Det har nu gått en dryg vecka sedan sista matchen under vårsäsongen avverkades. Spelmässigt har vi visat vilken kvalitet som finns i laget när allt fungerar men poängmässigt är vi förstås inte nöjda.
Under årets första halva har vi spelat ihop till 25 poäng, vilket vi kan jämföras med 29 pinnar när vi avancerade till allsvenskan 2009. Även vårsäsongen 2007 var starkare med 26 poäng.
2009 förlorade vi sju matcher på hela säsongen. I år har vi redan kammat noll i sex matcher, men serien är mycket jämnare i år och nästan alla andra lag har tappat lika många poäng eller fler. Vi har bara spelat en oavgjord match, vilket inte har hänt under någon vårsäsong sedan 1998. 2009 blev det totalt sex kryssmatcher, viket ju är densamma som 12 tappade poäng eller fyra förluster.
Hur många poäng som krävs för att vi ska nå tillbaka till Allsvenskan är förstås svårt att sia om men en historisk tillbakablick kan var intressant.
När vi gick upp i Allsvenskan 2009 tog vi 57 poäng (29 poäng på våren och 28 på hösten) och tog därmed andraplatsen med sex poängs marginal före Assyriska på kvalplats. Dessa 57 poäng hade i fjol räckt för serieseger.
Att 50 pinnar skulle räcka är dock föga troligt (dubbelt så många som vi har nu).
Under de 11 tidigare säsongerna i Superettan har det andraplacerade laget kammat hem mellan 52–65 poäng och snittet ligger på 57,4 poäng. 2002 var det som Enköping tog en direktplats på det lägsta poängantalet hittills – 52 stycken.
Tredjeplatsen som inneburit kval alla åren (förutom 2007 då tre lag avancerade direkt till Allsvenskan i och med utökningen till 16 lag) har hamnat på 51–58 pinnar med ett snitt på 53,8 poäng. Frölunda (2002), Assyriska (2009) och GIF Sundsvall (2010) har alla nått kvalet på 51 poäng, men inget av dem har sedan avancerat till Allsvenskan.
Även om det finns fog att tro att några lag drar i väg i höst så visar inte tidigare säsonger i Superettan att så varit fallet. Efter vårsäsonger med låga poängtal har farten, i bästa fall, bara höjds med några poäng snabbare takt under hösten. Fallet har också varit omvänt, som exempelvis de två senaste säsongerna då kvalplatserna gått fram med lägre fart under hösten.
26 poäng för direktplatser som Ängelholm och Degerfors nu har är det lägsta i halvtid tillsammans med våra 26 poäng från 2007. Lägsta poängantalet för en serieledare efter 15 omgångar i Superettan var tidigare Norrköping med 27 poäng i fjol. Bara GAIS (2004) har tidigare legat på kvalplats med endast 25 inspelade pinnar under vårsäsongen.
Precis som 2009 ligger vi alltså på allsvensk kvalplats efter halva säsongen och att vi har tagit fyra poäng färre än då behöver inte betyda att vårt slagläge är sämre inför hösten. Mjällby hade för två år sedan dundrat iväg med 38 poäng och Assyriska på andraplatsen hade samlat ihop till 31 pinnar. Utgångsläget är nu helt annorlunda med Ängelholm och Degerfors på 26 poäng.
Trots att vi inte är nöjda med säsongen har samtliga av de andra förhandsfavoriterna gjort en sämre vårsäsong än oss. Och tittar vi närmare på de 27 lag som lämnat högsta serien så har bara fyra av dem gjort en bättre vårsäsong än oss i Superettan året efter degraderingen; Malmö FF (36 poäng, 2000), AIK (33, 2005), Djurgården (28, 2000) och Kalmar FF (28, 2003). Gemensamt för dessa fyra lag är att de alla avancerade till Allsvenskan under den specifika säsongen.
När det gäller lag degraderade från Allsvenskan är det också vanligare att dessa tar fler poäng under hösten än under våren (i snitt 3,3 poäng fler), vilket är en naturligt följd i anpassning till den lägre serien.
Mål
Vi har 29–16 i målskillnad efter 15 matcher. Aldrig tidigare i Superettan har vi gjort så många mål och aldrig har vi släppt in färre mål i Superettan. 2005, 2008 och 2009 släppte vi också in 16 mål efter våren.
Av de 11 lag som har gjort fler mål än oss efter 15 matcher har 9 tagit steget upp i Allsvenskan vid årets slut; Mjällby (41 mål 2009), Norrköping (39, 2007), Kalmar FF (35, 2001), Djurgården (31, 2000), Öster (31, 2002), AIK (31, 2005), Örebro (31, 2006), Örgryte (31, 2008), Trelleborg (30, 2003).
Västra Frölunda gjorde 36 mål våren 2002 och gick till slut till kval, där det blev förlust mot IFK Göteborg. Assyriska gjorde 30 mål våren 2008 och slutade till sist fyra.
Trots att vi missat en hel del målchanser har vi inte gjort fler mål per match efter halva säsongen sedan 1995 (22 mål på 11 matcher). Detta år vann vi division II och tog steget upp i eliten igen. Den senaste elitsäsongen med så många vårmål härrör sig till Allsvenskan 1974 (27 mål på 13 matcher).
Vårsäsongen match för match
Efter en bra försäsong där vi kunnat förbereda oss väl på Sveriges bästa konstgräsplan fick vi en kanonstart på seriespelet. Via två klara segrar mot nykomlingar.
Västerås SK besegrades i premiären med 2–0 efter två mål av Oscar Möller. Kristian Bergström slog inlägget som Möller nickade in i den 35:e minuten och Jesper Arvidsson slog den öppnande passningen till västervikarns andra mål i den 65:e minuten. Vi släppte inte till ett enda avslut på mål, vilket vittnar om en stabil seger.
Spelet nådde inga högre nivåer i hemmapremiären mot Qviding FIF, men det viktigaste var att vi vann matchen. Och det med hela 4–0. Oscar Möller gjorde 1–0 redan i den nionde minuten efter att vänsterskottet tagit på en försvarare och in i mål. I minut 34 blev Möller nedsparkad i straffområdet och Magnus Eriksson rullade in den efterföljande straffsparken. Kort senare fick även bortalaget straff men Henrik Gustavsson räddade Fuad Hysenis skott.
I den 63:e minuten rullade Magnus Eriksson in 3–0 efter frispelning av Haris Radetinac. 4–0 fastställde inhopparen Viktor Prodell på retur efter Haris Radetinac skott.
Tung svacka efter fin start
Full pott och 6–0 efter de två första matcherna innebar serieledning, men i hemmamatchen mot Degerfors IF tog det stopp och vi föll med 1–2.
Så här i efterhand svider förlusten förstås ännu mer då Degerfors oväntat ligger tvåa. Gästerna tog ledningen redan i den fjärde minuten genom Peter Samuelsson. Efter ett passivt försvarsspel från vår sida kunde skyttekungen sätta bollen trots en svag mottagning. Vi såg ut att ta över matchen genom Kristian Bergströms kvittring i den 34:e minuten (efter passning från Oscar Möller), men redan innan paus tog åter DIF ledningen då Eric jernberg placerade in 1–2 efter ny passivitet i försvarsarbetet. Trots många fina målchanser kammade vi noll. Totalt sett var det en för svag inställning i kampmomentet som avgjorde.
Nu visste förhoppningsvis alla berörda parter om att vi var tillbaka i Superettan och att det var oerhört viktigt att kriga för poängen som gäller i den här serien allt som oftast, speciellt på Stadsparksvallens bedrövliga gräsmatta.
Märkligt nog verkade det som vi blev tagna på sängen av planens beskaffenhet och att Jönköpings Södra IF skulle spela hårt och tufft. När dessutom domaren Bojan Pandzic tillät detta, blev det ännu värre. Med nio kort slutade eländet. Vi fick tre ostskivor och Bruno Marinho två. Trots att vi var en man mindre från minut 38, var vi sedan det klart bättre laget och borde ha vunnit matchen. Men matchen gavs bort dessförinnan när Fredrik Fendrich gjorde matchens enda mål redan i den 18:e minuten efter väldigt svagt försvarsarbete.
Två säkra segrar följdes alltså upp med två mindre smickrande förluster. Vi föll därmed ned till femte plats och pressen var stor inför mötet med överraskningslaget Ängelholms FF som obesegrat ledde serien.
God allsvenk klass
Nu visade vi emellertid på en oerhörd styrka genom att vinna med hela 5–0!
När vi nu åter hittade tillbaka till fint rull hängde inte gästerna med och redan i den 19:e minuten blev rutinerade mittbacken Marcus Lindberg målchansutvisad efter att Oscar Möller dragits ned.
Denna match spelade Kristian Bergström centralt på mittfältet, men trots succén har sedan inte Pligg åter fått chansen som mittmitt igen. Pligg spelade fram till Magnus Erikssons läckra 1–0-mål i den 37:e minuten då Mange vände bort ett par gubbar på kortlinjen och placerade in bollen.
I andra halvlek utnyttjade vi sedan det numerära överlaget till max och spelade fotboll av hög allsvensk klass. Med tre mål på tre och en halv minut avgjordes matchen.
Christoffer Karlsson spelade fram till Haris Radetinac, som vek in från höger och hängde in 2–0 i det bortre krysset. Knappa två minuter senare, efter ett kanonanfall, spelade Haris Radetinac in från höger och Viktor Prodell satte 3–0 från nära håll. Kort senare var det dags igen. Efter ett anfall med många avslut spelade Jesper Arvidsson in bollen till Magnus Eriksson som framför målet satte 4–0. Inhopparen Daniel Swärd satte avslutande 5–0 efter retur på sin egen nick.
Nu hade vi visat vad vår förening var kapabel till, vilket förstärktes några dagar senare i Svenska Cupen. I första matchen besegrade vi division III-laget Karlslunds IF med betryggande 4–0 efter tre mål av Viktor Prodell och ett av Daniel Swärd. Nu var det dags för revansch mot allsvenska AIK, som var ett av många lag som vi slarvade bort det allsvenska kontraktet emot i fjol.
Följdriktigt tog vi ledningen. I den 24:e minuten slog Bruno Marinho ett fint inlägg som Viktor Prodell nickade in vid den bortre stolpen. AIK försökte men vårt försvarsarbete denna dag var mycket bra och i slutskedet avgjorde vi matchen genom två mål.
Magnus Eriksson spelade fram till inhopparen Oscar Möller som satte 2–0. Kristian Bergström prickade sedan ribban och Haris Radetinac skickade in returen fram till slutresultatet 3–0. Avslutsstatistiken var 17–5 varav 7–1 på mål, så det var inget snack om att segern var rättvis.
Kämpaseger
Att en reaktion kunde ske borta mot Falkenbergs FF var inte oväntat och den första halvtimmen var riktigt svag. Det var enda gången under vårsäsongen som vi hade lite flyt och inte släppte in något mål trots att vi inte var med. Vi segrade till slut med 2–0 efter att Oscar Möller vräkt sig fram och nickat in Haris Radetinac boll i det främre krysset i den 38:e minuten.
I slutskedet blev Tobias Nilsson utvisad efter att vårdslöst ha sparkat ned Haris. Hemmaspelarna var inte med på den efterföljande frisparken som Kristian Bergström skickade in och Prince Eboagwu kunde nicka in 2–0.
Med segern avancerade vi till Allsvensk kvalplats.
Målproduktionen fortsatte
Tredje raka segern i Superettan bärgades via 5–2 hemma mot IFK Värnamo. Återigen presterade vi bländande anfallsfotboll. Efter en kvart klippte Kristian Bergström in 1–0 efter inspel av Magnus Eriksson. Magnus Eriksson satte sedan 2–0 i den 43:e minuten efter framspelning av Bruno Marinho. Innan paus hann också Erik Moberg nicka in 3–0 på Kristian Bergströms hörna.
I början på andra halvlek kom Kristian Bergström helt fri och lyfte in 4–0 och efter en timmes spel värktes Oscar Möller ned i straffområdet och Jesper Arvidsson satte den efterföljande straffen fram till 5–0.
Tyvärr slappnade vi av i försvarsarbetet slutet och Henrik Gustavsson tvingades rädda en straff från Joel Löw i den 65:e minuten. Två minuter senare rann igenom Loret Sadiku och placerade in 5–1. På stopptid kunde sedan Freddy Winst springa i djupet och lobbnicka in 5–2 över Fimpen. Anton Tinnerholm blev utvisad i den 80:e minuten varför avslutningen blev speciellt jobbig.
Med segern avancerade vi upp till andra plats, endast en poäng efter Assyriska, som annars öppnat riktigt starkt.
Svag insats mot Bajen
Det kändes som ett bra läge att åka upp till Söderstadion för viktigt bortmöte med Hammarby IF. För första gången skulle vi mäta oss mot en av förhandsfavoriterna, men likt fjolårseländet på Råsunda mot AIK verkade de våra tagna av stundens allvar och svarade för säsongens dittills sämsta insats. Vi mäktade med ett skott på mål och förlorade med 0–2.
Vi såg ut att ta ledningen i den 25:e minuten men Oscar Möllers mål dömdes tveksamt bort för offside. Strax innan paus fick Maic Sema enkelt vandra in från höger och placera in sitt första mål och det andra nickade han in helt omarkerad i den 61:a minuten.
Trots nederlaget låg vi kvar på andra plats.
Poängtapp även på Kopparvallen
Bara tre dagar senare väntade hemmamatch mot Ljungskile SK. Tyvärr fortsatte eländet i den första halvleken som var ännu svagare än de båda på Söderstadion. Underläge med 0–2 innebar en oerhört tuff uppförsbacke.
Det dröjde bara drygt åtta minuter innan det första baklängesmålet föll. Förvisso ett kanonskott i krysset strax utanför straffområdet av Alexadar Kitic men försvarsarbetet dessförinnan och täckningen var riktigt svag. Alexander Mellqvist åkte sedan lätt åkte slalom igenom centralt utan att någon av våra spelare gick in ordentligt i kampen. 0–2 var allstå ett faktum efter 36 minuter.
Scenförändringen var sedan total i den andra akten. I första halvlek hade vi bara ett avslut på mål men i andra åtta stycken. Två av dem gick i mål. Anton Tinnerholm vräkte sig fram och nickade in Jesper Arvidssons inlägg i den 58:e minuten och två minuter senare satte Daniel Swärd 2–2 på retur efter Viktor Prodells avslut.
Det var allstå gott om tid att även få in ett tredje mål, men otroligt nog kunde LSK kunna hålla undan trots flera högklassiga chanser.
Poängen räckte trots allt för att gå upp i serieledningen, men det var oerhört jämnt då en kvartett i täten hade 16 poäng.
Ytterligare tre dagar senare väntade åttondelsfinal i Svenska Cupen hemma mot Östers IF. Efter ett par tunga starter var det nu vår tur att ta kommandot redan från början och Viktor Prodell slog till två gånger om genom att sätta två returer. Det första efter Anton Tinnerholms inlägg och det andra efter Jesper Arvidssons skott. Vi hade därefter kontroll på matchen och det kändes lite onödigt att Daniel Petersson kunde reducera efter friläge i den 70:e minuten och skapa spänning i slutet, men det var aldrig någon riktig fara och vi var därmed glädjande nog klara för kvartsfinal.
Målmissarnas eftermiddag
Seriespelet fortsatte med match borta mot IK Brage i omgång 10 och det skulle bli en oerhört smärtsam upplevelse. Vi spelade nämligen högklassig fotboll första 25 minuterna, men gjorde inte mål. Magnus Erikssons lobb i undersidan på ribban och studs på mållinjen i den fjärde minuten var verkligen värd ett bättre öde, men det vara bara början på missade målchanser. Efterhand slappnade vi av när bollen inte ville in och Brage kontrade in matchen enda mål i den 27:e minuten. Efter en långboll tog sig Johan Eklund ojuste fram mot Daniel Hallingström och prickade in bollen.
Domaren per Melin hamnade fortsatt i fokus efter att Prince Eboagwus kvittering felaktigt blåstes bort för offside i mitten på andra halvlek. Vi hade ändå flera klara chanser för att kunna vända matchen men fick alltså inte ens en pinne i denna vidriga tillställning.
Genom den oerhört tunga förlusten gjorde vi något slags rekord genom att vi föll från första till sjunde plats på bara en omgång.
Styrkebesked mot seriefavorit
Tre poäng framför låg nästa motståndare Assyriska FF och det var naturligtvis en pressad situation för de våra, men åter visade de styrka när det som mest behövdes och vi vann med 2–1 . Första halvleken var inte bländande och gästerna tilläts komma fram några gånger men vi hade också chanser och efter hörna från Kristian Bergström nickade Prince Eboagwu in 1–0 i den 35:e minuten.
Stärkta av målet lade sedan de våra i en växel extra i andra halvlek men det dröjde till den 76:e minuten innan 2–0-målet äntligen föll. Jesper Arvidsson och Kristian Bergström hade lekstuga till vänster och till sist kunde Jesper hitta Kristian med en chipp på djupet och Pligg serverade Viktor Prodell med en hård boll, som Prodell vackert skarvade in i bortre.
Lite onödigt fick Assyriska en straff i slutet sedan Anton Tinnerholm tagit med handen. Henrik Gustavsson räddade sin tredje straff under vårsäsongen men kunde dessvärre inte hindra straffskytten Mikael Ishak från att sätta sin egen retur.
Med segern gick vi åter förbi Assyriska att studsade upp till tredje plats.
Tung cupsorti
Cupkvartsfinalen mot Örebro SK kom nu lägligt, då vi hade det lite lugnare med matcher medan ÖSK hade ett riktigt tätt program. Men ÖSK hade centrallinjen intakt med ordinarie målvakt, försvar och Nordin Gerzic som ändå är ett starkare kort än någon av de spelare som finns i Superettan.
Vi skulle ändå ha avancerat till semifinal men föll med 0–3 efter två sena mål. Mål nummer ett kom efter slarv då Haris Radetinac inte valde att ta bort bollen på stopptid av den första halvleken. Magnus Wikström kunde därmed nicka in 0–1. Dessförinnan hade vi fina chanser bland annat genom Magnus Erikssons stolpskott.
I den andra halvleken pressade vi på mot bortamålet men fick ingen utdelning och på stopptid avgjorde i stället ÖSK med två mål. 0–2 gjorde Tommy Wirtanen och 0–3 Robin Staf efter en solklar offside.
Som flera matcher denna vår var vi det bättre laget rent spelmässigt men slarv i försvarsarbetet i kombination med ineffektivitet i avsluten fällde oss åter. Vi hade verkligen chansen att gå hela vägen i cupen och det känns därför extra tungt att vi åkte ur.
Riktigt svagt
Känslan blev ju inte direkt bättre på väg hem från Landskrona BoIS. På förhand var det här en av de absolut svåraste matcherna under våren, men BoIS hade inte alls svarat upp mot förväntningarna och hade ännu inte tagit någon trepoängare på Landskrona IP. Men nu kom den första eftersom vi föll med 2–3 efter den dittills svagaste insatsen.
Vi skänkte bort det första målet genom bolltapp på mitten av Prince Eboagwu och assisterande domaren Henrik Svensson missade offsiden i anfallet som Fredrik Svanbäck avslutade genom att rakade in 0–1. Vi kom in i matchen bättre och Anton Tinnerholm kvitterade med ett behärskat skott i den 29:e minuten på retur efter Jesper Arvidssons inspel från vänster. Onödigt släppte vi dock förbi hemmalaget i den 37:e minuten, då vi åter gick bort oss på vänsterkanten och bollen kom in framför målet. Väl där fick Steinar Strömnes en kraftig knuff in i bollbanan av Ajsel Kujovic varvid bollen studsade på norrmannen och i mål. Ofattbart nog blåste inte domaren Lars Olsson bort målet.
Vi såg ändå ut att kunna knipa minst en pinne då vi kom igång bättre med spelet i andra halvlek och efter en timmes spel föll 2–2. Jesper Arvidsson spelade snett bakåt till Anton Tinnerholm som behärskat placerade bollen till vänster om målvakten.
Märkligt nog sjönk kvaliteten igen och det var inte helt ologiskt att hemmalaget drog det längsta strået av två för dagen svaga lag. Det avgörande 2–3-målet föll i den 88:e minuten efter att vi tappat boll i offensivt läge och lämnat en vidöppen gata centralt. Mathias Andersson kunde sedermera sätta bollen i mål.
Nu sjönk vi åter i tabellen, ner till sjätte plats.
Kanoninsats mot Giffarna
Återigen var pressen stor inför hemmamötet mot GIF Sundsvall. Ytterligare en förhandsfavorit som inte lyckats i säsongsinledningen, men som på hemmaplan måste besegras. Nu tog sig de våra dock riktigt i kragen och visade upp ett mycket stabilt spel. Mest nöjd var man över att det inte var naiv satsning framåt utan det säkrades defensivt i första hand vilket också öppnade för en bra och varierad offensiv.
Efter en halvtimme fick vi äntligen in det första målet. Magnus Eriksson slog ett inlägg från vänster som Oscar Möller plockade ned och prickade in vid den bortre stolpen. Vi borde ha avgjort matchen tidigt i den andra halvleken men det dröjde till den 85:e minuten innan det förlösande 2–0-målet föll. Kristian Bergström slog ett inlägg från vänster och Viktor Prodell höll sig framme och nickade in bollen.
Avslutsstatistiken 17–4 varav 10–0 på mål talar sitt tydliga språk att segern var välförtjänt och vittnade om en mycket bra defensiv.
Uruselt
Vi studsade åter upp till tredje plats och jag trodde verkligen att vi skulle slippa lågvattenmärkena framledes. Men så blev det inte alls borta mot Östers IF. Helt obegripligt föll vi ned i usel kvalitet och gjorde den sämsta matchen på flera år. Tack vare att vi inte mötte något av de bättre lagen stannade nederlaget vid 0–1.
Målet föll naturligtvis efter tafatta ingripanden då den låga lösa hörnan kunde nickas in av en helt fristående Mario Vasilj. Henrik Gustavsson skulle naturligtvis plockat bort den bollen direkt. Vi mäktade med ett skott på mål under hela matchen och släppte samtidigt till nio skott på mål, flest under vårsäsongen. Det man var mest arg på efter matchen var att de våra inte ens såg ut att försöka och då kan man inte vinna några matcher oavsett motstånd.
Uppe på banan igen
Vi föll åter till sjätteplats och pressen kändes nu än värre att kunna plocka en nya trea hemma mot ytterligare en förhandsfavorit – IF Brommapojkarna. Denna gång såg det dock ut som vi skulle få stanna kvar i dyn från Värendsvallen. För den första halvleken var svag. Passiviteten var stor när Serge-Junior Martinsson Ngouali tog sig in från höger och bollen gick sedermera fram till Miiko Albornoz som kunde pricka in 0–1 långt inne i straffområdet, eftersom Haris Radetinac inte följde med vänsterbacken in i straffområdet.
Vi var därmed riktigt illa ute, men man måste då prisa de våra att ta sig samman och de gjorde en betydligt bättre andra halvlek och skapade chanser för en kvittering. I den 65:e minuten var det äntligen dags. Erik Moberg fick ingen bra träff med huvudet efter Kristian Bergströms hörna från vänster, men bollen snappades upp av Amir Suljic som skickade in den framför mål och vid bortre stolpen dök Viktor Prodell upp och nickade in 1–1.
Efter en ny hörna i den 81:a minuten hade vi vänt matchen. Kristian Bergström slog in bollen och Jesper Arvidsson nickade in 2–1 via ribban.
Trepoängaren innebar att vi åter är uppe på kvalplats. Vändningen var det första i år och är nog så viktig att bära med sig inför hösten. Nu får vi också hoppas att vi kan undvika de där djupa dalarna, för senare halvan av vårsäsongen har verkligen varit en berg-och-dal-bana tack vara det dåliga bortaspelet.
Konstgräs & Naturgräs
Vi har spelat två av bortamatcherna på konstgräs och där presterat ganska bra, att målskyttet klickade på Domnarvsvallen var inte underlagets fel. Och ska sanningen fram så är det ju aldrig underlagets fel utan det gäller att anpassa sig därefter. Fem matcher har spelats på naturgräs, åtminstone till vissa delar. I Jönköping var det ju inte mycket till gräs och där kan man ju förstå att vi skulle få svårt att spela fotboll, men förhoppningen var ju att vi skulle kunna kriga till oss poäng. Men enda matchen vi har stått upp och krigat på naturgräs är på Falkenbergs IP.
Förlusterna mot Landskrona och Öster är helt oacceptabla med tanke på hur det såg ut. Vid det här laget var gräsplanerna bra men det var verkligen inte vårt spel.
Tidigt, och i samråd med spelarna, togs beslutet om att vi inte skulle träna på naturgräs inför naturgräsmatcherna. Detta beroende på att skaderisken var större om underlag byttes. Att träna några dagar kunde innebära att en reaktion kom lagom till matchen och det skulle i så fall få motsatt verkan. Detta var inte taget ur luften utan förmedlades från tidigare erfarenheter från andra lag.
Detta förfarande kan dock ha kostat oss viktiga poäng. Det borde inte ha så stor betydelse, men eftersom vi har många spelare som är alldeles för bekväma av sig och som har svårt att anpassa sig, måste något ske. En attitydförändring överlag är förstås av yttersta vikt att alltid ge sitt yttersta för att vinna varenda jävla boll!
Vad som gäller på naturgräs är att det inte räcker med att sätta ut ett ben utan man måste jobba mer med kropp för att täcka undan motståndaren. Kravet är också större på en bättre första förstatouch på bollen för att inte hamna i tidsnöd inför nästa moment. Bollen fastnar lättare på naturgräs och därigenom har vi tappat mycket tid och fått motståndarna inpå oss. Passningarna måste också slås hårdare för att inte mottagaren också ska hamna i tidsnöd. Det är svårare att spela med fart på naturgräs i och med att det kräver mer i varje moment och därför bör ett något enklare spel anammas, med ännu mer spel på kanterna och i djupet.
I och med att höstens program är mycket bättre med en match i veckan istället för två öppnar det möjligheten att träna en hel vecka på gräs inför en naturgräsmatch. Det mindre täta programmet bör också gynna oss mer än andra lag, eftersom vi har kapaciteten att hålla farten uppe vilket kräver mer i form av fräscha ben och huvuden. Ett mer destruktivt lag kan lättare kötta på i samma stil med mindre vila mellan matcherna.
I spelschemat ser vi också att vi kan få ett bra avstamp under juli månad då det bara är konstgräsmatcher med början på Grimsta mot Brommapojkarna, sedan följer Västerås hemma och Qviding borta.
Under augusti väntar två naturgräsmatcher (Degerfors och Värnamo) och lika många under september (Ljungskile och Ängelholm) medan det bara är konstgräs som gäller när naturgräsplanerna åter är svåra att bemästra i oktober.
Vi har spelat åtta hemmamatcher och har således bara sju kvar på Kopparvallen men å andra sidan har vi fyra av åtta bortamatcher på konstgräs. Under våren spelade vi bara två av sju på konstgräs.
Trots tre svaga insatser mot Hammarby, Landskrona och Öster borde vi ändå ha vinnit mot Degerfors, Jönköping, Brage och Ljungskile och därmed ha kammat ihop 36 poäng, men vi får hoppas att vi har bättre flyt i höst och får igen några av de förlorade poängen retroaktivt. Men för att vi ska få en bättre utdelning är det stenhårt jobb som gäller.
Vi har trots allt lyckats bättre än de flesta lag som åkt ur Allsvenskan och har bara vid några tillfällen kommit upp i den klass vi besitter. Om vi kan komma upp i den nivån oftare och inte sjunka så djupt på grund av bekvämhet så ska vi klara det här.
Spelartruppen
Vi har nu mött alla lagen och kan konstatera att vi trots allt har de bästa förutsättningarna med ett lagbygge där spelarna känner varandra väl efter att de flesta varit i klubben i flera år. Vi har också en bredd som de andra lagen saknar och samtidigt spetsspelare med olika egenskaper. Vi har ännu inte visat vad vi verkligen går för utan bara i enstaka matcher så som mot Ängelholm, AIK och Sundsvall.
Målvakterna
Henrik Gustavsson har inte haft allt för mycket att stå i och har för det mesta gjort det mycket bra. Däremot har insatserna i de senaste bortamatcherna mot Landskrona och Öster inte varit bra, men så länge som vårt försvar sköter sig någorlunda gör också Fimpen sitt mellan stolparna. 34-åringen har också räddat tre straffar, men tvingades släppa in returen på en av dem.
Gustav Jansson kommer allt närmar Fimpen och är mogen att träda in om det behövs, det visade 25-åringen i cupmatchen mot Öster.
Försvaret
Med så pass starka försvarsspelare är man förstås missnöjd att vi har släppt in så pass enkla mål.
Anton Tinnerholm, Daniel Hallingström, Erik Moberg och Jesper Arvidsson har utgjort backlinjen 7 av de 15 matcherna.
Anton Tinnerholm fick ett bakslag i karriären i fjol efter sin svåra lunginflammation men har kommit tillbaka fint. 20-åringen är vår mest naturliga högerback, och även duktig som högermittfältare, som på det stora hela skött sig alldeles utmärkt och är en man för U21-landslaget. Tre mål har det också blivit.
Daniel Hallingström har flyttats in på sin favoritposition centralt och 30-åringen har därmed levererat på ett bättre sätt, men både Danne och Erik Moberg har en tendens att vara för försiktiga och backa istället för att stöta fram. En av dem måste våga stöta annars blir vi överspelade, vilket också har skett vid för många tillfällen.
Alberis da Silva tar tid att få riktig fart på efter ledighet så också denna försäsong och Hasse Berggrens fula och totalt onödiga eftersläng i en U21-match borta mot Gefle förstörde större delen av vårsäsongen för mittbacken. Nu är dock brassen återställd och har gjort det bra vid de två matcher han har spelat mot Assyriska och Brommapojkarna. 26-åringens styrka i huvudspelet och förmåga att stöta fram behövs, därför ska Daniel Hallingström eller Moberg bänkas om de inte levererar.
Erik Moberg har varit vår bäste försvarare totalt sett sedan han kom från Motala AIF 2008 och aldrig varit petad, men man kan inte leva på gamla meriter utan måste prestera hela tiden för att man ska få spela. Precis som förra hösten har inte 25-åringen kommit upp i sin kapacitet denna säsong. Daniel Hallingström har också svajat men ändå varit stabilare än Moberg varför han i mitt tycke ligger steget före, sett till vårsäsongen.
Jesper Arvidsson har också svajat alldeles för mycket på vänsterkanten, men har tyvärr mindre konkurens än de andra. Att dagspendla från Stockholm håller naturligtvis inte utan där måste Jeppe hitta en lösning snarast. Två mål och fyra assist är annars ett bra facit från 26-årings sida men det finns mer att plocka fram.
Steinar Strömnes har inte riktigt kunna slå sig in i laget sedan han kom från Norska Lyn förra sommaren. En del skadeproblem har stört men 24-åringen har vikarierat förtjänstfullt när någon av de övriga spelarna varit indisponibla och höll högerbacksplatsen under tre matcher i maj.
Andreas Johansson hoppade in i stället för Jesper Arvidsson mot Qviding och gjorde det bra, men har sedan inte fått chansen. Att Ante skulle debutera redan i år får ändå ses som en bonus för honom och om 20-åringen jobbar på och är fokuserad kommer det nya chanser.
Eric Jangholm Melin fick fjolåret förstörd av en fotskada och 21-åringen har ännu inte varit nära att få träda in i Superettan igen. Det blev dock sju matcher 2009.
Det finns mycket mer att få ut från våra försvarsspelare i höst och om det sker kommer vi att släppa in färre onödiga mål.
Mittfältet
På mittfältet har vi inte haft samma kontinuitet som i försvaret och även här finns mer att hämta. Genom mindre kladd på bollen ska vi komma fram till fler målchanser och vara mindre benägna att åka på farliga omställningslägen från motståndarna.
Haris Radetinac, Christoffer Karlsson, Bruno Marinho och Kristian Bergström har spelat flest matcher tillsammans från start, fyra stycken.
Fjolårets främste spelare Haris Radetinac hade vi förväntat oss mer av under vårsäsongen, men han har varit alldeles för ojämn. Ett snyggt seriemål har 25-åringen gjort (mot Ängelholm i bortre krysset) och svarat för tre assist. Nu hoppas vi på en starkare höst där Haris jobbar stenhårt i bägge riktningarna och utnyttjar sin fart i offensiven.
Christoffer Karlsson startade de nio första matcherna men har sedan haft svårt att hålla plats. Stoffa är viktig med sitt köttande men 23-åringen måste höja upp passningsprocenten i höst.
Bruno Marinho kom igång sent efter en axeloperation, men har varit ordinarie sedan matchen mot Jönköping, där blev han dessvärre utvisad och har missat ytterligare en match på grund av avstängning. Det är av yttersta vikt att 27-åringen finns med på planen för att vi ska hålla tempot uppe och kunna sätta hög press. Om Bruno inte kan spela av någon anledning måste Kristian Bergström in i mitten.
Kristian Bergström har generellt under vårsäsongen varit en av våra absolut bästa spelare. Bättre än förra året och siffrorna talar också sitt tydliga språk. Med åtta assist är Pligg etta i Superettans framspelningsliga och med ytterligare tre mål är han också etta i poängligan tillsammans med Ängelholms Sebastian Andersson (9 mål och 2 assist) och Värnamos Viktor Claesson (7 + 4). Men bara vid ett tillfälle har 37-åringen startat centralt på mitten, mot Ängelholm (5–0).
Amir Suljic tog ett stort steg framåt förra hösten och det var inte helt ologiskt att han efter detta skulle få ett bakslag med mycket knapp speltid under mitten på vårsäsongen. 22-åringen startade de tre första matcherna och har kommit tillbaka och startat de tre senaste. Amir visade bland annat mot AIK att kapaciteten finns där och vi får hoppas att han plockar fram den oftare i höst.
Prince Eboagwu har fått ett litet lyft och spelade tre matcher från start under juni. Med sitt starka huvudspel dominerade han åter precis som när han under några matcher förra våren kom in i laget, men den 25-årige nigerianen måste bli jämnare och mer noggrann i sitt spel.
Pontus Karlsson har fått knappt med speltid de senaste två säsongerna. Pocke slog inlägget till Daniel Swärds 5–0 mot Ängelholm, men det är enda framträdandet hittills. Karlsson den äldre hade sedan oturen att få ett finger i ögat och har sedan inte fått någon ny chans, men kapaciteten finns där om 27-åringen bara ger sig tusan på att ta sig tillbaka genom att våga utnyttja farten och spela enkelt.
Besart Kalludra är ny i A-truppen denna säsong och om 19-åringen får spela redan första året får det naturligtvis ses som en bonus för honom. Det märks redan att Besse mognat genom att träna med A-laget. Tekniken, tempot och skottet är bra vilket är goda ingredienser för att bli en allsvensk spelare.
Axel Konradsson är också ny i A-truppen men 19-åringen har fortfarande en bit kvar efter sina knäoperationer.
Anfallet
Vi har ingen spelare i den absoluta toppen av skytteligan så här långt, men trots alla målmissar är vi det enda laget som har tre spelare som gjort fem mål eller fler. Oscar Möller och Magnus Eriksson har spelat flest matcher och gjort fem mål vardera. Trots mindre speltid har även Viktor Prodell gjort fem mål.
Trots att Magnus Eriksson har missat väldigt många fina lägen under andra halvan av vårsäsongen tycker jag ändå att han har varit vår främsta spelare så här långt. Mange har startat samtliga matcher och gjorde sina fem mål under de sju första matcherna, förutom målen jobbar också 21-åringen oerhört hårt och ligger bakom det mesta i anfallsväg. Inställningen och attityden är det verkligen inget fel på och trots att han är ny i laget så visar han arbetsgivarna (medlemmarna) sin respekt genom att be om ursäkt att han missat så många målchanser. Det är det ingen annan spelare som skulle ha gjort. Tron är stark på att Magnus åter kommer att få fart på målskyttet i höst.
Oscar Möller har historiskt sett fått målskyttet att stämma betydligt bättre på hösten än våren, vilket bådar gott eftersom han trots knäproblem ändå svarat för fem fullträffar. Vi får verkligen hoppas att 24-åringen kommer tillrätta med sitt knä, för det är viktigt för oss med en stark och djupledslöpande forward.
Viktor Prodell har fått hälften så mycket speltid som Magnus Eriksson men gjort lika många mål. Tre av fullträffarna har gjorts efter inhopp och de två senaste på nick. 23-åringen har också gjort sex mål i Svenska Cupen och är därmed vårt klart störste målskytt så här långt. Mot Ängelholm startade Viktor som vänstermitt och jag tycker inte att lagledningen ska vara rädda att prova det igen för Viktor är för bra för att sitta på bänken, även om han är en duktig inhoppare, och dessutom kan vi få med Kristian Bergström mer med i spelet genom en central position.
Daniel Swärd har tagit ytterligare ett steg och gjort två mål trots knappt med speltid. Ännu har det inte blivit någon match från start i seriespelet men om 21-åringen fortsätter att utvecklats och gå fullt in i alla tänkta situationer så kommer naturligtvis chanserna.
Andreas Thomsson och Niklas Egnell har den granlaga uppgiften att ha spelare att välja på. Man kan lätt hamna i fällan att börja laborera för mycket när alternativen finns och visst har startelvorna varierat mycket, men inte med för många utbytta spelare åt gången. Ännu verkar det dock inte som lagledningen hittat helt rätt för att få till en stabilitet, men förhoppningen är god att rätt konstellation finnes i höst.
Mostståndarna
1. Ängelholms FF (26 poäng +4 i målskillnad)
Ängelholm visar år efter år vad det går att göra med små medel om resurserna förvaltas på bästa sätt. Trots förlust av duktige tränaren Roar Hansen har laget åter blandat sig in i toppstriden och leder serien helt sensationellt efter vårsäsongen. Inte ens 0–5 på Kopparvallen knäckte laget och med skytteligaledaren Sebastian Andersson på nio mål är förstås de gula giftiga. Sju raka matcher utan förlust inger respekt.
2. Degerfors IF (26 +3)
När Haris Radetinac gjorde 5–0 mot Degerfors i den 52:a minuten på Kopparvallen den 17 februari kunde man inte drömma om att värmlänningarna skulle ligga på allsvensk direktplats efter halva säsongen, men nu är det fakta. Högerbacken Andreas Gunnarsson samt mittfältarna Eric Jernberg, Tobias Solberg, Niklas Klingberg och Anders Ljungren-Eriksson saknades förvisso, men det tippade bottenlaget har ändå överraskat stort. Till skillnad från oss har Degerfors kramat fram det bästa ur sin trupp och har med ett enklare spel bland annat besegrat Hammarby på Söderstadion. Även förra året låg DIF högt upp i tabellen under sommaren men sjönk sedan som en sten. Om det blir en repris i år återstår att se, men laget måste helt klart tas på allvar.
3. Åtvidabergs FF (25 +13)
4. Assyriska FF (25 0)
Assyriska började superstarkt men har sedan svajat. Laget har dock hög kapacitet och får nog anses som vår största konkurrent fortsättningsvis, men AFF brukar darra när det väl drar ihop sig i slutet.
5. IF Brommapojkarna (24 +9)
Brommapojkarna har också kapacitet för att slåss om de allsvenska platserna. När laget studsade tillbaka till Allsvenskan förra gången svarade de för en stark höst, vilket är naturligt då många nya namn spelades in. Detsamma gäller denna gång.
6. Hammarby IF (24 +3)
Hammarby har nu även vunnit på bortaplan och kan bli farliga i höst. Laget känns fortfarande inte tillräckligt stabilt i försvaret men har nu år två lärt sig att det är svårt att vinna även i Superettan och anpassat sig därefter.
7. Östers IF (23 +8)
Jag hade på känn att Öster skulle vara starkare i år än förra året och det känns som laget är på gång, men de borde inte ha kapacitet för den absoluta toppen.
8. Falkenbergs FF (22 +4, efter 14 matcher)
Falkenberg har stor rutin av spel i Superettan och om de fortsättar att jobba så bra, som de gör efter sina små medel, lyckas de förr eller senare ta steget upp i Allsvenskan. Tre raka segrar och endast tre poäng upp till kvalplats med en match mindre spelad vittnar om ett lag att se upp med.
9. IK Brage (22 -4)
Brage däremot har en negativ trend och alldeles för smal trupp för att de ska kunna blanda sig in i toppstriden, men om man inte är på topp och inte sätter chanserna så såg vi vad som kunde inträffa på Domnarvsvallen.
10. GIF Sundsvall (20 +7, efter 14 matcher)
GIF Sundsvall hade naturligtvis hoppats på en bättre utdelning under våren. Laget har under flera år haft ett begränsat spelarmaterial när det gäller kreativitet och när inte den lite enklare speliden längre givit resultat har laget tappat tryggheten. Men om de åter hittar rätt finns kapacitet för att blanda sig in i toppstriden. 3–0-segern mot Degerfors vittnar om att laget är på rätt väg och Giffarna har en match mindre spelad.
11. Ljungskile SK (20 0)
Ljungskile SK har inte heller haft resultaten med sig på sistone, men har kapacitet för att störa alla lag vilket vi bittert fick erfara på Kopparvallen. LSK bör i varje fall hålla sig från bottenstriden.
12. Jönköpings Södra IF (18 -4)
Jönköpings Södra IF började starkt men är hårt drabbad av vår forne Pär Cederqvists skada. Efter fyra raka förluster blev det i varje fall en pinne senast, men det blir nog en hård kamp för överlevnad även i år.
13. Landskrona BoIS (17 -5)
Landskrona BoIS är utan tvekan seriens största negativa överraskning. För flera matcher sedan lades också målsättningen om då det inte längre var realistiskt att tro på ett allsvenskt avancemang. Efter vår dåliga insats på Landskrona IP såg dock BoIS ut att återvinna en del av förlorad mark men åkte på en tung smäll i Falkenberg senast (1–5). Ännu är det för tidigt att helt räkna bort BoIS, i och med att tabellen är så jämn, men tiden rinner i väg för detta gäng som ändå har en hel del bra spelare.
14. IFK Värnamo (15 -7)
IFK Värnamo har säkert överraskat de flesta med sitt frejdiga offensiva spel och borde belönas med ett nytt kontrakt. Men detta är Superettan och man straffas hårt om man är naiv. Försvarsspelet håller inte klassen och då blir det svårt i längden.
15. Västerås SK (12 -15)
16. Qviding FIF (9 -16)
Västerås och Qviding kändes som givna avstigningskandidater på förhand och efter halva serien har inte detta förändrats. Lagen skiljer sig åt genom att VSK, precis som Värnamo har ett ungt lag medan Qviding har ett mer rutinerat manskap. VSKs tränare Kalle Granath har lämnat sin post och det återstår att se om nye Erik Acar kan få fart på de grönvita.
Vi möter snart de båda jumbolagen och att det ändå gäller att vara på sin vakt visas av att Qviding oerhört sensationellt tog sin första seger borta mot dåvarande serieledaren Assyriska och Västerås har tidigare besegrat Brommapojkarna.
Allsvenskan kontra Superettan
Trots att vi knappast är nöjda med säsongen så här långt kan vi ändå konstatera att vi har klarat oss bättre än förra året. Om vi hade varit kvar i Allsvenskan är jag övertygad att vi hade haft några poäng ned till de nedre strecken. De segrar vi har tagit på Kopparvallen har ändå varit rätt övertygande och därmed räckt för att vinna i högsta serien också. Det visar ju bland annat segern mot AIK. Likaledes visar förlusterna mot Degerfors, Brage och Örebro att det blir svårt att vinna när man missar så många målchanser, oavsett motstånd. Genom besöket i Allsvenskan kan vi intyga att det inte skiljer speciellt mycket mellan de båda divisionerna. Hade vi varit kvar i Allsvenskan och fått till det riktigt bra hade vi varit med i toppen precis som Gefle, som borde ha åkt ur i fjol istället för oss. Spelar vi som vi gjorde mot Ängelholm, ja då besegrar vi även Helsingborg.
Nu vill vi alla uppleva Allsvenskan igen och för att nå dit gäller det att ha ett enormt fokus, jobba för varenda jävla boll och att taktiskt manövrera ut motståndarna med bra defensiv och ett snabbt anfallsspel som utmynnar i många målchanser.
