Del V – Motståndarna
Inför det stundande EM-slutspelet i Ukraina och Polen återfinns
tre allsvenska spelare i den svenska truppen: målvakten Pär Hansson (Helsingborg),
mittfältaren Anders Svensson (Elfsborg) och anfallaren Tobias Hysén (Göteborg).
1. IF Elfsborg 30
poäng, målskillnad: 22–7 +15
Elfsborg har de senaste åren alltid nämnts som en av
guldfavoriterna men efter triumfen 2006 har de inte nått hela vägen igen. Efter
åtta år med framgångsrike tränaren Magnus Haglund byttes han ut mot
välmeriterade Jörgen Lennartsson. Smålänningen har utvecklat en stark defensiv
organisation hos boråslaget. Elfsborg som ibland har överdrivit sitt kortpassningsspel
har därmed blivit lite rakare och effektivare. Tio vinster (samtliga på
konstgräs) är ett makalöst facit så här långt. De enda poängförlusterna är på
naturgräs i Helsingborg och Malmö. Stefan Ishizaki har oväntat nog klivit fram
som den störste målskytten med mål från alla möjliga håll. sex fullträffar har
noterats och i Örebro satte 30-åringen bollen från egen planhalva. Det vill
mycket till för att stoppa knallarna från guldet denna gång, men vi kan
förhoppningsvis sätta en käpp i hjulet den 30 juni.
2. Malmö FF 22 20–16
+4
Malmö fick en liten baksmälla efter guldåret 2010 och var
aldrig nära guldet under fjolåret. Inte heller i år har MFF nått upp till samma
kvalitet som för två år sedan men har stundtals spelat bländande som i derbyt
mot Helsingborg (3–0). Säsongen har varit lite för upp och ned för att de
himmelsblå skulle ha rejält häng på Elfsborg. Hela 0–5 borta mot Häcken var det
riktiga bottennappet, men MFF har blivit stabilare efter hand med sex raka matcher
utan förlust. Tre av dem har dock slutat med kryss. Malmö bör vara kvar i
toppen för att stanna och förhoppningsvis får vi se en högkvalitativ match mot
dem på Kopparvallen den 17 september med revansch som följd efter den
försmädliga förlusten på Swedbank Stadion.
3. AIK 21 15–9 +6
Solnalaget överträffade sig självt både 2009 (guld) och 2011
(tvåa). Efter att AIK skulle klara sig helt utan Mohamed och Tetteh Bangura,
som gjorde hälften av lagets mål i fjol, trodde jag att de skulle få betydligt
svårare i år. Några stora målskyttar har inte heller klivit fram. Viktor
Lundberg och Celso Borges är främst med tre fullträffar, med an Pontus Engblom
som gjorde 13 mål för Sundsvall i fjol fått knappt med speltid och bara gjort
ett mål. Toppkänningen har AIK istället fått genom ett starkt försvarsspel och
bara nio insläppta mål. Uddamålssegrar (undantaget 5 – 2 mot Norrköping) och
kryss har så här långt räckt till en fin tredjeplats, men jag tror inte att de
svartvita når en så framskjuten placering efter 30 omgångar. I omgång 15 och 16
spelar vi dubbelmöten mot AIK med början på Kopparvallen den 14 juli.
4. BK Häcken 20 28–14
+14
Häcken har trots långt sämre ekonomiska förutsättningar än
de största klubbarna etablerat sig på den övre halvan av Allsvenskan. Visserligen
omsätter göteborgslaget lika mycket som storklubbarna men den större delen
omsätts i Gothia Cup. Ett gott rekryterings- och utvecklingsarbete har gjort
Häcken slagkraftigt. Den senaste spelaren som fått sitt stora genombrott är
flyfotade Waris Majeed. 20-åringen från Ghana har gjort makalösa 12 mål (varav
fem mot Norrköping) och toppar Allsvenskans skytteliga överlägset. René
Makondele ligger tvåa med 12 fullträffar. Spelarna i BKH har blivit mer
taktiskt slipade vilket vi fick erfara på Kopparvallen, men har inte riktigt
räckt till mot flera av storlagen. Två riktiga storsegrar har tagits mot
Norrköping (6–0) och Malmö (5–0). BKH har gjort klart flest mål av samtliga
lag, 28 stycken. 31 augusti spelar vi
retur på Rambergsvallen.
5. Helsingborgs IF 18
12–12 0
Den särklassiga mästaren från fjolåret har, som väntat, inte
haft samma framgång i år. HIF hade en stor omsättning på spelare redan under
fjolårssäsongen men kunde ändå bärga guldet, vilket var riktigt starkt gjort.
Men sanningen har funnit ifatt i år. Framförallt är det målskyttet som klickat.
Ett mål per match anstår inte ett lag som jobbar för att försvara sitt guld.
Det kändes också som vi hade en riktigt bra chans mot Helsingborg på
Kopparvallen men vi kom inte upp i den nivån som krävdes. HIF har bara förlorat
två matcher men sex kryss ger inget lyft i tabellen. Skåningarna kan nog glömma
att försvara guldet men ska kunna vara med och slåss om en europaplats. I
slutet på september ska vi ta oss an HIF på Olympia.
6. Åtvidabergs FF 17
22–19 +3
7. IFK Norrköping 17
18–26 -8
Norrköping som var nykomling i fjol har överraskat så här
långt och tagit tre riktiga skalper via segrar mot Helsingborg, Göteborg och
Malmö, men har samtidigt fallit igenom helt via 0–6 och 2–5 mot Häcken
respektive AIK. IFK har bromsat en stor spelaromsättning och har spelat med i
stort sett samma lag under säsongen vilket givit resultat. Centrallinjespelarna
Morten Skjönsberg och Andreas Johansson har givit en större stadga i laget och Astrit
Ajdarevic har stundtals glänst. Längst fram har Gunnar Heidar Thorvaldsson
gjort fem mål, men en plats på övre halvan i sluttabellen tror jag inte
Norrköping når. 27 augusti är det åter derbydags men nu i vår hemmaborg.
8. Mjällby AIF 16 17–16 +1
Mjällby har också överraskande tagit plats på den övre
halvan. Listerlänningarna tappade många spelare efter fjolårssäsongen men
ersättarna har fyllt tomrummet på ett bra sätt. Dominique Kivuvu har liksom vår
förre Haris Radetinac startat samtliga matcher på mittfältet. Haris har föga
oväntat tilldelats näst flest frisparkar efter Magnus Eriksson. Fjolårslånet Pär
Ericsson från IFK Göteborg stannade kvar och har gjort flest mål tillsammans
med Erton Fejzullahu, som åter fått fart på målskyttet. De båda har gjort fem
mål vardera. Vår forne tränare Peter Swärds mannar har spelat jämnt med
samtliga lag och noterats för hela sju kryssmatcher. 28 oktober hoppas vi ta
revansch för förlusten på Strandvallen.
9. Syrianska FC 16 14–18 -4
På förhand dödsdömda Syrianska är den största överraskningen
i årets Allsvenskan. Många spelare lämnade södertäljelaget efter fjolåret. Det
lag som tvingades kvala i en svag bottenstrid såg alltså ut att bli ännu sämre
och därtill har klubben det ansträngt ekonomiskt. Men det finns en stark kraft
i Syrianska. Efter en sensationell premiärseger mot Göteborg, hamnade de
gulrödrandiga i en tung svacka men avslutade våren med fyra segrar på fem
matcher. Det var också viktiga segrar mot förväntade bottenlag. Förlusten
skedde på Kopparvallen och den 11 augusti hoppas vi göra om bedriften på det
nylagda konstgräset på Södertälje Fotbollsarena. Jag är tveksam om Syrianska
räcker till i det långa loppet, därtill är truppen för tunn.
10. IFK Göteborg 15
16–15 +1
IFK Göteborg är årets mest negativa överraskning. Tänk
vilken förmåga media har att blåsa upp ett lag till absurdum. Visst gjorde IFK
några mycket intressanta och dyra förvärv i mittfältarna Pontus Farnerud och Nordin
Gerzic. Målvakten John Alvbåge och mittbacken Kjetil Waehler hade gott om rutin
men utvecklingskurvan går knappast framåt längre. Det är bara att konstatera
att nyförvärven inte har lyft Göteborg än så länge och det bevisar att pengar
inte är allt. IFK fick en usel start med två raka förluster och första segern
kom i femte omgången. Tyvärr mötte vi IFK i deras korta formtopp, då de vann
tre matcher i rad, men på de fem senaste matcherna är blåvitt utan seger.
Säkert kommer Göteborg klättra i tabellen i höst men eftersom det är hela 15
poäng upp till Elfsborg kan de glömma guldet för den här säsongen. Den 6
oktober suktar vi efter revansch på Kopparvallen.
11. Djurgårdens IF 13
15–16 -1
Många menade att Djurgården skulle få ett lyft efter de
senaste årens bottenkänning med sina nyförvärv. Jag var dock tveksam till detta
då de nya spelarna inte var skrämmande starka och DIF hade ju förlorat några
starka kort också. Båda de nya anfallarna James Keene och Ricardo Santos finns
visserligen i topp i den interna skytteligan, men de har bara gjort tre mål
vardera, vilket är lika många som vår vänsterback Jesper Arvidsson har gjort. Målvakterna
Tommi Vaiho och Kasper Jensen har tillsammans sämst räddningsprocent av alla
lagen i Allsvenskan (65 %). Djurgården har bara vunnit två matcher och har
spelat kryss hela sju gånger. DIF avslutade våren med en närmast osannolik svit
på fem 1–1-matcher i rad, bland annat mot oss på Stadion. Djurgården kommer
säkert fortsätta att tampas för att undvika de tre nedersta platserna. 26
september möts vi på Kopparvallen.
12. GIF Sundsvall 13
13–14 -1
Av någon märklig anledning var det många som trodde att
Sundsvall skulle vara en starkare nykomling än oss. Visserligen förstärkte
Giffarna med målvakten Oscar Berglund (Assyriska), mittbacken Marcus Danielsson
(Västerås), vänstermittfältaren Simon Helg (Hammarby) och anfallaren Johan
Eklund (Brage). Våra förvärv innan säsongen måste dock anses som minst lika
bra, dessutom tappade Sundsvall Pontus Engblom som gjorde 13 mål i fjol till
AIK. Att Allsvenskan har fått två goda nykomlingar råder det ändå ingen tvekan
om. Norrlandslaget har tagit tre viktiga
segrar mot Syrianska, Örebro och GAIS, samt tagit värdefulla kryss i
Norrköping, på Råsunda, i Gefle och hemma mot Malmö. Giffarna bör ha en god
chans att klara kontraktet, men den 7 juli hoppas vi få återuppleva ny glädje
på Norrporten Arena.
13. Kalmar FF 13
12–16 -4
Kalmar hade förstås räknat med en bättre vårsäsong, men
spelaromsättningen har ökat de senaste åren. Stommen i laget har försvunnit
samtidigt som de nya spelarna inte har levererat på samma sätt som man hoppats,
och stora resurser har lagts på nya arenan. Costaricanen Jonathan McDonald har
till exempel blandat och gett under säsongen. Superlöftet Sebastian Andersson
har ännu inte startat någon match och är poänglös. KFF har hittills bara tagit
tre segrar (Sundsvall, Häcken och Örebro). Hemmaförlusterna mot Gefle och Mjällby
sved, vilket säkert 0–3 mot oss på Kopparvallen säkert också gjorde. Kalmar har
dock både kapacitet och ekonomiska muskler för att lyfta sig från bottenstriden
i höst. Den 23:e september får vi anledning att besöka nya Guldfågeln Arena.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
14. Gefle IF 11 7–17
-10
Gefle har lyckats hanka sig kvar i Allsvenskan sedan 2005
men inför säsongen befarade jag att laget skulle få kliva av. Daniel Theorin
och Yussif Chibsah var två viktiga kort som lämnade och de har inte ersatts med
tillräckligt kvalitativa spelare. Men att man aldrig får räkna ut Gefle vet vi
av smärtsam erfarenhet från 2010 då de uträknade gästrikarna mirakulöst nog
klev om oss. Kalmar bortabesegrades i den femte omgången och i den sista innan
uppehållet slogs Örebro tillbaka efter ett sent segermål, vilket förstås var en
ohyggligt viktig triumf. Det lär bli en kämpig höst för Gefle, men det är en
situation som laget är vant vid. Förhoppningsvis tar vi kampen rejält på
Strömvallen den 20 oktober, för lita på att GIF är rejält revanschsuget efter
försmädliga 1–6 på Kopparvallen.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
15. GAIS 9 11–15 -4
GAIS hade i fjol förmånen att få spela med i stort sett
samma lag under hela säsongen. Livet lekte för luttrade gaisare när Mervan
Celik och Wandersson svarade för 37 poäng tillsammans och atleterna landade på
en fin femteplats. Efter att ett lag överpresterat som göteborgslaget gjorde i
fjol är det lätt att falla i fällan, att spelarna tror att de är bättre än de
är och att allt bara kommer att flyta på lika bra som förgående år. Just detta
har inträffat med GAIS och fjolårets succéduo har inte levererat. Celik och
Wandersson har bara svarat för fem poäng och när de inte levererar gör inte
heller GAIS det. En enda seger har de grönsvartrandiga tagit (Norrköping). Sex
kryss i övrigt har inte givit något lyft i tabellen. Ekonomiskt ansträngd är
också föreningen även om en nödåtgärd har gjorts genom att sälja Gaisgården.
Visst finns möjligheten att kliva upp från bottenträsket men det kommer inte
att gå lätt. 2–1-segern mot GAIS satt fint och den 4 augusti gäller det nya viktiga
poäng på Gamla Ullevi.
16. Örebro SK 4 10–22
-12
Örebro var mycket starkt 2010 men har sedan tappat kraft i
spelartruppen. Fredrik Nordback och Magnus Kihlberg har väl inte varit de mest
graciösa spelarna i ÖSK men nu inser säkert många hur viktigt det är med en
ryggrad. Denna har närkingarna tappat. Nya målvakterna Jonas Sandqvist och Tomer
Chencinski har haft stora problem bakom ett bräckligt försvar. Även om Nordin
Gerzic inte var lika vass i fjol som för två år sedan, så saknas kreatören på
mitten. Nye Tobias Grahn har inte lyckats ersätta och Daniel Bamberg har mest
varit skadad. Enda glädjeämnet är William Atashkadeh som svarat för fem
fullträffar. Hela 24 spelare har redan använts vilket tyder på att Sixten
Boström inte hittat rätt och han byts nu ut mot Per-Ola Ljung från Helsingborg.
Inte en enda trepoängare har Örebro mäktat med hittills. Efter vår premiärseger
på Behrn Arena blev det tre kryss, men sedan dess har det bara blivit
ytterligare en poäng. De avslutande förlusterna mot Syrianska och Gefle, efter
sena mål av motståndarna i båda matcherna svider förstås extra. Uppförsbacken
är stor och jag tror inte Örebro klarar detta. Halmstad fick en dålig start i
fjol men hade ändå 7 poäng efter 12 matcher. Den 27 juli möter vi Örebro på
Kopparvallen och då gäller det att inte lämna något åt slumpen.
Ett EM-slutspel hägrar nu, men den 30 juni börjar
Allsvenskan igen. 18 omgångar återstår och mycket kommer att hända innan serien
summeras den 4 november.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.