17 poäng på 12
matcher ger oss en bra grund för att kunna spela ihop många poäng under hösten.
Efter en usel start 2010 fick vi jaga i stort sett hela året och när vi väl var
ovanför strecken så hade vi aldrig någon marginal nedåt. Men vad många har
glömt är att vi tog 10 poäng på fyra matcher i omgång 8–11 och redan där var
ovanför båda strecken.
Att vi sedan, mot många beskedliga motståndare, bara tog en
poäng på sju matcher var det som verkligen fällde oss. Det är därför fel att
säga att det bara var den usla starten som blev förödande, för när vi väl
kommit igång var det ju ännu svagare med en sådan usel sommar.
Förklaringen varför det gick åt skogen under sommaren var i
mångt och mycket en sliten spelartrupp. Den undermåliga försäsongen, främst på
grund av dåliga träningsförhållanden, gjorde att sanningen kom i fatt oss.
Efter kraftansträngningen att ta de där tio poängen fanns inte mycket energi
kvar. Uppbyggnadsträningen inför hösten fick i mångt och mycket ägnas åt
rehabträning. I klarspråk hade vi stora skadeproblem i backlinjen. Nye Steinar
Strömnes drogs med en sträckning när han kom och Bruno Marinho tvingades spela
högerback några matcher. Vi hade också alldeles för svagt motstånd vid
sommarens träningsmatcher och fick därmed inte upp tempot efter ett väldigt
långt uppehåll. Att Kopparvallen lades om till konstgräs gjorde också att vi
tappade favören av hemmaplan i förlustmatcherna mot GAIS och Örebro.
Helt annan trygghet
Läget nu två år senare är ett helt annat. Vi har haft en
mycket bra försäsong på vår fina inspelade konstgräsmatta och har i trygghet
byggt upp det hela dag efter dag, vecka efter vecka och månad efter månad. Vi
fick en kanonstart på serien och slapp därmed olyckskorparna. De sistnämnda
fick dock lite luft under sina vingar i de fem efterföljande förlustmatcherna,
men har tystats efter åtta poäng på de fyra senaste fajterna. Efter det täta
matchandet finns förstås en del slitna spelare men läget är avsevärt mycket
bättre än 2010 och träningsmatchen mot Gefle den 20 juni i Dalarna blir en bra
värdemätare.
Vi har nu fått en lucka ned till kval- och
nedflyttningsplatserna. Vi är absolut inte på säker mark, det är man inte
förrän det är omöjligt för lagen under strecken att komma ifatt. Poängen ner
ger ändå ett visst andrum att jobba på oförtrutet enligt den spelmodell som har
byggts upp sedan hösten 2010. Vi hade även innan dess en offensiv prägel med
hög press, men fegade ur när vi skulle entra den stora scenen. Med en lägre
press blev vi passiva och då föll hela spelidén ihop.
Jag var inte direkt orolig för att vi skulle falla i samma
fälla igen. Indikationerna från ledarhåll var också tydliga att den
passningsorienterade spelmodell med hög press skulle bibehållas även i
Allsvenskan. Det fick vi ju också ett kvitto på i inledningen på Behrn Arena,
med en fantastisk start där vi tryckte tillbaka Örebro fullständigt och gick
ifrån till 2–0.
Sedan har det fortsatt enligt samma modell, även om det
hackat ibland, men det gör det för alla lag och vi har inte fallit ur ramen
helt. Det är bara vid matchen mot Häcken som vi var helt borta. Märkligt nog hade
vi störst bollinnehav i den matchen (59–41), men det berodde på att Häcken fick
ledningen och bevakade den utan att anstränga sig då vi hade bollen men
transporterade den långsamt.
Totalt sett har bollinnehavet varit jämnt med motståndarna (49–51),
vilket är en stor förändring mot Allsvenskan 2010, då vi hade mindre
bollinnehav. På Kopparvallen har vi övertaget med 56–44, medan vi har haft
mindre boll på bortaplan, 42–58.
Poäng i rätt matcher
2010 förlorade vi fel matcher men det var ändå bara
målskillnad som skiljde oss från Gefle (som kvalade sig kvar). Hade vi stället
vunnit båda matcherna mot Gefle hade vi varit 12 poäng före dem. Närmast över
kvalstrecket återfanns AIK, Halmstad och GAIS. Vi tog endast en poäng var av
dessa lag. Om vi istället vunnit båda matcherna mot AIK, som i sluttabellen var
sex poäng för oss, hade vi varit tre poäng före dem.
Dessa så kallade sexpoängsmatcher är alltså mycket viktiga
och det känns av denna anledning skönt att vi nu har tagit poäng i ”rätt”
matcher för att hålla bottenlagen, och de förväntade bottenlagen, så långt
ifrån oss som möjligt. Vi har vunnit mot kvartetten i botten (Kalmar, Gefle och
GAIS på Kopparvallen och Örebro på Behrn Arena). Vi vann också hemma mot
Syrianska, som förvisso ligger i mitten av tabellen, men som säkerligen kommer
att få slåss för sitt kontrakt. Djurgården och Norrköping lär också få fajtas i
de nedre regionerna och därför känns det bra att vi tog en pinne mot dem på
bortaplan.
Hemmaplan/bortaplan
På hemmaplan har vi, som väntat, varit fortsatt starka och
tagit 12 poäng på 6 matcher vilket innebär 2 pinnar per match i snitt.
Fortsätter vi i samma stil skulle vi få ihop 30 hemmapoäng vilket givetvis skulle
vara kanon. Utanför Fotbollens Mecka har vi däremot bara plockat in 5 poäng,
men dessa pinnar är mycket viktiga, tre mot Örebro, en mot Djurgården och en
mot Norrköping. Att ta poäng borta mot Göteborg och Malmö är inte lätt, och
även på Strandvallen har gäckat oss problem de senaste åren.
Förra året ställde naturgrässpelet till det för oss på
våren, men i år är det bara mötet med Mjällby som avgjort försämrade
möjligheten att spela vårt spel. De kortklippta, vattnade gräsplanerna i
Göteborg, Malmö och Stockholm har varit av god kvalitet och då skiljer sig inte
spelet från vårt fina konstgräs speciellt mycket.
Många fina mål
Förra året gjorde vi många fina spelmål. Jag skrev det redan
då att vi skulle lyckas med det i Allsvenskan också om vi bara trodde på det.
Och när vi gjort det har också dessa fina mål kommit. Den patenterade skärande
markpassningen från egen planhalva, möte, skarv, ny position och genomrullning,
inspel och skarv i mål har låtit tala om sig även i den högsta serien, flera
gånger med Magnus Eriksson, Kristian Bergström och Viktor Prodell som utförare
av de tre sista momenten. Detta är ögongodis för oss och vittnar om hög
lagmässig som individuell klass.
Nämnda trio ligger bakom våra allra flesta mål, men vi har
även en bredd på målskyttet som de flesta andra allsvenska lagen saknar. Vi har
tillsammans med Göteborg flest allsvenska målskyttar, tio stycken. Men ingen av
Göteborgs spelare har gjort fler än tre mål. Viktor Prodell har gjort sju och
Magnus Eriksson fyra. Vi har alltså både topp och bredd i målskyttet vilket tyder
på en väldig offensiv styrka.
Totalt sett har försvararna svarat för 5 mål: Jesper
Arvidsson 3, Daniel Hallingström 1 och Alberis da Silva 1. Samtliga ”försvarsmål”
har uppkommit efter fasta situationer.
Mittfältarna har gjort 4 mål (Petrit Zhubi 2, Amir Suljic 1
och Kristian Bergström 1) och svarat för 10 assist (Kristian Bergström 5,
Tobias Nilsson 3 och Bruno Marinho 2).
Anfallarna har gjort 13 mål (Viktor Prodell 7, Magnus
Eriksson 4, Oscar Möller 1 och Mattias Mete 1) och spelat fram till 5 mål:
(Magnus Eriksson 2, Oscar Möller 2 och Viktor Prodell 1).
Magnus och Viktor är med sina 11 mål Allsvenskans näst
hetaste duo efter Häckens Waris Majeed och René Makondele som gjort sannslösa
20 mål tillsammans.
Fasta situationer
Motståndarna hade respekt för våra omställningar och fasta
situationer innan säsongen började, men faktum var ju att vi inte var
överdrivet starka på fasta situationer under fjolåret. Vi fick ändå en fördel just därför att motståndarna ”trodde” att vi
var starka på fasta. Så här långt har vi också varit det, men de flesta fasta
målen har kommit efter frisparkar (sex stycken). Efter hörna har vi bara gjort
ett mål och det var först i andravågen som bollen sköts in mot Örebro. Direkt
på hörna har vi alltså inte gjort något mål. Där finns helt klart
förbättringspotential, då hörnorna inte slagits in med tillräckligt kvalitet.
Med Tobias Nilsson hoppades vi på bättre utdelning på hörnorna och
förhoppningsvis kommer Tobbe in i laget igen och får förtroendet på
vänsterhörnorna. De ofta förekommande ”ballonghörnorna” från Kristian Bergström
är svåra att göra mål på.
Egentligen är det märkligt att frisparkarna har varit så
mycket bättre, varför har jag ingen riktigt bra förklaring på och det är något
att fundera på inför hösten.
Vi har tilldömts en straff och den satte Magnus Eriksson.
Med snabba djupledslöpningar in i straffområdet borde vi kunna få fler
straffar. Petrit Zhubi och Anton Tinnerholm ”fixade” straffen och är rätt typ
av spelare för att få straffar. Oscar Möller är också en sådan spelare men har
inte fått så mycket speltid. Magnus Eriksson skulle också kunna få med sig
straffar men faller ofta lite för lätt i andra situationer och har därmed
ögonen på sig.
Många insläppta mål
också
Vi gläds förstås åt de 22 gjorda målen, men är inte lika
glada åt de 19 som vi har släppt in. Vi har släppt in en hel del mål från
centralt håll där vi känts ihåliga ibland. Bruno Marinho i fin form gör det
strålande som stötande, men bakom honom har det varit tunt när vi åkt på en
omställning. Tobias Nilsson och Christoffer Karlsson trodde jag skulle slåss om
den positionen, men Tobbe har mest fått spela till höger (i början eftersom det
saknades högerspelare) och Stoffa har inte fått chansen. Amir Suljic är den som
oftast har fått den rollen. När vi är spelförande har han klarat den rollen
okej, men inte när vi åkt på en omställning. Överhuvudtaget har det sett
ofokuserat ut på många håll, även från de mer rutinerade spelarna, så som
Kristian Bergström, när vi åkt på en omställning mot oss. Det gäller att vara
alert, ha koll på sin närmaste motståndare och säkra upp hemåt. Tyvärr har vi
åkt på många sådana mål, även från båda kanterna.
En lösning för att bli stabilare på mitten skulle kunna vara
att ha fem man på mitten tycker säkert några. Jag säger nej, av den enkla
anledningen att vi har gjort fler mål än vad vi släppt in (även från centralt
håll). Det är svårt att gasa och bromsa samtidigt. Mitt val är enkelt –
fortsätt att gasa!
Om Christoffer Karlsson lämnar oss i sommar måste vi förstås
hitta en ersättare på innermittfältet, men en riktigt tuff, rutinerad pådrivare
är inte lätt att finna för en rimlig penning. Högermittfältare har vi ju också
bara en naturlig i Petrit Zhubi och det skulle också sitta fint med en sådan
förstärkning, för att eftersträva den optimala truppen med två naturliga
spelare på varje position.
Sedan finns det ju spelare som utmärkt sig på ett mycket
positivt sätt i Allsvenskan så som Alberis da Silva, Viktor Prodell och Magnus
Eriksson, som kan vara intressanta för andra klubbar. Om någon av dessa
försvinner måste de givetvis ersättas. På sikt måste vi sälja spelare då och då
för att hoppet bland spelarna ska finnas att komma till någon större
utlandsklubb. Och framför allt för att vi ska få in mer likvida medel för att
växa som förening.
Förhoppningen är ändå att vi kan hålla en låg spelaromsättning
för att kunna spinna vidare på den kontinuitet som vi haft de senaste åren.
Många nyförvärv
Vi införskaffade hela sju spelare inför den här säsongen.
Det har varit lite gnäll på att de inte levererat som vi hoppats och i
genomsnittselvan är det bara Tobias Nilsson som slagit sig in. Får Tobbe bara
chansen centralt tror jag att han kommer ta ett rejält kliv i höst. Allan
Olesen och Petrit Zhubi har växt in i laget efterhand. Det känns som Allan
kommer konkurrera rejält med Anton i höst och om Petrit skärper sin defensiv är
han mitt givna val till höger.
Anskaffningen av Tom Pettersson har haft en stor påverkan för
att Alberis da Silva lyft sig enormt. Tom borde kanske få chansen istället för
Daniel Hallinström vid tillfälle, men lagledningen är säkert lite rädda att
ställa upp med två stötande mittbackar. Tom är också ett alternativ för att ta ett
steg fram som balansspelare på mittfältet.
Längst fram har det varit mördande konkurrens för Mattias
Mete, men nog hade vi hoppats på mer engagemang i matcherna. Målet mot
Norrköping kan dock förhoppningsvis tända 25-åringen. Som forward har man ju
skapliga chanser att visa upp sig via inhopp för att sedan kunna sno åt sig en
plats i startelvan.
Emmanuel Dogbe är ett förvärv på sikt och Alain Junior Ollé
Ollé har inte levererat som vi hoppats.
Att alla sju nyförvärven skulle slå igenom direkt var ju
inte möjligt. Inte ens de stora klubbarna som lägger ner mångmiljonbelopp
lyckas med det och då är det ju inte heller rimligt att vi ska göra det fullt
ut med betydligt mindre finansiella resurser. Om alla sju dessutom gått in i
startelvan så hade det varit ett dåligt betyg till de spelare som vi hade
innan, men nu är det ju tvärtom. Stommen i laget är densamma som vi haft de
senaste åren, spetsat och breddat för varje säsong.
Bred trupp
Vi har nu en så pass bred trupp så att vi kan ställa över
spelare, som tidigare varit givna, för någon match. Det kan vara nödvändigt när
spelschemat är tätt och ingen spelare i världen är på topp vid samtliga
matcher. Spelmässiga svackor är en naturlig del. Detta är en omställning för
såväl spelare som ledare. Till viss del har vi sett en förändring att våga
ställa över spelare, men förändring kunde ha skett i något högre utsträckning
för att optimera slagkraften. Det gäller att våga ställa över spelare som fått
slut på bränslet och inte presterar när det finns någon het på kö. Att nyttja
den positiva energin ger hopp åt andra att få chansen om man gör bra ifrån sig,
samtidigt som ingen ska känna sig given i laget. Det är samtidigt en svår
balansgång. Det kan vara bra att få förtroende att kunna göra en dålig match
för att få kontinuitet vilket på sikt ger bra prestationer på sikt. Problemet
uppstår om vissa spelare kan göra flera dåliga matcher i rad och ändå är kvar i
startelvan medan andra ryker så fort de gjort en dålig match.
Vi har också hela sju spelare som ligger på
avstängningsläge: Daniel Hallingström, Alberis da Silva, Anton Tinnerholm,
Kristian Bergström, Bruno Marinho, Alain Junior Ollé Ollé och Magnus Eriksson.
Detta innebär att andra kommer att få chansen när avstängningarna väl kommer
och då gäller det att vara på tå.
Totalt sett har vi dragit på oss 16 gula kort. Bara AIK (15)
och Kalmar (12) har dragit på sig färre. Men vi har redan fått två röda kort
(Anton Tinnerholm och Alberis da Silva) och ligger därmed sjua i Fair-playligan.
Bra spelschema
Höstens spelschema blir inte lika tätt som vårens. Vi börjar
med en match i veckan de första sju omgångarna, sedan följer ett två veckors
långt landslagsuppehåll i mitten på augusti, där också årets enda match i
Svenska Cupen kommer att spelas (på bortaplan mot ett lag från lägre division).
Efter ytterligare två matcher väntar VM-kvaluppehåll i början på september. Ett
tätare schema följer sedan med fem matcher på tre veckor innan nästa
VM-kvaluppehåll infinner sig i mitten på oktober. Vi avslutar sedan tufft med
fyra matcher på två veckor.
De tre första matcherna efter EM-uppehållet spelar vi på
konstgräs, vilket är bra för att vi ska komma igång igen och få flyt i spelet.
Vi avslutar också serien med fem raka konstgräsmatcher i oktober och november,
vilket också är tacknämligt då planerna kan bli tunga och svårspelade. Även om
vi har en tuff avslutning med tre täta matcher så har vi det inte värre än
någon annan. Två hemmamatcher mot Mjällby och Sundsvall följs av en kort resa
till Borås för möte med klara (?) mästaren Elfsborg.
Goda chanser att nå
publikbudget
Det är på ett fantastiskt sätt ”Nya Kopparvallen” har växt
fram. Vi har nu verkligen en arena att vara stolta över, förutom flaggstängerna
och näten på kortsidorna som fortfarande skändar. Publika faciliteter som fler
och bättre kiosker och toaletter ökar komforten liksom läktarnas beskaffenhet.
Publikt sett har vi haft en bra vår med ett snitt på
3 913 åskådare per match. Av hävd brukar vi inte locka de där stora
skarorna av människor till vårmatcherna och vädret var inte riktigt med oss i
inledningen. Bottennappet var Gefle hemma då endast 2 863 personer kom,
men senaste hemmamatchen mot Kalmar sågs av fina 4 932 åskådare.
I Allsvenskan 2010 hade vi ett snitt på 3 567 personer efter
12 omgångar. För hela säsongen nåddes sedan snittet 4 004. I fjolårets
Superettan hade vi 2 181 efter 12 omgångar och snittet landade sedan på
2 639. Med en liknande procentuell ökning som de senaste två åren hamnar
vi i år på cirka 4 500 åskådare/match vilket också är den budgeterade
siffran.
Detta känns också realistiskt då vi har många fina
publikmatcher framöver. Vi börjar med match på Kopparvallen lördagen den 30
juni mot överlägsna serieledaren Elfsborg, där Anders Svensson också kommer
direkt från EM. Lördagen den 14 juli kommer AIK på besök. Förhoppningsvis
kommer också folk och stöttar i ”lillderbyt” mot Örebro den 27 juli, även om
det är en fredag.
En månad senare väntar det större derbyt mot Norrköping och
den matchen lär bli utsåld långt innan matchdag, vilket innebär över 8 000
åskådare. Att många sponsorer ville ha affärskort och baskort till den matchen
är förståligt. Naturligtvis skulle man önska att alla som vill ha sittplats
skulle få plats, men så är inte fallet. Och utan sponsorer skulle vi inte
överleva, så enkelt är det. Fortfarande finns många ståplatser kvar och det är
ju så fotboll ska upplevas på riktigt. Det är bara att hoppas att Svenska
Fotbollförbundet och SEF förstår det. Vill man ändå försäkra sig om sittplats
är det bästa sättet naturligtvis att skaffa säsongskort.
Vi möter senare också Malmö (17/9), Djurgården (26/9) och
Göteborg (6/10) på Kopparvallen, vilka också är potentiellt stora
publikmatcher, som snittade 6 000 åskådare 2010. Avslutningshemmamatcherna
mot Mjällby (28/10) och Sundsvall (datum ej klart) hänger på hur mycket
matcherna gäller.
På bortaplan har vi Allsvenskans tredje högsta publiksnitt
på hela 9 757 åskådare, vilket ytterligare påvisar det stora intresset för
vår klubb. Endast Göteborg (10 873) och Djurgården (10 260) har högre
snitt. Naturligtvis höjs vårt snitt av derbyt på Parken men även Göteborgs av
derbyn mot Elfsborg och GAIS, samt Djurgårdens av råsundaderbyt mot AIK.
När vi spelar som
bäst håller vi riktigt hög klass
Vi visade redan på försäsongen att vi skulle bli att räkna
med och tog nio poäng mot fem allsvenska lag och i seriespelet har vi tagit tio
poäng mot dessa lag, genom segrar mot GAIS, Syrianska och Kalmar samt en poäng
borta mot Norrköping.
Vi har stundom spelat mycket bra fotboll som större delen av
6–1-matchen mot Gefle, men även den andra halvleken mot Kalmar var strålande.
Första halvleken mot Örebro och stora delar av matchen mot Syrianska var också
bra. Stundom spelade vi också bra mot GAIS och glimtade till mot Helsingborg
och Djurgården.
Det bästa spelet (och de bästa resultaten) når vi när våra
spelare vågar framåt, löper och ger flera alternativ till bollföraren. Ett gott
tecken är när vi börjar sätta snurr på bollen i backlinjen, då öppnar sig
alltid spelvägar när motståndarna tvingas till överflyttningar. Kan vi därefter
utnyttja spelvändningarna till ett varierat spel med instick och bollar på
djupet, blir vi svårlästa och därmed väldigt svåra att stoppa i både direkta framstötar
och andravågsattacker. Det defensiva spelet faller också på sin plats när
passningsspelet sitter och vi får avslut på anfallen. Hackar däremot passningsspelet
vågar vi inte flytta fram positionerna och då blir passningsalternativen färre.
Trots att det finns en del att jobba på ligger vi på en fin
sjätteplats i Allsvenskan. Målet om förnyat kontrakt står kvar och vi ska inte
sväva iväg, men vi har naturligtvis ett jätteläge att göra en bra säsong om
alla bara är fokuserade och gör sitt yttersta. Och framförallt – fortsätta att
gasa!
Fortsättning följer i del V - Motståndarna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.