Årskrönika 2011 – VI ÄR TILLBAKA – del VII – Sammanfattning!

Som sjätte lag som degraderats ur Allsvenskan till Superettan lyckades vi alltså vända tillbaka direkt. Vi var favoriter och hade pressen på oss, men vi klarade det, vilket förstås är en fantastisk prestation.

När vi tog steget upp 2009 var det bara kärnan av supportrarna som verkligen trodde på att vi skulle avancera men nu var det helt annorlunda då folk inte bara trodde på det utan också krävde att vi skulle ta steget tillbaka till Allsvenskan direkt. Tidigare har det här med press varit någonting väldigt farligt och det ligger väl lite i jantelagens natur att inte våga tro att man är någonting. Men det är med stor glädje jag har sett en förändring i supportrarnas och de ledande inom föreningens attityd. Viljan har alltid funnits där men tron har det varit si och så med.

Tränarna har en väldigt starkt tro och höga krav, det märker jag när jag pratar med dem efter en kanonmatch. De står alltid med fötterna på jorden och hittar alltid förbättringspotential samtidigt som de vet hur farligt det är att sväva iväg då man lätt kommer ned på jorden igen.

Det är också härligt med en sådan spelare som Magnus Eriksson som kommer in och gör succé ute på planen och dessutom är väldigt ödmjuk och rannsakar sin egen insats med väldigt kritiska ögon. Kravbilden är enormt stor hos 21-åringen. Han vill och tror verkligen på det han gör och vill hela tiden göra det mycket bättre. Magnus har också sagt att han är väldigt tacksam för det ÅFF gör för honom och om han i framtiden lämnar föreningen så vill han verkligen att vår förening får bra betalt för honom. Det är verkligen sådana spelare som vi vill ha i Åtvidabergs Fotbollförening.

Thomas Olsson kom också tillbaka och visade inte bara sina kvaliteter och ledaregenskaper på planen utan han uppmuntrade också tron på laget. En del folk tyckte att han utryckte sig kaxigt genom att säga att IFK Göteborg inte var speciellt mycket bättre och att de i varje fall skulle få svårt på Kopparvallen. Ja, vi vann ju hemma mot Göteborg 2010, så i mina öron är det inga konstigheter, men det finns fortfarande en brygga att överväga att de där ”storlagen” inte är så märkvärdiga. Olsson tror att vår trupp räcker bra i Allsvenskan och att de allsvenska lagen är rädda för att komma till Kopparvallen. En spelare som har spelat 238 allsvenska matcher vet ju vad han pratar om.

Inga djupa dalar

Till skillnad från 2010, då vi hade en väldigt ojämn säsong med höga toppar och djupa dalar hade vi en mer jämn säsong 2011. Vi fick en kanonstart med två raka segrar men noterade sedan två raka förluster. Två förluster på rad noterade vi sedan aldrig mer under säsongen. Tre raka segrar följde i omgång 5–7, men sedan fick vi alvarliga problem med bortaspelet där fyra raka förluster noterades. Tack vare ett fint hemmaspel och en jämn serie var vi väl med i racet och under hösten förbättrades bortaspelet markant. Tack vare detta hade vi en kanonperiod med 26 tagna poäng av 30 möjliga på tio matcher. Under avslutningen vann vi sedan tre matcher och förlorade tre, vilket alltså räckte till ett allsvenskt avancemang med fyra poängs marginal.

Eftersom bortaspelet svek under våren pendlade vi kraftigt i tabellen från första till sjunde plats, men efter det stabiliserande spelet på hösten låg vi på allsvensk direktplats under hela den andra halvan av säsongen. Totalt sett låg vi på allsvensk direktplats under 20 omgångar.  4 gånger låg vi på allsvensk kvalplats och 6 gånger på placeringarna 4–7.  Serieledningen innehade vi i 6 omgångar.

Varför kunde vi då infria förväntningarna?

Grunden var att satsningen i Allsvenskan inte var för hård som många andra lag har haft, därmed var vi inte nödgade att sälja spelare. Spelarmarknaden var dessutom svag. Vi hade också kontrakt med de flesta spelarna. Detta innebar att vi fick behålla spelarmaterialet på ett sätt som inget annat lag som degraderats från Allsvenskan till Superettan hade gjort tidigare. Vi har ett gäng där de allra flesta har spelat tillsammans under flera säsonger och dessutom med färsk allsvensk erfarenhet. Spelarna var därmed vana vid en hög kravbild och större fokus utifrån, förutom erfarenhet att möta svårare motståndare förstås. Magnus Eriksson var som sagt ett kanonförvärv och Thomas Olsson gjorde också sitt under hösten.

Tränarstaben var densamma genom hela uppbyggnadsperioden och seriespelet, till skillnad från 2010 då Daniel Wiklund fick lämna redan i inledningen av säsongen. Andreas Thomsson har dessutom funnits med som tränare sedan 2006 (assisterande fram till våren 2010) och har kunnat bygga på sina erfarenheter i samma förening. Niklas Egnell kom in som ny assisterande tränare med bland annat specialkunskaper om fysträningen och har bidragit på ett mycket bra sätt.

Inför den allsvenska säsongen hade vi de sämsta förutsättningarna av alla lagen, då det inte fanns någon spelplan att bedriva vettig träning på. Nu hade vi stället de bästa förutsättningarna av alla lag i Sverige, att bedriva fotbollsträning på Sveriges bästa konstgräs. Att träna och spela träningsmatcher på samma matta som seriematcherna sedan spelades på gav en enorm fördel. Med 37 inspelade poäng på Kopparvallen är vi det främsta hemmalaget i Superettans historia.

Organisationen i stort har också utvecklats genom spelet i Allsvenskan som också gav bättre förutsättningar. Stor kontinuitet har också genomsyrat föreningar på alla plan de senaste åren. Det vill säga i spelartruppen, ledarsidan, styrelsen och bland den övriga personalen, vilket är nog så viktigt för att nå framgång.

Förutsättningarna var alltså mycket bättre än 2010

Men det var ju också tvungna att omsättas på spelplanen och det gick ju vägen. När våra ledare väl vågade släppa tömmarna och återgå till 4–4–2 när det såg som mörkast ut hösten 2010 kom också framgångarna. Med samma typ av offensiva fotboll som vi hade spelat i Superettan, med hög press och bra satsning framåt började poängen plockas. Tyvärr tappade vi kraft i slutet av säsongen och stöp på målsnöret. Det goda spelet som presterades, främst på Kopparvallens nya konstgräs, togs dock  med in i försäsongen.

När ytterligare en oerhört tuff vinter förstörde för många andra lag kunde vi i lugn och ro fortsätta träna på ett perfekt underlag. Från november månad fram till april kunde passningsspelet nötas in. Vi skulle bli ett ännu mer spelförande lag i Superettan och det får vi verkligen säga att vi blev, speciellt på Kopparvallen, där motståndarna hade stora problem att hänga med.

Eftersom vi kom från Allsvenskan och tappade få spelare blev vi seriefavoriter och motståndarna hade därmed respekt för oss från början och fick så ännu större respekt när vi började leverera på Kopparvallen.

När spelet flöt som bäst var det en fröjd att se bollen gå som på ett snöre mellan våra spelare: Inget onödigt kladd på bollen, bra fart redan genom backlinjen, fina precisa krossbollar, instick, snabba vändningar och bollar ut på kanterna, precisa spelvändningar och fina inlägg.

Här följer motståndartränarnas kommentarer efter matcherna på Kopparvallen:

”Ja, det var ingen bra start mot Åtvidaberg, som vi vet har ett självförtroende. Dom växte med det målet och var klart bättre än oss fram till Jesper blir skadad. Sedan jämnades matchen ut tycker jag… I första halvlek ska jag tillägga”, sade Qvidings Lars Ternström och skrattade efter 0–4.

”Det var en jättesvår match. Jag har själv tippat att Åtvidaberg ska ta en av de allsvenska platserna. Jag är jättenöjd med vår första halvlek där vi följer vår plan till punkt och pricka. I andra halvlek ligger vi lite lägre. Vi hade en cupmatch i veckan och hade inte orken att skapa målchanser och det vore vansinne att gå bort oss med ledning på bortaplan mot ett topplag. Jag är helnöjd med tre tunga poäng”, kommenterade degerforstränaren Patrik Werner efter 2–1-segern.

”Det var en lång eftermiddag. Starten blev ungefär som förväntat. Vi skulle hålla undan första 20–25 och sedan släppa på med vårt spel… I andra halvlek skulle vi tajta till det första 15 för att sedan jobba för en poäng men det var närmare tvåsiffrigt och det är bara att gratulera Åtvid till en bra prestation. Jag tror inte nåt allsvenskt lag hade gått härifrån med poäng med tio man” kommenterade Ängelholms tränare Joakim Persson på presskonferensen efter första förlusten, 0–5.

”De här statistikpapprena säger inte alltid så mycket men 7–1 i avslut på mål är tydligt. Vår offensiv över 90 minuter är ytterst blek. Det var därför vi gjorde de offensiva bytena. Med 1–0 i ryggen kunde Åtvid spela lite mer på resultatet och är svåra med de anfallare de har och med deras passningsspel. Vi var inte i närhetan av att kvittera”, kommenterar AIKs tränare Andreas Alm efter matchen, som annars förmedlar att satsningen på cupen varit den samma som på Allsvenskan.

Med Mohammed Bangura och Tetteh Bangura på topp mäktade solnalaget med ett avslut på mål och föll med 0–3. Just då kändes inte segern så märkvärdig men AIK slutade tvåa i Allsvenskan så det får ju anses som en riktig skalp.

”Vi visste att det skulle bli en väldigt svår match. Åtvidaberg är det absolut bästa laget vi har mött i år. Det är inget tvivel om det. De har ett mycket bra passningsspel och straffade oss. Det var tungt att gå in med 0–3 i halvtid men många lag har haft problem här. Vi började från noll och gjorde en bättre andra halvlek”, berättade Värnamos tränare Glenn Ståhl, efter förlusten med 2–5.

Vi hämtade upp 0–2 till 2–2 mot Ljungskile

”Vi är ganska nöjda. Vi leder efter 2–0 i paus och gör en mycket bra första halvlek. Andra halvleken blev jobbig. Åtvidaberg är ett mycket, mycket bra lag på deras konstgräs”, menade Ljungskiles tränare Bo Wålemark.

”Vi får matchen precis dit vi vill i första halvlek, men vi visste vad som komma skulle. Kristian Bergström kom in centralt och det small ganska ofta. Åtvidaberg är otroligt skickliga att behandla bollen”, ansåg den andre tränaren Örjan Glans.

”Sett över 90 minuter var Åtvidaberg det bättre laget. Vi hade bestämt att vi skulle spela vårt eget spel och hade ett bra passningsspel i början men efter de två snabba målen var det bara ett lag på banan och vi fick vara glada att det inte var 3–0 i paus.  Vi gör ett gott försök i andra halvlek och vi gör 1–2 och hoppades på något mål men Åtvidaberg var också farliga på fasta situationer och omställningar”, sammanfattade Östertränaren Roar Hansen förlusten i Svenska Cupen med 1–2.

”Det kändes ungefär som vi trott. Åtvidaberg är ett bra lag och flyttar bollen snabbt och har många löpningar. Vi kommer inte riktigt upp i nivå och ger bort boll för enkelt. Vi klarar inte av att utnyttja de ytor som uppstår då de pressar oss högt. Det kändes ändå som vi var ganska farliga och vi hade många skott i och kring straffområdet. Andra halvleken såg ut ungefär som den första och vi får inget riktigt tryck förrän de sista fyra minuterna. Åtvidaberg vinner ändå rättvist”, summerade Assyriskas tränare Göran Marklund matchen efter förlust 0–2.

”Vi visste att det skulle bli en tuff match. Vi hade inte de bästa förutsättningarna då vi spelade seriematch i måndags. Vi får en tuff början men jobbar oss in i första halvlek. Vi gör några jobbiga misstag och Åtvidaberg skapar några bra målchanser, men vi har också en del chanser och fick mål precis innan paus. Det gjorde det lite lättare och vi försökte kyla ned lite i andra halvlek. Åtvidaberg har lite tryck på oss, men vår backlinje och målvakt tar bort det mesta av inläggen. Sedan får vi de här kontringslägena och gör till slut två mål. Det var inte vår bästa match men vår målsättning var att vinna matchen och gå till en historisk semifinal”, sammanfattade Örebros tränare Sixten Boström efter 3–0-segern.

”Åtvidabergs var klart bättre, skottstatistiken säger det mesta och vår målvakt Tommy Naurin var den enda som fick godkänt. Vi var så jävla energilösa. Jag har ingen förklaring till varför mer än att Åtvidaberg var bra. Det är bara att lyfta på hatten”, konstaterade Sundsvalls tränare Sören Åkeby efter 0–2 .

”Jag var jättenöjd när vi gick in i halvlek. Vi hade spelat bra och visste om Åtvids styrkor. Vi skulle hålla bollen inom laget, men gjorde det bara i tre och en halv minut, sedan fick vi trycke emot oss efter en frispark. Efter vår andra halvlek vinner Åtvid rättvist”, kommenterade BP:s tränare Roberth Björknesjö.

”Det är inte så mycket att säga utan siffrorna talar sitt tydliga språk. I första halvlek ligger vi för långt ifrån och Åtvidaberg får mycket tid med bollen och då är de bra. I andra halvlek skulle vi försöka ligga lite högre men vi möter ett väldigt bra lag. Åtvidaberg spelar fantastisk fin fotboll och vinner rättvist”, summerade Västerås tränare Erik Acar matchen.

”Grattis till Åtvidaberg för en välförtjänt seger. Vi hade en matchplan, som säkert alla lag har som kommer till Kopparvallen, att ha ett bra försvarsspel, men vi sjunker för djupt i andra halvlek. Vi var rädda för deras hörnor men nu gjorde de mål på andra sätt. Jag är stolt över vårt sätt att jobba och slita. Vi möter seriens bästa lag med ett bra passningsspel”, men det är oerhört bittert att förlora på två så sena mål, sade Jönköpings tränare och ex-ÅFFaren Hans Lindbom efter 1–2-förlusten.

”Det var en rättvis seger för Åtvidaberg vi kom inte upp i normal standard. Tyvärr gjorde Åtvidaberg 1–0 under vår dåliga första kvart. Vi hade en bra känsla när vi gick in i andra halvlek men den släcktes ganska snart när de gjorde 2–0 i den 52:a minuten. Vi hade ett friläge precis innan och hade chansen att nicka bort bollen. Jag är väldigt besviken på sättet vi släpper in målen och sedan fick Åtvidaberg chanser när vi blir lite desperata”, summerade Hammarbys tränare Roger Sandberg matchen.

Brages Hans Gren ämnade inte komma till presskonferensen efter förlust med 0–1.

”Vi förlorar mot ett bättre lag så det är inte så mycket att diskutera. Mot ett lag som utnyttjar hela planen så pass bra behöver man kunna stänga ytorna lite bättre. Sedan har vi två frilägen i första halvlek, ytterligare ett friläge i andra halvlek och ett skott i ribban. Om man ska vara nära ett så pass bra lag som Åtvidaberg måste man sätta sådana chanser, men ÅFF kunde också mycket väl ha gjort fler mål och det är bara att gratulera”, sade Falkenbergs tränare Thomas Askebrand efter matchen som FFF förlorade med 0–4 .

”Vi visste att det skulle vara en svår match och när vi saknade fem man var det extra svårt mot ett så pass bra lag”, sammanfattade Landskronas fåordige tränare Henrik Larsson efter 0–1.

”För det första får jag gratulera Åtvidaberg till seriesegern. Vi visste att det blå gänget var bra på hemmaplan. Vi har varit här förut i år och kunde inte riktigt charma publiken, utan valde att ligga rätt som Andreas gäng gjorde i Sundsvall. De blev kanske lite störda av att vi låg tajt på deras kanter och hade rätt mycket folk på mittfältet. Vi vann med 1–0 rättvist eller inte, men vi är glada för vår fjärdeplats”, sammanfattade Östers tränare Roar Hansen 1–0-segern.

Många av kommentarerna visar alltså på stor respekt samt att de erkänner att de förlorat mot ett bättre lag.

Som vår tränare Andreas Thomsson uttryckte sig innan säsongen:

”Det är bra att det är mycket upp till oss själva att sätta fart på bollen.”

Så var det också och de matcher som vi inte vann mot Degerfors, Ljungskile och Öster var det för lågt passningstempo. Vi var också för passiva i försvarsarbetet och otaktiska i cupmatchen mot Örebro där vi inte tog bort bollen på övertid i första halvlek och därmed hamnade i underläge. I samtliga matcher som vi inte vann hade vi också överläge i chanser. Effektiviteten är ju förstås också viktig.

Fantastiskt facit på Kopparvallen

Fyra matcher som vi inte vann betyder att vi segrade i alla de andra fjorton tävlingsmatcherna på Kopparvallen, vilket är ett helt fantastiskt facit.  Lägg därtill tre segrar, en oavgjord och en förlust i träningsmatcherna och vi får följande tabellrad:

23  17  2  4 59 – 20 53 (+39)

Denna rad innebar 2,30 poäng/match

2,56 gjorde mål per match

0,87 insläppta mål per match

I seriespel har vi följande tabellrad på konstgräset (inklusive de sex avslutande matcherna i Allsvenskan 2010)

21  14  5  2  49 – 18 47 (+31)

Denna rad innebär 2,23 poäng/match

2,33 gjorde mål per match

0,86 insläppta mål per match

Vi har alltså utvecklats till ett mycket svårslaget lag på Kopparvallens fina konstgräs, vilket har varit grundläggande för det framgångsrika spelet. Det är med glädje jag har kunnat se att lagledningen stringent har följt sin spelidé rakt igenom hela säsongen. Det är lätt att börja ändra då det går emot. Mindre förändringar måste förstås kunna ske men om för stora görs tappas lätt rytmen bort.

Stark utveckling på flera plan

Det har varit ett väldigt utvecklande år och förberedande inför den allsvenska comebacken. Det är verkligen ingen slutprodukt, även om vi har kommit mycket långt, det är ett långsiktigt arbete att bygga upp det offensiva spelet ännu mer.

Under den gångna säsongen har det offensiva spelet varit i fokus och förhoppningsvis kan nu även det defensiva spelet utvecklas i rätt riktning. Det blev bättre under hösten även om det fanns brister i vissa matcher. Med bättre motståndare måste vi bli bättre och mer taktiskt slipade.

Att våra spelare har blivit bättre att leverera under press såg vi genom att vi lyckades vinna nio raka hemmamatcher trots stor press med segern borta i Sundsvall som kronan på verket.

När inte alla tekniska moment i spelet fungerar som de ska på grund av underlag eller press, så är det ett måste att plocka fram krigarmentaliteten och det var med glädje vi såg att det lönade sig i Falkenberg, Ljungskile och Sundsvall.

Lite olyckligt uttalades att vi var tvungna att göra första målet för att vinna och när vi inte gjorde det vann vi heller inte till en början, men sedan tog vi ikapp 0–2 till 2–2 hemma mot Ljungskile. Första vändningen kom i den 15:e omgången hemma mot Brommapojkarna då 0–1 blev 2–1. Borta mot Degerfors i omgång 19 vände vi också 0–1 till seger med 2–1. Samma visa var det i omgången efter hemma mot Jönköping och där kom vändningen väldigt sent, vilket är ett oförglömligt minne för oss alla. Även i matchen efter borta mot Värnamo var vi illa utan i 0–2 och 1–3-underläge, men vi lyckades få med oss 3–3. Denna fina moral som utvecklades under sommaren var också ett viktigt framgångsrecept.

Bortaspelet blev klart bättre

Ett aber under våren var annars bortaspelet. Med träning på ett perfekt underlag är det lätt att bli bekväm och det gäller att vara ännu mer noga på naturgräs, ändra lite smådetaljer som att vara mer vaksam vid bollmottagning, spela lite enklare och jobba mer i kampmomentet. Under vårsäsongen tränade i inte laget på naturgräs innan naturgräsmatcher. Med ett väldigt tätt spelschema var det svårt att få till träningarna och det finns en skaderisk vid byte av underlag. Höstens spelschema var dock bättre och med goda förberedelser blev också bortaspelet mycket bättre med segrar mot: Qviding, Degerfors, Ljungskile och Sundsvall; oavgjort mot Brommapojkarna och Värnamo; förlust mot Ängelholm och Assyriska. Summa summarum blev det 14 poäng på bortaplan under hösten vilket ger 1,75 poäng/match. Detta är ett mycket bra facit men 6 poäng under våren (0,86 poäng per match) var förstås alldeles för dåligt. Vi tar dock med oss höstens bättre resultat.

Hemmaspelet gav ett bra flöde av poäng under hela året, men vi var lite målgladare under våren, men samtidigt släppte vi in färre mål under hösten (endast 3 stycken).

Tabellraderna

Hemmatabellraden: 15   12   1   2  39–11  37  (+28)

Borttabellraden: 15   6   2   7  19–20  20  (-1)

Vårens tabellrad: 15  8  1  6  29 – 16 25 (+13)

Höstens tabellrad: 15  10  2  3  29 – 15 32 (+14)

Bra attityd

Som jag var inne på innan säsongen hade vi en bättre attityd och ödmjukhet inför uppgiften att ta oss tillbaka från Superettan än många andra lag. Vi hade varit med i Superettan förut och visste att det är en tuff serie. Många andra lag uppifrån har haft spelare som tagit för lätt på uppgiften. Ibland har det känts som om vi också var på väg att falla i fällen men på det stora hela har vi haft en bra attityd under säsongens matcher.

Det är inte så stor skillnad mellan lagen och spelarna i de bägge serierna och det vet vi nu. Västerås och Qviding höll inte klassen och Brage var också svagt under hösten. Alla andra lag ligger rätt nära de på under halvan av Allsvenskan. Värnamo till exempel har ett offensivt spel som mäter sig med många allsvenska lag men hade brister i defensiven. Det är små skillnader då de tvingades kvala sig kvar på 39 inspelade poäng. Ängelholm lyckades inte ta sig upp men var nära med ett starkt lag och några spetsspelare. Öster och Degerfors lurade i vassen men räckte inte till men kvaliteter finns dock för att störa allsvenska lag, och allsvenska lag åker inte till Ljungskile och plockar lätta poäng. Superettan har utvecklats. Jag är inte speciellt imponerad av de andra lagens kvaliteter men det innebär inte att de är dåliga, utan att kraven har höjts till god allsvensk klass.

Bra disciplin avstängningar

Precis som 2010 hade vi flera spelare som riskerade avstängning på slutet av säsongen, men vi klarade oss och hade ingen avstängd spelare under de sista fem omgångarna. Totalt sett drog vi på oss 45 varningar och 3 utvisningar vilket renderade i 11 avstängningar. Endast i en match hade vi två avstängda spelare samtidigt, hemma mot Västerås. Den klarade vi med bravur så det var rätt match att få dubbelavstängningen i.

Målen

Nu tittar vi närmare på hur målen har fallit. Det blev det bästa målåret någonsin i Superettan med hela 58 stycken fullträffar och samtidigt det bästa sedan 1972 då vi tog allsvenskt guld.

Gjorda mål

Sju mål gjordes efter hörna: Erik Moberg (Värnamo h, 3–0), Prince Eboagwu (Assyriska h, 1–0), Viktor Prodell (Brommapojkarna h, 1–1), Jesper Arvidsson (Brommapojkarna h, 2–1), Viktor Prodell (Västerås h 1–0), Daniel Hallingström (Degerfors b, 2–1) och Magnus Eriksson (Falkenberg h, 2–0).    

Kristian Bergström slog alla de målgivande hörnorna (fyra från vänster och tre från höger). Tre av hörnorna, samtliga under våren, nickades in direkt efter den inslagna hörnan medan de andra fyra sattes i mål efter flera moment. Fyra hörnmål gjordes under våren och tre under hösten.

Fyra mål föll efter frispark: Prince Eboagwu (Falkenberg b, 2–0), Oscar Möller (Falkenberg b, 1–0),

Självmål (Brommapojkarna b, 1–0) och Kristian Bergström (Västerås h, 3–0).  

Kristian Bergström slog de tre första frisparkarna, den första från vänster och de andra bakifrån. Haris Radetinac petade fram till Pliggs mål mot Västerås, men inget mål gjordes direkt på frispark precis som 2010.

Fem mål prickades in på straffspark: Magnus Eriksson satte sina tre straffar (Qviding h, 2–0; Qviding b, 2–0 och Landskrona h, 1–0). Jesper Arvidsson satte sina två (Värnamo h, 5–0 och Degerfors b, 1–1). Ingen straff missades. Fem straffar får anses som godkänt och visar att vi äntligen tar löpningarna in i straffområdet på rätt sätt. Oscar Möller blev tilldelade tre straffsparkar och Haris Radetinac två.

Inget föll efter inkast.

16 av de 58 målen tillkom på fasta situationer (8 under våren och 8 under hösten).

Gjorda spelmål

42 spelmål gjorde vi alltså varav ett självmål, Brommapojkarna b (1–0, efter Alberis da Silvas nick).

14 mål gjordes efter snabba omställningar från längre ned i banan:

Oscar Möller (Västerås b, 2–0), Kristian Bergström (Degerfors h, 1–1), Magnus Eriksson (Ängelholm h, 1-0), Anton Tinnerholm (Landskrona b, 1-1), Oscar Möller (Sundsvall h, 1-0), Anton Tinnerholm (Qviding b, 1-0), Magnus Eriksson (Qviding b, 3-1), Magnus Eriksson (Värnamo b, 1-2), Oscar Möller (Värnamo b, 2-3), Magnus Eriksson (Värnamo b, 3-3), Thomas Olsson (Hammarby h, 2-0), Kristian Bergström (Ljungskile b, 2-0), Oscar Möller (Falkenberg h, 1-0), Oscar Möller (Sundsvall b, 1-0).  

Dessutom tillkom 6 mål efter bollbryt högt upp i banan:

Oscar Möller (Qviding h, 1–0), Magnus Eriksson (Qviding h, 3-0), Kristian Bergström (Värnamo h, 4-0), Magnus Eriksson (Hammarby h, 1-0), Oscar Möller (Hammarby h, 3-0), Magnus Eriksson (Brage h, 2-0) 

22 av spelmålen gjordes efter mer etablerat spel:

Oscar Möller (Västerås b, 1–0), Viktor Prodell (Qviding h, 4-0), Haris Radetinac (Ängelholm h, 2-0), Viktor Prodell (Ängelholm h, 3-0), Magnus Eriksson (Ängelholm h, 4-0), (Ängelholm h, 5-0), Kristian Bergström (Värnamo h, 1-0), Magnus Eriksson(Värnamo h, 2-0), Anton Tinnerholm (Ljungskile h, 1-2), Daniel Swärd (Ljungskile h, 2-2), Viktor Prodell (Assyriska h, 2-0), Anton Tinnerholm (Landskrona b, 2-2), Kristian Bergström (Sundsvall h, 1-0), Oscar Möller (Brommapojkarna b, 2-0), Haris Radetinac (Västerås h, 2-0), Kristian Bergström (Västerås h, 4-0), Magnus Eriksson (Jönköping h, 1-1), Kristian Bergström (Jönköping h, 2-1), Kristian Bergström (Ljungskile b, 1-0), Oscar Möller (Brage h, 1-0), Oscar Möller (Falkenberg h, 3-0), Magnus Eriksson (Falkenberg 4-0). 

 

Vi gjorde många snygga spelmål efter rena upprullningarna Viktors mål hemma mot Assyriska och Oscars mål hemma mot Falkenberg, vilket antal mål efter etablerat spel visar.  

Under våren tillkom de flesta målen från vänsterkanten (13 styck) men under hösten var det en mer jämn fördelning. Totalt spelades spelmålen fram enligt följande: höger 12, centralt 10 och vänster 20. I allsvenskan gjordes istället fler mål från högerkanten under våren och den totala fördelningen var: höger 7, centralt 4 och vänster 5.

Många mål byggdes alltså upp av eget spel och ofta med fina spelvändningar och inlägg, varför målen inte bara uppkom från den kant som inlägget slogs ifrån. I Allsvenskan 2010 gjorde vi inte ett enda returmål, men på den punkten blev det nu bättre mes sed returmål, vilket visar på ett större uppoffrande spel för att få bollen i mål.  Dessa problem har vi haft under många år men det går att förändra. Vi måste vara hetare framför mål som att gå på en tänkbar retur innan skottet kommer. Vi måste vara före i tanken annars är det för sent när målvakten väl tappar bollen. Varje match tappar motståndarmålvakten någon boll och då gäller det att vara där.

Noterbart i övrigt är att bara ett längre skott resulterade, Magnus Erikssons 2–0 hemma mot Falkenberg. Inget mål gjordes heller direkt på frispark. Vi måste bli bättre på distanskyttet.

Vi ökade andelen spelmål (42) kraftigt mot året i Allsvenskan (16).

Förändring spelmål 2011 mot 2011 (inom parentes)

Omställningar   14 (8)

Högt bollbryt   6 (3)

Etablerat spel  22 (4)

Insläppta mål

Vi släppte in 31 mål under säsongen.

Fem mål föll efter hörna: Öster b, 0–1; Ljungskile b, 2–1; Ängelholm b, 0–2, Assyriska b (0–1 och 0–2).  

De fem hörnorna slogs från höger (sett från motståndarnas sida). Vi släppte in ett hörnmål under våren och fyra under hösten.

Inget mål föll efter frispark.

Ett mål har tillkom efter inkast: Värnamo b (0–1). Kastat från vänster (vår högersida)

Ett mål gjordes på straffspark (Qviding borta, 2-1).

Henrik Gustavsson släppte också in Mikael Ishaks straffreturretur hemma mot Assyriska och räddade ytterligare två straffar (hemma mot Qviding och Värnamo)

8 mål av de 31 målen släpptes alltså in efter fasta situationer, 2 på våren och 6 på hösten.

Vi vann allstå de fasta situationerna med 16-8, enligt följande fördelning. I allsvenskkan 2010 var fördelningen 16-13

Fasta situationer fördelning (inom parentes 2010 års siffror)

Hörnor: 7 – 5 (7 – 5)

Frisparkar: 4 – 0 (6 – 3)

Straffar: 5 – 2 (2 – 1) 

Inkast: 0 – 1 (1 – 4) 

Vi släppte alltså in färre mål på fasta situationer än i Allsvenskan vilket är naturligt med färre insläppta mål totalt sett, men trots betydligt fler gjorda mål 2011 gentemot 2010 lyckades vi inte förvalta de fasta situationerna bättre den gångna säsongen. Detta är förstås en viktig ingrediens som vi åter måste förbättra i Allsvenskan, då vi förmodligen får färre målmöjligheter.

Skottstatistiken från våra säsonger i Allsvenskan 2010 och Superettan 2011 visar på 253 avslut 2010 mot 393 under 2011. Det vill säga 36 % färre avslut i Allsvenskan. Träffsäkerheten i Allsvenskan var 12,6 % i mål mot 14,9 % i Superettan 2011.

Insläppta spelmål

Vi släppte in 23 spelmål under säsongen.

Vi släppte in 11 mål efter snabba omställningar: Degerfors h 0–1 (långboll vänster, svag bevakning); Jönköping b 0–1 (svag täckning vänster, inspel omarkerad), Värnamo h 5–1 (igenom centralt, ingen gick på); Brage b 0–1 (långboll centralt, ruff); Landskrona b 0–1 (bolltapp, inspel höger) och 2–3 (bolltapp, igenom centralt); Brommapojkarna b 2–1 (långboll, tumult framför mål); Degerfors b 0–1 (Långboll, passivitet skott centralt); Jönköping h 0–1 (igenom centralt); Värnamo b 1–3 (bolltapp, anfall centralt, pass); Hammarby h 3–1 (långboll från vänster igenom centralt, volley).           

6 av dessa föll under våren och 5 under hösten.

Efter etablerat spel släppte vi in 12 mål: Degerfors h 0–2 (tappade centralt); Värnamo h 5–2 (lyftning centralt); Hammarby b 0–1 (dålig bevakning högerinner, skott) och 0–2 (inlägg vänster, omarkerad nick); Ljungskile h 0–1 (kanonskott krysset, fick ej bort bollen innan) och 0–2 (åkte slalom igenom centralt ingen gick på); Landskrona b 1–2 (inspel höger, självmål Steinar Strömnes som knuffats in i bollbanan); 0–1 Brommapojkarna h (igenom centralt, högerinner svag bevakning, passning närskott); Brommapojkarna b 2–2 (inspel höger, skarv); Värnamo b 0–2 (anfall vänstersidan, skott centralt); Ängelholm b 0–1 (skott utifrån, dålig press); Öster h 0–1 (spelar sig igenom centralt). 

8 av dessa föll under våren och 4 under hösten.

Summa summarum visar att spelmålen släpptes in oftare under våren (14 stycken) än under hösten (9 stycken), vilket vittnar om ett bättre försvarsspel under hösten. Vid fasta situationer var det däremot tvärtom 2 mål under våren och 6 under hösten, vilket också vittnar om sämre koncentrationsgrad vid de fasta situationerna under höstyen.

I Allsvenskan 2010 släppte vi in 8 långskott, men nu var det som vanligt igen, då vi åter släppte in få långskott. Två stycken (hemma Ljungskile borta Ängelholm). Men viktigt att ta med sig till Allsvenskan är att sätta press på skytten vilket misslyckades även vid dessa två skott.

Var spelmålen uppkom ifrån förändrades också kraftigt från 2010 (höger: 18, centralt: 12 och vänster 8).

Nu blev facitet istället (höger: 4, centralt: 16 och vänster 3). Detta vittnar om att vi måste täppa till centralt inför den allsvenska comebacken.

Vi minskade andelen spelmål (23) kraftigt mot året i Allsvenskan (38).

Förändring spelmål 2011 mot 2011 (inom parentes)

Omställningar   11 (20)

Etablerat spel  12 (18)

Övrigt kring mål

Till skillnad från året i Allsvenskan var vi starka i slutet av matcherna då vi gjorde 7 mål sista fem minuterna (matchminut 86 och framåt) av matcherna. Under samma period släppte vi in 3 mål. Vi gjorde också många mål i början på andra halvlek och totalt sett tio fler mål under andra halvlek mot den första. När det gällde insläppta mål var det istället tvärtom då motståndarna gjorde fem fler mål i första halvlek än i andra. Det visar sig alltså att vi var starka i längden genom att trötta ut motståndarna.

Publik

Med spel i en lägre serie tappade vi förstås publik då snittet sjönk från 4 004 säsongen 2010 till 2 640 under 2011. Minskningen var därmed 1 364/match vilket innebär ett tapp på 34 %.

Året publiksnitt är ändå det främsta i näst högsta divisionen sedan 1963 och samtidigt bättre än det i Allsvenskan 1982. Precis som vanligt hade vi bättre publiksiffror under hösten.

Årets bästa publiksiffra var 4 814 i sista omgången mot Öster (0–1). Trots att det allsvenska avancemanget redan var klart var det en bättre publiksiffra än när vi säkrade det andra guldet 1973 hemma mot Örebro då det kom 3 612 personer till Kopparvallen. Året innan kom det 6 675 personer till Kopparvallen när första guldet säkrades efter 5–2 mot GAIS. Detta är också senaste gången det kom så pass mycket folk till vår hemmaarena för att bevittna den sista hemmamatchen för året.

Årets näst högsta publiksiffra var 4 615 mot Hammarby (3–1).

Vi kom femma i Superettans publikliga efter Hammarby, Sundsvall, Landskrona och Degerfors. Bortasnittet hamnade på 2 906 vilket var näst bäst efter Hammarbys.

Klacken

Tyvärr blev det färre anhängare i klacken gentemot året i allsvenskan, men vissa matcher var det riktigt bra drag och bortamatcherna mot Västerås, Jönköping, Brommapojkarna, Degerfors, Värnamo och Assyriska var vi riktigt många som gav laget vårt stöd. Trots att vi inte var så många i övriga matcher så fanns stödet där hela säsongen. I Allsvenskan hoppas jag på ännu mer tryck nu när ståplatserna försvinner på Kopparvallens långsida. Dessutom hoppas jag att vi blir fler som åker och stöttar de våra på bortaplan. Att läktarmotståndet inte är så skrämmande som folk kanske tror fick vi ju uppleva 2010.

TV-siffror visar att det finns ett stort intresse

På hemsidan [mms.se] kan man gå in och se TV-siffrorna för olika program och då bland annat TV-sändningarna från Superettan på TV4 Sport. 

från början hade vi inte så många TV-matcher men till slut blev det hela 12 TV-matcher. Totalt såg 795 000 våra matcher på TV vilket innebär ett snitt på 66 000 personer per sändning. Det kan tyckas vara lite, men Superettans sändningar är en av de program som har de största tittarsiffrorna i kanalen. Italienska seria A, har exempelvis lägre siffror om inte Zlatan spelar. Av de lag som visats mer än tre gånger (några lag hade matcher som var generellt viktiga för serien) hade vi näst bäst tittarsiffror i Superettan. Som väntat hade Hammarby flest tittare på sina matcher med ett snitt på 88 000 på deras 14 matcher. Men faktum är att det i etern låter som Hammarby har mångfalt fler tittare på sina matcher men skillnaden från våra matcher är inte mer än 33 %, vilket kan jämföras med vårt hemmasnitt på Kopparvallen på 2 640 mot Hammarby på Söderstadion på 7 953. På arenan har Hammarby 201 % fler åskådare än oss men på TV bara 33 % fler. Detta visar alltså att åtminstone ett av ”storlagen” är väldigt överskattat som TV-produkt samt att intresset för vårt lag är stort bland TV-tittarna.

Detta är naturligtvis inga konstiga siffror då vi verkligen är ett anrikt lag som många fastnat för och har bjudit på fantastisk fotbollsunderhållning under året.

Se mer statistik från säsongen i en tidigare artikel här: [Den underbara säsongen i siffror]

Vilken resa vi har varit med om. Den kändes lång från degraderingen och då var det väl passande att få avsluta vägen tillbaka till Allsvenskan med en långresa till Sundsvall. Vi skulle ju ha mött Sundsvall i kvalet 2010 och det var med gråt i halsen man såg geflesupportrarna jubla på bortasektionen, där skulle ju vi ha varit. Men nu var vi där och fick verkligen jubla för vi är tillbaka! 

Fortsättning följer i del VIII – Framtiden

Årskrönika 2011 – VI ÄR TILLBAKA – del VI – Spelartruppen!

I den sjätte delen tittar vi närmare på spelartruppen och dess lagdelar.

Utförlig spelarstatistik finns här: [Spelarstatistik 2011] (under vänstermenyns ”Statistik” på officiella sidan). 

Målvakterna

Henrik Gustavsson gjorde på det stora hela en ny stabil säsong och vaktade målet vid samtliga seriematcher och räddade 74 % av skotten. Med den räddningsfrekvensen var Fimpen åttonde målvakt i Superettan (av de som spelat fler än tre matcher). Räddningsprocenten var densamma som vid avancemanget 2009. I Allsvenskan 2010 räddade 35-åringen 72 % av skotten. Siffror säger inte allt men visar att Fimpen håller bra i Allsvenskan. Henrik Gustavsson har spelat 397 serie- och kvalmatcher och är främst i föreningens historia i och med detta. Detta innebär förstås också ovärderlig rutin för hela truppen. När det gäller straffräddningar så har jag redogjort för det i en speciell artikel läs här: [Straffräddaren Henrik Gustavsson]. Under året räddade Henrik Gustavsson tre av fyra straffar i seriespelet, men tvingades släppa in returen på en av dem. Höjdspelet har också blivit allt bättre och i närspelet håller han svensk toppklass. 

Gustav Jansson närmar sig Fimpen och gjorde en bra insats i Svenska Cupen hemma mot Öster (2–1) men fick inga chanser i Superettan. Bara 25-åringen fortsätter att jobba på oförtrutet och är noggrann, så kommer chanserna.  Med sina 195 centimeter har Jansson fin räckvidd och jobbar han hårt med fotarbetet ske det kunna bli riktigt bra. Gurra har dessutom fina ledaregenskaper som bådar gott inför framtiden.

Kommentarer om målvakterna

Gustav Jansson har förvisso inte provat på seriespel ännu men har ändå utvecklats sedan vi var i Allsvenskan senast och Henrik Gustavsson är en av landets mest rutinerade målvakter. Vi har alltså bra förutsättningar på målvaktssidan inför den allsvenska comebacken.

Försvaret

Vi har högt ställda förväntningar på vårt försvarsspel i och med de starka kort vi har på backsidan. Förutsättningarna under 2011 var bättre än 2010, då en hel och frisk Anton Tinnerholm utvecklades till den naturliga högerback som vi hade hoppats på. Daniel Hallingström kunde därmed användas på sin bästa position som mittback. Detta var också nödvändigt då Alberis da Silva och Erik Moberg var skadade under olika perioder. Jesper Arvidsson var kvar på vänsterbacksplatsen och Steinar Strömnes var med som backup under hela säsongen. Andreas Johansson fick chansen en match medan Eric Jangholm Melin aldrig vara nära speltid.

Den vanligaste försvarsuppställningen under våren var Anton Tinnerholm, Daniel Hallingström, Erik Moberg och Jesper Arvidsson. De spelade sju matcher tillsammans från start under våren, men ingen under hösten. Efter Erik Mobergs skada återtog Alberis da Silva sin ordinarie plats som mittback och spelade åtta matcher tillsammans med Tinnerholm, Hallingström och Arvidsson.

Anton Tinnerholm fick ett bakslag i karriären 2010 efter sin svåra lunginflammation men kom tillbaka fint och fick ett stort genombrott. 20-åringen tog en ordinarie plats och spelade 25 matcher från start. Brokindssonen är vår mest naturlige högerback som vågar ta sats framåt, och är även duktig som högermittfältare. På det stora hela skötte han sig alldeles utmärkt och är en man för U21-landslaget. Anton gjorde också sina första mål under säsongen och under seriespelet blev det fyra stycken. Tinnerholm spelade också fram till ett mål. Anton är en ettrig spelare som är jobbig att möta och det finns fortfarande en klar utvecklingspotential i den här killen. Kan han bara vara ännu mer noggrann i defensiven ska det kunna bli ett bra allsvenskt år.

Daniel Hallingström flyttades in på sin favoritposition som mittback, vilken han inte varit ordinarie som sedan 2006. 30-åringen levererade därmed på ett bättre sätt än tidigare, och 2010 i synnerhet, och var i mitt tycke den bäste försvarsspelaren under säsongen. Daniel är tryggare centralt och hans ledaregenskaper kommer bättre till pass där, vilket är extra viktigt i Allsvenskan. 28 matcher i Superettan startade Danne under säsongen och har totalt medverkat i 297 seriematcher. Denna rutin är förstås viktig att ha med sig i Allsvenskan. Danne nickade in det viktiga avgörande målet borta mot Degerfors (2–1). Daniel kan ibland vara lite passiv och backa istället för att stöta framåt, men är bättre på att attackera som mittback.

Erik Moberg har varit vår bäste försvarare totalt sett sedan han kom från Motala AIF 2008 och aldrig varit petad, men han har inte riktigt stått upp mot de högt ställda förväntningarna sedan våren 2010. Under den gångna hösten drabbades dessutom 25-åringen av en efterhängsen lårskada. Erik var helt ur spel i sju matcher men kom tillbaka med inhopp i slutet och fick därmed vara med om de avgörande matcherna, vilket han förstås var värd. 18 seriematcher från start blev det under säsongen och Moberg nickade in tre mål, varav ett i seriespelet (hemma mot Värnamo). Erik kan bli passiv men är en trygg spelare när omgivningen gör sitt arbete och han visar då stor pondus i huvudspelet samt följsamhet och brytsäkerhet i markspelet.

Jesper Arvidsson avverkade sin femte säsong som vänsterback och har som helhet varit ett lyft för vår förening. Till det mest positiva hör de offensiva egenskaperna när 27-åringen tar sats framåt och hittar rätt med sina inlägg. 27 startmatcher blev det under säsongen, tre mål (varav två på straff) samt sju assist. I det defensiva arbetet har Jesper blivit stabilare genom åren, våren var svajig men på hösten agerade Jeppe mer vårdat. Jesper skötte sig bra i Allsvenskan senast och ska med en tryggare omgivning kunna göra det ännu bättre nu, men det gäller att hela tiden vara fokuserad och inte ge avkall på koncentrationen. Arvidsson har också skaffat en lägenhet i Åtvidaberg för att slippa dagspendla till Stockholm vilket förstås också är till det bättre.

Alberis da Silva fick större delen av vårsäsongen förstörd på grund av en fotskada orsakad av en ful och totalt onödig eftersläng av Hasse Berggren i en U21-match borta mot Gefle. Efter Erik Mobergs skada återtog dock 27-åringen sin mittbacksplats. Brassen behöver kontinuitet och agerade precis som i Allsvenskan 2010 för ojämnt. Kanoninsatser blandades med mindre bra insatser. Under säsongen blev det 16 startmatcher som mittback. För att Alberis ska konkurrera om en mittbacksplats när alla är friska måste han bli mer koncentrerad och därmed jämnare i sitt spel. Annars är Alberis en perfekt parhäst till Danne eller Moberg, då han i fin form går framåt och visar styrka i huvudspelet medan någon av de två andra täcker upp bakom.

Steinar Strömnes lyckades inte riktigt slå sig in i laget sedan han kom från Norska Lyn sommaren 2010. En del skadeproblem störde men 24-åringen kunde inte konkurrera även när han var hel och frisk men vikarierade förtjänstfullt när någon av de övriga spelarna var indisponibla. 9 matcher från start (flest som högerback) och 8 inhopp blev det under året. Steinar är en trygg spelare, men har tyvärr inte utvecklats som vi hoppats genom att ta ytterligare ett steg att våga mer. Norrmannen fick inte förlängt kontrakt och letar ny klubb och det ska nog gå bra då han har tillräckliga kvaliteter för att spela högt upp i seriesystemet. 39 matcher blev det i ÅFF varav 28 seriematcher.

Andreas Johansson hoppade in istället för Jesper Arvidsson hemma mot Qviding och gjorde det bra, men fick sedan inte chansen. Att Ante skulle debutera redan den gångna säsongen får ändå ses som en bonus för honom och om 20-åringen jobbar på och är fokuserad kommer det nya chanser. Grebokillen måste dock bli lite rappare, våga mer i offensiven och inte vända hem så ofta som han har gjort i U21-matcherna.

Eric Jangholm Melin fick 2010 förstört av en fotskada och 21-åringen var inte nära att få träda in i Superettan igen under säsongen. Det blev dock sju matcher 2009. Under 2011 blev det endast tre matcher på bänken utan att komma in och totalt bara en match (i träningsspelet mot Norrköping). Eric fick inget förlängt kontrakt och får därmed hitta en annan klubb, vilken förhoppningsvis blir någon i de högre divisionerna för grabben är en bra lagspelare och har potential på sikt. 13 matcher blev det i ÅFF varav 7 seriematcher.

Kommentarer om försvaret

Vi släppte in 31 mål under säsongen vilket var 5 färre än när vi gick upp 2009 och 20 färre än i Allsvenskan 2010. Facitet var godkänt men nog var det väl många enkla mål som släpptes in och i Allsvenskan måste de enkla och elementära misstagen decimeras.  

9 mål gjordes av backar (Anton Tinnerholm 4, Jesper Arvidsson 3, samt Daniel Hallingström och Erik Moberg ett vardera). Försvararna svarade också för 8 assist (Jesper Arvidsson 7 och Anton Tinnerholm 1). Motsvarande siffror för 2010 var 5 mål och 3 assist från våra försvarare, vilket innebär en fördubbling av poäng.

Två försvarsspelare lämnar alltså föreningen och hittills är en ny spelare klar.

Det ska bli intressant att följa Tom Pettersson som är ny från FC Trollhättan. 21-åringen har spelat mittback på ett bra sätt under den senaste tiden men tidigare spelat på innermittfältet, bland annat mot oss under 2009 års möten. Tom är kraftfull med sina 190 centimeter, har bra passningsfötter med vänsterfoten som den bästa. Pettersson skulle därmed vara ett alternativ som vänsterback, där Jesper Arvidsson behöver större konkurens än tidigare. Förhoppningsvis kan också Andreas Johansson komma närmare Jesper.

Mittback är annars Tom värvad som och min förhoppning, utan att ännu veta, är att han är en sådan typ som törs gå på och attackera. Därmed skulle vi ha två spelare som konkurerar om den mer styrande positionen (Erik Moberg eller Daniel Hallingström) och Alberis da Silva och Tom Pettersson som i första hand konkurerar om den mer framstötande och attackerade rollen.

Anton Tinnerholm hoppas vi förstås ska utvecklas ytterligare och det finns det ju verkligen fog för. I dagsläget finns den största konkurrensen från Daniel Hallingström, men en mer renodlad högerback skulle behövas för att skapa ytterligare konkurrens.

För en gångs skull behövde ingen mittfältare plockas ned i backlinjen, vilket ändå vittnar om en bra bredd. Spelarna har också hållit sig i skinnet och vi har inte fått flera förvarsspelare avstängda samtligt vilket är nog så viktigt. Totalt var det bara fyra gånger som någon av våra försvarsspelare drabbades av avstängningar, vilket visar på bra disciplin samtidigt som det kan antyda lite för stor försiktighet att gå in i kampen.

Det finns en trygghet i backlinjen genom att de flesta varit med flera säsongen; Daniel Hallingström (sedan 2002), Jesper Arvidsson (2007), Erik Moberg (2008), Alberis da Silva och Anton Tinnerholm (2009). Kvintetten kan därmed varandra väl, vilket ger trygghet som är extra viktigt i det bakersta ledet och speciellt viktigt då Allsvenskan ställer högre krav.

Mittfältet

Jämfört med det allsvenska året var mittfältet ännu bättre trots att samma spelare ingick under våren. Förbättringen skedde genom att spelet kunde grundläggas redan från november på Sveriges finaste konstgräsplan. Några spelare levererade inte riktigt som vi hade hoppats men andra tog istället kliv framåt. Och under hösten förstärktes mittfältet av hemvändaren Thomas Olsson.

Haris Radetinac, Bruno Marinho och Kristian Bergström spelade kontinuerligt under säsongen, medan den andra centrala positionen skiftade. Christoffer Karlsson var den som oftast spelade på den defensiva mittfältspositionen och spelade sex matcher från start tillsammans med den nämnda trion. Amir Suljic spelade också en hel del matcher (sju tillsammans med den mest frekventa trion) och under hösten höll Thomas Olsson platsen när han var skadefri och spelade fyra matcher från start tillsammans med Haris, Bruno och Pligg.

Prince Eboagwu, Pontus Karlsson och Viktor Prodell startade också matcher på mittfältet medan Besart Kalludra och Axel Konradsson var utan speltid i seriespelet.

Haris Radetinac som var 2010 års främste spelare hade vi förväntat oss mer av under säsongen, men han var alldeles för ojämn. Poängmässigt blev det två mål och nio assist på 27 startmatcher. Målskörden var för klen men delad trea i Superettans assistliga var förstås bra. Haris var bättre under hösten än under våren vilket sex assist under hösten visar. Defensivt var det dock för många plumpar i protokollet, med svag koncentration i flera matcher. När det drog ihop sig mot slutet skärpte dock 26-åringen till sig. Nio varningar var i mesta laget (bara två spelare drog på sig fler kort i serien). Det verkade som Haris hade svårt att ladda om i Superettan och jag tror att han åter hade lyft sig i Allsvenskan om han stannat kvar i klubben. Men så blir det inte då Radetinac lämnar för Mjällby. Haris spelade 205 matcher i föreningen och gjorde 23 mål, varav 145 seriematcher och 16 seriemål. ”Jag kommer inte att gå till någon annan svensk klubb” sade Haris till Peter Mildaeus på Corren. Se här: [Mildeaus fotbollsblogg]. Haris sjönk alltså så lågt att han ljög. 

Christoffer Karlsson fick en fotskada under hösten 2010 som också har stört under den gångna säsongen men han är nu opererad och vi får verkligen hoppas att det blir bra. Stoffa är beroende av kontinuitet för att få flyt i spelet och det har han inte fått sedan skadan. 23-åringen var ordinarie under våren men fick sedan mest agera inhoppare. Totalt blev det 14 startmatcher i Superettan och 2 assist. Christoffer har sina främsta kvaliteter i det defensiva spelet med tufft närkampsspel. Passningsspelet måste dock upp i en jämnare nivå för att Karlsson ska få mer speltid.

Bruno Marinho kom igång sent efter en axeloperation och gjorde bara två inhopp i försäsongens träningsmatcher. De tre första seriematcherna började brassen också på bänken, men var sedan given från start. Sju varningar och en utvisning var dock i mesta laget och renderade tre matchers avstängning. Bruno missade också en match på grund av hjärnskakning och det blev därmed 23 startmatcher. Trots att 27-åringen bara svarade för en assist så gjorde han sin främsta säsong i ÅFF, då han låg bakom många av anfallen i ett tidigare skede. Defensivt är han också en ettrig bollvinnare som är bra på att sätta hög press. Bruno är en tempohöjande spelare som är viktig i Allsvenskan, speciellt för att hålla fart på bollen.

Kristian Bergström gjorde ett stort jobb i Allsvenskan 2010 men fick inte ut sin fulla potential i det offensiva spelet (2 mål och 6 assist). Pligg var väl inte någon jättebeundrare när konstgräset anlades, men under den här säsongen verkade han få en nytändning och var en av våra absolut bästa spelare. På det snabbare och jämnare underlaget kunde 37-åringen briljera med sitt passningsspel när omgivningen också bättre var med på noterna. Trots utgångsläget från vänster blev det 8 mål och 10 assist, vilket innebar en andraplats i assistligan och en sjätteplats i Superettans poängliga. Kristian sprang mest av alla spelarna i Allsvenskan 2010 med över 13 kilometers löpning i de flesta matcherna. Den gångna säsongen såg Bergström ännu piggare ut och kommer med en bättre omgivning bli ännu vassare i Allsvenskan.

Amir Suljic tog ett stort steg framåt hösten 2010 och det var inte helt ologiskt att han efter detta skulle få ett litet bakslag med mindre speltid. 22-åringen startade de tre första matcherna och sex matcher under sommaren. När Thomas Olsson kom in i laget blev det åter mindre speltid men efter Olssons skada började Amir de två sista matcherna. Totalt blev det 11 matcher från start. Amir visade bland annat mot AIK och i avgörandet mot Sundsvall att kapaciteten finns där med tuffhet och tryggt spel och vi får hoppas att han plockar fram det oftare när det nu åter blir dags för allsvenskt spel.

Thomas Olsson kom alltså äntligen hem till moderklubben efter 13, 5 år i IFK Norrköping, Malmö FF och IFK Göteborg. Med sin rutin och ledaregenskaper var han en viktig pusselbit till det allsvenska återtåget. Thomas har haft en skadefylld karriär redan från hans debutsäsong i division III 1993, men nog hade vi hoppats på mer speltid. 35-åringen startade 8 av 12 matcher, men byttes ut i 6 av dem och hemma mot Falkenberg höll inte låret länge. Det gick fort på konstgräset men lugnet, tuffheten i närkamperna och passningskvaliteten bidrog på ett bra sätt. Det blev också en fullträff hemma mot Hammarby. Visst skulle det ha varit kanon om Thomas följt med upp i Allsvenskan men Olsson kände själv att det började gå lite för fort och med skadeproblemen fanns ju en uppenbar risk att speltiden skulle blivit knapp. Ett tränarjobb med juniorer i IFK Göteborg lockade och vem vet, kanske dyker han upp som tränare i vårt lag i framtiden? Hur som helst känns det fint att han kom tillbaka och gjorde vad han kunde för att vi åter skulle ta steget upp. 162 matcher och 15 mål blev det i moderklubben varav 105 seriematcher och 10 seriemål.

Prince Eboagwu spelade 10 matcher från start i Allsvenskan men i Superettan blev det bara 3 startmatcher. Prince fick lite speltid redan under hösten 2010 och ville bort men hittade ingen annan klubb och var därmed inte helt motiverad under säsongen. Det gick oftast för långsamt och bollbehandlingen var nonchalant. De tre startmatcherna spelade 25-åringen under juni och nickade då in det viktiga 1–0 målet hemma mot Assyriska och gjorde dessförinnan mål borta mot Falkenberg. Prince gjorde också en bra match borta mot Brage, vilket fick upp ögonen för borlängeklubben och nigerianen kommer därmed att spela för Brage under den kommande säsongen. 50 matcher och 5 mål blev det i ÅFF varav 28 seriematcher och 5 seriemål.

Pontus Karlsson fick knappt med speltid i Allsvenskan (12 matcher) och i Superettan blev det nu bara 2 inhopp, hemma mot Ängelholm och hemma mot Västerås. 28-åringen lånades sedan ut till samarbetsklubben BK Kenty i division II och det blir ingen fortsatt karriär i ÅFF. Det blev ett lite trist avsked, men vi får tacka för allt Pontus har gjort för sin moderklubb som han varit trogen under hela sin karriär. Pontus har spelat 347 matcher och gjort 71 mål varav 230 serie- och kvalmatcher och 43 seriemål, vilket verkligen vittnar av nyttan vi haft av Karlssons insatser.

Besart Kalludra var ny i A-truppen inför säsongen men förhoppningen om det där extra klivet uteblev. Besse spelade kontinuerligt i U21-laget och satt på bänken i Superettan tre gånger men fick inte komma in. Tre träningsinhopp gjorde 19-åringen. Karriären fortsätter nu i division II-klubban Motala AIF där Kalludra säkerligen kommer bidra med sin fina teknik och förhoppningsvis höjer han också sitt tempo i spelet. Besart spelade 3 matcher för ÅFF, varav inga seriematcher.

Axel Konradsson var ny i A-truppen 2010 men 20-åringen, som är en egen produkt, drogs under hela säsongen med sitt skadade knä och kunde inte spela en minut. Därmed blir det tyvärr ingen förlängning i ÅFF. Axel spelade 8 matcher för vår klubb varav inga seriematcher.

Kommentarer om mittfältet

12 mål gjordes av mittfältare (Kristian Bergström 8, Haris Radetinac 2, Prince Eboagwu och Thomas Olsson ett vardera). Mittfältarna svarade också för 22 assist (Kristian Bergström 10, Haris Radetinac 9, Christoffer Karlsson 2 och Bruno Marinho 1). Motsvarande siffror för 2010 var 10 mål och 21 assist från våra mittfältare, alltså nästan lika bra i den högsta serien.

Hela sex mittfältare lämnar nu och två nya är hittills klara.

Tobias Nilsson har vi förstås stora förväntningar på. Efter fem säsonger i Superettan med Falkenberg och förtroende på det centrala mittfältet tog 26-åringen ett stort steg framåt under den gångna säsongen. Tobias vann Superettans assistliga med 12 målgivande passningar och gjorde dessutom 2 mål. Självklart är Nilsson värd, och kvalificerad för, att spela i Allsvenskan. Att han gör det i vår klubb ska vi förstås vara tacksamma för. Tobias har spelat både ytter- och innerback samt yttermittfältare, men är tänkt att spela centralt i vilken position han också utvecklats starkt under säsongen. Det är en rejäl spelare som är 186 centimeter lång.

När det gäller fasta situationer så har vi varit lite enkelspåriga då Kristian bergström med få undantag lagt de allra flesta hörnorna och frisparkarna. Med en fin högerfot får vi nu ett bredare spektrum och kan förhoppningsvis bli giftigare på fasta situationer.

Tanken lär vara att Tobias, Christoffer och Amir i första hand ska fajtas om den defensiva mittfältspositionen. Tom Pettersson kan också vara aktuell. Huruvida Tobias är den där spelaren som ligger högt i press vet jag ännu inte men jag förmodar att vi behöver antingen Bruno Marinho eller Kristian Bergström framför någon av trion för bästa konstellation.

Petrit Zhubi kommer precis som Tom Pettersson från FC Trollhättan, men har tidigare spelat i Oddevold. 23-åringen är en snabb och teknisk kantspelare som utvecklats starkt under den gångna säsongen och gjorde 8 mål i division I. Petrit spelade också i Superettan 2010. Zhubi kan spela både till höger och vänster och känns i dagsläget mest aktuell på högerkanten eftersom Haris lämnat.

Anton Tinnerholm är ett alternativ på högersidan, men visst behövs någon mer renodlad högermittfältare som kan konkurera med Petrit. Ytterligare två ytterspelare eftersöks och det ska bli intressant att se ved det kan bli. Även vänsterkanten behöver en spelare för att konkurera med Kristian Bergström, som dessutom kan behövas centralt.

Anfallet

Paulus Roiha som gjorde flest mål för oss i Allsvenskan (7 stycken) fick lämna klubben och Magnus Eriksson kom istället. I övrigt var forwardsbesättningen densamma, vilket bettydde ett år med allsvensk rutin. Förhoppningen var stor på ett gott målskytte och vår tränare Andreas Thomsson satte upp ett mål på 25 mål från forwards. Magnus Eriksson och Oscar Möller såg ut att bli radarparet på förhand och så blev det också då de spelade tillsammans 22 matcher från start. Viktor Prodell var närmaste ersättare och Daniel Swärd gjorde också en hel del inhopp. Även Haris Radetinac startade en match på topp, borta mot Degerfors.

Magnus Eriksson hade vi stora förväntningar på innan säsongen då han gjorde 11 mål i Superettan för seriens absoluta jumbo. Med fler chanser hoppades vi på en ännu bättre målskörd i vårt lag. Så blev det också, precis som i Väsby satte Mange 16 % av avsluten i mål, men kom oftare till avslut hos oss (94 stycken) och gjorde därmed 15 mål. Branimir Hrgota (Jönköping) 18 och Peter Samuelsson (Degerfors) 17 var de enda som gjorde fler. Det blev också 7 assist och Magnus vann därmed Superettans poängliga (men den officiella statistiken missade två assist). Magnus gjorde 5 mål under de första 7 matcherna men hade sedan måltorka i 10 matcher innan produktionen kom i gång igen och då ordentligt med 10 mål på 11 matcher. Tre av målen föll efter straffar. 21-åringen gjorde alltså succé inte bara som målskytt utan som framspelare och hårt jobbande forward som mötte, höll i och bäddade för andra. Mange passade också perfekt in i föreningen och blev snabbt en i gänget. 29 startmatcher blev det under säsongen. Enda gången som Eriksson började på bänken var i bortamatchen mot Degerfors, vilket var extra anmärkningsvärt eftersom han äntligen spräckte sin måltorka med två mål borta mot Qviding i matchen dessförinnan. Naturligtvis kan vi inte ha samma krav på poängutdelning i Allsvenskan men nog finns det fog att tro att Mange kommer att ligga bakom väldigt många mål i Allsvenskan också.

Oscar Möller har historiskt sett fått målskyttet att stämma betydligt bättre på hösten än under våren och så blev det även denne säsong med 5 mål under våren och 7 under hösten. Med totalt 12 mål var det bästa målsäsongen för 24-åringen. Möller spelade också fram till 3 mål. De tidigare knäproblemen dök upp igen under säsongen men han fick bukt med dem i slutet av säsongen och levererade då på ett bra sätt med 6 mål under de 10 avslutande matcherna. Med Magnus Eriksson vid sin sida fick Möller ännu fler lägen med sina banbrytande djupledslöpningar och de båda kunde precis som Mats Haglund och Henric Karlsson stressa till sig bollarna med hög press. Oscar ska nu kunna leverera riktigt bra i Allsvenskan från början, nu när han vet vad det handlar om och får spela forward vilket han inte gjorde mer en match från start våren 2010 (vid första segern mot IFK Göteborg).

Viktor Prodell har fått finna sig i att vara tredjeforward sedan sommaren 2010, men levererade ändå med 6 mål i seriespelet och 6 i cupspelet under säsongen. De sista 13 matcherna var dock Viktor mållös men fick då mindre speltid. 23-åringen medverkade i alla 30 matcherna men bara 10 från start. Hemma mot Ängelholm startade Viktor till vänster på mittfältet, vilket gick bra. I vissa matcher kan det vara bra om Prodell får chansen på mittfältet. Viktor är otroligt skicklig att hålla i bollen och kunde han bara höja tempot i sitt spel och löpa mer så skulle han utvecklas enormt.

Daniel Swärd har tagit små steg varje år men inte tillräckligt stora och konkurrensen har varit hård. 21-åringen gjorde 12 inhopp under året och sina 2 första seriemål (hemma mot Ängelholm och hemma mot Ljungskile) samt ett mål i Svenska Cupen (mot Karlslund). Under hösten blev det dock bara 4 inhopp. Potentialen finns helt klart och karriären fortsätter nu i division II-laget Motala AIF. Swärd kommer bidra med fin bollbehandling men behöver lära sig att gå in för fullt i alla tänkbara situationer och höja tempot i sitt spel. Daniel spelade 45 matcher och gjorde 5 mål för ÅFF varav 21 seriematcher (samtliga inhopp) och 2 mål.

Kommentarer om anfallet

Andreas Thomssons mål inte bara uppfylldes utan det överträffades, då våra forwards gjorde hela 35 mål (Magnus Eriksson 15, Oscar Möller 12, Viktor Prodell 6 och Daniel Swärd 2). Anfallarna svarade också för 10 assist (Magnus Eriksson 7 och Oscar Möller 3).

Motsvarande siffror för 2010 var 16 mål och 4 assist från våra forwards, vilket vittnar om en kraftig förbättring.

Daniel Swärd lämnar alltså men ersätts av en av Superettans främsta målskyttar under säsongen.

Mattias Mete gjorde precis som Magnus Eriksson många mål i ett bottenlag som åkte ur. 12 mål blev det för Västerås SK, vilket alltså är ett mål mer än Magnus mäktade med i Väsby. Mattias hade en något högre träffprocent 18 % av avsluten i mål mot Magnus 16 %, vilket innebar att Mete sköt färre skott än vad Magnus gjorde under sitt år i Väsby. Med samma utveckling som för Magnus så har vi ett riktigt trevligt år framför oss.

Mattias Mete är precis som Oscar Möller en hårt jobbande spelare som gärna går på djupet och 24-åringarna ska då kunna kampera om den ena anfallspositionen medan Magnus Eriksson och Viktor Prodell konkurerar om den andra forwarsplatsen som en mer mötande spelare.

Våra fyra forwards har tillsammans gjort hela 45 mål i Superettan under den gångna säsongen och det ska bli intressant att se hur många de gör i Allsvenskan 2012!

Fortsättning följer i del VII - Sammanfattning. 

Årskrönika 2011 – VI ÄR TILLBAKA – del V – Avgörandet!

Fem omgångar återstod och vi hade ett fortsatt bra slagläge, trots förlusten i sexpoängsmatchen mot Ängelholm. Nu skulle vi se till att knyta ihop säcken!

Propagandafotboll på Kopparvallen

Omg: 26 ÅFF – Falkenbergs FF 4–0

Sundsvall satte press på oss genom att bortabesegra Brommapojkarna med 3–1 i fredagens ångestladdade TV-match. Det gällde nu att vi snabbt kom upp på banan igen efter debaclet i Ängelholm. Och det gjorde vi med besked!

Trots att Thomas Olsson tvingades kliva av redan i matchinledningen bjöd de våra på rena propagandafotbollen när spelet väl började lossna.

I den 20:e minuten var det dags att spräcka målnollan. Kristian Bergström slog en djupledsboll, som Oscar Möller på sitt karaktäristiska sätt tog emot och med styrka gick förbi sin bevakare och iskallt satte bollen bakom målvakten Stojan Lukic.

Tvåan kom i den 29:e minuten. Magnus Eriksson fångade in bollen efter en hörna, gjorde bort ett par gubbar och dundrade urläckert in ett dykskott invid det bortre hörnet.

Vi hade fler chanser att öka på i den första halvleken utan att lyckas. I den andra halvleken rullade de våra verkligen ut, från kant till kant och hittade instick i djupet både på kanterna och mellan inner- och ytterbackarna. I den 54:e minuten såg Kristian Bergström ut att kunna skjuta bollen i mål men Oscar Möller kom i vägen och bollen gick i ribban.

Det avgörande 3–0-målet kom dock kort senare efter en riktig uppvisning. Kristian Bergström slog ett stick som Jesper Arvidsson stormade fram på och direkt slog in bollen framför mål där Oscar Möller styrde in bollen i öppet mål.

Magnus Eriksson tvingade målvakten till en bra räddning i den 80:e minuten innan han definitivt punkterade matchen i den 83:e minuten. Oscar Möller spelade snett bakåt och Magnus tog sig elegant förbi sin bevakare och satte iskallt 4–0.

Det var en otroligt skön seger som inte blev sämre av att Ängelholm åkte på däng med 0–3 borta mot Jönköping. Därmed var vi åter i topp. två poäng före både Giffarna och ÄFF.  Degerfors tappade även två poäng borta mot Landskrona (0–0) och de hade därmed åtta poäng upp till oss med tolv pinnar kvar att spela om.

Ny tung bortaförlust mot Assyriska

Omg: 27 Assyriska FF – ÅFF 2–0

Omgången började med att Sundsvall fullständigt körde över Ängelholm i toppmatchen på Norrporten Arena. Med hela 6–0 vann Giffarna. Vi hade därmed ett utmärkt läge att rycka ifrån Ängelholm.

Assyriska borta har dock alltid varit en mardröm att möta, med idel förluster i seriesammanhang. Denna gång kändes det dock annorlunda där vi visat bra form och vi hade ett mäkta publikstöd. Assyriska hade dessutom tre raka förluster och negativ kvalplats var farligt nära. Varje match är dock unik…

Vi började matchen ganska förtroendeingivande och hade ett klart övertag, men det där sista i fart och kvalitet saknades. Kristian Berghström fick en jättemöjlighet i öppet läge, men sköt dessvärre rakt på målvakten Oscar Berglund. Vi hade kontroll på matchen men började oförsvarligt fuska i noggrannheten och bjöd på så vis helt onödigt in Assyriska i matchen.

Och efter 25 minuter var det färdigt efter en hörna. Vi var inte alls med inne i boxen och Henrik Gustavsson kom alldeles för sent in i situationen och Kyle Konwea kunde därmed enkelt nicka in Stefan Batans hörna, från höger.

Assyriska fick då den där extra energin som vi absolut inte fick bjuda dem på, samtidigt vek våra spelare ner sig och slutade springa. Det fanns ytor på kanterna under hela matchen men vid lägen att blomma ut blev våra ytterspelare kvar centralt och det var därmed ingen fart på spelet. Det blev också en ond cirkel då vi inte vågade ta bättre offensiv position eftersom vi så enkelt blev av med bollen genom undermålig bollbehandling och passningskvalitet.

En ljusning skymtade i början på andra halvlek, men under hela matchen var det för svag hunger för att göra mål. I den 53:e minuten hade vi annars ett fint anfall där Magnus Eriksson slog en lite för djup boll till Oscar Möller. Målvakten räddade men kom ur spel när Möller, på returen, slog ett inlägg till Kristian Bergström som hade helt öppet mål, men inte vågade gå in för fullt eftersom det fanns en försvarare som inte ville att det skulle bli mål.

Denna situation var lite signifikativ för matchen. Om man inte törs offra sig för att göra mål, då vinner man heller inga matcher.

När sedan Assyriska gjorde ännu ett mål efter hörna i den 72:a minuten var det nattsvart. Stefan Batan slog åter hörnan från höger. Henrik Gustavsson kom åter fel och Mikael Ishak kunde styra in bollen. Bruno Marinho hade en bra chans att sparka undan bolluslingen men missade.

Tre minuter senare fick Haris Radetinac en förträfflig möjlighet att ta oss in i matchen, med bollen framför fötterna bara några meter från mål. Tyvärr saknades den rätta offerviljan även här och precis som Imad Chhadeh missade borta mot AIK på stopptid 2005, missade nu också Haris läget. Det blev bara en liten fjös som målvakten enkelt kunde plocka. Sedan var det nattsvart.

Vi tappade serieledningen till Sundsvall som var en poäng före oss, men hade fortfarande två poäng tillgodo på Ängelholm. Degerfors hemmabesegrade Värnamo med 2–0 och var därmed fem poäng efter oss med nio poäng kvar att spela om.

Pressen stor men nionde raka hemmasegern bärgades

Omg: 28 ÅFF – Landskrona BoIS 1–0

Omgång 28 inleddes med en hemsk TV-match då Ängelholm hur enkelt som helst hemmabesegrade ett uruselt Öster med 3–0. Jag trodde verkligen att växjölaget, som visat stegrande form, skulle ta chansen att hänga på i kvalstriden. Med facit i hand hade ett kryss i denna match räckt för allsvenskt kvalspel. Men nu var de borta. ÄFF klev istället förbi oss och satte därmed en enorm press. Sundsvall borta väntade i nästa match och då ville vi verkligen inte ligga efter.

Man fick kalla kårar vid tanken på förgående år, då vi tack vara hemmastyrkan programenligt slog Djurgården och Trelleborg i slutet av säsongen, men klarade sedan bara 0–0 hemma mot Häcken.

Det var otroligt nervöst innan matchen mot Landskrona, som också hade visat på bra form på senare tid. Landskrona värvade målvakten Ivo Vazgec som inte fick förlängt kontrakt av Jönköpings Södra och vips började 25-åringen storspela. På de åtta raka matcherna utan förlust som Landskrona hade släppte bara Ivo in två mål. Vi som var på Kopparvallen förstod varför. Målvakten svarade för den ena kanonräddningen efter den andra, men fick till slut ge sig på straff.

Oscar Möller blev neddragen i straffområdet. Magnus Erikssons straff var inte speciellt välslagen men gick ändå i mål till vår stora lättnad. Om vi inte hade fått straffen vet i sjutton om vi hade klarat det här. Visst Ivo Vazgec gjorde en ny stormatch men skotten gick där han nådde dem eller utanför.

Det syntes att det var en väldigt viktig match och att det närmade sig avgörandet. De våra rullade runt väldigt bra men vågade inte riktigt sätta högre fart, ta avslut, sticka in bollarna och slå inlägg under långa perioder. Det siktades lite för länge och bortaspelarna hann få fram ett ben. Vi borde alltså ha skapat ännu fler målchanser men kladdade runt lite för mycket enligt mitt tycke.

När Landskrona fick Fredrik Liverstam utvisad efter två varningar i den 75:e minuten borde vi ha utnyttjat läget och jagat ett eller två mål för att säkra segern. Det blev passivt efter utvisningen i stället för att utnyttja den extra ytan som gavs. En 1–0-ledning är alltid skör, det kan studsa illa på något ben vid ett inlägg och sedan kan det vara färdigt. Det var ett lite högt spel men det gick vägen och det var underbart skönt. Det var riktigt starkt av grabbarna att lyfta sig från den bleka insatsen i Södertälje. Vi hade nu nio raka hemmasegrar med den sammanlagda målskillnaden på 22–4.

Jag hade dagen innan våndats över att Degerfors tagit ifatt ett 0–3-underläge till 3–3 under slutskedet borta mot Brommapojkarna, men det hade nu ingen betydelse då minst en kvalplats var säkrad. På kvalplatsen återfanns Ängelholm som var två poäng och 19 mål efter oss. Sundsvall vann tyvärr borta mot Falkenberg med 4–2 och ledde serien en poäng och sju plusmål bättre än oss. Nu var vi verkligen framme vid en avgörande seriefinal!

Uppståndelsen!

Omg: 29 GIF Sundsvall – ÅFF 0–1

Dagen innan vår match uppe i Sundsvall riktades alla blickar mot Finnvedsvallen. Värnamo, som kämpade för att undvika negativt kval mötte Ängelholm på hemmaplan. En seger för Värnamo skulle betyda att Sundsvall i praktiken var klart för Allsvenskan och att vi också skulle bli det om vi klarade en pinne på Norrporten Arena. En seger för Ängelholm skulle däremot sätta enorm press på oss. Då skulle vi vara tvungna att ta poäng mot Sundsvall för att ha det hela i egna händer.

Totalt dyngsur av svett satt jag, eller snarare for omkring som en galning, framför teven på söndagen då Värnamo mötte Ängelholm. Jag var i upplösningstillstånd då Mikael Dahlgren prickade in en straff för bortalaget i den 64:e minuten, men som tur var fick också hemmalaget en straff bara tre minuter senare. Det var knappt man vågade titta men Gheorge Andronic satte säkert 1–1, vilket också blev slutresultatet. Det var en oerhört stor lättnad och tårarna sprutade. Nu skulle vi i varje fall ha det hela i egna händer oavsett vad som hände i Sundsvall. Och kunde vi vinna mot Giffarna, ja då skulle allt vara klappat och klart.

Det var lite Flashbacks som dök upp från 2009 då Väsby vann borta mot Sundsvall, vilket öppnade för vårt avgörande på Skytteholm mot Vasalund. Skulle vi kunna lyckas igen? Ja, det kändes verkligen så även om jag inte vågade känna efter riktigt, men visst kändes det riktigt bra då Sundsvall tog ut det hela i förskott på sin hemsida med klara tröjor. Dessa tröjor bar sedan de som sålde matchprogram. På arenan var hemmalagets stolar klädda med löpsedlar ”Grattis Giffarna Allsvenskan 2012”. Sådant brukar straffa sig… De våra satte också upp en sådan löpsedel i vårt omklädningsrum.  Snacka om tändvätska!

Tillbaka på Norrporten Arena visste jag vad som skulle vänta. Två år tidigare hade jag trampat omkring på läktaren fram och tillbaka utan att stå still en endaste sekund och nu var jag mentalt förberedd på samma pina. För en pina blev verkligen matchen.

Jag hade hoppats att vi skulle ha bollen mer och kunna spela ut på ett bättre sätt, men det var ett tungt bakslag när jag fick reda på att Thomas Olsson inte skulle starta på grund av en uppslagen bristning på baksidan av låret. Jag ångrade djupt att jag skrev att han skulle vara oerhört viktig i den här matchen för att täta till mellan vårt försvar och mittfält. Som supporter tar man som bekant på sig allt som går emot laget, skrockfull som man är.

Nu kom Amir Suljic in och gjorde det bra vilket vittnar om att han har växt som spelare eftersom det var en så viktig match och han inte hade spelat kontinuerligt dessförinnan. Hela laget kämpade förövrigt förtjänstfullt och när det gällde positionsspelet kändes vi ändå rätt trygga genom att vara täta centralt både i bredd och djup.

I den 16:e minuten bröt Daniel Hallingström en boll inne i eget straffområde till Anton Tinnerholm som slog en lång fin lyra på djupet där Magnus Eriksson sprintade och spelade in bollen framför mål. Haris Radetinac mötte bollen, bollen tog på försvarare och gick till Oscar Möller som fick kalasläge framför mål. Hjärtat stannade och tiden stod stilla. Men så vaknade man till liv. Ett liv av glädje. En oerhörd glädje. Möller gjorde mål! Euforin gick inte att ta miste på!

Fantastiskt roligt att målet kom på en sådan omställning som jag efterlyst med en boll mot hörnflaggan. Att det skulle bli matchens enda mål var svårt att tro i det läget och ännu svårare efter att Fredrik Holster prickat ribban och Ari Skulason skjutit i stolproten. Sundsvall hade också ett otal möjligheter efter inlägg och fasta situationer.

Efter första halvlek kändes det som att vi antingen var tvungna att flytta fram positionerna eller kontra in ytterligare ett mål. Om det fortsatte som i första halvlek kunde det ju inte hålla. Efter alla matcher jag varit med om genom åren försöker jag tränga bort vad som sker om det står sig till slutsignalen. I denna match får jag säga att jag lyckades rätt bra och fullt fokus rådde inför nästkommande situation. Dessa situationer duggade också tätt, alldeles för tätt för en nervositet som inte var av denna jord.

Den värsta var när bollen dansade omkring framför vårt mål flera gånger och jag inte såg var bollen tog vägen. Man bara bävade för att folk skulle börja jubla, men som tur var höll vi undan även den gången…

Det hann faktiskt gå till den 85:e minuten innan jag inte kunde hålla emot längre. Det liksom bara steg nerifrån fötterna, som de krampkänningar jag fick flera gånger under matchen, upp igenom kroppen och in i huvudet. Det där ruset som antyder att någonting riktigt stort kunde vara på väg. Allsvenskan var inte långt bort nu, men ett mål kunde ju komma så lätt och de sista minuterna var man i ett tillstånd som inte går att komma till i någon annan situation än denna.

Under stopptiden höll vi bättre tag i bollen men till sist drog vi på oss en onödig frispark precis utanför straffområdet. Det var knappt man vågade titta när Ari Skulason stegade fram. BORT, BORT, BORT… JAAAAAAAAAAAAAA, han sköt utanför. Och efter ytterligare femtielva BORT blåste domaren Lars Olsson från Umeå äntligen av matchen.

Det var så ofantligt stort att det inte gick att ta in eller att få utlopp för all den glädje och lättnad som man kände, men det blev ju ändå rätt mycket eufori om jag säger så…

Med andra ord – det var fullständigt underbart!

Vi skulle bara tillbaka – Och vi klarade det!

Resan hem den långa vägen från Sundsvall var hur lätt som helst och de tunga tårarna från 2010 kom nu istället från glädjens källa.

Seriesegrare trots förlust

Omg: 30 ÅFF – Östers IF 0–1

Precis som 2009 kunde vi på ett betydligt mer avslappnat sätt se fram mot den sista omgången. Avancemanget var klappat och klart och det som återstod var kampen om seriesegern. Villkoren var att vi var tvungna att vinna om Sundsvall också vann borta mot Jönköping. Om Giffarna däremot inte vann på Stadsparksvallen skulle vi vinna Superettan även vid förlust mot Öster.

Även om hungern säkert fanns där att pricka in en tionde raka seger på Kopparvallen och bjuda till inför storpubliken på 4 814 personer (flest under säsongen), så låste det sig. Fokusen fanns där inte från början. Det skulle trixas och fixas för att bjuda publiken på grannlåt, men klackarna fastnade på motståndare och istället för att gå på avslut skulle det passas in på mållinjen. Oscar Möller fick exempelvis ett kanonläge fri i straffområdet men passade Magnus Eriksson, som fick bollen bakom sig och chansen rann ut i sanden.

Det blev istället Öster som tog ledningen i den 19:e minuten. Alberis da Silva var inte tillräckligt vaksam och stötte fram på fel sida om Freddy Söderberg, som vände inåt och frispelade Obie Etie Ikechukwu, som var solklart offside, men spelet fortgick och syrianskalånet kunde lägga in bollen till höger om Henrik Gustavsson.

Öster sjönk allt djupare och ställde upp med två täta led som täppte till från kant till kant. Vårt speltempo i passningsspelet var allt för långsamt för att få till spelvändningar och djupledsspelet var obefintligt. Öster gjorde ett mycket bra försvarsspel men det finns alltid ytor. Det fanns flera tillfällen att chippa över bollarna bakom backlinjen för att rusa på, men den rätta viljan att springa på djupet fanns inte och inte heller den kvicka tanken att skicka i väg bollarna när någon väl tog en löpning.

Fasta situationer gav heller ingenting och det var inte heller så intressant att jobba hem efter alla bolltapp.

Andra halvlek och avslutningen på matchen i synnerhet var bättre, med mer vilja och högre passningstempo, men fortfarande var det för mycket kladd på bollen istället för att ösa på mot mål.

Vi hade inte heller någon tur med domaren Dragan Banjac från Huddinge. Vi fick alltså ett offsidemål emot oss och Haris Radetinac fick ingen straff. Men det är svårare att få straff när man inte direkt samlat på sig pluspoäng under matchen hos domaren… Oscar Möller var också på väg mot ett friläge men tyvärr lät inte domaren spelet fortgå.

Närmast ett mål vara annars i den 66:e minuter då Viktor Prodell sköt i stolpen och Kristian Bergström tvingade målvakten Joakim Wulff till en kanonräddning på returen.

Eftersom Sundsvall tappade sin ledning borta mot Jönköping till förlust med 1–2 spelade inte förlusten någon roll utan vi vann serien ändå.  Besvikelsen över förlusten lade sig därmed väldigt snabbt.

Fortsättning följer i del VI - Spelartruppen

Årskrönika 2011 – VI ÄR TILLBAKA – del IV – Sommaren

Efter två veckors matchuppehåll såg vi fram mot en spännande höstsäsong där det kändes som om vi hade ett jätteläge i och med att vi inte hade nått full kapacitet ännu i den stenhårda serien.

Äntligen poäng på bortaplan, men det borde varit tre

Omg: 16 IF Brommapojkarna – ÅFF 2–2

Efter fyra raka bortaförluster såg vi äntligen ut att ta en viktig trepoängare på bortaplan. I mitten på första halvlek hade vi nämligen en 2–0-ledning på Grimsta IP.

I den 17:e minuten slog Kristian Bergström en frispark ur högerinnerposition och Alberis da Silva nickade mot den bortre stolpen. Bollen hade gått utanför men hemmalagets mittback Nicklas Carlsson lyckades på något konstigt vis få bollen i eget mål. Sex minuter senare spelade Magnus Eriksson fram till Oscar Möller som ökade på till 2–0 då han elegant vände bort flera BP-försvarare och satte bollen bakom Kristoffer Nordfeldt i BP-målet.

Vi hade sedan bra kontroll på händelserna men i den 58:e minuten blev Oscar Möller utvisad av domaren Antti Kanerva från Olofstorp, som inte hade någon bra dag. Men utvisningen var väldigt onödig efter att Oscar protesterade till sig två gula kort.

Utvisningen blev matchavgörande. BP reducerade i den 71:a minuten genom Mauricio Albornoz, efter att vi inte lyckats få bort bollen och Albornoz var framme igen i den 79:e minuten efter ett högerinlägg och därmed var det utjämnat till 2–2. Det var sedan inte långt borta att kvällen slutat med en riktig katastrof, men det blev i varje fall en pinne.

Trots poängtappet passerade vi Degerfors upp till andraplatsen.

Stensäker hemmaseger

Omg: 17 ÅFF – Västerås SK 4–0

Matcher mot sämre motstånd som Västerås är alltid oroliga, men vi behövde aldrig oroa oss för utdelningen kom redan i den elfte minuten. Kristian Bergström slog in en hörna från vänster. Daniel Hallingström nickade men bollen gick vidare till Haris Radetinac som klippte till på volley och Viktor Prodell bröstade in 1–0.

2–0 kom i den 31:a minuten. Magnus Eriksson spelade en bra boll till höger där Haris Radetinac kom in med hög fart, blev av med bollen men kämpade den tillbaka och tryckte in bollen i mål. 3–0 föll bara några minuter in på andra halvlek på frispark strax utanför straffområdet till höger. Haris Radetinac petade bollen till Kristian Bergström som klippte in bollen lågt vid den främre stolpen. Christian Caulker i bortamålet var på bollen men kunde inte rädda.

I den 65:e minuten avgjorde Kristian Bergström när han prickade in 4–0 och blev därmed tvåmålskytt. Haris Radetinac spelade in från höger och Kristian Bergström sköt. Via en försvarare gick bollen i en båge över Sierra Leones landslagsmålvakt.

Seger även i Göteborg

Omg: 18 Qviding FIF – ÅFF 1–3

Göteborg och Valhalla väckte otäcka känslor inför mötet med det lila jumbolaget som hade spelat täta matcher på det odugliga konstgräset tidigare. Matchen utvecklades också till en nervpärs då vi gjorde en av årets sämre matcher. Vi fick förvisso en drömstart när Anton Tinnerholm stormade fram på högerkanten och kunde trycka in ledningsbollen ur snäv vinkel i den 19:e minuten, efter växelspel med Haris Radetinac.

I den 57:e minuten sköt Magnus Eriksson in 2–0 på straff sedan Haris Radetinac blivit nedriven. Men det dröjde bara tre minuter innan hemmalaget också fick en straff och den satte Hannes Sahlin bakom Henrik Gustavsson. Det var riktigt virrigt efter målet och Qviding kunde mycket väl ha kvitterat men i den 83:e minuten frispelades Magnus Eriksson av Haris Radetinac och Mange rullade in det förlösande 3–1-målet.

Trots en spelmässigt svag insats var det starkt av laget att grisa till sig tre viktiga poäng. Något ryck i tabellen blev det dock inte då övriga toppkonkurrenter också hade fått fart under vingarna.

Bortaseger även i toppmatch

Omg: 19 Degerfors IF – ÅFF 1–2

Vi hade gjort vår plikt och tagit sex poäng mot de två bottenlagen men nu väntade en tuffare uppgift mot Degerfors på Stora Valla. Precis som vi hade DIF 32 poäng och det var därmed en mycket viktig sexpoängsmatch.

Efter 13,5 år i andra föreningar kom Thomas Olsson äntligen tillbaka på lån från IFK Göteborg. Jag hade det på känn att 35-åringen skulle spela från start. Så blev det och visst bidrog Olsson till att lyfta laget.

Vi hade greppet om matchen från start, men precis som på Kopparvallen chockade DIF med ett snabbt mål. Efter slarv fick Niklas Klingberg fritt skottläge och kunde ge hemmalaget ledningen redan i den femte minuten, på ett skott som Henrik Gustavsson borde ha tagit.

De våra malde dock på och kunde vända på steken i den andra halvleken. Fem minuter in på andra halvlek blev Haris Radetinac hårt tagen i straffområdet och Jesper Arvidsson klev fram och satte elvametaren säkert invid stolpen.

Lyckan var sedan total då Daniel Hallingström nickade in 2–1 i den 70:e minuten. Kristian Bergström slog en hörna från höger. Bollen hamnade hos Magnus Eriksson som tog emot, ryckte till vänster och slog kalasinlägget som Daniel Hallingström förvaltade på bästa sätt.

Med den viktiga vändningen visades att vi inte behövde göra det första målet och att de våra även kunde ta segrar på naturgräs. Vi drog också ifrån DIF med tre pinnar, men Ängelholm och Sundsvall ångade på. Differensen ned till tredjeplatsen och Giffarna var därmed noll poäng och tre mål.

Makalös vändning

Omg: 20 ÅFF – Jönköpings Södra IF 2–1 

I matchen mot Jönköping skulle vi ta revansch från vårens debacle på Stadsparksvallen, men det såg ut att bli en ny mycket tung förlust. Efter passivt försvarsarbete kom Andreas Tegström igenom centralt och satte 0–1 i den 16:e minuten.

Vi dominerade matchbilden kraftigt speciellt andra halvan av andra halvlek, men det tycktes vara omöjligt att få in bollen bakom Niklas Helgesson i bortamålet. Men nio sekunder innan full tid fick vi äntligen hål på gästerna. Oscar Möller fick bollen till höger i straffområdet. Med styrka och kraft ryckte han och slog bollen snett inåt bakåt efter att ha tunnlat en motståndare. Magnus Eriksson satte foten till och tunnlade också en motståndare och bollen for in i nätmaskorna. Vilken enorm glädje att vi äntligen fick hål på Jönköping.

Nu skulle vi i varje fall kunna få en pinne, men tänk om vi kunde göra ett mål till! Då vore det ju hela fulländat. Kristian Bergström var målmedveten och var inte nöjd utan ville ha mer. Bollen spelades fram till Magnus Eriksson som med styrka höll i bollen, vände om och slog en genial och samtidigt helt perfekt boll i en 180-gradersomvändning. Pligg kom helt fri och tvekade inte. Med högern vek han in segermålet i det bortre hörnet. Vilken glädje – den går på intet sätt att beskriva, alla for omkring som om de var fullständigt tokiga av segerrus och hela Kopparvallen kokade.

Det var tredje gången på de sex senaste matcherna som vi vände ett underläge till seger och aldrig någonsin hade jag varit med om att vi vänt en match så sent. Man fick Flashbacks till 2009 då vi gjorde mål i slutminuterna borta mot Norrköping, hemma mot Assyriska och borta mot Vasalund, när vi säkrade avancemanget. Det kändes verkligen som om detta var ett avstamp för ett nytt avancemang och vändningen gav gott självförtroende till våra spelare.

Triumfen blev inte sämre av att Sundsvalls svit på sju raka segrar spräcktes med en 1–3-förlust borta mot Ljungskile. Vi drog därmed ifrån det tredjeplacerade norrlandslaget med tre poäng. Eftersom Degerfors bara klarade 1–1 borta mot Assyriska hade vi ett försprång till fjärdeplatsen på fem poäng.

Slarvigt men fin moral

Omg: 21 IFK Värnamo – ÅFF 3–3

Precis som i de två tidigare matcherna fick vi en riktigt dålig start också på Finnvedsvallen. Efter ovaksamhet vid ett inkast kunde Bujar Ferizi göra första målet i den 24:e minuten och bara två minuter senare var uppförsbacken ännu brantare då Vlado Zlojutro dundrade in 0–2 via ett förvararben upp i krysset. Även vid det andra målet var det stor passivitet bland de våra när IFK anföll på vänsterkanten.

Trots chocken kom vi tillbaka och fick en livsviktig reducering i den 36:e minuten. Anton Tinnerholm stormade fram på högerkanten efter samspel med Haris Radetinac och slog ett lågt inspel som Magnus Eriksson prickade in.

I andra halvlek tog vi tag i matchen men efter slarv av den högre skolan kunde hemmalaget spela igenom och 1–3 var ett faktum då Vlado Zlojutro satte bollen i den 64:e minuten. Det var sedan ytterst nära att matchen definitivt avgjordes men osannolikt nog sköt Vlado Zlojutro i ribban från bara några meters avstånd.

De våra repade dock mod och i den 77:e minuten anföll vi mycket snyggt med klapp-klapp-spel på vänsterkanten. Daniel Hallingström slog en snabb frispark efter en offsideavblåsning långt ned på egen planhalva. Kristian Bergström fick bollen och hittade en mötande Oscar Möller som direktskarvade ut till Jesper Arvidsson. Möller vände om och sprintade i djupled medan Jesper slog bollen till Magnus Eriksson som direktskarvade perfekt in i Oscars löpväg. Möller hade bara att vinkla in bollen invid den bortre stolpen. Jublet hann knappt lägga sig för 52 sekunder senare var det dags igen. Värnamo försökte spela upp bollen på vår högerkant men Anton Tinnerholm och Thomas Olsson pressade gemensamt till sig bollen. Thomas spelade sedan en boll i djupet till Christoffer Karlsson som störtade fram centralt och hittade Kristian Bergström som direktskarvade fram till Magnus Eriksson. Mange vände elegant in mellan två försvarare, kom fri och rullade kyligt in 3–3 med "fel" fot invid den vänstra stolpen.

Vilken glädje bland oss 200–300 ÅFF-are på plats. Från uträknade till kvittering. Hemmalaget såg rejält skärrat ut och det fanns tid att få in ett fjärde mål, men domaren Kristoffer Karlsson från Göteborg blåste sönder matchen och gav bara hemmalaget frisparkar efter målen. Vi fick därmed aldrig någon rytm för att pressa för ett segermål.

Tack vare att Sundsvall mycket sensationellt spelade 2–2 hemma mot Västerås höll vi avståndet till medelpadingarna på tre poäng. Degerfors föll hemma mot serieledande Ängelholm med 1–3 och var därmed sex poäng efter oss. ÄFF som var uppe i 13 raka matcher utan förlust var tre pinnar före oss.

Klar seger inför storpublik

Omg: 22 ÅFF – Hammarby IF 3–1

Det fanns en viss oro att vi skulle bli lite skakiga i nästa möte mot Hammarby. Inte för att Bajen var bra men för att de är ett av de största föreningarna, sett till omsättning och antal supportrar. På Söderstadion hade vi uppträtt mycket svagt, men nu skulle det bli andra bullar.

De våra rullade på från början och då hängde gästerna helt enkelt inte med. Thomas Olsson vann bollen i den 13:e minuten, höll rutinerat i och hittade Haris Radetinac till höger. Haris slog sedan ett perfekt skärande inspel som Magnus Eriksson via försvararben kunde trycka in. Målet gav andrum.

Vi började också den andra halvleken med bravur och 2–0 föll i den 52:a minuten. Henrik Gustavsson räddade när Max Forsberg kom farligt fri från vänstersidan och vi ställde om snabbt. Haris Radetinac slog ett inlägg från höger som nickades bort, men Magnus Eriksson fick en fot på bollen och hann precis hejda sig i nästa moment då Thomas Olsson kom störtande i bättre läge. Hemvändaren gjorde inget misstag utan dundrade in bollen. Detta var första seriemålet i ÅFF sedan frisparken i slutskedet fram till 3–3 hemma mot Motala AIF 1996.

Matchavgörande 3–0 kom i den 64:e minuten. Kristian Bergström bröt bollen högt upp i banan och spelade fram till Oscar Möller som avancerade, såg ut att tappa läget men vände om och placerade in bollen med vänstern.

Paulinho Guará reducerade med en direktvolley på ett långt uppspel i den 77:e minuten, men närmare än så kom inte stockholmarna inför den fina publiksiffran 4 615.

Övriga topplag vann förutom Degerfors som föll med 0–1 borta mot Ljungskile. Därmed var avståndet ned till LSK och DIF under kvalstrecket upp i hela nio poäng.

Fantastiskt härlig kämpaseger

Omg: 23 Ljungskile SK – ÅFF 1–2

Ljungskile hade allstå hängt på i toppstriden efter 13 poäng av 15 möjliga på de sista fem matcherna och hade nu en chans att knappa in ytterligare. LSK borta är en match man alltid bävar för då det alltid har varit svårt att vinna i Ljungskile. Denna gång blev jag så pass sjuk att jag inte ens kunde åka dit. Mina närmaste kan intyga att jag inte mår direkt bra för att missa en sådan viktig match…

Det påminde om 2009 då jag, väldigt sjuk, följde en superviktig match mellan Ljungskile och Assyriska, vilken till vår stora lycka slutade oavgjort. Det var en god minnesbild som jag tog med mig framför teven.

Åter fick vi en fin start med ett ledningsmål i den 18:e minuten. Efter ett inkast höll vi bollen inom laget i en minut och 14 passningar. Bruno Marinho slog en fin crossboll från höger till Jesper Arvidsson på den andra kanten. Jeppe slog sedan ett inlägg som Kristian Bergström plockade ned och lyfte in bollen med högern i det bortre hörnet. Underbart!

Psykologiskt viktigt gjorde vi 2–0 precis innan halvtid efter en snabb omställning. Haris Radetinac fick fint läge men fick ingen bra träff på bollen. Målvaktsreturen kom dock rakt ut till Kristian Bergström som inte gjorde något misstag.

Vi hade rätt bra koll på händelserna i första halvlek men i den andra tappade vi initiativet. Efter en timmes spel slog Richard Nilsson en markhörna från höger som vi inte var med på och Joakim Runnemo kunde skjuta in 1–2 inne i straffområdet.

Mot slutet blev trycket allt värre mot vårt mål med inlägg och fasta situationer och det såg lite panikartat ut. Svetten sprutade där jag for omkring framför teven och det var olidligt nervöst när bollar matades in framför mål och vara nära att trilla in flera gånger om. När sedan domaren blåste av var det som att en tung sten föll från hjärtat och tårarna kom. Vilken lättnad! Och vilka oerhört viktiga poäng. Kan man vinna sådana här matcher så är oerhört mycket vunnet.

Dagen efter tappade Ängelholm två poäng efter 2–2 borta mot Assyriska och vi var därmed bara en pinne efter skåningarna. Det var mycket nära att Assyriska vann då de ledde med 2–0 men ÄFF gjorde två sena mål och kvitterade i den 94:e minuten.

Sundsvall spelade också 2–2 hemma mot Värnamo och därmed hade vi fem sköna poäng tillgodo på Giffarna på kvalplats.

Tionde raka utan förlust

Omg: 24 ÅFF – IK Brage 2–0

Efter 15 raka matcher utan förlust föll till sist Ängelholm i TV-derbyt hemma mot Landskrona med 1–2, till vår stora förtjusning. Vi hade därmed chansen att gå upp i topp, men det var lite oroligt då alla krävde att vi skulle betvinga dalagänget som visade på dalande form.

Bortalaget stretade också emot med alla medel, även hårda som domaren Kristoffer Karlsson från Göteborg tillät. Vi rullade runt lite för mycket och vågade inte ta avslut i bra lägen. Närmast i den första halvleken var Oscar Möller med ett skott i ribban och ett skott rakt på målvakten Gerhard Andersson i friläge.

I början på andra halvleken fick man hjärtat i halsgropen då Robbin Selin stegade fram och sköt i insidan av den högra stolpen och bollen smet ut vid den vänstra stolpen.

Sedan var det dags för Brages målvakt att storspela. Först gjorde han en akrobatisk räddning när Daniel Hallingström nickade efter hörna. Magnus Erikssons skott från vänster avvärjde också målvakten. Men i den 65:e minuten fick han äntligen resignera. Efter kalabalik framför bragemålet där bollen tog i ribban två gånger slog Oscar Möller en stående cyckelspark in i mål vid den bortre stolpen. Vilken glädje! Helt obeskrivbart!

Vi hade sedan flera fina lägen att avgöra matchen, men det dröjde till den 91:a minuten innan det förlösande 2–0-målet föll. Jesper Arvidsson bröt och spelade fram till Magnus Eriksson som helt fri visade kyla genom att rulla in bollen förbi en framrusande Gerhard Andersson.

Det var en stor lättnad att vi klarade av ytterligare en viktig trepoängare som tog oss upp i topp för första gången sedan omgång 9. Vi var därmed uppe i tio matcher utan förlust. Åtta av dem var fullpoängare och den sammanlagda målskillnaden var 25–11

Tyvärr vände Sundsvall borta mot Hammarby till seger med 3–1, men vi behöll ändå avståndet till Sundsvall på fem poäng och sju måls bättre målskillnad. Med sex matcher kvar bettydde detta i praktiken att Giffarna var tvungna att vinna två matcher fler än oss för att passera. Ängelholm var två poäng efter och båda dessa huvudkonkurrenter skulle också mötas. Men först var det vår tur att möta ÄFF.

Oerhört tungt bakslag i seriefinalen

Omg: 25 Ängelholms FF – ÅFF 2–0

Seriefinalen borta mot sensationslaget Ängelholms FF kunde ge ett utmärkt avstamp inför avslutningen, men då krävdes förstås ett bra resultat. Vi vann hemmamatchen mot Ängelholm med hela 5–0 och tyvärr gick våra spelare in i fällan och trodde att det skulle bli en enkel seger på nytt. 

Det började inte bra då Jesper Arvidsson fick kasta in handuken vilket ledde till förändringar på ytternacksplatserna. Anton Tinnerholm bytte till vänsterkanten och Steinar Strömnes kom in som högerback. Genom detta tappade vi det offensiva kantspelet och när vi dessutom bjöd på det första målet som föll i den 20:e minuten blev det en rejäl uppförsbacke.

Anton Tinnerholm upphävde offsiden i förstaläget och sedan var vi inte med och täckte ytan framför vårt straffområde. Jonas Lindh kunde stega fram med en joggande Christoffer Karlsson bakom sig och ingen av våra mittbackar stötte fram. Ängelholmsspelaren fick därmed fritt utrymme att pricka in bollen vid den vänstra stolpen. Just sådana mål släppte vi flertalet gånger i inledningen på allsvenskan 2010 och det borde vi ha lärt oss läxan av.

Det var inte lättspelat i en hård vind och sedan kom också regnet. Ängelholm var ett svårspelat lag på sitt hemmagräs där de fick mer tid med bollen. Det gick inte fort men de hade ett ganska säkert passningsspel och kunde därmed flytta fram positionerna och låsa fast bollen.

När vi väl kunde nypa bollen och fick lägen så stämde det inte riktigt i samspelet med löpningarna och passningarna och anfallen strandade genom för många moment på bollen. Defensivt tappade vi efter det insläppta målet och hade inte kontroll på Ängelholms kontraattacker och det kändes inte heller stabilt när inläggen kom in i boxen.

Tyvärr lyckades vi inte utnyttja hemmalagets tröghet i de bakre leden vid omställningslägen genom att vi var för obeslutsamma. Vi skapade ändå ett flertal chanser för att kunna få ett oavgjort resultat och till och med ha vunnit matchen.

Det var smått osannolikt att inte Haris Radetinac fick Kristian Bergströms inspel i mål, men ett försvararben räddade precis. Oturen grinade oss också i ansiktet när Alberis da Silva nickade Kristian Bergströms frispark i stolpen och den amerikanske målvakten Matthew Pyzdrowski fick bollen rakt i famnen.

Det kunde mycket väl ha blivit en pinne men vi släppte in ytterligare ett mål efter hörna. Daniel Hallingström såg ut att kunna komma först när bollen gick ut åt vänster men vågade inte stöta fram och när bollen lyftes över på andra sidan var vi inte alls med. Björn Westerblad lyfte in bollen framför mål som Sebastian Andersson kunde stöta in i den 84:e minuten. Det var en mycket tung resa hem från Skåne!

Samtidigt slog Sundsvall tillbaka Brage med hela 5–0 på hemmaplan. Giffarna hade därmed ätit upp hela vårt försprång på sju mål vad beträffande målskillnaden och var bara två poäng efter. Dessutom tappade vi ju serieledningen till Ängelholm som smet förbi med en pinnes marginal. Degerfors tog en storseger med hela 6–1 hemma mot Jönköping och utgjorde därmed också ett hot då de var sex poäng efter oss.

Fortsättning följer i del V - Avgörandet