Utvecklingen fortsätter med Peter Swärdh

Det nya numret som jag behöver knacka in i telefonen, blir ett nygammalt nummer. Peter Swärdh är en av de mest hyllade tränare som vi har haft. Säsongerna 2007–2008 var han tidigare vår tränare. Peter kom efter en tumultartad tid. 2005 ägde det största sveket i ÅFFs historia rum där ett flertal personer hädade å det grövsta genom att rösta igenom att flera av våra hemmamatcher skulle spelas i Linköping (detta blev sedan lyckligtvis ingen verklighet).

Tack vare uefacupspel räddades finanserna 2006, men när Peter Swärdh tillträdde 2007 fanns inget europaspel att få inkomster ifrån och på det sportsliga planet började det illa med bara en pinne på de fyra första omgångarna. Vändningen kom dock efter 2–1 borta mot Degerfors i jumbomötet. Det lossnade rejält med sju segrar och ett kryss på åtta matcher och vips var vi tvåa i Superettan. Vi fortsatte att hänga med i toppen men tappade i slutet av säsongen. Vi hade dock tagit ett stort steg i spelutvecklingen från tidigare år.

ÅFF som 2005 präglades hårt av djurgårdssamarbetet, där många spelare med fajterhjärta fick sluta så som Peter Edenholm, Fredrik Nilsson och Henric Karlsson. Unga tekniska spelare skulle istället slussas in, men de ekonomiska resurserna räckte bara till en tunn trupp. Stundtals spelade vi bländande fotboll, vilket bland annat tog oss till en cupfinal och i uefacupen 2006 gjorde vi två stormatcher och slog ut norska ligaettan Brann, men vi var för uddlösa för att räcka till för toppen i seriespelet. Istället säkrade vi kontraktet 2005 i den näst sista omgången och 2006 i den sista omgången efter att vi tappat kraft under hösten båda säsongerna. 

2007 började en egen modell byggas fram. Med fyra mycket starka förvärv i Jesper Arvidsson (lån från Elfsborg), Per Karlsson (lån från AIK), Haris Radetinac (Linköpings FF) och Oscar Möller (Västerviks FF) formades en mer offensivt präglad spelidé, där matcherna hemma mot Häcken (2–1) och Sundsvall (3–1) verkligen visade vad som var i antågande.

Höstens förstärkningar av Emil Nilsson (IFK Hässleholm) och Kjartan Finnbogason (Celtic) höll dock på att bli förödande. Utan att ha en aning om hur den ekonomiska situationen såg ut införskaffades dessa båda spelare och i den sistnämndes fall var den allsvenska platsen redan körd när han kom in i bilden. De som kritiserar de styrande i dag, har tydligen redan glömt hur det var bara för några år sedan.

Åter var föreningen i kris och det krävdes mycket stora åtgärder för att klara elitlicencen. Stora delar av styrelsen byttes ut och bolaget Kopparvallen i Åtvidaberg AB bildades för att finansiera uppgraderat elljus på Kopparvallen samt att sanera skulderna på två miljoner kronor. Detta lyckades genom att ett antal företag, stiftelser och privatpersoner gick in med nära 6 miljoner kronor i bolaget.

Det var en orolig tid under försäsongen 2008, men trots det lyckades Peter Swärdh utveckla laget ytterligare. Örjan Bäckstrand, Per Karlsson och Martin Jönsson lämnade. Daniel Hallingström tog åter en ordinarie plats i backlinjen och dessutom tillkom Erik Moberg. Christoffer Karlsson kom tillbaka från Djurgården och Ricardo Santos lånades från Kalmar FF.

Vi fick en riktig kanonstart med fyra raka segrar. En svacka följde med sju raka utan vinst, men sedan hade vi en riktigt stark period med sex segrar och fyra kryss på tio matcher. Vi fortsatte att hänga med i toppstriden och gjorde en riktigt strong insats i toppmatchen hemma mot Assyriska när vi vann med 2–0 på Kopparvallen inför 4 134 åskådare.

I omgången efter svarade de våra för en fantastisk insats i 80 minuter borta mot Häcken. Vi hade ledningen med 3–1 och fullständig kontroll på matchen, då revs Ricardo Santos ned av Mattias Östberg i friläge. Östberg blev målchansutvisad och Santos kunde definitivt avgöra matchen, men straffsparken gick högt över och Häcken vände matchen till seger med 4–3. Detta tillhör förstås ett av våra allra bittraste minnen men vi har också lärt oss mycket av den matchen, som att aldrig ta ut något i förskott!

Istället för ett avhängt Häcken och ett jättesteg mot åtminstone allsvenskt kval, fick vi fajtas för att gå ifatt Häcken som var en pinne före oss. Vi hade chansen till den näst sista omgången, men föll då med 0–2 hemma mot Brommapojkarna och säsongen var över.   

Lagom efter att den värsta depressionen lagt sig, kom nästa smäll i form av de ohyggliga arenakraven som vid detta tillfälle kändes i det närmste omöjliga att kunna uppfylla. Många såg inte, eller ville inte inse, vilka oerhört stora hinder vi hade framför oss för att åter ta steget upp i Allsvenskan.

Peter Swärdh lämnade dessutom för Mjällby efter säsongen 2008, men skam den som ger sig! 2009 skulle vi bara ta steget upp i finrummet och arenakrav med mera skulle vi bara se till att fixa så småningom.

Mycket riktigt tog vi steget upp 2009 under Daniel Wiklunds och Andreas Thomssons ledning. Vi var så när att hålla oss kvar i Allsvenskan 2010, men fick ge oss med bara några minuter kvar av säsongen.

Vi kom tillbaka på studs 2011 och följde upp comebacken i Allsvenskan med en åttondeplats, vilket är den främsta placeringen sedan 1975. Dessutom har vi klarat av den svåraste utmaningen att uppgradera Kopparvallen till de oerhörda krav som ställs på en allsvensk arena från och med 2014.

Frågan är hur många som trodde på den utvecklingen 2008, av de som i dag gnäller på den styrelse och sportgrupp som möjliggjort detta fantastiska steg?

Peter Swärdh är i varje fall lyrisk över vår förenings utveckling på samtliga plan. Självklart måste vi alla jobba hårt för att ta ytterligare steg för att etablera oss på allvar som allsvensk förening och sikta ännu högre upp i den allsvenska tabellen.

Det känns som Peter Swärdh är rätt person för att vi ska lyckas. Det var Peter som lade grunden till den fina fotboll som vi spelar i dag. Fyra års erfarenhet från annat håll gör säkert susen. Swärdh har utvecklat Mjällby till ett stabilt lag med sin taktiska förmåga. Just den taktiska delen är naturligtvis oerhört viktig för att vi ska bli ännu bättre. Rent taktiskt har vi utvecklats på senare år, men det finns mer att slipa på.

Vi har släppt in 48 mål under säsongen och flera av dem har kommit till på ett alldeles för enkelt sätt. Det gäller alltså att vi blir mer skärpta och att spelarna får klarare direktiv hur de ska agera i olika situationer. Här är Peters erfarenhet extra viktig. Swärdh har ju också flerårig erfarenhet från Helsingborg i bagaget.

Offensivt måste vi också bli lite rakare ibland, löpa mer och på allt. Därigenom ska vi bli bättre på att öppna ytor för varandra och få till ett ännu snabbare anfallsspel. Självklart ska vi fortsätta spela ”fin fotboll”, men mindre bollar i sidled eller bakåt, med risk för att åka på en omställning, är eftersträvansvärt. Detta är en nödvändighet för att vi ska öka antalet poäng på naturgräs.

Att vi tar tillbaka en tränare som vi tidigare har haft är heller inget nytt. 1992–1994 tränade Mats Karlsson ÅFF. Vi tog klivet tillbaka till division II och slutade på en fjärdeplats som nykomling 1994. Mats Almgren tog sedan upp oss i ettan 1995 och Eine Fredriksson höll oss kvar i söderettan 1996. Mats Karlsson kom sedan tillbaka, efter att ha fört Hjulsbro från fyran till tvåan, etablerade oss i toppen och kvalificerade oss för nya Superettan till säsongen 2000.

Efter tränareuppdrag i Linköpings FF och IF Sylvia kom Mats tillbaka till ÅFF som tipselittränare och sedermera sportchef. Det är i allra högsta grad Mats Karlsson som stått för den kontinuitet och utveckling av vår förening från division III till övre halvan av Allsvenskan, genom egna tränaruppdrag, nyförvärv och tillsättning av tränare.

Nu har Mats lyckat locka tillbaka Peter Swärdh och det är vi naturligtvis mycket glada för. Senast Peter var här gjorde han ett kanonjobb trots att det var mycket kaos runt omkring, men nu när föreningen har nått mycket längre, kan han renodlat fokusera sig på fotbollsutvecklingen och det känns som vi är mogna för att ta ytterligare steg i den allsvenska tabellen.

Precis som Andreas Thomsson har Peter Swärdh alltid ställt upp på ett fantastiskt sätt vid intervjuer innan och efter match. Det ligger i hans professionella natur att se till sin arbetsgivares bästa i alla lägen och även under tiden i Mjällby har Peter haft mycket kontakt med vår klubb, känslan har sedan 2007 funnits för ÅFF och nu kan han får utlopp för den på allvar igen!

Tio fina år med Andreas Thomsson

Jag blev ÅFF-are 1985 efter att min pappa och grannar höll på laget. Som utsocknes var det oerhört stort varje gång man kom till Åtvidaberg och klev in genom huvudentrén – porten till Fotbollens Mecka. Det var riktiga högtidsstunder, men det blev dessvärre inte så ofta innan jag fick mitt efterlängtade körkort. Självklart var den viktigaste anledningen att ta körkort för att kunna åka för att se mitt älskade ÅFF.

Någon koppling till orten Åtvidaberg hade jag inte och inte heller till några supportrar från Fotbollens Mecka. Ingen av spelarna träffade jag heller. Det dröjde faktiskt till 1994 innan jag träffade tre spelare och växlade några ord med dem. Det var på midsommaraftonen när jag befann mig på Valö (en festplats några mil söder om Åtvidaberg) och var mest nervös att jag inte skulle hinna hem för att se Sverige – Ryssland i VM.  Då plötsligt kom dem där på dansgolvet. Mattias Fahlén, Marcus Lindgren och Björn Almgren. Jag blev närmast chockad. ÅFF-spelare – här! Jag kände att jag måste säga nåt, nu när några av mina idoler kom mot mig.

– Tjena Mattias och Björn, kul att se ÅFF-are här, fick jag ur mig. De tittade lite fundersamt på mig (de kände förstås inte igen mig). Mattias Fahlén presenterade också Marcus Lindgren, som jag förstås också kände igen men inte hann nämna vid namn.

– Det var synd mot Växjö Norra, fortsatte jag (vi hade förlorat med 0–4 på bortaplan).

– Vi kommer igen, sade Mattias Fahlén.

Det, kändes väldigt stort att ha träffat ÅFF-spelare! Att de själva inte såg sig som jättestora stjärnor som division II-spelare kunde jag då inte förstå, men så här efteråt kan jag mer begripa ett de blev lite konfunderade att de blev igenkända för deras fotbollsinsatser.

Jag körde inte direkt långsamt hem den kvällen men hann ändå inte hem förrän till andra halvleken mot Ryssland eftersom min kompis Mattias, inte var ett dugg fotbollsintresserad och jag hade svårt att få med honom hem. Men tror det eller ej, han har nu varit uppe på Kopparvallen två gånger de senaste åren. Till och med min klasskamrat Ronny, som jämt retade mig i skolan om det gått dåligt för ÅFF, har varit på Kopparvallen. Det är alltså aldrig för sent att bli ÅFF-are!

Det dröjde ytterligare några år innan jag via internets makalösa genombrott fick ÅFF-vänner genom hemsidor. Jag började med en egen sida och blev snart skribent på ÅFFs officiella sida. Till en början hade jag inga kontakter med tränarna och jag minns att det skulle vara fantastiskt att få träffa dem och prata med dem.

2001 började jag skicka in artiklar till VästerviksTidningen, som de tog in. 2002 intensifierades skrivandet när vi var tillbaka i Superettan. Jag fick chansen att träffa tränarna på presskonferenser och talade med dem via telefon vid de fåtal bortamatcher som jag inte såg.

Jag kunde som ung aldrig föreställa mig att lilla jag skulle få prata med tränarna och spelarna kontinuerligt och skriva om mitt kära ÅFF.

2002 fick jag meddelande från min webbkollega, Backen, att en ny spelare var på ingång. Det var förstås mäkta intressant. Backen triggade som vanligt och skrev på ICQ (som gällde på den tiden) att det var ett rätt etablerat namn. Snart luskade jag ut att det var Andreas Thomsson som var på ingång från norska Sandefjord. Andreas var ett känt namn och hade gjort sju mål i Allsvenskan för Kalmar FF 1999.

Snabbt blev Andreas en publikfavorit bland oss supportrar. Vi visste från tiden i KFF att han hade en del ”fuffens” för sig på planen och jag minns att Thomsson hade lite tumult med Patrik Kieback på Kanonvallen mot KFF 2000, där Patrik Kieback knuffade Andreas och blev utvisad.

Se klipp från matchen här

Den attityden och tron på att lyckas, som Andreas kom med behövdes verkligen då våra ”pojkar” ofta var alldeles för snälla. Thompa tyckte också att det var kul att ”bjuda” till lite och jag kommer ihåg matchen borta mot Brage 2002, då Andreas efter avblåsning stod och jonglerade med bollen framför en uppretad hemmapublik och sedan skickade upp bollen på läktaren. Jag kan väl lugnt säga att det inte blev några större jubel från hemmapubliken…

Spelmässigt var Thomasson (som han kallades på Domnarvsvallen) en tuffing, som var snabb och hade bra teknik. Någon jättestor målskytt var han aldrig i ÅFF, men han spelade också ofta på mittfältet.

60 matcher och 6 mål blev det för ÅFF i Superettan och totalt 13 mål på 84 matcher till och med 2004. När vi skulle möta Västerviks FF i en träningsmatch på Bökensved sommaren 2004, sades det att Thompa var sjuk, men så var det inte. Thomsson blev istället tränare för samarbetsklubben Linköpings FF.

Det kändes snöpligt men Andreas har berättat att han är glad för att han tog chansen att bli tränare. Och det ska han förstås vara. Även när han tränade LFF hade han stenkoll på ÅFF.

Den 19 mars 2006 gick jag och min sambo till Rydsplanen och tittade när ÅFFs juniorlag spelade mot LFFs dito. Efter matchen sade jag rakt ut till Thomsson.

– Det är väl så att du fortfarande är anställd av ÅFF?

– Ja.

– Så, då är det du som blir assisterande tränare i ÅFF?

– Ja.

Så, var det klart att Thomsson kom tillbaka. Det kändes bra att få tillbaka vår förlorade spelare som tränare.

Andreas var först assisterande tränare bakom Kent Karlsson och fick uppleva uefacupspel 2006. 2007–2008 ledde Thomsson laget tillsammans med huvudtränaren Peter Swärdh. 2009 – till mars 2010 var Thomsson assisterande tränare bakom Daniel Wiklund.

Thomsson förde alltså ”ÅFF-arvet” vidare till varje ny huvudtränare och bidrog i allra högsta grad till att vi utvecklades allt mer och äntligen tog steget upp i Allsvenskan 2009. Året efter fick vi en usel start. Daniel Wiklund fick lämna och Andreas Thomsson blev huvudtränare med tidigare tipselittränaren Jan Carlson som assisterande tränare. Vi började plocka poäng och såg ut att greja kontraktet efter en stark period på hösten, men efter bara två poäng på de fem sista omgångarna tvingades vi ta ett fasansfullt farväl av Allsvenskan.

Thomsson med nya assisterande tränaren Niklas Egnell, fortsatte att ”gnugga på” (Andreas favoritord) och efter ett makalöst starkt hemmaspel med 37 inspelade poäng på Kopparvallen (rekord i Superettan, gällande samtliga lag) tog vi oss direkt tillbaka till Allsvenskan.

Vi är mycket stolta över den säsong vi har gjort. Thomsson och Egnell har verkligen vågat ösa på med samma offensiva spelidé, vilket tog oss upp på en fin åttonde plats. Att vi hade många kvalitativa spelare visste vi och därmed skulle vi ha en fin chans att placera oss betydligt bättre än vad många så kallade experter trodde. Att jag skriver ”så kallade” gör jag för att vissa kallas experter som verkligen inte är det. Ta Mats Olsson i Expressen till exempel. Hur mycket tid hade han ägnat åt att ta reda på fakta innan säsongen då han lämnade sitt tips att vi skulle bli 15:e lag? Det räcker med att läsa kommentarerna så inser man att han inte lagt ned en minut…

Men folk läser vad de skriver och tror att "tyckerna" vet nåt. Därför tror väldigt många att vi haft ett dåligt spelarmaterial och att det absolut bästa har kramats fram ur det. Vi som har sett varje allsvensk match som vi spelet live har ju sett att så inte varit fallet. Det finns delar att slipa på för att bli ännu bättre. Och blir vi det så är toppen nära. Det är en tuff väg och vi kan inte konkurrera med de största klubbarnas lönenivåer, utan får hitta andra lockmedel.

Den attraktiva fotbollen och satsning på unga utvecklingsbara spelare är naturligtvis en lockelse. Spelare som vill någostans med sin spelarkarriär och inte bara lyfta en fet lön, ser också att det går att lyckas i ÅFF då Magnus Eriksson gick vidare till belgiska Gent under året.

Andreas Thomsson har gjort det mycket bra, men kanske var det dags för ett skifte. Vi har haft stor kontinuitet i truppen under flera år och någon gång når man en gräns när ens budskap inte längre riktigt når fram. Vissa spelare har inte gått framåt så som vi hoppats och en ”ny röst” är inte bara ett floskeluttryck utan det ligger mycket i det.

Självklart är det ett mycket svårt beslut för de som tagit det – att inte förlänga kontraktet för Thomsson, men många av de personer som uttryckt sig på ett väldigt negativt sätt kring beslutet, kan inte skilja mellan handling och person utan blandar ihop allt möjligt som de varken har koll på eller som hör till saken.

Jag väljer i varje fall att hylla Andreas Thomsson för de nära tio år som han har tillbringat i föreningen. Thompa har varit med om en mycket stor utveckling och har vid sidan av sitt tränarjobb arbetet med gymnasieskolan och haft stenkoll på alla spelare. Jag har haft kontinuerlig kontakt med Andreas de sju åren som tränare och det känns bra att ha fått lära känna en så fin person. I det ”officiella” snacket blir det ju lite stelbent när man inte ska bjuda på för mycket (vilket inte heller jag vill). Men emellanåt har vi pratat mer om fotbollen på ett djupare plan och fotboll i allmänhet. De samtalen har varit extra roliga då Thomsson verkligen har stenkoll på alla lag och spelare. Han har också ett gott minne och kan berätta gamla anekdoter som ingen annan. Humorn, på den alltjämt kvarvarande öländska dialekten, är underbar att lyssna till.

Thomsson har också alltid ställt upp på intervjuer och vet att det är viktigt att skriva inför och efter matcherna för att hålla intresset på topp. Men framför allt har han alltid varit sig själv.

Jag kommer sakna Thomsson, men ingen tränare varar för evigt och ödmjuk som han är sa han att:

– Du får ett nytt nummer att knappa in.

Andreas kommer alltid att ha ett hjärta för ÅFF och han kommer naturligtvis hålla kontakten med klubben oavsett vilket uppdrag han får i framtiden. Thomsson är långtifrån färdiglärd som tränare och är ju bara 41 år. Han lär komma tillbaka till Kopparvallen men får givetvis inte bli en vinnare i något annat lag!

Fortsättning följer i del II - Utvecklingen fortsätter med Peter Swärdh

Ett stort ögonblick som får oss att tro på nåt ännu större!

Det första riktiga minnet i striden om ett SM-guld var finalen mellan Hammarby och IFK Göteborg på Söderstadion 1982. Det som jag, som barn och inte jätteintresserad av fotboll, fascinerades av var bland annat bajenklackens sång. Det var häftigt och det var lätt att ryckas med i sången även om jag inte hade några sympatier för Hammarby. Jag minns inte om jag tänkte att jag själv ville stå i en klack och sjunga, men så har det blivit under 2000-talet och samma melodi sjunger också vi, men med annan text förstås:

Tjalalalalalalaaaaaaa Tjalalalalalalaaaaaaa Eeeeeeeehhhhh ÅFFFF FFFF

Dessförinnan var det mindre sång och mindre stämning på matcherna. Speciellt tyst och eländigt var det förstås när vi föll ned till division III till säsongen 1992. Vi var inte speciellt många som då trodde på att vi skulle nå tillbaka till Allsvenskan.

Sedan 1982 har jag upplevt många SM-finaler, och guldstrider sedan SM-slutspelet försvann, framför TVn och radion. I år var första gången som jag fick uppleva guldstriden på nära håll. Live, eftersom mitt eget älskade ÅFF spelade mot den hetaste guldaspiranten, som också lyckades bärga guldet.

Så här när säsongen är slut får man tid för eftertanke och det är en helt fantastisk resa som vi har fått varit med om från att vara landets 133:e bästa lag 1992, för att i år vara landets 8:e bästa lag. Men det är klart att vi inte vill att resan ska ta slut här. Det var fantastiskt stort att spela 1–1 mot guldlaget och se Anders Svensson lyfta Lennart Johanssons Pokal, men nu när vi har fått vittring på den så vill vi förstås att Pokalen ska bli vår en dag!

Malmöfansen vrider sig naturligtvis i plågor, att de inte själva kunde fixa guldet när de fick vår hjälp. Vi själva bryr oss inte speciellt mycket om det, men det är klart att det underlättade för oss att AIK ledde med 2–0 mot Malmö. Därmed var inte Elfsborg speciellt intresserat av att satsa framåt under slutskedet av matchen. De våra var också rätt nöjda med pinnen och ska så också vara.

Poängen räckte ju för att passera både Kalmar FF som föll med 0–3 borta mot Syrianska och Djurgården som föll borta mot Göteborg med 0–1. Vi kommer därmed att få extra bonuspengar utöver den 12:e plats som vi har budgeterat med, vilket förstås är extra välkommet. Dessutom får vi två hemmamatcher i svenska cupens gruppspel som avgörs i mars. Vi får även hemmamatch mot det på pappret tuffaste motståndet. Om inte Elfsborg och Helsingborg blir utslaget nästa söndag, så kommer via att spela i grupp 8 och möter då Djurgården hemma. De två andra lagen i gruppen blir troligtvis ett superettanlag på den övre halvan samt ett superettanlag på undre halvan eller ett lag från lägre division. Vi möter ett av dessa lag hemma och ett borta.

Eftersom vi har konstgräs som naturligt underlag som troligtvis kommer gälla i dessa matcher har vi en extra stor chans att gå vidare till kvartsfinalen. Gör vi ett riktigt bra gruppspel och är bland de fyra främsta gruppsegrarna, så får vi hemmamatch även i kvartsfinalen. I semifinalen är det sedan fri lottning. Når vi finalen och möter Elfsborg är redan platsen i Europa League säkrad. I annat fall måste vi även vinna finalen för att ta oss ut i Europa igen.

Kunde vi nå Europa Leagues föregångare – Uefacupen som mittenlag i Superettan 2006, så kan vi givetvis göra om bedriften som mittenlag i Allsvenskan.

Vårt förra cupäventyr var fantastiskt och vi gjorde en vinst på tre miljoner kronor, vilket räddade klubben. Vi hade aldrig varit där vi är i dag utan den framgången, så visst är cupspelet oerhört viktigt.

Det kändes väldigt snöpligt och onödigt att vi inte kunde vinna mot Sundsvall, men med facit i hand tar jag mycket hellre en poäng i båda de här matcherna än vinst mot Sundsvall och förlust mot Elfsborg. Endast Mjällby och Sundsvall hade tagit poäng på Borås Arena tidigare i år. Därmed är vi det enda laget har poängövertag mot de svenska mästarna. Vi har tagit fyra poäng mot Elfsborg med en sammanlagd målskillnad på fantastiska 6–2. Vi är därmed det enda laget som inte har förlorat mot Elfsborg i år.

Det tar vi naturligtvis med oss för att ta nästa steg och bli ännu bättre. Att kravbilden har höjts märker vi av att vi inte var speciellt nöjda med spelkvaliteten. Elfsborg hade bollen mer än oss, men inte markant. De skapade fler lägen än oss, men inte klart fler feta chanser. Både boråslaget och vi slarvade i avgörande lägen och det var därför som de feta chanserna uteblev.

Det kändes som vi gade ganska bra kontroll på matchen när Elfsborg tog ledningen efter en halvtimmes spel, men sedan gick det snabbt. Anders Svensson slog en boll ut på högerkanten där Johan Larsson tog emot och slog ett precist instick mot främre stolpen där Stefan Ishizaki skarvade in bollen. Kristian Bergström hann inte med Larsson, Jesper Arvidsson han inte täcka av viinkeln för inspelet och Erik Moberg hängde inte med Ishizaki. Alla mål går givetvis att stoppa men detta var ett av de svåraste denna säsong.

Jesper Arvidssons frispark i ribban var värd ett bättre öde, men kvitteringen skulle komma i den andra halvlekens 76:e minut. Vi har sett det många gånger i år att vi har lyckats skicka fram mer folk i banan och forcerat in mål. Viktor Prodell höll i bollen bra spelade till Kristian bergström som lade bollen snett ut till vänster där Jesper Arvidsson lyfte in bollen och i kamp mellan Oscar Möller och Andreas Klarström gick bollen fram till Viktor Prodell som elegant lobbade in 1–1.

Med 2–0 för AIK mot Malmö blev det sedan allt mer avvaktande spel från båda sidor. Om Malmö varit i ledning på Råsunda hade Elfsborg varit tvungna att gå mer framåt, men det är ju inte säkert att de hade lyckats för det. Nervositeten hade blivit större och vi kunde mycket väl ha lyckats ta poäng även i ett sådant läge.

Det är speciellt att spela en sådan här match med massor av förväntansfull publik och ett enormt nationellt fokus. Det märks att våra grabbar ute på banan har mognat och det såg aldrig skärrat ut.

Henrik Gustavsson visade hur bra han kan vara och tände verkligen till. Speciellt vass var han på att avvärja låga inspel en bit från målet och några riktigt fina räddningar svarade också Fimpen för. Självklart ska Henrik fortsätta flera år till och han har ju nu en stor konkurrens från Gustav Jansson.

Extra roligt var det också för Erik Moberg, som spelade sin första match från start i år. Efter en mindre lyckad insats i det tidiga inhoppet mot Sundsvall senast, stod nu Erik för en riktigt bra match mot med följsamma brytningar och säker i huvudspelet. Det var ett skönt besked för Erik som var borta från spel så länge.

Daniel Hallingström kom också tillbaka från den tunga torsdagen på ett mycket fint sätt och höll i hop styrkorna väl. Summa summarum en stabil säsong från Danne som med sin rutin är viktig i det fortsatta lagbygget.

Allan Olesen var tillbaka på högerbacksplatsen och löste de flesta situationerna på ett bra sätt med sin rutin från stora matcher. Allan är en bra konkurrent till Anton Tinnerholm.

Jesper Arvidsson på den andra kanten tappade bort en del bollar men, svarade också för många fina brytningar och räddade en boll på mållinjen. Dessutom låg han bakom vårt mål. Jeppe har sina svackor i defensiven men väger upp dem med en fantastisk offensiv när han är som bäst. Självklart är Jesper viktig även nästa år.

Anton Tinnerholm började till höger på mittfältet och fick mest ägna sig åt defensiva uppgifter, vilket han klarade bra även om det blev en del tappade bollar. Anton har verkligen visat att han håller på allsvensk nivå och ska kunna bli ännu bättre nästa år.

Mohammed Abubakari var tillbaka på innermittfältet och han visade åter vilket fint tillskott han är. I en sådan här match där motståndarna har kvaliteter att spela sig igenom, vann han väldigt många bollar när motståndarna trodde att faran var över. Den sällsamma förmågan att knipa bollen som han gör är oerhört värdefull. Kan dessutom passningskvaliteten höjas ytterligare inför nästa säsong så har vi en av allsvensksna absolut främsta spelare.

Tom Pettersson fick fortsatt förtroende på innermittfältet och gjorde en stabilare insats än mot Sundsvall men fortsatte samtidigt att jobba hårt över stora ytor. Kan Tom bara lugna ner sig och vara lite kallare i vissa moment kommer också passningsspelet att bli bättre. Det här har varit ett stort år för Tom som fått chansen att spela på flera olika positioner vilket är värdefullt för framtiden.

Kristian Bergström visade nu verkligen att han kan spela riktigt bra även i de stora matcherna. Pligg jobbade kopiöst hela matchen och levererade också kvalitet i passningsspelet. Kristian vinner också assistligan tillsammans med Häckens Martin Ericsson med 11 målgivande passningar. Självklart ska Kristian fortsätta även nästa säsong Han är alldeles för bra för att redan lägga av.

Viktor Prodell hade verkligen ingen bra torsdag men kom nu tillbaka med mer energi, sprang mer och hade bättre kontroll på bollen. Målet var dessutom urläckert inlobbat. Efter en lång svacka med tio matcher utan mål avslutade Proddan med tre mål på de fem sista matcherna, varav två de två sista matcherna. Totalt blev det 15 mål under säsongen och en tredjeplats i Allsvenskans skytteliga. Endast allsvenska skytteligasegrare från vår förening har gjort fler mål för ÅFF under en allsvensk säsong; Ove Eklund 1968 (16 mål), Roland Sandberg 1971 (17 mål) samt Roland Sandberg och Ralf Edsttröm 1972 (båda 16 mål). Viktor är alltså en av våra störats målskyttar genom historien och är naturligtvis en viktig kugge för oss i framtiden.

Mattias Mete spelade blott sin andra match från start, men fick inte riktigt till de tekniska momenten, samtidigt som han kunde ha löpt mer och undvikit offsiden på ett bättre sätt. Ändå var det en okej insats, men visst borde Mete ha prickat in ledningsbollen efter tio minuter, nu blev det en snedspark till inkast. Den gången blåste inte domaren för offside och då är det bara att köra. Detta har varit ett lärorikt år för Mattias och kan han bara jobba hårdare så ska han kunna utvecklas till en allsvensk spelare av rang.

Oscar Möller kom in med bra energi och låg bakom segermålet. Vi vet vilken kapaciet Möller är kapabel till när han är som bäst. Kan han plocka fram den oftare näste år blir det riktigt bra.

Martin Christensen hoppade in och ställde till med en del oreda för Elfsborg samtidigt som han jbbade bättre i defensiven än tidigare. Dansken är en intressant spelare som skulle vara intressant att slipa på tills nästa år.

Tobias Nilsson fick åter speltid och gjorde det okej på innermittfältet. Snabbhetsträning med kvicka förflyttningar fram till nästa säsong kommer göra susen för killen med den fina högertassen.

Innan säsongen trodde jag på en realistisk placering mellan femma och tia med 40–45 poäng om det skulle vilja sig riktigt bra. Vi kom åtta så det får anses som klart godkänt. Vi landade på 37 poäng, vilket tack vare vår målskillnad på 48–48 räckte för att vara före Djurgården och Kalmar. Det var inte mer än rätt när vi åkte ur på målskillnad 2010. 48 mål (3 färre än 2010) är förstås på tok för många insläppta mål, men 48 gjorde mål (16 fler än 2010) är fantastiskt.

Jag trodde inför säsongen på 27 hemmapoäng, vilket nog inte så många trodde på, men vi nådda nästan fram. Det blev 25 till slut och således 12 på bortaplan. På bortakonstgräs var vi obesegrade. Detta första år var det rätt att köra hårt på konstgrässpelet för att nöta in det även i Allsvenskan men för att ta nästa steg måste vi klara av naturgrässpelet (2 poäng) på ett mycket bättre sätt.

Vår åttonde placering 2012 är den främsta placeringen sedan 1975 då vi kom sexa i Allsvenskan. Samma år spelade vi kvartsfinal i Europacupen (föregångaren till Champions League) mot Barcelona. Vi känner stor stolthet över detta och ännu stoltare ska vi bli!

Matchfakta

IF Elfsborg – Åtvidabergs FF1–1 (1–0)

1–0 (30) Stefan Ishizaki

1–1 (76) Viktor Prodell

Varningar ÅFF: Mohammed Abubakari, Oscar Möller, Daniel Hallingström.

Domare: Stefan Johannesson, Stockholm.

Publik: 16 176

Övrig statistik

Avslut totalt 19 – 5

Avslut på mål 10 – 3

Skott i målställningen 0 – 1

Hörnor 9 – 1

Frisparkar 13 – 15

Bollinnehav 55 – 45

Offside 3 – 5

Varningar 1 – 3

Laget

Henrik Gustavsson –

Allan Olesen (ut 60), Daniel Hallingström, Erik Moberg, Jesper Arvidsson (VM 70, VB 77) –

Anton Tinnerholm (HB 60, ut 70), Mohammed Abubakari, Tom Pettersson (VB 70, MB 77), Kristian Bergström –

Viktor Prodell, Mattias Mete (ut 70)

Inbytta ersättare: Martin Christensen (in 60), Tobias Nilsson (in 70 MM), Oscar Möller (in 70 F).

Ej inbytta ersättare: Gustav Jansson, Andreas Johansson, Amir Suljic, Emmanuel Dogbe. 

En omgång kvar

Så var vi framme i epilogen av Allsvenskan och vi står verkligen i rampljuset i och med att Lennert Johanssons Pokal kommer att finnas på arenan vi äntrar. Om den kommer delas ut där återstår dock att se.

Inte sedan 1970 har vi spelat på en arena där guldstriden kunde avgöras i sista omgången, då var det vi själva som kunde knipa guld på Nya Ullevi, men 3–2 borta mot GAIS räckte inte eftersom Malmö FF hemmabesegrade Örgryte med 2–0. När vi själva tog guld 1972 och 1973, säkrades seriesegrarna innan den sista omgången.

Elfsborg lyckades med bedriften att vinna sin andra naturgräsmatch för säsongen borta mot Mjällby med 3–2. Senare på torsdagskvällen klarade Malmö bara 1–1 hemma mot , sedan länge, degraderade Örebro. Därmed ligger Elfsborg i förarsätet inför den sista omgången.

Malmö är piskade att vinna för att kunna ta guldet, men samtidigt måste vi ta poäng mot Elfsborg. Scenariot är naturligtvis inte alls otänkbart. Men jag tror att våra chanser att ta poäng på Borås Arena är större än att MFF vinner borta mot AIK på Råsunda.

Självklart är våra grabbar revanschsugna efter den svaga torsdagen i matchen mot Sundsvall. Vi får också tillbaka vårt succéförvärv Mohammed Abubakari på innermittfältet. Elfsborg är förstås oerhört taggade för att knipa de efterlängtade guldmedaljerna. 2006 knep IFE guldet och har sedan dess tillhört favoriterna men inte fått till det fullt ut. Elfsborg är extremt svårspelat på Borås Arena, där laget har 17 raka matcher utan förlust i Allsvenskan, men både Mjällby och Sundsvall har lyckats ta poäng där i år. Dessutom föll Elfsborg i Europa League mot det mediokra danska laget Horsens. Vad många inte har koll på är att vi är obesegrade på bortaplan på konstgräs i år. Vi är också det enda laget som har gjort fler än tre mål mot Elfsborg i en konstgräsmatch, i varje fall sedan boråslaget fick konstgräs på sin hemmaarena.  När Allsvenskan återstartade efter EM-uppehållet vann vi på Kopparvallen med hela 5–1, efter en fantastisk insats. Gör vi om den så vinner vi förstås igen.

Efter att vi tappat det fina läget till tre poäng mot Sundsvall måste vi ta poäng för att ha chans på den övre halvan. Tar vi den pinnen är vi före Göteborg eller Djurgården eftersom dessa båda lag möts. Samtidigt måste Syrianska besegra Kalmar på hemmaplan och Gefle får inte vinna hemma mot Helsingborg.

Om vi besegrar Elfsborg kommer vi sjua om Göteborg besegrar Djurgården eller matchen slutar kryss samtidigt som Kalmar inte vinner.

Om vi tar poäng av Elfsborg, så öppnar det alltså för MFF, som i så fall vinner Allsvenskan om de vinner borta mot AIK. Men om MFF vinner med 1–0 och vi spelar 3–3 mot Elfsborg, så vinner boråslaget guldet på inbördes möten (4–1 hemma och 0–1 borta). Detsamma gäller förstås vid 2–1 för Malmö och 4–4 på Borås Arena o s v. 3–3 eller 4–4 är inte de mest sannolika resultaten och vi inser därmed att ett oavgjort resultat (0–0, 1–1 eller 2–2) är av samma värde som 0–7 för Elfsborg. Inget av resultaten räcker för guld om Malmö vinner. Vi lär alltså inte se ett Elfsborg som slår vakt om något kryss.

AIK lär dock inte lägga sig frivilligt i sin sista match på Råsunda. Solnalaget befinner sig i Europa Leagues gruppspel och vill förstås dit nästa år igen.  Vid förlust kan Helsingborg knipa de bronsmedaljer som AIK innehar inför slutrundan. Fjärdeplatsen ger också spel i Europa League om tvåan eller trean i Allsvenskan vinner Svenska Cupen i vår. Vid seger mot MFF säkrar AIK en Europa Leagueplats om Häcken förlorar borta mot Sundsvall. Malmö har minst en plats i Europa League säkrad och kan därför gå för fullt för seger.

Poäng räcker för att Häcken ska säkra lilla silvret och en plats i Europa League. Häcken kniper också det stora silvret vid seger samtidigt som Malmö tappar poäng.

Helsingborg spelar precis som AIK i Europa Leagues gruppspel och kniper fjärdeplatsen (som kan ge fortsatt spel i Europa League nästa år) vid seger borta mot Gefle samtidigt som AIK förlorar.

Norrköping har också en teoretisk chans på fjärdeplatsen men sex mål att ta in på AIK känns väl mycket. IFK måste vinna stort hemma mot Mjällby samtidigt som AIK förlorar och HIF tappar poäng.

I och med Mattias Metes kvitteringsmål mot Sundsvall säkrade Mjällby det allsvenska kontraktet. Senare på torsdagskvällen tog Gefle hem de tre bonuspoängen borta mot GAIS, vilket också innebär att gästrikarna spelar i Allsvenskan även nästa år.

Striden om vem som ska försöka kvala sig kvar mot Halmstad står i stället mellan Syrianska och Sundsvall. Tack vara vår kvittering ligger Syrianska över strecket med två poängs marginal inför slutrundan. Därmed är Sundsvall tvingade att vinna den svåra hemmamatchen mot Häcken, samtidigt som Syrianska måste tappa poäng hemma mot Kalmar, för att Giffarna ska undvika kvalspelet. Sundsvall är ett av få lag som besegrat Häcken på Rambergsvallen.

Örebro och GAIS är som bekant klara för Superettan sedan länge och nästa år får vi istället möta Öster och Brommapojkarna i Allsvenskan.

Nu hoppas vi att våra spelare ger allt för att vi ska få till en bra avslutning på Allsvenskan anno 2012. Det kan bli två vinnare på Borås Arena på söndag!

Omgång 30 i sin helhet

Söndag 4 november

15.00 Örebro – GAIS

15.00 Sundsvall – Häcken

15.00 Gefle – Helsingborg

15.00 Elfsborg – Åtvidaberg 

15.00 Norrköping – Mjällby

15.00 Syrianska – Kalmar

15.00 Göteborg – Djurgården

15.00 AIK – Malmö FF 

Nedan följer läget i tabellen samt vilka matcher som lagen har kvar. Den rödmarkerade är toppmatchen.

Pinsamt dagsverke

Den märkligaste fotbollsmatchen som jag upplevt fick en mycket trist utveckling under torsdagen. Vi hade en ledning men slarvade bort den och fick vara nöjda med den poäng det till sist blev .

Precis som vår tränare Andreas Thomsson berättade på den efterföljande presskonferensen, så minns man närmast det som inträffade senast och det minnet är inte roligt även om Mattias Mete kvitterade i slutskedet av matchen. Det jag tänker på är vad som skedde innan kvitteringen.

De som snackade att matchen mot Mjällby var årets sämsta match var ju fel ute. Det vi fick se i dag var på en helt annan nivå, som påminde om den gamla onda tiden, då vi då och då föll igenom totalt i försvarsarbetet. Det var hemskt att se våra spelare agera så viljelöst och stabbigt. Det var verkligen inte bara backlinjen som uppträdde tamt, utan hela laget. Vi hade stor tur som inte åkte på fler mål.

Från onsdagen hade vi med oss en 1–0-ledning. Det var i den 34:e minuten som vi tog ledningen. Anton Tinnerholm stegade in från höger och slog en fin boll till vänster där Kristian Bergström störtade in i straffområdet. Pligg spelade in bollen framför mål och där kunde Viktor Prodell raka in sitt 14 allsvenska mål för säsongen.

Precis innan paus fick Sundsvall ett farligt frisparksläge, liknande det i slutminuten på Norrporten Arena ifjol. Då, liksom nu, klippte Ari Skulason till, bollen tog i muren och i underkanten av ribban. Henrik Gustavsson lyckades sedan freda målet på returen, då Fredrik Holster nickade och Fimpen räddade även när Kevin Walker nickade mot mål.

I den andra halvleken började vi ta över matchen och kom fram i vassare anfall. I den 48:e minuten spelade Oscar Möller in bollen från höger, men Kristian Bergtröm nådde precis inte för att stöta in bollen vid den främre stolpen.  Sex minuter senare slog Jesper Arvidsson in en fin boll från vänster och Tom Pettersson fick öppet läge men sköt över.

I den 58:e minuten fick äntligen Tobias Nilsson sitt eftertraktade frisparksläge. Bollen gick över muren men målvakten Tommy Naurin hann precis rädda.

I den 64:e minuten gick vi till anfall på högerkanten men då slocknade allt ljus på Kopparvallen och strömmen gick i vissa delar av Åtvidaberg. Det var förstås chockartat men jag trodde att vi skulle få ljuset tillbaka, men då problemet låg utanför Kopparvallen i Eons nätstation där en transformator havererade dröjde det för länge innan transformatorn blev utbytt.

Det var verkligen trist att matchen inte kunde återupptas förrän 13.00 idag. Många åskådare kunde av naturliga skäl inte återvända för att se upplösningen. Den extra energin som behövs för att ge spelarna stödet fanns inte under torsdagen. Min förhoppning var ändå att våra spelare skulle kämpa hårt. När de visste att vi kunde gå upp till sjunde plats i tabellen.  Rimligtvis borde också gästerna Sundsvall ha sovit sämre med grubblerier hur de skulle vända matchen och lämna kvalplatsen. Vi hade också tvingats till två tidiga byten då Alberis da Silva fick hjärnskakning redan efter tre minuter och Imad Zatara tvingats utgå på grund av känning i baksida av lår efter 25 minuter. Nu kunde samtliga av våra spelare vila ut och Giffarna hade inte samma fördel, i det hänseendet, om matchen inte brutits då de inte hade gjort något byte.

Summa summarum visade sig att Sundsvall var mer vakna och sugna på att kravla sig upp från kvalplasen än våra spelare att kravla sig upp på den övre halvan av tabellen. Redan från början slarvade vi något otroligt i passningsspelet och brytningarna gick rakt till motståndare beroende på ett svagt fotarbete där många stod på hälarna. Trots allt hade vi ganska bra kontroll på Giffarna inledningsvis .

Kristian Bergström fick en fin chans att nicka in 2–0 i den 79:e minuten, efter fint inlägg av Martin Christensen, men målvakten Tommy Naurin fick fingertopparna på bollen och räddade.

I den 81:a minuten fick Emil Forsberg fritt utrymme att sprinta igenom till höger och han spelade in bollen, Daniel Hallingström slog ett stort hål i luften och Roger Risholt prickade in 1–1. Det dröjde sedan bara knappt två minuter innan Giffarna vänt på steken. Återigen var det Emil Forsberg som tog fart, denna gång till vänster. Daniel Hallingström var passiv och kom på efterkälken och satsade då för att komma ifatt men blev då ett enkelt byte att vända bort varvid Emil vände inåt och placerade in 1–2.

I den 85:e minuten var det mycket nära 1–3 då Johan Eklund sköt i ribbans undersida, där Erik Moberg och Daniel Hallingström agerat mycket passivt i upprinnelsen. Strax innan byttes Mattias Mete in och vi gick ned på en trebackslinje, vilket senare fick effekt. I den 88:e minuten slog Jesper Arvidsson en lång boll in i straffområdet som nickades undan men Martin Christensen skickade in ett stenhårt inlägg som Mattias Mete skarvade in fram till 2–2. Efter ett fint anfall fick Tobias Nilsson ett bra läge men han sköt högt över och matchen slutade med delad pott, vilket trots allt var en stor besvikelse.

Vi hade ett jätteläge att vinna matchen mot ett lag som hade stora problem i sitt försvarsarbete. Det försvarsspel som fungerade så väl mot Mjällby såg vi tyvärr inte skymten av under torsdagen. Det är lite märkligt att när försvarsspelet satt bra mot MAIF var det årets sämsta match, men nu fick vi alltså se på det som var klart sämre. Lika svagt har det inte varit förut men klart sämre än mot Mjällby.

Inte var försvarsspelet speciellt bra heller under onsdagen men om det inte blir bättre på söndag så åker vi på storstryk.

Henrik Gustavsson hade en otacksam uppgift möjligen skulle han ha kunnat täppt till bättre vid den främre stolpen vid 1–2-målet.

Anton Tinnerholm som var företagssam under onsdagen (och låg bakom 1–0-målet) kom inte alls till sin rätt dagen efter. Erik Moberg är ännu inte i matchform för allsvenskt spel och det var därför extra olyckligt att Alberis da Silva blev skadad. Daniel Hallingström har varit trygg större delar av hösten, men tappade helt fokus under torsdagen. Inte heller var Jesper Arvidsson med i defensiven.

På mittfältet var det också trist att formstarke Imad Zatara tvingades byta. Martin Christensen gjorde ett piggt inhopp offensivt, men arbetet togs inte i defensiven. Tobias Nilsson fick äntligen chansen från start (förts startmatchen sedan GAIS borta i början av juli). Offensivt visade han stundtals på goda intentioner och slog vassa hörnor med högertassen, men man måste också gå in i rygg på sin motspelare, löpa och ta duellerna. Tom Pettersson sprang deto mer, kämpade och slet (i varje fall under onsdagen) men koordinationen var inte alltid den bästa.

Kristian Bergström slet också på men fullföljde inte alla löpningar som när han är riktigt vass, bra assist fram till 1–0-målet dock. Med elva assist leder Pligg den allsvenska assistligen två målgivande passningar före kvintetten: Waris Majeed och Martin Ericsson (Häcken), Stefan Ishizaki (Elfsborg), Martin Smedberg Dalence (Norrköping) och Jilon Hamad (Malmö). Kristian har alltså en bra chans att vinna assistligen vilket i så fall skulle vara enormt stort för honom och vår klubb.

Längst fram gjorde Viktor Prodell sitt 14:e mål för säsongen och ligger därmed trea i den allsvenska skytteligan tillsammans med Kalmars Abiola Dauda. Proddan visade intentioner under onsdagen men var inte alls med under torsdagen. Oscar Möller hittade inte alls rätt med tekniken och gör det ofta för svårt med för många moment med bollen. Möller behöver gå mer rakt på mål.

Mattias Mete var inte många minuter på planen förrän han kvitterade. Fyra allsvenska mål under säsongen på den korta speltiden är förstås bra, men det gäller att visa även i U21-matcherna att man förtjänar en plats i Allsvenskan.

Elfsborg ligger i förarsätet i kampen om guldet på söndag och de har all press på sig. En formsak ska det vara enligt dem. Det skulle det också ha varit i sommarens omstart med en Anders Svensson som imponerat i EM. Men då vet vi ju alla hur det gick! Självklart är det inte svårt att tända till inför den här uppgiften. Kunnandet finns helt klart för att störa boråslaget, men då gäller det förstås att ta jobbet på ett helt annat sätt än mot Sundsvall.

Tveka inte utan följ med bussresan till epilogen och tacka av vår tränare Andreas Thomsson på ett värdigt sätt. Läs mer om bussresan här

Matchfakta

Åtvidabergs FF – GIF Sundsvall står 2–2 (1–0)

1–0 (34) Viktor Prodell (Kristian Bergström)

1–1 (81) Roger Risholt

1–2 (83) Emil Forsberg

2–2 (88) Mattias mete (Martin Christensen)  

Varningar ÅFF: Erik Moberg (2:a), Tom Pettersson (4:e)

Domare: Johan Hamlin, Bro.

Publik: 2 567

Övrig statistik

Avslut totalt 10 – 17

Avslut på mål 5 – 10

Skott i målställningen 0 – 2

Hörnor 4 – 5

Frisparkar 8 – 10

Bollinnehav 56 – 44

Offside 1 – 1

Varningar 2 – 2

Laget

Henrik Gustavsson –

Anton Tinnerholm (ut 84), Daniel Hallingström, Alberis da Silva (ut 6), Jesper Arvidsson –

Imad Zatara (ut 25), Tobias Nilsson, Tom Pettersson, Kristian Bergström –

Viktor Prodell, Oscar Möller.

Inbytta ersättare: Erik Moberg (in 6 MB), Martin Christensen (in 25 HM), Mattias Mete (in 84).

Ersättare: Gustav Jansson, Andreas Johansson, Amir Suljic, Emmanuel Dogbe.