Årskrönika 2013 – Dags för nästa steg!

Del V – Höstsäsongen

När det var dags att kliva in i den sista tredjedelen av säsongen var förhoppningen att vi snabbt skulle bryta den negativa trenden och avancera till en god slutplacering.

Omg: 21 ÅFF – Kalmar FF 0–0

Vi oroade inte tillräckligt för att
få in bollen bakom Etrit Berisha

Efter kräftgång med många enkla insläppt mål var det två lag som i första hand ville täta till bakåt. Med tanke på detta så var det inte konstigt att matchen hemma mot Kalmar FF slutade 0–0. Men visst kändes det snöpligt att vi inte bröt trenden med en ny trepoängare.

Det såg ju så lovande ut från början. Med aggressivitet kopplade vi direkt greppet med ett fartfyllt frejdigt passningsspel. Genom spelvändningar fanns en god spelbredd, men Kalmars tränare Nanne Bergstrand var bra påläst och tänkte minsann stänga till på kanterna. Något som hans adepter lyckades med relativt okej. Men vi gjorde det lite för enkelt för gästerna.

Efter flera matcher där spelet hackat en hel del förstår jag att spelarna kände en glädje över att äga boll i kontrollerade och prydliga former. Tålamod är ett uttryck som ofta används och tids nog skulle vi även hota mer framför mål. Trodde vi. Men Kalmar var inte ett så dåligt lag att de skulle låta oss vara dominanta i en hel match.

Det rätta flytet avtog när Kalmar klev fram och blev mer aggressivt. Men det krävdes tre gula kort på 24 minuter, efter att kalmarspelare inte hängt med, innan domaren Michael Lerjéus fyllt sin kvot för första halvlek och KFF kunde störa oss bättre.

Med facit i hand är det enkelt att säga att vi skulle tagit chansen när vi hade det stora kommandot. Det vill säga att inte slå den där extra passningen för att det är roligt att lira skjortan av motståndarna, utan att hota mer med inlägg, instick och skott utifrån. Både Mohammed Abubakari och Daniel Sjölund hade fina lägen att dra till men ville så gärna hitta Martin Christensen och Kristian Bergström instormandes från kanterna ner mot kortlinjen för vidare inspel framför mål. Dessa lyckades emellertid inte speciellt ofta.

Två gånger i första halvlek var Imad Zatara så när att komma i friläge, men passningarna var inte tillräckligt bra fram till honom och chanserna rann ut i sanden. I slutet av halvleken höll vi på att sätta hjärtat i halsgropen. Imad Zatara tappade bollen på mittplan. Henrik Rydström vann bollen och spelade fram till Måns Söderqvist, som hittade Jonathan McDonald i klart misstänkt offsideläge. Alberis da Silva kom därmed på efterkälken, men styrde ändå ut costaricanen ur vinkel och Gustav Jansson täckte av större delen av målet utom den bortre stolpen. Efter 0–4 mot stolparna i de två senaste matcherna var det dags för stolpen att hjälpa oss och så blev äntligen fallet, då bollen gick stolpe ut.

Vi fortsatte att äga mycket boll även i andra halvlek, men ”ägandet” var av lägre kvalitet. Slarviga passningar och tekniska misstag blev mer vanligt förekommande och spelet blev åter mer hackigt. Vi vågade inte heller satsa för mycket framåt rädda för att vi skulle åka på ett baklängesmål.

När Kalmar fick sitt fjärde gula kort efter knappa timmen spelad var definitivt kvoten fylld för bortalaget och det var väldigt synd för Nenad Djordjevic skulle ha fått sitt andra gula kort när han mejade ner Oscar Möller i den 79:e minuten, men den andra varningen vågade inte Michael Lerjéus ta.

Vi vann bollinnehavet med 64–36 men matchen slutade ändå mållös vilket kalmarlaget måste ha varit nöjda med på bortaplan mot oss. Eftersom alla bottenlagen vann kände vi ett visst hot bakifrån. Det var visserligen åtta poäng ned till Halmstad på kvalplats och Brommapojkarna på nedflyttningsplats, men att det kunde gå snabbt utför visste vi sedan säsongen 2012.

Omg: 22 IFK Göteborg – ÅFF 3–0

Med ett stabilt defensivt spel mot Kalmar hoppades vi bibehålla detta på Gamla Ullevi och även spetsa till offensiven, men efter tre insläppta mål via fasta situationer, varav en egen, var det förstås kört.

Att hemmalaget är starka på fasta situationer visste våra spelare mycket väl, men trots detta kunde Kjetil Waehler nicka in 1–0 efter hörna vid den främre stolpen i den tolfte minuten, nästan helt ostörd. Ricardo Santos var passiv när han skulle ta bort mittbacken. Det är alltid naivt att vänta på bollen i eget straffområde, man måste möta den, vilket inte Santos gjorde.

Vi hade därefter några fina lägen att kvittera, men situationen vid den 19:e minuten var signifikativ för vårt anfallsspel den senaste tiden. Anton Tinnerholm och Martin Christensen samarbetade fint på högerkanten. Christensen slog en tunnel på en motspelare och Tinnerholm fick fri lejd ner mot kortlinjen, slog ett helt perfekt inspel framför mål. Men var fanns våra forwards? Ja, inte där i varje fall. Vi missade att göra ett givet mål på grund av att vi hade forwards som inte hungrade efter mål. Ricardo Santos skulle tagit löpningen mot den främre stolpen men han stod på hälarna och hann inte dit trots det uppenbara skeendet. Imad Zatara kunde också tagit löpningen mot främre, men hamnade i ett halvläge långt bak i straffområdet.

Fyra minuter senare fick Ricardo Santos vårt bästa läge i matchen men svagt nog gick nicken en halvmeter utanför den främre stolpen. Även om den första halvleken var långt ifrån bra så var vi ändå med i matchen. Vi förde spelet under perioder, men kladdade överdrivet med bollen när vi hade chansen att gå snabbare och rakare på mål.

Vi började inte bra i andra halvlek och fick en mardrömsstart i och med ett snabbt 0–2-mål. Mohammed Abubakari spelade en svår boll till Daniel Hallingström som tvingades avvärja till hörna. Vi klarade den första hörnan när Mommo reparerade skadan, nickade undan bollen och skickade ut den till inkast. Lasse Vibe kastade in bollen från höger, en helt ostörd Philip Haglund nickskarvade bollen och helt sopren kunde Kjetil Waehler vräka in bollen från sin position vid den bortre stolpen. Gustav var på bollen men kunde inte hindra målet.

Sådana mål fick vi bara inte släppa in! Vi hade gott om spelare i straffområdet, men Santos stod på hälarna och gick inte in i duell med Haglund. Och ingen tog Waehler! Martin Christensen släppte helt den norske mittbacken och frågan var vilken uppgift Daniel Sjölund och Mohammed Abubakari hade? Samtliga av våra spelare verkade titta på boll och inte på motspelare i farliga positioner.

Vi hade en hel del boll efter kallduschen men spelade likt matchen mot Kalmar bollen mer i sidled än framåt.

Typiskt nog, när vi bytte in fler offensiva spelare och satsade ännu mer framåt så släppte vi in 0–3, direkt efter att John Owoeri kom in. Vi hade en frispark från vänster utanför Göteborgs straffområde. Daniel Sjölund lyfte in, men vi lyckades inte behålla bollen och Petrit Zhubi som skulle hålla position för andraboll stötte obegripligt fram, när det fanns stor risk för omställning mot oss. Petrit sprang ändå efter Lasse Vibe hela vägen så länge han hade bollen men släppte honom vind för våg när Vibe passade Robin Söder, vilket var mycket tråkigt att se. Det blev därmed en otacksam uppgift för Anton Tinnerholm när hemmalaget stormade fram på bred front. Gustav Jansson gjorde vad han kunde men Robin Söder lyfte över honom och Lasse Vibe kunde stöta bollen i öppet mål. Vi bjöd alltså även på det tredje målet.

0–3 och matchen var körd. Visst, men att uppträda som vi gjorde i slutet var sannerligen inget som är acceptabelt för en spelare i Åtvidabergs Fotbollförening. Den totala förnedringen kunde varit ett faktum då hemmalaget tilläts fria tyglar att löpa igenom bäst de ville.

Efter att tidigare ha tagit sju segrar på nio matcher hade de senaste sju matcherna gett oss endast tre poäng! Det var alltså hög tid att vakna till och ta läget på allvar. Vi hade slarvat bort chanserna till en topplacering och det gällde att rädda vad som räddas kunde. Vi var inte bättre än på nionde plats och till nästa motståndare Öster på elfte plats var det ynka fyra poäng. Till Halmstad på kvalplats och Brommapojkarna på nedflyttningsplats var det åtta poäng.

Ett VM-kvaluppehåll följde och vi spelade en träningsmatch på nya arenan i Linköping mot ett hopplockat lag från olika linköpingslag.

Träningsmatch

Linköping All Stars – ÅFF 0–2

Matchen var en fin möjlighet att marknadsföra ÅFF i Linköping och att få fart på målskyttet, men dessvärre tog inte våra spelare tillfället i akt utan vi svarade för en riktigt usel insats mot det svaga motståndet. Vi höll ett alldeles för lågt bolltempo för att omsätta det stora bollövertaget till många målchanser i första halvlek. I den andra halvleken var spelet fortsatt inte bra men vi skapade ändå många målchanser. De sumpades dock alla och det var först i slutskedet av matchen som vi kunde gå ifrån till 2–0.

I den 88:e minuten var det äntligen dags att spräcka målnollan. Joel Rajalakso såg ut att nicka utanför i jätteläge, men där dök Oscar Möller in och gjorde en japan, för att använda en handbollsterm, när han nickade in 1–0.

I den 92:a minuten anföll vi snabbt i vänsterinnerläge. Imad Zatara passade fram till Pontus Nordenberg, som dribblade sig in i straffområdet och spelade in till Ricardo Santos som satte 2–0.

Äntligen seger och storseger till på köpet!

Omg: 23 ÅFF – Östers IF 4–0  

Vi ville verkligen inte dras in i bottenstriden som höll på att ske under förgående år, och när det började brännas lite grann trampade vi gasen i botten och spräckte den trista sviten på sju matcher utan seger – efter klara 4–0 hemma mot Öster.

Trots att Öster hade en bra trend var jag inte jätterädd för Andreas Thomssons mannar. Laget hade gjort det bra i de senaste matcherna men visade ändå vissa begränsningar i teknik och bollbehandling. Många ville framhäva att Öster var ju så svagt och att det var därför som vi vann enkelt. Men jag vill hävda att ÖIF åkte på årets största förlust i Allsvenskan beroende på att vi var riktigt bra. I den föregående hemmamatchen mot Kalmar FF inledde vi på ett liknande sätt med stor bolldominans, men skillnaden var att nu flöt passningsspelet på ännu lite snabbare och vi kom bättre fram i djupled, skapade chanser och framför allt gjorde mål! 

Äntligen glädje på Kopparvallen igen

Efter ett inkast av Kristian Bergström i den 33:e minuten vek Daniel Sjölund in från vänster och spelade in till Imad Zatara, som från sin position strax utanför straffområdet säkert prickade in bollen till höger.

Trots allt kändes det jobbigt in i paus. Vi ledde ju bara med 1–0. Vi hade stora chanser för fler mål och Martins Christensens skott, som via en österspelare, tog i stolpen var verkligen värd ett bättre öde.

Det var då oerhört skönt att vi kunde öka på till 2–0 tre minuter in på andra halvlek. Anton Tinnerholm drev upp bollen med fart och hittade Martin Christensen, som först såg ut att tappa bollen nere vid den högra hörnflaggan men fick ändå in inlägget. Juan Robledo nickade bort bollen men inte bättre än att Kristian Bergström kunde snappa upp den till vänster och elegant lobba in 2–0 mot den bortre stolpen.

Det kändes därefter tryggt och i den 66:e minuten ryckte vi ännu närmare en efterlängtad trepoängare. Daniel Sjölund tog vara på en österutspark, slog fram bollen till Oscar Möller, fick tillbaka den och slog en bra boll i djupet till Kristian Bergström, som smög fram fint till vänster och spelade in bollen till Imad Zatara. Imad prickade in 3–0 till vänster om målvakten Joakim Wulff.

Ricardo Santos byttes in och i den 81:a minuten fick han en rejäl knuff i straffområdet av Mario Vasilj med båda händerna i ryggen, precis som Ricardo skulle upp och nicka i bra läge framför mål. Domaren Jonas Eriksson kunde inte göra annat än att blåsa straff. Daniel Sjölund satte elvametaren säkert till vänster och Joakim Wulf gick åt andra hållet.

Minuten senare blev Ricardo Santos kapad av Joakim Wulff i straffområdet och den andra straffen var ett faktum. Vår meste A-lagsspelare genom tiderna – Henrik Gustavsson – med över 600 matcher fick chansen att göra sitt första mål. Fimpen sköt dock elvametaren utanför, vilket naturligtvis var tråkigt. Fimpen var verkligen värd att få göra ett mål, men att vi vann med 4–0 hade nog de flesta köpt innan matchen…

Jag tycker det var pinsamt att en del ansåg att det var fel att Fimpen skulle slå straffen. Dels är det aldrig lätt att slå två straffar i en match. Daniel Sjölund satte exempelvis den första i cupmatchen mot IFK Uddevalla men missade i straffsparksläggningen. Men framför allt, när man leder med 4–0 och får en straffspark så är ett unikum som Fimpen värd att få chansen att göra ett allsvenskt mål. Nu missade Henrik möjligheten men det kunde ju vem som helst ha gjort, speciellt när Joakim Wulff gick åt rätt håll och därmed ”pressade” ut straffen.

Vi drog ifrån Öster till sju poäng och låg åtta. Ned till Halmstad på kvalplats och BP på nedflyttningsplats ökade avståndet till sköna elva poäng.

Omg: 24 Djurgårdens IF – ÅFF 2–0

Jag hade en stor tro på att den stora segern mot Öster var vändningen för oss, men vi kom dessvärre tillbaka till en ny svag insats i 0–2-förlusten borta mot Djurgården.

Det märktes redan från början att vi inte riktigt var på bettet. Att Djurgården hade mer boll kändes inte allt för oroligt, men försvarsmässigt såg det inte säkert ut och när vi väl vann boll så fanns inte alls samma glöd och tempo i passningsspelet som mot Öster.

Förhoppningen var ändå relativt god att vi skulle komma igång så småningom, men efter att Djurgården gjorde mål i den 26:e minuten var det stor uppförsbacke.

Daniel Sjölund försökte nå en höjdboll men nådde inte riktigt och förlängde istället bollen bakåt i planen. Mohammed Abubakari fick inte kontroll över bollen. Erton Fejzullahu kom framstormandes centralt med bollen. Alberis da Silva stötte inte fram utan blev stillastående och Erton kunde därmed klacka till Martin Broberg, som kom med fart. Erik Moberg sprang med ryggen emot och kom inte i rätt position för att avstyra anfallet. Broberg spelade vidare till Erton som löpt med till höger. Andreas Dahlén kom för sent inpå Erton och kunde därmed inte täcka bort skottvinkeln. Fejzullahu kunde därmed rulla in bollen mot den bortre stolpen eftersom Henrik Gustavsson inte hann komma ut och täcka hela målet.

Vi uppträdde mycket darrigt efter målet, men kom tillbaka någorlunda.

I den 36:e minuten pressade Imad Zatara och Oscar Möller bra och målvakten Kenneth Höie fick en snedträff. Möller snappade upp bollen och spelade snett bakåt till Martin Christensen i straffområdet. Martins skott träffade dock en täckande hemmaspelare. På den efterföljande hörnan nickade Erik Moberg, men målvakten räddade.

Vi hade förstås stora förhoppningar om att komma tillbaka i den andra halvleken, men efter en riktigt svag start låg vi under med 0–2 efter 54 minuter.

Erik Moberg försökte stöta högt men blev överspelad av Amadou Jawo som spelade fram bollen till Martin Broberg, som kom med fart. Kristian Bergström försökte hänga på men släppte Broberg sedan Martin spelat ut till Erton Fejzullahu i vänsterinnerposition. Erton höll i framför en avvaktande Alberis da Silva och spelade i djupet till en fortsatt löpande Martin Broberg. Andreas Dahlén försökte täcka av vinkeln mot målet för Broberg, men Henrik Gustavsson kom i vägen och blev överspelad. Broberg lade in bollen mellan kortlinjen och Fimpen. Eftersom varken Alberis da Silva eller Kristian Bergström löpt med fanns två djurgårdare fria vid den bortre stolpen och Peter Nyman-Mikkelsen kunde raka in 0–2.

Lagledningen försökte förändra matchbilden genom några offensiva byten, men det gav dessvärre inte önskad effekt. Andreas Dahlén fick ett bra skottläge i den 66:e minuten men sköt rakt på målvakten. Imad Zatara nickade utanför i den 81:a minuten och på stopptid sköt Ricardo Santos från långt håll strax utanför. Å andra sidan kunde Djurgården mycket väl ha ökat på sin ledning. I den 73:e minuten vände Erton Fejzullahu bort Alberis da Silva och fick ett öppet läge, men sköt utanför den bortre stolpen.

Nej det här var ingen rolig tillställning. Det kändes som vi aldrig kom in i matchen. Löpviljan fanns inte riktigt och därmed blev också passningsspelet lidande. Med det låga tempot blev vi också ett lätt byte för Djurgårdens presspel. Att DIF var bra var ett alldeles för enkelt svar varför vi förlorade. För sanningen att säga så gjorde vi dem bra genom att vara passiva och vi måste helt klart kunna begära betydligt bättre av våra mannar!

Sex matcher återstod av Allsvenskan. Både Halmstad (på kvalplats) och Brommapojkarna (på nedflyttningsplats) vann sina matcher och var åtta poäng efter oss. Vi kunde därmed inte ta ut något kontrakt i förskott. Med det lag vi hade skulle vi ändå ha betydligt större ambitioner. Vi hade fortfarande chansen att nå en framskjuten placering på den övre halvan, men då gällde det att bli jämnare och prestera betydligt bättre än på Tele 2 Arena.

Äntligen triumf på Strandvallen

Omg: 25 Mjällby AIF – ÅFF 0–1

BP slog sensationellt nog Elfsborg hemma på onsdagen och var därmed bara fem poäng efter inför vår svåra match på Strandvallen på torsdagen, där vi inte hade vunnit sedan 1999.

Efter nio raka matcher utan bortaseger mot Mjällby lyckades vi dock äntligen vinna på Strandvallen. Det var också premiärseger för mig på plats. Jag har bevittnat åtta av de nio matcherna (jag såg inte 1–1-matchen 2002) och har åkt 720 mil tur och retur från Mjällby. Det har det varit värt för att äntligen få vara med om en seger på Strandvallen!

Det var lite oroligt hur vi skulle klara av den svåra bortamatchen utan avstängda Alberis da Silva och Mohammed Abubakari. Inte i backlinjen eftersom Daniel Hallingström var tillbaka efter sin avstängning. Men på mittfältet. Kristian Bergström hade tidigare spelat flera säsonger centralt, men inte ofta på senare år. Och med två så pass offensiva spelare som Martin Christensen och Petrit Zhubi på kanterna fanns en rädsla för Mjällbys djupledsspel och tyngd.

Men glädjande nog var det vi som var framgångsrikast i djupledsspelet. Många djupledsbollar blev förvisso för djupa och vi gick offside hela sex gånger, men vi hotade också rejält många gånger även om vi inte lyckades få in bollen under matchens sista 93 minuter.

Vi fick nämligen en riktig drömstart, precis som 2010, med den oerhörda skillnaden att den nu räckte för seger och inte en makalöst tung förlust som lade grunden till degradering.

Kristian Bergström skickade in en bra frispark från höger. Imad Zatara gick till väders vid den bortre stolpen och lobbnickade in bollen vid det högra krysset i den 48:e sekunden!

Imad Zatara nickade in årets snabbaste mål 

Det framgångsrika passningsspelet som vi hade i senaste hemmamatchen mot Öster var tillbaka och vi dominerade den första halvleken och borde ha ökat på vår ledning redan där. Grunden till dominansen lades genom att hålla laget kort samt ett framgångsrikt presspel. Vi hittade in med många instick, men det fanns lägen då våra spelare kunde ha gått på eget avslut istället.

Försvarsmässigt var det också mycket stabilare och hemmalagets huvudstarka toppforwards Marcus Ekenberg och Pär Ericsson fick inte mycket utrymme.

I den andra halvleken kunde vi inte hålla uppe spelet lika väl, vilket säkert var en kombination att Mjällby satsade mer framåt och de våra var rädda om den ledning vi hade. Det var otäckt flera gånger när hemmalaget matade in sina långa svepande inlägg, men på det hela försvarade vi oss bra. Även om pressen på servläggarna kunde varit bättre.

Vi fick förträffliga lägen att avgöra via kontingrar, men saknade tyvärr den rätta skärpan för att lyckas. Till slut räckte ändå det tidiga målet för tre poäng.

Jag har upplevt många trauman på Mjällbys hemmaplan. Efter varje nederlag har vår store ÅFF-ikon Roger Magnusson försökt trösta mig efter matcherna. Men denna gång kom vi överens innan matchen att nu skulle vi få jubla tillsammans. Så blev det verkligen och det är fantastiskt att Roger, som numera bor i Kristianstad, ställer sig i klacken med oss.

Roger Magnusson i ÅFF-klacken jublade med oss andra

I och med den historiska segern på Strandvallen tog vi ett jättesteg mot nytt kontrakt. Med 15 poäng kvar att spela om hade vi 11 pinnar ned till Halmstad på kvalplats och 10 poäng till Öster på kvalplats. Vi klev också förbi Mjällby upp till sjunde plats och hade bara tre poäng upp till Elfsborg. Kalmar fem pinnar före var också möjligt att passera.

Ny svintung derbyförlust

Omg: 26 ÅFF – IFK Norrköping 1–3

Genom ett stort avstånd till bottenstriden och även långt till toppen, så hamnade själva derbymatchen hemma mot Norrköping i större fokus än jakten på tabellplaceringen, även om det var jämt skägg med IFK som också hade spelat ihop 35 poäng.

Det var tyvärr inte samma husse som 2012 men det var ändå 7 628 personer som hade samlats på Kopparvallen.

Det började bra med ett klart övertag genom fyndigt snabbt passningsspel, både genom spelvändningar och i djupled. Martin Christensen kom fram på högerkanten och matade farliga inlägg. Tredje gången gillt blev det då Imad Zatara nickade. Förvisso räddade målvakten Andreas Lindberg, men han släppte retur, som Oscar Möller påpassligt skickade in i mål i den 11:e minuten.

Frånsett ett slarvigt bolltapp av Mohammed Abubakari, som höll på att ställa till det rejält, hade vi sedan full kontroll på händelserna, men blev okoncentrerade efter att Martin Christensen blev nedmejad av Martin Smedberg, utan åtgärd från domarkåren i den 33:e minuten. Hur de kunde missa den frisparken och varningen var en fullkomligt obegriplig gåta, då händelsen föregicks precis framför den assisterande domaren Daniel Gustavsson från Mantorp.

Trots detta tilltag kunde vi återerövra bollen, men började kladda runt på ett väldigt nonchalant och onödigt sätt. Oscar Möller slog en helt intetsägande passning till Mohammed Abubakari, som passade vidare till en trängd Allan Olesen, som i sin tur inte följde sitt signum att spela säkert utan försökte sig på en klackning vilken misslyckades. Martin Smedberg tog istället bollen och spelade in centralt till Isaac Thelin. Daniel Hallingström var passiv och Thelin kunde lägga bollen i djupet till Christoffer Nyman. Erik Moberg förutsåg av någon märklig anledning inte det enda hotet, kom på efterkälken och Nyman prickade in bollen till höger om Henrik Gustavsson.

Vi tappade initiativet efter kvitteringsbollen och resten av halvleken blev rätt intetsägande. Vi hoppades hitta tillbaka till det fina spel vi hade inledningsvis, men den sämre delen av första halvlek blev ännu sämre i början på den andra akten. Istället för att spela snabbt på ett eller två tillslag och på djupet, började ett flertal spelare kladda alldeles för mycket med bollen och vi tappade helt djupledsspelet. Farliga intetsägande och för lösa passningar i sidled gjorde att vi tappade boll gång på gång och hamnade under tryck. IFK fick därmed möjligheter med sitt inläggsspel vilket man inte skulle ge dem.

Även det andra derbyt slutade i moll

Vi vek bokstavligt ned oss när Andreas Dahlén inte stod upp efter den tredje raka hörnan och Marcus Falk Olander kunde enkelt nicka in 1–2.

I den 61:a minuten fick Erik Moberg en varning efter en inte allt för tuff satsning och i den 65:e minuten tvingades Moberg agera sedan Petrit Zhubi tappat bollen. Moberg petade bort bollen framför en framstormande Nikola Tkalcic, men fick ändå syna det andra gula kortet och därmed också det röda av domaren Michael Lerjéus från Skövde.

Uppförsbacken var förstås än större och inte blev det bättre i den 83:e minuten. Lars Krogh Gerson sköt ett skott. Alberis da Silva ansträngde sig verkligen för att vika bort armen bakom sig och lyckades, ändå fick vi straff emot oss. Gerson tog själv hand om elvametaren. Henrik Gustavsson gick åt rätt håll, men kunde inte stoppa den välplacerade straffen invid hans högra stolpe. I samband med straffen blev också vår tränare Peter Swärdh uppvisad på läktaren.

I den 86:e minuten dundrade Andreas Dahlén en stenhård vänstervolley mot det högra krysset, men bollen gick i ribban och symboliserade att detta verkligen inte var vår kväll.

I eftersnacket handlade mycket om den mycket bristfälliga domarinsatsen som i mycket hög grad påverkade matchens utgång, men vår egen insats var också mycket bristfällig. Vi hade trots allt ledningen och hade tidigare inte förlorat någon match i årets Allsvenskan när vi gjort första målet. Trots att vi var i överläge spelade vi med alldeles för stor risk. Varför dog det fina djupledsspel som vi hade i Mjällby? Båda yttrarna Martin Christensen och Petrit Zhubi samt anfallarna Imad Zatara och Oscar Möller var löpvilliga spelare, så varför kladdade vi runt med bollen i försvaret och på mittfältet?

I och med den oerhört tunga förlusten släppte vi både Norrköping och Djurgården förbi oss och föll därmed till nionde plats. Till tolvan Brommapojkarna, som vi mötte i nästa match, hade vi fem poäng.

Omg: 27 IF Brommapojkarna – ÅFF 0–0

Med 12 poäng att spela om var vi 10 poäng före Öster på kvalplats och 11 före Halmstad på nedflyttningsplats. Vid seger på Grimsta skulle vi alltså definitivt säkra kontraktet.

Förhoppningen om att komma tillbaka fullt ut och ta en ny trepoängare på Grimsta grusades efter en rätt intetsägande insats.

Det började dra ihop sig i Allsvenskan. Brommapojkarna hade inför vår match vunnit tre raka matcher och fem raka hemmamatcher. Stor respekt fanns dock för vårt lag. Inte bara efter årets bravader, med hemmasegern mot BP med 4–1, utan att vi hade ett riktigt bra facit mot pojkarna genom åren (bara en bortaförlust på elva tidigare matcher på Grimsta).

BP hade skaffat sig ett läge i tabellen där segrar inte var ett måste längre. Enpoängare kunde också räcka långt. Stockholmarna hade skött sin defensiv bra på sistone, men tvingades till den här matchen möblera om en del i den startelvan som spelat kontinuerligt i de senaste framgångsrika matcherna.

På förhand var det alltså inte alls konstigt att det inte blev glamourfotboll. BP var rädda om poängen de hade från början och vi ville komma upp på banan igen genom att sätta försvarsspelet utan onödiga misstag.

Det var ingen extrem defensiv, men båda lagen såg till att ha många spelare bakom bollen. Tempot var också för lågt för att hinna dyrka upp motståndarnas försvarslinje innan de kom i position. Vidare var det ett för svagt passningsspel från båda sidor för att de få öppningar som fanns skulle resultera i mål.

I den andra halvleken öppnades spelet upp mer. Vi försökte sätta upp tempot mer och hitta in med ett rakare spel mot BPs mål. Vid några tillfällen attackerade vi efter bra djupledsspel, som när Daniel Sjölund i den 56:e minuten hittade fram till Kristian Bergström, som lyfte in bollen i straffområdet, där Oscar Möller nickade tillbaka. Imad Zatara fick bra läge och klippte till på volley, men tyvärr över.

Vi hade ytterligare några bra lägen, men siktet var inte rätt inställt denna dag och inte fyllde vi heller på i boxen eller i andravågen tillräckligt för att skapa tryck och göra mål.

Det är klart att man kände en besvikelse efter matchen att vi inte vågade gå mer för seger för att definitivt säkra det allsvenska kontraktet och för att få häng på bättre placeringar. Men samtidigt fanns en rädsla också från sidan att vi skulle åka på något skitmål på stopptid.

Öster föll hemma mot Gefle med 1–4 på söndagen och därmed kunde vi som sämst hamna på kvalplats. Senare på söndagen fick även Halmstad stryk borta mot Helsingborg med 2–4 och kontraktet var då helt klart eftersom det skiljde tio poäng ned till Halmstad med nio poäng kvar att spela om. Vi låg kvar på nionde plats men hade häng på en sjätteplats om vi kunde avsluta serien starkt, men först följde ett VM-kvaluppehåll.

Säsongens styrkebesked i elfte timmen

Omg: 28 ÅFF – Helsingborgs IF 3–0

Utan någon egentlig press på oss var ändå drivkraften stor för att äntligen kunna betvinga Helsingborgs IF. HIF hade tappat kraft under hösten men hade guldchansen kvar inför mötet på Kopparvallen. 

Efter 28 långa år lyckades vi också besegra Helsingborgs IF och det med hela 3–0, efter säsongens främsta insats!

Känslan var god inför mötet med Helsingborg. När vi mötte dem på Olympia under sommaren (0–3) var HIF oerhört starkt. Men sedan dess hade de tappat duktiga anfallaren Alejandro Bedoya och viktige innermittfältaren May Mahlangu var skadad under hösten.

Övriga nio spelare var dock densamma så väl under sommarens möte på Olympia, som i returen på Kopparvallen. Istället för May Mahlangu hade isländske landslagsmannen Arnor Smarason tagit plats på innermittfältet. På topp hade Imad Khalili gjort succé med sex mål och två assist på sju matcher.

Offensivt fortsatte alltså HIF att producera mål, men defensivt var förändringen total. Likt Häcken 2012, vann Helsingborg under våren mycket på en väldigt hög press där samtliga tog sitt jobb för att återerövra bollen högt. Försvarsspelet prövades därmed inte speciellt ofta längre ned i banan. Men utan Mahlangu och Bedoya, som tog ett stort defensivt ansvar, så fallerade HIFs spel. Kom man väl förbi deras förstapress så fanns det jättemöjligheter som många lag anammade under hösten.

Tändvätskan att äntligen besegra topplaget Helsingborg kändes också riktigt stor. Med en normal insats från de våra skulle vi ha en god chans. Med en riktigt bra insats skulle det inte vara något snack. Och det blev egentligen inget snack. Så som vi spelade hade vi slagit HIF även under våren och alla andra lag i Sverige också för den delen.

Det kändes skönt att vi satte spelet från början, tog kommandot, satte bra fart på bollen och med offensiv frejdighet anföll vi metodiskt med mycket folk. På båda kanterna följde ytterbackarna upp. Mittbackarna drev upp tempot och innermittfältarna fördelade bollar till höger, vänster och med instick centralt. Forwards försökte hela tiden öppna på djupet, även om de inte lyckades öppnades ytor upp därbakom.

Vårt 1–0-mål precis innan paus var tämligen rättförtjänt och så underbart snyggt. Erik Moberg bröt elegant utanför eget straffområde. Kristian Bergström tog tag i bollen och slog den till Martin Christensen till höger. Dansken spelade vidare på högerkanten där John Owoeri elegant förlängde till en framstormande Anton Tinnerholm som tog med sig bollen och spelade snett inåt bakåt vid kortlinjen, där hade Kristian Bergström löpt med och vinklade in 1–0 till vänster. En eloge ska också Oscar Möller ha som löpte mot första stolpen och därmed öppnade upp ytan för Pligg.

Kristian Bergström avslutar årets finaste anfall, lägg också märke
till HIF-klackens hyllning till Anton Tinnerholm till höger...

Det var naturligtvis störtskönt att gå in i paus med ledningen och det var en fröjd att se våra mannar spela i den andra halvleken. Vi fyllde på med mycket folk och var mycket mer beslutsamma med inlägg och med påfyllnad in i boxen än den senaste tiden.

I den 65:e minuten kom Andreas Dahlén fram fint till vänster och måttade ett inlägg mot bortre stolpen där Oscar Möller nickade, Loret Sadiku räddade på mållinjen med hjälp av händerna (ingen straff), men John Owoeri fick ett jätteläge att peta in bollen, men missade.

På den efterföljande hörnan fick John ett nytt läge då han sköt vid den bortre stolpen. Skottet gick mot det främre krysset och där räddade Mattias Lindström med händerna. Mittfältaren blev förstås utvisad och vi fick straff. Daniel Sjölund satte elvametaren säkert till vänster om Pär Hansson som gick åt andra hållet.

Vi var sedan inte riktigt på tå under en period men kontrollerade matchen.

I den 87:e minuten säkrades segern definitivt. Kristian Bergström slog en frispark från vänster längs med marken och Daniel Sjölund klippte in 3–0 med ett distinkt skott från straffområdesgränsen.

Det var ett fantastiskt glädjande styrkebesked, så sent på säsongen när många inte väntade sig den här urladdningen. I och med triumfen klättrade vi åter förbi Norrköping till åttonde plats. Elfsborg fyra poäng före samt Djurgården, tre före fanns inom räckhåll.

Bottennappens bottennapp

Omg: 29 Syrianska FC – ÅFF 4–1

Efter den formidabla insatsen mot HIF så var det förstås svårt att trumfa insatsen mot solklara och sedan länge avhängda jumbon Syrianska. Men en ganska stor ÅFF-klack fanns som stöd för att vi skulle klättra så högt som möjligt i den allsvenska tabellen.

Att i dessa omständigheter uppträda på det sätt som våra spelare gjorde i Södertälje mot Syrianska FC var inte i någon mån acceptabelt. Det var så genomuselt så man kunde inte annat än att gråta.

Det spelade ingen roll att det laget vi mötte förmodligen var det sämsta i Allsvenskan i modern tid. Det spelade ingen roll att de inte hade vunnit på 22 matcher. Man måste ändå ta jobbet och springa. Det fanns ingen av våra spelare som tog jobbet. Halvloja, joggande spelare var egentligen chanslösa mot detta lag av knappt superettanklass.

Förvisso kunde Syrianska spela boll med rätt bra och fyndigt passningsspel, men försvarsmässigt höll laget definitivt inte superettanklass. Att vi inte kunde utnyttja detta var en fullkomlig gåta.

Trots en riktigt svag första halvlek var vi med i matchen efter 1–1 i paus.

Det första målet var dock en riktig sorgehistoria i den 26:e minuten. Vi tappade ett otal bollar efter slarv i den här eländiga matchen och likadant var det vid det första målet. Sebastian Rajalakso sprintade enkelt förbi en passiv Mohammed Abubakari vid vänster långlinje. Erik Mobergs märkliga försök till chansbrytning, istället för att bara följa med och täcka blev totalt misslyckat. Daniel Sjölunds hemåtjobb i situationen var pinsam att se. Kristian Bergström lade inte heller i högsta växeln. Alberis da Silva blev bortvänd och Andreas Dahlén försökte förgäves komma till undsättning mot tre syrianskaspelare. Bollen kom till Mattias Mete som rullade in 1–0 fri med Henrik Gustavsson. Metes målfirande var också ett otroligt hån mot den förening som lånat ut honom till Syrianska.

Trots allt kom vi ifatt innan paus. I den 41:a minuten skickade Kristian Bergström in en hörna från höger som målvakten Dejan Garca boxade bort, men inte bättre än att Martin Christensen kunde lägga in den framför mål och där kunde Mohammed Abubakari trycka in 1–1.

Efter avslutningen på den första halvleken kändes det som vi var på gång att kunna ta över matchen. Vi fick dock en riktig kalldusch i början på andra halvlek. Dejan Garca slog en lång utspark och det var otroligt slarvigt och nonchalant av Erik Moberg att inte lägga sig på rätt sida om Mattias Mete som istället kunde sprinta sig fri och eftersom Henrik Gustavsson fastnade på mållinjen blev det ännu enklare för vår utlånade spelare att göra 2–1. Ånyo hånade Mete genom sitt målfirande. Något firande mäktade han dock inte med när han kvitterade till 2–2 mot Syrianska på Södertälje Fotbollsarena ifjol.

Prestationen som följde var sedan ett riktigt lågvattenmärke. När man inte trodde att det kunde bli sämre så var det sedan genomuselt, med nära på noll engagemang.

Uppförsbacken blev ännu större då vi tappade bollen på högersidan efter en timmes spel. Mohammed Abubakari slog bort en passning. Anton Tinnerholm chansade högt och joggade hem när han blev överspelad, vilket var förödande. Gabriel Somi fick därmed fritt utrymme på vänstersidan att sprinta på och måtta inlägg. Alberis da Silva var naiv och tittade bara på boll och då gick det som det gick. Nyss inbytte Dinko Felic vräkte sig över honom och nickade in 3–1 bakom en chanslös Henrik Gustavsson.

Efter ett Inkast långt ner på vår planhalva till höger i den 75:e minuten fick Isa Demir tillbaka bollen av Anders Bååth. Isa tog sig enkelt mellan otroligt passiva Daniel Sjölund och Kristian Bergström. Mohammed Abubakari och Alberis da Sillva var också alldeles för passiva därbakom och hann inte in i press. Henrik Gustavsson var inte heller alert och kunde inte hindra Demir från att panga upp bollen i nättaket trots snäv vinkel. I slutskedet drog också Ricardo Santos på sig en onödig utvisning, vilket ytterligare spädde på eländet.

Matchen var en fruktansvärd käftsmäll och hoppet om en sjätte- eller sjundeplats flög all värdens väg. Det gällde istället att ladda om för att kunna upprepa åttondeplatsen från 2012.

Avslutning med hedern i behåll

Omg: 30 ÅFF – BK Häcken 2–2

I epilogen hemma på Kopparvallen väntade BK Häcken, som om vi förlorade med två mål skulle passera oss. Vi skulle falla ända ned till elfte plats om Mjällby också vann borta mot Kalmar. En pinne skulle räcka för minst en niondeplats och föll Norrköping borta mot Göteborg skulle också kryss räcka för en åttondeplats. Om Norrköping däremot vann i Göteborg var vi tvungna att vinna med ett måls större segermarginal än dem för att nå den övre halvan.

På förhand kändes det som vi skulle få uppleva en fartfylld epilogmatch på Kopparvallen. Ofta kan sådana här matcher i sista omgången, som ”bara” gäller placeringar i mittskiktet, bli rätt avslagna historier. Efter att båda lagen svarat för svaga insatser i näst sista matchen, Häcken 1–3 hemma mot Halmstad och vi hemska 1–4 borta mot Syrianska, fanns en stor revanschlusta att avsluta snyggt.

I första halvlek var farten i spelet helt okej men inledningsvis skapades inga heta chanser. Under den andra delen av första halvlek började det hetta till. Trots att var det mållöst i paus.

På Gamla Ullevi var det också mållöst i paus. På Guldfågeln Arena gav Pär Ericsson Mjällby ledningen redan efter fyra minuter, men genom mål av David Elm (minut 26) och Tobias Eriksson (38) vände Kalmar till ledning med 2–1. Vi låg därmed kvar på nionde plats i paus.

I andra halvlek kom sedan islossningen på Kopparvallen och det var vi som började målskyttet efter en fin inledning på den andra akten, med fyndigt vägvinnande passningsspel

I den 50:e minuten tog vi ledningen efter en fin omställning. Martin Christensen spelade in bollen från höger till Mohammed Abubakari som hittade Daniel Sjölund centralt. Dajja stormade fram och hittade ut till vänster där Kristian Bergström störtade fram i innerläge och klippte in bollen invid den bortre stolpen.

Läget såg än ljusare ut då Darijan Bojanic gjorde 1–0 för Göteborg i minut 54 på Gamla Ullevi.

Vi hade sedan en sämre period och i den 56:e minuten kvitterade dessvärre Häcken efter att de fått tryck emot oss. Leonard Zuta slog in bollen i straffområdet till vänster, där Anton Tinnerholm helt tappat bort Martin Ericsson som spelade snett bakåt och Rene Makondele skickade in 1–1. Rene Makondele var helt sopren eftersom Mohammed Abubakari inte följde med i löpningen.

Vi replikerade dock i den 59:e minuten. Erik Moberg tog bollen i eget straffområde, bröt ut till höger och slog en fin lyra till Oscar Möller som elegant tog emot bollen, vände om och slog en väl avvägd boll i djupet. John Owoeri, i offsideposition, släppte bollen. Kristian Bergström såg ut att fastna men kunde sticka bollen förbi David Frölund och John kunde snappa upp bollen och rulla in 2–1.

Matchen fortsatte med ett öppet spel med chanser åt båda håll.

Erik Moberg svarade för en fin brytning i den 63:e minuten, annars hade vi fått ett friläge emot oss. Två minuter senare kom Oscar Möller fri efter att ha snappat upp en andraboll, men sköt strax utanför den bortre stolpen.

I den 69:e minuten var Henrik Gustavsson bra ute och avvärjde ett anfall och två minuter senare var han på styva linan igen. Martin Ericsson sökte straff och fick den när han föll mellan Erik Moberg och Mohammed Abubakari i straffområdet. Fimpen gick åt rätt håll (höger) och räddade Moestafa El Kabirs elvametare med en mycket kvalificerad enhandsräddning. 

Henrik Gustavsson gjorde årets andra straffräddning

Nästa stora jubel kom när 2–0 blinkade till på resultattavlan, vilket förkunnade att Lasse Vibe ökat på Göteborgs ledning mot Norrköping i den 71:a minuten.

I den 74:e minuten fick Häcken ett nytt bra läge men Rene Makondele sköt över. Två minuter senare frestade Imad Zatara med ett bra skott, som tvingade målvakten till en svettig räddning. I den 77:e minuten var det åter Häckens tur att skapa en het chans men Simon Gustavsson sköt utanför.

I den 83:e minuten anföll vi fint. Imad Zatara och Anton Tinnerholm hade ett fint samarbete till höger. Anton Tinnerholm slog in bollen snett inåt vid kortlinjen och Imad Zatara klippte bollen klockrent i ribban. Två minuter senare nickade Joel Rajalakso men Källqvist kunde rädda. Daniel Sjölund vann bollen kort senare, men kom för nära Christoffer Källqvist, som avvärjde.

I den 87:e minuten kvitterade istället Häcken. Efter en spelvändning kunde Björn Anklev sprinta in från höger och klippte in 2–2. Dessvärre tappade Andreas Dahlén bort Anklev vid bortre stolpen.

Minuten senare fick Kristian Bergström ett liknande läge som han gjorde 1–0 på, men denna gång gick skottet tyvärr över.

Det blev spänning in i det sista men till slut blev det delad poäng. Eftersom Norrköping föll borta mot IFK Göteborg med 0–2, räckte poängen ändå för att passera Norrköping. Precis som förra året slutade vi alltså på en åttondeplats i Allsvenskan.

Fortsättning följer i del VI – Spelartruppen

Årskrönika 2013 – Dags för nästa steg!

Del IV – Sommaren

Under sommaruppehållet spelades en jubileumsmatch i Malexander, som fyllde 75 år och sedan följde en fantastisk svit med fyra raka segrar, med höjdpunkterna på Rambergsvallen och Borås Arena.

Malexanders IF – ÅFF 5–12

Precis som Tallboda, fick även division V-laget Malexander sex bonusstraffar. Eftersom MIF prickade in fem av dem var det match en bit in i andra halvlek, innan vi kunde dra ifrån till en komfortabel seger. Nära på hela truppen luftades och på en bra naturgräsplan bjöds en del finlir och dussinet fullt med mål.

Våra målskyttar: Kristian Bergström(2 st), John Owoeri (2 st), Andreas Dahlén, Daniel Hallingström, Mattias Mete, Tom Pettersson, Viktor Prodell, Joel Rajalakso, Anton Tinnerholm och Imad Zatara.

Kort senare flyttades försvarsspelarna George Tanzi och Simon Esséus upp i A-truppen från Tipselittruppen.

Den fasansfulla sviten äntligen bruten

Omg: 13 BK Häcken – ÅFF 0–2

Rambergsvallen hade tidigare fått en att rysa av fasa, med traumat från 2008 som värsta minnet. Vi var då på vippen att ta klivet upp i Allsvenskan och hade säkert gjort det vid vinst på Rambergsvallen. Med knappa tio minuter kvar ledde vi med 3–1, var en man mer på banan och skulle definitivt avgöra på straff, men Ricardo Santos sköt över och hemmalaget kunde vänta till seger med 4–3.

Efter 12 raka matcher utan seger borta mot Häcken fick vi äntligen vår gruvliga revansch den 19 juni 2013.

Den första halvleken var inte av någon högre kvalitet. Av försåtliga skäl prioriterade vi det defensiva spelet för att inte bli underbemannade mot Häckens kvicka och tekniska spelare, men man hade hoppats på mer resoluta ingripanden av våra forwards och Imad Zatara på högerkanten när vi fick lägen att starta upp anfall.

Det kändes ändå bra att vi höll nollan in i paus. I andra halvlek var det lite oroligt när Häcken kom igenom på djupet på kanterna några gånger, men de skapade fortsatt inte många lägen och så i den 57:e minuten kom så vårt underbara ledningsmål.

Ur central position strax utanför straffområdet spelade Mohammed Abubakari bollen till vänster där Andreas Dahlén elegant dribblade sig framåt och slog en magnifik genomskärare, perfekt avvägd till Kristian Bergström i djupet. Pligg vände snabbt om och spelade in bollen snett bakåt vid kortlinjen och där kunde Daniel Sjölund skicka in 1–0 vid den bortre stolpen.

Det var makalöst skönt. Häcken som hade haft det motigt med målskyttet kände pressen medan vi växte av självförtroendet. Det behövdes tydligen också en ny spelare för att lösa upp knutarna på Rambergsvallen i Daniel Sjölund!

Ett mål var dock inte mycket till ledning på Rambergsvallen och det var lite oroligt när Häcken fick allt mer bollinnehav och stormade fram i några giftiga lägen, men de våra stod för ett stort försvarsarbete och gjorde det besvärligt för Häckens framstormande spelare.

I den 77:e minuten var det istället vi som gjorde ytterligare ett mål. Imad Zatara spelade in bollen från höger hörnflagga och Daniel Sjölund stötte fram fint och spelade fram till Viktor Prodell, som fick drömläge med vänstern. Bollen touchade Fredrik Björck och gick in vid den västra stolpen. Underbart 2–0!!!!!!!

Jag jublade förstås i högan skyn, men. Men. Nu var vi där igen! Ledning med två mål på Rambergsvallen. Domaren Tobias Mattson fick känningar och fick vård. Det blev fler avbrott med en förväntad lång stopptid. Avbrotten var dock tacknämliga för Häcken fick ingen rytm i sin jakt på mål. Men det var oerhört jobbigt och nervöst och man fick jobba hårt för att arbeta bort tankarna på hur underbart det kunde bli efter slutsignalen!

På stopptid fick Häcken Dominic Chatto utvisad, men som tur var fick vi ingen straff… Under sju och en halv minuts stopptid höll vi bollen mycket smart och hemmaspelarna gav mer eller mindre upp. Ruset steg genom hela kroppen och upp i huvudet när vi sjöng för fulla halsar och i den 96:e minuten började man släppa fram känslorna lite att det här   kan   faktiskt   gå   vägen! När Mattson så blåste av matchen i den 98:e minuten släppte allt. Vi klarade det, fullständigt ofattbart men samtidigt oerhört stort. Den här segern var säsongens absoluta höjdpunkt! Flera år hade den traumatiska upplevelsen från 2008 gäckat mig men nu var förbannelsen äntligen bruten!

Stort jubel efter den efterlängtade triumfen på Rambergsvallen 

I och med segern avancerade vi upp till sjunde plats i Allsvenskan förbi AIK, med häng på lagen framför. Till BP på kvalplatsen hade vi sju poäng och till jumbolagen Halmstad och Syrianska hade vi åtta poäng.

Omg: 14 ÅFF – Syrianska FC 1–0

Efter den fantastiska triumfen gällde det att ladda om för att klara tre poäng i en match som alla krävde seger i – hemma mot Syrianska. I den första halvleken hade vi ett alldeles för lågt passningstempo, men lyckades ändå skapa lägen för att ta ledningen, men målet skulle dröja en bra bit in på andra halvlek.

Viktor Prodell och Petrit Zhubi
jublar efter straffmålet

I den 70:e minuten jobbade John Owoeri för att få skottläge i straffområdet men blev bryskt tagen av Suleyman Sleyman och då kunde inte Kristoffer Karlsson från Helsingborg undgå att blåsa straff för oss. Det var äntligen på tiden. Inte sedan den 13:e matchen 2012 hade vi fått någon straff i Allsvenskan. Då gjorde Magnus Eriksson mål hemma mot Elfsborg och denna gång var Viktor Prodell framgångsrik skarprättare. Viktor Prodell stegade fram och satte straffen säkert, hårt och högt till vänster, helt otagbart för målvakten trots att Dwayne Miller gick åt rätt håll.

Det var fantastiskt skönt att få det målet, men ledningen var inte säker. Vi ville ha en lugn och trygg resa mot mål, men det blev ett chansartat hawaiispel. Vi hade ett par bra lägen att döda matchen, men vare sig Petrit Zhubi eller Mohammed Abubakari lyckades och det blev istället farligt åt andra hållet, speciellt då Sharbel Touma sköt över i jätteläge och i slutminuten då bortalaget oroade rejält framför vårt mål. Vi höll dock undan.

I och med segern tog vi steget förbi Mjällby upp till sjätte plats i Allsvenskan. Vi hade därmed bra häng på de närmaste lagen framför oss (en pinne till Kalmar och tre till Elfsborg), samtidigt som vi hade fått ett bra avstamp till bottenlagen. Vi var hela elva poäng före Halmstad och Syrianska på nedflyttningsplats samt tio poäng före BP på kvalplats.

Omg: 12 ÅFF – IF Brommapojkarna 4–1

Om segern satt hårt åt mot Syrianska så gick det desto enklare mot BP som slogs tillbaka med hela 4–1.

Vi började matchen förtroendeingivande med hög press och tempo i passningsspelet. Även om BP hade bollen lika mycket som oss så var det stor skillnad på lagens bollinnehav, medan gästerna rullade bollen i sidled utan att skapa något framåt, så var vårt spel konstruktivt för att hitta spelvägar framåt. Ofta kom vi fram i djupled och det resulterade också.

Victor Prodell prickar in 1-0

I den 30:e minuten var det dags för 1–0. Kristian Bergström snappade upp en boll från Anton Tinnerholm, som rann igenom till vänsterkanten. Pligg vände elegant in och trots täckning och kort ansats fick han till ett perfekt inlägg som Viktor Prodell elegant nickade in vid den bortre stolpen.

I den andra halvleken fick vi direkt utdelning på bra presspel där John Owoeri vann bollen och Daniel Sjölund slog ett perfekt inlägg till djupledslöpande Viktor Prodell som lobbnickade 2–0 över målvakten Ivo Vazgec och in i mål i den 49:e minuten.

I den 57:e minuten avgjordes matchen efter ett snyggt omställningsmål. Kristian Bergström höll i bollen bra och spelade i djupet fram till John Owoeri som ur vänsterinnerläge sprintade fram och lyfte elegant in 3–0 över målvakten.

4–0 kom i den 88:e minuten. Anton Tinnerholm slog en lång svepande boll på högerkanten. Martin Christensen tog emot, gjorde ett ryck ned mot kortlinjen och slog ett mycket väl avvägt inlägg som Petrit Zhubi dundrade in på volley vid den bortre stolpen.

I den 93:e minuten reducerade BP. Bojan Djordjic slog in en boll från höger som Joakim Lindner nickade ner till Tim Björkström som tryckte in 4–1 framför passiva Erik Moberg och Andreas Dahlén.

Matchen var den sista för Tom Pettersson som sedan lånades ut till belgiska OH Leuven.

Vi tog ett jätteavstamp från botten och hade hela 13 poäng ned till BP på kvalplats.  Vi fick också häng på toppen och hade bara tre poäng upp till trean Elfsborg och fyran Malmö. I de närmaste matcherna hade vi just Elfsborg och Malmö på bortaplan i två hyperintressanta toppmatcher!

Guldvittring efter makalös insats

Omg: 15 IF Elfsborg – ÅFF 0–1

Inför den tuffa toppmatchen i Borås kändes det verkligen som vi hade en bra chans. Elfsborg hade respekt för oss genom att vi hade två segrar och ett kryss mot dem i de tre senaste matcherna med en målskillnad på 8–3. Träningsmatchen mot dem under våren vann vi med 2–1 på självaste Borås Arena där Elfsborg nästan aldrig förlorar, och vi var i bra form!

Den förmodade höga pressen från Elfsborg och dess anstormning från början uteblev. När de inte lyckades stressa våra spelare fann de inte mödan värt att pressa på så hårt. Vi kunde därmed trilla boll riktigt bra genom backlinjen, på mittfältet och till forwards. De våra ville inte dra upp något jättetempo, för det skulle vi inte tjänat på, men även mot riktigt kvalificerat motstånd räcker det att vara bollsäker för att hålla dem från bollen.

Daniel Sjölund nickar in matchens enda mål

I den 24:e minuten tog vi ledningen efter riktig grannlåt då Daniel Sjölund jobbade sig fram centralt och spelade till John Owoeri, som spelade vidare till Imad Zatara som slog inlägget tillbaka till Daniel Sjölund, som nickade in bollen vid den bortre stolpen. Underbart, vilket glädje!

Vi hade fina chanser att öka på ledningen i början på andra halvlek innan hemmalaget ens hade ett avslut på mål.

Erik Moberg nickade strax utanför på Kristian Bergströms frispark i den 46:e minuten. I den 52:a minuten spelade Daniel Sjölund fram till Viktor Prodell men Tom Söderberg gjorde en bra brytning. Två minuter senare stegade Anton Tinnerholm fram i högerinnerläge och sköt klockrent i stolproten. John Owoeri snappade upp returen och slog ett inlägg som Viktor Prodell nickade utanför. I den 55:e minuten fick John Owoeri kalasläge ren framför mål, efter fint inlägg av Daniel Sjölund, men nicken gick tyvärr rakt på målvakten.

Efter en timmes spel borde vi ha fått straff, då John Owoeri slog ett hårt inlägg från höger och Tom Söderberg sträckte ut handen och bollen studsade precis utanför den främre stolpen, men vi fick bara en resultatlös hörna.

Mot slutet av matchen sjönk vi allt länge ned i banan, då Elfsborg satsade på långa bollar mot uppflyttade Tom Söderberg och hemmalaget skapade några bra kvitteringschanser. Mohammed Bangura nickade dock över i den 82:a minuten. Två minuter senare nickade Bangura mot mål, men Henrik Gustavsson svarade för en fin reflexräddning. På stopptid fick Tom Söderberg den främsta chansen, men han nickade som tur var över.

När slutsignalen till sist ljöd kunde vi äntligen vråla ut vår glädje över denna fantastiska skalp – vilken enorm stolthet man kände! Elfsborg hade 25 raka hemmasegrar i Allsvenskan, men nu bröt vi alltså den sviten.

I och med den fjärde raka segern i Allsvenskan blandade vi oss in i guldstriden på allvar och var bara tre poäng efter toppduon Göteborg och Malmö. Upp till Helsingborg var det bara två pinnar, vilket innebar att vi hade knaprat in tio poäng gentemot HIF på bara fyra matcher (men HIF hade en match mindre spelad). Bara målskillnad skilde oss från Elfsborg och AIK, som precis som vi hade spelat ihop 26 poäng efter halva serien.

Chansen att gå upp i topp sumpades

Omg: 16 Malmö FF – ÅFF 4–0

När serien vände ställdes vi inför ett nytt mycket inspirerande möte där vi kunde gå upp i allsvensk serieledning! För att vi skulle gå upp i topp krävdes en tvåmålsseger mot MFF, samtidigt som AIK inte bortabesegrade Syrianska, alternativt vi besegrade MFF med två mål mer än vad AIK vann över SFC.

Vi var dock inte nära att nå topplaceringen. AIK vann med 2–1 över Syrianska och vi gjorde en riktig plattmatch och föll med 0–4 på Swedbank Stadion.

Man vill ju gärna inte tro att det ska gå illa i någon match, men inte kändes det bra när matchen mot Malmö startade. Den där extra viljan och farten saknades. Efter en ganska intetsägande förstakvart började vi komma fram ganska enkelt i banan. Med ett makligt tempo i passningsspelet kom vi fram i möjligheter att kunna bryta igenom, men det var inget tryck i djupledslöpningarna och ingen beslutsamhet att tränga igenom. Undantaget var i den 16:e minuten. Imad Zatara slog en djup boll som Viktor Prodell vinklade in framför mål. John Owoeri fick ett jätteläge men fick dessvärre inte träff på bollen.

Fyra minuter senare kom vi fram i vänsterinnerposition. John Owoeri spelade fram till Kristian Bergström, men var fanns påfyllnaden i straffområdet? Ja, Viktor Prodell fanns inte där i varje fall. Om Proddan trott på anfallet och löpt med så hade han fått en jättechans. Detta var just ett stort problem att våra spelare inte tycktes tro på våra anfall. Det var nästan lite av att be om ursäkt att det var så enkelt att komma till anfall, vilket belystes extra då hemmalaget skrek efter en frispark och vi slutade spela fast domaren Stefan Johannesson inte blåst av spelet.

Trots allt var inte Malmö ett dugg bättre i den första halvleken och hemmalaget hade bara ett skott på mål under den första akten. Dessvärre gick skottet i mål. I ett makligt tempo anföll MFF på högerkanten genom Simon Thern, men vår vänstersida var inte alls lika på tå som mot Elfsborg. Kristian Bergström kom på mellanhand, Daniel Sjölund kom för sent i press och Andreas Dahlén tappade bort Jiloan Hamad. Centralt tittade alla på bollen och tappade bort Magnus Eriksson. Framförallt skulle Mohammed Abubakari tagit bevakningen. Nu kunde istället Mange pricka in 1–0 via den främre stolpen och visade ingen respekt mot den klubb som gjort honom till något, utan han jublade i högan skyn.

Uppförsbacken blev naturligtvis jobbig efter målet, men även om vi inte spelade bra så kändes det som vi hade möjligheten att komma ifatt och till och med vända matchen.

Andra halvlek började dock på ett fasansfullt sätt. Efter passivt försvarsspel anföll MFF på högersidan. Daniel Sjölund tappade bollen och Erik Moberg var passiv i duellspelet. Andreas Dahlén intog en position alldeles för högt och Kristian Bergström var passiv. Pawel Cibicki fick fritt utrymme att spela in bollen framför mål. Magnus Eriksson vände bort Daniel Hallingström och skickade in 2–0 i det bortre hörnet. Svagt av Danne att inte täcka Manges vänsterfot och svagt av Henrik Gustavsson att inte ens försöka rädda det lösa skottet mot den bortre stolpen. Och Mange jublade åter i högan skyn!

I den 56:e  minuten fick Imad Zatara på ett bra långskott som målvakten Johan Dahlin räddade men Andreas Dahlén fick dock ett utmärkt läge på returen. Träffen blev dessvärre helt misslyckad.

I den 62:a minuten avgjordes matchen, då Daniel Sjölund slog en svår bakåtpassning och Henrik Gustavsson tog felbeslutet att spela sig ur ett svårt läge. Magnus Eriksson sög in bollen och spelade fram till Erik Friberg som tryckte in bollen.

Bara fyra minuter senare föll förnedrande 4–0. MFF spelade ostört runt till höger. Jiloan Hamad tilläts vandra in från höger alldeles för enkelt och slog en boll snett bakåt som Daniel Hallingström inte fick bort och Emil Forsberg vräkte in bollen i det bortre hörnet.

Istället för serieledning föll vi tillbaka till sjunde plats och hade sex poäng upp till nya serieledaren Malmö. Vi hade dock spelat nio bortamatcher och bara sju hemmamatcher. Därmed fanns en god förhoppning att hänga kvar i toppstriden.

Viktor Prodell kom inte upp i sin kapacitet i toppmatchen och det var kanske inte så lustigt då hans agent Patrick Mörk uttalade sig med förhoppning att Proddan skulle hålla igen! Efter matchen lämnade nämligen vår framgångsrike forward för belgiska KV Mechelen. Mattias Mete lånades också ut till Syrianska. I gengäld kom Ricardo Santos tillbaka, efter senaste klubbadress norska Sogndal.

Efter matchen följde ett två veckors uppehåll från allsvenskt spel.

Östgötacupen

Kvartsfinal Motala AIF – ÅFF 3–1

Till skillnad från åttondelsfinalen mot Tallboda ställde vi upp med ett ”förstärkt” U21-lag mot division II-laget Motala AIF, men det ursäktade ändå inte den usla insatsen. Förnedringen var ett faktum då hemmalaget bara använde sig av en av de tre bonusstraffarna och ändå vann matchen på ett bekvämt sätt till slut.

Vi tog dock ledningen i den 20:e minuten då Allan Olesen prickade in bollen efter hörna. Vår forne spelare, Robin Bornehav satte 1–1 på bonusstraff i den 26:e minuten.

Den första halvleken var verkligen inte bra men den andra blev ännu sämre, med få chanser att ta ledningen. Istället kunde MAIF rycka ifrån till 3–1 efter mål i den 71:a och 74:e minuten av Ibrahim Alushaj. Därefter var vi inte ens nära en reducering.

Matchen var ett fint tillfälle att marknadsföra klubben, men den uppgiften tog verkligen inte våra spelare till sig. Inte var det heller någon tröst att Motala till sist vann hela turneringen.

Nu vann vi inte ens på Kopparvallen

Omg: 17 ÅFF – IF Elfsborg 1–1

Tillbaka på Kopparvallen igen hoppades vi och trodde vi på en ny trepoängare mot de regerande mästarna. Vi hade fyra raka segrar på Kopparvallen med den sammanlagda målskillnaden 13–2.

Vi började också förtroendeingivande. Efter den svaga insatsen i Malmö och den usla mot Motala i Östgötacupen var det viktigt att komma upp på banan igen och visa vilket bra lag vi var. I den första halvleken mot Elfsborg visade vi också detta. Elfsborg försökte precis, som på Borås Arena pressa högt, men de våra spelade sig relativt enkelt förbi förstapressen och det är klart att självförtroendet lyftes efter det tidiga ledningsmålet i den sjätte minuten.

Andreas Dahlén kastade ett inkast nere till vänster på Elfsborgs planhalva. Kristian Bergström spelade tillbaka och Dahlén lyfte in bollen i straffområdet. Ricardo Santos spelade elegant fram till en helt ren John Owoeri, som inte gjorde något misstag, utan satte bollen högt bakom målvakten Kevin Stuhr Ellegaard.

Även om vi inte hade något markant spelövertag så kändes det som vi kontrollerade matchen i den första akten. Det fanns ett lugn i försvarsspelet och vi hade ett övertag på det centrala mittfältet. Med spelvändningar hotade vi framför allt på högerkanten och vi skapade även chanser för ett andra mål. Dessvärre blåstes Ricardo Santos eleganta lobbmål av för offside och Mohammed Abubakari sköt precis utanför stolpen efter ett mönsteranfall.

Elfsborg fick ett jätteläge i den första akten. Fick var det rätta ordet då domaren Andreas Ekberg från Lund gick på när Mohammed Bangura slängde sig efter att han var emot Daniel Sjölunds ben. Det var naturligtvis inte i närheten av straff men likväl fick Bangura chansen från elva meter. Ansatsen var dock kort och Mohammed lyckades inte vänta ut Henrik Gustavsson. Fimpen stod kvar och läste sedan straffen perfekt och klistrade bollen när han gick till höger. Domaren Ekberg stod inte för någon bra insats även i övrigt om jag utrycker mig väldigt milt! Anders Svensson borde exempelvis blivit utvisad redan i den första halvleken efter fula påhopp.

Henrik Gustavsson limmade Mohammed Banguras straff

Vi började även den andra halvleken bra med ett par fina anfall där sista spetsen saknades, men efter bara fem minuter började gästerna få allt mer att säga till om och tog sedermera över matchen. Vi verkade tappa orken och blev passiva. Elfsborg verkade dock inte heller ha tillräckligt med kraft för att få riktig spets i sina anfall och de heta målchanserna var därmed få.

Dessvärre utnyttjade de ett till synes svårt läge redan i den 57:e minuten. Henrik Gustavsson slog en lång utspark som Ricardo Santos tappade för enkelt. Tre mittfältare fanns för återerövring. Mohammed Abubakari var dock den ende som var aktiv av dem medan Daniel Sjölund och Kristian Bergström var passiva. Stefan Ishizaki kunde därmed löpa igenom och passa till vänster där Niklas Hult fanns. Vi såg ut att kunna avstyra faran med många spelare samlade, men Kristian Bergström tappade bort sitt vänsteransvar och där kom Johan Larsson farandes och fick fritt utrymme för sin erkänt giftiga högerfot. Bollen satt stenhårt upp mot det högra krysset.

Vi hade trots allt ett par bra chanser att ta ledningen men både Kristian Bergström och Imad Zatara sköt utanför. Bortalaget kunde dock också mycket väl ha tagit ledningen. Efter slutsignalen var det förstås besvikelse att vi inte närmade oss toppstriden ytterligare, men samtidigt en lättnad att vi inte tappade alla poängen.

Eftersom Helsingborg vann hängmatchen borta mot Halmstad med 1–0, var det hela tio poäng upp till förstaplatsen. Hastigt och olustigt var guldmedaljerna långt borta. Hoppet om europaspel levde dock i högsta grad – upp till Malmö och AIK på andra och tredje plats var det fem poäng.

Efter matchen lämnade Christoffer Karlsson, som under hösten spelade i Grebo.

Omg: 18 ÅFF – Gefle IF 1–1

Trots att vi kvitterade i slutskedet av matchen hemma mot Gefle var det en jättebesvikelse. Vi hade en jättechans mot ett Gefle som flängt runt i Europa och spelat i Europa League.

Det var egentligen väldigt märkligt – alla vet att det gäller att ha snurr på bollen för att låta tröttkörda spelare jaga för att därigenom få en klar fördel i slutet av matchen. Istället för att sätta fart med passningsspelet agerade vi emellertid väldigt långsamt och passningarna gick ofta på felvänd spelare vilket gjorde att tempot ytterligare sänktes. Vi skapade ändå en del goda lägen för att ta ledningen, men det blev istället gästerna som tog kommandot efter ett riktigt skitmål i den 53:e minuten.

Vänsterbacken Jens Portin slog en lång boll på vänsterkanten och Anton Tinnerholm fick fel riktning på nicken, in i banan. Mikael Dahlberg tog emot, vände bort Erik Moberg som täckte alldeles för smalt och Mikael dundrade in 0–1 upp i nättaket. Visserligen hade Dahlberg en hel del tur men det målet skulle ha förhindrats.

Luften gick ur oss mot Gefle

Målet fick de våra att vakna till lite och det blev lite enklare och rappare spel. Det dröjde dock till den 86:e minuten innan vi kunde kvittera. Petrit Zhubi sprintade in i straffområdet och blev fälld av David Fällman nere vid kortlinjen. Daniel Sjölund höll sig lugn och satte straffen säkert till höger när målvakten Emil Hedvall gick åt andra hållet.

Det blev spännande in i slutet, då Henrik Gustavsson gjorde en jätteräddning på Jakob Orlovs nick och Petrit Zhubi överarbetade i jätteläge på stopptid.

Eftersom både tvåan Malmö och trean AIK vann sina matcher hade vi hela sju poäng upp till en Europa Leagueplats.

Största bollinnehavet räckte inte

Omg: 19 ÅFF – Halmstads BK 0–1

I den tredje raka hemmamatchen hade vi en god chans till upprättelse och revanschlustan borde ha varit enorm, men vi var inte med från början och inom loppet av sex minuter släpptes det största hotet Mikael Bohman vind för våg i två jättechanser direkt.

Det var tur att Henrik Gustavsson var med från början och räddade två gånger om, men det hjälpte ju inte då Fimpen släppte in Mikael Bohmans skott från långt håll i den 59:e minuten. Det är ytterst sällan man sett Henrik göra en sådan tavla. Men det var inte bara Fimpens fel.

Ricardo Santos satsade inte fullt i någon höjdduell och gjorde det inte heller när Erik Moberg skickade fram bollen. Halmstad kunde därmed erövra bollen och när Antonio Rojas lyfte fram bollen till vänster tycktes varken Erik Moberg eller Daniel Hallingström ta faran på allvar. Katastrofen var ett faktum när Bohman enkelt kom emellan våra mittbackar och kom till skott.

Detta var ett av de mest bedrövliga mål som jag sett oss släppa in och det var förstås fasansfullt.

Vi såg annars ut att komma ut som ett nytt lag i den andra halvleken och skapade två jättelägen för ett ledningsmål. I den 46:e minuten anföll vi till höger och till sist fick Mohammed Abubakari ett upplagt läge något till höger om målet i straffområdet. Avslutet var bra men det var dessvärre också räddningen. I den 50:e minuten skickade Anton Tinnerholm in bollen från höger och Ricardo Santos nickade bra nära mål, mot bortre stolpen men Stojan Lukic gjorde en ännu svettigare räddning och vinkeln blev för snäv för Kristian Bergström, vars avslut satt i gaveln på returen.

Chocken kom i stället i och med Halmstads mål. Vi fortsatte dock att komma mycket djupare fram på Halmstads planhalva än i första halvleken och vände spelet bra ut på kanterna men det var alldeles för få bollar som matades in framför mål. Faktum var att vi inte lyckades skapa en enda riktigt het målchans efter bortamålet. Med ett bollinnehav på 71–29 i andra halvlek var det direkt svagt att inte skapa fler chanser. Totalt vann vi bollinnehavet med 67–33, vilket är det störst bollinnehav vi haft i de 90 matcherna vi spelat i Allsvenskan på 2010-talet.

AIK föll i toppmötet borta mot Malmö med 0–1 och vi hade därmed fortfarande sju poäng upp till trean AIK.

Borta från medaljstriden efter svintung förlust

Omg: 20 AIK – ÅFF 3–2

Trots den skrala poängutdelningen i de senaste matcherna fick vi ett gyllene tillfälle att få kontakt med toppstriden igen, via seger över AIK skulle vi bara vara fyra poäng efter solnalaget. Vi hade dock inte marginalerna med oss på Friends Arena och slarvade bort möjligheten.

Vi hade under en lång period klarat oss bra i försvarsarbetet, med få insläppta mål, men under denna period såg det ut som i början på säsongen med många alldeles för lättvindigt insläppta mål efter fatala individuella misstag.

Mål nummer ett denna fasansfulla måndag uppkom efter en slarvpassning från Martin Christensen. Visserligen halkade Martin i momentet innan, men han hade ändå fått bra koll på läget när dansken slog bollen rakt till Nabil Bahoui. Martin Christensen (som trots misstaget inte jobbade tillbaka tillräckligt), Anton Tinnerholm, Daniel Hallingström och Alberis da Silva agerade passivt när Bahoui väggspelade med Henok Goitom och kom fri in i straffområdet. Henrik Gustavsson såg ut att rädda, men bollen studsade oturligt på den förre brommapojken och in i mål.

Vi borde ha gått in med 1–1 i paus. Henrik Gustavsson slog en lång utspark i den 36:e minuten som Ricardo Santos nickskarvade och Imad Zatara sprintade sig fri. Dessvärre fick Imad bollen för långt ifrån sig och fick stressa iväg avslutet. Det var ändå väldigt nära då bollen rullade i den vänstra stolpen, men med en bättre touch hade Imad fått ett lugnare och bättre avslutningsläge. Marginalerna var alltså emot oss från början.

Efter en rätt svag första halvlek från båda lagen, tog vi kommandot i början på andra halvlek. Passningsspelet liknade mer det tidigare under säsongen än det långsamma och med hög felprocent som hade präglat vårt spel på sistone.

I den 60:e minuten kom så äntligen kvitteringen efter en fin omställning. Imad Zatara spelade in bollen från vänster. Ricardo Santos tog emot och spelade bakåt till Daniel Sjölund som på ett tillslag hittade Martin Christensen till höger. Martin tog emot och skickade in ett fint inlägg mot bortre stolpen och där språngnickade Imad Zatara in bollen. Målvakten Kyriakos Stamatopoulos var på bollen men var ändå chanslös när det sköna 1–1-målet föll.

Glädjen var dock inte långvarig för bara åtta minuter senare tog AIK åter ledningen. Celso Borges fick alldeles för lättvindigt avancera centralt och klippte till Erik Moberg med handen. Men istället för en solklar frispark till oss tilläts Borges fortsätta och han spelade ut bollen till höger. Andreas Dahlén var inte med på noterna och Martin Mutumba kunde styra in bollen framför målet. Daniel Hallingström såg ut att enkelt kunna styra undan inspelet, men stannade oförklarligt upp. Eftersom Anton Tinnerholm samtidigt hade tappat bort Nabil Bahoui, kunde den sistnämnde enkelt raka in det vidriga 1–2-målet.

Luften såg ut att gå ur oss, men ett nonchalant AIK, som verkligen inte var bra denna dag, kunde vi ändå matcha. Efter ett par byten och fler spelare i offensivare positioner kunde vi åter skapa ett visst tryck. I den 85:e minuten lyckades vi äntligen kvittera igen. Daniel Sjölund slog en fin boll i djupet till vänster som Petrit Zhubi tog emot och inlägget var utsökt. Ricardo Santos mötte med huvudet och satte 2–2 snyggt mot det bortre krysset.

Det var sedan riktigt svagt att vi inte kunde hålla undan. Vi hade ett jätteläge i den 91a minuten men straffades åter av en rent dålig värdering. Varför gick inte John Owoeri på utsidan om sin trötte back? Istället stannade han upp och slog en passning till höger som blev för hård. Men varför sprang inte Petrit Zhubi för fullt efter bollen? Det var i slutsekunderna av en viktig allsvensk match på bortaplan och vi var på väg att bryta en nedåtgående trend. Det var alltså inte frågan om någon korpmatch! Det var då helt oförsvarligt att bara jogga efter bollen bara för att passningen inte var bra slagen. Detta kostade oss nu poängen.

AIK kunde hålla i bollen efter vårt misslyckade anfall. Martin Mutumba vände väl enkelt bort John Owoeri till höger och spelade bollen bakåt där en helt oattackerad Ibrahim Moro kunde serva in bollen. Erik Moberg tappade helt bort markeringen på Henok Goitom som sopren kunde nickskarva bollen via den bortre stolpen och retsamt längs med mållinjen och in i mål. Det var samma stolpe som ställde oss ett spratt då Imad Zataras skott gick stolpe ut. Det hjälpte alltså inte att byta arena. 2010 var det Oscar Möllers skott som gick i insidan av stolpen och precis utanför mållinjen för att retsamt rulla utanför den bortre stolpen.

Det var en fasansfull förlust på alla sätt och drömmen om Europa via en framskjuten placering i Allsvenskan tycktes gå i kras, då vi hade hela tio poäng upp till AIK på fjärde plats.

Årets pärs slutade lyckligt

Svenska Cupen 2013–2014

Omg: 3 IFK Uddevalla – ÅFF 3–5 e str, 2–2 e ft och fng

I det tunga bakslaget från Friends Arena var vi tvungna att ladda om för måstematchen i Svenska Cupen i Uddevalla.

Mot ett division II-lag ska vi vinna, så är det bara, men rädslan inför den här matchen var ändå stor. Vi hade inte rosat marknaden i de senaste matcherna. Den dåliga konstgräsplanen skulle sänka tempot i vårt spel och mycket tydde på att Uddevalla skulle vara en svårare motståndare än många trott.

De tre delarna sammantaget gjorde att det här blev en tuff uppgift. Mycket tuff skulle det visa sig. Konstgräsmattan var av det gamla slaget som vi känner igen från Tipshallen i Jönköping till exempel. En tunn matta där allt gräs låg ner. Bollen rullade väldigt snabbt och vid minsta dålig touch studsade bollen iväg. Det är klart att hemmalaget bemästrade detta underlag bättre eftersom de tränar på det varje dag. Emellertid hade IFK Uddevalla länge velat byta ut detta konstgräs.

De gånger de våra fick flyt i spelet med få tillslag och löpningar i fria ytor, visade sig klasskillnaden, men då hemmalaget lyckades stressa oss med sin höga press och vi gjorde tekniska misstag så var det jämna steg.

Vi hamnade olyckligt i tidigt underläge, redan efter 14 minuter. Anton Tinnerholm blev hårt ansatt på högerkanten och fick inte tillräcklig hjälp av Petrit Zhubi. Den misslyckade chansbrytningen av Anton innan målet var inte bra och eftersom våra mittbackar agerade passivt fick Samir Fehric drömyta att skära in från vänster. Gustav Jansson borde ha klarat skottet vid sin främre stolpe men gjorde det tyvärr inte.

Vi hade sedan en riktigt svag period, men fick bättre fart på både ben och boll i mitten på halvleken. Framåt var det dock fortfarande för uddlöst. Den senare delen av första akten var tempot och kvaliteten för låg för att tränga igenom.

Vi öppnade den andra halvleken piggare och kom på ett bättre sätt runt på kanterna. Redan efter tre minuter fick vi straff sedan Petrit Zhubi rivits ned till höger i straffområdet. Daniel Sjölund satte elvametaren säkert till vänster om målvakten.

Vi fortsatte att skapa tryck mot hemmamålet och efter ett bra anfall i den 62:a minuten spelade Kristian Bergström in bollen i straffområdet. Ricardo Santos bröstade ned bollen och kunde peta in 2–1. Underbart!

Vi kontrollerade sedan matchen och skapade några bra lägen för ytterligare mål, men med tio minuter kvar blev det lite stressigt. Hemmalaget kunde flytta upp positionerna efter att de fått ett inkast. I den 82:a minuten fick Gustav Jansson en bakåtpassning från Erik Moberg och vår målvakt slog bollen olyckligt på en motståndare. Gustav räddade skottet men fick ingen hjälp på returen och Heidar Geir Juliusson kunde lyfta in 2–2.

Vi borde ändå ha avgjort tillställningen under full tid, men Petrit Zhubis avslut rensades undan på mållinjen och förlängning följde.

Det var väldigt nära att vi tog ledningen direkt. Petrit Zhubi spelade in bollen till vänster i straffområdet. Daniel Sjölund, lyfte bollen i insidan av den främre stolpen och bollen gick retsamt längs med mållinjen och förbi den andra stolpen.

I den andra förlängningskvarten sköt Daniel Sjölund ett bra skott i vänsterinnerläge, men målvakten räddade och Ricardo Santos nickade i stolpen.

Man var nära upplösningstillstånd, men det skulle alltså bli ännu värre. Nu var det straffsparkar som skulle fälla avgörandet…

Det började illa då hemmalagets Jesper Andreasson satte 3–2 hårt till vänster. Men Oscar Möller höll nerverna i styr och var också säker när han satte sin straff högt över den liggande målvakten fram till 3–3. Gustav Jansson tog sedan stor revansch och gjorde en bra räddning när han fällde sig säkert till vänster och motade Jeton Krasniqis skott. Dessvärre sköt Daniel Sjölund sin straff utanför den högra stolpen efter att målvakten gått åt samma håll. Glädjande nog brände Fredrik Brändén sin straff när han sköt högt över och Anton Tinnerholm satte 4–3 till höger om målvakten. Christian Nyberg sköt sin straff i ribbans ovansida och Kristian Bergström kunde sedan avgöra i den fjärde ronden och det gjorde han! Pligg satte bollen högt och säkert fram till 5–3 och det var en enorm glädje och lättnad som strömmade ur den, med puls över 200, skakande kroppen.

Detta var säsongens värsta pärs, men tack vare triumfen lever hoppet om spel i Europa League, när cupspelet fortsätter i mars. 

Fortsättning följer i del V – Hösten