Årskrönika 2013 – Dags för nästa steg!

Del VI – Spelartruppen

I den sjätte delen av årskrönikan tittar vi närmare på spelartruppen.

Under tre korta perioder hade vi samma startelva i minst två matcher i följd; Omgång 4–5 (Halmstad, borta och Göteborg, hemma), omgång 9–11 (Norrköping b, Mjällby h och Helsingborg b) samt omgång 17–18 (Elfsborg hemma och Gefle hemma). Anmärkningsvärt var att vi inte lyckades speciellt bra trots kontinuitet i dessa sju matcher, som endast gav sex poäng.

Under hösten drabbades vi av avstängningar i större utsträckning, 9 stycken under de 11 sista omgångarna. Dessförinnan hade vi bara 3 avstängningar. Vi hade en del skador och sjukdom i backlinjen samt på mittfältet. Under säsongen bytte vi också forwardspelare, då Viktor Prodell lämnade och Ricardo Santos ersatte. 

Målvakterna

Efter rätt så jämnt skägg 2012 var det spännande att se vem av våra duktiga målvakter som skulle bli förstemålvakt 2013. Henrik Gustavsson drog det längsta strået och svarade för en riktig kanonsäsong. Våra målvakter höll flest allsvenska nollor av samtliga lag i Allsvenskan, 13 stycken.

Henrik Gustavsson har varit vår förstemålvakt sedan 1998 och hade bara missat tio matcher innan en magmuskelskada satte stopp under 2012. Fimpen var dock tillbaka under hösten och kom tillbaka ännu starkare denna säsong, vilken är hans främsta. Tillsammans med Göteborgs John Alvbåge höll 37-åringen nollan i flest allsvenska matcher (12 stycken). Henrik hade en väldigt hög räddningsfrekvens under våren (80 %) och höll nollan 8 gånger under de 15 första matcherna. Hösten blev som bekant tyngre för hela laget och Fimpen missade två allsvenska matcher på grund av en besvärande vad under sensommaren. Henrik nådde totalt en räddningsfrekvens på 72 % att jämföra med 73 % i allsvenskan i fjol, 74 % i Superettan 2011 och 72 % i Allsvenskan 2010. Henrik kom på delad 12:e plats, sett efter räddningsprocent av de målvakter som vaktat målet minst tre matcher. Fimpen är förmodligen Sveriges främste straffräddare och under säsongen i allsvenskan knep han två av tre straffar. Därmed har han räddat varannan straff som gått på mål i elitsammanhang. Fimpen är nu den spelare som spelat fest matcher i alla kategorier för vår klubb, vilket innebär 610 A-lagsmatcher varav 441 i Allsvenskan. Fimpen har spelat 74 matcher i Allsvenskan och det är bara två målvakter (Ulf Blomberg, 179 och Thomas Wernersson, 101) som spelat fler allsvenska matcher för ÅFF.

Gustav Jansson, som kom från Värmbol 2010 debuterade i seriespel 2012 med 15 matcher i Allsvenskan. Denna säsong fick han finna sig i att vakta målet i träningsmatcher och Svenska Cupen, men när Fimpen fick problem med en vad i slutet av augusti klev 27-åringen in och höll nollan hemma mot Kalmar FF. Räddningsfrekvensen stannade dock vid 25 %, eftersom han bara hade ett skott mot sig mot Kalmar och tre på Gamla Ullevi. Göteborg gjorde nämligen mål på samtliga av de tre registrerade skotten på mål. Gurra fick vid dessa tillfällen väldigt dålig hjälp av våra utespelare. Med väldigt begränsad speltid i Allsvenskan var inte Gustav lika vass i U21-laget som tidigare, men han har verifierat sin stora potential tidigare med bra blick för spelet och sin stora räckvidd så väl i luftrummet som med fina räddningar.

Kommentarer om målvakterna

Det kändes mycket tryggt att vi hade två så pass bra målvakter att tillgå under säsongen och det är mycket glädjande att båda fortsätter även den kommande säsongen. Henrik Gustavsson har förstås mest rutin och är fortfarande kvickare och bättre offensivt, men Gustav är bättre i luftrummet och har potential att förbättra alla övriga egenskaper.

Försvaret

Vänsterbacken Jesper Arvidsson (29 startmatcher och 3 mål) lämnade, men Andreas Dahlén tillkom istället. Dessutom var Erik Moberg tillbaka efter att ha fått nästan hela 2012 spolierat av en långtidsskada. En redan stark försvarsuppställning blev därmed ännu starkare.

Backlinjen förändrades en del under säsongen då en del skador och sjukdom störde under våren och på höstkanten drabbade avstängningar oss hårt i omgång 22–27 då en försvarsspelare var avstängd i varje match utom i omgång 23. 

Anton Tinnerholm, Daniel Hallingström, Erik Moberg och Andreas Dahlén utgjorde den vanligaste backlinjen under säsongen. Kvartetten spelade tillsammans under 13 matcher (omgång 6, 9–11, 13, 12, 15–19, 23 och 25).

Daniel Hallingström och Erik Moberg bildade mittlås tillsammans i 17 matcher (omgång: 3, 6–11, 13, 12, 15–19, 23, 25–26).

Daniel Hallingström och Tom Pettersson spelade mittbackar i de två första matcherna.

Erik Moberg & Alberis da Silva utgjorde mittlås i 6 matcher (omgång: 4–5, 24, 28–30). 

Daniel Hallingström & Alberis da Silva utgjorde mittlås i 5 matcher (omgång: 14, 20–22, 27). 

Daniel Hallingström spelade totalt 24 matcher som mittback, Erik Moberg 23, Alberis da Silva 11 och Tom Pettersson 2.

Anton Tinnerholm spelade högerback i 28 startmatcher och Allan Olesen i 2.

Andras Dahlén spelade vänsterback i 26 startmatcher, Allan Olesen 2, Tom Pettersson 1 och Erik Moberg 1.

Summa summarum hade vi sju försvarsspelare av allsvensk klass, varav sex fick gott om speltid. Backbesättningen tunnades ut då Tom Pettersson lånades ut till OH Leuven under hösten, men det fanns spelare därbakom som säkert inte hade gjort bort sig om de fått chansen; Hampus Holmgren, Pontus Nordenberg, George Tanzi och Simon Esséus.  

Anton Tinnerholm utvecklades starkt i Superettan 2011 och tog ytterligare ett stort kliv 2012. Förhoppningarna var högt ställda inför 2013 och 22-åringen höll sin högerbacksplats säkert då konkurrensen från Allan Olesen inte var lika strak som 2012. Kanske hade mer konkurrens behövts för det där riktiga lyftet kom inte, därtill var insatserna för ojämna. Efter en tveksam inledning på säsongen såg det mycket lovande ut under sommaren men under hösten blev det åter några misstag för mycket för att man skulle vara helt nöjd och Anton kom inte heller med lika mycket i offensiven som vi hoppats. Anton var inblandad i sju mål som vi gjorde och prickade in matchens enda mål borta mot Öster. Två assist blev det också. Totalt sett gjorde Anton trots allt en okej säsong och vi har glädjande nog kontrakt med Anton även över säsongen 2014.  

Daniel Hallingström har fått spela in sig på sin favoritposition som mittback under de tre senaste säsongerna och gjort det bra. Vår lagkaptens ledaregenskaper kommer väl till pass från en central position och det märks att vi tappar styrningen när Danne inte kan spela. Daniel var riktigt bra under vår framgångsrika period under sommaren, men hade svårare att hålla ihop styrkorna på hösten. Under säsongen missade 32-åringen sex matcher i Allsvenskan, varav de tre sista. En skada i ljumsk/magtrakten besvärade Danne under hösten och tvingade honom till en operation. Förhoppningsvis går rehabiliteringen enligt planen så att vi får tillbaka vår fältherre till säsongen börjar igen. 494 matcher och 41 mål i ÅFF-tröjan varav 350 seriematcher och 29 seriemål, vittnar om stor rutin och respekt.

Erik Moberg har varit vår främste försvarsspelare över tid sedan han kom till ÅFF 2008, men under hösten 2011 råkade mittbacken ut för en mycket efterhängsen skada som inte ville ge med sig. Det handlade om en skadad sena i sittbenet som spökade och trots ett otal olika behandlingar skedde länge ingen bättring. Under slutet av säsongen 2012 kom dock 27-åringen tillbaka, gjorde några inhopp och spelade från start i epilogen mot Elfsborg. Det var en skön bekräftelse och Erik kom tillbaka starkare än någonsin genom ett mycket resolut och stabilt spel under vår goda period under sommaren. Han kändes då i det närmaste landslagsmässig, men hösten blev betydligt tyngre, med många misstag som inte alls var likt honom. Trots allt var det ett hårt slag i magen att han lämnade oss till förmån för Örebro SK. Att gå som bosmanspelare trodde jag inte om Moberg, speciellt inte med tanke på det tålamod som klubben visade i och med Eriks långa skadeperiod. Totalt blev det 180 matcher och 10 mål i ÅFF-tröjan, varav 125 seriematcher och 6 seriemål.

Andreas Dahlén tog över vänsterbacksplatsen från Jesper Arvidsson, som hade haft den utan någon större konkurrens sedan 2007. Det var inte lätt att axla Jespers mantel. Västgöten var en offensiv fläkt som låg bakom mycket av vår offensiv samtidigt som vår defensiv blev lidande. Med Anderas Dahlén skulle vi täta till defensiven bättre eftersom han inte var lika offensivt lagd. Men blev det så? Ja, Jesper var inblandad på ett eller annat sätt i 18 av de 48 mål vi släppte in 2012, medan Andreas var inblandad i 15 av de 37 mål som vi släppte in 2013. Offensivt låg Jesper på ett eller annat sätt bakom 14 av de mål vi gjorde 2012, medan Andreas låg bakom 2 mål som vi gjorde. Efter många misstag i början på säsongen gjorde 31-åringen en klart bättre höst, vilket visar att han är på rätt spår. Med ytterligare ett år att spela ihop sig med övriga spelare ska han kunna bli tryggare och våga stöta fram på motståndarna i rätt ögonblick.

Alberis da Silva fick stå tillbaka under säsongen då Erik Moberg kom tillbaka från sin långtidsskada, men det blev ändå elva startmatcher som mittback, varav åtta under de tio sista omgångarna. Läget var inte helt tacksamt då vi släppte in en hel del mål under hösten, men Alberis karade sig relativt bra med sin styrka i luftrummet och aggressiva spelstil. Det var också väldigt bra att 29-åringen fick mycket speltid under slutet av säsongen eftersom Erik Moberg har lämnat oss. Därmed är da Silva väl förberedd för nästa säsong.

Tom Pettersson spelade mittback de två första matcherna i Allsvenskan men behövdes sedan på innermittfältet eftersom Mohammed Abubakari var skadad. När Mommo kom tillbaka fick Tom börja på bänken men han avslutade den här sejouren i ÅFF med två matcher på innermittfältet. Tom lånades sedan ut till belgiska OH Leuven där 23-åringen gjorde succé och spelat 16 matcher (varav 14 från start) och gjort 1 mål i den högsta belgiska ligan. Lånet gäller till sommaren, men det mesta tyder på att Leuven kommer att nyttja sin köpklausul, som går ut den 31 januari. Vi tappade en bra och allround spelare under hösten och det vore naturligtvis kanon om han kommer tillbaka, men för att hålla den höga nivån vi har nått måste vi sälja dem som vill ut i Europa om priset är rimligt. 

Allan Olesen fick betydligt mindre speltid under sitt andra år i vår förening. Sju matcher blev det totalt varav tre från start, vänsterback hemma mot Djurgården och Syrianska under våren samt högerback hemma mot Norrköping under hösten. Det såg det inte speciellt bra ut fram till sommaren och det kändes tveksamt om 31-åringen skulle få förlängt kontakt, men dansken tände till på hösten och såg betydligt mer fokuserad ut. Därför kändes det bra att vi förlängde med honom. Allan har rutin från bland annat 176 matcher i danska Superligaen och är han bara koncentrerad så kompenserar han sitt inte allt för kvicka steg med sin rutin att förbereda sig väl innan besvärlig situation uppstår. Även vid sidan av planen är Allan en god lagspelare med sin ödmjukhet och sitt sinne för humor.

Pontus Nordenberg värvades från Nyköpings BIS sommaren 2012 men lånades ut till bissarna under hösten. Denna säsong spelade dock 18-åringen för oss under hela säsongen, men fick aldrig chansen i Allsvenskan. I U18-landslaget spelade dock vänsterbacken sex landskamper och gjorde tre mål. Under höstens VM-kval spelade Pontus samtliga tre matcher utan att bli utbytt och gjorde två mål. I vårt U21-lag har Pontus spelat både mittback och vänsterback. I och med hans storlek (styrka) och inte allt för kvicka steg passar han bättre som mittback, men han måste bli mer fokuserad och på så sätt slipa bort misstagen för att ta nästa kliv i utvecklingen.

Hampus Holmgren kom från Vasa IFK inför säsongen och debuterade på träningslägret i Turkiet mot Beijing, men 18-åringen skadade sedan dessvärre foten och fick större delen av säsongen spolierad. Hampus kom tillbaka under hösten men hann inte nå full kapacitet men visade ändå prov på god speluppfattning, teknik, aggressivitet och kvickhet i U21-matcherna där han också spelade på mittfältet. Hampus har tidigare spelat i de finska U-landslagen och medverkade i två U19-landskamper under hösten. Det ska bli mycket spännande att se Hampus utveckling under året. Killen har den rätta inställningen för att lyckas och kan spela ytterback både till höger och vänster samt på mittfältet.

George Tanzi flyttades upp i A-truppen under sommaren. 19-åringen har potential att utvecklas till en god mittback. Det har han visat i U21-laget vid ett antal tillfällen. När George har fokus på rätt saker har han pondus och rätt aggressivitet för att avväpna motståndarna, men det gäller att han når en mycket jämnare nivå och biter ihop när det går tyngre för att ta nästa steg i utvecklingen.

 

Simon Esséus flyttades också upp i A-truppen under hösten och har även tidigare spelat flitigt i U21-laget som ytterback. Om alla hade den inställningen som Simon har så skulle de ha nått mycket längre, men för att bli allsvensk spelare behövs ytterligare spetsegenskaper i form av teknik och precist passningsspel och 18-åringen tar ny sats, som välutbildad fotbollspelare, när han nu återvänder till Nyköpings BIS.

Kommentarer om försvaret

Vi släppte in 37 mål under säsongen vilket bara var 11 färre än 2012 och 6 fler än i Superettan 2011. Bara vid fyra tidigare säsonger i Allsvenskan har vi släppt in färre mål per match; 1970 – 20 mål (0,91 mål per match), 1972 – 22 mål (1,00), 1979 – 27 mål (1,04), 1973 – 32 mål (1,231). I år släppte vi in 1,233 mål per match, vilket bara är en aning högre än guldåret 1973.

Facitet var förstås godkänt och vi höll nollan flest gånger av de allsvenska lagen (13 matcher). Under perioder släppte vi dock in för många enkla mål efter misstag från vår sida, som i början på säsongen och under den tyngsta perioden under sommaren. Vi släppte också in många mål på bortaplan mot topplagen, vilket visar att vi har en del att jobba på för att nå en ännu stabilare och jämnare defensiv oavsett motstånd.

Tidigare år har våra försvarsspelare gjort en hel del mål (9 stycken både 2011 och 2012, samt 5 mål 2010), men i år var Anton Tinnerholms fullträff borta mot Öster det enda målet. Mer återhållsamhet att ge sig ut på offensiva räder är en del av förklaringen, men vi har också varit dåliga på fasta situationer, där man ofta skickar upp backar för att nicka. Anton svarade också för backarnas två assist, vilket också var klart mindre än tidigare: 2010 – 3 assist, 2011 – 8 assist och 2012 – 5 assist.

Precis som 2011 och 2012 behövde ingen mittfältare plockas ned i backlinjen, vilket vittnade om en bra bredd.

Tom Pettersson lämnade oss redan i somras. Erik Moberg och Simon Esséus har lämnat efter säsongen. En ny spelare är klar för den kommande säsongen.

Månz Karlsson lämnade moderklubben Växjö Norra IF tidigt för spel i Östers IF. Debuten i seriespel skedde i division I 2008 och i Superettan 2010 blev 24-åringen ordinarie. Mittbacken har visat sig hålla bra även i Allsvenskan under turbulenta och tuffa tider i Öster. Det syntes att växjölaget led av hans frånvaro i matcherna mot oss, eftersom Månz missade just våra möten men medverkade i samtliga av de 28 andra matcherna i Allsvenskan varav 27 från start. Nu när vi fått in en så pass bra ersättare känns inte längre tappet av Erik Moberg så tungt. Månz är dessutom längre än Erik 191 cm mot 186 och är riktigt bra på huvudet. Elake Månz, som han kallas, är också en tuffare duellspelare än Erik, utan att vara allt för ojuste. Månz var bara avstängd en match och vi behöver lite tuffare spelare som gillar att gå in i rygg på motståndarna. Speciellt när vi mött bättre motstånd har vi ofta blivit lite för passiva. Jag tror att Månz Karlsson kan bli en riktigt fin förstärkning för oss, men vi måste givetvis ge honom lite tid att spela in sig i gänget.

I övrigt ser det också bra ut i det bakersta ledet. Rutinerade och trygge mittfältaren Petter Gustafsson från Djurgården är ju ett alternativ på båda kanterna. Ytterbackarna Anton Tinnerholm och Andreas Dahlén har haft för svag konkurrens under säsongen, men förhoppningsvis stimuleras de av att det nu finns fler spelare som slåss för en plats i startelvan. Hampus Holmgren vill säkert vara med och utmana om en ytterbacksplats, främst till höger.

Vi startade säsongen med för många duktiga innerbackar, men det fanns ju med i planen att Tom Pettersson kunde lämna efter sommaren vilket också skedde, men när Erik Moberg lämnade var behovet starkt av en etablerad kraft som ersättare. Vi har nu åter tre starka mittbackar, med Daniel Hallingström som den trygge fältherren samt Alberis da Silva och Månz Karlsson som aggressivare stötande mittback.

Allan Olesen kan gå in och spela på alla positionerna i backlinjen men främst centralt och till höger. För Pontus Nordenberg gäller istället centralt och till vänster. Med rätt inställning kan också George Tanzi vara med och konkurrera.

Det känns som vi har en mer välbalanserad backuppsättning till den kommande säsongen, vilket främjar konkurrensbilden och möjligheten till olika konstellationer. Förhoppningsvis leder detta till ännu färre insläppta mål.

Mittfältet

Vi tappade Tobias Nilsson och Amir Suljic, men värvade den rutinerade spetsspelaren Daniel Sjölund, vilket var en fullträff. Sommaren 2012 införskaffade vi tre mittfältsförvärv i Mohammed Abubakari, Imad Zatara och Martin Christensen, som nu alltså var med från början. Det såg därmed bra ut inför säsongen.

Det största frågetecknet var vilken spelare som skulle lägga beslag på platsen till höger på mittfältet. Under 2012 var det hela sju spelare som startade till höger. Eftersom Imad Zatara flyttades upp i anfallet så småningom, blev det Martin Christensen som spelade till höger flest matcher och vi fick mycket större kontinuitet på mittfältet överhuvudtaget än under 2012 då hela 13 spelare startade matcher på mittfältet i Allsvenskan. Denna säsong startade 8 spelare på mittfältet.

Vi drabbades av få avstängningar på mittfältet (Mohammed Abubarari två gånger och Daniel Sjölund en match). Mohammed Abubarari hade skadeproblem i början på säsongen, men sedan var vi rätt förskonade från skador på mittfältet.

Martin Christensen, Mohammed Abubakari, Daniel Sjölund och Kristian Bergström utgjorde kvartetten på mittfältet i flest matcher, 13 stycken (omgång 8–11, 19, 12, 21–24 och 27–30). Det var en stark uppställning i Allsvenskan.

Mohammed Abubakari och Daniel Sjölund utgjorde mittfältsduon i 18 matcher (omgång: 2, 8–11, 13, 16–19, 21–24, 27–30).

Övriga Innermittfältskombinationer

Emmanuel Dogbe och Daniel Sjölund 3 matcher (omgång: 1, 15 och 20).

Daniel Sjölund och Tom Pettersson 6 matcher (omgång: 3–7 och 12).

Mohammed Abubakari och Tom Pettersson 1 match (omgång: 14).

Daniel Sjölund och Kristian Bergström 1 matcher (omgång: 25).

Mohammed Abubakari och Kristian Bergström 1 matcher (omgång: 26).

Daniel Sjölund spelade 28 matcher som innermittfältare, Mohammed Abubakari 20, Tom Pettersson startade 7 matcher som centralmittfältare, Emmanuel Dogbe 3 och Kristian Bergström 2.

Martin Christensen startade 21 matcher på till höger på mittfältet och Imad Zatara 9 (omgång 1–2, 13–14, 12 och 15–18).

Kristian Bergström startade 28 matcher till vänster på mittfältet och Petrit Zhubi 2 (omgång: 25 och 26).

Summa summarum hade vi åtta mittfältsspelare av allsvensk klass, varav sex fick gott om speltid. Mittfältsbesättningen tunnades ut då Tom Pettersson lånades ut till OH Leuven under hösten och Christoffer Karlsson lämnade för Grebo.

Martin Christensen kom sist av 2012 års sommarförvärv (september) och spelade åtta matcher i Allsvenskan varav fyra från start. Redan då visade dansken en hög högstanivå, men sjönk ned i för djupa dalar. När 26-åringen nu fick vara med från början av säsongen tog han chansen. Överstegsfinterna var fortfarande kvar men med bibehållen respekt från motståndarna kom oftare Martin till inlägg. Fyra assist blev det under året och sammantaget låg Christensen bakom elva av våra mål på ett eller annat sätt. Förhoppningen är även att Martin lyckas göra egna mål under den kommande säsongen och jag tror att målskyttet kommer att lossna eftersom Martin är duktig på att komma i lägen. Martin har också förbättrat sitt defensiva arbete, även om det kan utvecklas ytterligare. Under en period på sju matcher under sommaren blev Martin utkonkurrerad av formstarke Imad Zatara eftersom John Owoeri kom in på topp. Dansken kom dock tillbaka starkt och startade de 12 sista matcherna och totalt 21 till höger på mittfältet. 4 assist och totalt inblandad i 11 av våra mål var ett gott facit.

Mohammed Abubakari tillkom också under sommaren 2012, eftersom lagledningen ville ha en pålitlig härförare och tvåvägsspelare på mittfältet. Det märktes direkt att det här var ett mycket gott förvärv. Genom 105 matcher i högsta grekiska ligan fanns förstås rutin och ghananen tog omgående plats på innermittfältet och missade bara en match (på grund av avstängning). I början på denna säsong drogs Mommo med en sträckning, vilket innebar att han bara spelade en knapp halvlek hemma mot Malmö i omgång 2. Mohammed var tillbaka i omgång 8 mot Öster och var riktigt bra under en period, tillförde massor av energi och kvalitet, som bollvinnare och tempohöjande passningsspel. Sedan missade han bara fyra matcher (sjuk vid två tillfällen och avstängd vid två matcher). 27-åringen var inte riktigt i balans i samband med avstängningarna och drog på sig fem gula kort på sex matcher under hösten. Hösten blev överhuvudtaget inte lika framgångsrik som hösten, då Mommo överarbetade en del och tappade boll i farliga lägen. När vi hade det rätta flytet så flöt samarbetet med Daniel Sjölund på av sig själv, men när det blev mer motigt under sensommaren, hittade han inte riktig sin roll. Både Sjölund och Abubakari är dominanta spelartyper som gärna vill vara fältherre på mitten, genom att falla ned och hämta boll och styra spelet. Jag är övertygad om att detta samarbete kommer att synka bättre när de här två stjärnspelarna hittar sina roller bättre och synkar med varandra. Och detta kommer att ske redan till den kommande säsongen.

Daniel Sjölund hade spelat 205 allsvenska matcher för Djurgården under tio säsonger och även avverkat 36 A-landskamper för Finland. Det kändes nästan för bra för att vara sant att vi kunde värva 30-åringen, men så blev det. Daniel kom dock relativt sent till vår klubb, i februari, och var därför inte i toppform under våren, men visade sedan sin klass som tvåvägsspelare. Tillsammans med Mohammed Abubakari dominerade vi ofta på mittens rike och Dajjas med sin goda teknik, speluppfattning och känsliga vänsterfot, hittade bra samarbete med Kristian Bergström, Viktor Prodell och Imad Zatara. Totalt blev det 11 poäng från Dajjas sida, 5 mål och 6 assist och ålänningen var totalt inblandad i 17 av våra mål. Totalt sätt under säsongen var Daniel Sjölund vår främste spelare, han var den som hade den högsta lägstanivån och toppade med storinsatser som den hemma mot Helsingborg. Rättmätigt fick också Daniel priset som Östergötlands främste fotbollspelare under säsongen. Jag skulle dock önska att Sjölund själv tog avslut oftare för han har en vass vänster och det går inte alltid att spela in bollen på mållinjen, risken för bolltapp och omställning bör också has i åtanke.

Kristian Bergström visade att han fortfarande håller en väldigt hög klass. Precis som i fjol svarade han för 13 poäng, men nu med fördelningen 5 mål och 8 assist (femma i Allsvenskans framspelningsliga). Totalt var Pligg inblandad i 20 av våra 37 mål, vilket ytterligare visar på hans betydelse för oss. 39-åringen hade en svacka under vår tunga sensommarperiod och jag befarade att karriären kunde ta slut, men Pligg kom strakt tillbaka, började ta de där extra löpmeterna för att komma på rätt sida och hittade åter kvaliteten med sin vänsterfot. I och med målskyttet är Kristian nu vår främste målskytt i serie- och kvalsammanhang genom tiderna med 117 fullträffar. 414 serie- och kvalmatcher matchar bara Henrik Gustavsson. Totalt sett har Kristian spelat 590 A-lagsmatcher för sin moderklubb och gjort 168 mål. Självklart är vi mycket nöjda över att vårt unikum fortsätter och på onsdag fyller han 40 år. Det är ingen ålder för Pligg, utan vi kommer att få ut mycket av honom även den kommande säsongen. Allsvenskans äldste målskytt genom tiderna är förnuvarande Gösta Löfgren som den 13 oktober 1963 var 40 år, 1 månad och 16 dagar när han gjorde mål för Norrköping mot Helsingborg.

Petrit Zhubi kom precis som Tom Pettersson från FC Trollhättan inför säsongen 2012, men hade en del sjukdoms- och skadebekymmer. Det blev ändå nio startmatcher som högermittfältare under sommaren, men när han var skadefri denna säsong stannade startmatcherna bara vid två stycken, som vänstermittfältare borta mot Mjällby och hemma mot Norrköping. Det blev dock hela 19 inhopp. 25-åringen var inte nöjd med speltiden och gnällde ut i media om detta, vilket inte ökade hans chanser till spel utan det gäller att visa i träning och match att man ska spela. Problemet var att Petrit endast såg till det offensiva spelet där han ofta var en injektion med sin teknik och sitt kvicka steg. Det räcker tyvärr inte utan man måste underkasta sig taktiska dispositioner och även ta ett defensivt ansvar. Det är alltid trist med spelare som har enorm potential men inte har fokus på rätt saker och inte är villiga att lära sig helheten inom fotboll. Karriären fortsätter i GAIS för Petrits del.

Emmanuel Dogbe hämtades direkt från Ghana och Medeama FC inför säsongen 2012 och värvningen var en åtgärd på sikt. Det blev inget spel i Allsvenskan den första säsongen, men under vintern skedde en stark utveckling. 21-åringen visade under träningsmatcherna att han skulle bli att räkna med. I Svenska Cupen hemma mot Jönköping gjorde Emmanuel sitt första tävlingsmål i vår tröja när han klippte in 2–1-målet. I Allsvenskan spelade Dogbe från start borta mot Gefle. Det gick så där men vid nästa startmatch borta mot Elfsborg gjorde han det riktigt bra, då Emmanuel spelade lugnt och säkert och kunde avväpna motståndarna med sin aggressivitet och kvicka följsamma steg. Dogbe hade en del skadebekymmer under säsongen. Totalt blev det sju matcher varav tre från start i Allsvenskan. Ghananen har utvecklat ett betydligt bättre positionsspel och höjt passningskvaliteten, även om den kan bli ännu jämnare. Under hösten tappade dock Dogbe en del fokus på grunderna i träning och match. Det gäller med andra ord att bita ihop för ett den stora potentialen ska kunna utvecklas ytterligare.

Christoffer Karlsson var varit en viktig spelare för oss sedan han debuterade som 16-åring 2004, med undantag för en säsong i Djurgården (2007). De två senaste säsongerna var dock Stoffa långt ifrån startelvan. 2012, blev det bara två inhopp och han lånades ut till Varbergs BoIS (12 matcher i Superettan) under hösten. 25-åringen kom tillbaka men det blev ingen speltid alls i Allsvenskan och därmed var karriären avslutad i moderklubben till sommaren. Totalt blev det 274 A-lagsmatcher och 6 mål, varav 172 seriematcher och 2 seriemål. Christoffer spelade i fyran för Grebo IK under hösten men ska spela för FC Linköping City i division II under 2014.

Bruno Marinho åkte på en korsbandsskada under hösten 2012 vilken spolierade hela denna säsong. Eftersom komplikationer tillstötte stod det tidigt klart att det först kunde bli speltid sent under hösten. Det var därmed inte värt att speeda på rehabiliteringstiden, utan det fick ta den tid det tog. Bruno var dock tillbaka i full träning innan juluppehållet och är rejält sugen på att spela fotboll igen. Eftersom 29-åringen inte spelade en minut under denna säsong får han ses som ett nyförvärv för oss, som kan konkurrera med Mohammed Abubakari och Daniel Sjölund om en plats på det centrala mittfältet. Brassen är lite av ett unikum i truppen med sin ettriga stil att sätta hög press som är väldigt viktigt i Allsvenskan och när han får mycket boll och får det att stämma så är han också en mycket tempostark och kvalitativ spelfördelare.

Kommentarer om mittfältet

14 mål gjordes av mittfältare, vilket var bättre än de tidigare tre förgående åren (2010 – 10 mål, 2011 – 12 mål och 2012 – 7 mål). Daniel Sjölund svarade för 6 mål, Kristian Bergström 5, Mohammed Abubakari 1, Tom Pettersson 1 och Petrit Zhubi 1.

Mittfältarna svarade också för 21 assists, vilket är likvärdigt med de senaste säsongerna (2010 – 21 assist, 2011 – 22 assist och 2012 – 20 assist). Kristian Bergström svarade för 8 assist, Daniel Sjölund 5, Martin Christensen 4, Petrit Zhubi 2, Tom Pettersson 1 och Imad Zatara 1 (totalt 3 men 2 som forward).

Tom Pettersson, Petrit Zhubi och Christoffer Karlsson har lämnat föreningen, men vi har värvat Petter Gustafsson från Djurgården och Bruno Marinho är tillbaka efter skada så jag tycker att vi står bättre rustade inför den kommande säsongen.

Petter Gustafsson var en stor målskytt i division II för Skellefteå FF säsongen 2008 med 13 fullträffar och sedan följde fem säsonger i Djurgården som ytterback- eller yttermittfältare. 28-åringen har totalt spelat 114 matcher i allsvenskan och gjort 5 mål. Det är alltså en rutinerad kraft vi har fått till oss. Petter är ingen spektakulär spelare som förser media med stora rubriker, men det känns mycket bra att vi kryddar truppen med en allround och trygg spelare. Defensivt tar Petter alltid jobbet och även offensivt kommer vi få nytta av hans hjärta att ge allt i löpningarna. Var kommer då Petter att ta plats i vårt lag? Ja, det är en svårare fråga att svara på och det är upp till honom att visa var han bidrar bäst. Jag skulle tro att han kommer att få speltid på båda ytterbacksplatserna och till höger på mittfältet. Kontinuitet är naturligtvis viktigt, men det är också viktigt med konkurrens.

Överhuvudtaget står vi oss väl rustade inför säsongen. Vår oerhört starka centrala duo, Mohammed Abubakari och Daniel Sjölund, kommer nu få konkurrens av Bruno Marinho och fokuserar också Emmanuel Doge på sin träning kommer han också utvecklas.

Martin Christensen och Kristian Bergström måste upp i nivå, för att hålla sina platser före Petter Gustafsson. Imad Zatara kan också flyttas ned på mittfältet igen om övriga forwards lyckas på topp. Anton Tinnerholm och Hampus Holmgren är också gångbara alternativ på mittfältet.

Anfallet

Våra forwards har gjort många mål de senaste säsongerna (35 stycken 2011 och 32 stycken 2012). Riktigt så många mål gjorde inte våra anfallare denna säsong men 22 forwardsmål var ändå en ganska bra siffra. Imad Zatara svarade för 9 mål, Viktor Prodell 7, John Owoeri 3, Oscar Möller 2 samt Ricardo Santos 1.

Forwards svarade också för tre assist (Imad Zatara 2 och Ricardo Santos 1), vilket var en klar försämring mot tidigare (2011 – 10 assist och 2012 – 11 assist).

Vi hade sju olika forwardskonstellationer under säsongen

Imad Zatara och Viktor Prodell 9 matcher (omgång: 3–11)

Oscar Möller och Viktor Prodell 2 (Omgång: 1–2)

John Owoeri och Viktor Prodell 5 (omgång: 13–14, 12, 15–16)

Ricardo Santos och John Owoeri 3 (omgång: 17–19)

Imad Zatara och Ricardo Santos 4 (omgång 20–22, 25)

Imad Zatara och Oscar Möller 5 (omgång 23–24, 26–27, 29)

Oscar Möller och John Owoeri 2 (omgång 28, 30)

Imad Zatara spelade 18 matcher på topp från start, Viktor Prodell 16, John Owoeri 10, Oscar Möller 9 och Ricardo Santos 9.

Imad Zatara kom precis som Mohammed Abubakari och Martin Christensen under sommaren 2012. Nio matcher, varav sju från start, och ett mål gjorde då 29-åringen i Allsvenskan. Borta mot Kalmar testades Imad på topp men det gick inget vidare. Under träningsspelet och i Svenska Cupen var Zatara mållös, men spelade på topp mot Djurgården. Efter att ha startat till höger på mittfältet i de två första matcherna i Allsvenskan, flyttades han upp på topp hemma mot AIK och gjorde mål direkt. Sedan flöt det på riktigt bra med två mål hemma mot Djurgården och Mjällby. Under sommaren spelade Imad sju matcher till höger på mittfältet då John Owoeri spelade på topp. Under den perioden var dock Imad mållös men tillbaka på topp igen fortsatte Imad göra mål. Totalt blev poängskörden 9 mål och 3 assist, vilket få förutspådde innan säsongen. Totalt sett var Zatara inblandad i 17 mål. Imad Zatara hade, flest avslut i vårt lag, 62 stycken. 14,5 % av dem gick i mål. Av de målskyttar som gjorde minst nio mål i Allsvenskan, var det bara Helsingborgs David Accam (14,1 %) och Halmstads Mikael Boman (11,3 %) som hade lägre effektivitet. Trots allt kunde alltså Zatara gjort ännu fler mål och med ett års erfarenhet på topp har vi alltså förhoppningar om att han höjer effektiviteten den kommande säsongen. Med sin fina teknik och kvicka steg kan Zatara skapa lägen på egen hand och han har tagit en plats i Palestinas landslag (22 A-kamper).

Viktor Prodell gjorde succé som främste svenske målskytt i Allsvenskan 2012 med 15 fullträffar och fick välförtjänt chansen i A-landslaget vid vinterns asienturné och mot Finland hoppade han in. Det var första gången sedan 1981 (Glenn Martindahl), som vi hade en representant från ÅFF i A-landslaget. Viktor fortsatte sitt målskytte i Svenska Cupens gruppspel med tre fullträffar, men var mållös under allsvenskans sex första omgångar, men sedan kom islossningen med sju mål på åtta matcher. Försök gjorde att förlänga kontraktet, men Viktor begärde för mycket och när belgiska Mechelen ville köpa honom så fanns det inget val. Vi kunde helt enkelt inte låta honom spela ut kontraktet och tappa honom utan en krona. Men självklart saknar vi vår starka tekniska bollhållare som fått upp målsinnet rejält på senare år. Av de spelare som gjorde minst sju mål i Allsvenskan var Viktor Prodell den effektivaste med 35 % av avsluten i mål. Totalt sett var Prodell inblandad i 9 mål. I Mechelen har Viktor spelat 15 matcher i den högsta belgiska ligan, varav sex från start, men han har ännu inte gjort något ligamål.

Oscar Möller utgjorde succépar med Magnus Eriksson i Superettan 2011 och gjorde 12 mål men sedan kom Viktor Prodell igång på allvar. Magnus Eriksson lämnade under sommaren 2012, men Oscar fick ändå inte det rätta lyftet under hösten och denna säsong klev istället Imad Zatara fram som målskytt. Under hösten fick sedan Möller åter mer speltid (startade 7 av de 8 sista matcherna) och var klart bättre i avslutningen av serien, men lyfte ändå inte till den nivå han visat under tidigare år. Man kan inte heller säga att 26-åringen inte fått chansen för han har fått en del speltid och inte presterat tillräckligt bra i U21-laget. Precis som i fjol blev det två fullträffar, hemma mot Göteborg och Norrköping. Totalt sett var Möller inblandad i fyra mål. Sedan Möller kom till oss 2007 har han spelat 260 A-lagsmatcher och gjort 63 mål. I seriespel har det blivit 186 matcher och 40 mål. Det mesta tyder på att Möller nu lämnar. Vi kommer förstås sakna hans uppoffrande löpningar och fräna spelstil, men tyvärr har han visat upp dessa egenskaper för sällan de senaste två åren.

John Owoeri blev spelklar till bortamatchen mot Kalmar i omgång 6, men debuterade med ett inhopp hemma mot Djurgården i matchen därefter. Efter förlusten av Magnus Eriksson var forwardsförvärvet efterlängtat. John kände Mohammed Abubakari från tiden i holländska Feyenoord, men 2006 hade 26-åringen spelat i Afrika och kom närmast från NPA Warri Wolves från hemmalandet Nigeria. 2005 spelade Oweori final i U20-VM mot Argentina men föll med 1–2. Argentinas båda mål gjordes av inte helt okände Lionel Messi. Den kvicke Nigerianen visade på fina takter direkt, han liknades vid stjärnorna Tokelo Rantie och David Accam i Malmö respektive Helsingborg. Det kändes som alla ville se honom i startelvan direkt, men det dröjde tills bortamatchen mot Häcken innan han startade. John gjorde det sedan riktigt bra liksom hela laget, men under hösten blev det tyngre. Plötsligt ville horden få det till att Owoeri var värdelös och ett misslyckat förvärv. Vinden vänder som bekant snabbt i den här branschen. Riktigt så illa var det förstås inte, men den rätta gnistan verkade saknas. Owe kom dock tillbaka i slutet av säsongen vilket lovar gott. John gjorde tre mål i Allsvenskan och var inblandad i nio. Har bara Owoeri rätt fokus finns potential att riva sår i motståndarnas försvar med sin snabbhet. Kan han undvika offside och höja kvaliteten i passningsspelet och avsluten så kommer det att bli en bra säsong. Kontraktet gäller till sommaren 2015.

Ricardo Santos kom tillbaka till oss efter 4,5 säsonger i Jönköpings Södra IF, Kalmar FF, Djurgårdens IF och norska Sogndal IL. Brassen gjorde 12 mål för oss i Superettan 2008, 7 för J-Södra i Superettan våren 2009, samt 22 i Allsvenskan på 2,5 säsonger därefter i KFF. Sedan har han dock inte fått målskyttet att stämma. Förhoppningen var att det skulle lossna när Ricardo kom tillbaka till oss, men det blev bara ett mål och en assist, samt inblandning även i ytterligare två mål. Santos var inblandad i lika många mål som vi släppte in, vilket inte är godkänt för en forward. Ricardo visade sin kapacitet i debuten hemma mot Elfsborg samt borta mot AIK, men måste upp i en betydligt högre nivå under den kommande säsongen. Kraftfullheten finns i mottagningsmomentet och i luftrummet, men han måste gå in för fullt i varje duell, samt bli mer aktiv i löpningarna. En rejäl försäsongsträning gör förhoppningsvis susen för att Santos ska bli mer aktiv och hitta målet igen. Kontraktet gäller till sommaren 2015.

Mattias Mete gjorde fyra allsvenska mål för oss under 2012, trots endast två matcher från start. Denna säsong blev det inga startmatcher alls, utan endast nio inhopp och Mete var inte inblandat i något mål som vi gjorde. Man kan inte säga att han fick chansen för han tog den inte. Insatserna i U21-laget var helt enkelt inte tillräckligt bra för att kvala in i det större sammanhanget. Under hösten lånades Mete ut till Syrianska där han gjorde 3 mål på 13 startmatcher. Tyvärr gjorde vi generalmisstaget att inte skriva in en klausul i avtalet att han inte fick spela mot oss. Det tackade han för genom att göra två mål och öppet visa sin glädje över detta inför sina arbetsgivare som led alla helvetes kval. Någon förlängning av kontraktet blev det inte och det mesta tyder på att Metes karriär fortsätter i Turkiet (Sanliurfaspor).

Joel Rajalakso kom från Enköpings SK inför säsongen och jag trodde mycket på honom, även om en plats i startelvan inte var väntad. 20-åringen hade visat gott gry då han testades i U21-laget hösten 2012 och visade även framfötterna under försäsongens första träningsmatcher, men sedan blev det ingen speltid alls och debuten i Allsvenskan skedde först i hemmamatchen mot Helsingborg och det blev också ett inhopp i epilogen mot Häcken. Det såg ut som Joel hade problem med självförtroendet i U21-matcherna, för han saknade det rätta bettet. Snabbheten och löpviljan som är hans starka kort satt inte, mer än under perioder och målskyttet klickade. Vid några tillfällen satte han dock ett par pytsar och några fler inhopp hade han varit värd. Joel har helt klart potential men måste prestera jämnare insatser i U21-laget för att få mer speltid i A-laget.

Kommentarer om anfallet

Med två forwards som aspirerar på en A-landslagsplats förlorade två år i rad har det naturligtvis varit tufft. Vi fick ytterligare en verifikation på hur bra Magnus Eriksson är efter att han vunnit Allsvenskans poängliga överlägset med 25 poäng (11 mål och 14 assist). Viktor Prodell har ännu inte fått lyftet i Belgien men har fått mycket mer speltid än vad Mange fick i belgiska ligan.

Precis som förra hösten gjorde vi sparsamt med mål (16 stycken) av dessa var fler forwardsmål under 2012 än denna säsong, då mittfältarna i högre grad avlastade med målskyttet. Imad Zatara producerade på en godkänd nivå, men efter att Viktor Prodell lämnat producerade övriga forwardsspelare för svagt. Vi hade ändå sex forwardsspelare av allsvensk klass under säsongen.

Alla tre förvärven från sommaren 2012 var nyckelspelare denna säsong. Förhoppningarna är naturligtvis att John Owoeri och Ricardo Santos går samma utveckling till mötes under den kommande säsongen. Det finns också fog för att de kommer betydligt bättre förberedda inför den kommande säsongen med en rejäl försäsongsträning och mer tid att spela ihop sig med övriga lagkamrater. Jag tror också att Imad Zatara kan bli effektivare och Joel Rajalakso kan mycket väl ta ett steg i utvecklingen efter ett tufft förstaår på allsvensk nivå.

Victor Sköld har vi förstås också en stark tro på. Förvärvet från Falkenberg svarade för fantastiska 20 mål och 9 assist under säsongen i Superettan. 24-åringen visade också under året att han är mycket mer än bara en målskytt. Sköld har visat på stort självförtroende under året, mötte boll, rörde sig smart och visade fint spelsinne genom att hitta sina lagkamrater när han kom rättvänd med fart. Tekniken och farten är riktigt bra och trots att han inte är så lång, är han ändå stark och tuff i nickduellerna. Han gör sig ”lång” genom att vara smart, med bra tajming och tacklar motståndaren i rätt ögonblick. Viktor gör sina flesta mål som en killer inne i boxen och det är just den extra ingrediensen vi behöver, som har saknats under säsongen. Med en riktigt bra måltavla från våra duktiga inläggsfötter ska vi kunna göra betydligt fler mål.

Det ser med andra ord spännande ut på forwardssidan inför den kommande säsongen och tron är stark att vi åter får se fler forwardsmål!

Se spelarstatistik här

Fortsättning följer i del VII – Sammanfattning

Årskrönika 2013 – Dags för nästa steg!

Del V – Höstsäsongen

När det var dags att kliva in i den sista tredjedelen av säsongen var förhoppningen att vi snabbt skulle bryta den negativa trenden och avancera till en god slutplacering.

Omg: 21 ÅFF – Kalmar FF 0–0

Vi oroade inte tillräckligt för att
få in bollen bakom Etrit Berisha

Efter kräftgång med många enkla insläppt mål var det två lag som i första hand ville täta till bakåt. Med tanke på detta så var det inte konstigt att matchen hemma mot Kalmar FF slutade 0–0. Men visst kändes det snöpligt att vi inte bröt trenden med en ny trepoängare.

Det såg ju så lovande ut från början. Med aggressivitet kopplade vi direkt greppet med ett fartfyllt frejdigt passningsspel. Genom spelvändningar fanns en god spelbredd, men Kalmars tränare Nanne Bergstrand var bra påläst och tänkte minsann stänga till på kanterna. Något som hans adepter lyckades med relativt okej. Men vi gjorde det lite för enkelt för gästerna.

Efter flera matcher där spelet hackat en hel del förstår jag att spelarna kände en glädje över att äga boll i kontrollerade och prydliga former. Tålamod är ett uttryck som ofta används och tids nog skulle vi även hota mer framför mål. Trodde vi. Men Kalmar var inte ett så dåligt lag att de skulle låta oss vara dominanta i en hel match.

Det rätta flytet avtog när Kalmar klev fram och blev mer aggressivt. Men det krävdes tre gula kort på 24 minuter, efter att kalmarspelare inte hängt med, innan domaren Michael Lerjéus fyllt sin kvot för första halvlek och KFF kunde störa oss bättre.

Med facit i hand är det enkelt att säga att vi skulle tagit chansen när vi hade det stora kommandot. Det vill säga att inte slå den där extra passningen för att det är roligt att lira skjortan av motståndarna, utan att hota mer med inlägg, instick och skott utifrån. Både Mohammed Abubakari och Daniel Sjölund hade fina lägen att dra till men ville så gärna hitta Martin Christensen och Kristian Bergström instormandes från kanterna ner mot kortlinjen för vidare inspel framför mål. Dessa lyckades emellertid inte speciellt ofta.

Två gånger i första halvlek var Imad Zatara så när att komma i friläge, men passningarna var inte tillräckligt bra fram till honom och chanserna rann ut i sanden. I slutet av halvleken höll vi på att sätta hjärtat i halsgropen. Imad Zatara tappade bollen på mittplan. Henrik Rydström vann bollen och spelade fram till Måns Söderqvist, som hittade Jonathan McDonald i klart misstänkt offsideläge. Alberis da Silva kom därmed på efterkälken, men styrde ändå ut costaricanen ur vinkel och Gustav Jansson täckte av större delen av målet utom den bortre stolpen. Efter 0–4 mot stolparna i de två senaste matcherna var det dags för stolpen att hjälpa oss och så blev äntligen fallet, då bollen gick stolpe ut.

Vi fortsatte att äga mycket boll även i andra halvlek, men ”ägandet” var av lägre kvalitet. Slarviga passningar och tekniska misstag blev mer vanligt förekommande och spelet blev åter mer hackigt. Vi vågade inte heller satsa för mycket framåt rädda för att vi skulle åka på ett baklängesmål.

När Kalmar fick sitt fjärde gula kort efter knappa timmen spelad var definitivt kvoten fylld för bortalaget och det var väldigt synd för Nenad Djordjevic skulle ha fått sitt andra gula kort när han mejade ner Oscar Möller i den 79:e minuten, men den andra varningen vågade inte Michael Lerjéus ta.

Vi vann bollinnehavet med 64–36 men matchen slutade ändå mållös vilket kalmarlaget måste ha varit nöjda med på bortaplan mot oss. Eftersom alla bottenlagen vann kände vi ett visst hot bakifrån. Det var visserligen åtta poäng ned till Halmstad på kvalplats och Brommapojkarna på nedflyttningsplats, men att det kunde gå snabbt utför visste vi sedan säsongen 2012.

Omg: 22 IFK Göteborg – ÅFF 3–0

Med ett stabilt defensivt spel mot Kalmar hoppades vi bibehålla detta på Gamla Ullevi och även spetsa till offensiven, men efter tre insläppta mål via fasta situationer, varav en egen, var det förstås kört.

Att hemmalaget är starka på fasta situationer visste våra spelare mycket väl, men trots detta kunde Kjetil Waehler nicka in 1–0 efter hörna vid den främre stolpen i den tolfte minuten, nästan helt ostörd. Ricardo Santos var passiv när han skulle ta bort mittbacken. Det är alltid naivt att vänta på bollen i eget straffområde, man måste möta den, vilket inte Santos gjorde.

Vi hade därefter några fina lägen att kvittera, men situationen vid den 19:e minuten var signifikativ för vårt anfallsspel den senaste tiden. Anton Tinnerholm och Martin Christensen samarbetade fint på högerkanten. Christensen slog en tunnel på en motspelare och Tinnerholm fick fri lejd ner mot kortlinjen, slog ett helt perfekt inspel framför mål. Men var fanns våra forwards? Ja, inte där i varje fall. Vi missade att göra ett givet mål på grund av att vi hade forwards som inte hungrade efter mål. Ricardo Santos skulle tagit löpningen mot den främre stolpen men han stod på hälarna och hann inte dit trots det uppenbara skeendet. Imad Zatara kunde också tagit löpningen mot främre, men hamnade i ett halvläge långt bak i straffområdet.

Fyra minuter senare fick Ricardo Santos vårt bästa läge i matchen men svagt nog gick nicken en halvmeter utanför den främre stolpen. Även om den första halvleken var långt ifrån bra så var vi ändå med i matchen. Vi förde spelet under perioder, men kladdade överdrivet med bollen när vi hade chansen att gå snabbare och rakare på mål.

Vi började inte bra i andra halvlek och fick en mardrömsstart i och med ett snabbt 0–2-mål. Mohammed Abubakari spelade en svår boll till Daniel Hallingström som tvingades avvärja till hörna. Vi klarade den första hörnan när Mommo reparerade skadan, nickade undan bollen och skickade ut den till inkast. Lasse Vibe kastade in bollen från höger, en helt ostörd Philip Haglund nickskarvade bollen och helt sopren kunde Kjetil Waehler vräka in bollen från sin position vid den bortre stolpen. Gustav var på bollen men kunde inte hindra målet.

Sådana mål fick vi bara inte släppa in! Vi hade gott om spelare i straffområdet, men Santos stod på hälarna och gick inte in i duell med Haglund. Och ingen tog Waehler! Martin Christensen släppte helt den norske mittbacken och frågan var vilken uppgift Daniel Sjölund och Mohammed Abubakari hade? Samtliga av våra spelare verkade titta på boll och inte på motspelare i farliga positioner.

Vi hade en hel del boll efter kallduschen men spelade likt matchen mot Kalmar bollen mer i sidled än framåt.

Typiskt nog, när vi bytte in fler offensiva spelare och satsade ännu mer framåt så släppte vi in 0–3, direkt efter att John Owoeri kom in. Vi hade en frispark från vänster utanför Göteborgs straffområde. Daniel Sjölund lyfte in, men vi lyckades inte behålla bollen och Petrit Zhubi som skulle hålla position för andraboll stötte obegripligt fram, när det fanns stor risk för omställning mot oss. Petrit sprang ändå efter Lasse Vibe hela vägen så länge han hade bollen men släppte honom vind för våg när Vibe passade Robin Söder, vilket var mycket tråkigt att se. Det blev därmed en otacksam uppgift för Anton Tinnerholm när hemmalaget stormade fram på bred front. Gustav Jansson gjorde vad han kunde men Robin Söder lyfte över honom och Lasse Vibe kunde stöta bollen i öppet mål. Vi bjöd alltså även på det tredje målet.

0–3 och matchen var körd. Visst, men att uppträda som vi gjorde i slutet var sannerligen inget som är acceptabelt för en spelare i Åtvidabergs Fotbollförening. Den totala förnedringen kunde varit ett faktum då hemmalaget tilläts fria tyglar att löpa igenom bäst de ville.

Efter att tidigare ha tagit sju segrar på nio matcher hade de senaste sju matcherna gett oss endast tre poäng! Det var alltså hög tid att vakna till och ta läget på allvar. Vi hade slarvat bort chanserna till en topplacering och det gällde att rädda vad som räddas kunde. Vi var inte bättre än på nionde plats och till nästa motståndare Öster på elfte plats var det ynka fyra poäng. Till Halmstad på kvalplats och Brommapojkarna på nedflyttningsplats var det åtta poäng.

Ett VM-kvaluppehåll följde och vi spelade en träningsmatch på nya arenan i Linköping mot ett hopplockat lag från olika linköpingslag.

Träningsmatch

Linköping All Stars – ÅFF 0–2

Matchen var en fin möjlighet att marknadsföra ÅFF i Linköping och att få fart på målskyttet, men dessvärre tog inte våra spelare tillfället i akt utan vi svarade för en riktigt usel insats mot det svaga motståndet. Vi höll ett alldeles för lågt bolltempo för att omsätta det stora bollövertaget till många målchanser i första halvlek. I den andra halvleken var spelet fortsatt inte bra men vi skapade ändå många målchanser. De sumpades dock alla och det var först i slutskedet av matchen som vi kunde gå ifrån till 2–0.

I den 88:e minuten var det äntligen dags att spräcka målnollan. Joel Rajalakso såg ut att nicka utanför i jätteläge, men där dök Oscar Möller in och gjorde en japan, för att använda en handbollsterm, när han nickade in 1–0.

I den 92:a minuten anföll vi snabbt i vänsterinnerläge. Imad Zatara passade fram till Pontus Nordenberg, som dribblade sig in i straffområdet och spelade in till Ricardo Santos som satte 2–0.

Äntligen seger och storseger till på köpet!

Omg: 23 ÅFF – Östers IF 4–0  

Vi ville verkligen inte dras in i bottenstriden som höll på att ske under förgående år, och när det började brännas lite grann trampade vi gasen i botten och spräckte den trista sviten på sju matcher utan seger – efter klara 4–0 hemma mot Öster.

Trots att Öster hade en bra trend var jag inte jätterädd för Andreas Thomssons mannar. Laget hade gjort det bra i de senaste matcherna men visade ändå vissa begränsningar i teknik och bollbehandling. Många ville framhäva att Öster var ju så svagt och att det var därför som vi vann enkelt. Men jag vill hävda att ÖIF åkte på årets största förlust i Allsvenskan beroende på att vi var riktigt bra. I den föregående hemmamatchen mot Kalmar FF inledde vi på ett liknande sätt med stor bolldominans, men skillnaden var att nu flöt passningsspelet på ännu lite snabbare och vi kom bättre fram i djupled, skapade chanser och framför allt gjorde mål! 

Äntligen glädje på Kopparvallen igen

Efter ett inkast av Kristian Bergström i den 33:e minuten vek Daniel Sjölund in från vänster och spelade in till Imad Zatara, som från sin position strax utanför straffområdet säkert prickade in bollen till höger.

Trots allt kändes det jobbigt in i paus. Vi ledde ju bara med 1–0. Vi hade stora chanser för fler mål och Martins Christensens skott, som via en österspelare, tog i stolpen var verkligen värd ett bättre öde.

Det var då oerhört skönt att vi kunde öka på till 2–0 tre minuter in på andra halvlek. Anton Tinnerholm drev upp bollen med fart och hittade Martin Christensen, som först såg ut att tappa bollen nere vid den högra hörnflaggan men fick ändå in inlägget. Juan Robledo nickade bort bollen men inte bättre än att Kristian Bergström kunde snappa upp den till vänster och elegant lobba in 2–0 mot den bortre stolpen.

Det kändes därefter tryggt och i den 66:e minuten ryckte vi ännu närmare en efterlängtad trepoängare. Daniel Sjölund tog vara på en österutspark, slog fram bollen till Oscar Möller, fick tillbaka den och slog en bra boll i djupet till Kristian Bergström, som smög fram fint till vänster och spelade in bollen till Imad Zatara. Imad prickade in 3–0 till vänster om målvakten Joakim Wulff.

Ricardo Santos byttes in och i den 81:a minuten fick han en rejäl knuff i straffområdet av Mario Vasilj med båda händerna i ryggen, precis som Ricardo skulle upp och nicka i bra läge framför mål. Domaren Jonas Eriksson kunde inte göra annat än att blåsa straff. Daniel Sjölund satte elvametaren säkert till vänster och Joakim Wulf gick åt andra hållet.

Minuten senare blev Ricardo Santos kapad av Joakim Wulff i straffområdet och den andra straffen var ett faktum. Vår meste A-lagsspelare genom tiderna – Henrik Gustavsson – med över 600 matcher fick chansen att göra sitt första mål. Fimpen sköt dock elvametaren utanför, vilket naturligtvis var tråkigt. Fimpen var verkligen värd att få göra ett mål, men att vi vann med 4–0 hade nog de flesta köpt innan matchen…

Jag tycker det var pinsamt att en del ansåg att det var fel att Fimpen skulle slå straffen. Dels är det aldrig lätt att slå två straffar i en match. Daniel Sjölund satte exempelvis den första i cupmatchen mot IFK Uddevalla men missade i straffsparksläggningen. Men framför allt, när man leder med 4–0 och får en straffspark så är ett unikum som Fimpen värd att få chansen att göra ett allsvenskt mål. Nu missade Henrik möjligheten men det kunde ju vem som helst ha gjort, speciellt när Joakim Wulff gick åt rätt håll och därmed ”pressade” ut straffen.

Vi drog ifrån Öster till sju poäng och låg åtta. Ned till Halmstad på kvalplats och BP på nedflyttningsplats ökade avståndet till sköna elva poäng.

Omg: 24 Djurgårdens IF – ÅFF 2–0

Jag hade en stor tro på att den stora segern mot Öster var vändningen för oss, men vi kom dessvärre tillbaka till en ny svag insats i 0–2-förlusten borta mot Djurgården.

Det märktes redan från början att vi inte riktigt var på bettet. Att Djurgården hade mer boll kändes inte allt för oroligt, men försvarsmässigt såg det inte säkert ut och när vi väl vann boll så fanns inte alls samma glöd och tempo i passningsspelet som mot Öster.

Förhoppningen var ändå relativt god att vi skulle komma igång så småningom, men efter att Djurgården gjorde mål i den 26:e minuten var det stor uppförsbacke.

Daniel Sjölund försökte nå en höjdboll men nådde inte riktigt och förlängde istället bollen bakåt i planen. Mohammed Abubakari fick inte kontroll över bollen. Erton Fejzullahu kom framstormandes centralt med bollen. Alberis da Silva stötte inte fram utan blev stillastående och Erton kunde därmed klacka till Martin Broberg, som kom med fart. Erik Moberg sprang med ryggen emot och kom inte i rätt position för att avstyra anfallet. Broberg spelade vidare till Erton som löpt med till höger. Andreas Dahlén kom för sent inpå Erton och kunde därmed inte täcka bort skottvinkeln. Fejzullahu kunde därmed rulla in bollen mot den bortre stolpen eftersom Henrik Gustavsson inte hann komma ut och täcka hela målet.

Vi uppträdde mycket darrigt efter målet, men kom tillbaka någorlunda.

I den 36:e minuten pressade Imad Zatara och Oscar Möller bra och målvakten Kenneth Höie fick en snedträff. Möller snappade upp bollen och spelade snett bakåt till Martin Christensen i straffområdet. Martins skott träffade dock en täckande hemmaspelare. På den efterföljande hörnan nickade Erik Moberg, men målvakten räddade.

Vi hade förstås stora förhoppningar om att komma tillbaka i den andra halvleken, men efter en riktigt svag start låg vi under med 0–2 efter 54 minuter.

Erik Moberg försökte stöta högt men blev överspelad av Amadou Jawo som spelade fram bollen till Martin Broberg, som kom med fart. Kristian Bergström försökte hänga på men släppte Broberg sedan Martin spelat ut till Erton Fejzullahu i vänsterinnerposition. Erton höll i framför en avvaktande Alberis da Silva och spelade i djupet till en fortsatt löpande Martin Broberg. Andreas Dahlén försökte täcka av vinkeln mot målet för Broberg, men Henrik Gustavsson kom i vägen och blev överspelad. Broberg lade in bollen mellan kortlinjen och Fimpen. Eftersom varken Alberis da Silva eller Kristian Bergström löpt med fanns två djurgårdare fria vid den bortre stolpen och Peter Nyman-Mikkelsen kunde raka in 0–2.

Lagledningen försökte förändra matchbilden genom några offensiva byten, men det gav dessvärre inte önskad effekt. Andreas Dahlén fick ett bra skottläge i den 66:e minuten men sköt rakt på målvakten. Imad Zatara nickade utanför i den 81:a minuten och på stopptid sköt Ricardo Santos från långt håll strax utanför. Å andra sidan kunde Djurgården mycket väl ha ökat på sin ledning. I den 73:e minuten vände Erton Fejzullahu bort Alberis da Silva och fick ett öppet läge, men sköt utanför den bortre stolpen.

Nej det här var ingen rolig tillställning. Det kändes som vi aldrig kom in i matchen. Löpviljan fanns inte riktigt och därmed blev också passningsspelet lidande. Med det låga tempot blev vi också ett lätt byte för Djurgårdens presspel. Att DIF var bra var ett alldeles för enkelt svar varför vi förlorade. För sanningen att säga så gjorde vi dem bra genom att vara passiva och vi måste helt klart kunna begära betydligt bättre av våra mannar!

Sex matcher återstod av Allsvenskan. Både Halmstad (på kvalplats) och Brommapojkarna (på nedflyttningsplats) vann sina matcher och var åtta poäng efter oss. Vi kunde därmed inte ta ut något kontrakt i förskott. Med det lag vi hade skulle vi ändå ha betydligt större ambitioner. Vi hade fortfarande chansen att nå en framskjuten placering på den övre halvan, men då gällde det att bli jämnare och prestera betydligt bättre än på Tele 2 Arena.

Äntligen triumf på Strandvallen

Omg: 25 Mjällby AIF – ÅFF 0–1

BP slog sensationellt nog Elfsborg hemma på onsdagen och var därmed bara fem poäng efter inför vår svåra match på Strandvallen på torsdagen, där vi inte hade vunnit sedan 1999.

Efter nio raka matcher utan bortaseger mot Mjällby lyckades vi dock äntligen vinna på Strandvallen. Det var också premiärseger för mig på plats. Jag har bevittnat åtta av de nio matcherna (jag såg inte 1–1-matchen 2002) och har åkt 720 mil tur och retur från Mjällby. Det har det varit värt för att äntligen få vara med om en seger på Strandvallen!

Det var lite oroligt hur vi skulle klara av den svåra bortamatchen utan avstängda Alberis da Silva och Mohammed Abubakari. Inte i backlinjen eftersom Daniel Hallingström var tillbaka efter sin avstängning. Men på mittfältet. Kristian Bergström hade tidigare spelat flera säsonger centralt, men inte ofta på senare år. Och med två så pass offensiva spelare som Martin Christensen och Petrit Zhubi på kanterna fanns en rädsla för Mjällbys djupledsspel och tyngd.

Men glädjande nog var det vi som var framgångsrikast i djupledsspelet. Många djupledsbollar blev förvisso för djupa och vi gick offside hela sex gånger, men vi hotade också rejält många gånger även om vi inte lyckades få in bollen under matchens sista 93 minuter.

Vi fick nämligen en riktig drömstart, precis som 2010, med den oerhörda skillnaden att den nu räckte för seger och inte en makalöst tung förlust som lade grunden till degradering.

Kristian Bergström skickade in en bra frispark från höger. Imad Zatara gick till väders vid den bortre stolpen och lobbnickade in bollen vid det högra krysset i den 48:e sekunden!

Imad Zatara nickade in årets snabbaste mål 

Det framgångsrika passningsspelet som vi hade i senaste hemmamatchen mot Öster var tillbaka och vi dominerade den första halvleken och borde ha ökat på vår ledning redan där. Grunden till dominansen lades genom att hålla laget kort samt ett framgångsrikt presspel. Vi hittade in med många instick, men det fanns lägen då våra spelare kunde ha gått på eget avslut istället.

Försvarsmässigt var det också mycket stabilare och hemmalagets huvudstarka toppforwards Marcus Ekenberg och Pär Ericsson fick inte mycket utrymme.

I den andra halvleken kunde vi inte hålla uppe spelet lika väl, vilket säkert var en kombination att Mjällby satsade mer framåt och de våra var rädda om den ledning vi hade. Det var otäckt flera gånger när hemmalaget matade in sina långa svepande inlägg, men på det hela försvarade vi oss bra. Även om pressen på servläggarna kunde varit bättre.

Vi fick förträffliga lägen att avgöra via kontingrar, men saknade tyvärr den rätta skärpan för att lyckas. Till slut räckte ändå det tidiga målet för tre poäng.

Jag har upplevt många trauman på Mjällbys hemmaplan. Efter varje nederlag har vår store ÅFF-ikon Roger Magnusson försökt trösta mig efter matcherna. Men denna gång kom vi överens innan matchen att nu skulle vi få jubla tillsammans. Så blev det verkligen och det är fantastiskt att Roger, som numera bor i Kristianstad, ställer sig i klacken med oss.

Roger Magnusson i ÅFF-klacken jublade med oss andra

I och med den historiska segern på Strandvallen tog vi ett jättesteg mot nytt kontrakt. Med 15 poäng kvar att spela om hade vi 11 pinnar ned till Halmstad på kvalplats och 10 poäng till Öster på kvalplats. Vi klev också förbi Mjällby upp till sjunde plats och hade bara tre poäng upp till Elfsborg. Kalmar fem pinnar före var också möjligt att passera.

Ny svintung derbyförlust

Omg: 26 ÅFF – IFK Norrköping 1–3

Genom ett stort avstånd till bottenstriden och även långt till toppen, så hamnade själva derbymatchen hemma mot Norrköping i större fokus än jakten på tabellplaceringen, även om det var jämt skägg med IFK som också hade spelat ihop 35 poäng.

Det var tyvärr inte samma husse som 2012 men det var ändå 7 628 personer som hade samlats på Kopparvallen.

Det började bra med ett klart övertag genom fyndigt snabbt passningsspel, både genom spelvändningar och i djupled. Martin Christensen kom fram på högerkanten och matade farliga inlägg. Tredje gången gillt blev det då Imad Zatara nickade. Förvisso räddade målvakten Andreas Lindberg, men han släppte retur, som Oscar Möller påpassligt skickade in i mål i den 11:e minuten.

Frånsett ett slarvigt bolltapp av Mohammed Abubakari, som höll på att ställa till det rejält, hade vi sedan full kontroll på händelserna, men blev okoncentrerade efter att Martin Christensen blev nedmejad av Martin Smedberg, utan åtgärd från domarkåren i den 33:e minuten. Hur de kunde missa den frisparken och varningen var en fullkomligt obegriplig gåta, då händelsen föregicks precis framför den assisterande domaren Daniel Gustavsson från Mantorp.

Trots detta tilltag kunde vi återerövra bollen, men började kladda runt på ett väldigt nonchalant och onödigt sätt. Oscar Möller slog en helt intetsägande passning till Mohammed Abubakari, som passade vidare till en trängd Allan Olesen, som i sin tur inte följde sitt signum att spela säkert utan försökte sig på en klackning vilken misslyckades. Martin Smedberg tog istället bollen och spelade in centralt till Isaac Thelin. Daniel Hallingström var passiv och Thelin kunde lägga bollen i djupet till Christoffer Nyman. Erik Moberg förutsåg av någon märklig anledning inte det enda hotet, kom på efterkälken och Nyman prickade in bollen till höger om Henrik Gustavsson.

Vi tappade initiativet efter kvitteringsbollen och resten av halvleken blev rätt intetsägande. Vi hoppades hitta tillbaka till det fina spel vi hade inledningsvis, men den sämre delen av första halvlek blev ännu sämre i början på den andra akten. Istället för att spela snabbt på ett eller två tillslag och på djupet, började ett flertal spelare kladda alldeles för mycket med bollen och vi tappade helt djupledsspelet. Farliga intetsägande och för lösa passningar i sidled gjorde att vi tappade boll gång på gång och hamnade under tryck. IFK fick därmed möjligheter med sitt inläggsspel vilket man inte skulle ge dem.

Även det andra derbyt slutade i moll

Vi vek bokstavligt ned oss när Andreas Dahlén inte stod upp efter den tredje raka hörnan och Marcus Falk Olander kunde enkelt nicka in 1–2.

I den 61:a minuten fick Erik Moberg en varning efter en inte allt för tuff satsning och i den 65:e minuten tvingades Moberg agera sedan Petrit Zhubi tappat bollen. Moberg petade bort bollen framför en framstormande Nikola Tkalcic, men fick ändå syna det andra gula kortet och därmed också det röda av domaren Michael Lerjéus från Skövde.

Uppförsbacken var förstås än större och inte blev det bättre i den 83:e minuten. Lars Krogh Gerson sköt ett skott. Alberis da Silva ansträngde sig verkligen för att vika bort armen bakom sig och lyckades, ändå fick vi straff emot oss. Gerson tog själv hand om elvametaren. Henrik Gustavsson gick åt rätt håll, men kunde inte stoppa den välplacerade straffen invid hans högra stolpe. I samband med straffen blev också vår tränare Peter Swärdh uppvisad på läktaren.

I den 86:e minuten dundrade Andreas Dahlén en stenhård vänstervolley mot det högra krysset, men bollen gick i ribban och symboliserade att detta verkligen inte var vår kväll.

I eftersnacket handlade mycket om den mycket bristfälliga domarinsatsen som i mycket hög grad påverkade matchens utgång, men vår egen insats var också mycket bristfällig. Vi hade trots allt ledningen och hade tidigare inte förlorat någon match i årets Allsvenskan när vi gjort första målet. Trots att vi var i överläge spelade vi med alldeles för stor risk. Varför dog det fina djupledsspel som vi hade i Mjällby? Båda yttrarna Martin Christensen och Petrit Zhubi samt anfallarna Imad Zatara och Oscar Möller var löpvilliga spelare, så varför kladdade vi runt med bollen i försvaret och på mittfältet?

I och med den oerhört tunga förlusten släppte vi både Norrköping och Djurgården förbi oss och föll därmed till nionde plats. Till tolvan Brommapojkarna, som vi mötte i nästa match, hade vi fem poäng.

Omg: 27 IF Brommapojkarna – ÅFF 0–0

Med 12 poäng att spela om var vi 10 poäng före Öster på kvalplats och 11 före Halmstad på nedflyttningsplats. Vid seger på Grimsta skulle vi alltså definitivt säkra kontraktet.

Förhoppningen om att komma tillbaka fullt ut och ta en ny trepoängare på Grimsta grusades efter en rätt intetsägande insats.

Det började dra ihop sig i Allsvenskan. Brommapojkarna hade inför vår match vunnit tre raka matcher och fem raka hemmamatcher. Stor respekt fanns dock för vårt lag. Inte bara efter årets bravader, med hemmasegern mot BP med 4–1, utan att vi hade ett riktigt bra facit mot pojkarna genom åren (bara en bortaförlust på elva tidigare matcher på Grimsta).

BP hade skaffat sig ett läge i tabellen där segrar inte var ett måste längre. Enpoängare kunde också räcka långt. Stockholmarna hade skött sin defensiv bra på sistone, men tvingades till den här matchen möblera om en del i den startelvan som spelat kontinuerligt i de senaste framgångsrika matcherna.

På förhand var det alltså inte alls konstigt att det inte blev glamourfotboll. BP var rädda om poängen de hade från början och vi ville komma upp på banan igen genom att sätta försvarsspelet utan onödiga misstag.

Det var ingen extrem defensiv, men båda lagen såg till att ha många spelare bakom bollen. Tempot var också för lågt för att hinna dyrka upp motståndarnas försvarslinje innan de kom i position. Vidare var det ett för svagt passningsspel från båda sidor för att de få öppningar som fanns skulle resultera i mål.

I den andra halvleken öppnades spelet upp mer. Vi försökte sätta upp tempot mer och hitta in med ett rakare spel mot BPs mål. Vid några tillfällen attackerade vi efter bra djupledsspel, som när Daniel Sjölund i den 56:e minuten hittade fram till Kristian Bergström, som lyfte in bollen i straffområdet, där Oscar Möller nickade tillbaka. Imad Zatara fick bra läge och klippte till på volley, men tyvärr över.

Vi hade ytterligare några bra lägen, men siktet var inte rätt inställt denna dag och inte fyllde vi heller på i boxen eller i andravågen tillräckligt för att skapa tryck och göra mål.

Det är klart att man kände en besvikelse efter matchen att vi inte vågade gå mer för seger för att definitivt säkra det allsvenska kontraktet och för att få häng på bättre placeringar. Men samtidigt fanns en rädsla också från sidan att vi skulle åka på något skitmål på stopptid.

Öster föll hemma mot Gefle med 1–4 på söndagen och därmed kunde vi som sämst hamna på kvalplats. Senare på söndagen fick även Halmstad stryk borta mot Helsingborg med 2–4 och kontraktet var då helt klart eftersom det skiljde tio poäng ned till Halmstad med nio poäng kvar att spela om. Vi låg kvar på nionde plats men hade häng på en sjätteplats om vi kunde avsluta serien starkt, men först följde ett VM-kvaluppehåll.

Säsongens styrkebesked i elfte timmen

Omg: 28 ÅFF – Helsingborgs IF 3–0

Utan någon egentlig press på oss var ändå drivkraften stor för att äntligen kunna betvinga Helsingborgs IF. HIF hade tappat kraft under hösten men hade guldchansen kvar inför mötet på Kopparvallen. 

Efter 28 långa år lyckades vi också besegra Helsingborgs IF och det med hela 3–0, efter säsongens främsta insats!

Känslan var god inför mötet med Helsingborg. När vi mötte dem på Olympia under sommaren (0–3) var HIF oerhört starkt. Men sedan dess hade de tappat duktiga anfallaren Alejandro Bedoya och viktige innermittfältaren May Mahlangu var skadad under hösten.

Övriga nio spelare var dock densamma så väl under sommarens möte på Olympia, som i returen på Kopparvallen. Istället för May Mahlangu hade isländske landslagsmannen Arnor Smarason tagit plats på innermittfältet. På topp hade Imad Khalili gjort succé med sex mål och två assist på sju matcher.

Offensivt fortsatte alltså HIF att producera mål, men defensivt var förändringen total. Likt Häcken 2012, vann Helsingborg under våren mycket på en väldigt hög press där samtliga tog sitt jobb för att återerövra bollen högt. Försvarsspelet prövades därmed inte speciellt ofta längre ned i banan. Men utan Mahlangu och Bedoya, som tog ett stort defensivt ansvar, så fallerade HIFs spel. Kom man väl förbi deras förstapress så fanns det jättemöjligheter som många lag anammade under hösten.

Tändvätskan att äntligen besegra topplaget Helsingborg kändes också riktigt stor. Med en normal insats från de våra skulle vi ha en god chans. Med en riktigt bra insats skulle det inte vara något snack. Och det blev egentligen inget snack. Så som vi spelade hade vi slagit HIF även under våren och alla andra lag i Sverige också för den delen.

Det kändes skönt att vi satte spelet från början, tog kommandot, satte bra fart på bollen och med offensiv frejdighet anföll vi metodiskt med mycket folk. På båda kanterna följde ytterbackarna upp. Mittbackarna drev upp tempot och innermittfältarna fördelade bollar till höger, vänster och med instick centralt. Forwards försökte hela tiden öppna på djupet, även om de inte lyckades öppnades ytor upp därbakom.

Vårt 1–0-mål precis innan paus var tämligen rättförtjänt och så underbart snyggt. Erik Moberg bröt elegant utanför eget straffområde. Kristian Bergström tog tag i bollen och slog den till Martin Christensen till höger. Dansken spelade vidare på högerkanten där John Owoeri elegant förlängde till en framstormande Anton Tinnerholm som tog med sig bollen och spelade snett inåt bakåt vid kortlinjen, där hade Kristian Bergström löpt med och vinklade in 1–0 till vänster. En eloge ska också Oscar Möller ha som löpte mot första stolpen och därmed öppnade upp ytan för Pligg.

Kristian Bergström avslutar årets finaste anfall, lägg också märke
till HIF-klackens hyllning till Anton Tinnerholm till höger...

Det var naturligtvis störtskönt att gå in i paus med ledningen och det var en fröjd att se våra mannar spela i den andra halvleken. Vi fyllde på med mycket folk och var mycket mer beslutsamma med inlägg och med påfyllnad in i boxen än den senaste tiden.

I den 65:e minuten kom Andreas Dahlén fram fint till vänster och måttade ett inlägg mot bortre stolpen där Oscar Möller nickade, Loret Sadiku räddade på mållinjen med hjälp av händerna (ingen straff), men John Owoeri fick ett jätteläge att peta in bollen, men missade.

På den efterföljande hörnan fick John ett nytt läge då han sköt vid den bortre stolpen. Skottet gick mot det främre krysset och där räddade Mattias Lindström med händerna. Mittfältaren blev förstås utvisad och vi fick straff. Daniel Sjölund satte elvametaren säkert till vänster om Pär Hansson som gick åt andra hållet.

Vi var sedan inte riktigt på tå under en period men kontrollerade matchen.

I den 87:e minuten säkrades segern definitivt. Kristian Bergström slog en frispark från vänster längs med marken och Daniel Sjölund klippte in 3–0 med ett distinkt skott från straffområdesgränsen.

Det var ett fantastiskt glädjande styrkebesked, så sent på säsongen när många inte väntade sig den här urladdningen. I och med triumfen klättrade vi åter förbi Norrköping till åttonde plats. Elfsborg fyra poäng före samt Djurgården, tre före fanns inom räckhåll.

Bottennappens bottennapp

Omg: 29 Syrianska FC – ÅFF 4–1

Efter den formidabla insatsen mot HIF så var det förstås svårt att trumfa insatsen mot solklara och sedan länge avhängda jumbon Syrianska. Men en ganska stor ÅFF-klack fanns som stöd för att vi skulle klättra så högt som möjligt i den allsvenska tabellen.

Att i dessa omständigheter uppträda på det sätt som våra spelare gjorde i Södertälje mot Syrianska FC var inte i någon mån acceptabelt. Det var så genomuselt så man kunde inte annat än att gråta.

Det spelade ingen roll att det laget vi mötte förmodligen var det sämsta i Allsvenskan i modern tid. Det spelade ingen roll att de inte hade vunnit på 22 matcher. Man måste ändå ta jobbet och springa. Det fanns ingen av våra spelare som tog jobbet. Halvloja, joggande spelare var egentligen chanslösa mot detta lag av knappt superettanklass.

Förvisso kunde Syrianska spela boll med rätt bra och fyndigt passningsspel, men försvarsmässigt höll laget definitivt inte superettanklass. Att vi inte kunde utnyttja detta var en fullkomlig gåta.

Trots en riktigt svag första halvlek var vi med i matchen efter 1–1 i paus.

Det första målet var dock en riktig sorgehistoria i den 26:e minuten. Vi tappade ett otal bollar efter slarv i den här eländiga matchen och likadant var det vid det första målet. Sebastian Rajalakso sprintade enkelt förbi en passiv Mohammed Abubakari vid vänster långlinje. Erik Mobergs märkliga försök till chansbrytning, istället för att bara följa med och täcka blev totalt misslyckat. Daniel Sjölunds hemåtjobb i situationen var pinsam att se. Kristian Bergström lade inte heller i högsta växeln. Alberis da Silva blev bortvänd och Andreas Dahlén försökte förgäves komma till undsättning mot tre syrianskaspelare. Bollen kom till Mattias Mete som rullade in 1–0 fri med Henrik Gustavsson. Metes målfirande var också ett otroligt hån mot den förening som lånat ut honom till Syrianska.

Trots allt kom vi ifatt innan paus. I den 41:a minuten skickade Kristian Bergström in en hörna från höger som målvakten Dejan Garca boxade bort, men inte bättre än att Martin Christensen kunde lägga in den framför mål och där kunde Mohammed Abubakari trycka in 1–1.

Efter avslutningen på den första halvleken kändes det som vi var på gång att kunna ta över matchen. Vi fick dock en riktig kalldusch i början på andra halvlek. Dejan Garca slog en lång utspark och det var otroligt slarvigt och nonchalant av Erik Moberg att inte lägga sig på rätt sida om Mattias Mete som istället kunde sprinta sig fri och eftersom Henrik Gustavsson fastnade på mållinjen blev det ännu enklare för vår utlånade spelare att göra 2–1. Ånyo hånade Mete genom sitt målfirande. Något firande mäktade han dock inte med när han kvitterade till 2–2 mot Syrianska på Södertälje Fotbollsarena ifjol.

Prestationen som följde var sedan ett riktigt lågvattenmärke. När man inte trodde att det kunde bli sämre så var det sedan genomuselt, med nära på noll engagemang.

Uppförsbacken blev ännu större då vi tappade bollen på högersidan efter en timmes spel. Mohammed Abubakari slog bort en passning. Anton Tinnerholm chansade högt och joggade hem när han blev överspelad, vilket var förödande. Gabriel Somi fick därmed fritt utrymme på vänstersidan att sprinta på och måtta inlägg. Alberis da Silva var naiv och tittade bara på boll och då gick det som det gick. Nyss inbytte Dinko Felic vräkte sig över honom och nickade in 3–1 bakom en chanslös Henrik Gustavsson.

Efter ett Inkast långt ner på vår planhalva till höger i den 75:e minuten fick Isa Demir tillbaka bollen av Anders Bååth. Isa tog sig enkelt mellan otroligt passiva Daniel Sjölund och Kristian Bergström. Mohammed Abubakari och Alberis da Sillva var också alldeles för passiva därbakom och hann inte in i press. Henrik Gustavsson var inte heller alert och kunde inte hindra Demir från att panga upp bollen i nättaket trots snäv vinkel. I slutskedet drog också Ricardo Santos på sig en onödig utvisning, vilket ytterligare spädde på eländet.

Matchen var en fruktansvärd käftsmäll och hoppet om en sjätte- eller sjundeplats flög all värdens väg. Det gällde istället att ladda om för att kunna upprepa åttondeplatsen från 2012.

Avslutning med hedern i behåll

Omg: 30 ÅFF – BK Häcken 2–2

I epilogen hemma på Kopparvallen väntade BK Häcken, som om vi förlorade med två mål skulle passera oss. Vi skulle falla ända ned till elfte plats om Mjällby också vann borta mot Kalmar. En pinne skulle räcka för minst en niondeplats och föll Norrköping borta mot Göteborg skulle också kryss räcka för en åttondeplats. Om Norrköping däremot vann i Göteborg var vi tvungna att vinna med ett måls större segermarginal än dem för att nå den övre halvan.

På förhand kändes det som vi skulle få uppleva en fartfylld epilogmatch på Kopparvallen. Ofta kan sådana här matcher i sista omgången, som ”bara” gäller placeringar i mittskiktet, bli rätt avslagna historier. Efter att båda lagen svarat för svaga insatser i näst sista matchen, Häcken 1–3 hemma mot Halmstad och vi hemska 1–4 borta mot Syrianska, fanns en stor revanschlusta att avsluta snyggt.

I första halvlek var farten i spelet helt okej men inledningsvis skapades inga heta chanser. Under den andra delen av första halvlek började det hetta till. Trots att var det mållöst i paus.

På Gamla Ullevi var det också mållöst i paus. På Guldfågeln Arena gav Pär Ericsson Mjällby ledningen redan efter fyra minuter, men genom mål av David Elm (minut 26) och Tobias Eriksson (38) vände Kalmar till ledning med 2–1. Vi låg därmed kvar på nionde plats i paus.

I andra halvlek kom sedan islossningen på Kopparvallen och det var vi som började målskyttet efter en fin inledning på den andra akten, med fyndigt vägvinnande passningsspel

I den 50:e minuten tog vi ledningen efter en fin omställning. Martin Christensen spelade in bollen från höger till Mohammed Abubakari som hittade Daniel Sjölund centralt. Dajja stormade fram och hittade ut till vänster där Kristian Bergström störtade fram i innerläge och klippte in bollen invid den bortre stolpen.

Läget såg än ljusare ut då Darijan Bojanic gjorde 1–0 för Göteborg i minut 54 på Gamla Ullevi.

Vi hade sedan en sämre period och i den 56:e minuten kvitterade dessvärre Häcken efter att de fått tryck emot oss. Leonard Zuta slog in bollen i straffområdet till vänster, där Anton Tinnerholm helt tappat bort Martin Ericsson som spelade snett bakåt och Rene Makondele skickade in 1–1. Rene Makondele var helt sopren eftersom Mohammed Abubakari inte följde med i löpningen.

Vi replikerade dock i den 59:e minuten. Erik Moberg tog bollen i eget straffområde, bröt ut till höger och slog en fin lyra till Oscar Möller som elegant tog emot bollen, vände om och slog en väl avvägd boll i djupet. John Owoeri, i offsideposition, släppte bollen. Kristian Bergström såg ut att fastna men kunde sticka bollen förbi David Frölund och John kunde snappa upp bollen och rulla in 2–1.

Matchen fortsatte med ett öppet spel med chanser åt båda håll.

Erik Moberg svarade för en fin brytning i den 63:e minuten, annars hade vi fått ett friläge emot oss. Två minuter senare kom Oscar Möller fri efter att ha snappat upp en andraboll, men sköt strax utanför den bortre stolpen.

I den 69:e minuten var Henrik Gustavsson bra ute och avvärjde ett anfall och två minuter senare var han på styva linan igen. Martin Ericsson sökte straff och fick den när han föll mellan Erik Moberg och Mohammed Abubakari i straffområdet. Fimpen gick åt rätt håll (höger) och räddade Moestafa El Kabirs elvametare med en mycket kvalificerad enhandsräddning. 

Henrik Gustavsson gjorde årets andra straffräddning

Nästa stora jubel kom när 2–0 blinkade till på resultattavlan, vilket förkunnade att Lasse Vibe ökat på Göteborgs ledning mot Norrköping i den 71:a minuten.

I den 74:e minuten fick Häcken ett nytt bra läge men Rene Makondele sköt över. Två minuter senare frestade Imad Zatara med ett bra skott, som tvingade målvakten till en svettig räddning. I den 77:e minuten var det åter Häckens tur att skapa en het chans men Simon Gustavsson sköt utanför.

I den 83:e minuten anföll vi fint. Imad Zatara och Anton Tinnerholm hade ett fint samarbete till höger. Anton Tinnerholm slog in bollen snett inåt vid kortlinjen och Imad Zatara klippte bollen klockrent i ribban. Två minuter senare nickade Joel Rajalakso men Källqvist kunde rädda. Daniel Sjölund vann bollen kort senare, men kom för nära Christoffer Källqvist, som avvärjde.

I den 87:e minuten kvitterade istället Häcken. Efter en spelvändning kunde Björn Anklev sprinta in från höger och klippte in 2–2. Dessvärre tappade Andreas Dahlén bort Anklev vid bortre stolpen.

Minuten senare fick Kristian Bergström ett liknande läge som han gjorde 1–0 på, men denna gång gick skottet tyvärr över.

Det blev spänning in i det sista men till slut blev det delad poäng. Eftersom Norrköping föll borta mot IFK Göteborg med 0–2, räckte poängen ändå för att passera Norrköping. Precis som förra året slutade vi alltså på en åttondeplats i Allsvenskan.

Fortsättning följer i del VI – Spelartruppen