Cirkeln sluten

Jag minns det som i går. Rädslan. Varje dag denna förskräckliga väntan. Väntan på det som inte fick ske.

Efter säsongen 1997 var det många rykten om att Thomas Olsson och Kristian Bergström skulle lämna ÅFF. Det fick naturligtvis inte ske. Fyrstegsraketen som presenterades 1992 hade ju följts till punkt och pricka med avancemang till tvåan 1993 och steget upp i ettan 1995. Det som återstod var klivet upp till Allsvenskan, men för att vi skulle klara steget 1998 var det en förutsättning att vi fick behålla Olsson och Pligg.

På den tiden var inte internet speciellt utvecklat och avslöjanden kom i stället i första hand av den dagliga pressen. Jag prenumererade då som nu på Corren, men eftersom jag bodde i Hult i Tjustbygden så kom tidningen först vid lunchtid. Det var därmed en fruktansvärd väntan när jag jobbade i skogen med farsan. Varje lunch ringde vi hem till morsan för att meddela att allt var okej. Skogsarbete innebär ju en viss riskfaktor.

Tiden där i början på november var inte rolig. Varje lunch bävade jag för att ringa hem. Jag ville ju verkligen inte få det där fruktansvärda beskedet, men att inte veta var ju inte bättre. Jag försökte tyda min mors signaler direkt, för jag visste ju inte om hon skulle våga säga sanningen. Hon kanske trodde att jag skulle bli så besviken att jag skulle tappa koncentrationen i mitt arbete och göra mig illa?

Med nervös stämma frågade jag direkt och distinkt:

– Har det hänt nåt?

– Nä, sa morsan

– Är det riktigt säkert

– ja, det har inte stått nåt idag heller, försäkrade min mamma.

Så där höll det på ett antal dagar, men tisdagen den 11 november kom så det fasansfulla beskedet. Morsan kunde inte dölja hur det låg till och förkunnade att både Olsson och Pligg var förlorade – till IFK Norrköping av alla klubbar.

Allt raserades i tanken. Allsvenskan som jag hade längtat så oerhört efter såg nu ut att vara förlorad. Allt kändes hopplöst. De pengar vi skulle få för de båda skulle inte räcka för att skaffa tillräckligt goda ersättare, inte ens i närheten. När den dåvarande styrelsen dessutom skänkte bort våra spelare för en spottstyver fattade man nada.

Var de lika blinda som en del andra åskådare på Kopparvallen – á la de som trodde att alla våra spelare var värdelösa. ”Di platser inte i Norrköping” hördes om våra stjärnor. Men herregud det var ju Norrköping det handlade om och inte Barcelona. Klart som tusan att de skulle vara tongivande även där, vilket de också var.

Thomas Olsson hade precis som i ÅFF fortsatta skadeproblem, men på det stora hela har han under ett drygt decennium varit en av Sveriges allra bästa mittfältare, vilket också 238 allsvenska matcher och 28 mål vittnar om. Ingen spelare har avverkat fler matcher i högsta serien för vår klubb. Janne Olsson har spelat 234 allsvenska matcher i ÅFF.

Ur ett nationellt perspektiv tycker jag att Olsson ofta varit underskattad trots allt han har gjort i sina allsvenska klubbar. Hade han fått vara mer skadefri är jag säker på att han fått landslagsuppdrag.

Kristian Bergström har vunnit assistligan flera säsonger i Allsvenskan och kommit upp i 172 allsvenska matcher. 24 mål har det också blivit och 2 A-landskamper har avklarats.

Naturligtvis skulle vi tjänat stora pengar när duon sedan fortsatte till Malmö FF 2003, men tack vare skandalöst skrivna avtal fick vi även vid denna övergång en spottstyver mot vad vi skulle ha haft.

Det fanns en del som var skeptiska när Kristian Bergström skulle komma tillbaka 2004, för det var ju ingen billig lösning. Men man måste se den nytta Pligg har gjort sedan han kom tillbaka till klubben, med 219 seriematcher 51 mål och 71 assist.

Nu sluts alltså cirkeln när även Thomas Olsson med två SM-guld i bagaget kommer hem till Fotbollens Mecka efter tretton och ett halvt år i andra klubbar. Många gånger har Thomas fått frågan om han skulle avsluta sin karriär i ÅFF. Svaren har ofta tytt på att så skulle bli fallet, men det har dröjt och dröjt.

Jag minns själv bakom Valhalla när vi på stopptid gick i fatt till 2–2 borta mot Örgryte i toppmötet 2008.

– Om vi nu går upp i Allsvenskan så kommer du väl hem, skrek jag över parkeringsplatsen i glädjeyran.

Och jodå, Thomas svarade att han då skulle komma tillbaka.

Nu blev det ju ingen uppflyttning 2008, men nog var vi många som trodde att Olsson skulle komma hem när vi äntligen tog steget upp i Allsvenskan året efter. Ja, det gick ju alltså att nå storserien utan Thomas men det dröjde alltså till 2010 innan vi äntligen fick träda upp på den scenen där vi hör hemma. Tyvärr ville IFK förlänga kontraktet och då kunde vi inte stå emot ekonomiskt och kanske var inte heller Olsson redo att flytta hem?

Efter IFKs kräftgång fick Thomas oväntat mycket speltid och förhoppningen om en utlåning under sommaren blev allt mindre. Droppen var ändå att Olsson inte ens fick hoppa in i epilogen mot Gefle. Den enda spelaren som hade något att spela för i Göteborg fick alltså inte ens chansen att försvara den säkra 2–0-ledning som IFK hade och den tappade ledningen till 2–2 fick ju en direkt förödande konsekvens för oss. Som jag skrev i årskrönikan så kunde det bara betyda en sak för Thomas Olsson anno 2011 = frysboxen.

Ett inhopp har Thomas gjort i allsvenskan i år och han är förstås matchotränad, men att han fortfarande besitter kvaliteter råder det inget tvivel om.

Minnena är förstås många från Thomas Olssons tidigare karriär i ÅFF. Någon speciellt stor målskytt har vår produkt aldrig varit men jag väljer ändå Olssons senaste tävlingsmål i ÅFF-tröjan. Vi fick en riktigt bra comeback i elitfotbollen 1996 och hängde med i toppen av söderettan. I derbyt hemma mot Motala torsdagen den 23 maj var vi dock riktigt illa ute, men i den 89:e minuten fick vi en frispark precis utanför straffområdet rakt framför mål. Alla förväntade sig att Kristian Bergström skulle skjuta men det blev istället Thomas Olsson som med sin högertass urläckert skruvade in bollen i det högra krysset inför ett enormt jubel. Målet betydde att vi avancerade till allsvensk kvalplats.

Är då Thomas Olsson frälsaren?

Ja, det är ju viktigt att förstå att en spelare gör inget lag. Vi supportrar och spelare kan ju inte andas ut och tänka att nu så ska vi klara att gå upp i Allsvenskan utan vidare. Naturligtvis bidrar Thomas med ett stort kunnande, professionalism och ledaregenskaper som vi har saknat i laget tidigare. Och Olsson är en tvåvägsmittfältare som är tuff i närkamperna samt tempofylld och kvalitativ i sitt passningsspel. Det är helt enkelt ett väldigt bra nytillskott, som också förhoppningsvis får andra spelare att lyfta sig. Så visst är detta kanon, men det krävs fortfarande ett stenhårt arbete av allt och alla för att vi ska nå tillbaka till Allsvenskan.

Det var många minnen och känslor som seglade genom huvudet när han verkligen satt där på presskonferensen. Och det känns samtidigt overkligt att han efter så många år äntligen är tillbaka igen. Välkommen hem Thomas!

I detta nostalgiska ögonblick känns det också relevant att rikta blickarna tillbaka till 1995 då SVTs Fotbollskväll gjorde ett långt reportage och bland annat intervjuade Ken Olofsson den då 19-årige Thomas Olsson.