunna ha räddat.

Stundtals var det lite hönsgård i försvaret men på det stora hela stängdes ytor på ett bra sätt. Offensivt skapade vi dock alldeles för lite. Malmö bjöd, som alla andra lag vi har mött i Allsvenskan, på en hel del men våra spelare är dåliga på att utnyttja motståndarnas misstag. Det blev något moment för mycket och då kom motståndarna in i sin press och stressade tillbaka bollarna.

Gustav Jansson spelade sin första seriematch från start i vår klubb och med tanke på det klarade han sig okej. Några riktigt fina ingripanden gjorde Gurra och luftrummetvar inget problem. Däremot borde han varit mer alert på det första målet och tagit den bollen. Andra målet var han nära att ta men var aningen för sen.

  

Allan Olesen gjorde på det hela en bra match. Med Anton framför och ett tätt lag hinner dansken med att täcka av vinklarna och Jimmy Durmaz kom inte förbi ofta, trots att många bollar gick till honom.

Anton Tinnerholm gjorde också en bra match, genom att hela tiden vara aggressiv i sin defensiv. Offensivt blev det dock inte så mycket men under perioder oroade 21-åringen MFF-försvaret.

Alberis da Silva svarade för en riktigt strong insats och stötte föredömligt fram i duellerna, utom vid första målet. Jag tror inte att vi hade förlorat om brassen inte skadat sig och tvingats byta.

Daniel Hallingström var fortfarande lite passiv och rensningarna blev farliga flera gånger. Och vid det avgörande målet var Danne alldeles för passiv. Hallingström är dock viktig som sammanhållande länk.

Jesper Arvidsson höll sig nästan konstant till defensiven och gjorde det bra. Jeppe kom fram lite mer i slutet men fick ingen riktig ordning på de få inläggen.

Tobias Nilsson och Kristian Bergström utgjorde det centrala mittfältet. Det passade Tobias att vara där det var trångt, då hann han in i duell och vann många av dem. Däremot lämnar passningsspelet fortsatt en hel del övrigt att önska.

Kristian Bergström kom också bättre till sin rätt centralt och jobbade också hårt i defensiven, men spelade lite farligt vid några tillfällen. Det fanns lite för få rörliga spelare att hitta men passningen till Möllers mål var verkligen delikat.

Alain Junior Ollé Ollé var jokern i laguppställningen och han gjorde en bättre insats än mot Helsingborg. Offensivt måste dock Ollé utnyttja sin snabbhet mer och dra iväg längs kanten och inte konstra till det. Defensivt var Olle bättre denna gång och spelade inte farligt lika många gånger.

Längst fram tog Magnus Eriksson ett stort steg framåt i arbetsvilja, vilket var roligt att se. Fortsätter han så kommer också de tekniska bitarna falla på plats så småningom.

Viktor Prodell däremot kan jobba så mycket mer. Det fanns lägen då Magnus kämpade som satan på bollar men Viktor följde inte med i sina löpningar för att bli spelbar. Även i övrigt var det många mottagningar som överarbetades. Prodell hade också givit oss ledningen om han varit mer på tå. Att inte sätta Magnus Erikssons fina boll från vänster i det öppna målet var riktigt svagt.

Oscar Möller kom in snett i matchen och fick inga bra bollar att jobba med förrän i den 88:e minuten, men det räckte för att bli målskytt, årets första i Allsvenskan. 2010 dröjde det till Gefle borta i den 18:e omgången, sedan blev det sex totalt. Måtte det lossna redan nu i vår!

Tom Pettersson kom in på en ovan plats som vänstermittfältare men det var säkert i åtanke att han skulle gå in som mittback när Alberis da Silva inte kunde spela längre. Tom jobbade hårt men kom inte tillräckligt till sin rätta till vänster. Han klarade sig bättre som mittback men det är alltid svårt med förändringar i backlinjen under match.

Petrit Zhubi kom också in, sprang och rev om en del. Offensivt är det bra med positionsskiften men efter vår kvittering måste man vara taktiskt och ligga rätt. Det gjorde inte Zhubi, vilket förstås försämrar möjligheterna till en startplats framöver.

Vi är nu uppe i fasansfulla fem raka serieförluster, något som inte har skett sedan våren 1991 i division II då vi åkte på åtta raka käftsmällar. I elitfotbollen har vi inte åkt på fem raka nederlag sedan 1989 i norrettan. I allsvenskan åkte vi på åtta raka förluster 1982. Nu får det vara slut på denna vedervärdiga svit!

Trots den fruktansvärt tunga förlusten var det ett klart steg framåt i inställning som ska tas med till de fyra avslutande matcherna under våren mot; Djurgården borta, Syrianska och Kalmar hemma samt Norrköping borta. Detta är alla lag som vi ska kunna ha bakom oss i sluttabellen och det är dags att visa varför. Med samma inställning som i Malmö men med bättre kvalitet i rörelsemönster och passningsspel ska vi kunna plocka många poäng i dessa matcher.

Matchfakta

Malmö FF – Åtvidabergs FF  2–1 (0–0)

1–0 (67) Mathias Ranégie

1–1 (88) Oscar Möller (Kristian Bergström)

2–1 (92) Mathias Ranégie

Varning ÅFF: Alain Junior Ollé Ollé (1:a), Alberis da Silva (2:a), Allan Olesen (1:a).

Domare: Johan Hamlin, Bro.

Publik: 14 112

Övrig statistik

Avslut totalt 18 – 2

Avslut på mål 7 – 1

Avslut i målställningen 1 – 0

Hörnor 6 – 1

Frisparkar 14 – 13

Bollinnehav 56 – 44

Offside 0 – 0

Varningar 0 – 3

Laget

Gustav Jansson –

Allan Olesen, Daniel Hallingström, Alberis da Silva (ut 77), Jesper Arvidsson –

Anton Tinnerholm, Tobias Nilsson, Kristian Bergström, Alain Junior Ollé Ollé (ut 63) –

Magnus Eriksson, Viktor Prodell (ut 63).

Inbytta ersättare: Tom Pettersson (in 63 VM, MB 77), Oscar Möller (in 63 F), Petrit Zhubi (in 77 VM),

Ej inbytta ersättare: Linus Oskarsson, Amir Suljic, Bruno Marinho, Mattias Mete.

Nu måste skärpning till!

Om vi ändå var nära att ta poäng i de tre föregående förlusterna så kan man inte direkt säga samma sak efter kollapsen mot Häcken då vi föll med hela 0–3.

Efter de motigheter som varit på sistone tyckte jag annars att vi började matchen helt okej. Det gick inte fort men det viktigaste var att hitta känslan i passningsspelet, för på Kopparvallen ska verkligen bollen göra jobbet. Efterhand skulle vi öka tempot för att skapa luckor i djupet, men så blev det dessvärre inte. Vi började slarva med enkla passningar och det berodde inte på att motståndet var bra, utan ofta tappades bollen bort när ingen motståndarspelare hotade. Häcken är ett hyggligt lag och överraskade genom att få till en taktiskt fulländad match, men det var ju inte heller speciellt svårt…

Om vi spelat som mot Gefle hade vi vunnit. Men Gefle är ju ett sämre motstånd säger någon? Ja, visst är det så och passningstempot anpassades till motståndet, men vi har sett ett högre passningstempo i andra matcher i Superettan i fjol. När vi når detta tempo och flyt i passningsspelet så finns det ingen motståndare i det här landet som står pall på Kopparvallen. Men samtidigt, som det såg ut i går så blir det heller inga poäng mot något av lagen i Superettan. Så illa var det.

Även om Häcken fick mer att säga till om så skapade de bara en riktig målchans i den första halvleken, men den gjorde de inte mål på! För målet som föll i den 25:e minuten kom inte efter någon målchans. Jag har nämnt det många gånger förut – Spela tills bollen är död! Nu gjorde inte Anton Tinnerholm det. Han trodde att bollen skulle gå ut över kortlinjen. Men det räcker inte att tro. Speciellt inte efter en tung period där vi måste vara extra noga och speciellt inte precis vid vårt eget mål!

Waris Majeed lurade bort Anton och eftersom övriga ÅFF:are också slutat att spela kunde René Makondele raka bollen i mål. Redan innan bollen flög i en hög lyra till Waris var det ett otroligt passivt spel från vår sida.  

Målet smärtade oerhört och man led all helvetes kval på läktaren. Tyvärr verkade spelarna känna samma sak och de är ju också människor. Men de kan åtminstone rikta sin ilska åt att ta revansch på planen, men istället blev det otroligt ängsligt och ett spel av usel kvalitet. Tur då att Häcken var rätt nöjda i ledning och inte gick för knock.

Ett skapligt försök gjordes i den andra halvleken och de våra fick i gång bra rull innan Magnus Eriksson kom till skott i vänsterinnerposition, men skottet gick tyvärr utanför. Istället kunde Häcken ställa om snabbt direkt på insparken. Christoffers Källqvist långa boll nickskarvade 178 cm långe René Makondele, medan den 6 cm längre Daniel Hallingström var passiv i situationen. Bruno Marinho störde också genom att först backa ned och såg ut att gå in i duellen men sedan gick han av någon anledning framåt. Bollen gick mot Andreas Drugge. Anton Tinnerholm tappade helt fokus på Dominic Chatto, vilket gjorde att Alberis da Silva fick ta täckning för det öppna passningsalternativet istället för att stöta fram på skytten. Jesper Arvidsson i sin tur var inte heller på tå. Drugge fick därmed all tid i världen för att ladda med sitt dykskott. Säkerligen var också Henrik Gustavsson hämmad av sin magmuskelskada och han nådde inte bollen. Ovanligt dock att Fimpen står så långt ut i denna typ av situation.

Uppförsbacke avdelning gigantisk alltså!

Tobias Nilsson och Viktor Prodell byttes ut och Petrit Zhubi och Oscar Möller kom in. Dubbelbytet gav en injektion genom ett bättre djupledsspel, men fortfarande blev det något moment för mycket varför vi inte kom till riktiga målchanser. Närmast en reducering var Jesper Arvidsson med en frispark strax utanför straffområdet men målvakten lyckades med tur och skicklighet rädda.

I den 74:e minuten tvingades Henrik Gustavsson bryta efter sin magmuskelskada som han kände av redan i den första halvleken. Gustav Jansson gjorde därmed allsvensk debut.

I den 87:e minuten punkterades matchen definitivt. Daniel Hallingström stötte på fel sida efter en långboll, Waris Majeed spelade tillbaka till René Makondele och Waris kunde sedan enkelt glida förbi Danne och kom helt fri. Gustav Jansson blev stillastående och det var bara att vika in bollen till höger om Gurra för Majeed.

Fiaskot var därmed fulländat. Häcken behövde inte ens förta sig för att vinna. Det man är mest förbannad på är att viljan saknades. Om det går emot måste det väl ändå finnas ett revanschsug att bättra sig? Att springa är det mest grundläggande men efter 0–1 var det ofattbart att se alla stå och gömma sig, gå med ryggen mot bollen utan någon vilja att få bollen. Det fanns lägen att blomma ut med löpningar ut mot kanterna, men precis som i de senaste matcherna var många spelare för bekväma. Defensivt var det också mycket passivt där ingen av våra spelare var tillräckligt aggressiva för att stöta i ryggen på sina motståndare.

Andreas Thomsson anmodade våra rutinerade spelare att visa vägen innan matchen men det gjorde de inte. Likt de senaste matcherna var det först när vi var riktigt illa ute som de våra började löpa. Vi kom också fram i bra lägen men varför skulle det överarbetas? När vi skapar så får målchanser är det ju av yttersta vikt att klippa till i förstaläget.

Henrik Gustavsson hade åter bara fyra skott mot sig och släppte in två av dem. Det andra skottet hade förmodligen inte Fimpen släppt in om han varit skadefri. Vi får verkligen hoppas att Fimpen snart kan medverka igen, men det känns mycket tveksamt redan på söndag mot Malmö. Det gäller alltså att Gustav Jansson tar chansen. Gurra hann med två bra avvärjningar, men sålde sig för lätt vid 0–3-målet.

Backlinjen hade åter problem. Daniel Hallingström försökte att hålla ihop det men var inte tillräckligt fokuserad vid uppkomsten av andra och tredje målet. Alberis da Silva hade mycket boll men måste transportera den snabbare. Att sätta fart på bollen i backlinjen är det enklaste sättet för att driva på vårt anfallsspel.

Anton Tinnerholm hade ingen rolig dag och det var fler gånger än vid 0–1-målet som han var snett ute. Jesper Arvidsson blev för stillastående och det var, som vanligt, först i slutet som han kom fram i banan.

Kristian Bergström fastnade åter i innerposition och visade inte vägen genom diagonallöpningar ut mot kanten.

Amir Suljic var tillbaka efter att par matchers frånvaro på grund av sjukdom men var alldeles för passiv. Var fanns viljan att gå in i duellerna? En situation på stopptid var signifikativ för matchen. Amir fick bollen rakt framför mål strax utanför straffområdet. Det var fritt skottfält, bara att dra bollen på mål. Vad gjorde Amir då? Jo, han tittade efter ett passningsalternativ till vänster utan en tanke att titta mot målet. Målsättningen med fotboll är ju att få in bollar framför motståndarnas mål, inte att få dem därifrån. Det är ju inte konstigt att vi inte gjorde mål i den här matchen.

Bruno Marinho glimtade till stundtals när han transporterade boll snabbt, men kom ofta på mellanhand och slarvade bort bollar.

Tobias Nilsson var inte vän med bollen denna fruktansvärda kväll, som jag nämnt tidigare – jobba med fotarbetet.

Det är märkligt att Petrit Zhubi inte får chansen från start. Trollhättangrabben gjorde förvisso inget kanoninhopp, men det var åter ett svårt läge att komma in i. Viljan att löpa på kanten hade vi dock behövt från början när alla andra stod stilla.

Viktor Prodell leder fortfarande den allsvenska skytteligan (nu tillsammans med René Makondele och Waris Majeed) med fem mål, men det går inte att leva på det som varit. Proddan som tidigare i vår har visat på ett bättre och kvickare steg har blivit allt mer stillastående på sistone och det duger förstås inte.

Magnus Eriksson tar inte heller löpningar som förut och kladdar fast bollarna.

Oscar Möller däremot har tillfört med sina inhopp de senaste matcherna och just de banbrytande, uppoffrande löpningarna behöver vi i fortsättningen.

Fyra serieförluster i rad har vi inte noterat sedan hösten 2006, då uefacupspelet tog på krafterna i en tunn trupp. Vi redde upp den situationen och det ska vi göra nu också när vi har en betydligt bredare trupp att nyttja!

Trots den svaga insatsen hade vi boll 44 % mer än Häcken i denna match, men det ger ju inte ett skit om det inte resulterar i målchanser. Borta mot Malmö FF på söndag är det ingen som kräver att vi ska vara det spelförande laget och om vi ska kunna göra mål på omställningar krävs det snabba spelare som är beredda att springa livet ur sig. Dessa spelare ska ingå i startelvan. De som inte ställer upp på detta får följa matchen vid sidan av!

 Matchfakta

Åtvidabergs FF – BK Häcken  0–3 (0–3)

0–1 (25) René Makondele

0–2 (54) Andreas Drugge

0–3 (87) Waris Majeed

Varning ÅFF: Magnus Eriksson (2:a), Alberis da Silva (1:a)

Domare: Martin Strömbergsson, Gävle

Publik: 3 620

Övrig statistik

Avslut totalt 11 – 10

Avslut på mål 4 – 5

Avslut i målställningen 0 – 0

Hörnor 8 – 4

Frisparkar 14 – 8

Bollinnehav 59 – 41

Offside 0 – 3

Varningar 2 – 3

Laget

Henrik Gustavsson (ut 74) –

Anton Tinnerholm, Daniel Hallingström, Alberis da Silva, Jesper Arvidsson –

Tobias Nilsson (ut 57), Amir Suljic, Bruno Marinho, Kristian Bergström –

 Magnus Eriksson, Viktor Prodell (ut 57).

Inbytta ersättare: Petrit Zhubi (in 57 HM), Oscar Möller (in 57 F), Gustav Jansson (in 74 Mv).

Ej inbytta ersättare: Allan Olesen, Tom Pettersson, Alain Junior Ollé Ollé, Mattias Mete.

Nu får det vara nog med ”hedersamma förluster”

Vi förlorade dessvärre för tredje matchen i följd. 1–2 skrevs förlustsiffrorna till på Gamla Ullevi mot IFK Göteborg.

Vad är en hedersam förlust egentligen? ”Men dom mötte ju ett bra lag så det är ju okej med en förlust” tänker en del.  ”Det var ju nästan att dom fick med sig en poäng. Det var ju bra gjort att vara nära” menar några andra.

För det första saknas tillräckligt med engagemang och känsla för Åtvidabergs Fotbollförening för de personer som betecknar ÅFF som dom. Som ÅFF-supporter är man ju självklart medlem i ÅFF och då är det ”vi” vinner och ”vi” förlorar. För det andra är så är det alltid ett misslyckande att förlora. Det vill säga det är aldrig hedervärt att förlora. För det tredje IFK Göteborg var inte bra.

På Strandvallen fällde en horribel utvisning och några individuella misstag oss. Mot Helsingborg var åter individuellt svaga aktioner vid baklängesmålen förödande. Mot Göteborg var det likadant. Vi var inte på tå och förutsåg inte faran förrän det var för sent.

Det kändes självklart redan innan match att det inte skulle bli en tillknäppt historia. Det stod ju klart redan på försäsongen att vi inte skulle bli ett tråkigt lag att bevittna för den neutrale beskådaren. Det vill säga det skulle bli många mål i de matcher vi medverkar i. Vi har levt upp till detta epitet genom att ha gjort flest mål (14 stycken) och släppt in flest (11 stycken). Göteborg å sin sida har sina klart främsta egenskaper i offensiven medan defensiven är svag och för att vara ett lag som satsar på guld har de det tunt ställt med försvarsspelare.

Matchinledningen började också med ett böljande spel där de båda lagen kom fram i omställningarna efter att motståndarna slarvat bort bollar. Det kändes oroligt när vi tappade bort bollen på mittfältet och hemmalaget satsade framåt på bred front, men IFK var långsamt i sitt passningsspel och vi hann ned på rätt sida.

Göteborg å sin sida slarvade långt ned på sin planhalva och vi fick till skänks flera möjligheter från deras givmilda backlinje. Men då drabbades vi som många gånger tidigare av syndromet ”Så enkelt kan det ju inte vara – det är ju inte riktigt juste att skicka bollen i mål efter att ha fått den till skänks”.

De resoluta besluten för att utnyttja bollerövringen fanns alltså inte och lägena kladdades bort.

Istället kändes det som vi allt mer tappade täckning när hemmalaget ställde om och det första baklängesmålet var signifikativt. Att bli av med bollen 90 meter från vårt mål kan väl inte vara farligt? Nä, det ska det ju inte behöva vara, men står man på hälarna, inte har fokus och inte tar jobbet kan det bli farligt. Och det blev det. Mycket farligt. Ett inlägg blev för kort och IFK ställde om snabbt. Jesper Arvidsson blev överspelad. Tobias Nilsson gjorde samma ödesdigra misstag som Jesper Arvidsson mot Helsingborg, att gå på bollvinst med liten chans att lyckas varvid Stefan Selakovic fick fri gata till höger. Kristian Bergström låg före Hannes Stiller i sin löpduell men hade ingen koll på honom in i strafformrådet och Stiller var obevakad när han stötte in bollen vid främre stolpen. Alberis da Silva försökte täcka av vinkeln in mot Tobias Hysén som Daniel Hallingström bevakade och Allan Olesen hade andravågen att tänka på.

Att släppa in ett mål precis innan paus var illa nog, men att släppa in två får bara inte ske! Men det gjorde det alltså. Vi hade tidigare lite slarvigt skänkt bort hörnor till Göteborg och nu gjorde Anton Tinnerholm det åter. IFK bibehåll trycket efter hörnan från vänster, vände spelet på högerkanten, där Jesper Arvidsson inte lyckades stoppa Erik Salomonsson från att slå ett inspel. Kristian Bergström var inte heller på hugget och täckte inte av vinkeln. Alberis da Silva följde med Tobias Hysén, men landslagsmannen skarvade vidare till Hannes Stiller som väl enkelt kunde vändra och peta in bollen invid den bortre stolpen. Daniel Hallingström var för passiv i det agerandet.

Uppförsbacken inför den andra halvleken var därmed väldigt stor. IFK med en krävande publik med sig levde upp till guldaspirantstatus under de inledande fem minuterna på andra halvlek och Tobias Hysén kunde ha punkterat matchen men nicken tog som tur var i stolpen.

Vi tog sedan över spelet mer och mer. I den 53:e minuten fick vi ett kanonfrisparksläge rakt framifrån precis utanför straffområdet. Med normalt sett, kvalitativa höger- och vänsterfötter, är det inte lätt för motståndarmålvakten. Men denna gång var det inga problem för John Alvbåge då frisparken från Kristian Bergström var riktigt svag. Lös och mitt i målet.

Efter en dryg halvtimme utgick Allan Olesen och Bruno Marinho, medan Petrit Zhubi och Oscar Möller kom in. Med 4–3–3 och nämnda byten fick vi mer att säga till om i offensiven och Oscar Möller blev nedvräkt utanför straffområdet i den 68:e minuten. Kjetil Waehler fick därmed sitt andra gula kort och blev utvisad. Jesper Arvidsson klippte till på frisparken och John Alvbåge tappade in bollen i mål.

Underbart! Vilken scenförändring. Det kändes verkligen som om vi skulle få med oss poäng och till och med kunnat vända matchen. Med förmågan att rulla boll och hitta rätt med spelvändningar är vi ett väldigt bra lag i numerärt överläge, men det visade vi tyvärr inte denna gång. Petrit Zhubi breddade bra till höger men fick för sällan bollen och Jesper Arvidsson till vänster försöktes hittas instörtande bakom IFKs backlinje, men det krävs millimeterprecision i passnings- och mottagningsmomentet och det hade vi inte denna becksvarta dag. Många bollar slogs rakt in i gröten och de var ofta för korta, vilket innebar att vi inte kom till många avslut.

Hade vi istället spelat enkelt och matat ut bollar på kanterna så hade mängder av inlägg kunnat skickas in och då hade vi säkerligen gjort åtminstone ett mål. Tålamod är bra att ha, men att bara spela i sidled för att sedan slå en boll in i gröten ger inte ett skit.

Jag tycker helt klart att vi slarvade bort jätteläget till poäng och det är alldeles för många poäng som gått oss ur händerna de sista matcherna.

Det är svårt att lasta Henrik Gustavsson för målen och faktum är att Fimpen bara gjorde två räddningar. Fler skott på mål hade inte det överskattade hemmalaget.

Alberis da Silva var klart bäst i backlinjen och dominerade med sitt huvudspel, men Daniel Hallingström föll tillbaka i passivitet som ofta i Allsvenskan 2010. Allan Olesen spelade denna gång högerback och hade som vanligt lite svårt att hänga med i svängarna, men tätade ändå till ganska bra tillsammans med Anton Tinnerholm, som spelade högermittfältare. Anton började riktigt bra och var ett ständigt orosmoment när han störtade fram.

Båda målen kom från Jesper Arvidssons kant och det är naturligtvis inte bra. Men vid första målet fanns det ju gått om andra spelare som kunde ha räddat upp situationen. Fotboll är ju ett lagspel. Frisparksmålet visar dock att jeppe är viktig med sin vänstertass.

Kristian Bergström har inte levt upp till de högt ställda förväntningarna på sistone. Precisionen i de fasta situationerna och passningarna i övrigt har inte nått upp till den höga nivå vi är vana vid. Pligg har också kommit bort i spelet i sin innerposition och vi har tappat vänsterkanten både offensivt och defensivt.

Innermittfältet i de två senaste matcherna har varit det som jag trott på innan säsongen, men Tobias Nilsson och Bruno Marinho har inte spelat många matcher ihop (inkluderat träningsmatcherna). Det finns alltså mer att hämta här när de fått chansen att spela ihop sig.

Bruno Marinho kom tillbaka till Sverige alldeles för sent efter sin vistelse i Brasilien i vintras, vilket han och vi får lida av nu. Bruno har ännu inte nått upp i fjolårets form och slog för många passningar i sidled på Ullevi.

Tobias Nilsson måste jobba mer med fotarbetet för att få kvickare fötter och därmed komma in i situationerna snabbare. När motståndaren väl är nära är Tobbe tuffa att möta, men det gäller att komma nära. Passningskvaliteten är också för ojämn, vilket beror på att han tar lite för lång tid på sig i bollbehandling och att sikta. Millimeterprecisionen behövs inte alltid. Många gånger har vi hav av ytor att lägga bollarna på, men haven krymper snabbt om bollarna inte slås i tid.

Petrit Zhubi kom in på högermittfältet sista halvtimmen och visst har 23-åringen en del att lära, som i slutskedet då han låg före Hannes Stiller men ändå släppte honom förbi och det var väldigt nära 1–3. Men Petrit lär sig om han får speltid och eftersom vi inte har några naturliga kantspringare på mittfältet i övrigt så är Zhubi ett viktigt vapen med sina kvicka fötter, bra inlägg och skott. Det måste vi nyttja, speciellt hemma på konstgräset.

Viktor Prodell började bra och vann många långbollar som han sög in och vi kunde hålla trycket, men Proddan orkade inte hålla fokus uppe hela matchen och jobbade allt mindre på de svårare bollarna.

Magnus Eriksson slet på i vanlig stil men körde ner huvudet för mycket och kladdade fast bollen för ofta.

Oscar Möller var en pigg injektion när han kom in och visar att man kommer långt med framfusighet att gå fullt in på alla bollar hur svåra de än är, som i offrandet till frisparken som bjöd in oss i matchen.

Alain Junior Ollé Ollé fick bara några minuter och hann då förstås inte visa så mycket.

Om vi ska ta fram något positivt ur det här så var det i varje fall att de våra försökte rulla boll på en för dagen bra naturgräsplan, vilket är bra att ta med sig i framtiden. Vi är inte bara ett konstgräslag, men hemma på Kopparvallen ska vi förstås vara ännu bättre och för att Häcken ska besegras på onsdag måste tempot upp i passningsspelet och de individuella misstagen måste slipas bort genom hundraprocentig koncentration matchen igenom!

Matchfakta

IFK Göteborg – Åtvidabergs FF 2–1 (2–0)

1–0 (41) Hannes Stiller

2–0 (46) Hannes Stiller

2–1 (69) Jesper Arvidsson

Utvisning IFKG: Kjetil Waehler (68, efter två varningar) 

Varning ÅFF: Tobias Nilsson (1:a), Magnus Eriksson (1:a)

Domare: Andreas Ekberg, Lund.

Publik: 11 855

Övrig statistik

Avslut totalt 11 – 12

Avslut på mål 4 – 6

Avslut i målställningen 1 – 0

Hörnor 7 – 7

Frisparkar 12 – 13

Bollinnehav 54 – 46

Offside 5 – 0

Varningar 2 – 2

Utvisningar 1 – 0

Laget

Henrik Gustavsson –

Allan Olesen (ut 62), Daniel Hallingström, Alberis da Silva, Jesper Arvidsson –

Anton Tinnerholm, Tobias Nilsson, Bruno Marinho (ut 62), Kristian Bergström (ut 90) –

 Magnus Eriksson, Viktor Prodell.

Inbytta ersättare: Petrit Zhubi (in 62 HM), Oscar Möller (in 62 F), Alain Junior Ollé Ollé (in 90 VM).

Ej inbytta ersättare: Gustav Jansson, Christoffer Karlsson, Tom Pettersson, Mattias Mete.

Inte tillräckligt bra helt enkelt

Den regerande mästaren Helsingborg var en tuffare nöt att knäcka än de lag vi har mött tidigare och det krävdes därmed en bra insats, men speciellt bra blev det bara under korta perioder och det räckte tyvärr inte och vi föll med 1-2.

Vi fick inte de bästa förutsättningarna då Amir Suljic insjuknade under natten och därmed tingades lagledningen förändra på mittfältet. Tränartrojkan gjorde en järv aktion genom att sätta in Allan Junior Ollé Ollé på högerkanten. Ollé började förvisso okej och oroade helsingborgarna från högerkanten, men bromsade samtidigt upp vårt signum på Kopparvallen – det fartfyllda spelvändningsspelet. För mycket kladd på bollen och med en position för långt in i banan gjorde att vi inte fick samma förflyttning på motståndarlaget som när det flyter på. Därtill var också mottagningsfasen för långsam och passningarna för lösa.

Ändå är det många utomstående som anser att vår inledning var bra, vilket är ett bevis på att vi är mycket bra när vi väl får till det.

Men det kändes som vi inte riktigt vågade och trodde på vår offensiv. När Helsingborg ställde om trodde de fullt ut på det och det gick undan. Efter inlägg från kanterna, främst högerkanten genom Mattias Lindström, uppkom farliga situationer.

Signifikativt var när Anton Tinnerholm efter ett HIF-anfall stormade fram, knep bollen av en motståndare på högerkanten och störtade fram. Ingen förutom Magnus Eriksson trodde att Anton kunde vinna bollen och det utmärkta omställningsläget kunde därmed inte utnyttjas optimalt. Vi har sett detta flera gånger och våra spelare måste vara mer skarptögda för att kunna vrida upp i maxlöpningar från mittfältet i dessa lägen.

Helsingborg fick mer att säga till om ju längre halvleken led och det kändes skönt att vi inte hade släppt in något mål i den första halvleken. HIF hade en hel del bra lägen efter att vi hade svårt att hänga med i deras omställningar.

I början på andra halvlek blev sedan bollbehandlingen och passningsspelet ännu sämre och bortalaget kunde med framgång pressa högt. Det var nära flera gånger om men det första målet kom från något som inte ska behöva betecknas som en målchans. En rutinerad spelare som Allan Olesen borde ha kastat ett getöga var han hade Erik Sundin, men gjorde det först när Sudden redan var utom räckhåll. Sundin kunde därmed enkelt måtta in Mattias Lindströms inlägg, där Allan enkelt kunde ha nickat bort bollen över Sundin ut i ofarlig yta för Jesper Arvidsson att ta hand om.

Målet tände dock till de våra. Kristian Bergström visade vägen genom att på sitt karakteristiska sätt, när han är revanschsugen, borra ner och köra järnet i löpningarna. Det blev betydligt bättre fart på spelet och äntligen trodde de våra på sin egen förmåga i offensiven. Detta gav utdelning tämligen omgående efter ett mycket fint omställningsmål. Jesper Arvidsson slog en lång boll som Magnus Eriksson tog emot och fördelade vidare till Kristian Bergström som löpt med upp bra på vänsterkanten.  Pligg serverade in fint till Viktor Prodell som skarvade in 1–1.

Just sådana här mål gjorde vi många i fjol i Superettan och de går förstås hem även i Allsvenskan om farten, tron och precisionen i de avgörande momenten är goda.

Tyvärr drabbades vi av övermod efter målet. Jesper Arvidsson hade en riktigt bra period innan genom att ha vunnit varenda nickduell och hållit rent på sin kant. För att gå till direkt motattack mot HIF chansade därför Jeppe att hinna före Mattias Lindström som siste man på vänsterkanten, men sådana chanser får man inte ta och den misslyckades. Tobias Nilsson insåg faran för sent och stod på hälarna. När Tobbe väl fick fart på fötterna var det för sent. Om han däremot varit mer skarpsynt hade han hunnit ned för att täcka av vinkeln. Nu kunde istället Mattias Lindström storma fram och hade flera alternativ i straffområdet. Det var därmed inte helt enkelt att markera för våra försvarare och åter höll sig Erik Sundin framme och stötte in 1–2.

Det var väldigt tungt att få det målet i baken när vi var på gång. Vi fick börja om från början igen för att försöka nå en kvittering. Helsingborg backade hem allt mer och vi hade bättre fart i passningsspelet, men kvaliteten var för svag och många fina lägen slogs bort.

Oscar Möller kunde gjort mål vid första bollkontakten efter sitt inhopp men det blev ingen fart på nicken. Med tio minuter kvar fick vi ett mycket bra frisparksläge på nästan exakt samma ställe som Jesper gjorde mål på mot GAIS och vid samma mål, men den här gången gick skottet rakt i muren.

På stopptid hade vi sedan ett enormt tryck mot HIF-målet med fem hörnor på stopptid. Bollen dansade på mållinjen flera gånger men ville bara inte in. Närmast var det när Viktor Prodell lobbade, lyftningen blev dock för lös, men Oscar Möller såg ut att kunna forcera in bollen men Walid Atta hann precis få undan bollen.

Henrik Gustavsson kom snett på en hörna och tappade bollen i första halvlek och det var tur att Daniel Nordmark sköt i ribban, annars kan inte Fimpen lastas för målet. I övrigt gjorde Gustavsson en hel del fina ingripanden och det märks att han blivit allt bättre i luftrummet.

Backlinjen tvingades alltså åter till förändring och det är dags för domarna att inse hur mycket de förstör genom sitt kortviftande med dåliga grunder. Jag tror inte att vi hade förlorat mot HIF om Alberis da Silva fått spela denna match. Brassen hade exempelvis stångat bort bollen som Sundin gjorde 0–1 på.

Backlinjen är den känsligaste lagdelen att förändra på då samspelet är a och o samt att det bakom denna endast finns en målvakt som kan rädda misstag.

I ett längre perspektiv är det dock av godo att vi har kunnat spela med olika försvarskonstellationer. Våra spelare blir mer trygga i sina roller och med varandra när vi väl tvingas till förändringar. Allan Olesen gjorde en i övrigt okej insats och kommer att bli bättre ju längre säsongen lider.

Daniel Hallingström är också beroende av trygghet och slog bort för många bollar, men jobbar alltid hårt och försöker behålla lugnet.

Anton Tinnerholm försöker hela tiden stöta framåt men med Ollé Ollé framför blev det en tuff uppgift denna dag, både offensivt och defensivt.

Jesper Arvidsson vill också alltid gå framåt och det var riktigt synd att den felaktiga värderingen, innan 1–2-målet förstörde när Jeppe var riktigt på gång.

Det känns i nuläget för vanskligt att spela med Alain Junior Ollé Ollé från start mot ett kvalificerat motstånd, vilket hämmade både vår offensiv och defensiv.

Jag var besviken på att inte Petrit Zhubi kom in mot Mjällby senast och efter ytterligare en bra insats i U21 borde i mitt tycke Petrit startat i stället för Ollé Ollé. Visst är Zhubi ingen ”färdig” spelare, men han är kvick, springer mycket och försöker verkligen. Det finns helt klart utvecklingspotential i den killen och redan i dag är han steget före Ollé Ollé. Trollhättanförvärvet fick i varje fall göra allsvensk debut med sitt inhopp i ett svårt läge och klarade sig helt okej.

Tobias Nilsson klev in på sin rätta plats på innermittfältet, där han gjorde en hel del nytta, men steget behöver bli kvickare. Bruno Marinho har ett kvickt steg och är jobbig att möta men passningskvaliteten är stundom ett problem, som i denna match. Med mycket hawaiispel blev det också svårt att inta bra position i det långa laget för våra innermittfältare och motståndarna i form av Ardian Gashi och May Mahlangu utgör Allsvenskans främsta innermittfält. 

Kristian Bergström kom inte upp i sin kapacitet under stor del av matchen och slog bort fler passningar än vanligt, men visade vägen i slutskedet med engagemang och fart. Assisten till målet var med millimeterprecision.

Viktor Prodell var tillbaka efter knäskada, men kom inte till speciellt ofta. Starkt dock att pricka in ytterligare en boll och därmed leder Proddan den allsvenska skytteligan ensam på fem bollar (på fyra spelade matcher) att jämföra med två mål i Allsvenskan 2010 på 30 matcher.

Magnus Eriksson jobbade och slet som vanligt och gjorde ett fint förarbete till målet, men behöver bättre uppbackning från mittfältet för att komma ännu bättre till sin rätta.

Oscar Möller kunde ha blivit hjälte direkt då han kom in, men det där rätta självförtroende verkar saknas då Möller i fjol hade vräkt sig fram och nickat in läget han fick direkt, men nicken alldeles blev för lös. Däremot hade Oscar verkligen varit värd att forcera in 2–2 efter Prodells lobb mot målet, men Atta han som sagt emellan.

Helsingborg var bra defensivt men hade vi spelat lika bra som mot Gefle hade de ändå inte hängt och vi hade vunnit relativt enkelt. Så bra kan vi alltså vara.

Helsingborgs tränare Conny Carlsson menade på presskonferensen att hans lagmaskin ännu inte är i full gång efter flera nya ansikten i laget. Detsamma kan man ju också säga för vår egen del, vilket vittnar om att vi ska kunna få till den här säsongen riktigt bra. Vi har ändå kommit en bra bit på vägen genom att vi varit väl med i samtliga matcher, gjort 13 mål och tagit 9 poäng. Detta att jämföra med 0 mål och 2 poäng efter fem matcher 2010.

Närmast väntar ett mycket pressat IFK Göteborg på Gamla Ullevi nästa lördag. Häng bussresan för att stötta de våra. 

Läs mer om resan här

Matchfakta

Åtvidabergs FF – Helsingborgs IF 1–2 (1–2)

0–1 (65) Erik Sundin

1–1 (68) Viktor Prodell (Kristian Bergström)

1–2 (70) Erik Sundin 

Varning ÅFF: Bruno Marinho (2:a).

Domare: Tobias Matsson, Karlstad.

Publik: 4 219

Övrig statistik

Avslut totalt 9 – 13

Avslut på mål 5 – 3

Avslut i målställningen 0 – 2

Hörnor 7 – 11

Frisparkar 5 – 9

Bollinnehav 53 – 47

Offside 2 – 1

Varningar 1 – 2

Laget

Henrik Gustavsson –

Anton Tinnerholm, Daniel Hallingström, Allan Olesen, Jesper Arvidsson –

Alain Junior Ollé Ollé (ut 67), Tobias Nilsson, Bruno Marinho (ut 73), Kristian Bergström –

Magnus Eriksson, Viktor Prodell.

Inbytta ersättare: Petrit Zhubi (in 67 HM), Oscar Möller (in 73 F).

Ej inbytta ersättare: Gustav Jansson, Andreas Johansson, Christoffer Karlsson, Tom Pettersson, Mattias Mete.

Små marginaler

Vi har dragit det längsta strået i två ganska jämna matcher, mot Örebro och GAIS, men nu fick vi bita i det sura gräset mot Mjällby efter 0–2 på Strandvallen.

Efter en jämn första halvlek hade förvisso Mjällby börjat ta över spelet i den andra akten i form av att rulla bollen i stället för att bara skicka långa bollar på Marcus Ekenberg, som i den första halvleken. Speciellt många målchanser skapade ändå inte hemmalaget och det var oerhört snöpligt att få Alberis da Silva utvisad i den 57:e minuten.

Daniel Hallingström kom helt fel i duell med Marcus Ekenberg, på utsidan och stod inte emot när mjällbyanfallaren trängde sig fram. Danne skulle rädda situationen genom att nicka tillbaka bollen till Alberis da Silva men fick inge vidare träff på bollen och Ekenberg hann emellan. Marcus lyckades dock inget vidare med bollmottagningen, snubblade (om det var på egot låter jag vara osagt) och föll in i Alberis da Silva. Om inte Alberis hade varit där hade Marcus snubblat ändå och många andra ÅFF-are fanns runt omkring.

Det heter ju målchansutvisning numera men nog blir det normalt sett sådana här utvisningar endast när någon kommer riktigt fri. Om det ska blåsas konsekvent enligt den bedömningen som Markus Strömbergssson gjorde så skulle vi får se målchansutvisningar i varenda match. Bedömningen är mycket märkligt och speciellt som den svenska domarkåren har varit i blåsväder tidigare i Allsvenskan i år, så borde domarna vara mer säkra på sin sak innan de avgör matcherna.

Med en man mindre och den positiva period som Mjällby hade innan utvisningen blev det tufft. Att vi kunde släppa in något mål efter att MAIF pressat oss måste vi tyvärr acceptera, men på det sättet som vi släppte in det första målet på får absolut inte ske.

I den 67:e minuten sparkade Henrik Gustavsson en inspark som nickades bort. Både Daniel Hallingström och Tom Pettersson stod på hälarna och följde inte med i djupet när Marcus Ekenberg skarvade till Pär Ericsson, som kom helt fri med Henrik Gustavsson och rullade in 0–1.

Tungt, tungt. En man mindre och negativ trend. Men de våra försökte i varje fall, vågade spela lite mer och snabbare med en bättre bredd i spelet. Mattias Mete kom in på topp för att vi skulle spetsa till det lite men hade inte tillräckligt med spring i benen och vi kom aldrig till någon het kvitteringschans.

I den 78:e minuten kunde istället hemmalaget avgöra tillställningen. Via anfall från vänster spelade Marcus Pode in bollen och vår forne Haris Radetinac löpte in från höger och stötte in 0–2. Svagt av Anton Tinnerholm att inte följa med Pode bättre i djupet och svagt av övriga försvarsspelare att inte få bort bollen framför mål. Matchen var därmed över.

Att vi ännu inte var mogna för att spela på en studsig naturgräsmatta syntes, men i jämförelse med katastrofstarten på naturgräs förra året så var de våra ändå med i kampmomentet från början. Första 10–15 minuterna hade vi övertaget och med långa flacka bollar mot Oscar Möller, som sökte sig åt högerkanten, kunde vi stundtals etablera ett visst tryck.

Med bollstudsandet har man som spelare mindre marginaler, vilket ställde båda lagen spratt, men det man är besviken på är att våra spelare inte skapade sig större utrymme för att hantera felstudsarna. Att ta större speldjup och spelbredd hade naturligtvis varit fördelaktigt, men nu blev det spel nästan enbart på vår högersida och Mjällby förlade också spelet på samma sida.

Det var ett ställningskrig där MAIF inte ville ge bort något efter fyra insläppta mål på Rambergsvallen och vi ville inte heller bjuda Mjällby på nåt. Inte heller kunde våra spelare känna att vi hade full kontroll på händelserna, men visst hade vi lägen när det fanns tillräckligt med marginaler för att göra en spelvändning, men Kristian Bergström tog inga maxlöpningar ut till vänster för att öppna upp.

Hade vi bara fått igång spelet lite bättre, så hade vi spelat förbi oss det tröga mittförsvaret i hemmalaget, men nu kunde de ganska enkelt hålla undan.

Henrik Gustavsson tvingades allstå släppa in två bollar och hade vissa problem med kommunikationen med mittförsvaret, men gjorde också några fina ingripanden och kan inte lastas för förlusten.

Backlinjen var dock inte bra. Daniel Hallingström kom fel in i matchen från början genom att inte komma åt Marcus Ekenberg i luftrummet och blev därmed passiv och gjorde enkla misstag som vi inte är vana att se honom göra.

Alberis da Silva kom mer i duell med Ekenberg efterhand och lyckades då bättre i luftrummet, men ack vad långsamt det gick med passningsspelet. Trist naturligtvis att åka på en horribel utvisning när brassen visat gott gry i tidigare matcher.

Det är alltid svårt att komma in som mittback mitt i en match och speciellt då vi var under tryck med en man mindre, men att inte följa med Pär Ericsson som gjorde första målet får som sagt inte ske. Tom Pettersson gjorde annars en del bra framstötar men var för ojämn.

Anton Tinnerholm kändes denna gång inte trygg i sin position och kom fel in i flera situationer, samt var inte lika distinkt att löpa hem för att reda upp situationer som vid 0–2-målet.

Jesper Arvidsson var osynlig i första halvlek och det var först efter baklängesmålet som han vågade sig gå framåt.

Innermittfältet med Bruno Marinho och Amir Suljic var defensivt denna gång. Bruno blixtrade till efter utvisningen men blev snart utbytt. Amir Suljic saknade glöd och MAIF kunde ta över innermittfältet i andra halvlek.

Tobias Nilsson hade inte heller någon bra dag till höger. Det såg segt ut och han tappade mycket boll.

På andra kanten tog Kristian Bergström ett stort defensivt ansvar mer centralt, men måste också våga ta spelberedd när tillfälle ges.

Oscar Möller började bra men mattades och gick inte in i duellerna som vi är vana att se honom göra.

Magnus Ericsson försökte dock hela tiden men eftersom han inte fick många vettiga bollar att jobba med blev det inte mycket framåt.

Mattias Mete tog inte chansen att visa att han vill vara med i startelvan då han inte tog många extra löpsteg.

Alain Juniro Ollé Ollé var inte heller mannen att lösa upp några knutar då han kom in.

Efter två mål i U21 mot GAIS saknade jag istället Petrit Zhubi att komma in och med sina kvicka fötter och löpa ifrån Mjällbys backlinje, men han får alltså vänta ytterligare på sin allsvenska debut.

Självklart saknade vi formstake Viktor Prodell, som kunnat hålla i boll och är i målform efter sina fyra fullträffar i Allsvenskan, men vi får hoppas att Proddan får ordning på sitt onda knä och är tillbaka på lördag.

Nej det här var ingen bra match, men om vi inte fått utvisningen kunde vi nog ha grisat till oss åtminstone en viktig poäng. Läropengen vad som gäller på en svårspelad gräsplan är bra att ha med i fortsättningen och nu gäller det att snabbt hitta tillbaka till det snabba konstgrässpelet där vi är betydligt mer trygga. De regerande mästarna Helsingborg, som vi möter på lördag, har dock inte lyckats på detta underlag i Norrköping (0–1) och Örebro (0–0). Vi har därmed en riktigt bra chans mot HIF.

Matchfakta

Mjällby AIF – Åtvidabergs FF  2–0 (0–0)

1–0 (67) Pär Ericsson

2–0 (78) Haris Radetinac

Utvisning ÅFF: Alberis da Silva (57)

Varningar ÅFF: Bruno Marinho, Kristian Bergström

Domare: Markus Strömbergsson, Gävle.

Publik: 2 831

Övrig statistik

Avslut totalt 11 –  5

Avslut på mål 8 – 3

Avslut i målställningen 0 – 0

Hörnor 3 – 4

Frisparkar 12 – 10

Bollinnehav 59 – 41

Offside 5 – 1

Utvisningar 0 – 1

Varningar 2 – 2

Laget

Henrik Gustavsson –

Anton Tinnerholm, Daniel Hallingström, Alberis da Silva, Jesper Arvidsson –

Tobias Nilsson, Amir Suljic (ut 81), Bruno Marinho (ut 74), Kristian Bergström (MM 81) –

 Magnus Eriksson, Oscar Möller (ut 60).

Inbytta ersättare: Tom Pettersson (in 60 MB), Mattias Mete (in 74 F), Alain Junior Ollé Ollé (in 81).

Ej inbytta ersättare: Gustav Jansson, Allan Olesen, Petrit Zhubi, Christoffer Karlsson.