”Sveriges bästa lag är ÅFF”

Den ramsan har vi sjungit många gånger men aldrig har den känts så passande. Om en bara för en dag så njuter vi till fullo av den fullkomligt fantastiska insatsen efter att Elfsborg massakrerats med 5–1.

Jag minns tillbaka till 1996 då vi var tillbaka i Elitfotbollen efter fruktansvärda sex år i division II och division III. Seriefavoriten IF Elfsborg kom på besök. Det erkänt spelande laget hade fått fram unga lovande spelare som Mathias Svensson och Anders Svensson som äntligen skulle ta laget tillbaka till Allsvenskan. De hade också måltjuven Christer Mattiasson och redan efter 13 sekunder gjorde han mål, vilket också blev matchens enda. I paus pratade jag med några elfsborgare, som ändå var ganska imponerade av nykomlingen men de tyckte ändå att det var klasskillnad.

Åren går och lagen består, men både vi och Elfsborg har gått framåt – kraftigt. Boråslaget har varit det jämnaste topplaget i hela landet. Sedan guldet 2006 har Elfsborg aldrig varit sämre än fyra. I år har de inlett serien fantasiskt med tio segrar på tolv matcher. Förlusterna har kommit på naturgräs i Helsingborg och Malmö. På Konstgräs var det med andra ord full pott. IFE hade släppt in sju mål på de tolv matcherna och endast fyra på de tio konstgräsmatcherna.

Men det är klart, då hade de inte varit på Kopparvallen ännu…

Efter 2010 års fasansfulla säsong skrev jag så här om framtiden och Kopparvallen.

”Genom att, under en lång tid, träna på det underlag som sedan ska gälla för alla hemmamatcher kan man också i högre utsträckning dra nytta av spelplanens egenskaper. Detta medför också att spelsystem och olika taktiska dispositioner kan nötas in. På så sätt har Elfsborg kunna bygga upp ett sevärt och effektivt passningsspel. Det ska vi också kunna göra om vi bara tror på det.”

Säkert fanns det de som skrattade lite. Vi hade åkt ur Allsvenskan men skulle ändå kunna bli lika bra som Elfsborg. Jag skrev också många gånger under fjolåret att det spel som vi presterade under långa stunder i Superettan skulle räcka för att besegra även de bästa i Allsvenskan, men att vi inte skulle göra fyra eller fem mål som i Superettan.

Jag hade dock fel. Vi vann med 6–1 mot Gefle! Det var den bästa match jag någonsin sett mitt kära ÅFF spela. Jag har nämnt det flera gångar, att spelar vi på det sättet så vinner vi över alla lag i Allsvenskan. Det kvittar om motståndarna är bättre än GIF de hinner inte med ändå. Men det fanns ändå de som tyckte att det var ju bara ”Gefle”.

Det var den bästa match jag sett, skrev jag. För nu är den bästa matchen reviderad. Vi har tagit ytterligare ett kliv och kan konstatera, även om det fortfarande är svårt att fatta att det verkligen är sant, att vi har slagit den suveräna serieledaren IF Elfsborg med makalösa 5–1!

 5–1!

Det är siffror som inte går att förklara bort. Fem fantastiska mål mot vad nästan alla kommer att ta SM-guldet i höst. Anders Svensson är en av Sveriges största spelare genom tiderna. 130 landskamper talar sitt tydliga språk. 35-åringen gjorde ett bra EM och fick större utrymme för sitt passningsspel mot England och Frankrike än vad han fick på Kopparvallen mot Åtvidabergs FF.

Gladfotbollen från 1970-talet var tillbaka och inte ens då vann vi mot serieledaren med 5–1, och vi var ju serieledare själva rätt ofta!

Elfsborg förlorade med 1–5 borta mot IFK Göteborg 2010. I omgången efter tog vi vår första allsvenska seger för säsongen, mot just Göteborg. Sedan tillkomsten av Borås Arena 2005 hade Elfsborg aldrig släppt in fler än tre mål under någon konstgräsmatch i Allsvenskan.

Hur är det då möjligt att vi fick uppleva denna urladdning av bästa sort?

Ja, grunden är ju förstås att spelarna i vårt lag har mycket höga kvaliteter. Bra värvningar och ett gott underhåll av dem. Nyttjande av Kopparvallens nya konstgräs har jag redan nämnt. Kontinuiteten i spelartruppen, både i ledarstaben och bland spelarna, där laget har kunnat spelas i hopp under många år. Och sedan det kanske viktigaste: tron. Att lita och tro på den egna förmågan. Jag mötte personer innan matchen som sade att de inte hade några förhoppningar, men då kan man ju undra vad de gjorde där? Man måste alltid tro att man har förmågan att vinna. Jag har påpekat detta ett otal gånger och det är med glädje vi kan se den ökande tron på laget från allt fler. Och spelarna tror verkligen på sig själva.

När allt flyter på som bäst ser även de bästa motståndarna ut som statister. Jag har skrivit det många gånger förut, att om vi håller fart på bollen så når motståndarna oss aldrig. För att farten på bollen ska hålla uppe krävs god rörelse, bra förstatouch och en bra vidareleverans. Det ser så enkelt ut när det flyter på och det är så fantastiskt njutbart. Spelare som löper, möter, passar vidare på ett tillslag, varierat med långa svepande spelvändningsbollar och bollar på djupet. Ett försvarsspel där alla drar sitt strå till stacken, men hög press, lagdelarna samlade, där enheten om tio utespelare förflyttar sig likt en bisvärm mot bollförande sida och hem mot det egna målet i perfektion av samstämmighet och ultimat avstånd till varandra för att täcka av spelytorna för motståndarna.

Vi var bra från början och målfesten började i den nionde minuten.  Vi behöll bollen efter en frispark. Magnus Eriksson spelade tillbaka bollen och Jesper Arvidsson slog ett långt svepande inlägg till Daniel Hallingström som lobbnickade över målvakten Kevin Stuhr Ellegaard och i kryssribban. Viktor Prodell höll sig sedan fram på returen och rullade in 1–0.

Vi fortsatte att ha ful kontroll på matchen och i den 28:e minuten kom Magnus Eriksson helt ren efter en fin passning av Amir Suljic, men målvakten räddade högerskottet till hörna. Kristian Bergström slog in hörnan från höger. Målvakten tappade bollen och Tom Petterson stötte in sitt första allsvenska mål fram till 2–0.

När vi hade ledningen mot allsvenska serieledaren Malmö FF med 3–2 för två år sedan. Drabbades de våra av stora skälvan och sjönk allt djupare och djupare, men denna gång var det ingen som blev rädd för att vinna. De våra behöll lugnet och rullade på.

Elfsborg fick ett litet tryck i slutet av halvleken men skapade aldrig någon riktigt vass chans i den första halvleken.

I den andra halvleken fick vi också en riktigt bra start. Magnus Eriksson var stark och uppoffrande då han bröstade med sig en boll in i straffområdet och fläkte sig fram mot målet men blev ojuste tagen av målvakten. Domaren Daniel Stålhammar pekade förstås på straffpunkten.  Kevin Stuhr Ellegaard gick tidigt till vänster och Magnus rullade säkert in 3–0 i andra hörnet.

De våra fortsatte att spela bra fotboll och efter ett nytt starkt arbete av Magnus Eriksson var Petrit Zhubi nära att peta in 4–0 men nådde inte riktigt fram till det övergivna målet efter fin boll från vänster av Mange.

Elfsborg gjorde ett dubbelbyte strax därefter och fick sedermera allt mer tryck mot vårt mål. Johan Larsson sköt i främre kryssribban i den 71:a minuten och strax efteråt fick inbytte David Elm ett bra nickläge men Gustav Jansson fick bollen rakt i famnen.

I den 74:e minuten kunde vi inte hålla emot längre. Efter hörna gick bollen ut till Johan Larsson som på volley krutade in 1–3 i det bortre hörnet.

Precis som mot Gefle hade vi en sämre period på en kvart där det blev lite nonchalant och slarvigt. Vi tappade markeringen vid Elms nick och ingen satte press när Johan Larsson sköt, men det är det enda negativa från matchen. För precis som mot Gefle lade de våra i en växel extra och då kom utdelningen omgående.

Bara två minuter efter reduceringen föll 4–1. Magnus Eriksson tog emot och höll i bollen tills Anton Tinnerholm kom i position för att bryta igenom. Anton gjorde det bra, fastnade på målvakten men kunde slå returen till Viktor Prodell som behärskat slog in den avgörande segerbollen i mål.

Elfsborg var sedan ett slaget lag och vi avslutade matchen mycket bra och gjorde 5–1 i den 88:e minuten. Efter ett av många fina anfall spelade Oscar Möller in från vänster till Tobias Nilsson, som skarvade vidare till Anton Tinnerholm som tryckte in sitt första allsvenska mål.

Viktor Prodell var sedan ytterst nära att göra 6–1, men målvakten svarade för en smått otrolig räddning.

Spelmässigt var det här så när en fulländad insats det går att komma. Alla lag har någon svacka i alla matcher och bra lag har förmågan att ta sig ur den. Det gjorde vi alltså med besked.

Elfsborg hade imponerat stort i genrepet och med ett reservbetonat lag spelat skjortan av GAIS och vann med 3–0. Vi däremot gjorde en dålig match mot Gefle (0–1) och följde upp den med en svag U21-insats mot Qviding (2–2).

Jag funderade innan matchen att Elfsborg skulle invaggas i en falsk trygghet att genrepet var en bekräftelse på att hösten skulle flyta på lika enkelt som våren och att jobbet därför inte skulle tas fullt ut mot nykomlingen Åtvidaberg.

Andreas Thomsson berättade efter matchen om den svaga insatsen i Gefle och att de bara skulle ut och köra genom att tro på sitt eget spel. Man får väl säga att det föll ganska väl ut…

Gustav Jansson har växt ut till en jätte i målet och började höstsäsongen på ett strålande sätt, med stor pondus i luftrummet. De där riktigt svåra situationerna ställdes han inte för, men några luriga skott limmade Gurra och igångsättandet av spelet var riktigt bra. Det blir en härlig målvaktskamp nu när Henrik Gustavsson snart är klar för spel.

Det var stor oro i backlinjen innan matchen. Häromdagen stötte jag på Jesper Arvidsson som satt bredvid planen med knäproblem. ”Som det känns nu kan jag inte spela”, sa han. Men som han spelade mot sitt gamla lag. Bra positionsspel och ettrig i försvarsspelet, samt fina genombrott offensivt med snabba och kvalitativa passningar och inlägg, som fram till 1–0-målet.

Daniel Hallingströms medverkan var också högst osäker. Dagen innan match kunde han inte träna på grund av magsjuka, men var ändå med i startelvan. Inte kunde han väl orka? Jo, och med vilken pondus! Supportrarnas smeknamn Kaiser (efter Frans Beckenbauer) levde Danne verkligen upp till denna underbara dag. I stort sett felfri ledde han Tom Pettersson rätt och vann allt i luften. Daniel nickade också fint fram, via stolpen,  till Viktor Prodells 1–0-mål.

Främste försvarsspelaren under våren, Alberis da Silva, åkte på en vadskada mot Gefle och Tom Pettersson fick chansen i mittlåset. En chans som 22-åringen verkligen tog. Tron på den egna förmågan är stor och han brydde sig inte ett dugg om att det var Elfsborg och Lasse Nilsson att tampas med, utan Tom stötte högt, resolut och vann boll. Dessutom följt av ett bra passningsspel. Pettersson blev också målskytt för första gången i Allsvenskan genom sitt 2–0-mål efter hörna.

Sedan har vi Anton Tinnerholm som också svarade för en stormatch. Niklas Hult är ruggigt snabb och det gäller att starta löpningen innan Hult för att hänga med och det gjorde Anton riktigt bra. Även när Niklas hade bollen i en-mot-en-lägena släppte Anton aldrig förbi honom. Dessutom dundrade 21-åringen fram på högerkanten och var högst delaktig i de två sista målen med assist till Viktor Prodells 4–1 och satte själv 5–1.

Petrit Zhubi spelade åter till höger på mittfältet och har mognat ytterligare. Det syntes på viljan att löpa hem för att täcka upp ytor, men sin snabbhet hinner han snabbt på rätt sida och med sina kvicka steg hänger han med i motståndarnas snabba vändningar. Offensivt var han också ett giftigt vapen hela tiden men kunde ha utmanat ännu mer och gått på utsidan av sin bevakare. Petrit är så snabb så han hinner förbi ändå.

Bruno Marinho var den store kreatören på mitten och bevisade att insatsen mot Kalmar inte var någon tillfällighet. Brassen har nu kommit igång riktigt bra genom att hela tiden göra sig spelbar. På ett föredömligt sätt mötte han bollen. Genom bra mottagningar och snabba vändningar var han spindeln i nätet för att tempot i spelet skulle hållas uppe.

Amir Suljic trivs som fisken i vattnet när vi får till passningsspelet på få tillslag och bidrog också med lugnt, säkert passningsspel och var bra i positionsspelet när vi inte hade bollen. Våra innermittfältare gav aldrig Anders Svensson och Victor Claesson utrymme att bryta igenom eller spela framåt.

Tyvärr kan man inte längre se hur långt spelarna springer i Allsvenskan, för det hade varit intressant att se hur många löpmeter Kristian Bergström avverkade. 38-åringen hade vissa problem med ryggen i veckan men det syntes verkligen inte. Genom denna urladdning då han låg på som en iller i alla lägen och briljerade med sin fina teknik och passningsspel i offensiven.

Sedan till vårt anfallspar. Och vilket forwarspar vi har!

Magnus Eriksson jobbade kopiöst och hade ofta tuffa bataljer med Jon Jönsson men lyckades komma förbi. Straffen fram till 3–0-målet var signifikativt. Mange tog sig med enorm styrka in i straffområdet och blev nermejad av målvakten. Straffen satte han själv säkert och har nu gjort fem mål i Allsvenskan.

Viktor Prodell fortsatte precis lika bra som under våren. Eller rättare sagt ännu bättre. Han var påpassligt framme vid båda målen (1–0 och 4–1), tog löpningar fantastiskt bra, var omöjlig att ta bollen ifrån och jobbade även han hårt i defensiven. Med fantastiska nio allsvenska mål (tre fler än någon säsong i Superettan) ligger Proddan tvåa i den allsvenska skytteligan.

Tobias Nilsson svarade för ett bra och säkert inhopp på innermittfältet, med bra positionsspel och ett kvalitativt passningsspel. Tobbe skarvade också fram till Anton 5–1-mål.

Allan Olesen kom in med kvarten kvar och säkrade upp på högerbacksplatsen. Dansken hade inga större problem att hålla undan.

Oscar Möller fick också några minuter för att oroa elfsborgsförsvaret och spelade in bollen fram till 5–1-målet.

IF Elfsborgs webbreporter sade i en införrapport att det inte hänt nått på Kopparvallen på 50 år, men det har hänt mycket och detta var ytterligare ett historiskt vingslag i Fotbollens Mecka som vi som var på plats kan vara mycket stolta över att få vara med om.

Med 27 gjorda mål är vi också klar tvåa efter Häcken, som gjort 29 mål i årets Allsvenskan. Vi har Viktor Prodell (tvåa) och Magnus Eriksson (sexa) i toppen av skytteligan men spridningen på målskyttet är också mycket god då hela tolv av våra spelare har gjort mål i Allsvenskan, vilket inget annat lag matchar.

Vi har nu fått en riktigt kalasstart på höstsäsongen och har redan tagit lika många poäng som efter den 22:a omgången 2010 (20 stycken). Givetvis är det svårt att komma upp i den här höga nivån direkt igen men även Sundsvall svarade för en storstilad insats genom att bortaslå Häcken med 2–1, så det är två lag i himlen som möts på Norrporten Arena på lördag. Visst ska vi få lov att njuta av detta ordentligt och sedan kommer det mera!

Matchfakta

Åtvidabergs FF - IF Elfsborg 5–1 (2–0)

1–0 ( 9) Viktor Prodell

2–0 (28) Tom Pettersson

3–0 (50, straff) Magnus Eriksson

3–1 (74) Johan Larsson

4–1 (76) Viktor Prodell

5–1 (88) Anton Tinnerholm (Tobias Nilsson)

Varning ÅFF: Allan Olesen (2:a), 

Domare: Daniel Stålhammar, Landskrona.

Publik: 5 016

Övrig statistik

Avslut totalt 10 – 13

Avslut på mål 7 – 6

Avslut i målställningen 1 – 1

Hörnor 4 – 8

Frisparkar 13 – 14

Bollinnehav 47 – 53

Offside 3 – 3

Varningar 1 – 2

Laget

Gustav Jansson –

Anton Tinnerholm, Daniel Hallingström, Tom Pettersson, Jesper Arvidsson –

Petrit Zhubi (ut 75), Amir Suljic (ut 63), Bruno Marinho, Kristian Bergström –

Magnus Eriksson (ut 84), Viktor Prodell.

Inbytta ersättare: Tobias Nilsson (in 63 MM), Allan Olesen (in 75 HB), Oscar Möller (in 84).

Ej inbytta ersättare: Thomas Thudin, Andreas Johansson, Alain Junior Ollé Ollé, Mattias Mete.