Vårkrönika – En bra vårsäsong bäddar för hösten

Del I – Succéstart räddade svackan

Efter tolv omgångar i fjol var vi rätt besvikna över vår sjätteplacering, men nu när vi ligger sexa igen är vi betydligt mer nöjda. Anledningen är förstås att vi spelar i Allsvenskan!

17 poäng på 12 spelade matcher är ett helt okej facit efter vårsäsongen, det är faktiskt bara två pinnar färre än i fjol efter 12 omgångar. Jag hade hoppats på några pinnar till, men poängantalet ger en viss trygghet inför fortsättningen även om mycket hårt arbete återstår för att säsongen ska sluta lyckligt.

Sedan 1974 har vi bara noterat en bättre säsong efter tolv allsvenska omgångar. 1981 låg vi femma på 13 poäng (18 poäng omräknat med tre poäng för seger). De andra sju säsongerna har varit sämre både placeringsmässigt och poängmässigt.

Vi har också gjort hela 22 mål i årets allsvenska vilket är lika många som suveräna serieledaren Elfsborg. Bara Häcken (28) har gjort fler. Vi får gå tillbaka till det gyllene 1970-talet för att finna noteringar om fler gjorda mål efter tolv matcher (1969–1973), 1974 gjorde vi också 22 mål.

De tre senaste årens tabellrader efter 12 omgångar

	Totalt
2010 AS	14	Åtvidabergs FF	12	3	3	6	12	-	18	-6	12
2011 SE	6	Åtvidabergs FF	12	6	1	5	25	-	14	11	19
2012 AS	6	Åtvidabergs FF	12	5	2	5	22	-	19	3	17
	Hemma
2010 AS	11	Åtvidabergs FF	6	2	2	2	7	-	7	0	8
2011 SE	3	Åtvidabergs FF	6	4	1	1	19	-	7	12	13
2012 AS	4	Åtvidabergs FF	6	4	0	2	13	-	7	6	12
	Borta
2010 AS	13	Åtvidabergs FF	6	1	1	4	5	-	11	-6	4
2011 SE	10	Åtvidabergs FF	6	2	0	4	6	-	7	-1	6
2012 AS	13	Åtvidabergs FF	6	1	2	3	9	-	12	-3	5

Mycket bättre förutsättningar

Att vi hade klart bättre förutsättningar inför den här säsongen än den förra i Allsvenskan 2010 rådde ingen som helst tvekan om. Erfarenheten från såväl spelare, som ledare och alla runt omkring var viktig. De perfekta träningsmöjligheterna har hjälpt till att vässa vårt spel de senaste åren. Under säsongen i Superettan utvecklades det offensiva spelet ännu mer och det är också frukten av kontinuitet i på spelar- och tränarsidan. Materialet på spelarsidan har också blivit bättre.

Nio spelare lämnade truppen inför säsongen, men det var bara Haris Radetinac (till Mjällby AIF) som ingick bland de 14 som fick mest speltid (28 matcher, 2 mål och 9 assist). Thomas Olsson ville vi också behålla men han spelade bara åtta matcher (alla från start) och gjorde ett mål. Vår egen produkt tränar numera IFK Göteborgs tipselitlag.

Övriga förluster

Steinar Strömnes (17 matcher, 8 inbytta), Strömmen IF, Norge

Prince Eboagwu (11 matcher, 8 inbytta, 2 mål), IK Brage

Daniel Swärd (12 inhopp), Motala AIF

Pontus Karlsson (2 inhopp), slutat spela och är numera tipselittränare i ÅFF

Eric Jangholm Melin (oklart), Besart Kalludra (Motala AIF) och Axel Konradsson (skadad) fick ingen speltid i Superettan.

Totalt förlorade vi 19 % av den totala matchsumman från 2011 (14 % av startmatcherna). De förlorade spelarnas mål uppgick till 12 % (7 stycken) och assisten till 26 % (10 stycken).

Vi förstärkte truppen med sju spelare

Försvarare: Tom Pettersson (FC Trollhättan), Allan Olesen (IFK Mariehamn, Finland)

Mittfältare: Tobias Nilsson (Falkenbergs FF), Petrit Zhubi (FC Trollhättan), Alain Junior Ollé Ollé (Stabaeck IF, Norge), Emmanuel Dogbe (Medina FC, Ghana)

Anfallare: Mattias Mete (Västerås SK)

Spelarna beskrivs utförligare i del III Spelartruppen.

Försäsongen flöt på mycket bra och vi vann åtta av tio matcher. Mot allsvenska lag segrade vi tre av fem matcher.

Resultaten i träningsmatcherna

IFK Värnamo (h) 4–1, Mjällby AIF (h) 1–0, Kalmar FF (h) 0–3, Motala AIF (h) 2–0, Eskilstuna City (h) 3–2, GAIS (h) 4–3, IFK Norrköping (b) 1–3, Syrianska FC (Turkiet) 2–0, Akropolis IF (h) 3–0 och Degerfors IF (b) 2–1. Både mot Eskilstuna och GAIS vände vi tvåmålsunderlägen till seger. Vi var alltså starka i slutskedet av matcherna redan under försäsongen.

Allsvenskan

Sju poäng på de tre första matcherna skulle vara en riktigt fin start resonerade jag. GAIS och Gefle är sådana lag som vi ska besegra på hemmaplan och en pinne mot Örebro skulle kännas helt okej. Ju närmare premiären vi kom desto starkare blev känslan att vi till och med skulle ha en fin chans att besegra Örebro. Vid en närmare studie av dem hade de tappat slagkraft och inte imponerat på försäsongen.

Makalös start!

Omg: 1 Örebro SK – ÅFF 3–4

2010 åkte vi ur för att vi var för fega och inte vågade spela det offensiva spel som vi behärskade. Det var därför en ren fröjd att se när vi fullständigt tryckte tillbaka ÖSK från start. 2010 gjorde vi vårt första mål i den sjunde matchen. Nu tog det inte ens tio minuter (snabbaste i årets allsvenska). Bara en gång tidigare har vi gjort det snabbaste målet i Allsvenskan. Det var 1971 som Leif Franzén målade i den femte minuten i hemmamatchen mot IFK Göteborg (5–2), men ”premiärmatchen” spelades först efter omgång 8.

Viktor Prodell vann bollen högt upp till höger, spelade vidare till Magnus Eriksson och löpte själv in i straffområdet. Magnus avancerade till höger och slog ett perfekt chippinlägg som Viktor nickade in vid den främre stolpen.

I den 19:e minuten gjorde vi 2–0 efter rena propagandaspelet . Anfallet avslutades med att Viktor Prodell slog en tunnel fram till Bruno Marinho, som slog ett långt inlägg till Kristian Bergström vid bortre delen av straffområdet. Pligg Sköt i marken och ribban. Amir Suljic var framme på returen och skickade in bollen.

I den 23:e ställde hemmalaget om efter att Bruno Marinho tappat bollen och Tobias Nilsson slog en olycklig passning som inte Daniel Hallingström riktigt nådde. Tom Pettersson förutsåg inte faran i tid och tog inte tillräckligt med djup. William Atashkadeh kom därför igenom centralt och kunde pricka in 1–2 bakom Henrik Gustavsson.

I den 33:e minuten utökade vi åter ledningen. Efter en hörna kunde vi bibehålla trycket. Kristian Bergström och Amir Suljic matade in bollar i straffområdet. Till sist fick Bruno Marinho tag i bollen och slog ett inspel från höger som Viktor Prodell elegant kunde styra in fram till 3–1.

I den 42:a minuten kunde Mohammed Khalid Saeid enkelt vandra fram utan att Viktor Prodell gick in i press och hittade därmed William Atashkadeh centralt. Tom Pettersson stötte fram lite oaktsamt och blev bortvänd, Atashkadeh väggspelade med Armend Alimi och kom fri. Henrik Gustavsson räddade först men William kunde springa in med sitt andra mål för dagen. Det man också kan anmärka på vid målet var att inte Amir Suljic fullföljde sin löpning, för om han hade gjort det så hade han hunnit på rätt sida och då hade aldrig friläget uppstått.

Men vi skulle ändå gå in i tvåmålsledning i paus. Kristian Bergström slog en frispark från höger (sedan Magnus Eriksson blivit fälld) mot bortre stolpen och Daniel Hallingström gick upp och störde målvakten Jonas Sandqvist föredömligt. Målvakten fick därmed inte iväg bollen bättre än att Jesper Arvidsson kunde skicka in 4–2 i det högra hörnet.

ÖSK tog över i andra halvlek men vi såg ut att ha kontroll på händelserna. I den 77:e minuten reducerade dock hemmalaget efter inlägg från vänster och nernick från Patrik Haginge till Daniel Bamberg som skickade in 3–4. Kristian Bergström tappade bort Haginge och i sista stund gav sig Jesper Arvidsson till undsättning, men det betydde bara att Bamberg fick fritt utrymme.

Vi gick sedan på knäna och det var otäckt flera gånger men vi höll undan och tog en underbar seger. 2010 fick vi vänta till den åttonde omgången. Nu kom den direkt och vi ledde Allsvenskan för första gången sedan 1974!

Omg: 2 ÅFF – GAIS 2–1

Precis som 2010 var det mycket jobb för att få Kopparvallen färdig för spel till hemmapremiären. Då handlade det att få bort snö. Nu handlade det om att få läktarna klara. Detta lyckades även om det var vinterklimat under långfredagen.

Den första halvleken var ganska intetsägande även om vi hade ett stort spelövertag (68–32).

I den andra halvleken började vi riktigt bra och tryckte ned GAIS, utdelningen kom inte direkt men efter en timmes spel var det dags. Magnus Eriksson tog sig fint fram på vänsterkanten, men blev fult kapad av Jesper Florén, som fick varning. Tobias Nilsson skickade in en riktigt fin boll som Daniel Hallingström massakrerade in i det bortre krysset via ribban. Den nicken var verkligen urläcker och vilken känsla att se bollen gå in!

I den 70:e minuten var vi inte riktigt med på ett inkast. Jesper Arvidsson tappade bollen och nyss inbytte Jakob Olsson vände in från höger och skruvade in 1–1 i det bortre hörnet.

Matchen såg ut att sluta med ett kryss. Men i den 88:e minuten fick vi dock ett drömläge på frispark strax utanför straffområdet mitt framför mål sedan Anton Tinnerholm blivit fälld. Tänk om, ja känslan var god att den skulle sitta. Kristian Bergström, Jesper Arvidsson och Tobias Nilsson stod beredda och målvakten Henri Sillanpää kunde inte säkert veta vem som skulle skjuta, vilket givetvis gjorde det svårare. Jag har nämnt det förut, att i sådana här lägen måste vi ha både höger- och vänsterfötter som står beredda att skjuta, så har det inte alltid varit och då har det också varit betydligt enklare för målvakten.

Jesper Arvidsson stegade fram och skruvade urläckert in 2–1 via ribban mot det högra krysset. Fullständigt underbart. Vilken eufori och glädje. Det var dock nära att vi fått sätta den i halsen. För strax efter målet fick Anton Tinnerholm en horribel frispark och gult kort och sedan Mattias Mete slarvat bort bollen framför eget straffområde fann inte Anton någon annan nåd än att gå hårt fram precis utanför straffområdet. Tinnerholm fick därmed ytterligare ett gult kort och blev utvisad. Dessutom fick GAIS alltså samma läge som vi men Wanderson sköt över och vi kunde hålla undan till en mycket viktig triumf. Att vinna även i högsta serien när vi inte var på topp tydde på en enorm styrka och vi bibehöll ledningen i Allsvenskan.

Omg: 3 ÅFF – Gefle IF 6–1

Det var kort med omladdningstid till matchen mot Gefle, men det märktes verkligen inte då de våra spelade fantastiskt fotboll, den bästa jag sett, och vann med hela 6–1. Bara en gång tidigare har vi segrat med större siffror i Allsvenskan i 8–2-segern hemma mot AIK 1971.

Vi tog ledningen redan i den fjärde minuten. Allan Olesen fick tillbaka sitt eget inkast av Tobias Nilsson och skickade iväg ett inlägg från högerkanten som touchade en geflespelare och bollen damp därmed perfekt ned till Viktor Prodell som stötte in 1–0.

I den 25:e minuten var det dags för 2–0 och det var en riktig pärla. Viktor Prodell vann bollen fram till Magnus Eriksson som spelade klappklappspel med Bruno Marinho och Tobias Nilsson. Mange fick tillbaka bollen, höll i och gjorde sedan sitt karaktäristiska drag åt vänster och klippte till. Bollen skruvade sig från målvakten rakt upp i det högra krysset. Samma kryss som bombades hemma mot Falkenberg i fjol, men nu ännu mer välplacerat invid både ribba och stolpe. Detta är helt klart en het kandidat till årets mål i Allsvenskan.

Trean föll strax innan paus. Tobias Nilsson avancerade på högerkanten och spelade ut till Allan Olesen som slog inlägget direkt. Magnus Eriksson skarvade vidare. En geflespelare misslyckades få undan bollen och Kristian Bergström klackade bollen till Viktor Prodell som vek åt höger och klippte in bollen i det bortre hörnet.

Vi hade en sämre period i början av andra halvlek som gästrikarna utnyttjade. Daniel Bernhardsson avancerade på högerkanten och Kristian Bergström hamnade för långt ifrån. Jesper Arvidsson och Amir Suljic förberedde sig inte tillräckligt på faran. Därmed kunde Jakob Orlov skarvade det låga inlägget bakåt i straffområdet och Daniel Hallingström tappade bort Mikael Dahlberg som kunde trycka in reduceringen.

Efter en timmes spel började de våra åter få kontroll på händelserna och i den 64:e minuten fick vi en frispark från vänster sedan Amir Suljic blivit fälld. Tobias Nilsson smekte iväg en fantastiskt fin boll som Alberis da Silva urläckert nickskarvade in i det bortre krysset (samma kryss som var så lyckosamt mot GAIS i matchen innan). Nu var Gefle ett slaget lag och vi tog över totalt.

Två minuter senare vann Viktor Prodell boll på ett bra sätt vid den högra kortlinjen och spelade in till Magnus Eriksson, som vände och vred och spelade sedan ut bollen till Kristian Bergström som kom stormande från vänster och klippte in 5–1.

Det var alltså inte nog med detta för i den 74:e minuten föll osannolika 6–1. Efter ett snabbt anfall spelade Kristian Bergström fram på vänsterkanten och nyss inbytte Oscar Möller dundrade fram på sitt karakteristiska sätt och spelade in till Magnus Eriksson som vek in bollen i det bortre hörnet.

Genom segern stärkte vi förstås tätplaceringen (vi var ensamma med full pott). 9 poäng och 12–5 i målskillnad efter tre matcher var något helt annat än 0 poäng och 0–7 efter tre allsvenska matcher 2010.

Fasansfull svit

Omg: 4 Mjällby AIF – ÅFF 2–0

Strandvallen har gäckat oss problem på senare år och denna gång blev tyvärr inget undantag. Den ojämna gräsmattan hade de våra svårt att hantera. Kämpartakterna var goda i den första halvleken men förmågan att utnyttja spelytorna svag. Även om hemmalaget fick lite tryck i början av den andra halvleken så såg det ut som en 0–0-match, men så i den 57:e minuten uppkom en situation som helt förändrade förutsättningarna.

Daniel Hallingström kom fel i duell med Marcus Ekenberg, på utsidan och stod inte emot när mjällbyanfallaren trängde sig fram. Danne skulle rädda situationen genom att nicka tillbaka bollen till Alberis da Silva men fick inge vidare träff på bollen och Ekenberg hann emellan. Marcus lyckades dock inget vidare med bollmottagningen, snubblade (om det var på egot låter jag vara osagt) och föll in i Alberis da Silva. Om inte Alberis hade varit där hade Marcus snubblat ändå och många andra ÅFF-are fanns runt omkring.

Det heter ju målchansutvisning numera men nog blir det normalt sett sådana här utvisningar endast när någon kommer riktigt fri. Om det ska blåsas konsekvent enligt den bedömningen som Markus Strömbergssson gjorde så skulle vi få se målchansutvisningar i varenda match.

I den 67:e minuten sparkade Henrik Gustavsson en inspark som nickades bort. Både Daniel Hallingström och Tom Pettersson stod på hälarna och följde inte med i djupet när Marcus Ekenberg skarvade till Pär Ericsson, som kom helt fri med Henrik Gustavsson och rullade in 0–1.

De våra gjorde ett reellt försök att nå en kvittering men skapade aldrig någon vass möjlighet och i den 78:e minuten kunde istället hemmalaget avgöra tillställningen. Via anfall från vänster hängde inte Anton Tinnerholm med. Marcus Pode spelade in bollen och vår forne Haris Radetinac löpte ifrån Jesper Arvidsson och stötte in 0–2. Matchen var därmed över, men vi ledde fortfarande Allsvenskan. Inte sedan vi senast vi vann guld 1973 har vi legat i topp fyra omgångar under en allsvensk säsong.

Omg: 5 ÅFF – Helsingborg 1–2

Mot den regerande mästaren Helsingborg skulle vi få en riktig värdemätare. Vi fick vara glada över att nollan hölls till paus, för HIF hade ett antal vassa omställningslägen medan de våra inte riktigt trodde på vår offensiv och det var inte samma flyt i passningsspelet som måste till mot bättre motstånd.

Vårt passningsspel blev sämre i den andra halvleken därmed kunde HIF med framgång pressa högt och det var nära flera gånger om men det första målet kom från något som inte ska behöva betecknas som en målchans. I den 65:e minuten slogs en långboll från HIFs planhalva till Mattias Lindström till vänster där Anton Tinnerholm och Alain Junior Ollé Ollé tappade markeringen. En rutinerad spelare som Allan Olesen borde ha kastat ett getöga var han hade Erik Sundin, men gjorde det först när Sudden redan var utom räckhåll. Sundin kunde därmed enkelt måtta in Mattias Lindströms inlägg.

Målet tände dock de våra. Kristian Bergström visade vägen genom att på sitt karakteristiska sätt, när han är revanschsugen, borra ner och köra järnet i löpningarna. Det blev betydligt bättre fart på spelet och äntligen trodde de våra på sin egen förmåga i offensiven. Detta gav utdelning tämligen omgående efter ett mycket fint omställningsmål. Jesper Arvidsson slog en lång boll som Magnus Eriksson tog emot och fördelade vidare till Kristian Bergström som löpt med upp bra på vänsterkanten.  Pligg serverade fint in till Viktor Prodell som skarvade in 1–1.

Tyvärr drabbades vi av övermod efter målet. Jesper Arvidsson hade en riktigt bra period innan genom att ha vunnit varenda nickduell och hållit rent på sin kant. För att gå till direkt motattack mot HIF chansade därför Jeppe att hinna före Mattias Lindström som siste man på vänsterkanten, men sådana chanser får man inte ta och den misslyckades. Tobias Nilsson insåg faran för sent och stod på hälarna. När Tobbe väl fick fart på fötterna var det för sent. Om han däremot varit mer skarpsynt hade han hunnit ned för att täcka av vinkeln. Nu kunde istället Mattias Lindström storma fram och hade flera alternativ i straffområdet. Det var därmed inte helt lätt att markera för våra försvarare och åter höll sig Erik Sundin framme och stötte in 1–2.

I slutskedet hade vi sedan ett enormt tryck mot HIF-målet med fem hörnor på stopptid. Bollen dansade på mållinjen flera gånger men ville bara inte in. Närmast var det när Viktor Prodell lobbade, lyftningen blev dock för lös, men Oscar Möller såg ut att kunna forcera in bollen men Walid Atta hann precis få undan bollen.

I tabellen föll vi ned till tredje plats.

Omg: 6 IFK Göteborg – ÅFF 2–1

Det kändes som vi skulle ha en god chans att ta poäng mot ett, inför säsongen, överskattat Göteborg som inte hade levt upp till de högt ställda förväntningarna. Under den första halvleken nådde inte heller matchen några högre höjder med mycket hafs och slarv i passningsspelet från båda sidor. Det märktes att vårt självförtroende hade fått sig en törn för de våra vågade inte riktigt fylla på i offensiven när lägen uppkom.

Målöst in i paus skulle dock kännas helt okej, men så blev det inte!

Att bli av med bollen 90 meter från vårt mål kan väl inte vara farligt? Nä, det ska det ju inte behöva vara, men står man på hälarna, inte har fokus och inte tar jobbet kan det bli farligt. Och det blev det. Mycket farligt. Ett inlägg blev för kort och IFK ställde om snabbt. Jesper Arvidsson blev överspelad. Tobias Nilsson gjorde samma ödesdigra misstag som Jesper Arvidsson mot Helsingborg, att gå på bollvinst med liten chans att lyckas varvid Stefan Selakovic fick fri gata till höger. Kristian Bergström låg före Hannes Stiller i sin löpduell men hade ingen koll på honom in i strafformrådet och Stiller var obevakad när han stötte in bollen vid främre stolpen. Alberis da Silva försökte täcka av vinkeln in mot Tobias Hysén som Daniel Hallingström bevakade och Allan Olesen hade andravågen att tänka på.

Att släppa in ett mål precis innan paus var illa nog, men att släppa in två får bara inte ske! Men det gjorde det. IFK bibehöll trycket efter en hörna från vänster, vände spelet på högerkanten, där Jesper Arvidsson inte lyckades stoppa Erik Salomonsson från att slå ett inspel. Kristian Bergström var inte heller på hugget för att täcka av vinkeln. Alberis da Silva följde med Tobias Hysén, men landslagsmannen skarvade vidare till Hannes Stiller som väl enkelt kunde vända bort Daniel Hallingström och peta in bollen invid den bortre stolpen.

Uppförsbacken inför den andra halvleken var därmed väldigt stor. IFK med en krävande publik med sig levde upp till guldaspirantstatus under de inledande fem minuterna på andra halvlek och Tobias Hysén kunde ha punkterat matchen men nicken tog som tur var i stolpen.

Vi tog sedan över spelet mer och mer och i den 68:e minuten blev nyss inbytte Oscar Möller nedvräkt strax utanför straffområdet av Kjetil Waehler som därmed fick sitt andra gula kort och blev utvisad. Jesper Arvidsson klippte till på frisparken och John Alvbåge tappade in bollen i mål.

Underbart! Vilken scenförändring. Det kändes verkligen som om vi skulle få med oss poäng och till och med kunna vända matchen. Med förmågan att rulla boll och hitta rätt med spelvändningar är vi normalt sett ett väldigt bra lag i numerärt överläge, men det visade vi tyvärr inte denna gång, då det blev för obeslutsamt och kanterna nyttjades inte. Det kändes verkligen som vi slarvade bort jätteläget till poäng och det var många poäng som gått oss ur händerna de senaste matcherna.

Efter tre raka förlusten sjönk vi till sjätte plats i tabellen.

Omg: 7 ÅFF – BK Häcken 0–3

Mot Häcken hoppades vi alla att vändningen skulle komma. Visserligen har göteborgslaget utvecklats starkt men hemma på Kopparvallen skulle vi ha en fin chans. Men efter den sämsta insatsen sedan Kopparvallens försågs med konstgräs blev det naturligtvis inga poäng. Det som smärtade mest var den viljelösa insatsen och avsaknad av plan B när bortalaget stängde uppspelsvägarna. Det fanns massor av ytor i djupled men de nyttjades inte och Häcken kunde vinna enkelt utan att behöva anstränga sig.

Även om den första halvleken var dålig så skapade inte bortalaget speciellt många målchanser och det var på ett väldigt försmädligt sätt som de gulsvartrandiga tog ledningen i den 25:e minuten. Jag har nämnt det många gånger förut – Spela tills bollen är död! Nu gjorde inte Anton Tinnerholm det. Han trodde att bollen skulle gå ut över kortlinjen. Men det räcker inte att tro. Waris Majeed lurade bort Anton och eftersom övriga ÅFF:are också slutat att spela kunde René Makondele raka bollen i mål. Redan innan bollen flög i en hög lyra till Waris var det ett otroligt passivt spel från vår sida. 

Ett skapligt försök gjordes i den andra halvleken och de våra fick i gång bra rull innan Magnus Eriksson kom till skott i vänsterinnerposition, men skottet gick tyvärr utanför. Istället kunde Häcken ställa om snabbt direkt på insparken. Christoffers Källqvist långa boll nickskarvade 178 cm långe René Makondele, medan den 6 cm längre Daniel Hallingström var passiv i situationen. Bruno Marinho störde också genom att först backa ned och såg ut att gå in i duellen men sedan gick han av någon anledning framåt. Bollen gick mot Andreas Drugge. Anton Tinnerholm tappade fokus på Dominic Chatto, vilket gjorde att Alberis da Silva fick ta täckning för det öppna passningsalternativet istället för att stöta fram på skytten. Jesper Arvidsson i sin tur var inte heller på tå. Drugge fick därmed all tid i världen för att ladda med sitt dykskott. Henrik Gustavsson var hämmad av sin magmuskelskada och nådde inte bollen. Fimpen bytte sedan och Gustav Jansson tog över mellan stolparna resten av vårsäsongen.

I den 87:e minuten punkterades matchen definitivt. Daniel Hallingström stötte på fel sida efter en långboll, Waris Majeed spelade tillbaka till René Makondele och Waris kunde sedan enkelt glida förbi Danne och kom helt fri. Gustav Jansson blev stillastående och det var bara att vika in bollen till höger.

Vi föll till nionde plats i tabellen efter den fruktansvört tunga förlusten.

Omg: 8 Malmö FF – ÅFF 2–1

Att det är svårt att ta poäng borta mot Malmö är inget nytt. Inte ens guldhjältarna på 1970-talet lyckades vinna någon allsvensk match där. Nu var vi dock väldigt nära en pinne men stöp oerhört smärtsamt i slutsekunderna.

De våra ställde upp på kampen på ett mycket bättre sätt än mot Häcken men offensivt vågade vi fortfarande inte hela vägen. Viktor Prodell fick en kalasmöjlighet att ge oss ledningen men hade tappat formen och var inte riktigt på tå för att styra in Magnus Erikssons fina inspel från vänster. Istället var Mathias Ranégie väldigt nära att ge MFF ledningen två gånger om strax innan pausvilan. Fjolårets skyttekung i Allsvenskan missade också i den andra akten men var ändå den spelaren som ödelade dagen för oss.

I den 67:e minuten var det färdigt. MFF etablerade spelet på vår planhalva. Oscar Möller och Tobias Nilsson satte för svag press på Erik Friberg som kunde lyfta in bollen bakifrån. Alberis da Silva låg i ryggen på Mathias Ranégie, men denne lobbnickade 0–1 över Gustav Jansson, som kom på mellanhand.

MFF hade chanser att avgöra men så länge vi bara låg under med ett mål fanns chansen. I den 88:e minuten tog vi möjligheten. Jesper Arvidsson spelade fram till Kristian Bergström som slog en perfekt djupledsboll till Oscar Möller. Möller såg ut att gå på patrull då han fick bollen mot vänster otäckt nära en motståndare, men Oscar är bra på riktningsförändringar och kan avsluta med båda fötterna. Bollen for mot oss bakom målet och stannade i målet! Det var en fantastisk glädje, men hur den kändes kan jag inte längre minnas för det var bara någon ond jävla makt som hånade oss.

Smällen blev så mycket värre då vi skänkte bort poängen genom att de våra gick bort sig i slutet. Nickstarka Wiltion Figureido hade bytts ut, men ändå fick kvarvarande Mathias Ranégie gå upp i stort sett ostört och nicka in det fasansfulla målet. Daniel Hallingström borde ha lärt sig att inte vara naiv i den duellen då Ranégie inte direkt lägger fingrarna emellan för att stångas i luftrummet. Gustav kunde också ha tagit nicken om han bara varit en hundradel snabbare i sin reaktion, men att inte ha press på inläggaren Miiko Albornoz var riktigt svagt. Petrit Zhubi tappade sin uppgift och Oscar Möller, som var närmast, ansträngde sig inte heller för att vara i vägen.

Efter den femte raka förlusten föll vi ned till tiondeplats och botten närmade sig. Vi hade bara två poäng ned till kvalplatsen (Syrianska) och fyra till direktnedflyttning (Gefle).

Fortsättning följer i del II – Vändningen och målen