Sammanfattning Allsvenskan i sin helhet 2013 - Del I

Tidigare skrev jag en artikel på officiella sidan om en historisk tillbakablick. Den 30 oktober 1993 tog vi äntligen ett steg uppåt i seriesystemet. Efter tre tunga degraderingar; 1982 från Allsvenskan, 1989 från näst högsta serien och 1991 från division II, lämnade vi hemska division III och var tillbaka i tvåan.

Jag minns dagen som i går och jag var naturligtvis överlycklig. Det var den klart bästa stunden i mitt 20-åriga liv. Men gladare skulle jag bli. Det var jag fullständigt övertygad om. Jag har blivit hånad ett otal gånger för min tro på mitt älskade lag. För mig var det självklart att vi skulle tillbaka till eliten och inte ”bara” till näst högsta nivån utan till den högsta – Allsvenskan.

Om jag då blickat framåt 20 år i tiden och kunnat konstatera, att jag nu har bevittnat samtliga av våra 90 allsvenska matcher live i början på 2010-talet, så hade jag ändå häpnat. Det är ju otroligt stort att Allsvenskan har blivit en vardag för oss. Vi har placerat oss bland de åtta främsta i landet två år i rad. Förutom oss är det bara Malmö, AIK, Göteborg och Elfsborg som placerat sig på övre halvan de båda senaste säsongerna. Men självklart vill man alltid ha mer. Det är ju det som är sporren. Och är man inte taggad till tusen för att alltid bli bättre, kan fallet komma snabbt.

I enstaka matcher fick vi se hur illa det kan gå som borta mot Syrianska. Å andra sidan visade hemmamatchen mot Helsingborg veckan innan hur otroligt bra vi kan vara trots att vi levererat stjärnspelare vidare till Belgien.

Malmö FF kammade alltså hem guldet. Vi får ta åt oss en del av äran eftersom det var vi som formade och satte fart på Magnus Erikssons karriär på allvar. Magnus hade en fin säsong i Superettan och Väsby innan han kom till oss 2011, och i ett spelförande topplag utvecklades Magnus ytterligare. Att 23-åringen skulle storma fram i Allsvenskan 2012 visste vi också.

Det tog sedan stopp i belgiska KAA Gent. En så pass sprallig och social kille som Magnus passade inte in i en klubb där han inte fick förtroendet. Det tålamodet har inte Eriksson. Tillbaka i Sverige och MFF började forwarden leverera direkt, men hade några svackor under våren. Hösten blev dock rena succén med 19 poäng på de 16 sista matcherna (8 mål och 11 assist). Till sist vann Eriksson Allsvenskans poängliga överlägset med 25 poäng (11 mål och 14 assist). De tre närmast efterföljande noterade 18 poäng (Tobias Hysén, Kennedy Igobananike och Mattias Lindström). Mange vann också assistligan och kom sexa i skytteligan.

Magnus Eriksson är det yttersta beviset för kvaliteten i vårt lag och vårt sätt att vidareutveckla spelare. Mange spelade i U21-landslaget som representant för vår klubb i fjol och nu är det dags för A-landslaget.

Självklart klarade inte Mange guldet själv. Jag hade svårt att tro på MFF innan säsongen, men det kändes inte som att något lag var tillräckligt bra för att vara given favorit. MFF vågade satsa ungt och även om det såg lite valpigt ut stundtals, så var den individuella skickligheten och offensivlustan tillräckligt stark för att övervinna det ibland naiva försvarsspelet, som hemma mot Häcken och som borta mot Wigan i Europa League.

MFF har förutsättningar att utveckla det unga spelarmaterialet och med mer taktiskt drivenhet kan Malmö bli det första svenska laget som kvalificerar sig för Champions Leagues gruppspel på 14 år. Många trodde att guldet såldes då Manges flyfotade lekkamrat Tokelo Rantie (7 mål och 1 assist) lämnade men MFF hade tålamod med tidigare skadedrabbade återvändaren Guillermo Molins som gjorde åtta mål på elva matcher och fantastiska fem fullträffar under de tre sista matcherna. Jiloan Hamad stannade dock säsongen ut och svarade för 8 mål och 7 assit, men har nu lämnat för tyska Hoffenheim.

I inbördes möten mot MFF lyckades vi inte alls. I vår hemmapremiär var vi med till paus men tappade sedan allt och föll med 1–3. Vi hade chansen att gå upp i serieledning på Swedbank Stadion, men vi föll med hemska 0–4 i toppmötet.

AIK tog överraskande hem det stora silvret och kvalificerade sig därmed till Europa League nästa säsong. Det såg inte alls ljust ut i början på säsongen (bara två segrar på de åtta första matcherna), men därefter blev det bara tre förluster. MFF var dock tillräckligt starkt för att hålla undan. Solnalaget gjorde en mycket oväntad vinstlott genom att de fick rejäl fart på Kennedy Igobananike. Nigerianan kom från frysboxen i Djurgården, men gjorde succé med världens cyckelspark och noterades totalt för 14 mål och 4 assist. Nye brommapojken Nabil Bahoui (7 mål och 8 assist) var också ett fint tillskott i det nya väldigt offensiva AIK.

Fjolårets sommarförvärv Henok Goitom (8 mål och 7 assist) samt Martin Kayongo-Mutumba (2 mål och 11 assist), som tidigare hade väldigt djupa dalar, levererade också på en hög nivå. Costa Ricas VM-spelare, Celso Borges, fortsatte att leverera på en hög nivå (8 mål och 3 assist). AIKs överskattade backlinje fick det tufft när övriga laget bestod av väldigt offensiva spelare, men klarade sig ändå bra när AIK likt Häcken, förra året, stormade fram och knäckte motståndarna. Per Karlsson var en klart bidragande orsak till att AIK klarade defensiven. Och det var såklart i ÅFF som PK fick fart på karriären och han debuterade då i U21-landslaget. 27-åringen har redan provat på A-landslaget och kan slå sig in på riktigt framöver.

Duktige målvakten Ivan Turina (81 % i räddningsfrekvens) gick tragiskt bort efter fem matcher. Kyriakos Stamatopoulos var inte en lika bra ersättare men klarade sig ändå bra och höll nollan i nio matcher.

Vi tog säsongens första seger hemma mot AIK (1–0), men 2–3-förlusten på Friends Arena var mycket bitter, efter två riktiga slarvmål. Till råga på allt föll förlustmålet på stopptid. Med fortsatt kontinuitet kan Solnalaget bli giftiga även nästa år. Kapacitet finns även att ta sig till Europa Leagues gruppspel.

IFK Göteborg klev upp på medaljplats efter att ha slutat sjua för tredje året i rad. Efter den misslyckade storsatsningen i fjol gick IFK tillbaka till sitt mer enkla och fysiska spel. Jakob Johansson (5 mål och 2 assist) och Philip Haglund (7 mål och 1 assist) är varken stora tekniker eller kreatörer, men de är tuffa att möta och vann ofta kampen om mitten. IFK var vasst i sitt omställningsspel med mycket speed. Sam Larsson utvecklades starkt (4 mål och 8 assist). Lasse Vibe var ett kvickt tillskott under hösten (2 mål och 6 assist) och Robin Söder kom starkt tillbaka efter skada (9 mål och 2 assist).

Landslagsforwarden Tobias Hysén hittade åter målen med 14 fullträffar och svarade dessutom för fyra assist. Efter sviktande målvaktsspel hittade John Alvbåge tillbaka till sin trygghet och höll tillsammans med Henrik Gustavsson nollan flest gånger i Allsvenskan (12). Märkligt nog återtog även ytterbacken Adam Johansson en plats i A-landslaget och återfinns i VM-kvaltruppen mot Portugal. Hysén skulle också vara med men han är skadad.

Tillskillnad från de senaste åren fick Göteborg en kanonstart och det var först i den femte omgången som Oscar Möller spräckte målnollan, men det hjälpte dessvärre inte då vi föll med 1–2 på Kopparvallen. Första förlusten kom i stället i omgång 7 borta mot AIK (1–3). IFK hängde sedan länge med i guldstriden, men en svag avslutning grusade förhoppningarna, med bara en poäng i omgång 26–29. I avslutningen besegrades lyckligtvis Norrköping hemma med 2–0, som därmed bäddade för vår åttondeplats och en plats i Europa League för Göteborg.

Med dagens trupp känns inte IFK tillräckligt bra för att nå Europa Leagues gruppspel och på sikt måste blåvitt bli ett mer spelförande lag för att återta positionen som främsta klubb i landet och kunna utmana i Europa igen. På Gamla Ullevi åkte vi på en tung 0–3-förlust efter en svag insats.

Kalmar FF har klarat en generationsväxling riktigt bra. I fjol hade laget många nya spelare och klarade inte riktigt omställningen, men denna säsong hade KFF större kontinuitet och då kom också framgångarna efter en stark höst. På de sista tio matcherna noterade KFF bara en förlust (hemma mot Djurgården 1–2).

Båda våra möten med Kalmar slutade mållöst, vilket var en bedrift på bortaplan efter Andreas Dahléns horribelt dömda utvisning. Vi dominerade spelbilden på Kopparvallen men var för uddlösa mot ett defensivt KFF, som säkrade extra efter två raka förluster dessförinnan. Totalt sett var också Kalmar Allsvenskans bästa defensiva lag med klart minst insläppta mål (26 stycken). Bra målvaktsspel bakom ett disciplinerat försvarsspel låg bakom den goda defensiven.

Etrit Berisha (81 % i räddningsfrekvens) lämnade för italienska Lazio under hösten, men Lars Cramer (80 % i räddningsfrekvens) stängde igen på ett lika bra sätt. Duon var tillsammans med Ivan Turina främst i Allsvenskan sett till räddningsfrekvens.

Flera ungdomar fick chansen i KFF under säsongen. I poängprotokollet svarade 20-årige Måns Söderqvist för 9 poäng (5 mål och 4 assist). 18-årige Melker Hallberg gjorde 4 mål och spelade fram till 3. Under hösten återvände David Elm och blev främste målskytt i KFF med 6 fullträffar, på 11 matcher.

Kalmar är utslaget ur Svenska Cupen men når ändå Europa League om Göteborg vinner Svenska Cupen nästa vår. Med ytterligare ett års erfarenhet bland de unga spelarna finns det förutsättningar för att KFF kan stabilisera sig högt upp i tabellen även nästa säsong. Efter elva raka säsonger lämnar Nanne Bergstrand över tränarrodret till succétränaren Hans Eklund från Falkenberg.

Helsingborgs IF genomgick en märklig förvandling genom säsongen. Under våren var laget klart bäst, vräkte in mål och höll tätt i defensiven. 34–11 var då målskillnaden. Under hösten var inte HIF bättre än tia och noterade 27–30 i målskillnad. Därmed var det bara Syrianska som släppte in fler mål under hösten. Kan två spelare betyda så mycket? Tydligen är det så även om det inte var hela sanningen. Både Alejandro Bedoya (gick till franska FC Nantes) och May Mahlangu (skadad under hösten) satte hög press och likt Häcken i fjol kunde HIF avväpna motståndarna högt upp i banan under våren, men under hösten kunde motståndarna hitta förbi och utnyttja blottorna i det mer offensivt balanserade skånelaget.

Alejandro Bedoya svarade för 5 mål och 4 assist innan han lämnade. Ersättaren i form av återvändaren Imad Khalili från Norrköping var riktigt lyckad offensivt med 8 mål och 2 assist. Anfallaren vann därmed allsvenskans skytteliga med 15 mål (varav 7 i Norrköping). David Accam (10 mål + 3 assist), Mattias Lindström (9 + 9), Robin Simovic (8 + 3) och Álvaro Santos (5 + 4) såg också till att HIF var allsvenskans målgladaste gäng med totalt 61 fullträffar.

På Olympia, under sommaren, föll vi som vanligt med 0–3 men hemma på kopparvallen under hösten tog vi revansch och vann istället med 3–0. HIF hade samma startelva i båda matcherna, med skillnaden av att nämnde Bedoya och Mahlangu saknades, till förmån för Arnor Smarason och Imad Khalili.

Målvakten Pär Hansson vaktade målet i VM-kvalmatchen hemma mot Färöarna (2–0) men hade i övrigt ingen toppsäsong (70 % i räddningsfrekvens). Efter årets tapp är frågan hur HIF kan resa sig till nästa säsong?

IF Elfsborg var regerande mästare och satsade hårt på att lyckas ta sig in i Champion Leagues gruppspel, men det gick inte alls. Mohamed Bangura lånades från skotska Celtic och svarade för 6 mål och 4 assist i Allsvenskan, men boråslaget hoppades på mycket mer. Mittbacken Tom Söderberg, från Häcken, blev inte heller den goda förstärkning som IFE hoppats. Stefan Ishizaki svarade visserligen för hela 12 assist men har varit betydligt bättre i spelet under tidigare säsonger.

Tidigare yttermittfältaren Johan Larsson visade dock att han mognat som högerback och svarade dessutom för 5 mål och 2 assist. A-landslaget nästa? Återvändande James Keene (efter lån till Djurgården) gjorde succé från början men det blev totalt bara 5 fullträffar. Lasse Nilsson blev istället lagets främste målskytt med 9 fullträffar (samt tre assist).

Anders Svensson svarade bara för en poäng i år (en assist) men gjorde ändå mycket nytta för laget. I landslaget är Anders alltjämt en viktig kugge och har passerat Thomas Ravellis landslagsrekord. 37-åringen är uppe i hela 147 A-landskamper och har gjort 21 mål.

Efter 25 raka matcher hemma på Borås Arena utan förlust i Allsvenskan, bröt vi sviten efter en oerhört disciplinerad uppgift och vann med 1–0. Hemma på Kopparvallen slutade sommarreturens toppmöte 1–1. Vi har därmed tagit 8 poäng av Elfsborg de senaste två åren.

Trots misslyckandet i Allsvenskan och kvalificeringen till Champions League nådde Elfsborg gruppspelet i Europa League där det däremot tog stopp i en grupp som annars såg klart överkomlig ut. Får Elfsborg ordning på styrkorna för att åter fajtas om guldet 2014?

Djurgårdens IF hade en otroligt stor omsättning av spelare inför säsongen och det var därmed inte oväntat att laget skulle starta svagt, men så svagt var oväntat. På de första sju matcherna tog DIF bara en poäng och noterades för hemska 2–19 i målskillnad. Första hemmamatchen bröts efter inkastade föremål och Mjällby (som ledde med 1–0) tillskrevs senare segern med 3–0. Vår forne tränare Magnus Pehrsson avgick efter hot. Allt såg med andra ord ytterst allvarligt ut.

Nye tränaren Per-Mathias Högmo fick dock fart på DIF. Sett till de 23 senaste matcherna kom DIF trea i Allsvenskan med 43 poäng och 36–25 i målskillnad.

Amadou Jawo lånades från Elfsborg och fick ett oväntat stort lyft med 12 mål och 1 assist. Dessutom växte han och gjorde ett stort arbete för laget. Erton Fejzullahu levererade däremot inte som föreningen hoppats men det blev 7 mål och 3 assist.

Vår tidigare vänsterback Jesper Arvidsson tog en ordinarie plats även i DIF, men blev sedan skadad och tog inte tillbaka startplatsen. Totalt blev det 15 matcher varav 9 från start och 1 assist i Allsvenskan. Vår tidigare högerytter Haris Radetinac anslöt till DIF från Mjällby under hösten och spelade 10 matcher varav 5 från start och gjorde ett mål. Aleksandar Prijovic var ett lyckat höstförvärv från Norge som gjorde 5 mål och 2 assist på 10 matcher. Andreas Johansson gjorde det allt eftersom bra på innermittfältet (4 mål och 2 assist).

Djurgårdens sjundeplats var totalt sett en överraskning för mig, men laget tog sig samman och en del intressanta ungdomar tog ett steg så som 18-årige mittfältaren Daniel Amartey. Ghananen klev fram som mittback rejält under hösten. Med större kontinuitet i leden kan DIF nå övre halvan även nästa år. Vi krossade DIF med 5–1 på Kopparvallen under våren men föll på nya Tele 2 Arena med 0–2 under hösten.

Åtvidabergs FF kom på åttonde plats. Vi fick en svag start med fem poäng på de sex första matcherna (3–6 i målskillnad), men sedan var vi formstarkast i hela Allsvenskan med sju segrar på nio matcher med målskillnaden 18–7. Vi klarade dock inte av att hänga på toppstriden och efter bara tre poäng på sju matcher (4–13 i målskillnad) sjönk vi på samma sätt i tabellen som ifjol. Till skillnad från i fjol kom vi dock snabbare ur svackan och avslutade godkänd med 11 poäng på 8 matcher med målskillnaden 12–11.   

Magnus Eriksson försvann visserligen efter 20 matcher i fjol men Mohammed Abubakari, Martin Christensen och Imad Zatara tillkom. Denna trio blev viktiga kuggar under denna säsong. Imad Zatara flyttades upp på topp och blev främste målskytt med 9 fullträffar, samt noterades för 3 assist.

Daniel Sjölund (6 mål och 5 assist) var ett starkt tillskott på innermittfältet som växte ytterligare under säsongen. Kristian Bergström fortsatte som tongivande spelare och poängspelare med 5 mål och 8 assist (femma i Allsvenskans assistliga).

Även i år tappade vi en forward till Belgien. Efter 7 mål på 16 matcher lämnade Viktor Prodell för belgiska Mechelen. Förvararen/mittfältaren Tom Pettersson hamnade också i Belgien (OH Leuven). Ricardo Santos motsvarade inte förhoppningarna som ersättare (ett mål och en assist) men vi hoppas givetvis på större framgång nästa säsong liksom för John Owoeri (3 mål). Det blir stor skillnad för båda dessa att vara med från början av en försäsong.

Det blir spännande att följa en av vår förenings mest intressanta nyförvärv genom historien då Superettans överlägsne mål & poängklubb med 20 mål och 29 poäng ansluter nästa säsong. Det handlar förstås om Victor Sköld från Falkenberg.

En åttondeplats var förstås sämre än vad vi hoppats på men efter att vi var näst sämsta lag under hösten fick vi nöja oss med en upprepad åttondeplats. Nästa säsong är förhoppningen att vi får en jämnare kurva, inte släpper in så många mål efter simpla misstag och kan avancera i tabellen.

Förutom dessa misstag i enskilda matcher hade vi ett väl fungerande försvarsspel och det är trist att inte Erik Moberg vill vara med på den fortsatta satsningen utan att han istället väljer nykomlingen Örebro. Vi höll flest nollor i hela Allsvenskan, 13 stycken. Henrik Gustavsson svarade för 12 av dessa nollor, vilket var främst tillsammans med Göteborgs John Alvbåge.

En betydligt mer utförlig sammanfattning av årets säsong kommer senare i min årskrönika och innan dess hoppas jag kunna presentera intressant statistik på officiella sidan.

Andra halvan av den allsvenska sammanfattningen presenteras i del II