Årskrönikan 2012 – en säsong att vara stolt över

Del VI – Spelartruppen

I den sjätte delen av vårkrönikan tittar vi närmare på spelartruppen.

Inte vid något tillfälle hade vi haft samma startelva två matcher i rad under de 12 första omgångarna och det berodde främst på att lagledningen hade förändrat backlinjen inför varje match, vilket de oftast tvingats till. Under omstarten (omgång 13–15) hade vi exakt samma startelva tre matcher i rad vilket resulterade i sju poäng och 10–4 i målskillnad. Men det var enda gången som startelvorna var densamma. På hösten förändrades inte backlinjen lika ofta men på mittfältet skedde många förändringar under hela säsongen.

Spelarstatistik från säsongen i Allsvenskan finns här

(Klicka i bilden för bättre skärpa)

Målvakterna

För första gången sedan 1990 hade vi riktig konkurrenssituation, då var det Håkan Sandberg som utmanade Stefan Bengtsson i division II. Nu var det Gustav Jansson som utmanade Henrik Gustavsson om målvaktsplatsen i Allsvenskan. Fimpen åkte på en magmuskelskada i hemmamatchen mot Häcken i den sjunde omgången, vilket förstås var väldigt trist. Men Gustav tog tillfället att visa vilken duktig målvakt han är och höll platsen mellan stolparna även då Fimpen var tillbaka från sin skada, men Henrik Gustavsson tog tillbaka målvaktsposten de nio sista matcherna.

Henrik Gustavsson har varit vår förstemålvakt sedan 1998 och hade sedan dess bara missat tio seriematcher och maximalt tre per säsong. I den 115:e raka seriematchen tvingades dock Fimpen kliva av efter en magmuskelskada i hemmamatchen mot Häcken. Dessförinnan gjorde 36-åringen det bra och med konkurrenssituationen med Gustav, efter skadan, taggade Fimpen upp ännu ett snäpp och blev allt bättre de senaste av de nio matcherna som han avslutade. Henrik hade en räddningsfrekvens på 73 % att jämföra med 74 % i Superettan i fjol och 72 % i Allsvenskan 2010. Henrik kom på delad 12:e plats sett efter räddningsprocent av de målvakter som vaktat målet minst tre matcher. Totalt blev det 16 matcher i Allsvenskan, vilket innebär totalt 576 matcher i ÅFF-tröjan totalt. 413 av dessa är i serie- och kvalspel, vilket är flest i föreningens historia. Fimpen har spelat 46 matcher i Allsvenskan och det är bara två målvakter (Ulf Blomberg och Thomas Wernersson) som spelat fler allsvenska matcher för ÅFF.

Gustav Jansson, som kom från Värmbol 2010, hade inför säsongen bara spelat två tävlingsmatcher i Svenska Cupen och ett antal träningsmatcher. Men Gurra hade utvecklats för varje år och han fick vakta målet mot allsvenskarna Mjällby, Kalmar och Norrköping under vinterns träningsmatcher. Jag var aldrig orolig när Gustav fick träda in i spel. Mot Häcken var matchen i stort sett körd när Gustav kom in. I första startmatchen (borta mot Malmö) borde 26-åringen ha tagit det första målet, men agerade sedan riktigt bra. Med bra blick för spelet och sin stora räckvidd vann han respekt så väl i luftrummet som med fina räddningar. Det offensiva spelet blev också mycket bättre, med bra, säkra och precisa ut- och insparkar. Gustav Jansson hade en räddningsfrekvens på 66 % (delad 22:aplats i Allsvenskan) i sina 15 matcher.

Thomas Thudin värvades under maj som tredjemålvakt från Väsby United där 39-åringen hade spelat i Superettan. Detta var på gång redan innan Fimpens skada, men skyndades på extra.  Det var viktigt att ha en backup på målvaktssidan för att ha två bra målvakter i träning, men avtalet är inte förlängt.

Kommentarer om målvakterna

Eftersom Gustav Jansson fått värdefull allsvensk rutin och vi har en riktigt intressant konkurrenssituation på målvaktssidan står vi mycket väl rustade inför den kommande säsongen. Henrik Gustavsson har förstås mest rutin och är fortfarande kvickare och bättre offensivt, men Gustav är bättre i luftrummet och har förbättrat alla övriga egenskaper.

Försvaret

Steinar Strömnes (9 startmatcher) lämnade, men högerbacken Allan Olesen och mittbacken Tom Pettersson och tillkom till denna säsong. Vi hade därmed en starkare försvarsbesättning än på mycket länge med fin konkurrens om mittbacksplatserna i och med fyra fullgoda mittbackar, vilket behövdes då Erik Moberg drogs med en långtidsskada större delen av säsongen.

På högersidan har vårt lag blivit allt starkare. Daniel Hallingström har därmed kunna användas på sin bästa position som mittback de två senaste säsongerna. Anton Tinnerholm har utvecklats till en mer naturlig högerback med Allan Olesen som en mer defensiv och rutinerad backup.

Backlinjen förändrades inför varje match innan EM-uppehållet. Lagledningen tvingades till förändringar flera gånger på grund av skador och avstängningar, men de valde också att förändra för att komponera ihop ett slagkraftigare mittfält där Anton Tinnerholm flyttades upp som högerbräddare ett par matcher. Tom Pettersson flyttades också upp som innermittfältare några matcher under sluttampen.

Anton Tinnerholm, Daniel Hallingström, Alberis da Silva och Jesper Arvidsson utgjort den vanligaste försvarslinjen innan EM-uppehållet med fem startmatcher tillsammans (men kvartetten spelade ingen match från start därefter). Från omgång 13 utgjordes istället den mest frekventa backlinjen av Anton Tinnerholm, Daniel Hallingström, Tom Pettersson och Jesper Arvidsson (nio startmatcher).

Allan Olesen, Daniel Hallingström, Alberis da Silva och Jesper Arvidsson startade i backlinjen i omgångarna 24–28.

Daniel Hallingström bildade mittlås tillsammans med Alberis da Silva i 17 matcher (varav 10 innan EM-kvaluppehållet). Daniel och Tom Pettersson bildade mittlås i 10 matcher (varav 9 efter EM-kvaluppehållet).

Daniel Hallingström & Allan Olesen bildade mittbackspar hemma mot Helsingborg i omgång 5.

Alberis da Silva & Tom Pettersson var mittlås borta mot AIK i omgång 16 (då Danne var avstängd).

Daniel Hallingström & Erik Moberg var mittlås borta mot Elfsborg i sista omgången.

Daniel Hallingström spelade totalt 29 matcher som mittback, Alberis da Silva 18, Tom Pettersson 11 samt Allan Olesen och Erik Moberg en vardera.

Anton Tinnerholm spelade högerback i 20 startmatcher och Allan Olesen i 10.

Jesper Arvidsson spelade vänsterback i 28 startmatcher och Tom Pettersson i 2.

Summa summarum hade vi sju försvarsspelare av allsvensk klass, varav sex fick gott om speltid. Erik Moberg kom också tillbaka efter långtidsskada under slutet av säsongen.

Anton Tinnerholm har utvecklades starkt i Superettan 2011 och tog ytterligare ett kliv denna säsong vilket visar att han definitivt är av allsvensk kaliber. 21-åringen var lite mer återhållsam i offensiven under våren men kom fram allt oftare efter EM-uppehållet. Sitt första allsvenska mål gjorde Anton hemma mot Elfsborg och det blev också tre assist under säsongen (en hemma mot Elfsborg och två borta mot Sundsvall). Det var förstås en besvikelse att Anton inte fick chansen i U21-landslaget när Magnus Eriksson och Tom Pettersson fick det. Tinnerholm mattades lite under hösten och fick se sig utkonkurrerad av Allan Olesen under några matcher. Säsongen var lite för ojämn (speciellt i defensiven) för att betecknas som en toppsäsong och på topp ska man förstås inte vara vid 21 års ålder. Med en riktig allsvensk säsong i ryggen ska det bli väldigt intressant att följa Antons utveckling den kommande säsongen.

Efter att ha ”tvingats” ut på högerkanten under många år har Daniel Hallingström fått spela in sig på sin favoritposition som mittback under de två senaste säsongerna, vilket har varit nyttigt både för Danne och vårt lag. Daniel agerade riktigt bra i början av säsongen samt efter EM-uppehållet då han vågade trycka fram i ryggen på motståndaren, men begick lite för många misstag innan EM-uppehållet och under avslutningen av serien (då han var mer passiv). På det stora hela är 31-åringen viktig med sin rutin och leder styrkorna bra när det flyter på. Danne nickade också urläckert in 1–0 hemma mot GAIS. 457 matcher och 39 mål i ÅFF-tröjan varav 326 seriematcher och 29 seriemål, talar sitt tydliga språk. Med en stabilare omgivning både i backlinjen och på mittfältet blir Daniel en viktig härförare även framledes.

Alberis da Silva var uträknad av många inför säsongen. Under senare år har brassen agerat ojämnt och blandat strålande insatser med mindre bra. 28-åringen gav svar på tal och gjorde en väldigt bra vårsäsong och begick då knappt några misstag. Alberis firade många triumfer med sin fina tajming i huvudspelet och blev mycket tryggare i markspelet. Med ökat självförtroende vågade da Silva stöta fram vilket är så viktigt i Allsvenskan. Olyckligt nog åkte Alberis på en vadskada i träningsmatchen borta mot Gefle inför den allsvenska omstarten, vilket innebar en månads frånvaro och efter att Tom Pettersson börjat storspela dröjde det till slutet av säsongen innan Alberis återtog sin plats i mittförsvaret och då var inte brassen lika vass som under våren. Hemma mot Gefle gjorde Alberis sitt första allsvenska mål, fin nick efter frispark. Det var riktigt skönt att få en bekräftelse på Alberis slagstyrka i Allsvenskan och förhoppningsvis får brassen vara skadefri under 2013.

Tom Pettersson såg ut att vara nyförvärvet som skulle gå rakt in i startelvan. Mittbacken spelade också en hel del försäsongsmatcher med gott betyg och ingick i startelvan i premiären borta mot Örebro. En stukad fot och en Alberis da Silva i storform gjorde sedan konkurrensen svår, men 22-åringen tog verkligen chansen när Alberis blev skadan i omstarten efter EM-uppehållet, vilket tog honom till en ordinarie plats i U21-landslaget. Fem fulltidsmatcher blev det i landslaget med gott betyg. Den bästa matchen gjorde Tom borta mot Italien i playoffspelet som Sverige till sist föll i med sammanlagt 2–4. Det internationella spelet är förstås viktigt att ta med sig in i framtiden och visade vilken hög kvalitet Tom besitter. Förhoppningen är att han oftare når den höga klassen och blir mer taktiskt slipad under den kommande säsong, för det var lite för många misstag stundom som orsakade baklängesmål. Under slutet av säsongen återtog Alberis sin mittbacksplats, men då visade Pettersson sin kapacitet som defensiv innermittfältare på ett bra sätt. Tre mål blev det också under den goda allsvenska debutsäsongen. Tom är en mycket intressant spelare som verkligen törs attackera, precis som Alberis, och han har en riktigt skarp vänsterfot som lämpar sig väl för att sätta igång snabba anfall. Lite mer muskler skulle dock behövas för att stå emot bättre i duellspelet.

Jesper Arvidsson har varit vår givne vänsterback sedan 2007 (missade bara en match denna säsong) och har tillfört vårt spel en extra dimension med sin offensiva prägel. Även denna säsong låg Jeppe bakom många av våra gjorda mål – 14 stycken var han inblandad i på ett eller annat sätt. 27-åringen gjorde tre mål på de första sex matcherna, två frisparkar direkt i mål (GAIS och Göteborg) samt ett skott på retur (Örebro). Sedan blev det inget mer mål men väl en assist. Defensivt var Jeppe, föga överraskande, den spelare som var inblandad i flest baklängesmål – 18 stycken. Man får ta det onda med det goda när det gäller Arvidsson, vilket Djurgården kommer att få erfara. För efter sex säsonger 220 matcher och 22 mål, varav 166 seriematcher och 18 seriemål, lämnar nu Jesper oss. Precis som Haris Radetinac visade han inte vår klubb sin uppskattning för den fotbollspelare han utvecklats till genom att gå som bosmanfall, vilket förstås är riktigt trist gjort.

Allan Olesen kom in sent i laget och 30-åringen hade en bit upp till fysisk toppform men efterhand fick den välmeriterade dansken, med 176 matcher i Superligaen, allt mer speltid. Under våren blev det bara tre startmatcher, men Allan knep en ordinarie plats som högerback de sju sista omgångarna (även om han var avstängd i den näst sista matchen). Olesen löste de flesta situationerna på ett bra sätt genom att kompensera det inte allt för kvicka steget med sin rutin att förbereda sig väl innan besvärlig situation uppstod, men kunde ibland vara lite ofokuserad. Nu när Allan kommit in i laget under säsongen kan han förhoppningsvis växla upp och vara ännu mer stabil under den kommande säsongen. Även vid sidan av planen är Allan en god lagspelare med sin rutin och sinne för humor.

Erik Moberg har varit vår främste försvarsspelare över tid sedan han kom till ÅFF 2008, men under hösten 2011 råkade mittbacken ut för en mycket efterhängsen skada som inte ville ge med sig. Det handlade om en skadad sena i sittbenet som spökade och trots ett otal olika behandlingar skedde länge ingen bättring. Under slutet av säsongen kom dock 26-åringen tillbaka, gjorde några inhopp och spelade från start i epilogen mot Elfsborg. Det var en skön bekräftelse att göra en så pass strong insats mot guldlaget trots så lång skadefrånvaro. I Erik Moberg har vi ett riktigt gott sparkapital som vi nästan inte har nyttjat alls på en och en halv säsong. Förhoppningsvis kan Moberg slippa besvären framöver och komma tillbaka till den höga kvalitet som han besitter, med stor pondus i huvudspelet samt följsamhet och brytsäkerhet i markspelet.

Andreas Johansson hoppade in mot Qviding hemma 2011 men det blev det enda serieframträdandet, i varje fall för denna sejour. 21-åringen fick en hel del speltid under träningsmatcherna och gjorde också sitt första A-lagsmål i ÅFF-tröjan hemma mot Värnamo. Under denna säsong satt Andreas på bänken i tio matcher men fick aldrig komma in. Ante har varit en viktig spelare i U21-laget men utvecklingen gick inte framåt tillräckligt mycket och karriären får fortsätta på annat håll, där grebokillen förhoppningsvis får fart på karriären igen.

Kommentarer om försvaret

Vi släppte in 48 mål under säsongen vilket bara var tre färre än när vi åkte ur Allsvenskan 2010 och 17 mål fler än i Superettan 2011. Facitet var godkänt tack vare att vi gjorde lika många mål, men bortsett från det släppte vi förstås in för många mål för att man ska vara nöjd med försvarsspelet. Vi släppte in väl många enkla mål och målsättningen förstås är att decimera dessa till kommande säsong.

Precis som i Superettan i fjol gjordes 9 mål gjordes av våra backar (Jesper Arvidsson 3, Tom Pettersson 3 samt Daniel Hallingström, Alberis da Silva och Anton Tinnerholm ett vardera). Försvararna svarade också för 5 assist (Anton Tinnerholm 3, samt Jesper Arvidsson och Allan Olesen en vardera). 2011 svarade våra försvarare för 8 assist i Superettan. Motsvarande siffror för 2010 var 5 mål och 3 assist från våra försvarare.

Precis som 2011behövde ingen mittfältare plockas ned i backlinjen, vilket vittnade om en bra bredd. Spelarna höll sig i skinnet och vi fick inte flera förvarsspelare avstängda samtligt vilket var nog så viktigt. Totalt var det bara sex gånger som någon av våra försvarsspelare drabbades av avstängningar, vilket visade på bra disciplin samtidigt som det kan antyda lite för stor försiktighet att gå in i kampen.

Två försvarsspelare lämnar alltså föreningen och två nya spelare är klara för kommande säsong.

Andreas Dahlén är en av få spelare i vår förenings historia som har tidigare erfarenhet från många allsvenska matcher. 30-åringen har spelat 78 matcher på högsta svenska nivå och det var i Gefle (2007–2009) som den stora utvecklingen skedde. Andreas gjorde det också bra till en början i den tyska andraligan och spelade totalt 32 matcher. Sista säsongen 2011/12 gick det trögare och i återkomsten till Allsvenskan och Djurgården kom Dalle väl sent till laget och var dessutom skadedrabbad. Vänsterbacken spelade 19 matcher i allsvenskan varav 16 från start, men kom aldrig riktigt till sin rätta i DIF under säsongen.

Jag har sett Andreas för lite för att ha en klar uppfattning om honom som spelare, men att han mer är lik Allan Olesen än Jesper Arvidsson i sitt uppträdande på planen är bedömningen efter hans egen syn på sig själv och andras kommentarer om honom. Defensiven går före offensiven. Jag tror att det kommer passa oss bra. Vi har släppt in för många mål från Jespers vänsterkant och Arvidssons ibland slarviga positionsspel har ställt till det för hela försvarsarbetet. Nu hoppas vi på större fokus och noggrannhet på vänsterkanten.

Andreas Dahlén har tidigare spelat på mittfältet och är förstås inte oäven offensivt. Det återstår dock att se om han kan avlasta Jesper Arvidssons offensiva egenskaper. Det är tänkvärt att vårt offensiva spel kommer att få en liten annorlunda prägel med omställningsspel mer genom mittfältare och forwards.

Pontus Nordenberg värvades från Nyköpings BIS redan under sommaren (och han går på Fotbollsgymnasiet i Åtvidaberg) men var utlånad under hösten till bissarna. Den 17-årige vänsterbacken spelade 21 matcher när Nyköping tog klivet upp i ettan och valdes till tvåans bäste spelare i division II under säsongen.  Pontus tullhör också U95-landslaget. Pontus är stor för sin ålder (183 cm lång och 85 kilo tung) och har fina egenskaper, men behöver spetsa sin snabbhet vilket han förstås har tid på sig att förbättra. Självklart kan vi inte lägga kravbilden på allsvenskt spel redan 2013, men förhoppningen är självklart en stark utveckling från U21-laget.

I övrigt ser det också bra ut i det bakersta ledet och förhoppningarna om färre insläppta mål under den kommande säsongen är goda.

Erik Moberg verkar vara på gång tillbaka på allvar och därmed måste Daniel Hallingström prestera på topp för att hålla plats. Alberis da Silva visade en jämn fin nivå under vårsäsongen och kan han komma upp till den nivån igen blir det en hälig fajt men Tom Pettersson i den mer attackerande rollen. Tom å sin sida har störst potential att bli en storspelare och når han en jämnare nivå kommande säsong kan det bli svårt att behålla honom.

På högersidan hade vi det välbeställt redan under säsongen och det ska kunna bli ännu bättre den kommande säsongen, med fortsatt utveckling på Anton Tinnerholm och en Allan Olesen som är inspelad från början av säsongen.

Det finns en trygghet i backlinjen genom att de flesta varit med flera säsongen; Daniel Hallingström (sedan 2002), Erik Moberg (2008), Alberis da Silva och Anton Tinnerholm (2009). Kvartetten kan därmed varandra väl, vilket ger trygghet som är extra viktigt i det bakersta ledet och speciellt viktigt i och med den allsvenska kravbilden.

Mittfältet

Vi tappade Haris Radetinac som spelat till höger på mittfältet de fem senaste säsongerna och höstlånet Thomas Olsson återgick till IFK Göteborg som tipselittränare. Dessutom valde vår klubb att inte förlänga med Prince Eboagwu och Pontus Karlsson, som lade skorna på hyllan. Den sistnämnda trion spelade dock inte speciellt många matcher.

I gengälld införskaffade vi Petrit Zhubi, Alain Junior Ollé Ollé och Emmanuel Dogbe. Under sommaren lånades Christoffer Karlsson och Alain Junior Ollé Ollé ut till Varbergs BoIS. Vi värvade istället Mohammed Abubakari, Imad Zatara och Martin Christensen.

Vi fick alltså se många nya spelare i det mellersta ledet och det var hela 13 spelare som startade matcher på mittfältet i Allsvenskan.

Tobias Nilsson, Amir Suljic, Bruno Marinho och Kristian Bergström utgjorde mittfältet de fyra första omgångarna, samt hemmamatchen mot Häcken. Denna kvartett speladedärmed flest matcher tillsammans i början på säsongen.

Petrit Zhubi, Amir Suljic, Bruno Marinho och Kristian Bergström startade på mittfältet i omgång 10–15 samt omgång 17. Perioden resulterade i stor framgång med 15 inspelade poäng och 17–7 i målskillnad på de 7 matcherna.

Under hösten blev mittfältskonstellationerna många, då Petrit Zhubi blev nyckelbensskadad och missade de elva sista matcherna och Bruno Marinho åkte på en korsbandsskada och missade de fem sista matcherna.  Sommarförvärven Imad zatara och Martin Christensen avlöste varandra på platsen till höger och Tom Pettersson spelade på innermittfältet i slutet av säsongen. Sommarförvärvet Mohammed Abubakari och Kristian Bergström spelade dock frekvent.

Innermittfältsparen varierade i mycket hög grad under året och bestod av hela elva olika sammansättningar vilket förstås inte var optimalt och en del av förklaringen till varför vi släppte in många mål.

Bruno Marinho och Amir Suljic spelade flest matcher från start tillsammans på innermittfältet, 12 stycken fram till omgång 17, men ingen match därefter.

De fem övriga matcherna under våren spelades av:

Bruno Marinho & Tobias Nilsson, omgång 5–6

Tobias Nilsson & Kristian Bergström, omgång 8

Bruno Marinho & Kristian Bergström, omgång 9

Amir Suljic & Tobias Nilsson, omgång 16

När Mohammed Abubakari blev spelklart till matchen borta mot GAIS höll han sedan platsen frånsett näst sista omgången då han var avstängd.

Mohammed Abubakari och Bruno Marinho spelade sex matcher tillsammans på innermittfältet, i omgång, 19–22 samt 24–25. I den 21:a omgången borta mot Häcken hade vi tre innermittfältare från start där också Kristian Bergström ingick.

Höstens innermittfältskonstellationer i övrigt:

Mohammed Abubakari & Tobias Nilsson, omgång 18

Mohammed Abubakari & Amir Suljic omgång 23 och 26

Mohammed Abubakari & Tom Pettersson, omgång 27–28 och 30

Tom Pettersson & Tobias Nilsson 29

Sex spelare startade på innermittfältet under säsongen:

Bruno Marinho spelade 21 matcher, Amir Suljic 15, Mohammed Abubakari 12, Tobias Nilsson 6, Tom Pettersson 4 och Kristian Bergström 2.

Vilken var då den bästa konstellationen?

Ja, den mest samspelta var förstås Bruno Marinho och Amir Suljic och vi noterade ofta bra resultat när de spelade tillsammans, men att vi nådde framgång bara därför är en för enkel analys. Speciellt i bortaspel på naturgräs vägde de för lätt, hemma mot Häcken och Örebro och på konstgräs borta mot Norrköping och Sundsvall gick det inte heller speciellt bra.

Mohammed Abubakari och Bruno Marinho trodde vi skulle bli den bästa lösningen, men de båda visade sig lite för lika i sin spelstil genom att båda ta stor plats. Mommo hade större pondus och då hann inte riktigt Bruno hitta sin roll innan han blev skadad. Det såg dock lovande ut hemma mot Malmö och Djurgården, och det var trist att de inte fick spela tillsammans under slutet av säsongen.

Övriga sammansättningar fick aldrig chansen att spela ihop sig, men Mohammed Abubakari och Tom Pettersson stod för ett riktigt energipar som starkt bidrog till att vi säkrade kontraktet, med sina defensiva styrkor borta mot Gefle och hemma mot Mjällby. Guldlaget Elfsborg hade också problem att tränga igenom på Borås Arena i epilogen.

 Innermittfältarna är navet i alla lag och målsättningen hos alla är att hitta en konstellation som kan spela ihop sig och växa tillsammans med kontinuitet och det har vi inte haft på senare år.

Hela sju spelare startade på högermittfältet under säsongen:

Tobias Nilsson, 6 matcher(omgång 1–4 samt 7 och 9),

Petrit Zhubi, 8 matcher (omgång 10–15, 17–19)

Alain Junior Ollé Ollé, 1 match (omgång 5)

Anton Tinnerholm, 3 matcher (omgång 6, 8, 30)

Oscar Möller, 1 match (omg 16)

Imad Zatara, 6 matcher (omg 20–22, 27–29)

Martin Christensen, 4 matcher (omgång 23–26)

Vi lyckades med andra ord inte få kontinuitet efter att Haris Radetinac abonnerat på platsen till höger de senaste säsongerna. Offensivt klarade vi förändringarna bra, men defensivt var det förstås ett problem.

Den vänstra mittfältsplatsen var den enda i det mellersta ledet som vi hade kontinuitet på då Kristian Bergström startade 27 matcher på denna position. Alain Junior Ollé Ollé spelade två matcher till vänster (omgång 8–9) och Jesper Arvidsson startade ett snäpp högre än vanligt (i varje fall på pappret) borta mot Häcken i omgång 21.

Petrit Zhubi kom precis som Tom Pettersson från FC Trollhättan och 24-åringen visade redan i träningsmatcherna att han var en mycket intressant spelare. Petrit var dock indisponibel i säsongsinledningen på grund av skada och sjukdom. Men efter fem inhopp tog han äntligen en ordinarie plats till höger med nio startmatcher under de närmaste tio matcherna. Anmärkningsvärt var att vi var obesegrade under dessa nio matcher. Petrits inträde var en frisk injektion, med sina snabba djupledslöpningar, teknik och som målskytt (borta mot Djurgården och hemma mot Kalmar). Det finns dock en del defensiva bitar att jobba på som att viljan att jobba hem till rätt försvarsposition måste vara lika stor som att jobba framåt. Tyvärr åkte Petrit på en nyckelbensfraktur i en U21-match och missade säsongens elva sista matcher. Under den tiden passades även på att operera Petrit för hans ljumskproblem. Förhoppningsvis kommer Petrit fint tillbaka till kommande säsong och har då förstås vetskap att han har allsvensk kapacitet.

Det fanns en förhoppning om att värva ytterligare en högermittfältare, förutom Petrit Zhubi innan säsongen men det blev inte så. Istället införskaffades en mer rutinerat högermittfältare under sommaren då Imad Zatara tillkom från iranska Sanat Naft. Jag hade tidigare imponerats av Imad när vi mötte Syrianska i Superettan 2009 och det var en intressant spelare. Eftersom Petrit gick sönder fick palestiniern omgående chansen till höger. Det gick inte jättebra från början och när han provades på topp borta mot Kalmar föll det inte väl ut och han blev utkonkurerad av Martin Christensen. Med nyvunnen energi kom dock Imad tillbaka mycket starkt genom en kanonmatch borta mot Gefle där Imad också gjorde sitt första ÅFF-mål. Hemma mot Sundsvall åkte Imad på en bristning på baksida lår tidigt i matchen och därmed blev det inget mer spel. Zatara är precis som Petrit Zhubi ruskigt snabb och har väldigt fin teknik. Som 28-åring är han förstås en mer ”färdig” spelare. Zatara gjorde också bra ifrån sig i det palestinska landslaget innan året var över. Det känns riktigt bra att vi kunde förlänga kontraktet med Zatara.

Efter Petrit Zhubis skada ville vår lagledning förstärka truppen med ytterligare en högermittfältare och valet föll på dansken Martin Christensen. Martin hade tidigare spelat tillsammans med Allan Olesen i norska Haugesund, vilket underlättade övergången. 25-åringen blev spelklar i september och fick precis som Imad Zatara snabbt chansen genom fyra startmatcher till höger på mittfältet. Christensen påminde en del om Haris Radetinac, med fin teknik men använde inte farten speciellt ofta för att komma förbi, utan vände ofta in i banan. Stundtals blixtrade han dock till och visade på en mycket hög högstanivå. Det kändes som motståndarna hade stor respekt för honom och med mer tid för att acklimatisera sig i vår klubb blir det väldigt intressant att följa danskens framfört under den kommande säsongen. Med bättre defensivt fokus och bättre utnyttjande av farten kan det bli riktigt bra.

Bruno Marinho kom för sent tillbaka efter sin ledighet i Brasilien och han kom naturligtvis efter i träningen. Sanningen hann ikapp och det gjorde den även för Bruno, men efter en matchs vila under våren (Malmö borta)kom 28-åringen starkt tillbaka och levererade på ett bra sätt tills den olyckliga korsbandsskadan. Därmed missade brassen de fem sista matcherna och kan om det vill sig illa missa hela den nästkommande säsongen. Det är förstås ett väldigt stort avbräck. Bruno är lite av ett unikum i truppen med sin ettriga stil att sätta hög press som är väldigt viktigt i Allsvenskan och när han får mycket boll och får det att stämma så är han också en mycket tempostark och kvalitativ spelfördelare. Två assist blev det under säsongen och ytterligare tre mål var Marinho inblandad i. Det är bara att hoppas att rehabiliteringen går bra så att vi får tillbaka vår brasse.

Amir Suljic slog igenom hösten 2010, men fick begränsat med speltid i Superettan i fjol. Denna säsong fick 23-åringen gott om speltid under våren och sommaren, men spelade bara två matcher av de sista 13 omgångarna. 15 matcher blev det totalt och samtliga var startmatcher. Amir blev målskytt i premiären mot Örebro. Suljic är beroende av att spelet flyter och att vi har mycket boll med sin fina teknik och passningsfötter, då kan han också vara lyckosam i det fysiska spelet, men för att ta ytterligare ett steg i utvecklingen måste han arbeta sig in även i matcher där det går emot, kötta på och ge max i löpningarna.

Mohammed Abubakari tillkom under sommaren eftersom lagledningen ville ha en pålitlig härförare och tvåvägsspelare på mittfältet. Det märktes direkt att det här var ett mycket gott förvärv. Genom 105 matcher i högsta grekiska ligan fanns förstås rutin och ghananen tog omgående plats på innermittfältet och missade bara en match, på grund av avstängning. Ett mål blev det borta mot Häcken. Mommo har en bra högerfot och vill hålla ett högt tempo i passningsspelet. Dessutom är han en bra positionsspelare och gör sig ofta spelbar samt är bra på att läsa spelat och därmed tajma brytningar på ett bra sätt med sina kraftfulla kvicka steg. Med ännu mer tid kan denna professionella lagspelare, som också har goda ledaregenskaper, tillföra vårt lag ännu mer till den kommande säsongen.

Kristian Bergström visade att han fortfarande håller en väldigt hög klass. 2001 vann han senast assistligan i allsvenskan med nio målgivande passningar och nu skedde det igen med nu med moderklubben! Med elva assist (en fler än i fjol i Superettan) delade Pligg titeln som bäste framspelare tillsammans med Häckens Martin Ericsson. Kristian gjorde också två mål och är nu jämsides med Veine Wallinder på 112 serie- och kvalmål i ÅFF genom tiderna. Totalt sett var Bergström inblandad i hälften av våra gjorda mål på ett eller annat sätt. 38-åringen utvecklas fortfarande, det visade han bland annat genom att ta ett stort ansvar och prestera på en hög nivå även mot de så kallade storlagen, även på bortaplan, vilket han tidigare inte har gjort på samma sätt. När Pligg är i form så gnistrar det verkligen om hans löpningar när han kör ner huvudet och öser på och hittar löpvilliga spelare med sin fina vänsterfot. Pligg kan falla ur spelet ibland men svackorna var få och korta under säsongen. Det känns riktigt bra att Pligg förlängt med ytterligare ett år för än finns det mycket fotboll kvar att få ut av honom. Imponerande 549 matcher och 161 mål varav 384 seriematcher har hittills avverkats.

Tobias Nilsson värvades främst som innermittfältare, men det blev bara sex matcher från start på den positionen. Till en början var falkenbergsförvärvet tvungen att spela på högerkanten för att det helt enkelt inte fanns något bättre alternativ. Sex startmatcher blev det också till höger. Efter spel från start i de nio första omgångarna blev det sedan ytterligare bara tre startmatcher och tio inhopp. I början av säsongen räckte den fina högertassen väl och tre assist (varav två på frispark) blev det under de tre första matcherna (fem assist blev det totalt under säsongen). Det gick dock lite väl fort, speciellt på konstgräset och därmed räckte det inte att Tobbe var tuff i närkamperna. Han hann helt enkelt inte inpå kropp. För att komma in snabbare i duell hade han behövt vara mer på tå för att kunna reagerat snabbare. Det var trist att Tobias aldrig riktigt fick flyt i spelet för det är en spelare med en mycket fin högerfot som vi kunde haft nytta av i framtiden, men nu blir det istället fortsatt spel i Superettan med Örebro SK för 26-åringen.

Alain Junior Ollé Ollé hade fina meriter från OS 2008 och gjorde 7 mål i norska Tippeligaen för Stabaeck 2011. Man fick förhoppningar om något stort då 25-åringen hoppade in i träningsmatchen mot GAIS och dundrade in en volley så det stod härliga till. Men sedan blev det inte så mycket mer. Snabbhet och teknik har kameruniern men positionsspelet var inte bra och det defensiva ansvaret var svagt. Det blev sju matcher i Allsvenskan varav tre från start under våren och Alain lånades ut till Varbergs BoIS i Superettan under hösten. Avtalet var på ett år och det förlängdes inte. Det är oklart var karriären fortsätter. 

Christoffer Karlsson har varit en viktig spelare för oss sedan han debuterade som 16-åring 2004, med undantag för en säsong i Djurgården (2007). Denna säsong var dock Stoffa långt ifrån startelvan och hoppade bara in vid två tillfällen, hemma mot Gefle och AIK. 24-åringen har haft sina svackor i passningsspelet de senaste åren men kan tillföra mycket energi och tempo när det väl stämmer, och hans tuffhet i närkamperna saknade vi på innermittfältet i flera matcher. Christoffer var förstås inte nöjd med sin speltid och det var nyttigt med utlåningen till Varbergs BoIS under hösten där Stoffa spelade 12 matcher från start i Superettan och gjorde bra ifrån sig. Förhoppningsvis får Stoffa återfunnen energi och kan ta sats mot en ny säsong.

Emmanuel Dogbe hämtades direkt från Ghana och Medeama FC inför säsongen och värvningen var en åtgärd på sikt. 20-åringen har visat gott gry i perioder av träningsmatcherna och U21-matcherna och han blev jämnare under hösten. Ghananen är snabb och ettrig, samt orädd att ge sig in i närkamperna trots att han ännu väger lite för lätt. Under kommande säsong gäller det att lägga på sig några kilo muskler och bibehålla högstanivån som han har för att hitta en jämnare nivå. Med ökade taktiska kunskaper och bättre positionsspel kan han bli en joker att sätta in i Allsvenskan.

Kommentarer om mittfältet

7 mål gjordes av mittfältare (Kristian Bergström 2, Petrit Zhubi 2 samt Mohammed Abubakari, Amir Suljic och Imad Zatara ett vardera). Mittfältarna svarade också för 20 assists (Kristian Bergström 11, Tobias Nilsson 5, Bruno Marinho 2, samt Imad Zatara och Martin Christensen en vardera).

Motsvarande siffror för Allsvenskan 2010 var 10 mål och 21 assist och i Superettan 2011: 12 mål och 22 assist. Vi hade alltså en något sämre poängutdelning från mittfältet denna säsong.

Tobias Nilsson och Alain Junior Olle Olle har lämnat vår förening och ingen ny mittfältare har ännu värvats. Vi står ändå väl rustade inför nästa säsong eftersom vi införskaffade tre goda och rutinerade mittfältsspelare under sommaren.

I Mohammed Abubakari har vi en av Allsvenskans främsta mittfältsspelare och att vi får med honom från start, och kan nyttja honom under hela den kommande säsongen är förstås ett stort plus. Däremot är det ett stort avbräck att Bruno Marinho inte är disponibel (i bästa fall kommer han tillbaka under hösten).

Förhoppningen är förstås att hitta en innerduo utan att vi behöver ändra så mycket i uppställningarna som har gjorts det här året. Christoffer Karlsson känns som närmats konkurrent om Mohammeds mer defensiva plats. I vissa matcher kan det också vara aktuellt att flytta upp Tom Pettersson på innermittfältet igen.

I en mer offensiv roll blir det därmed lite tunt. Amir Suljic är ännu inte den attackerande spelaren som sätter hög press. Emmanuel Dogbe har potential att bli det, men det går inte att kräva att utvecklingen går så pass snabbt.

Nu när vi har det betydligt bättre ställt med kantspelare än tidigare kan förstås ett alternativ vara att sätta in Kristian Bergström centralt. Pligg har inte riktigt fått chansen i den rollen de senaste åren men har förstås kapaciteten för att lyckas och Kristian spelade centralt (2004 till och med halva säsongen 2010).

På högerkanten har vi tre kompetenta spelare i Imad Zatara, Petrit Zhubi och Martin Christensen. Imad skulle kunna spela till vänster och även centralt. Förhoppningsvis når Zatara den fina nivå som han hade borta mot Gefle i flera matcher och då kan det bli riktigt bra.

Petrit Zhubi och Martin Christensen har också alla möjligheter att ta steg framåt under säsongen. Samtidigt kan Anton Tinnerholm flyttas upp på höger mittfält om så behövs. Förändringarna på högersidan ska dock försöka hållas nere för att skapa bättre kontinuitet.

Men det är klart att det skulle sitta fint med ett nyförvärv. Det har pratats om en mittfältare av defensiv karaktär och målbilden är förstås att alla spelare har goda försvarsegenskaper, men jag skulle vilja få in en mer attackerande spelare som också är poängspelare. 

Anfallet

Inför säsongen i Superettan 2011 gick vår tränare Andreas Thomsson ut med ett tufft mål att våra forwards skulle göra minst 25 mål. Just 25 forwardsmål hade vi inte gjort sedan 2004. Målet överträffades rejält då vi noterade hela 35 mål från anfallare. Inför denna säsong lämnade Daniel Swärd med sina två mål men in kom istället Mattias Mete med 12 mål från Superettan. Summa summarum hade våra fyra forwards svarat för 45 mål i näst högsta serien 2011 och frågan jag ställde mig i fjolårets krönika var hur många de skulle göra tillsammans i Allsvenskan?

Svaret blev fantastiska 32 mål! Detta trots att bara två av dem kunde spela åt gången och att Magnus Eriksson lämnade efter 20 spelade matcher.

Viktor Prodell och Magnus Eriksson utgjorde den vanligaste anfallsduon och de spelade 18 matcher tillsammans från start.

Magnus Eriksson och Oscar Möller startade två matcher bredvid varandra (borta mot Mjällby och borta mot Djurgården).

Forwardskonstellationer i övrigt

Viktor Prodell & Oscar Möller spelade sex matcher tillsammans (omgång 24 – 29)

Viktor Prodell & Mattias Mete två matcher (Malmö hemma och Elfsborg borta)

Oscar Möller & Imad Zatara, en match borta mot Kalmar

Oscar Möller startade ensam på topp, borta mot Häcken.

Viktor Prodell hade inte haft någon given plats i startelvan sedan våren 2010 och hade sedan dess mest fått agera inhoppare, men trots detta blev det sex mål under fjolåret i Superettan. Vi märkte under försäsongen att Viktor var riktigt på gång då han var betydligt kvickare i steget samtidigt som han höjde tempot och hittade målet fem gånger. I Allsvenskan fick Viktor en rivstart med två mål direkt i premiären och sedan flöt målskyttet på, frånsett en mindre svacka på våren (fem matcher) och en längre under hösten (tio matcher). Sitt största målstim hade Proddan precis innan och efter EM-kvaluppehållet med sju mål på fem matcher. Med fantastiska 15 mål blev Viktor främste svenske målskytt i Allsvenskan och slutade på tredje plats totalt. Det var inte mer än rätt att Prodell blev uttagen till det svenska A-landslagets januariturné. Men handen på hjärtat hur många trodde på det för ett år sedan? 

Väl värd landslagsplatsen är också Prodell efter sina andra egenskaper på planen. Han är ju så mycket mer än målskytt vilket inblandning på ett eller annat sätt i 28 av våra 48 mål bevisar. Med sin styrka, mycket goda bollbehandling och passningsspel öppnar Prodell för andra. Fortfarande kan han bli lite kvickare och vara mer på tå men lyckas han förbättra även de epiteten kommer han att bli en internationell spelare av stort format.

 Med 4 assist till de 15 målen kom Viktor på delad andra plats i den allsvenska poängligan tillsammans med Norrköpings Gunnar Heidar Thorvaldsson. Som allsvensk målskytt har bara våra allsvenska skytteligavinnare, Ove Eklund, Roland Sandberg och Ralf Edström gjort fler mål under en och samma säsong.

Magnus Eriksson följde upp sin fina säsong i Superettan och visade vad han gick för även i Allsvenskan. Målskyttet lossnade inte från början utan de två målen hemma mot Gefle i omgång 2 var de enda under de nio första omgångarna, men sedan blev det ytterligare 9 mål på de avslutande 11 matcherna. Mange gjorde fyra mål på sina sista matcher innan han lämnade för belgiska KAA Gent efter omgång 20. Magnus avslutade på ett fantastiskt sett med en rusch efter att han tagit bollen utanför eget straffområde och avslutade med ett kanonskott i krysset. Det borde verkligen ha blivit årets mål i svensk fotboll producerat av en av Allsvenskans allra främsta spelare och det borde också ha blivit fler än de två U21-landskamper som han gjorde under året.

Självklart saknade vi Magnus när han försvann, precis som Prodell gör Mange mer än bara mål. Magnus är ännu bättre i det defensiva arbetet och jobbar hårt i sin närmaste svär, och när han är riktigt på bettet över större ytor. Det höga tempot och kreativiteten är andra goda sidor. 11 egna mål och 4 assist och totalt inblandad i 23 mål på ett eller annat sätt, talade sitt tydliga språk. Mange var också en lagspelare och pådrivare både på och vid sidan av planen. Tekniken kan dock vässas ytterligare för att bli en spelare av internationellt snitt och kanske är Mange lite för mycket av en lagspelare som kräver god sammanhållning för att lyckas i Belgien? Naturligtvis var det ingen drömsits för Mange med flera tränarbyten men jag trodde att han skulle ha mer tålamod än så. Fyra matcher har det bara blivit i den belgiska ligan och frågan är var Mange kommer att hamna i framtiden?

Självklart skulle vi alla vilja ha tillbaka honom men frågan är om det är möjligt. Att köpa tillbaka Mange har vi förmodligen inte råd med och en utlåning kan bli svårt då det finns andra intressenter som kan betala mer i lön. Att ta tillbaka Mange skulle kunna vara en kortsiktig lösning och finns det då andra alternativ så är det bättre.  

Oscar Möller fick det inte riktigt att stämma under försäsongen och efter Viktor Prodells framfart blev Möller passerad. Det blev bara två startmatcher under våren men när Mange försvann återtog Möller sin ordinarie plats och startade ytterligare nio matcher. Målskyttet lossnade aldrig under säsongen och det blev bara två fullträffar (borta mot Malmö FF och hemma mot Djurgården). 25-åringen noterades för tre assist och var totalt inblandad i åtta mål. Möller har producerat på olika nivå under flera säsonger och kan mycket väl få målskyttet att lossna igen under den kommande säsongen. Får Möller bara självförtroende sitter också tekniken och bollbehandlingen bättre och då kommer också urkraften i löpningarna och duellerna bättre till sin rätt.

Mattias Mete fick inte riktigt till det i sin nya klubb. Självklart var det skillnad på att slå sig in i vårt lag gentemot Västerås. Men 25-åringen gjorde ändå 12 mål i Superettan i fjol och visade därmed sin kapacitet. Det blev bara två matcher från start i Allsvenskan, men trots knapp speltid gjorde Mete fyra mål och var den näst mest effektiva spelaren i Allsvenskan av de som gjorde minst fyra mål. Mattias är en tuff spelare med bra teknik och ett bra skott, men han behöver jobba hårdare för att vinna boll och skapa ytor för sig själv och andra. Bättre fokus för att undvika offside vore också lämpligt. Jag tror på betydligt mer speltid för Mete kommande säsong och därmed betydligt fler mål också.

Diego Silva värvades från Bahrain och Muharraq Club efter att Magnus Eriksson lämnat oss. Brassen hade spelat 69 matcher i norska Tippeligaen (2007–2010). Någon stor målskytt var han inte där (15 mål) men han gjorde en hel del mål i Bahrain. 30-åringen var förfärligt dåligt tränad när han kom till oss och blev skadad tidigt i sitt första framträdande i U21-laget. Det var bara att konstatera att värvningen var ett misslyckande och något förlängt kontrakt blev det förstås inte.

Kommentarer om anfallet

De 32 forwardsmålen fördelades enligt följande: Viktor Prodell 15, Magnus Eriksson 11, Mattias Mete 4 och Oscar Möller 2.

Anfallarna svarade också för 11 assist (Viktor Prodell 4, Magnus Eriksson 4, och Oscar Möller 3).

Motsvarande siffror i Allsvenskan 2010 var 16 mål och 4 assist och 2011 noterades våra forwards för 35 mål och 10 assist.

Att vi närapå matchade de fantastiska siffrorna från Superettan är helt makalöst.

Magnus Eriksson får vi nu, förmodligen, klara oss utan under hela säsongen och det är förstås ett tungt avbräck. Fortsätter dessutom Viktor Prodell att prestera så pass bra blir det förstås svårt att behålla honom, så det gäller att ha en plan B i beredskap om även han försvinner.

Ett intressant forwardsnamn har vi redan fått in i Joel Rajalakso från Enköpings SK. 19-åringens målfacit på fem fullträffar i division I imponerar verkligen inte, men han spelade i den särklassiga jumbon i division I Norra som bara tog åtta poäng och då är det inte lätt att prestera som forward. 14 mål som 18-åring i division II året innan är roligare läsning. Och framför allt fick vi som såg U21-matchen mot GAIS en överraskning med egna ögon. Det var ett energiknippe av sällan skådat slag som vi fick se och detta från en så pass ung spelare. Totalt orädd sprang han på allt. Visserligen brände han flera goda målchanser men han var där och gjorde också ett mål. Det här är verkligen en spännande spelare att slipa på genom att få honom att ta mer smarta löpvägar och bli säkrare i avsluten. Självklart går det inte att begära att Joel ska gå in i Allsvenskan och vräka in en massa mål men han är definitivt med i truppen mer än för att bara lära. Joel skulle säkert gå bra ihop med Viktor Prodell och Mattias Mete, då Joel inte är helt olik Oscar Möller i sitt djupledsspel.

Men ytterligare en forward av god klass skulle vi alltså behöva.

Fortsättning följer i del VII – Sammanfattning

Årskrönikan 2012 – en säsong att vara stolt över

Del V - Avgörandet

Efter ett två veckorts långt och jobbigt VM-kvaluppehåll återstod nio allsvenska omgångar med närmaste möte med tabelltrean Malmö FF på Kopparvallen. Magnus Eriksson hade alltså lämnat för belgiska Gent. Å andra sidan hade Martin Christensen (danska Köge) och Diego Silva (Muhrraq Club, Bahrain) införskaffats.

Fortsatt motigt

Omg: 22 ÅFF – Malmö FF 0–1

Vi började matchen ganska förtroendeingivande även om för många misstag begicks som Malmö kunde nyttja för att ställa om. Lägena som MFF skapade klarades dock av på ett bra sätt och de två fetaste chanserna i den första halvleken hade vi. I den 25:e minuten höll Imad Zatara i bollen bra till höger och slog ett inlägg mot mål där inte mindre än tre av våra spelare stormade fram mot bollen. Viktor Prodell var mycket nära att stöta bollen i mål, men den smet retsamt förbi.

I den 34:e minuten frispelade Mohammed Abubakari fram till Mattias Mete i vänsterinnerposition, men Johan Dahlin fick precis fingrarna på bollen och styrde bollen strax utanför. Fyra minuter senare gjorde Henrik Gustavsson, som var tillbaka mellan stolparna, ut bra och gjorde en fin räddning när Daniel Larsson stormade fram i högerinnerläge.

I den andra halvleken var MFF mer bollförande till en början och Henrik Gustavsson gjorde en riktigt bra räddning i den 62:a minuten då Tokelo Rantie kom fri i straffområdet efter slarv från Bruno Marinho som tappat bollen. Efter den efterföljande hörnan kunde vi ställa om. Jesper Arvidsson slog en lång boll från vänster som Viktor Prodell förlängde till nyss inbytte Oscar Möller som stormade fram. Viktor löpte vidare bra och tog position framför målet men Oscar gick på avslut och sköt dessvärre i gaveln.

 I den 74:e minuten tvingades Henrik Gustavsson kapitulera då domaren Michael Lerjéus hittade en straffspark då Tokelo Rantie föll i straffområdet. Straffen var lika pinsamt dömd som den borta mot GAIS och dessa felaktiga domslut kostade oss tre poäng, minst ska tilläggas för vi kanske till och med hade vunnit matchen om vi inte släppt in det där målet.

Situationen skulle dock aldrig ha uppstått för Tom Pettersson hade bara att täcka av utrymmet mot kortlinjen mot en felvänd motståndare, men begick generalmisstaget att positionera sig helt galet och passivt. Inte heller backade Jesper Arvidsson upp för att säkra med understöd och därför fick Tokelo Rantie upp farten. För att undvika att stoppas av Jesper Arvidsson (som tillslut kom till undsättning) försökte han på sig en 90-graders vändning men farten var för hög och han vred till foten, tappade balansen och föll handlöst på axeln som gick ur led. Oturligt nog föll sydafrikanen över Jesper och katastrofen var ett faktum. Henrik Gustavsson gick åt rätt håll (höger) men kunde dessvärre inte nå Ricardinhos hårda och välplacerade straffspark.

Vi hade ett ganska bra tryck i slutet av matchen och skapade tre bra lägen för en kvittering. I den 80:e minuten fick Kristian Bergström ett jätteläge att klippa till med högern men valde istället att spela ut bollen till Martin Christensen till höger, fick tillbaka bollen i ett bra volleyläge. Men skottet gick högt över.

Minuten senare slog Anton Tinnerholm ett bra inlägg från höger som Viktor Prodell sånär skarvade in vid den bortre stolpen men bollen smet utanför.

I den 86:e minuten slog Kristian Bergström en frispark från höger och bollen gick sedermera till Jesper Arvidsson som frestade med en bicykleta men bollen gick dessvärre precis utanför den högra stolpen.

Trots att vi inte gjorde någon större match var vi värda minst en pinne. Stundtals hotade vi i djupledsspelet men många bollar slogs bort utan den rätta precisionen. Spelvändningarna som varit vårt signum satt inte heller som vanligt, därtill var farten för låg och bollbehandlingen för svag.  Våra ytterbackar kom också fram för lite och hade för svag kvalité i passningsspelet.

Trots förlusten behöll vi niondeplatsen och sexpoängsavståndet till Gefle på kvalplats eftersom de på Strömvallen föll med 0–2 hemma mot Häcken.

Omg: 23 Kalmar FF – ÅFF 2–0

Jag svor till ordentligt redan innan matchen på Guldfågeln Arena då jag hörde på radion att Gefle besegrat Mjällby hemma med 1–0. Det kändes jävligt tungt för Gefle var bara tre poäng efter oss (och endast fyra efter Kalmar).

I en så viktig match som denna mot ett motstånd som uppträdde allt annat än bra, hade vi förstås en jättechans, men vi svarade för ett av säsongens värsta lågvattenmärken och föll med 0–2. Vi hade det största bollövertaget i en bortamatch 59–41 men vad hjälpte det att kleta runt med bollen för att sedan slå bort passningarna med mycket folk framför bollen? Jo, det slutade med en katastrof. Omställningar mot en backlinje som förgäves ställdes mot framrusande motståndare.

Kristian Bergström hade under matchen, som alla andra, ett mycket svagare passningsspel än normalt och spelade med för små marginaler innan 0–1-målet i den 26:e minuten, då han tappade bollen. Sedan tappade vi helt bort försvarsspelet och samtliga försvarare for omkring som yra höns innan Abiola Dauda kunde rulla in bollen vid den främre stolpen sedan Henrik Gustavsson blivit utlämnad.

Vårt anfallsspel var mycket tamt. En del inlägg kom in men var fanns forwards? Ja, inte var de och högg framför mål i varje fall. Ofta stod de och väntade vid straffområdeslinjen och innermittfältarna fyllde inte heller på. Fem offside var också oerhört slarvigt.

I den 80:e minuten nickade Tom Pettersson en inspark från Kalmars målvakt Etrit Berisha rakt på Jonathan McDonalds som frispelade Dauda (i klart misstänkt offsideläge) som rundade Fimpen och ödelade kvällen fullständigt!

I och med den tredje raka förlusten tappade vi ytterligare mark i tabellen och föll till tionde plats. Endast Mjällby, Sundsvall och Syrianska fanns mellan oss och Gefle på kvalplats.

Äntligen seger!

Omg: 24 ÅFF – Djurgårdens IF 2–1

Efter debaclet i Kalmar blev läget allt mer pressat och det var oroligt inför hemmamatchen mot Djurgården. DIF som tidigare gått starkt hade dock tappat stinget efter två raka 0–3-underlag och känslan var god att vi skulle bryta den negativa trenden på åtta matcher utan seger.

Matchen var vår från början till slut med några undantag. Det syntes redan från början att våra spelare gav sig in mer i kampen, jobbade hem på ett bättre sätt och var hetare framåt, men som för ett lag i motgång studsade inte bollarna vår väg. Som exempelvis i den 28:e minuten löpte sig Oscar Möller fri och nickade mot mål, men Höie hade tur och räddade med en fot.

Det fanns vissa situationer som påminde om tidigare matcher vilket vi tyvärr fick se i högre grad i början på den andra halvleken. När Oscar Möller älgade iväg och kom in vid kortlinjen hade inte innermittfältarna följt med upp. Möllers passning snett bakåt hade gett ett öppet målläge inne i straffområdet men nu fanns ingen där och omställningen var ett faktum som resulterade i en hörna och på den nickade en omarkerad Emil Bergström in 0–1. Snacka om kalldusch och vredesmod!

Vi var återigen i en tung uppförsbacke i en allt besvärligare tabellsituation. Men den här gången skulle vi bara vinna!

Andreas Thomsson hade tidigare sagt att någon trebackslinje kommer han aldrig ställa upp med, men nu blev det ändå så.

Förändringen gav förväntad effekt och tre minuter efter förändringen (69:e minuten) var det kvitterat, efter ett snabbt anfall.  Kristian Bergström slog en boll ut på högerkanten där Martin Christensen direktskarvade till Bruno Marinho som löpt bra framför. Brassen skickade in bollen och Viktor Prodell fick foten på bollen, som gick till Kristian Bergström som klippte till på volley. Skottet gick rakt mot målvakten men bollen var hård och gick i mål.

Trots kvitteringen gick vi inte tillbaka till fyrbackslinje för den här matchen skulle bara vinnas!

I den 77:e minuten bjöds på fotbollspropaganda enligt 2011 års och vårens modell, med ett nytt fantastiskt anfall och mål från vänsterkanten. Tom Pettersson slog en lång rak markboll från vänsterkanten, som Kristian Bergström med två touch spelade vidare till Jesper Arvidsson som avancerade med två touch och spelade in till Viktor Prodell som klackade vidare till Kristian Bergström, som löpt med bra. Pligg slog inlägget direkt och Oscar Möller nickade in 2–1 i det främre hörnet.  Fantastiskt snyggt och underbart skönt!

Avslutningen var fruktansvärt nervös men sanningen att säga hade aldrig bortalaget någon vass målchans för att kvittera och det var en oerhörd lättnad när slutsignalen till sist ljöd. Tre mycket viktiga och efterlängtade poäng var därmed i hamn.

Gefle vann igen efter ett sent mål, med 1–0 borta mot Sundsvall och lämnade därmed över kvalplatsen till medelpadingarna, och till dem hade vi fem poäng.

Två nya tunga förluster

Omg: 25 Helsingborgs IF – ÅFF 3–0

I nästa omgång väntade tabellsexan Helsingborg som i stort sett försatt sina chanser om europaspel via en framskjuten placering i Allsvenskan. Vi började okej de första tio minuterna och hade ett visst övertag, men precis som mot Kalmar var inläggen illa slagna och vi skapade inga chanser.

Efter den perioden var halvleken dock helt i hemmalagets favör med några få undantag. HIF hade stundtals otäckt tryck mot vårt mål men överarbetade lägena. Vi var dock nära att ta ledningen på frispark. Kristian Bergström skickade in bollen från högerinnerposition och Jesper Arvidsson nickade precis utanför den bortre stolpen i den 19:e minuten.

I den 27:e minuten åkte vi på det första baklängesmålet. Efter en hörna från vänster kunde Walid Atta nicka in 0–1. Det var för trist att vi återigen åkte på ett sådant skitmål på hörna. Naturligtvis fick inte Atta stå helt omarkerad vid den bortre stolpen och utan att behöva lyfta speciellt mycket från marken kunde han knoppa in bollen helt obehindrat. Henrik Gustavsson skulle ha boxat bort Christoffer Anderssons hörna innan den nådde Atta, men Mohammed Abubakari och Alberis da Silva hade inte heller koll på vilken gubbe de skulle ta och de kom in i situationen alldeles för sent.

Vi kunde sedan ha åkt på fler mål i baken innan paus och riktigt nära var det efter ytterligare en hörna men Henrik Gustavsson svarade för en bra räddning på Walid Attas nick och Kristian Bergström fredade också målet. Nikola Djurdic nickade på returen men Bruno Marinho nickade bort på mållinjen.

Vi började den andra halvleken starkare med större löpvilja och var lite tuffare i duellerna. I den 57:e minuten var vi väldigt nära en kvittering. Kristian Bergström fick bollen på vänsterkanten i efterskalvet av en hörna. Pligg slog in bollen snabbt och Daniel Hallingström fick skottläge men bollen tog i ribban och Viktor Prodell nickade returen precis utanför. Tyvärr var det fotarbetet som ställde till det igen. Hade Proddan varit mer på tå och inte stått på hälarna hade han satt nicken.

I den 68:e minuten kom vi fram bra på vänsterkanten genom Jesper Arvidsson men inlägget gick bakom tre framrusande ÅFF-are (Kristian Bergström, Oscar Möller och Viktor Prodell). HIF ställde om och efter hönsgård i vårt försvarsarbete fick tillsist inbytte Alvaro Santos bollen och kunde vända bort Daniel Hallingström och pricka in 0–2.

Vi kunde sedan inte skaka hemmalaget och efter bolltapp på mitten av Mohammed Abubakari kunde HIF kontra in 0–3, när Alberis da Silva låg på fel sida om Nikola Djurdic som rundade Henrik Gustavsson och rullade in bollen ur snäv vinkel.

En lättnad i bedrövelsen var att Sundsvall tappade en 2–1 ledning till förlust 2–3 hemma mot AIK. Därmed hade vi fortfarande fem poäng ned till kvalplatsen. På vägen hem från eländet fick vi höra på radion att Örebro förlorat borta mot Elfsborg med 0–1. Därmed kunde vi i varje fall inte åka ur direkt. Gefle spelade också 0–0 hemma mot Kalmar och var bara två poäng efter oss. Degen efter föll Syrianska hemma mot Malmö med 0–2 och var tre poäng efter oss. Mjällby däremot bortabesegrade Djurgården med 1–0 och smet om oss med två poängs marginal. Vi sjönk därmed till 11:e plats.

Omg: 26 ÅFF – IFK Göteborg 1–2

Årets allra hemskaste stund var efter den fruktansvärrt svidande förlusten hemma mot Göteborg.  Lördagen började annars bra då Häcken spöade Syrianska med hela 5–1. 

Vi var det klart bättre laget spelmässigt och hade ett kraftigt bollövertag genom hela matchen. I början var det dock för mycket slarv i passningsspelet, men allt oftare i den första halvleken hittade vi rätt i både spelbredd och speldjup.

Momammed Abubakari fick kanonläge med vänstern men sköt utanför. Viktor Prodell var ytterst nära ett friläge men bollen rann iväg. Oscar Möller fick öppet läge men missade bollen. Det verkade inte vara vår dag och efter att vi gått bort oss chockade gästerna genom att ta ledningen i den 32:e minuten.

Tobias Hysén nickskarvade en långboll som Hannes Stiller tog emot och spelade tillbaka. Tobias slog bollen direkt på djupet och Nordin Gerzic kom fri, rundade Henrik Gustavsson, fick snäv vinkel men satte ändå bollen i mål. I sådana lägen måste en av mittbackarna ta djup för att hinna med en genomlöpning och denna gång var det Daniel Hallingström som skulle droppat ned då Alberis stötte på Stiller. Men den som begick det största felet var Amir Suljic som inte brydde sig om att lägga sig på rätt sida om Gerzic. Henrik Gustavsson kunde också ha valt att stå kvar i målet. Alberis da Silva kunde då hunnit styra bort Nordin från det bästa läget, men det var en bedömningssak.

Målet blev dock startskottet på en anstormning mot bortamålet och det tog bara fyra minuter innan det var kvitterat. Allan Olesen slog en rak boll fram till Oscar Möller på högerkanten. Möller spelade ut till Martin Christensen som satte bollen direkt in till Mohammed Abubakari, som med en fin spelvändningsboll hittade Kristian Bergström till vänster. Pligg tog emot och skickade in bollen framför mål och där stötte Viktor Prodell in 1–1 på volley i nättaket. Det var ett av många fina mål på Kopparvallen de senaste två åren och efter tio raka matcher utan fullträff fick äntligen Viktor nätkänning igen.

Vi fortsatte anfalla med bra spelvändningar. Kristian Bergström tog emot en boll från höger minuten senare och spelade snett bakåt till Jesper Arvidsson, som satte bollen på djupet till Oscar Möller som tog emot och hittade in till Kristian Bergström, som löpt in bra i straffområdet. Pligg fick öppet läge men sköt utanför den högra stolpen. Det var ett perfekt läge att placera in bollen med högern men Kristian litade tyvärr inte på stödjebenet.

Kort senare fick vi en frispark till vänster. Martin Christensen lyfte in bollen och efter god förmåga att vinna duellerna hamnade till sist bollen hos Daniel Hallingström som klippte till strax utanför straffområdet. John Alvbåge hann precis tippa ut bollen utanför sin vänstra stolpe.

De våra trummade även i inledningen av den andra halvleken och Oscar Möller fick ett oerhört bra läge att skicka in ledningsbollen i den 55:e minuten. Allan Olesen spelade in bollen från höger. Mohammed Abubakari spelade vidare till Kristian Bergström som störtat in djupt från vänster. Inspelet nådde inte Viktor Prodell vid den främre stolpen men väl Oscar vid den bortre, men med hela målet öppet från en meters håll sköt han dessvärre i insidan av stolpen. Där måste det bara vara mål!

Ett par minuter senare avancerade Allan Olesen in från höger och nådde Oscar Möller som tog emot och slog in bollen i straffområdet där Viktor Prodell kom framstormande men, vinkeln blev snäv och målvakten kunde rädda skottet.

Göteborg fick sedan mer att säga till om och Henrik Gustavsson gjorde en bra räddning när Daniel Sobralense avslutade från nära håll, men i den 68:e minuten fick vi ändå kapitulera. Stefan Selakovic slog ett inlägg från höger som en omarkerad Tobias Hysén nickade in framför mål och där dök Hannes Stiller upp och rakade in 1–2. Det kändes verkligen som Tobias Hysén var offside när bollen slogs till honom. Det såg också ut så på TV-bilderna då han stillastående väntade på bollen och det skulle han rimligen inte hunnit göra från onsideläge. Man såg också hur oroligt Tobias tittade på den assisterande domaren efter att bollen gått i mål.

Vi kunde också konstatera att Allan Olesen inte hade koll på var han hade Tobias Hysén. Alberis da Silva och Daniel Hallingström stannade obegripligt nog upp och Stiller kunde ohotad sätta bollen i mål.

Oscar Möller löpte sig sedan fri på Mohammed Abubakaris fina boll, fick lite dålig vinkel och målvakten kunde rädda. Anton Tinnerholm fick dock ett bra läge på returen men Alvbåge räddade det skottet också och bollen gick retsamt förbi Viktor Prodell på returen.

Det känns fruktansvärt surt att en till stora delar väl genomförd match inte räckte. Men det var bara att konstatera att vi inta kunde missa sådana givna lägen. Inte heller fick vi gå bort oss som vid båda baklängesmålen.

Inte blev eländet bättre av att Gefle på stopptid helt sensationellt bortabesegrade guldjagande AIK med 1–0. Gefle smet därmed förbi oss med en poängs marginal och vi föll till 12:e plats (den sämsta under säsongen). Eftersom Sundsvall senare på kvällen mötte i stort sett avsågade Örebro på bortaplan fanns stora farhågor om att eländet skulle uppgraderas till ett rent helvete. I vanlig ordning verkade det som om någon ond makt skulle leka med våra liv, när Örebro tidigt tog ledningen men innan första halvlek tog slut hade Giffarna vänt på steken. När dessutom ÖSK fick Ilir Berisha utvisad innan paus kändes det hopplöst. Men Sundsvall blev för säkra och hemmalaget blev allt giftigare ju längre den andra akten led, men man trodde ändå inte sina ögon när Anton Holmberg kvitterade till 2–2 i den 92:a minuten!

Sjuk i TV-soffan fick man Flashbacks till 2–1-segern borta mot Ljungskile 2011 och även nu strömmade lättnadens tårar. Istället för två poäng ned till Sundsvall var det nu i varje fall fyra poäng ned till dem och kvalplatsen. Ett Nytt VM-kvaluppehåll följde och därmed två veckorts lidande till nästa superviktiga bottenmatch!

Den avgörande segern!

Omg: 27 Gefle IF – ÅFF 1–2

Det kändes som det var dags nu. Vi hade väntat sedan premiären den 2 april borta mot Örebro SK på en bortaseger. Den ena olyckskorpen efter den andra tävlade med att dra fram den värsta sviten av negativa matchresultat. I och med detta ställdes Gefle som favorit mot formsvaga ÅFF. Vad dock de så kallade experterna förbisett var att vi var obesegrade på bortaplan på konstgräs. Vi hade också gjort flera spelmässigt bra insatser, vilket förstås varit tröstlöst då poängen uteblivit. Däremot visste vi ju vilken enorm kapacitet vi hade i laget efter fina resultat tidigare under säsongen.

Ska vi också vara helt ärliga så hade ju inte Gefle på ett spelmässigt plan varit speciellt bra under säsongen. Ett bra försvarsspel och effektivitet hade ändå räckt långt i de senaste matcherna. Det kändes som ett ypperligt läge. Gefle framställdes som bättre än oss fast de inte var det. De var inte vana vid favoritstämpeln. Kanske kände de också lite lättnad att ha kommit upp på säkrare mark efter skrällen borta mot AIK.

Möjligheten att Gefle skulle få smaka på sin egen medicin var god. Efter att vi släppt in för många enkla mål var det en nödvändighet att täppa till försvarsspelet på ett bättre sätt. De två spelarna som jobbade hem sämst i det defensiva arbetet mot Göteborg, Amir Suljic och Martin Christensen ställdes åt sidan.

In kom istället Tom Pettersson centralt och Imad Zatara till höger. Att snacka succé i det skiftet var att utrycka sig milt. Båda två blev nämligen matchvinnare efter var sitt mål. Dessutom var de tillsammans med Mohammed Abubakari våra bästa spelare i matchen.

Att hamna i underläge mot Gefle är oerhört jobbigt då de kryper ned långt och det är svårt att hitta in med bollar bakom deras backlinje eller i spelyta 2 mellan mittfält och backlinje som ligger med väldigt tajt avstånd. Detta fick vi erfara båda matcherna 2010.

Denna gång tog vi dock en tidig ledning på Kopparvallen och även på Strömvallen fick vi hål på Gefle innan 20 minuter var spelade. Vi straffade Gefle på samma sätt som vi själva blivit straffade tidigare. Olof Mård drällde med bollen, vilket Imad Zatara uppfattade på ett bra sätt, snodde bollen och spelade ut till Viktor Prodell på högerkanten. Båda stormade framåt och när Viktor spelade in bollen kunde Imad peta bollen förbi målvakten Mattias Hugosson och in i mål. Det kändes underbart att stå där bakom målet. Vi hade fått precis den start vi önskat!

Nu behövde inte vi stressa fram utan kunde istället backa tillbaka när Gefle hade bollen. Hemmalaget hade inte tillräckligt vassa vapen för att ta sig igenom ett tätt försvar, utan var tvunget att förlita sig på inlägg i boxen och där skulle vi vara tajta. Positionsmässigt låg vi också bra för det mesta men vi slarvade bort bollen lite för enkelt vid flera tillfällen vilket ställde till en del oreda. Detta skedde även innan vårt mål men mer frekvent efteråt, då vi spelade lite för plottrigt på små ytor. Vi hade också svårt att få grepp om Gefles långa fyrtorn Mikael Dahlberg och Jakob Orlov. Duon drog sig inte för att ta för sig ordentligt i duellerna och då gällde det att stå emot.

I paus tvingades Viktor Prodell kasta in handuken efter en stukning. Anton Tinnerholm kom då in till höger på mittfältet och Imad Zatara flyttades upp på topp.

Även i den andra halvleken fick vi en riktigt bra start. I den 57:e minuten anföll vi snabbt och Imad Zatara avancerade från höger efter en ny bollvinst, denna gång mot David Fällman. Imad hade en ren Oscar Möller vid den främre stolpen, men valde att gå på eget avslut vilket målvakten räddade. Det skulle visa sig bli riktigt bra ändå för Tom Pettersson nickade in Kristian Bergströms hörna från höger, vilken glädje! Nu var ju utgångsläget än bättre förstås.

Vi drog oss sedan allt mer tillbaka men Gefle kom inte igenom allt för ofta och det kändes som vi hade full kontroll, men i den 78:e minuten nickade Mikael Dahlberg precis utanför den bortre stolpen efter hörna. Två minuter senare nickade Johan Oremo in reduceringen, efter inlägg bakifrån till vänster där Anton Tinnerholm satte alldeles för dålig press på Jens Portin. Alberis da Silva tappade också bevakningen på Oremo.

Nu kändes det riktigt jobbigt, man försökte tränga bort alla möjliga tankar och fokus låg bara på att alla bollar skulle bort och att vi skulle stötta de våra från läktaren för allt var lungorna och rösten pallade!

Bästa läget för hemmalaget fick Mikael Dahlberg i den 90:e minuten men han sköt som tur var utanför och vi kunde hålla undan till en mycket viktig och efterlängtad bortaseger.

Det var makalöst skönt när slutsignalen gick. Det finns personer som besväras över att vi skriker halsarna av oss för att stötta fram vårt älskade förening i ur och skur. Men vi åker inte och ser varenda bortamatch med rösten som insats om vi inte tror på det vi gör. Det var därför extra skönt att se den oerhörda glädjen och uppskattningen från våra spelare mot oss supportrar efter matchen. Vi på läktaren hade gett oss tusan på att sjunga matchens alla 94 minuter och spelarna hade gett sig tusan på att kämpa allt vad tygen håller för att vinna matchen. Det kändes verkligen som vi fixade det här tillsammans, vilket bevisar den närhet och engagemang som sammansvetsar alla inom ÅFF, såväl spelare som supportrar.

Att det regnade konstant hela matchen brydde vi oss inte ett dugg om. För oss öppnades himlen upp efter slutsignalen och solen strålade rakt in i våra hjärtan. Våra ÅFF-hjärtan!

Den långa resan och känslan var lite som året innan då vi säkrade avancemanget till Allsvenskan via segern i Sundsvall. På vägen hem fick vi glädjande besked då Mjällby föll hemma mot Häcken med 1–2. Dagen efter föll Kalmar med 1–2 hemma mot Malmö och vi klev därmed förbi Gefle, Mjällby och Kalmar upp till nionde plats. På måndagen spelade Syrianska – Sundsvall 1–1 i den superviktiga bottenmatchen. Vi var därmed fem poäng före Syrianska och sex poäng före Sundsvall.

Äntligen kunde vi andas ut

Omg: 28 ÅFF – Mjällby AIF 0–0

Läget som var oerhört jobbigt inför Geflematchen var nu väldigt gynnsamt men att sträcka sig så långt som att det var klart, som de som inte bryr sig speciellt mycket om ÅFF och därmed inte riskerar nåt, kunde vi förstås inte sträcka oss till. Ville det sig illa kunde vi tappa allt. Vi ville inte uppleva en nervpinande tillställning mot Sundsvall, som kunde knapra in de sex måls försprång som vi hade i ett nafs. Epilogen borta mot guldjagande Elfsborg var inte heller den lättaste.

Omgången började inte bra då Kalmar mirakulöst vände och vann borta mot Häcken med 2–1 och nervositeten steg under vår matchdag (söndagen) då Syrianska tog ledningen borta mot AIK. Glädjen och lättnaden var mycket stor då AIK kvitterade och matchen slutade också 1–1. Vi kunde därmed säkra kontraktet via seger mot Mjällby. Men läget kunde bli ännu bättre om Norrköping besegrade Sundsvall på bortaplan. Detta kändes dock avlägset men IFK tog tidigt ledningen och hade osannolikt 3–0 redan innan paus.  Norrköping vann till slut med 4–0 och vårt läge var nu oerhört gynnsamt.  

Inför vår match var Sundsvall sex poäng efter och vi hade tio måls bättre målskillnad. En pinne mot Mjällby skulle därmed definitivt säkra kontraktet. Förutsättningarna påverkade förstås hur matchbilden såg ut, där Mjällby också var rätt nöjda med en pinne.

Sällan har man gått in i en match med sådan glädje över andra resultat, men vi skulle ju göra vårt också. 0–0 räckte för att säkra kontraktet. Och vi behöver verkligen inte skämmas för hur spelet såg ut och den poängen vi tog. Vi hade inte spelat någon mållös match på över två år. Senast var hemma mot Häcken 2010. Årets sämsta match hävdade en del vilket naturligtvis var helt fel. Det är som bekant resultaten som räknas i fotboll och alla förluster som vi noterat under säsongen hade varit efter sämre insatser. Bortamatchen mot Mjällby var klart sämre spelmässigt, likaså bortamatcherna mot Kalmar och Helsingborg samt båda kamperna mot Häcken.

Det bästa med denna match var att vi släppte till väldigt få lägen till bortalaget. Det enda skottet på mål hade vår förre spelare Haris Radetinac men Henrik Gustavsson räddade. MAIF hade sedan bara tre ytterligare avslut som gick utanför. Visserligen hade vi, som vanligt, svårt i luftrummet mot Marcus Ekenberg, men de våra var tillräckligt aggressiva för att vinna andrabollarna.

Vi hade årets största bollinnehav (63–37) och borde på det ha skapat fler målchanser. Stundom rullade de våra boll bra men alldeles för sällan i tillräckligt högt tempo. När vi väl kom runt på kanterna var inte inläggen av tillräckligt hög kvalitet, men det fanns inte heller många medspelare att slå inläggen på. Våra forwards var inte tillräckligt distinkta i straffområdet och mittfältarna fyllde inte heller på i tillräckligt stor utsträckning. Inte heller vågade de våra gå på avslut utifrån.

Bästa läget fick Oscar Möller i den 75:e minuten, efter ett fint inlägg från Kristian Bergström. Mattias Asper kunde dock rädda närskottet, en försvarare stötte bollen mot mål, men Asper hann lägga vantarna på bollen.

Efter dryga 94 minuter spel blåste domaren Michael Lerjéus från Skövde av matchen. Det var en fantastiskt stor lättnad då vi äntligen kunde andas ut. Samtidigt var det första gången sedan 1981 som vi hade säkrat fortsatt allsvenskt spel även för nästkommande säsong. Det var också första gången sedan 1980 som vi säkrade det allsvenska kontraktet två omgångar före säsongsslutet.

I och med pinnen återfanns vi på en tiondeplats med sju poäng ned till Sundsvall med två matcher kvar att spela.

Märklig match

Omg: 29 ÅFF – GIF Sundsvall 2–2

Det var förstås en stor lättnad att gå in i de två sista matcherna utan att vi behövde känna rädsla. Att vi inte haft kamp om platser som kunnat leda uppåt eller nedåt i de två sista matcherna under en säsong hade inte hänt sedan 2007 i Superettan.

Förhoppningen som vi nu stod för var att erövra hedersvärd plats på den övre halvan, men då var det tvunget att bli poäng mot Sundsvall och helst seger. Giffarna å sin sida slogs för livet, då de hade två poäng upp till Syrianska.

Vi hade bra kontroll på matchbilden de tio första minuterna men sedan kom Sundsvall in med bättre energi i matchen och hotade. Henrik Gustavsson avvärjde ett tungt skott från Roger Risholt i den 16:e minuten och två minuter senare svarade Fimpen för en mycket bra räddning vid sin vänstra stolpe när Johan Eklund kom fri i högerinnerposition. Efter en halvtimmes spel sköt Ari Sulason en frispark som Henrik Gustavsson gjorde en bra räddning på.

I den 34:e minuten tog vi istället ledningen. Anton Tinnerholm stegade in från höger och slog en fin boll till vänster där Kristian Bergström störtade in i straffområdet. Pligg spelade in bollen framför mål och där kunde Viktor Prodell raka in sitt 14 allsvenska mål för säsongen.

Precis innan paus fick Sundsvall ett farligt frisparksläge, liknande det i slutminuten på Norrporten Arena 2011. Då, liksom nu, klippte Ari Skulason till, bollen tog i muren och i underkanten av ribban. Henrik Gustavsson lyckades sedan freda målet på returen, då Fredrik Holster nickade och Fimpen räddade även när Kevin Walker nickade mot mål.

I den andra halvleken började vi ta över matchen och kom fram i vassare anfall. I den 48:e minuten spelade Oscar Möller in bollen från höger, men Kristian Bergström nådde precis inte för att stöta in bollen vid den främre stolpen.  Sex minuter senare slog Jesper Arvidsson in en fin boll från vänster och Tom Pettersson fick öppet läge men sköt över.

I den 58:e minuten fick äntligen Tobias Nilsson sitt eftertraktade frisparksläge. Bollen gick över muren men målvakten Tommy Naurin hann precis rädda.

I den 64:e minuten gick vi till anfall på högerkanten men då slocknade allt ljus på Kopparvallen och strömmen gick i vissa delar av Åtvidaberg. Det var förstås chockartat men jag trodde att vi skulle få ljuset tillbaka, men då problemet låg utanför Kopparvallen i Eons nätstation där en transformator havererat dröjde det för länge innan transformatorn blev utbytt.

Det var verkligen trist att matchen inte kunde återupptas förrän 13.00 på torsdagen. Många åskådare kunde av naturliga skäl inte återvända för att se upplösningen. Den extra energin som behövdes för att ge spelarna stödet fanns inte under torsdagen. Min förhoppning var ändå att våra spelare skulle kämpa hårt. När de visste att vi kunde gå upp till sjunde plats i tabellen. Rimligtvis borde också gästerna Sundsvall ha sovit sämre med grubblerier hur de skulle vända matchen och lämna kvalplatsen. Vi hade också tvingats till två tidiga byten då Alberis da Silva fick hjärnskakning redan efter tre minuter och Imad Zatara tvingats utgå på grund av känning i baksida av lår efter 25 minuter. Nu kunde samtliga av våra spelare vila ut och Giffarna hade inte samma fördel, i det hänseendet, om matchen inte brutits då de inte hade gjort något byte.

Summa summarum visade sig att Sundsvall var mer vakna och sugna på att kravla sig upp från kvalplasen än våra spelare att kravla sig upp på den övre halvan av tabellen. Redan från början slarvade vi något otroligt i passningsspelet och brytningarna gick rakt till motståndare beroende på ett svagt fotarbete där många stod på hälarna. Trots allt hade vi ganska bra kontroll på Giffarna inledningsvis .

Kristian Bergström fick en fin chans att nicka in 2–0 i den 79:e minuten, efter fint inlägg av Martin Christensen, men målvakten Tommy Naurin fick fingertopparna på bollen och räddade.

I den 81:a minuten fick Emil Forsberg fritt utrymme att sprinta igenom till höger och han spelade in bollen, Daniel Hallingström slog ett stort hål i luften och Roger Risholt prickade in 1–1. Det dröjde sedan bara knappt två minuter innan Giffarna vänt på steken. Återigen var det Emil Forsberg som tog fart, denna gång till vänster. Daniel Hallingström var passiv och kom på efterkälken och satsade då för att komma ifatt men blev då ett enkelt byte att vända bort varvid Emil vände inåt och placerade in 1–2.

I den 85:e minuten var det mycket nära 1–3 då Johan Eklund sköt i ribbans undersida, där Erik Moberg och Daniel Hallingström agerat mycket passivt i upprinnelsen. Strax innan byttes Mattias Mete in och vi gick ned på en trebackslinje, vilket senare fick effekt. I den 88:e minuten slog Jesper Arvidsson en lång boll in i straffområdet som nickades undan men Martin Christensen skickade in ett stenhårt inlägg som Mattias Mete skarvade in fram till 2–2. Efter ett fint anfall fick Tobias Nilsson ett bra läge men han sköt högt över och matchen slutade med delad pott, vilket trots allt var en stor besvikelse.

Vi hade ett jätteläge att vinna matchen mot ett lag som hade stora problem i sitt försvarsarbete. Det försvarsspel som fungerade så väl mot Mjällby såg vi tyvärr inte skymten av under torsdagen. Det kändes oerhört bittert – för nu skulle det bli tufft att kliva upp ett pinnhål från den nionde plats som vi hade.

Fin avslutning

Omg: 30 IF Elfsborg – ÅFF 1–1

Det var inspirerande att åka till en fullsatt och förväntad guldarena, där vi förhoppningsvis skulle visa upp oss från vår bästa sida inför det svenska folket framför TV-apparaterna. Den hägrande åttondeplatsen ville vi ju då gärna nå.

Förutsättningarna var följande:

Vi var tvungna att ta poäng för att ha chans på den övre halvan. Tog vi den pinnen skulle vi vara före antingen Göteborg eller Djurgården eftersom dessa båda möttes. Samtidigt var Syrianska tvunget att besegra Kalmar på hemmaplan och Gefle fick inte vinna hemma mot Helsingborg.

Om vi besegrade Elfsborg skulle vi komma sjua om Göteborg besegrade Djurgården eller matchen slutade kryss samtidigt som Kalmar inte skulle vinna.

Matchen nådde aldrig några större höjder, vilket inte var så konstigt då hemmalaget kände av förväntningarna på guldmedaljerna som fanns inom räckhåll. Elfsborg kom fram i en del bra möjligheter, men saknade skärpan i inläggen.

Vi fick också möjligheter men saknade också den rätta skärpan. I den tionde minuten kom Mattias Mete helt ren men missade avslutet från nära håll helt och skottet gick till inkast. Efter en kvarts spel fick Viktor Prodell möjligheten efter ett fint anfall men målvakten Kevin Stuhr Ellegaard kunde rädda.

Andreas Augustsson nickade strax över efter en hörna och Lasse Nilsson var också framme och oroade men Henrik Gustavsson räddade.

Det kändes som vi hade ganska bra kontroll på matchen, men sedan gick det snabbt när Elfsborg tog ledningen efter en halvtimmes spel. Anders Svensson slog en boll ut på högerkanten där Johan Larsson tog emot och slog ett precist instick mot främre stolpen där Stefan Ishizaki skarvade in bollen. Kristian Bergström hann inte med Larsson, Jesper Arvidsson han inte täcka av vinkeln för inspelet och Erik Moberg hängde inte med Ishizaki. Alla mål går givetvis att stoppa men detta var ett av de svåraste denna säsong.

I den 37:e minuten fick vi en frispark i bra vänsterläge sedan Mattias Mete blivit nedriven. Jesper Arvidsson stegade fram och klippte till, bollen tog i ribban vid det bortre krysset.

I den 43:e minuten kom Kristian Bergström fint från vänster, men fick ingen bra träff på bollen och målvakten kunde rädda.

I och med att AIK gjorde 2–0 mot Malmö FF i den 62:a minuten, slog Elfsborg mer vakt om ledningen i den andra halvleken, men boråsarna skapade ändå en del farliga lägen. Lasse Nilsson sköt strax utanför i inledningen på halvleken och Henrik Gustavsson fick göra en hel del ingripanden. Fimpen fick också hjälp att freda målet av utespelarna vid de många hörnorna och inläggen.

När Elfsborg drog sig tillbaka allt mer såg de våra chansen och vi gick ned på trebackslinje för att forcera fram en kvittering. Martin Christensen, Tobias Nilsson och Oscar Möller byttes in och vi fick bättre spets. Jesper Arvidsson (som flyttas upp på mittfältet) slog in bollen framför mål och i kamp mellan Oscar Möller och Andreas Klarström gick bollen fram till Viktor Prodell som elegant lobbade in 1–1 i den 76:e minuten.

Mot slutet av matchen verkade båda lagen nöjda vid det oavgjorda resultatet och ingen gick för seger. Om Malmö varit i ledning på Råsunda hade Elfsborg naturligtvis varit tvungna att gå framåt, men det är ju inte säkert att de hade lyckats för det (även om deras tränare Jörgen Lennartsson uttryckte det som en formsak, efter matchen). Nervositeten hade blivit större och vi kunde mycket väl ha lyckats ta poäng även i ett sådant läge.

Det var aldrig någon fara på taket för boråslaget då AIK höll undan och vann med 2–0 mot Malmö och därmed blev det guldfest på Borås Arena.

Vi fick också jubla eftersom Göteborg slog Djurgården hemma med 1–0 (mål i 43:e minuten), Syrianska sprang ifrån till 3–0 hemma mot Kalmar (mål i minut: 63, 66 och 83) samt Gefle spelade 2–2 hemma mot Helsingborg (Gefle ledde men HIF vände innan paus och GIF nådde inte närmare än en kvittering). Vi klarade därmed åttondeplatsen och fick därmed den fina avslutningen på fyra förlustfria matcher som vi hoppats.

Den tar vi naturligtvis med oss för att ta nästa steg och bli ännu bättre. Att kravbilden hade höjts märkte vi av för att vi inte var speciellt nöjda med spelkvaliteten. Elfsborg hade bollen mer än oss, men inte markant. De skapade fler lägen än oss, men inte klart fler feta chanser. Både boråslaget och vi slarvade i avgörande lägen och det var därför som de feta chanserna uteblev.

Det är speciellt att spela en sådan här match med massor av förväntansfull publik och med ett enormt nationellt fokus. Det märktes att våra grabbar ute på banan har mognat och det såg aldrig skärrat ut.

Fortsättning följer i del VI – Spelartruppen 

Årskrönikan 2012 – en säsong att vara stolt över

Del IV – Sommaren

Lagledningen var förstås medveten om vår svaga omstart efter det långa sommaruppehållet 2010 och arbetade hårt för att vi skulle komma i toppform till omstarten. Vi spelade också en träningsmatch under uppehållet.

Gefle IF – ÅFF 1–0

Inför den allsvenska omstarten spelade vi en träningsmatch på en dålig gräsplan mot Gefle IF i Dalarna (Mockfjärd). Vi gjorde en dålig match och dessutom blev Alberis da Silva skadad i samband med matchens enda mål i den tredje minuten.  Jonas Lantto slog ett inlägg, som bröstades ner av Johan Oremo och Johan Svantesson klippte in bollen.

Vi hade ett spelövertag i den andra halvleken men var inte tillräckligt vassa för att kvittera. Jesper Arvidsson fick ett gyllene tillfälle att kvittera på straff i den 65:e minuten, men missade tyvärr möjligheten.

Fantastisk omstart

Omg: 13 ÅFF – IF Elfsborg 5–1

I omstarten av allsvenskan den fantastiska lördagen den 30 juni fick vi en rejäl utmaning av suveräna serieledaren Elfsborg som inlett serien fantasiskt med tio segrar på tolv matcher. Förlusterna har kommit på naturgräs i Helsingborg och Malmö. På Konstgräs var det med andra ord full pott. IFE hade släppt in sju mål på de tolv matcherna och endast fyra på de tio konstgräsmatcherna.

Men det är klart, då hade de inte varit på Kopparvallen ännu…

Vi var bra från början och målfesten började i den nionde minuten.  Vi behöll bollen efter en frispark. Magnus Eriksson spelade tillbaka bollen och Jesper Arvidsson slog ett långt svepande inlägg till Daniel Hallingström som lobbnickade över målvakten Kevin Stuhr Ellegaard och i kryssribban. Viktor Prodell höll sig sedan fram på returen och rullade in 1–0.

Vi fortsatte att ha full kontroll på matchen och i den 28:e minuten kom Magnus Eriksson helt ren efter en fin passning av Amir Suljic, men målvakten räddade högerskottet till hörna. Kristian Bergström slog in hörnan från höger. Målvakten tappade bollen och Tom Petterson stötte in sitt första allsvenska mål fram till 2–0.

Elfsborg fick ett litet tryck i slutet av halvleken men skapade aldrig någon riktigt vass chans i den första halvleken.

I den andra akten fick vi också en riktigt bra start. Magnus Eriksson var stark och uppoffrande då han bröstade med sig en boll in i straffområdet och fläkte sig fram mot målet men blev ojuste tagen av målvakten. Domaren Daniel Stålhammar pekade förstås på straffpunkten.  Kevin Stuhr Ellegaard gick tidigt till vänster och Magnus rullade säkert in 3–0 i det andra hörnet.

De våra fortsatte att spela bra fotboll och efter ett nytt starkt arbete av Magnus Eriksson var Petrit Zhubi nära att peta in 4–0 men nådde inte riktigt fram till det övergivna målet efter fin boll från vänster av Mange.

Elfsborg gjorde ett dubbelbyte strax därefter och fick sedermera allt mer tryck mot vårt mål. Johan Larsson sköt i främre kryssribban i den 71:a minuten och strax efteråt fick inbytte David Elm ett bra nickläge men Gustav Jansson fick bollen rakt i famnen.

I den 74:e minuten kunde vi inte hålla emot längre. Efter hörna gick bollen ut till Johan Larsson som på volley krutade in 1–3 i det bortre hörnet.

Precis som mot Gefle hade vi en sämre period på en kvart där det blev lite nonchalant och slarvigt. Vi tappade markeringen vid Elms nick och ingen satte press när Johan Larsson sköt, men det är det enda negativa från matchen. För precis som mot Gefle lade de våra i en växel extra och då kom utdelningen omgående.

Bara två minuter efter reduceringen föll 4–1. Magnus Eriksson tog emot och höll i bollen tills Anton Tinnerholm kom i position för att bryta igenom. Anton gjorde det bra, fastnade på målvakten men kunde slå returen till Viktor Prodell som behärskat slog in den avgörande segerbollen i mål.

Elfsborg var sedan ett slaget lag. Vi avslutade matchen mycket bra och gjorde 5–1 i den 88:e minuten. Efter ett av många fina anfall spelade Oscar Möller in från vänster till Tobias Nilsson, som skarvade vidare till Anton Tinnerholm som tryckte in sitt första allsvenska mål.

Viktor Prodell var sedan ytterst nära att göra 6–1, men målvakten svarade för en smått otrolig räddning.

Spelmässigt var det här så när en fulländad insats det gick att komma. Alla lag har någon svacka i alla matcher och bra lag har förmågan att ta sig ur den. Det gjorde vi alltså med besked.

Vi fick alltså bästa tänkbara omstart av Allsvenskan. Vi avancerade ingen placering men knappade in på topplagen och var bara en pinne efter trean Helsingborg i den jämna tabellen. Vi drog dessutom ifrån Gefle på kvalplatsen och hade ett avstånd på nio poäng till dem.

Tjust United – ÅFF 0–4

Efter triumfen mot Elfsborg spelade vi en uppvisningsmatch på Bökensved i Västervik. Det blev ingen stor match men vi vann i varje fall med 4–0 inför närmare 2 000 åskådare efter mål av Tom Pettersson, Bruno Marinho, Mattias Mete och Allan Olesen.

Omg: 14 GIF Sundsvall – ÅFF 3–3

Efter urladdningen mot Elfsborg gick färden till 2011-års ”lyckorusarena” Norrporten Arena i Sundsvall där vi året innan säkrade det allsvenska avancemanget. Inledningen på matchen blev dock allt annat än lycka.

Vi var inte med på innermittfältet och i mittförsvaret i början på matchen och redan i den andra minuten kom Fredrik Holtser in bakom vår backlinje efter att Amir Suljic och Tom Pettersson agerat passivt mot Pa Dibba och Holtser. Från sin position lite till höger kunde Fredrik kruta in 1–0 i det bortre krysset.

Det fortsatte att se passivt och virrigt ut och i den sjunde minuten var det färdigt igen. Amir Suljic satte alldeles för sen och tam press på Roger Risholt och Jesper Arvidsson tappade sin markering på Simon Helg, som fick bollen. Tom Pettersson försökte täcka skott men hann inte och Helg klippte till. Gustav Jansson var på bollen men kunde inte hålla den utanför sin vänstra stolpe.

Det kändes fruktansvärt tungt att skänka bort två mål så lätt och man befarade att hela matchen skulle vara körd, men vi började komma in i matchen efter chockstarten . I den 37:e minuten föll reduceringen efter en riktigt fin prestation från Magnus Eriksson då han från passning från Anton Tinnerholm störtade in från höger, tunnlade Stefan Ålander och sköt in reduceringen via Marcus Danielsson. Målet hade liknelser från det som tog oss upp i Allsvenskan, på samma arena, på samma kant och med Anton som framspelare längs kanten och Magnus som mottagare. Skillnaden var att Mange nu slutförde anfallet själv.

Vi fick lite mer flyt i spelet med längre anfall och efter tryck kunde vi utnyttja ännu ett läge precis innan paus. Tom Pettersson stötte fram bra centralt på en misslyckad hemmarensning och slog en hög bredsidevolley fram till Anton Tinnerholm som kom från höger centralt och spelade fram till Viktor Prodell, som tryckte in den viktiga kvitteringen. Fantastiskt underbart! Trots den minst sagt usla starten var det utjämnat redan innan paus.

Vi hade övertaget i den andra halvleken men de båda lagen vågade inte riktigt satsa fullt ur för en segerboll. Mot slutet av matchen blev vi lite för rädda om pinnen och Sundsvall fick tryck på oss. Världen rasade samman i den 85:e minuten då Fredric Jonsson slog ett hårt inlägg från höger och Johan Eklund nickade in 3–2 via den bortre stolpen, efter alldeles för svag bevakning av Allan Olesen. Gustav Jansson kunde också ha gått ut och boxat bort inlägget som gick nära mål.

Var, då allt förgäves trots allt och 60 tunga mil hem skulle följa?

Nej, för Oscar Möller byttes in direkt och vi fick tryck mot hemmamålet. I den 89:e minuten kastade Jesper Arvidsson ett inkast från vänster. Kristian Bergström tog emot och lyfte in en fin boll till Oscar Möller i straffområdet, som höll emot bra och stötte fram bollen till Viktor Prodell, som tryckte in 3–3. Fullständigt fantastiskt att stå bakom målet och få uppleva denna eufori, som ett uppvaknande från mörkret. Det var fjärde bortamatchen i följd som vi kvitterade i slutskedet och i de tre senaste matcherna räckte det för poäng.

I och med poängen behöll sjätteplaceringen.

Omg: 15 ÅFF – AIK 2–0

Efter triumfen i hemmamatchen mot Elfsborg var intresset på topp när ny toppmatch väntade mot tabelltrean AIK. Hela 7 621 personer såg oss mala ner AIK på Kopparvallen. Solnalaget var ett av de försvarsstarkaste lagen och var förstås varnade efter vår stormatch mot boråslaget.

Vi började matchen bra de 25 första minuterna med hög aggressiv press och därigenom fick vi ett övertag men det var inte lätt att dyrka upp AIK, speciellt eftersom motståndarlaget spelade hårt, tufft och ibland brutalt. Vi spelade sämre under återstoden av första halvlek och AIK fick ett visst tryck.

I andra halvlek började vi komma fram mer med snabbare anfall och nyttjade de ytor på kanterna som öppnade sig. Den sista skärpan fanns dock inte i de avgörande momenten och AIK hade också några möjligheter.

Det kändes lite som att matchen stod och vägde men så i den 75:e minuten anföll vi bra på högerkanten. Daniel Hallingström slog en långboll som AIK inte fick bort. Viktor Prodell spelade vidare till Petrit Zhubi och fick tillbaka bollen till höger. Prodell slog sedan ett väldigt fint inlägg som Magnus Eriksson språngnickade in i det främre hörnet.

Även 2–0 kom ganska snabbt. I den 80:e minuten tog Magnus Eriksson emot en långboll, fick den lite för långt ifrån sig men återvann den med stor styrka och Viktor Prodell kom stormande och tog med sig bollen och placerade in den urläckert via den bortre stolpen.

Så fullständigt underbart! Det kändes oroligt så länge det stod 0–0. Ett mål kan ju komma från ingenstans men nu åkte vi inte på något utan gjorde det själva och efter 2–0 orkade inte gästerna mobilisera krafterna och vi höll enkelt undan till en ny fantastisk triumf.

Summering efter halva säsongen

Segern var den fjärde raka på hemmaplan med den imponerande målskillnaden 11–1 och genom den passerade vi AIK och låg på en fantastiskt fin fjärdeplats efter vårsäsongen, endast en pinne efter trean Helsingborg och fyra efter tvåan Malmö. Till serieledande Elfsborg hade vi knappat in sex poäng på tre matcher och var nu sju poäng efter. Vi hade hela 11 poäng till kvalplatsen och 14 till direktnedflyttning. Klart man hoppades på en medaljplacering och spel i Europa League.

Vi hade också gjort flest mål i Allsvenskan (tillsammans med Häcken) och de 32 målen var lika många som vi gjorde under hela det allsvenska året 2010, trots att vi bara hade spelat en halv säsong. Sju segrar hade vi också tagit vilket var lika många som under hela 2010. På hemmaplan var vi mycket framgångsrika med 18 inspelade poäng och en fin målskillnad på 20–8. Därmed var vi det tredje bästa hemmalaget efter Malmö och Elfsborg.

Vi gick betydligt bättre än förra säsongen i Allsvenskan och tog faktiskt bara en poäng mindre än 2011 i Superettan. Vi gjorde också fler mål än någon tidigare säsong i Superettan. Faktum är att vi inte hade gjort så många mål/match efter en halv säsong sedan 1993, 24 mål på 11 matcher i division III. I elitfotbollen fick vi gå tillbaka till guldåret 1973 för att finna fler mål/match efter en halv säsong (31 mål på 13 matcher). Guldåren 1972 och 1973 gjorde vi 34 respektive 33 mål efter 15 matcher, vi hade alltså nästan gjort lika många mål efter halva den här säsongen.

Omg: 16 AIK – ÅFF 1–0

Den sju matcher långa sviten utan förlust bröts dessvärre i vår sista match på Råsunda. AIKs tränare Andreas Alm hade taktiken klar innan matchen. Först och främst gällde det att få stopp på vårt bollrull. Detta sagt av en av de så kallade storlagens tränare hemma på Nationalarenan mot en nykomling. Respekten för vårt lag hade hastigt ökat.

Även matchen på Kopparvallen blev en tuff historia men på Råsunda med naturgräs fick AIK ännu mer utdelning på sitt destruktiva sätt att spela fotboll, med mycket kamp och spelförstörelse för motståndarlaget. Detta är naturligtvis en ingrediens som ingår i fotboll och som man måste kunna hantera. Och man kan ju se det som ett tecken av respekt att det så kallade storlaget tog till medel som flera lag i Superettan gjorde 2011.

Vi var med i kampen från början och vi var det bättre laget från start med en del fina mållägen på fasta situationer och via omställningslägen, men vi hade ändå svårare att komma igenom än på Kopparvallen och inte heller denna gånga hade vi domarna med oss, vilket var extra besvärligt i en fysisk match.

Att vi släppte in matchens enda mål precis innan paus efter en hörna kändes mycket onödigt. Vi borde ha fått bort bollen i det läget och det var olyckligt att Tom Petterssons snedspark blev till en perfekt passning för att Martin Lorentzson skulle pricka in ledningsbollen.

När vi skulle trycka på för en kvittering i andra halvlek så kom vi stundtals fram i goda anfall både på kanterna och centralt, men ofta blev det lite för stressigt då löpvägarna inte togs tydligt och passningar slogs bort.

AIK var ett svårt lag att bemästra i underläge, men laget var inte så märkvärdigt i övrigt och nog borde de våra ha kunnat lugna ner spelet lite och rullat runt för att hittat luckorna. Nu blev våra framstötar för lätta att ta bort inne i straffområdet. Kreatören Bruno Marinho hade behövts för att vi skulle etablerat ett mer långvarigt tryck mot AIK-målet, men han var skadad.

I och med förlusten smet åter AIK förbi och det gjorde också Häcken och Norrköping. Vi föll därmed ned till sjunde plats och hade fyra poäng upp till trean Helsingborg. Gefle på Kvalplatsen knappade in tre pinnar och var nu åtta poäng efter oss.

Tre bottenkryss

Omg: 17 ÅFF – Örebro SK 1–1

Sådana här matcher som mot tabelljumbon Örebro är alltid vanskliga då en falsk villfarelse kan smyga sig in att vi ska kunna vinna utan att alla gör sitt allra yttersta. Det var också precis vad som skedde. Vi hade full kontroll i inledningen av matchen, skapade chanser och många tänkte säkert att det var en knapp tidsfråga innan målen skulle komma. Det gjorde de inte. Våra spelare blev för säkra eftersom vi så enkelt dominerade matchbilden totalt. Passningar slarvades bort med många av våra spelare framför bollen, hemjobbet togs inte och våra försvarare fick en högst oangenäm uppgift att underbemannade försöka stoppa när sprintande örebroare stormade fram.

Det kändes så oerhört onödigt att släppa in ÖSK i matchen som var helt under isen inledningsvis. Bortalaget förmådde inte slå många passningar rätt i rad. Många enkla bollar slogs över sidlinjen och många bollar gick direkt till våra spelare. Tack vare att vi gick ned oss, kunde Örebro hitta mer rätt i passningsspelet och hotade med omställningarna. Det var tur att vi höll nollan till pausen.

I andra halvlek fick vi den start som vi så gärna ville ha med ett snabbt ledningsmål. Kristian Bergström slog en finfin hörna från höger som damp ned vid den bortre stolpen och Tom Petterson bokfördes för målet i kamp med Daniel Bamberg.

Målet gav självförtroende och känslan ”att vi fixar det här”. Vi hade full kontroll på matchen, rullade ut ÖSK i ett högre tempo och hittade lägen för att skapa målchanser, men ytterligare mål uteblev. Målchanserna överarbetades och i stället för att ta avslut i ett tidigare läge skulle det spelas in på mållinjen. 

Det märktes redan en stund innan kvitteringsmålet att vi inte lärt oss av misstaget i första halvlek. ÖSK släpptes åter in i matchen efter passningsspel utan tanke och med för små marginaler. Örebro lyckades därmed etablera längre anfall och hotade för en kvittering.

Ändå såg det ut att ordna sig då vi behöll trycket efter en frispark i den 76:e minuten. Petrit Zhubi var väldigt företagsam och vann tillbaka bolen, tog sig in från vänster, avancerade in centralt och spelade ut till Kristian Bergström som slog ett perfekt inlägg från höger. Viktor Prodell mötte med pannan och nickade in 2–0. I varje fall trodde alla det, utom ett fåtal och en av dem var den assisterande domaren Tobias Wärn från Motala. Om det var offside, så måste det ha varit med minsta marginal. I första halvlek svarade Wärn för flera tveksamma domslut när örebroare kom fria, vilket inte direkt gjorde det hela bättre.

Direkt på insparken kontraslog ÖSK och de våra var disorienterade. Det gick dock långsamt och det fanns gott om tid att komma i position. Daniel Bamberg kom in från höger. Magnus Eriksson försökte stoppa honom bakifrån medan Bruno Marinho och Amir Suljic var passiva och låg på linje. En av den, lämpligtvis Amir eftersom han låg närmast, skulle stött och Bruno legat kvar som understöd. Bollen gick nu mellan de två till en helt fristående Valdet Rama, eftersom Petrit Zhubi inte bemödade sig att ta markering. Tom Pettersson var tvungen att stöta på bollföraren och Valdet valde då att spela ut till Marcus Astvald som var fri på utsidan av Jesper Arvidsson. Jeppe hade nämligen inte under någon gång ens kastat ett getöga på sin motståndare, vilket är oförsvarbart. På ett väldigt enkelt sätt borde Jesper lagt sig på rätt sida och då hade vi säkerligen vunnit matchen. Nu kunde istället Marcus avsluta direkt och satte 1–1 invid den bortre stolpen.

I matchens absoluta slutsekunder borde vi fått ett jätteläge för kvittering och den här gången var det ingen tvekan om att assisterande domaren Tobias Wärn lyfte flaggan felaktigt. Om man stannade TV-bilden så såg man att Kristian Bergström helt klart var onside när Jesper Arvidsson slog bollen på djupet. Mattias Mete, Tobias Nilsson och Anton Tinnerholm fanns alla som öppna måltavlor i straffområdet, men fick aldrig chansen.

Med pinnen behöll vi i varje fall sjundeplatsen och avståndet på 14 poäng ned till ÖSK på nedflyttningsplats. Vi drog också ifrån en poäng till Gefle på kvalplats – nio poäng före. AIK på tredjeplatsen var fem pinnar före oss.

I augusti lånade vi ut Christoffer Karlsson och Alain Junior Ollé Ollé till Varbergs BoIS i Superettan. Istället värvade vi Mohammed Abubakari från Doxa Drama i grekiska högstaligan samt Imad Zatara från iranska Sanat Naft.  

Omg: 18 GAIS – ÅFF 2–2

Inför matchen borta mot GAIS var hemmalaget ur slag och uppträdde inte ens som ett superettanlag, då skulle vi förstås vinna, men det var en riktig motig lördagseftermiddag på Gamla Ullevi.

Sommarförvärvet Mohammed Abubakari debuterade, men kunde dessvärre bara spela en halvlek på grund av risk för överansträngning. Under den första akten bidrog dock Mommo till att vi fick ett kraftigt spelövertag centralt och det är ju ofta ett framgångsrecept.

Från mitten kunde vi anfalla på båda kanterna och centralt. Vårt ledningsmål efter en kvarts spel var också frukten av våra innermittfältare, då Mohammed slog en listig boll fram till Tobias Nilsson, som i sin tur slog en fin chip fram till Magnus Eriksson som ur snäv vinkel från vänster skickade in 1–0 mellan benen på Dime Jankolovski.

GAIS var helt under isen och det syntes verkligen att det var ett pressat jumbolag som inte hade självförtroende. Man kanske kan tycka att man ska vara nöjd med den första halvleken eftersom vi hade fullständig kontroll på matchen, men som luttrad supporter vet man hur skör en ettmålsledning kan vara oberoende ut hur spelet ser ut.

GAIS fick lite mer att säga till om i den andra halvleken, men vi var fortfarande det klart bättre laget och fick möjligheten till omställningar då hemmalaget försökte flytta upp positionerna.

Dessvärre nyttjade vi inte ett antal fina chanser och GAIS kunde mycket snöpligt kvittera efter en hörna, som uppkom efter att vi tappat kraft i duellerna på innermittfältet. Märkligt nog tog de våra inte varning efter den första hörnan där Peter Ijeh var nära att nicka in bollen. Vid den andra hörnan fick Ijeh fritt utrymme att nicka in 1–1. Visst kom Gustav Jansson helt snett ut i sitt försök till utboxning, men det var inte heller någon av våra spelare som med bestämdhet höll emot den forne skyttekungen på rätt sida. Med så pass nickstarka spelare som Alberis da Silva, Tom Pettersson och Jesper Arvidsson ska vi lyckas betydligt bättre på en sådan hörna.

De våra kraftsamlade dock direkt och satte ett väldigt tryck mot GAIS-målet. Det tog bara två minuter innan vi var i ledarbåset igen. Jesper Arvidsson avancerade in i banan från vänster och slog ett fint stick i djupet där Magnus Eriksson löpte med och klippte in 2–1 invid den främre stolpen.

Vi hade sedan flera mycket goda chanser att punktera matchen med ett 3–1-mål, men lyckades inte och det kändes väldigt oroligt. Ett mål kan komma så lätt och nu fick GAIS det till skänks – av domaren Stefan Johannesson från Stocksund.

Magnus Eriksson och Jonas Olsson skulle slå undan en höjdnoll, men Olsson missade och sparkade istället Magnus. Flera sekunder efter situationen, efter att buroppen från hemmaklacken eskalerat, pekade domaren på straffpunkten. Det var oerhört svagt att inte bestämma sig från början utan att låta sig påverkas av publiken!

                                                   

Jeffrey Aubynn, stegade fram och satte straffen säkert invid den högra stolpen. Gustav Jansson gick åt rätt håll men kunde inte nå bollen.

Det hade varit motigt med domsluten i de två senaste matcherna och inte blev det bättre av att domarkåren friade när vår forne Richard Ekunde tog med hand i straffområdet kort senare.

Både denna match och den mot Örebro skulle vi dock ha avgjort långt tidigare. Det var direkt svagt att vi inte utnyttjade chanserna bättre. Varför vi inte gjorde det berodde mycket på att beslutsamheten saknades i de avgörande momenten, genom att gå på eget avslut eller hitta annan spelare i bättre position.

Med pinnen behöll vi i varje fall sjundeplatsen och avståndet på 15 poäng ned till GAIS på nedflyttningsplats (ÖSK var också 15 pinnare efter oss). Vi drog också ifrån en poäng till Gefle på kvalplats – tio poäng före. Häcken på tredjeplatsen var fyra pinnar före oss.

Omg: 19 Syrianska FC – ÅFF 2–2

I nästa match väntade ett tredje bottenlag, Syrianska precis ovanför kvalstreckat som var sex poäng efter oss.

Vi hade rätt bra kontroll på matchen inledningsvis även om hemmalaget hade en kort period med tryck. Vi hade dock rett ut denna när kallduscharna kom två gånger om i den 23:e och den 25:e minuten.

Efter en frispark tog syrianskamålvakten Dwayne Miller bollen utanför straffområdet, men utan åtgärd från domaren Bojan Pandzic från Hisings Backa. Syrianska kunde istället ställa om snabbt och vi hann inte tillbaka i rätt positioner. Efter inlägg från Johan Arneng från vänster kunde Admir Aganovic sprinta in från höger och nicka in bollen invid den vänstra stolpen. Anton Tinnerholm blev lite passiv i duellen och Aganovic kunde enkelt komma över Anton och hänga in bollen. Gustav Jansson kunde också ha varit mer alert och boxat bort innan bollen nådde Admirs panna. Frågan var också varför inte Jesper Arvidsson intog sin position vid den bortre stolpen?

Nu var det inte nog med eländet för bara två minuter senare anföll hemmalaget på vår högersida och Suleyman Sleyman skickade in ett inlägg mot bortre stolpen. Anton Tinnerholm var förstås het att få bort bollen framför Yussef Saleh, efter missen vid första målet. Men att han var för het och att det skulle sluta illa såg vi direkt där bakom målet och istället för att komma vid sidan av målet gick bollen rakt upp i bortre krysset utan chans för Gustav Jansson.

De våra samlade dock ganska snabbt mod och tog över matchen igen. I den 33:e minuten blev Magnus Eriksson fälld tio meter utanför straffområdet och tog själv hand om frisparken. Mange fick på en riktig rackarrökare men i riktning rakt mot Dwayne Miller. Målvakten tappade dock skottet över sig och in i mål.

Det var oerhört viktigt att få målet så pass tidigt, vilket tog oss in i matchen och det fanns ju därmed gott om tid att utjämna. I andra halvlek provade sedan lagledningen ett 4–3–3-spel precis som i den andra halvleken mot Syrianska i träningslägret i Turkiet och Mattias Mete kom in.

Förändringen fick önskad effekt då vi fick övertaget på mitten och därifrån kunde spela som vanligt med längre anfall och fina spelvändningar, genom detta kom vi fram till flera fina målchanser och det blev tryggare i defensiven.

Det blev ju också ett succéinhopp för Mattias Mete som började mycket bra och kvitterade redan i den 53:e minuten. Efter en långboll från Gustav Jansson, nickduell av Viktor Prodell och syrianskaspelare damp bollen ner hos Magnus Eriksson som knäade fram bollen. Mattias Mete kunde därefter vackert volleyskjuta in 2–2 i det bortre hörnet.

Det kändes verkligen som om vi skulle kunna vända matchen och chanser saknades verkligen inte. Magnus Eriksson fick tre fina möjligheter. I den 57:e minuten anföll vi väldigt fint och Mete klackade till sist fram till Mange som fick drömläge att skruva in ledningsbollen med vänstern men fick för tam träff rakt på Miller. I den 70:e minuten skapade sig U21-landslagsmannen ett nytt fint läge mitt framför mål, men sköt dessvärre utanför. I den 82:a minuten stegade Magnus in fint från höger och fick på en bra träff mot främre krysset men målvakten räddade.

Mattias Mete var också väldigt nära att göra sitt andra mål. Han vann boll på ett bra sätt strax utanför straffområdet och fick på en kanonträff rakt mot högra krysset (vi stod precis bakom mål och såg riktningen perfekt). Dessvärre stod Dwayne Miller för sin kanske svettigaste räddning för året och tippade till hörna.

Jag fann det lite märkligt att en del uttryckte att det var rättvis med ett oavgjort resultat när vi hade ett stort övertag i stort sett hela matchen och hade tio avslut på mål, medan Syrianska bara hade ett! En del beskyllde oss nästan för vår effektivitet under våren, men att göra två mål på ett avslut på mål – det är effektivitet!

Vi behöll i varje fall sjundeplatsen och avståndet på sex poäng ned till Syrianska, men tappade allt mer till toppen. Till tabelltrean Häcken skiljde ju sex pinnar, men vi utökade avståndet till Gefle på kvalplats med ytterligare en poäng och var nu elva poäng före.

Säkert cupavancemang

Svenska Cupen, omg: 2 Skövde AIK – ÅFF 0–3

Vi hoppades på ett tryggt avancemang när vi gick in i Svenska Cupen utan att vi skulle få slita allt för mycket med förlängning och andra jobbigheter. Önskan gick i uppfyllelse när vi i stort avgjort tillställningen redan efter den första akten efter en 3–0-ledning. Ställning stod sig sedan tiden ut.

Jag hade väntat hårdare motstånd av Skövde AIK (topplag i division I Södra) som jag trodde skulle ha stor vilja och energi från start, men vi sattes aldrig på några större prov. Skövde spelade naivt genom att hålla backlinjen väldigt högt och vi kom gång på gång igenom med många frilägen.

Det var riktigt skönt att Oscar Möller på ett enkelt sätt kunde rulla in bollen i den nionde minuten då han, efter en fin boll av Mohammed Abubakari, kom fri från halva plan och eftersom målvakten Mirza Kalijundzic var passiv var det en enkel match att rulla in 1–0. Men visst borde Möller ha gjort något mer mål efter ytterligare två frilägen redan i den första halvleken.

Jobbigt hade det varit för Viktor Prodell och jobbigt var det också i början på matchen då Proddan brände två frilägen. Men efter Mohammed Abubakaris kalashörna från vänster nickade Viktor in 2–0 i den 38:e minuten efter fint häng och beslutsamhet vid den bortre stolpen. Minuten senare förvaltade sedan Viktor frispelningen från Kristian Bergström på bästa sätt genom att rulla in 3–0 via den bortre (vänstra) stolpen.

I den andra halvleken skapade vi inte någon riktig målchans och Andreas Thomsson berättade att det var meningen att vi skulle vara professionella och spela av matchen. Inte mig emot. Avancemanget var förstås det viktigaste, även om det hade varit kul om vi gjort något mål i den andra halvleken också.

Något mer cupspel blev det inte under året utan gruppspel fortsätter under mars.

Värdigt avslut för Mange

Omg: 20 ÅFF – IFK Norrköping 1–1

I omgång 20 var det dags för östgötaderby igen och denna gång på Kopparvallen. Publiktrycket inför matchen var enormt och det var helt fullsatt vilket innebar 8 600 personer. Detta skulle också bli Magnus Erikssons sista match i ÅFF-tröjan innan belgienäventyret i Gent.

Inledningen var lovande och vi hade några skapliga chanser att ta ledningen utan att lyckas och det kändes riktigt snöpligt att IFK tog ledningen på ett riktigt skitmål i den 32:a minuten. Vi fick inte bort bollen ordentligt efter tryck från IFK. Tom Pettersson lyckades inte med sin rensning och bollen skickades in i straffområdet från vänster. Jesper Arvidsson var inte tillräckligt påpasslig och Christoffer Nyman fick ett litet försprång och lyckades turligt nog få in bollen i mål mellan benen på Gustav Jansson och retfullt precis innanför den högre stolpen.

I den andra halvleken fick vi allt större bollinnehav och nyttjade kanterna bättre med spelvändningar, men det gick fortfarande för långsamt. Även om vi ofta kom långt ned på Norrköpings planhalva blev det sälland riktigt farligt eftersom både boll och spelare transporterades för långsamt och inläggen var för missriktade.

Under hela matchen blev det också för många misstag i passningsspelet i överlag, vilket gav Norrköping möjlighet att ställa om.  Vi kunde därmed ha åkt på ett baklängesmål om det velat sig riktigt illa, men Gustav Jansson svarade för en matchavgörande räddning när Imad Khalili bröt in från höger i den 84:e minuten.

Men så i den 89:e minuten skulle Magnus Eriksson ta avsked på bästa sätt. Magnus snodde åt sig bollen strax utanför eget straffområde och tog sats. Mattias Mete, Oscar Möller och Viktor Prodell öppnade upp framför och Magnus bara fortsatte och fortsatte. Strax utanför straffområdet klippte sedan Eriksson till med vänstern och inför ett enormt jubel borrade sig den efterlängtade kvitteringsbollen upp i det högra krysset. Det var sannerligen en värdig avslutning för Magnus Eriksson som stannade på elva allsvenska mål i Allsvenskan anno 2012.

Magnus Eriksson gjorde ingen större avslutningsmatch innan målet, men med tanke på att det var hans sista match för den här sejouren (vi hoppas förstås att han kommer tillbaka en dag) kändes det inte troligt att han skulle bytas ut. Att bytet uteblev är vi förstås tacksamma för.

Trots poängen föll vi ned till en åttondeplats och en europaplats kändes avlägsen då vi hade åtta poäng både till trean Häcken och fyran AIK. Gefle på kvalplats vann borta mot Örebro med 2–1 och var nio poäng efter oss.

Samma visa på Rambergsvallen

Omg: 21 BK Häcken – ÅFF 5–2

Rambergsvallen har inte inneburit någon lycka för oss och någon glädje blev det sannerligen inte denna gång heller utan vi åkte på en riktigt försmädlig förlust mot tabelltrean Häcken.

Till skillnad från tidigare matcher var spelsystemet denna gång förändrat till 4–5–1 i första halvlek, för att stoppa Häckens snabba och kreativa spelare. Häcken hade ett massivt bollövertag i den första halvleken men vi stängde ytorna på ett väldigt effektivt sätt och hemmalaget blev paralyserat. Tyvärr utnyttjade vi inte de många kontringslägena som uppstod, då Häcken hade sin backlinje väldigt högt.

Vi borde ha gått till paus med ett mållöst resultat i varje fall, men efter obegripligt slarv i den 37:e minuten släppte vi in ett riktigt skitmål. Häcken fick en frispark på vår planhalva. Häckenspelarna tog god tid på sig att slå frisparken, ändå gick Kristian Bergström en lång stund med ryggen mot bollen och när han tittade upp var det för sent. En helt omarkerad David Frölund kunde ta med sig bollen på högerkanten och slog ett inspel nere vid kortlinjen som en helt omarkerad René Makondele skickade in vid den bortre stolpen. Gustav Jansson var mycket nära att rädda men bollen gick retsamt in i mål.

Precis som mot Norrköping fick målskytten en riktig turträff, men upprinnelsen var så mycket lättare att avvärja för vår mest rutinerade spelare. Märkligt också att ingen annan i laget uppmärksammade vad som var på gång. Man känner själv skuld att vi inte skrek i mer ordentligt från läktaren.

Underläge borta mot ett Häcken som är duktiga att hålla i boll och kontraslå med snabba spelare, var verkligen inget drömscenario. Inför andra halvlek tvingades lagledningen satsa mer framåt och spelsystemet återgick till 4–4–2.

Den positiva effekten kom direkt. De våra spelade runt som vanligt, betydligt mer trygga i sina offensiva roller och vi tog över matchen helt de tio första minuterna. Centralt blev det mycket bättre rörlighet med Abubakari som hämtade boll lägre i banan och Bruno Marinho som forsade fram och fördelade boll snabbt. I första halvlek hämmades rörligheten av att vi var tre centralt.

Redan efter fem minuter var det utjämnat. Kristian Bergström slog en hörna från höger och Mohammed Abubakari nickade in 1–1 vid den bortre stolpen.

Vi fortsatte att ha grepp om händelserna men verkade drabbas av hybris med kladd på bollen och farliga sidledspass. Försvarsspelet som var så disciplinerat i början på matchen gjorde ett katastrofalt arbete vid de fyra mål som släpptes in i andra halvlek.

Tom Pettersson värderade fel mot Norrköping och gick inte för en ordentlig rensning innan baklängesmålet. Likadant var det nu. René Makondele snappade upp den förlupna bollen och spelade fram Waris Majeed, som helt omarkerad kunde komma fri in i straffområdet. Gustav Jansson räddade det första skottet, men hade ju inget för det eftersom våra försvarare med Jesper Arvidsson som närmaste man redan gett upp istället för att åtminstone försöka följa med för att rensa en eventuell retur. Waris satt därmed ohotad 2–1 i den 58:e minuten.

Sex minuter senare var det hönsgård i vårt försvarsarbete efter ett inkast på högersidan. Imad Zatara var alldeles för passiv. Bruno Marinho följde inte med René Makondele och vi blev därmed underbemannade när Häcken låg med inte mindre än fyra spelare på linje framför mål. Anton Tinnerholm tvekade därmed att stöta ut på Kari Arkivuo, och när väl Anton försökte täcka inspelet var det för sent. Dessutom fick Daniel Hallingström två man emot sig eftersom Mohammed Abubakari inte följde med Nasiru Mohammed som klackade in bollen vid den främre stolpen. Gustav Jansson var inte heller på tårna och skulle inte släppt främre stolpen så lätt. Men grundfelet var våra mittfältare som struntade i sin bevakning.

I den 70:e minuten avgjordes sedan matchen definitivt då Waris Majeed sprintade ifrån till höger, trots att han föll och tappade fart bemödade sig inte Tom Pettersson att följa med René Makondele som helt fristående, enkelt kunde raka in 4–1.

I den 82:a minuten rann sedan Waris Majeed igenom på egen hand i vänsterinnerposition och rullade in förnedrande 5–1 vid den bortre stolpen. Anton Tinnerholm attackerade bakifrån men inte tillräckligt och med facit i hand var det väl lika bra, för hade han gått in hårdare hade det gula kortet varit oundvikligt och Anton hade därmed varit avstängd mot Malmö. Däremot var Tom Pettersson alldeles för passiv och täckte inte upp för Daniel Hallingström som skulle försöka stöta.

Mattias Mete bytte av Oscar Möller på topp och i den 91:a minuten tog han emot en boll av Imad Zatara, vände om inne i straffområdet och prickade in reduceringen fram till 2–5.

Det var bara att konstatera att vi har gjorde årets två sämsta insatser mot Häcken. Göteborgslaget var ett bra lag, men det visste vi innan och det fanns inga ursäkter för att släppa in fem mål. Precis som vi hade Häcken sex skott på mål men effektiviteten var en helt annan. Precis som på Kopparvallen behövde inte Häcken förta sig för att vinna en klar seger och det kändes förjävligt att vi lät dem vinna så enkelt mot oss.

Statistiken om passiviteten talade sitt tydliga språk där det inte delades ut ett enda kort och frisparksstatistiken måste vara någon form av rekord och frågan var om den var korrekt? Häcken fick tre frisparkar och vi sju! Det sade i varje fall något om hur tama vi var i närkamperna.

I och med förlusten så föll vi ett pinnhål ned till nionde plats. Gefle på den negativa kvalplatsen vann igen, borta mot Norrköping med 1–0 efter mål på stopptid. Gästrikarna hade därmed tagit in fem poäng på oss på två matcher och var nu bara sex poäng efter. 

Fortsättning följer i del V – Avgörandet