Årskrönika 2013 – Dags för nästa steg!

Del VII – Sammanfattning

Vi kan konstatera att vi har tagit ytterligare ett kliv framåt efter den här säsongen. Prioritet nummer ett var att täta till bättre i defensiven, vilket lyckades med elva färre insläppta mål. Vi lyckades inte förbättra vår åttondeplats men tog tre poäng fler.

Peter Swärdh ville inventera spelartruppen ordentligt och blandade friskt i träningsspelet. Detta var en naturlig del för att han skulle få en så god överblick av spelartruppen som möjligt, men dessvärre fortsatte laborerandet även när allvaret började i Svenska Cupen.

Svag start

Efter kanongenrepet borta mot Elfsborg kom vi av oss under cupspelet och tog bara fem poäng på de sex första matcherna i Allsvenskan (3–6 i målskillnad). Vi släppte in för enkla mål och var själva svaga i målskyttet. Vi borde under perioden fått med oss en pinne i Gävle (men föll med 0–1), hemma mot Malmö var vi länge med men avslutade uselt (1–3). 1–0-segern hemma mot AIK var väldigt viktig. Vi borde sedan ha avgjort redan i första halvlek i Halmstad. Borta mot Kalmar var 0–0 bra med tanke på den felaktiga utvisningen av Andras Dahlén. Hemma mot Göteborg ägde vi matchen men åkte ändå på en neslig förlust med 1–2.

Trots att vi inte var i fas under denna period borde vi åtminstone ha tagit fyra poäng till (en pinne mot Gefle samt tre mot Halmstad och en mot Göteborg).

Anledningen till bristerna stod att finna i den bristfällande kontinuiteten i laget. I början av säsongen tvingades vi ändra om en del i backlinjen. Andreas Dahlén var ny och hade inte fått möjligheten att spela ihop med samma försvarslinje. Erik Moberg var också tillbaka efter en lång skada och nådde inte heller sin fulla potential. På innermittfältet var Mohammed Abubakari skadad och Daniel Sjölund var ännu inte i form. På högermittfält hade inte någon spelare fått kontinuitet. På topp var Viktor Prodell given, men han var mållös under de sex första matcherna. Prodell hade inte fått chansen att spela ihop sig med någon parhäst och det var först när Imad Zatara flyttades upp på topp mot AIK som anfallsparet började utkristalliseras, men det dröjde förstås ett tag innan de hittade varandra.

Bäst i Allsvenskan

Sedan skedde en stor scenförändring. Vi var faktiskt formstarkast i hela Allsvenskan med sju segrar på nio matcher med målskillnaden 18–7! De enda förlusterna var borta mot Norrköping (1–2) och borta mot Helsingborg (0–3). Mot suveräna serieledaren HIF var vi aldrig med i matchen, men i Norrköping borde vi ha avgjort redan i första halvlek. Vi tog övertygande segrar hemma mot Djurgården (5–1) och Mjällby (3–0). Vi avslutade vårsäsongen med fyra raka segrar; Häcken borta 2–0, Syrianska h 1–0, Brommapojkarna h 4–1 och Elfsborg b 1–0. Höjdpunkterna var förstås att vi äntligen vann på Rambergsvallen och triumfen mot mästarna på omöjliga Borås Arena.

Under perioden tog Henrik Gustavsson fram sina bästa kvaliteter. Erik Moberg kom tillbaka i stort slag och utvecklade ett mycket starkt mittlås tillsammans med Daniel Hallingström. På kanterna började också Anton Tinnerholm och Andreas Dahlén att hitta rätt.

På innermittfältet utvecklades också Mohammed Abubakari och Daniel Sjölund till ett av allsvenskans absolut främsta mittfältsduo som vi hoppats på. Martin Christensen växte på högerkanten och Kristian Bergström visade åter sin höga kapacitet. Längst fram producerade Viktor Prodell och Imad Zatara riktigt bra (11 mål tillsammans). John Owoeri kom också in på topp och gjorde det bra till en början. Tom Pettersson gjorde det också bra på innermittfältet då han vikarierade när Mommo var borta några matcher och Emmanuel Dogbe visade sig stå pall bra bort mot Elfsborg.

Daniel Sjölunds mål på Borås Arena
kan man se hur många gånger som helst!

Just bortamatchen mot Elfsborg var en av årets absoluta höjdpunkter. Vi uppträdde mycket disciplinerat och tillät inte hemmalaget få till något spel. Vi borde ha ökat vår ledning till 2–0 eller 3–0 innan Elfsborg ens hade ett skott på mål. Trots att våra defensiva positioner prioriterades hade vi både fina långa anfall, och sylvassa omställningar. Elfsborg hade inte ett enda skott på mål under de första 56 första minuterna och det var första i slutet av matchen som de fick tryck mot vårt mål.

Efter matchen låg vi på sjätte plats med 26 inspelade poäng. Vi hade rejält häng på guldet (tre poäng) och givetvis trodde vi på fortsatt toppkänning.

Ny tung svacka

Vi klarade dock inte av att hänga på toppstriden. Efter bara tre poäng på sju matcher (4–13 i målskillnad) sjönk vi på nästan samma sätt i tabellen som 2012.

Vi tog inte en enda seger under denna period, utan fick nöja oss med tre kryssmatcher, alla på Kopparvallen efter: 1–1 mot Elfsborg och Gefle samt 0–0 mot Kalmar. Att vi inte räckte till i toppmötet bort mot blivande mästarna Malmö var en sak, men att vi tappade allt i andra halvlek och föll med hela 0–4 var förstås riktigt illa. Vi hade sedan tre raka hemmamatcher, som vi trodde skulle ge oss full pott, men vi lyckades bara ta två poäng. Vi hade greppet mot Elfsborg men tappade i andra halvlek. Vi satte inte tillräcklig fart mot Gefle och kunde kvittera först i slutskedet på matchen. Årets bottennapp på Kopparvallen var ändå inte nått för det kom i matchen mot Halmstad. Trots stor dominans föll vi med 0–1, efter att vi omsatte det rekordstora bollinnehavet (67–33) i för få målchanser, på grund av ett nonchalant och icke resolut spel. Bortamatchen mot AIK var ett lyft offensivt sett, men efter slarv i försvarsspelet föll vi ändå med 2–3. Vi dominerade stort hemma mot Kalmar men var för uddlösa framåt och borta mot Göteborg gjorde vi en riktigt blek insats (0–3).

Bortamatcherna under den svaga perioden var tuffa, men mot AIK borde vi åtminstone ha klarat en pinne. Den stora besvikelsen var dock det klena facitet på Kopparvallen med tre poäng på fyra matcher. Vi borde verkligen ha klarat av att vinna mot Gefle och Halmstad i varje fall.

Henrik Gustavsson fick mycket sämre hjälp av utespelarna under sensommaren och han kunde själv också ha motat något mer mål. Gustav Jansson fick inte heller mycket hjälp i Göteborg. Trots att försvarslinjen var intakt i de fyra första av dessa matcher så uppträdde vi inte stabilt. Erik Moberg som närmade sig landslagsklass dessförinnan tappade plötsligt formen och vi begick åter många simpla misstag precis som i början på säsongen.

Mittfältet var också i stort sett intakt under dessa sju matcher, men Daniel Sjölund var inte längre lika vass och lite för omständlig i sitt passningsspel liksom Mohammed Abubakari som kom ur balans och drog på sig en massa varningar. Kristian Bergström stod inte heller att känna igen.

På topp lämnade allsvenskans effektivaste målgörare i Viktor Prodell och det är klart att det var kännbart för oss. John Owoeri och nye Ricardo Santos blev inte alls det anfallsparet som vi hoppades på. 

Trots kräftgången hade vi åtta poäng ned till kval- och nedflyttningsplats som minsta avstånd (sett efter hela omgångar), vilket var stor skillnad mot året innan då vi faktiskt bara hade tre poäng tillgodo inför hemmamötet med Djurgården i omgång 24.

Höga toppar och djupa dalar avslutade säsongen

Precis som 2012 års säsong avslutade vi någorlunda med 11 poäng på 8 matcher med målskillnaden 12–11. Insatserna var dock ojämna. Vi svarade för tre riktigt bra matcher; Öster hemma 4–0, Mjällby borta 1–0 och årets främsta i 3–0-segern hemma mot Helsingborg. I alla tre matcherna dominerade vi kraftigt och skapade många målchanser. I matchen mot HIF, som fortfarande hade guldchansen kvar, spelade vi lika disciplinerat som i Borås, men var ännu bättre offensivt där vårt spelförande och vägvinnande spel satt till punkt och pricka.

Helsingborgsmatchen var ett stort glädjeämne under slutspurten

Tyvärr innehöll avslutningen också riktiga bottennapp som den pinsamma förlusten borta mot Syrianska (1–4). Vi uppträdde också mycket blekt borta mot Djurgården (0–2) och med domarens hjälp tappade vi allt hemma mot Norrköping (1–3). Den mållösa matchen mot Brommapojkarna var inte heller någon höjdpunkt, men avslutningen mot Häcken var desto mer underhållande (2–2). Att vi tappade ledningen i slutet hade ju ingen betydelse eftersom vi ändå klarade åttondeplatsen.

Under den avslutande delen av Allsvenskan kan man säga att den goda perioden från sommaren och den dåliga därefter blandades friskt. Det var svårt att sätta fingret på varför det blev så, men vi var ett mittenlag som inte hade kniven på strupen i bottenstriden och inte heller hade häng på en europaplats. De sista procenten dom behövs för att prestera max fanns inte där hela tiden. Helsingborg var dock inspirerande att möta men tydligen inte Syrianska. Vi drabbades också av sju avstängningar under perioden. Karaktärspelaren Daniel Sjölund var också sjuk hemma mot Norrköping. Om han varit frisk hade motivationen säkert varit på topp i hemmaderbyt och då hade vi säkert tagit tag i matchen på ett helt annat sätt i andra halvlek.

Bäst efter uppehåll

En annan intressant iakttagelse under säsongen var att vi var så starka direkt efter ett uppehåll. Under säsongen hade vi totalt fyra längre uppehåll, två sommaruppehåll och två VM-kvaluppehåll under hösten. Med vila och gott om tid att förbereda oss för nästa uppgift vann vi tre matcher och spelade ett kryss med målskillnaden 10–1 efter: 2–0 borta mot Häcken, 1–1 hemma mot Elfsborg, 4–0 hemma mot Öster och 3–0 hemma mot Helsingborg.

Det blev ingen förväntad topplacering

Jag hoppades och trodde på en topplacering innan säsongen och kände att jag hade fog för min starka tro, men för att vi skulle lyckas hålla kontakten med täten var vi dock för ojämna totalt sett. För att kunna nå toppen kan man inte hamna i så långa poängsvackor. Trots den svaga starten lyckades vi ändå nästan jaga ifatt, men det är klart om vi fått med oss några fler poäng i början på säsongen så hade vi nått förstaplatsen vid sommaren. Pressen hade givetvis ökat men motivationen att prestera även under tyngre perioder hade förstås blivit starkare.

Vi tog 40 poäng men vi borde ha tagit 14 poäng till (en pinne borta mot Gefle, tre borta mot Halmstad, en hemma mot Göteborg, tre borta mot Norrköping, tre hemma mot Gefle, tre hemma mot Halmstad, en borta mot AIK och en hemma mot Norrköping).

Vi hade i så fall slutat på tredje plats och med större motivation i fler matcher kunde vi ha tagit ännu fler poäng (speciellt borta mot Syrianska) och därmed även utmanat om guldet.

Poängfördelningen mot de olika lagen i Allsvenskan

Till skillnad från 2012 tog vi något färre poäng mot laget på den undre halvan, 25 denna säsong mot 28 året innan. Däremot tog fler poäng mot lagen på den övre halvan, 15 denna säsong mot 9 från föregående år. Vi nollade mot fyra lag i 2012 (Häcken, Malmö, Helsingborg och Göteborg) och tre denna säsong (Malmö, Göteborg och Norrköping). 2012 tog vi full pott mot ett lag (Gefle) och denna säsong tog vi sex poäng av Mjällby och Öster.

Pl			hemma	borta	Tot	Po
1		Malmö FF	1-3	0-4	1-7	0
2		AIK	1-0	2-3	3-3	3
3		IFK Göteborg	1-2	0-3	1-5	0
4		Kalmar FF	0-0	0-0	0-0	2
5		Helsingborgs IF	3-0	0-3	3-3	3
6		IF Elfsborg	1-1	1-0	2-1	4
7		Djurgårdens IF	5-1	0-2	5-3	3
8		Åtvidabergs FF	-	-	-	-
9		IFK Norrköping	1-3	1-2	2-5	0
10		BK Häcken	2-2	2-0	4-2	4
11		Mjällby AIF	3-0	1-0	4-0	6
12		Gefle IF	1-1	0-1	1-2	1
13		IF Brommapojkarna	4-1	0-0	4-1	4
14		Halmstads BK	0-1	0-0	0-1	1
15		Östers IF	4-0	1-0	5-0	6
16		Syrianska FC	1-0	1-4	2-4	3

Vi har en bit kvar för att rå på topplagen i större utsträckning, men vi är en bit på väg. Elfsborg har stor respekt för oss sedan vi har 8–2 i poäng och 8–3 i mål mot dem de två senaste säsongerna. När vi vann mot dem på Borås Arena så hade de inte förlorat på 25 raka hemmamatcher i Allsvenskan.

AIK har vi besegrat på Kopparvallen de tre senaste åren med den sammanlagda målskillnaden 6–0 (inklusive cupsegern 2011). På bortaplan har vi dock ännu inte lyckats ta poäng mot dem, även om vi var mycket nära denna säsong, vilket bevisar att det går.

Efter fem raka förluster mot Helsingborg tog vi äntligen en trepoängare mot skånelaget och det blev till och med en övertygande seger med 3–0. Därmed torde den största respekten vara borta och det är nu dags att bryta trenden även på Olympia.

2010 tog vi vår första seger i Allsvenskan sedan 1982 när IFK Göteborg besegrades på Kopparvallen (2–1), men sedan har vi kammat noll mot kamraterna. Vi har dock varit spelförande på Kopparvallen men inte haft marginalerna med oss. På Gamla Ullevi har vi dock vikit ned oss för lätt. Kommande säsong hoppas vi på framgång både hemma och borta mot blåvitt.

Malmö är det enda topplaget som vi inte har besegrat i Allsvenskan det här decenniet. Vi tog dock en stark poäng hemma mot dem 2010 (som dessvärre blev betydelselös) och var väldigt nära en pinne på Swedbank Stadion 2012, men tappade till 1–2 i den 93:e minuten. Denna säsong noterade vi svaga 1–7 sammanlagt mot MFF. Vi var i varje fall med i båda matcherna under en dryg halvlek, men det var bara att erkänna att Malmö var bättre än väntat denna säsong och vann guldet välförtjänt. Därbakom var det dock inget lag som övertygade, även om AIK stod för en stark höst och Göteborgs fysiska spel med några spetsspelare gav många poäng. Den största överraskningen var annars Kalmars fjärdeplats, med ett spelarmaterial som vi mer än väl kunde matcha. Vi har alltså alla möjligheter att slå oss in i toppen.

Hemmaplan

Hemmafacit var snarlikt gentemot fjolåret, med samma fördelning i vunna matcher, kryss och förluster. Därmed tog vi förstås lika många poäng som förra året – 25 stycken. Trots att vi gjorde betydligt färre mål totalt sett gjorde vi ett mål mer än 2012 på Kopparvallen och släppte in ett färre. Målskillnaden var 28–15.

Fem storsegrar bidrog till den fina målskillnaden: 5–1 mot Djurgården, Öster 4–0, Brommapojkarna 4–1, Mjällby 3–0 och Helsingborg 3–0. Trepoängaren mot Öster var för övrigt vår hundrade hemmaseger i Allsvenskan. Nu har vi totalt tagit 101 segrar på Kopparvallen i Allsvenskan.

I Allsvenskan har de två senaste hemmasäsongerna bara överträffats en gång sedan 1974. 1979 tog vi något fler poäng per match, 1,69 mot 1,67 denna säsong. Inte sedan 1974 har vi heller gjort lika många mål på hemmaplan. Endast vid tre tidigare allsvenska säsonger har vi släppt in så få mål per match på Kopparvallen. 1979 – 10 mål (0,77/match), 1972 – 10 mål (0,91) och 1971 – 9 mål (0,82). Denna säsong släppte vi in exakt ett mål per hemmamatch, vilket alltså var betydligt bättre än guldåret 1973 – 17 mål (1,31 mål/match).

Precis som förra året gjorde toppduon färre hemmamål än oss. Malmö och AIK stannade på 26 mål på Swedbank Stadion respektive Friends Arena. De som gjorde fler hemmamål var: Helsingborg (36) samt Göteborg och Mjällby (31).

Topptrion släppte in färre hemmamål än oss: Göteborg (11), Malmö (13) och AIK (11). Gefle släppte också in färre hemmamål, 12 stycken.

Svenska mästaren Malmö hade alltså samma målskillnad som oss (+13)

Bortaplan

Vi tog tre poäng fler på bortaplan än 2012 och 15 totalt. Vi förlorade en match mer, man vann två fler och noterades för tre färre kryss. Till skillnad från hemmaspelet var det stor skillnad på antal gjorda och insläppta mål på bortaplan jämfört med 2012. Vi släppte in tio mål färre på bortaplan men gjorde också tolv mål färre. Målskillnaden var 9–22.

Sedan 1975 har vi bara tagit fler bortapoäng per match en allsvensk säsong, 1980 tog vi 14 poäng på 13 bortamatcher, vilket innebär 1,08 pinnar per match mot exakt 1,00 poäng per bortamatch i år.

Tillsammans med Syrianska gjorde vi minst bortamål. Vi släppte dock bara in ett bortamål mer än serietvåan AIK. Totalt var det sex lag som släppte in färre bortamål än oss, toppkvartetten Malmö, AIK, Göteborg och Kalmar samt Elfsborg och Norrköping.

Kalmar var det enda laget som var inblandat i mindre mål totalt sett på bortaplan (26) stycken mot våra 31 mål.

Klar förbättring på naturgräs

Stor glädje efter  Anton Tinnerholms
mål på Myresjöhus Arenas naturgräs

2012 förlorade vi inte en enda match på bortakonstgräs i Allsvenskan, men denna säsong tog vi bara en seger borta på konstgräs (Elfsborg 1–0) och tog fyra poäng totalt på sex konstgräsmatcher utanför Kopparvallen (efter ytterligare en pinne mot BP). På naturgräs tog vi bara två poäng 2012 men denna säsong tog vi elva pinnar på naturgräs. Anmärkningsvärt var att vi kammade noll mot de lag som länge låg topp fyra med målskillnaden 2–13 (Malmö 0–4, AIK 2–3, Göteborg 0–3 och Helsingborg 0–3), medan vi noterade 4–0 sammanlagt på de övriga fem naturgräsmatcherna (Kalmar 0–0, Häcken 2–0, Mjällby 1–0, Halmstad 0–0 och Öster 1–0).

Att vi skulle ta fler poäng på naturgräs var en av målsättningarna innan säsongen, men att det skulle ske med avkall på bortakonstgräs var verkligen inte meningen. Med karaktärspelare som Mohammed Abubakari och Daniel Sjölund på innermittfältet förstod vi att vi skulle bli mycket starkare på naturgräs. Men varför tog vi så få poäng på bortakonstgräs? Ja, det känns svårare att svara på, men kanske var det en liten underskattning eftersom vi normalt är väldigt bra på konstgräs. Mot Norrköping spelade vi länge bra fotboll, men mot Gefle, Djurgården och Syrianska gjorde vi bleka insatser.

Vårsäsongen

Vi gjorde en stark vårsäsong 2012 men än ännu bättre denna säsong. Vi tog till och med en poäng mer än i Superettan efter 15 matcher 2011. Jämfört med 2012 tog vi två poäng fler efter att vi vann en match mer och kryssade en gång mindre. Vi tog totalt 26 poäng och noterade målskillnaden 21–13.

Vi gjorde 11 mål färre än 2012 efter 15 matcher. Å andra sidan släppte vi in 10 mål färre. Faktum är att vi inte släppt in så få mål (13 stycken) under någon vårsäsong i Superettan. 1995 släppte vi in 11 mål efter 15 matcher i division II, men sedan dess släppte vi in 16 mål som minst.

2009 tog vi 29 poäng efter vårsäsongen men i Allsvenskan får vi gå tillbaka till det senaste guldåret för färre insläppta mål efter 15 matcher. Under 1973 gjorde vi en fantastisk vårsäsong, vann de nio första matcherna och var obesegrat med 37 poäng (omräknat till tre poäng för seger) efter 15 matcher med målskillnaden 33–11. Endast ytterligare två säsonger i Allsvenskan har vi släppt in färre mål efter 15 matcher i Allsvenskan; 1971 – 11 mål och 1972 – 12 mål.

Vi var bara tre poäng från serieledande IFK Göteborg efter 15 omgångar (Helsingborg hade en hängmatch som spelades efter omgång 16). Endast Helsingborg (11) samt Göteborg och Kalmar (12) släppte in färre mål än oss under vårsäsongen.

Höstsäsongen

Precis som 2012 blev inte höstsäsongen alls lika framgångsrik som vårsäsongen. Denna säsong tog vi tolv poäng färre än under våren. Vi knep även två poäng färre än under den allsvenska hösten 2010. Vi inkasserade en poäng mer under hösten än i fjol, men dessförinnan får vi gå tillbaka till Superettan 2000 för att finna en sämre höstsäsong, då vi bara tog 11 poäng. Vi tog 14 poäng under hösten och noterade målskillnaden 16–24.

Bara Syrianska (5 poäng) gjorde en sämre höstsäsong än oss. Öster och Syrianska (14) gjorde färre höstmål än oss. Syrianska (35) och Helsingborg (30) släppte in fler höstmål än oss.

Vi har utvecklats ett fantastiskt spel

Efter 2010 års fasansfulla säsong skrev jag så här om framtiden och Kopparvallen.

”Genom att, under en lång tid, träna på det underlag som sedan ska gälla för alla hemmamatcher kan man också i högre utsträckning dra nytta av spelplanens egenskaper. Detta medför också att spelsystem och olika taktiska dispositioner kan nötas in. På så sätt har Elfsborg kunna bygga upp ett sevärt och effektivt passningsspel. Det ska vi också kunna göra om vi bara tror på det.”

Säkert fanns det de som skrattade lite. Vi hade åkt ur Allsvenskan men skulle ändå kunna bli lika bra som Elfsborg. Jag skrev också många gånger under 2011 att det spel som vi presterade under långa stunder i Superettan skulle räcka för att besegra även de bästa i Allsvenskan, men att vi inte skulle göra fyra eller fem mål som i Superettan.

Jag hade dock fel. 2012 vann med 6–1 mot Gefle och med makalösa 5–1 mot suveräna serieledaren och blivande guldlaget Elfsborg. Denna säsong tog vi också som bekant flera stora segrar, bland annat med 5–1 över Djurgården.

Gladfotbollen från 1970-talet är verkligen tillbaka och vi kan verkligen konstatera att vi har utvecklat ett fantastiskt hemmaspel på konstgräset som ett spelförande lag där vi nyttjar spelplanens ytor på bästa sätt genom spelvändningar och djupledsspel. Med hög press och ett kompakt lag därbakom är vi också en mardröm att möta. Vi har fått stor respekt från både motståndarlagen och motståndarsupportrarna, men vi har fortfarande en hel del att förbättra för att nå den höga nivån vi besitter oftare.

Målen

Nu tittar vi närmare på hur målen har fallit. Vi gjorde 37 mål vilket var 11 färre än under fjolåret. Under de senaste åren har målfacitet sett ut så här: 2010 – 32, 2011 – 58 och 2012 – 48.

Gjorda mål

Målen har delats in efter fasta situationer och spelmål.

Fasta situationer

Endast ett mål gjordes efter hörna: Mohammed Abubakari (Syrianska b, 1-1), efter att Martin Christensen spelat tillbaka returen från Kristian Bergströms högerhörna.

Fem mål föll efter frispark: Kristian Bergström (Malmö h, 1-1), Imad Zatara, (AIK h, 1-0), Imad Zatara (Djurgården h, 1-0), Imad Zatara (Mjällby b, 1-0), Daniel Sjölund (Helsingborg h, 3-0).

Två frisparkar gick direkt i mål: Kristian Bergström mot Malmö och Imad Zatara mot Djurgården.

Kristian Bergström lyfte in frisparken som Martin Christensen lade fram till Imad Zatara.

Kristian Bergström lyfte också in frisparken som Imad Zatra nickade in mot Mjällby.

Kristian Bergström slog en markpassning till Daniel Sjölunds mål mot Helsingborg.

Tre frisparkar slogs från höger och två från vänster.

Fyra mål prickades in på straffspark: Viktor Prodell (Syrianska h, 1-0) efter att John Owoeri blivit fälld, Daniel Sjölund (Gefle h, 1-1) efter att Petrit Zhubi blivit fälld, Daniel Sjölund (Öster h, 4-0) efter att Ricardo Santos blivit fälld, Daniel Sjölund (Helsingborg h, 2-0), efter hands då John Owoeri sköt mot mål. Vi fick ytterligare en straff hemma mot Öster efter att Ricardo Santos fällts en andra gång, men den sköt Henrik Gustavsson utanför.

Två mål föll efter inkast: John Owoeri (Elfsborg h, 1–0). Andreas Dahlén kastade, fick tillbaka bollen av Kristian Bergström och skickade in bollen till Ricardo Santos som nickade fram till John Owoeri som gjorde mål. Imad Zatara (Öster h, 1–0). Kristian Bergström kastade till Daniel Sjölund, som avancerade in i banan och spelade i sidled till Imad Zatara som sköt in bollen.

12 av de 37 målen tillkom efter fasta situationer (32 %), vilket var en minskning från 17 mål (35 %) 2012. 2011 noterades vi för 28 % på fasta situationer och i Allsvenskan 2010 för hela 50 %.

Gjorda spelmål

Vi gjorde 25 spelmål.

13 mål tillkom efter snabba omställningar från längre ned i banan:

Oscar Möller (Göteborg h, 1-2), Imad Zatara (Djurgården h, 4-0), Anton Tinnerholm (Öster b, 1-0), Imad Zatara (Mjällby h, 2-0), Imad Zatara (Mjällby h, 3-0), John Owoeri (BP h, 3-0), Petrit Zhubi (BP h, 4-0), Imad Zatara (AIK b, 1-1), Ricardo Santos (AIK b, 2-2), Kristian Bergström (Öster h, 2-0), Kristian Bergström (Helsingborg h, 1-0), Kristian Bergström (Häcken h, 1-0), John Owoeri (Häcken h, 2-1).  

Alla dessa 13 mål var vackert utförda, speciellt målet mot Helsingborg som är lämpligt som skolexempel, från Erik Mobergs brytning var anfallet perfekt genomfört av Kristian Bergström, Martin Christensen, John Owoeri, Anton Tinnerholm och Kristian Bergström igen som målgörare. Totalt uppkom 4 mål från vänster, 3 kom från central position och 7 från höger.

Precis som 2012 var omställningsmål på högerkanten vanligare på hösten, bara ett omställningsmål på hösten kom från vänsterkanten, liksom 2012.

5 mål skedde efter bollbryt högt upp i banan: Viktor Prodell (Djurgården h, 2-0), Kristian Bergström (Norrköping b, 1-1), Viktor Prodell (BP h, 2-0), Imad Zatara (Öster h, 3-0), Oscar Möller (Norrköping h, 1-0).

Daniel Sjölund vann bollen mot Djurgården och Öster. Mohammed Abubakari snodde åt sig bollen mot Norrköping både i borta och hemma. John Owoeri vann bollen mot BP. Tre gånger har bollen vunnits ur central position, en gång till höger och en gång till vänster.

7 av spelmålen gjordes efter mer etablerat spel:

Tom Pettersson (Djurgården h, 3-0), Viktor Prodell (Djurgården h, 5-0), Viktor Prodell (Mjällby h, 1-0), Daniel Sjölund (Häcken b, 1-0), Viktor Prodell (Häcken b, 2-0), Viktor Prodell (BP h, 1-0), Daniel Sjölund (Elfsborg b, 1-0).

fyra av målen har utvecklades starkast från vänster, två från central position och ett från höger. Anmärkningsvärt var att samtliga mål efter etablerat spel kom under vårsäsongen.

Totalt sett uppkom spelmålen från; höger: 9, centralt 7, vänster 9. Siffrorna för 2012 var: 10 – 13 – 8, vilket innebar att mål från centralt håll minskade något.

I Allsvenskan 2010 gjorde vi inte ett enda returmål. På den punkten blev det bättre 2011 med sex returmål. 2012 gjorde vi fyra returmål, men denna säsong blev det bara ett returmål: Oscar Möller (Norrköping h, 1–0).

Vi gjorde sju mål efter långskott. Kristian Bergström klippte in 1–1 hemma mot Malmö direkt på frispark. Hemma mot Djurgården gjorde vi de fyra första målen på långskott. Imad Zatara satte 1–0 direkt på frispark. Efter ett mycket vackert, högt-bryt-anfall prickade Viktor Prodell in 2–0. Tom Pettersson vräkte in 3–0 på volley och Imad Zatara stänkte dit 4–0. Daniel Sjölund tryckte in 3–0 hemma mot Helsingborg efter Kristian Bergströms frispark. Utanför straffområdet prickade Kristian Bergström in 1–0 hemma mot Häcken.

Precis som 2012 gjorde vi sju mål på nick.

Typ av spelmål	2013	2012	2011	2010
Omställningar	13	16	14	8
Högt bollbryt	5	5	6	3
Etablerat spel	7	10	22	4
Summa	25	31	42	15

Vi har legat ganska konstant med omställningsmålen de senaste tre åren, men mål efter etablerat spel har minskat. I Superettan 2011 gjorde vi betydligt fler mål efter etablerat spel, då vi var väldigt spelförande.

Insläppta mål

Vi släppte in 37 mål. De fyra topplagen (Malmö, AIK, Göteborg och Kalmar) samt sexan Elfsborg var de enda lagen som släppte in färre mål än oss.

Fasta situationer

Fyra mål släppte vi in efter hörna: Norrköping b, 0–1 – hörna från vänster; Norrköping b, 1-2 – från vänster, IFK höll i bollen innan lyftning centralt; Göteborg b, 0-1 – från vänster, Norrköping h, 1-2 – från höger. Tre av målen kom efter vänsterhörnor och en efter högerhörna. Tre av hörnmålen släppte vi alltså in i derbymatcherna.  

Vi släppte glädjande nog inte in något mål efter frispark.

Vi fick tre dömda straffsparkar mot oss, Henrik Gustavsson räddade straffarna hemma mot Elfsborg (Mohamed Bangura) och hemma mot Häcken (Moestafa El Kabir) men släppte in straffen hemma mot Norrköping. Anmärkningsvärt nog fick vi alltså bara straffar emot oss på hemmaplan.

Vi släppte in tre mål efter inkast: Helsingborg b, 0-2 – från höger; Göteborg b, 0-2 – från höger; Syrianska b, 1-4 – från höger. Samtliga inkast var alltså från höger.

Typ av fasta situationer	2013	2012	2011	2010
Hörnor	1-4	5-6	7-5	7-5
Frisparkar	5-0	8-1	4-0	6-3
Straffar	4-1	2-2	5-2	2-1
Inkast	2-3	2-2	0-1	1-4
Summa	12-8	17-11	16-8	16-13

Som synes har vi en tradition av att göra fler mål på fasta situationer än motståndarna, men vi förlorade hörnstatistiken efter att vi bara gjorde ett mål efter hörna, och det kom i näst sista omgången. Gällande frisparksstatistiken har vi haft ett klart övertag de senaste åren.

Insläppta spelmål

Vi släppte in 29 spelmål.

Typ av spelmål	2013	2012	2011	2010
Omställningar	9	26	11	20
Högt bollbryt	8	1	-	-
Etablerat spel	12	10	12	18
Summa	29	37	23	38

Visst är det lite av en bedömningssak om ett mål uppkommer efter etablerat spel, omställning eller högt bryt, men siffrorna är ändå så pass klara och efter genomgången av alla matcher drar vi oss till minnes att vi tappat för många bollar på egen planhalva, vilka resulterat i åtta baklängesmål. Däremot har vi släppt in färre omställningsmål från motståndarnas planhalva, vilket är glädjande. Vi släppte bara in 4 omställningsmål eller efter högt bryt under våren men 13 under hösten.

Det visade på ett bättre försvarsspel med färre misstag över hela banan under våren, frånsett de första matcherna, vilket också endast tre mål efter fasta situationer under våren visade.

I Allsvenskan 2010 släppte vi in 8 långskott, varav flera under våren. Under 2011 släppte vi bara in 2 skott från lägre håll och 2012 – 5 långskott. Denna säsong släppte vi bara in fyra långskott: Helsingborg b 0-1, Malmö b 0-2, Elfsborg h, 1-1 och Halmstad h 0-1. Vi släppte alltså in tre av dessa mål under höstsäsongen. De tre första målen avlossades från höger innerposition, medan det sista kom från vänster.

Vid förra säsongen i Allsvenskan (2010) uppkom en klar majoritet av spelmålen från motståndarnas vänstersida, 2011 var fördelningen mer jämn. 2012 var fördelningen: 9 mål från vänster, 15 centralt och 13 från höger. Denna säsong var fördelningen: 14 mål från vänster, 6 centralt och 9 från höger. Fördelningen var jämn under våren, men under hösten släppte vi in klart flest mål med uppkomst från motståndarnas vänstra sida (9 stycken).

När föll målen i matcherna?

2011 gjorde vi 7 mål sista fem minuterna (matchminut 86 och framåt) av matcherna. Under samma period släppte vi in 3 mål. 2012 gjorde vi hela 9 mål de sista 5 minuterna och släppte in 3. Denna säsong var fördelningen 4–4. Den enda poängen vi vann genom ett sent mål var hemma mot Gefle 1–1. Däremot tappade vi en poäng borta mot AIK (2–3) och två poäng hemma mot Häcken (1–2). Anmärkningsvärt var att vi gjorde klart flest mål den första kvarten på andra halvlek (11 stycken) och samtidigt också släppte in klart flest mål under denna kvart (13 stycken). Vi gjorde 24 mål i andra halvlek och 13 i den första. Vi släppte in 27 mål i andra halvlek och 10 i första. Mer en dubbelt då många mål föll alltså i den andra halvleken i våra matcher.

Första målet vinner

Vi tog ledningen i 14 matcher. Vi segrade i 11 av dem, spelade 2 kryss (Elfsborg hemma 1–1 och Häcken hemma 2–2) och förlorade en match (hemma mot Norrköping 1–3).

Vi släppte in första målet i 12 matcher, vi förlorade i 11 av dem och spelade ett kryss (hemma mot Gefle 1–1). Vi lyckades alltså inte vända någon match till seger.

4 matcher slutade 0–0.

Effektivitet

2012 hade vi främst effektivitet av samtliga lag i allsvenskan med 16,9 % av avsluten i mål, denna säsong sjönk effektiviteten till 13,3 %. Detta innebar en minskning med 21,3 %. Trots tappet hade tio allsvenska lag sämre effektivitet än oss. Mjällby var effektivast med 19,7 % av avsluten i mål, följt av Helsingborg (16,5 %), Malmö (15,5 %), Göteborg (15,4 %) och Norrköping (14,2 %). Öster var sämst med 9,0 % av avsluten i mål

I Allsvenskan 2010 noterades vi för 12,6 % av avsluten i mål medan vi gjorde mål på 14,9 % av skotten i Superettan 2011.

Totalt avlossade vi 278 avslut. 2012 noterades vi för 285 avslut. 2011 svarade vi för 390 avslut i Superettan och 2010 för 253 i Allsvenskan. AIK hade flest avslut (439) och Mjällby minst (233).

Vi hade alltså bara 7 färre avslut än 2012 (minskning med 2,5 %)., men gjorde 11 färre mål. Förklaringen var alltså vår lägre effektivitet.

Precis som 2012 hade vi en klart högre effektivitet under vårsäsongen, om än inte lika stor skillnad som 2012. Under våren var effektiviteten 14,8 % mot 11,8 % under hösten. 2012 var fördelningen hela 24,8 % under våren och 10,3 % under hösten. Vi hade denna säsong något fler avslut under våren (142) än under hösten (136) och vi gjorde också fler mål under våren (21) än under hösten (16).

Motståndarna hade 305 avslut mot oss. Ifjol hade de 352 avslut mot oss. Avsluten mot vår eget mål var alltså 47 färre än 2012 (minskning med 13,4 %). Motståndarna gjorde mål på 12,1 % av sina avslut mot oss. 2012 satte de 13,6 % av sina avslut. Anledningen till de 11 färre insläppta målen var alltså att vi släppte till färre avslut mot oss samt att effektivitetsgraden hos motståndarna sjönk.

När det gäller insläppta mål så släppte vi in betydligt fler mål under hösten (24) än under våren (13). Avsluten mot oss var det ingen större skillnad på, 155 på hösten och 150 under våren, men effektiviteten hos motståndarna var betydligt högre under hösten (15,5 %) än under våren (8,7 %). Även i fjol hade motståndarna en högre effektivitet mot oss under hösten (15,0 %) än under våren (12,4 %).

Vi avlossade 146 skott på Kopparvallen och 132 på bortaplan. Vi gjorde tre gånger så många mål på hemmaplan (28) som på bortaplan (9). Effektivitetsgraden var därmed betydligt högre på Kopparvallen (19,2 %) än på bortaplan (6,8 %). I jämförelse med 2012 hade vi då fler avslut på hemmaplan (160) men färre på bortaplan (125). Vi gjorde ett mål mindre på Kopparvallen 2012 (27) men betydligt fler på bortaplan (21) än i år. Effektivitetsgraden var densamma både på hemma- och bortaplan.

Skillnaden var inte lika stor när det gällde insläppta mål, 15 på Kopparvallen och 22 på bortaplan. Vi hade 148 avslut mot oss på Kopparvallen och 157 på bortaplan. Motståndarnas effektivitetsgrad var 10,1 % på Kopparvallen och 14,0 % när vi spelade på bortaplan. Vi släppte färre avslut mot oss denna säsong än 2012 då facitet på Kopparvallen var 162 stycken och på bortaplan 190 stycken. Effektivitetsgraden hos motståndarna var då 9,9 % på Kopparvallen och 16,8 % när vi spelade på bortaplan.

Bollinnehav

Denna säsong var bollinnehavet jämnt med motståndarna 50–50. Precis som i fjol hade vi bollen mindre än motståndarna under våren (48–52) men mer under hösten (53 – 47).

Hemma på Kopparvallen hade vi ett bollövertag med i genomsnitt 53–47 och på bortaplan ett underläge med 47–53. Bollinnehavet på hemmaplan var större under hösten (57–43) än under våren (49–51). Även på bortaplan hade vi mer boll under hösten (48–52) än under våren (46–54).

Störst bollinnehav av de 90 allsvenska matcherna på 2010-talet hade vi hemma mot Halmstad i år (67–33) men det hjälpte föga då vi snöpligt föll med 0–1. På Kopparvallen hade vi bollövertag i 11 av 15 matcher. På bortaplan hade vi mer boll i 6 av 15 matcher. Störst bollinnehav på bortaplan (55–45) hade vi mot i bortamatcherna mot Öster (1–0) och Norrköping (1–2). Minst bollinnehav hade vi borta mot Kalmar (33–67), men vi klarade ändå 0–0 trots utvisningen på Andreas Dahlén.

Trots större bollinnehav och fler avslut gjorde vi alltså åter en mycket sämre höst men hur kunde det egentligen bli så?

Frågan har ett enkelt svar. Vi hade sämre effektivitet samtidigt som motståndarna hade bättre effektivitet mot oss.

Följdfrågan blir då självklar.

Varför förändrades effektiviteten?

Det blir då genast svårare att finna ett svar. Men jag har varit inne på det tidigare. Vi släppte in för många mål efter enkla misstag, vilket hela åtta mål efter att vi tappat boll på egen planhalva vittnar om. Sex av dessa föll under hösten och även omställningsmål när vi tappade boll på motståndarnas planhalva var betydligt vanligare på hösten (5) än under våren (2).

När vi på sommaren satte hög press från början och vågade satsa framåt så fick vi ofta ledningen i matcherna, Därefter fick vi trygghet. Motståndarna fick ha en hel del boll när de jagade mål, vilket öppnade ytor för oss att öka på ledningen, vilket skedde med ett varierat målskytte. Av de sju matcherna som vi vann under vår bästa period släppte vi bara in två mål och det var först i slutskedet av matcherna som Djurgården och Brommapojkarna tröstmålade.

Under hösten togs vi precis som förgående år åter mer på allvar. Motståndarna backade hem mer på Kopparvallen och vi kom inte upp i den höga nivån för att bryta igenom med tidiga mål i matcherna. Motståndarna inväntade rätt läge och slog till varefter det blev ännu svårare att komma igenom. Det blev lite frustrerat och vi tog svårare avslut. Vi hade också en hel del motflyt med målställningar och domslut. På bortaplan hamnade vi ofta i tidigt underläge och fick jaga mot motståndare som var nöjda med att bevaka ledningen. Omvänt fick de ytor att göra mål på medan vi tvingades ta svårare avslut, eftersom vi inte kunde tränga igenom deras försvar. Vi gjorde inte ett enda mål efter etablerat spel under hösten, vilket ytterligare visade att vi inte hade den rätta tryggheten i spelet och självklart saknades en så god bollhållare som Viktor Prodell för detta ändamål.

Svaga på hörnor

Efter målgenomgången finner vi också några intressanta iakttagelser som vi inte kunde blunda för. Vi gjorde alltså bara ett enda mål efter hörna och det föll i näst sista matchen. Efter frispark däremot har vi haft en förkrossande överlägsen statistik de tre senaste åren (17–1). Hur kan det komma sig? Förutom en frispark som kan skjutas direkt i mål borde det ju vara betydligt enklare att göra mål efter hörna, då vinkeln för målnickaren blir bättre än om bollen kommer bakifrån, som gäller vid de flesta frisparksmålen. Men så har alltså inte varit fallet. En förklaring kan vara att frisparkarna slås från många olika positioner och spelarna som ska ta avslut inne i straffområdet blir mer utspridda och därigenom svårare att markera.

Vid en hörna är den farliga ytan mer begränsad och om man inte har tillräcklig variation bland hörnorna, så blir man för lättläst. Motståndarna vet precis vad de ska göra för att hålla målet fritt. Just detta tror jag har drabbat oss. Kristian Bergström har slagit våra hörnor i många år och det på nästan samma sätt. Med fokus på mycket skruv är träffytan väldigt liten för den perfekta träffen och vi har sett ett antal hörnor resultera i höga ballonger som är enkla att knoppa bort. Men även de perfekta bollarnas väg har förutspåtts och motståndarna har klarat dem.

Servens förklaring är förstås inte hela sanningen, utan de spelare som funnits i boxen har inte varit tillräckligt heta och elaka som ibland behövs. Att vi dessutom bara gjorde ett enda returmål, visar ytterligare att vi inte tog jobbet fullt in i motståndarnas straffområde.

Med vetskapen av att det inte alltid hjälper att ha bollen mycket och ha många avslut. Det gäller att hela tiden vara fokuserad över hela planen och i alla situationer.

Läs mer sammanfattande statistik på officiella sidan

Säsongen i siffror

Del I – poäng och mål

Del II – individuella poängligor

Del III – ännu mer statistik

Fortsättning följer i del VIII – Framtiden 

Årskrönika 2013 – Dags för nästa steg!

Del VI – Spelartruppen

I den sjätte delen av årskrönikan tittar vi närmare på spelartruppen.

Under tre korta perioder hade vi samma startelva i minst två matcher i följd; Omgång 4–5 (Halmstad, borta och Göteborg, hemma), omgång 9–11 (Norrköping b, Mjällby h och Helsingborg b) samt omgång 17–18 (Elfsborg hemma och Gefle hemma). Anmärkningsvärt var att vi inte lyckades speciellt bra trots kontinuitet i dessa sju matcher, som endast gav sex poäng.

Under hösten drabbades vi av avstängningar i större utsträckning, 9 stycken under de 11 sista omgångarna. Dessförinnan hade vi bara 3 avstängningar. Vi hade en del skador och sjukdom i backlinjen samt på mittfältet. Under säsongen bytte vi också forwardspelare, då Viktor Prodell lämnade och Ricardo Santos ersatte. 

Målvakterna

Efter rätt så jämnt skägg 2012 var det spännande att se vem av våra duktiga målvakter som skulle bli förstemålvakt 2013. Henrik Gustavsson drog det längsta strået och svarade för en riktig kanonsäsong. Våra målvakter höll flest allsvenska nollor av samtliga lag i Allsvenskan, 13 stycken.

Henrik Gustavsson har varit vår förstemålvakt sedan 1998 och hade bara missat tio matcher innan en magmuskelskada satte stopp under 2012. Fimpen var dock tillbaka under hösten och kom tillbaka ännu starkare denna säsong, vilken är hans främsta. Tillsammans med Göteborgs John Alvbåge höll 37-åringen nollan i flest allsvenska matcher (12 stycken). Henrik hade en väldigt hög räddningsfrekvens under våren (80 %) och höll nollan 8 gånger under de 15 första matcherna. Hösten blev som bekant tyngre för hela laget och Fimpen missade två allsvenska matcher på grund av en besvärande vad under sensommaren. Henrik nådde totalt en räddningsfrekvens på 72 % att jämföra med 73 % i allsvenskan i fjol, 74 % i Superettan 2011 och 72 % i Allsvenskan 2010. Henrik kom på delad 12:e plats, sett efter räddningsprocent av de målvakter som vaktat målet minst tre matcher. Fimpen är förmodligen Sveriges främste straffräddare och under säsongen i allsvenskan knep han två av tre straffar. Därmed har han räddat varannan straff som gått på mål i elitsammanhang. Fimpen är nu den spelare som spelat fest matcher i alla kategorier för vår klubb, vilket innebär 610 A-lagsmatcher varav 441 i Allsvenskan. Fimpen har spelat 74 matcher i Allsvenskan och det är bara två målvakter (Ulf Blomberg, 179 och Thomas Wernersson, 101) som spelat fler allsvenska matcher för ÅFF.

Gustav Jansson, som kom från Värmbol 2010 debuterade i seriespel 2012 med 15 matcher i Allsvenskan. Denna säsong fick han finna sig i att vakta målet i träningsmatcher och Svenska Cupen, men när Fimpen fick problem med en vad i slutet av augusti klev 27-åringen in och höll nollan hemma mot Kalmar FF. Räddningsfrekvensen stannade dock vid 25 %, eftersom han bara hade ett skott mot sig mot Kalmar och tre på Gamla Ullevi. Göteborg gjorde nämligen mål på samtliga av de tre registrerade skotten på mål. Gurra fick vid dessa tillfällen väldigt dålig hjälp av våra utespelare. Med väldigt begränsad speltid i Allsvenskan var inte Gustav lika vass i U21-laget som tidigare, men han har verifierat sin stora potential tidigare med bra blick för spelet och sin stora räckvidd så väl i luftrummet som med fina räddningar.

Kommentarer om målvakterna

Det kändes mycket tryggt att vi hade två så pass bra målvakter att tillgå under säsongen och det är mycket glädjande att båda fortsätter även den kommande säsongen. Henrik Gustavsson har förstås mest rutin och är fortfarande kvickare och bättre offensivt, men Gustav är bättre i luftrummet och har potential att förbättra alla övriga egenskaper.

Försvaret

Vänsterbacken Jesper Arvidsson (29 startmatcher och 3 mål) lämnade, men Andreas Dahlén tillkom istället. Dessutom var Erik Moberg tillbaka efter att ha fått nästan hela 2012 spolierat av en långtidsskada. En redan stark försvarsuppställning blev därmed ännu starkare.

Backlinjen förändrades en del under säsongen då en del skador och sjukdom störde under våren och på höstkanten drabbade avstängningar oss hårt i omgång 22–27 då en försvarsspelare var avstängd i varje match utom i omgång 23. 

Anton Tinnerholm, Daniel Hallingström, Erik Moberg och Andreas Dahlén utgjorde den vanligaste backlinjen under säsongen. Kvartetten spelade tillsammans under 13 matcher (omgång 6, 9–11, 13, 12, 15–19, 23 och 25).

Daniel Hallingström och Erik Moberg bildade mittlås tillsammans i 17 matcher (omgång: 3, 6–11, 13, 12, 15–19, 23, 25–26).

Daniel Hallingström och Tom Pettersson spelade mittbackar i de två första matcherna.

Erik Moberg & Alberis da Silva utgjorde mittlås i 6 matcher (omgång: 4–5, 24, 28–30). 

Daniel Hallingström & Alberis da Silva utgjorde mittlås i 5 matcher (omgång: 14, 20–22, 27). 

Daniel Hallingström spelade totalt 24 matcher som mittback, Erik Moberg 23, Alberis da Silva 11 och Tom Pettersson 2.

Anton Tinnerholm spelade högerback i 28 startmatcher och Allan Olesen i 2.

Andras Dahlén spelade vänsterback i 26 startmatcher, Allan Olesen 2, Tom Pettersson 1 och Erik Moberg 1.

Summa summarum hade vi sju försvarsspelare av allsvensk klass, varav sex fick gott om speltid. Backbesättningen tunnades ut då Tom Pettersson lånades ut till OH Leuven under hösten, men det fanns spelare därbakom som säkert inte hade gjort bort sig om de fått chansen; Hampus Holmgren, Pontus Nordenberg, George Tanzi och Simon Esséus.  

Anton Tinnerholm utvecklades starkt i Superettan 2011 och tog ytterligare ett stort kliv 2012. Förhoppningarna var högt ställda inför 2013 och 22-åringen höll sin högerbacksplats säkert då konkurrensen från Allan Olesen inte var lika strak som 2012. Kanske hade mer konkurrens behövts för det där riktiga lyftet kom inte, därtill var insatserna för ojämna. Efter en tveksam inledning på säsongen såg det mycket lovande ut under sommaren men under hösten blev det åter några misstag för mycket för att man skulle vara helt nöjd och Anton kom inte heller med lika mycket i offensiven som vi hoppats. Anton var inblandad i sju mål som vi gjorde och prickade in matchens enda mål borta mot Öster. Två assist blev det också. Totalt sett gjorde Anton trots allt en okej säsong och vi har glädjande nog kontrakt med Anton även över säsongen 2014.  

Daniel Hallingström har fått spela in sig på sin favoritposition som mittback under de tre senaste säsongerna och gjort det bra. Vår lagkaptens ledaregenskaper kommer väl till pass från en central position och det märks att vi tappar styrningen när Danne inte kan spela. Daniel var riktigt bra under vår framgångsrika period under sommaren, men hade svårare att hålla ihop styrkorna på hösten. Under säsongen missade 32-åringen sex matcher i Allsvenskan, varav de tre sista. En skada i ljumsk/magtrakten besvärade Danne under hösten och tvingade honom till en operation. Förhoppningsvis går rehabiliteringen enligt planen så att vi får tillbaka vår fältherre till säsongen börjar igen. 494 matcher och 41 mål i ÅFF-tröjan varav 350 seriematcher och 29 seriemål, vittnar om stor rutin och respekt.

Erik Moberg har varit vår främste försvarsspelare över tid sedan han kom till ÅFF 2008, men under hösten 2011 råkade mittbacken ut för en mycket efterhängsen skada som inte ville ge med sig. Det handlade om en skadad sena i sittbenet som spökade och trots ett otal olika behandlingar skedde länge ingen bättring. Under slutet av säsongen 2012 kom dock 27-åringen tillbaka, gjorde några inhopp och spelade från start i epilogen mot Elfsborg. Det var en skön bekräftelse och Erik kom tillbaka starkare än någonsin genom ett mycket resolut och stabilt spel under vår goda period under sommaren. Han kändes då i det närmaste landslagsmässig, men hösten blev betydligt tyngre, med många misstag som inte alls var likt honom. Trots allt var det ett hårt slag i magen att han lämnade oss till förmån för Örebro SK. Att gå som bosmanspelare trodde jag inte om Moberg, speciellt inte med tanke på det tålamod som klubben visade i och med Eriks långa skadeperiod. Totalt blev det 180 matcher och 10 mål i ÅFF-tröjan, varav 125 seriematcher och 6 seriemål.

Andreas Dahlén tog över vänsterbacksplatsen från Jesper Arvidsson, som hade haft den utan någon större konkurrens sedan 2007. Det var inte lätt att axla Jespers mantel. Västgöten var en offensiv fläkt som låg bakom mycket av vår offensiv samtidigt som vår defensiv blev lidande. Med Anderas Dahlén skulle vi täta till defensiven bättre eftersom han inte var lika offensivt lagd. Men blev det så? Ja, Jesper var inblandad på ett eller annat sätt i 18 av de 48 mål vi släppte in 2012, medan Andreas var inblandad i 15 av de 37 mål som vi släppte in 2013. Offensivt låg Jesper på ett eller annat sätt bakom 14 av de mål vi gjorde 2012, medan Andreas låg bakom 2 mål som vi gjorde. Efter många misstag i början på säsongen gjorde 31-åringen en klart bättre höst, vilket visar att han är på rätt spår. Med ytterligare ett år att spela ihop sig med övriga spelare ska han kunna bli tryggare och våga stöta fram på motståndarna i rätt ögonblick.

Alberis da Silva fick stå tillbaka under säsongen då Erik Moberg kom tillbaka från sin långtidsskada, men det blev ändå elva startmatcher som mittback, varav åtta under de tio sista omgångarna. Läget var inte helt tacksamt då vi släppte in en hel del mål under hösten, men Alberis karade sig relativt bra med sin styrka i luftrummet och aggressiva spelstil. Det var också väldigt bra att 29-åringen fick mycket speltid under slutet av säsongen eftersom Erik Moberg har lämnat oss. Därmed är da Silva väl förberedd för nästa säsong.

Tom Pettersson spelade mittback de två första matcherna i Allsvenskan men behövdes sedan på innermittfältet eftersom Mohammed Abubakari var skadad. När Mommo kom tillbaka fick Tom börja på bänken men han avslutade den här sejouren i ÅFF med två matcher på innermittfältet. Tom lånades sedan ut till belgiska OH Leuven där 23-åringen gjorde succé och spelat 16 matcher (varav 14 från start) och gjort 1 mål i den högsta belgiska ligan. Lånet gäller till sommaren, men det mesta tyder på att Leuven kommer att nyttja sin köpklausul, som går ut den 31 januari. Vi tappade en bra och allround spelare under hösten och det vore naturligtvis kanon om han kommer tillbaka, men för att hålla den höga nivån vi har nått måste vi sälja dem som vill ut i Europa om priset är rimligt. 

Allan Olesen fick betydligt mindre speltid under sitt andra år i vår förening. Sju matcher blev det totalt varav tre från start, vänsterback hemma mot Djurgården och Syrianska under våren samt högerback hemma mot Norrköping under hösten. Det såg det inte speciellt bra ut fram till sommaren och det kändes tveksamt om 31-åringen skulle få förlängt kontakt, men dansken tände till på hösten och såg betydligt mer fokuserad ut. Därför kändes det bra att vi förlängde med honom. Allan har rutin från bland annat 176 matcher i danska Superligaen och är han bara koncentrerad så kompenserar han sitt inte allt för kvicka steg med sin rutin att förbereda sig väl innan besvärlig situation uppstår. Även vid sidan av planen är Allan en god lagspelare med sin ödmjukhet och sitt sinne för humor.

Pontus Nordenberg värvades från Nyköpings BIS sommaren 2012 men lånades ut till bissarna under hösten. Denna säsong spelade dock 18-åringen för oss under hela säsongen, men fick aldrig chansen i Allsvenskan. I U18-landslaget spelade dock vänsterbacken sex landskamper och gjorde tre mål. Under höstens VM-kval spelade Pontus samtliga tre matcher utan att bli utbytt och gjorde två mål. I vårt U21-lag har Pontus spelat både mittback och vänsterback. I och med hans storlek (styrka) och inte allt för kvicka steg passar han bättre som mittback, men han måste bli mer fokuserad och på så sätt slipa bort misstagen för att ta nästa kliv i utvecklingen.

Hampus Holmgren kom från Vasa IFK inför säsongen och debuterade på träningslägret i Turkiet mot Beijing, men 18-åringen skadade sedan dessvärre foten och fick större delen av säsongen spolierad. Hampus kom tillbaka under hösten men hann inte nå full kapacitet men visade ändå prov på god speluppfattning, teknik, aggressivitet och kvickhet i U21-matcherna där han också spelade på mittfältet. Hampus har tidigare spelat i de finska U-landslagen och medverkade i två U19-landskamper under hösten. Det ska bli mycket spännande att se Hampus utveckling under året. Killen har den rätta inställningen för att lyckas och kan spela ytterback både till höger och vänster samt på mittfältet.

George Tanzi flyttades upp i A-truppen under sommaren. 19-åringen har potential att utvecklas till en god mittback. Det har han visat i U21-laget vid ett antal tillfällen. När George har fokus på rätt saker har han pondus och rätt aggressivitet för att avväpna motståndarna, men det gäller att han når en mycket jämnare nivå och biter ihop när det går tyngre för att ta nästa steg i utvecklingen.

 

Simon Esséus flyttades också upp i A-truppen under hösten och har även tidigare spelat flitigt i U21-laget som ytterback. Om alla hade den inställningen som Simon har så skulle de ha nått mycket längre, men för att bli allsvensk spelare behövs ytterligare spetsegenskaper i form av teknik och precist passningsspel och 18-åringen tar ny sats, som välutbildad fotbollspelare, när han nu återvänder till Nyköpings BIS.

Kommentarer om försvaret

Vi släppte in 37 mål under säsongen vilket bara var 11 färre än 2012 och 6 fler än i Superettan 2011. Bara vid fyra tidigare säsonger i Allsvenskan har vi släppt in färre mål per match; 1970 – 20 mål (0,91 mål per match), 1972 – 22 mål (1,00), 1979 – 27 mål (1,04), 1973 – 32 mål (1,231). I år släppte vi in 1,233 mål per match, vilket bara är en aning högre än guldåret 1973.

Facitet var förstås godkänt och vi höll nollan flest gånger av de allsvenska lagen (13 matcher). Under perioder släppte vi dock in för många enkla mål efter misstag från vår sida, som i början på säsongen och under den tyngsta perioden under sommaren. Vi släppte också in många mål på bortaplan mot topplagen, vilket visar att vi har en del att jobba på för att nå en ännu stabilare och jämnare defensiv oavsett motstånd.

Tidigare år har våra försvarsspelare gjort en hel del mål (9 stycken både 2011 och 2012, samt 5 mål 2010), men i år var Anton Tinnerholms fullträff borta mot Öster det enda målet. Mer återhållsamhet att ge sig ut på offensiva räder är en del av förklaringen, men vi har också varit dåliga på fasta situationer, där man ofta skickar upp backar för att nicka. Anton svarade också för backarnas två assist, vilket också var klart mindre än tidigare: 2010 – 3 assist, 2011 – 8 assist och 2012 – 5 assist.

Precis som 2011 och 2012 behövde ingen mittfältare plockas ned i backlinjen, vilket vittnade om en bra bredd.

Tom Pettersson lämnade oss redan i somras. Erik Moberg och Simon Esséus har lämnat efter säsongen. En ny spelare är klar för den kommande säsongen.

Månz Karlsson lämnade moderklubben Växjö Norra IF tidigt för spel i Östers IF. Debuten i seriespel skedde i division I 2008 och i Superettan 2010 blev 24-åringen ordinarie. Mittbacken har visat sig hålla bra även i Allsvenskan under turbulenta och tuffa tider i Öster. Det syntes att växjölaget led av hans frånvaro i matcherna mot oss, eftersom Månz missade just våra möten men medverkade i samtliga av de 28 andra matcherna i Allsvenskan varav 27 från start. Nu när vi fått in en så pass bra ersättare känns inte längre tappet av Erik Moberg så tungt. Månz är dessutom längre än Erik 191 cm mot 186 och är riktigt bra på huvudet. Elake Månz, som han kallas, är också en tuffare duellspelare än Erik, utan att vara allt för ojuste. Månz var bara avstängd en match och vi behöver lite tuffare spelare som gillar att gå in i rygg på motståndarna. Speciellt när vi mött bättre motstånd har vi ofta blivit lite för passiva. Jag tror att Månz Karlsson kan bli en riktigt fin förstärkning för oss, men vi måste givetvis ge honom lite tid att spela in sig i gänget.

I övrigt ser det också bra ut i det bakersta ledet. Rutinerade och trygge mittfältaren Petter Gustafsson från Djurgården är ju ett alternativ på båda kanterna. Ytterbackarna Anton Tinnerholm och Andreas Dahlén har haft för svag konkurrens under säsongen, men förhoppningsvis stimuleras de av att det nu finns fler spelare som slåss för en plats i startelvan. Hampus Holmgren vill säkert vara med och utmana om en ytterbacksplats, främst till höger.

Vi startade säsongen med för många duktiga innerbackar, men det fanns ju med i planen att Tom Pettersson kunde lämna efter sommaren vilket också skedde, men när Erik Moberg lämnade var behovet starkt av en etablerad kraft som ersättare. Vi har nu åter tre starka mittbackar, med Daniel Hallingström som den trygge fältherren samt Alberis da Silva och Månz Karlsson som aggressivare stötande mittback.

Allan Olesen kan gå in och spela på alla positionerna i backlinjen men främst centralt och till höger. För Pontus Nordenberg gäller istället centralt och till vänster. Med rätt inställning kan också George Tanzi vara med och konkurrera.

Det känns som vi har en mer välbalanserad backuppsättning till den kommande säsongen, vilket främjar konkurrensbilden och möjligheten till olika konstellationer. Förhoppningsvis leder detta till ännu färre insläppta mål.

Mittfältet

Vi tappade Tobias Nilsson och Amir Suljic, men värvade den rutinerade spetsspelaren Daniel Sjölund, vilket var en fullträff. Sommaren 2012 införskaffade vi tre mittfältsförvärv i Mohammed Abubakari, Imad Zatara och Martin Christensen, som nu alltså var med från början. Det såg därmed bra ut inför säsongen.

Det största frågetecknet var vilken spelare som skulle lägga beslag på platsen till höger på mittfältet. Under 2012 var det hela sju spelare som startade till höger. Eftersom Imad Zatara flyttades upp i anfallet så småningom, blev det Martin Christensen som spelade till höger flest matcher och vi fick mycket större kontinuitet på mittfältet överhuvudtaget än under 2012 då hela 13 spelare startade matcher på mittfältet i Allsvenskan. Denna säsong startade 8 spelare på mittfältet.

Vi drabbades av få avstängningar på mittfältet (Mohammed Abubarari två gånger och Daniel Sjölund en match). Mohammed Abubarari hade skadeproblem i början på säsongen, men sedan var vi rätt förskonade från skador på mittfältet.

Martin Christensen, Mohammed Abubakari, Daniel Sjölund och Kristian Bergström utgjorde kvartetten på mittfältet i flest matcher, 13 stycken (omgång 8–11, 19, 12, 21–24 och 27–30). Det var en stark uppställning i Allsvenskan.

Mohammed Abubakari och Daniel Sjölund utgjorde mittfältsduon i 18 matcher (omgång: 2, 8–11, 13, 16–19, 21–24, 27–30).

Övriga Innermittfältskombinationer

Emmanuel Dogbe och Daniel Sjölund 3 matcher (omgång: 1, 15 och 20).

Daniel Sjölund och Tom Pettersson 6 matcher (omgång: 3–7 och 12).

Mohammed Abubakari och Tom Pettersson 1 match (omgång: 14).

Daniel Sjölund och Kristian Bergström 1 matcher (omgång: 25).

Mohammed Abubakari och Kristian Bergström 1 matcher (omgång: 26).

Daniel Sjölund spelade 28 matcher som innermittfältare, Mohammed Abubakari 20, Tom Pettersson startade 7 matcher som centralmittfältare, Emmanuel Dogbe 3 och Kristian Bergström 2.

Martin Christensen startade 21 matcher på till höger på mittfältet och Imad Zatara 9 (omgång 1–2, 13–14, 12 och 15–18).

Kristian Bergström startade 28 matcher till vänster på mittfältet och Petrit Zhubi 2 (omgång: 25 och 26).

Summa summarum hade vi åtta mittfältsspelare av allsvensk klass, varav sex fick gott om speltid. Mittfältsbesättningen tunnades ut då Tom Pettersson lånades ut till OH Leuven under hösten och Christoffer Karlsson lämnade för Grebo.

Martin Christensen kom sist av 2012 års sommarförvärv (september) och spelade åtta matcher i Allsvenskan varav fyra från start. Redan då visade dansken en hög högstanivå, men sjönk ned i för djupa dalar. När 26-åringen nu fick vara med från början av säsongen tog han chansen. Överstegsfinterna var fortfarande kvar men med bibehållen respekt från motståndarna kom oftare Martin till inlägg. Fyra assist blev det under året och sammantaget låg Christensen bakom elva av våra mål på ett eller annat sätt. Förhoppningen är även att Martin lyckas göra egna mål under den kommande säsongen och jag tror att målskyttet kommer att lossna eftersom Martin är duktig på att komma i lägen. Martin har också förbättrat sitt defensiva arbete, även om det kan utvecklas ytterligare. Under en period på sju matcher under sommaren blev Martin utkonkurrerad av formstarke Imad Zatara eftersom John Owoeri kom in på topp. Dansken kom dock tillbaka starkt och startade de 12 sista matcherna och totalt 21 till höger på mittfältet. 4 assist och totalt inblandad i 11 av våra mål var ett gott facit.

Mohammed Abubakari tillkom också under sommaren 2012, eftersom lagledningen ville ha en pålitlig härförare och tvåvägsspelare på mittfältet. Det märktes direkt att det här var ett mycket gott förvärv. Genom 105 matcher i högsta grekiska ligan fanns förstås rutin och ghananen tog omgående plats på innermittfältet och missade bara en match (på grund av avstängning). I början på denna säsong drogs Mommo med en sträckning, vilket innebar att han bara spelade en knapp halvlek hemma mot Malmö i omgång 2. Mohammed var tillbaka i omgång 8 mot Öster och var riktigt bra under en period, tillförde massor av energi och kvalitet, som bollvinnare och tempohöjande passningsspel. Sedan missade han bara fyra matcher (sjuk vid två tillfällen och avstängd vid två matcher). 27-åringen var inte riktigt i balans i samband med avstängningarna och drog på sig fem gula kort på sex matcher under hösten. Hösten blev överhuvudtaget inte lika framgångsrik som hösten, då Mommo överarbetade en del och tappade boll i farliga lägen. När vi hade det rätta flytet så flöt samarbetet med Daniel Sjölund på av sig själv, men när det blev mer motigt under sensommaren, hittade han inte riktig sin roll. Både Sjölund och Abubakari är dominanta spelartyper som gärna vill vara fältherre på mitten, genom att falla ned och hämta boll och styra spelet. Jag är övertygad om att detta samarbete kommer att synka bättre när de här två stjärnspelarna hittar sina roller bättre och synkar med varandra. Och detta kommer att ske redan till den kommande säsongen.

Daniel Sjölund hade spelat 205 allsvenska matcher för Djurgården under tio säsonger och även avverkat 36 A-landskamper för Finland. Det kändes nästan för bra för att vara sant att vi kunde värva 30-åringen, men så blev det. Daniel kom dock relativt sent till vår klubb, i februari, och var därför inte i toppform under våren, men visade sedan sin klass som tvåvägsspelare. Tillsammans med Mohammed Abubakari dominerade vi ofta på mittens rike och Dajjas med sin goda teknik, speluppfattning och känsliga vänsterfot, hittade bra samarbete med Kristian Bergström, Viktor Prodell och Imad Zatara. Totalt blev det 11 poäng från Dajjas sida, 5 mål och 6 assist och ålänningen var totalt inblandad i 17 av våra mål. Totalt sätt under säsongen var Daniel Sjölund vår främste spelare, han var den som hade den högsta lägstanivån och toppade med storinsatser som den hemma mot Helsingborg. Rättmätigt fick också Daniel priset som Östergötlands främste fotbollspelare under säsongen. Jag skulle dock önska att Sjölund själv tog avslut oftare för han har en vass vänster och det går inte alltid att spela in bollen på mållinjen, risken för bolltapp och omställning bör också has i åtanke.

Kristian Bergström visade att han fortfarande håller en väldigt hög klass. Precis som i fjol svarade han för 13 poäng, men nu med fördelningen 5 mål och 8 assist (femma i Allsvenskans framspelningsliga). Totalt var Pligg inblandad i 20 av våra 37 mål, vilket ytterligare visar på hans betydelse för oss. 39-åringen hade en svacka under vår tunga sensommarperiod och jag befarade att karriären kunde ta slut, men Pligg kom strakt tillbaka, började ta de där extra löpmeterna för att komma på rätt sida och hittade åter kvaliteten med sin vänsterfot. I och med målskyttet är Kristian nu vår främste målskytt i serie- och kvalsammanhang genom tiderna med 117 fullträffar. 414 serie- och kvalmatcher matchar bara Henrik Gustavsson. Totalt sett har Kristian spelat 590 A-lagsmatcher för sin moderklubb och gjort 168 mål. Självklart är vi mycket nöjda över att vårt unikum fortsätter och på onsdag fyller han 40 år. Det är ingen ålder för Pligg, utan vi kommer att få ut mycket av honom även den kommande säsongen. Allsvenskans äldste målskytt genom tiderna är förnuvarande Gösta Löfgren som den 13 oktober 1963 var 40 år, 1 månad och 16 dagar när han gjorde mål för Norrköping mot Helsingborg.

Petrit Zhubi kom precis som Tom Pettersson från FC Trollhättan inför säsongen 2012, men hade en del sjukdoms- och skadebekymmer. Det blev ändå nio startmatcher som högermittfältare under sommaren, men när han var skadefri denna säsong stannade startmatcherna bara vid två stycken, som vänstermittfältare borta mot Mjällby och hemma mot Norrköping. Det blev dock hela 19 inhopp. 25-åringen var inte nöjd med speltiden och gnällde ut i media om detta, vilket inte ökade hans chanser till spel utan det gäller att visa i träning och match att man ska spela. Problemet var att Petrit endast såg till det offensiva spelet där han ofta var en injektion med sin teknik och sitt kvicka steg. Det räcker tyvärr inte utan man måste underkasta sig taktiska dispositioner och även ta ett defensivt ansvar. Det är alltid trist med spelare som har enorm potential men inte har fokus på rätt saker och inte är villiga att lära sig helheten inom fotboll. Karriären fortsätter i GAIS för Petrits del.

Emmanuel Dogbe hämtades direkt från Ghana och Medeama FC inför säsongen 2012 och värvningen var en åtgärd på sikt. Det blev inget spel i Allsvenskan den första säsongen, men under vintern skedde en stark utveckling. 21-åringen visade under träningsmatcherna att han skulle bli att räkna med. I Svenska Cupen hemma mot Jönköping gjorde Emmanuel sitt första tävlingsmål i vår tröja när han klippte in 2–1-målet. I Allsvenskan spelade Dogbe från start borta mot Gefle. Det gick så där men vid nästa startmatch borta mot Elfsborg gjorde han det riktigt bra, då Emmanuel spelade lugnt och säkert och kunde avväpna motståndarna med sin aggressivitet och kvicka följsamma steg. Dogbe hade en del skadebekymmer under säsongen. Totalt blev det sju matcher varav tre från start i Allsvenskan. Ghananen har utvecklat ett betydligt bättre positionsspel och höjt passningskvaliteten, även om den kan bli ännu jämnare. Under hösten tappade dock Dogbe en del fokus på grunderna i träning och match. Det gäller med andra ord att bita ihop för ett den stora potentialen ska kunna utvecklas ytterligare.

Christoffer Karlsson var varit en viktig spelare för oss sedan han debuterade som 16-åring 2004, med undantag för en säsong i Djurgården (2007). De två senaste säsongerna var dock Stoffa långt ifrån startelvan. 2012, blev det bara två inhopp och han lånades ut till Varbergs BoIS (12 matcher i Superettan) under hösten. 25-åringen kom tillbaka men det blev ingen speltid alls i Allsvenskan och därmed var karriären avslutad i moderklubben till sommaren. Totalt blev det 274 A-lagsmatcher och 6 mål, varav 172 seriematcher och 2 seriemål. Christoffer spelade i fyran för Grebo IK under hösten men ska spela för FC Linköping City i division II under 2014.

Bruno Marinho åkte på en korsbandsskada under hösten 2012 vilken spolierade hela denna säsong. Eftersom komplikationer tillstötte stod det tidigt klart att det först kunde bli speltid sent under hösten. Det var därmed inte värt att speeda på rehabiliteringstiden, utan det fick ta den tid det tog. Bruno var dock tillbaka i full träning innan juluppehållet och är rejält sugen på att spela fotboll igen. Eftersom 29-åringen inte spelade en minut under denna säsong får han ses som ett nyförvärv för oss, som kan konkurrera med Mohammed Abubakari och Daniel Sjölund om en plats på det centrala mittfältet. Brassen är lite av ett unikum i truppen med sin ettriga stil att sätta hög press som är väldigt viktigt i Allsvenskan och när han får mycket boll och får det att stämma så är han också en mycket tempostark och kvalitativ spelfördelare.

Kommentarer om mittfältet

14 mål gjordes av mittfältare, vilket var bättre än de tidigare tre förgående åren (2010 – 10 mål, 2011 – 12 mål och 2012 – 7 mål). Daniel Sjölund svarade för 6 mål, Kristian Bergström 5, Mohammed Abubakari 1, Tom Pettersson 1 och Petrit Zhubi 1.

Mittfältarna svarade också för 21 assists, vilket är likvärdigt med de senaste säsongerna (2010 – 21 assist, 2011 – 22 assist och 2012 – 20 assist). Kristian Bergström svarade för 8 assist, Daniel Sjölund 5, Martin Christensen 4, Petrit Zhubi 2, Tom Pettersson 1 och Imad Zatara 1 (totalt 3 men 2 som forward).

Tom Pettersson, Petrit Zhubi och Christoffer Karlsson har lämnat föreningen, men vi har värvat Petter Gustafsson från Djurgården och Bruno Marinho är tillbaka efter skada så jag tycker att vi står bättre rustade inför den kommande säsongen.

Petter Gustafsson var en stor målskytt i division II för Skellefteå FF säsongen 2008 med 13 fullträffar och sedan följde fem säsonger i Djurgården som ytterback- eller yttermittfältare. 28-åringen har totalt spelat 114 matcher i allsvenskan och gjort 5 mål. Det är alltså en rutinerad kraft vi har fått till oss. Petter är ingen spektakulär spelare som förser media med stora rubriker, men det känns mycket bra att vi kryddar truppen med en allround och trygg spelare. Defensivt tar Petter alltid jobbet och även offensivt kommer vi få nytta av hans hjärta att ge allt i löpningarna. Var kommer då Petter att ta plats i vårt lag? Ja, det är en svårare fråga att svara på och det är upp till honom att visa var han bidrar bäst. Jag skulle tro att han kommer att få speltid på båda ytterbacksplatserna och till höger på mittfältet. Kontinuitet är naturligtvis viktigt, men det är också viktigt med konkurrens.

Överhuvudtaget står vi oss väl rustade inför säsongen. Vår oerhört starka centrala duo, Mohammed Abubakari och Daniel Sjölund, kommer nu få konkurrens av Bruno Marinho och fokuserar också Emmanuel Doge på sin träning kommer han också utvecklas.

Martin Christensen och Kristian Bergström måste upp i nivå, för att hålla sina platser före Petter Gustafsson. Imad Zatara kan också flyttas ned på mittfältet igen om övriga forwards lyckas på topp. Anton Tinnerholm och Hampus Holmgren är också gångbara alternativ på mittfältet.

Anfallet

Våra forwards har gjort många mål de senaste säsongerna (35 stycken 2011 och 32 stycken 2012). Riktigt så många mål gjorde inte våra anfallare denna säsong men 22 forwardsmål var ändå en ganska bra siffra. Imad Zatara svarade för 9 mål, Viktor Prodell 7, John Owoeri 3, Oscar Möller 2 samt Ricardo Santos 1.

Forwards svarade också för tre assist (Imad Zatara 2 och Ricardo Santos 1), vilket var en klar försämring mot tidigare (2011 – 10 assist och 2012 – 11 assist).

Vi hade sju olika forwardskonstellationer under säsongen

Imad Zatara och Viktor Prodell 9 matcher (omgång: 3–11)

Oscar Möller och Viktor Prodell 2 (Omgång: 1–2)

John Owoeri och Viktor Prodell 5 (omgång: 13–14, 12, 15–16)

Ricardo Santos och John Owoeri 3 (omgång: 17–19)

Imad Zatara och Ricardo Santos 4 (omgång 20–22, 25)

Imad Zatara och Oscar Möller 5 (omgång 23–24, 26–27, 29)

Oscar Möller och John Owoeri 2 (omgång 28, 30)

Imad Zatara spelade 18 matcher på topp från start, Viktor Prodell 16, John Owoeri 10, Oscar Möller 9 och Ricardo Santos 9.

Imad Zatara kom precis som Mohammed Abubakari och Martin Christensen under sommaren 2012. Nio matcher, varav sju från start, och ett mål gjorde då 29-åringen i Allsvenskan. Borta mot Kalmar testades Imad på topp men det gick inget vidare. Under träningsspelet och i Svenska Cupen var Zatara mållös, men spelade på topp mot Djurgården. Efter att ha startat till höger på mittfältet i de två första matcherna i Allsvenskan, flyttades han upp på topp hemma mot AIK och gjorde mål direkt. Sedan flöt det på riktigt bra med två mål hemma mot Djurgården och Mjällby. Under sommaren spelade Imad sju matcher till höger på mittfältet då John Owoeri spelade på topp. Under den perioden var dock Imad mållös men tillbaka på topp igen fortsatte Imad göra mål. Totalt blev poängskörden 9 mål och 3 assist, vilket få förutspådde innan säsongen. Totalt sett var Zatara inblandad i 17 mål. Imad Zatara hade, flest avslut i vårt lag, 62 stycken. 14,5 % av dem gick i mål. Av de målskyttar som gjorde minst nio mål i Allsvenskan, var det bara Helsingborgs David Accam (14,1 %) och Halmstads Mikael Boman (11,3 %) som hade lägre effektivitet. Trots allt kunde alltså Zatara gjort ännu fler mål och med ett års erfarenhet på topp har vi alltså förhoppningar om att han höjer effektiviteten den kommande säsongen. Med sin fina teknik och kvicka steg kan Zatara skapa lägen på egen hand och han har tagit en plats i Palestinas landslag (22 A-kamper).

Viktor Prodell gjorde succé som främste svenske målskytt i Allsvenskan 2012 med 15 fullträffar och fick välförtjänt chansen i A-landslaget vid vinterns asienturné och mot Finland hoppade han in. Det var första gången sedan 1981 (Glenn Martindahl), som vi hade en representant från ÅFF i A-landslaget. Viktor fortsatte sitt målskytte i Svenska Cupens gruppspel med tre fullträffar, men var mållös under allsvenskans sex första omgångar, men sedan kom islossningen med sju mål på åtta matcher. Försök gjorde att förlänga kontraktet, men Viktor begärde för mycket och när belgiska Mechelen ville köpa honom så fanns det inget val. Vi kunde helt enkelt inte låta honom spela ut kontraktet och tappa honom utan en krona. Men självklart saknar vi vår starka tekniska bollhållare som fått upp målsinnet rejält på senare år. Av de spelare som gjorde minst sju mål i Allsvenskan var Viktor Prodell den effektivaste med 35 % av avsluten i mål. Totalt sett var Prodell inblandad i 9 mål. I Mechelen har Viktor spelat 15 matcher i den högsta belgiska ligan, varav sex från start, men han har ännu inte gjort något ligamål.

Oscar Möller utgjorde succépar med Magnus Eriksson i Superettan 2011 och gjorde 12 mål men sedan kom Viktor Prodell igång på allvar. Magnus Eriksson lämnade under sommaren 2012, men Oscar fick ändå inte det rätta lyftet under hösten och denna säsong klev istället Imad Zatara fram som målskytt. Under hösten fick sedan Möller åter mer speltid (startade 7 av de 8 sista matcherna) och var klart bättre i avslutningen av serien, men lyfte ändå inte till den nivå han visat under tidigare år. Man kan inte heller säga att 26-åringen inte fått chansen för han har fått en del speltid och inte presterat tillräckligt bra i U21-laget. Precis som i fjol blev det två fullträffar, hemma mot Göteborg och Norrköping. Totalt sett var Möller inblandad i fyra mål. Sedan Möller kom till oss 2007 har han spelat 260 A-lagsmatcher och gjort 63 mål. I seriespel har det blivit 186 matcher och 40 mål. Det mesta tyder på att Möller nu lämnar. Vi kommer förstås sakna hans uppoffrande löpningar och fräna spelstil, men tyvärr har han visat upp dessa egenskaper för sällan de senaste två åren.

John Owoeri blev spelklar till bortamatchen mot Kalmar i omgång 6, men debuterade med ett inhopp hemma mot Djurgården i matchen därefter. Efter förlusten av Magnus Eriksson var forwardsförvärvet efterlängtat. John kände Mohammed Abubakari från tiden i holländska Feyenoord, men 2006 hade 26-åringen spelat i Afrika och kom närmast från NPA Warri Wolves från hemmalandet Nigeria. 2005 spelade Oweori final i U20-VM mot Argentina men föll med 1–2. Argentinas båda mål gjordes av inte helt okände Lionel Messi. Den kvicke Nigerianen visade på fina takter direkt, han liknades vid stjärnorna Tokelo Rantie och David Accam i Malmö respektive Helsingborg. Det kändes som alla ville se honom i startelvan direkt, men det dröjde tills bortamatchen mot Häcken innan han startade. John gjorde det sedan riktigt bra liksom hela laget, men under hösten blev det tyngre. Plötsligt ville horden få det till att Owoeri var värdelös och ett misslyckat förvärv. Vinden vänder som bekant snabbt i den här branschen. Riktigt så illa var det förstås inte, men den rätta gnistan verkade saknas. Owe kom dock tillbaka i slutet av säsongen vilket lovar gott. John gjorde tre mål i Allsvenskan och var inblandad i nio. Har bara Owoeri rätt fokus finns potential att riva sår i motståndarnas försvar med sin snabbhet. Kan han undvika offside och höja kvaliteten i passningsspelet och avsluten så kommer det att bli en bra säsong. Kontraktet gäller till sommaren 2015.

Ricardo Santos kom tillbaka till oss efter 4,5 säsonger i Jönköpings Södra IF, Kalmar FF, Djurgårdens IF och norska Sogndal IL. Brassen gjorde 12 mål för oss i Superettan 2008, 7 för J-Södra i Superettan våren 2009, samt 22 i Allsvenskan på 2,5 säsonger därefter i KFF. Sedan har han dock inte fått målskyttet att stämma. Förhoppningen var att det skulle lossna när Ricardo kom tillbaka till oss, men det blev bara ett mål och en assist, samt inblandning även i ytterligare två mål. Santos var inblandad i lika många mål som vi släppte in, vilket inte är godkänt för en forward. Ricardo visade sin kapacitet i debuten hemma mot Elfsborg samt borta mot AIK, men måste upp i en betydligt högre nivå under den kommande säsongen. Kraftfullheten finns i mottagningsmomentet och i luftrummet, men han måste gå in för fullt i varje duell, samt bli mer aktiv i löpningarna. En rejäl försäsongsträning gör förhoppningsvis susen för att Santos ska bli mer aktiv och hitta målet igen. Kontraktet gäller till sommaren 2015.

Mattias Mete gjorde fyra allsvenska mål för oss under 2012, trots endast två matcher från start. Denna säsong blev det inga startmatcher alls, utan endast nio inhopp och Mete var inte inblandat i något mål som vi gjorde. Man kan inte säga att han fick chansen för han tog den inte. Insatserna i U21-laget var helt enkelt inte tillräckligt bra för att kvala in i det större sammanhanget. Under hösten lånades Mete ut till Syrianska där han gjorde 3 mål på 13 startmatcher. Tyvärr gjorde vi generalmisstaget att inte skriva in en klausul i avtalet att han inte fick spela mot oss. Det tackade han för genom att göra två mål och öppet visa sin glädje över detta inför sina arbetsgivare som led alla helvetes kval. Någon förlängning av kontraktet blev det inte och det mesta tyder på att Metes karriär fortsätter i Turkiet (Sanliurfaspor).

Joel Rajalakso kom från Enköpings SK inför säsongen och jag trodde mycket på honom, även om en plats i startelvan inte var väntad. 20-åringen hade visat gott gry då han testades i U21-laget hösten 2012 och visade även framfötterna under försäsongens första träningsmatcher, men sedan blev det ingen speltid alls och debuten i Allsvenskan skedde först i hemmamatchen mot Helsingborg och det blev också ett inhopp i epilogen mot Häcken. Det såg ut som Joel hade problem med självförtroendet i U21-matcherna, för han saknade det rätta bettet. Snabbheten och löpviljan som är hans starka kort satt inte, mer än under perioder och målskyttet klickade. Vid några tillfällen satte han dock ett par pytsar och några fler inhopp hade han varit värd. Joel har helt klart potential men måste prestera jämnare insatser i U21-laget för att få mer speltid i A-laget.

Kommentarer om anfallet

Med två forwards som aspirerar på en A-landslagsplats förlorade två år i rad har det naturligtvis varit tufft. Vi fick ytterligare en verifikation på hur bra Magnus Eriksson är efter att han vunnit Allsvenskans poängliga överlägset med 25 poäng (11 mål och 14 assist). Viktor Prodell har ännu inte fått lyftet i Belgien men har fått mycket mer speltid än vad Mange fick i belgiska ligan.

Precis som förra hösten gjorde vi sparsamt med mål (16 stycken) av dessa var fler forwardsmål under 2012 än denna säsong, då mittfältarna i högre grad avlastade med målskyttet. Imad Zatara producerade på en godkänd nivå, men efter att Viktor Prodell lämnat producerade övriga forwardsspelare för svagt. Vi hade ändå sex forwardsspelare av allsvensk klass under säsongen.

Alla tre förvärven från sommaren 2012 var nyckelspelare denna säsong. Förhoppningarna är naturligtvis att John Owoeri och Ricardo Santos går samma utveckling till mötes under den kommande säsongen. Det finns också fog för att de kommer betydligt bättre förberedda inför den kommande säsongen med en rejäl försäsongsträning och mer tid att spela ihop sig med övriga lagkamrater. Jag tror också att Imad Zatara kan bli effektivare och Joel Rajalakso kan mycket väl ta ett steg i utvecklingen efter ett tufft förstaår på allsvensk nivå.

Victor Sköld har vi förstås också en stark tro på. Förvärvet från Falkenberg svarade för fantastiska 20 mål och 9 assist under säsongen i Superettan. 24-åringen visade också under året att han är mycket mer än bara en målskytt. Sköld har visat på stort självförtroende under året, mötte boll, rörde sig smart och visade fint spelsinne genom att hitta sina lagkamrater när han kom rättvänd med fart. Tekniken och farten är riktigt bra och trots att han inte är så lång, är han ändå stark och tuff i nickduellerna. Han gör sig ”lång” genom att vara smart, med bra tajming och tacklar motståndaren i rätt ögonblick. Viktor gör sina flesta mål som en killer inne i boxen och det är just den extra ingrediensen vi behöver, som har saknats under säsongen. Med en riktigt bra måltavla från våra duktiga inläggsfötter ska vi kunna göra betydligt fler mål.

Det ser med andra ord spännande ut på forwardssidan inför den kommande säsongen och tron är stark att vi åter får se fler forwardsmål!

Se spelarstatistik här

Fortsättning följer i del VII – Sammanfattning