Årskrönika 2013 – Dags för nästa steg!

Del VIII – Framtiden är vår!

Det är ingen hemlighet att vi har helt andra ekonomiska förutsättningar att konkurrera med de flesta lagen i Allsvenskan. Trots det finns det ingen begränsning för vad vi kan uppnå. Det är upp till vår egen vilja och tro för att se hur bra vi kan bli. Frågan till alla vi ÅFF-are är hur mycket vi själva är villiga att satsa för att se ÅFF vinna SM-guld?

Att vare medlem och gå på så många matcher som möjligt är förstås en självklarhet. Mycket är också vunnet genom att köpa souvenirer, dels för att tillbringa likvida medel till vår älskade förening, men också för att sprida varumärket till alla som vi känner, som vi också vill att de ska bli ÅFF-are och gå på matcherna. Ideella arbetskrafter av alla de slag är mycket välkomna och det är tack vare vår stora organisation, med många ideella personer, som vi fick tårtspaden för tredje gången på de sex senaste säsongerna. Denna gång var dock den första i Allsvenskan, vilket bevisar att våra matchevenemang håller högsta klass även i högsta serien. Trots detta kan vi bli ännu skarpare om vi blir ännu fler i organisationen.

Vi har redan slagit oss in bland de ”sju stora”

När det gäller ekonomisk förutsättning hamnar ofta de ”stora sju” på tapeten. Malmö FF, AIK, IFK Göteborg, Helsingborgs IF, IF Elfsborg, Djurgårdens IF och Hammarby IF. Samtliga av dessa lag har potentialen att locka över 10 000 åskådare i snitt per hemmamatch. Alla dessa lag hade också publiksnitt över 10 000 åskådare under 2013, förutom Elfsborg (9 077 åskådare/match). Elfsborg har dock tidigare haft över 10 000 åskådare i snitt.

Många åskådare på matcherna, leder till större intresse kring föreningarna med allt vad det innebär, som ett ökat intresse att sponsra dessa lag. Trots att dessa lag i det långa loppet har klart främst ekonomiska förutsättningar kan många andra lag ändå slå sig in i den gruppen och sett till de två senaste säsongerna har vi varit bättre än Djurgården och klart bättre än Hammarby, som inte varit i Allsvenskan sedan 2009.

Om vi ser till omsättningen i Allsvenskan hamnar ett lag med begränsad publiktillströmning som Häcken högt upp, men när man läser siffrorna från 2012 nedan, måste man ta i beaktande att 75 miljoner av intäkterna kom från Gothia Cup, som kostade 63,5 miljoner att arrangera. Bollklubben kan därmed inte konkurrera med de löner som de största klubbarna kan erbjuda till sina spelare.

En förenklad tumregel är att det en förening omsätter per år kan den maximalt betala en promille av i månadslön per spelare. 100 miljoner i omsättning innebär 100 000 i månaden och 35 miljoner innebär 35 000 per månad.

Sett till intäkterna 2011 och 2012 har Malmö FF varit i en klass för sig, men Swedbank Stadion är väldigt kostsam för klubben så när det gäller att betala ut spelarlöner har de inte ett jätteförsprång gentemot AIK, Elfsborg, Helsingborg och Göteborg. Djurgården har halkat efter på senare år då de varit långt ifrån ett topplag, men med nya Tele2 Arena har laget säkert fått en skjuts omsättningsmässigt, liksom säkert AIK på Friends Arena, vars siffror blir intressanta att följa när nästa officiella rapport från Svenska Fotbollförbundet kommer i maj 2014. Trots svindyra arenor har stockholmslagen en stor fördel genom kraftigt subventionerade hyror på sina nya arenor. Dessutom fick Djurgården och Hammarby ett saftigt ”plåster på såren” för att Tele 2 Arena blev försenad på makalösa 10 miljoner kronor under 2012! Tänk vad vi kunde ha gjort för de pengarna!  

Kalmar har blandats sig in bland de ”stora” aktörerna, men Guldfågeln Arena är ingen billig historia och nyhetens behag är över, vilket ses i publiksiffrorna och omsättningen, där de backat rejält. KFF hade ett snitt på 8 094 under debutåret på nya arenan 2011, men har tappat 29 % på två år och på intäktssidan tappade föreningen 29 % (exklusive) spelarföräsljningar mellan 2011 och 2012. Trots detta noterade klubben sin främsta placering sedan flytten till nya arenan i och med bronset. För det är ju ändå så att det räcker inte att nå höga intäkter, det gäller att använda dem på bästa sätt för att kunna hamna så högt upp i tabellen som möjligt.

De allsvenska lagens publiksnitt 2013

AIK	18 899
Malmö FF	16 093
Djurgården	12 475
IFK Göteborg	11 588
Helsingborgs IF	10 283
IF Elfsborg	9 077
IFK Norrköping FK	6 268
Kalmar FF	5 770
Östers IF	5 756
Halmstads BK	4 864
Åtvidabergs FF	4 287
BK Häcken	4 105
Mjällby AIF	3 845
Gefle IF FF	3 770
IF Brommapojkarna	2 504
Syrianska FC	2 432

Intäkter hos de allsvenska lagen 2011 – 2012

			År 2012	År 2012	År 2011	År 2011
			Intäkter inkl spelarförs.	Intäkter exkl spelar-förs	Intäkter inkl spelarförs.	Intäkter exkl spelar-förs
1		Malmö FF	165,7	152,3	208,3	197,6
2		BK Häcken	135,5	114,1	125,6	106,2
3		AIK	132,7	130,7	118,7	83,7
4		IF Elfsborg	120,1	103,6	108,7	92,7
5		Helsingborgs IF	117,7	114,3	130,5	79,8
6		IFK Göteborg	109,8	98,0	102,8	87,1
7		Kalmar FF	81,8	68,4	97,5	96,4
8		Djurgården	81,0	78,4	63,2	58,9
9		IFK Norrköping	65,8	65,5	67,6	61,8
10		Örebro	56,4	54,0	65,5	57,1
11		GIF Sundsvall	44,3	42,5	SE 35,9	SE 33,4
12		GAIS	38,9	33,0	40,0	34,3
13		Mjällby AIF	37,5	35,8	42,8	33,4
14		Åtvidabergs FF	34,8	30,5	SE 19,0	SE 19,0
15		Gefle IF FF	26,0	25,0	32,0	28,1
16		Syrianska FC	24,1	24,1	23,6	22,2
		Halmstads BK	SE 33,4	SE 32,0	47,1	43,4
		Trelleborgs FF	SE 18,2	SE 15,3	21,5	20,5
		* Allsvenskan totalt	1272,1	1170,2	1295,4	1103,2
		Snitt	79,5	73,1	81,0	69,0

Häcken hade intäkter från Gothia Cup med 75,0 miljoner under 2012 och 61,2 miljoner 2011.

De rödmarkerade åkte ur Allsvenskan 2012.

Under 2012 var snittlönen i Allsvenskan 63 758 kr/månad (12 månaders anställning och antaget 24 spelare i snitt per allsvensk spelartrupp). Sign-on ingår även i denna kalkyl. Spännvidden mellan lagen i Allsvenskan är dock stor.

Intäkterna i Allsvenskan 2011–2012

Vår verkningsgrad 2002–2013

Den blå kurvan anger vår föreningens slutplaceringar i aktuell serie under åren 2002–2012. Den röda kurvan anger placering efter totala kostnader.

Kurvorna visar med tydlighet att vår förening överlag har noterat bättre slutplaceringar i förhållande till kostnaderna (i genomsnitt med fyra placeringar). Endast säsongen 2006 nådde vi en sämre placering än vad våra kostnader visade. De övriga elva säsongerna har vi nått en bättre placering och i många fall flera placeringar bättre.

Många sätter likhetstecken mellan ekonomiska förutsättningar och reella förutsättningar, men det är en alldeles förenklad bild, som bland annat många ur mediakåren belyser. Verkningsgraden ovan visar med tydlighet att vi sedan länge har varit bättre på att utnyttja de ekonomiska medlen än många av våra motståndare. Det beror i mångt och mycket på många ideella arbetskrafter och ett sunt och långsiktigt arbete med ledar- och spelarsidan.

Självklart kan vi även i framtiden nå bättre placeringar än vad vi ”betalar” för, vilket innebär att vi har alla möjligheter att nå topplaceringar även i Allsvenskan, men vi bör då höja omsättningsnivån.

De flesta av oss är väl medvetna om detta men vi måste få alla att förstå våra förutsättningar. För att nå ännu högre måste vi bli ännu bättre än konkurrenterna att få ut mer av varje krona. Det är fullt möjligt om alla bara vill vara med och bidra.

En del personer vill att vi ska värva den ene etablerade spelaren efter den andre, men det gäller att ha viljan att sätta sig in i verkligheten!

Efter katastrofen 2010 fick vi bara inte ramla ur igen när vi kom tillbaka till Allsvenskan 2012. Stora satsningar gjordes på alla plan, vilket var möjligt tack vare att säsongen 2010 trots allt gav en stor ekonomisk vinst (2,3 miljoner).

Etablerade spelare

Kent Karlsson lyfter
von Rosens pokal 1973

Vi behövde en del rutinerade spelare för att kunna etablera oss i den högsta serien och sedan 2012 har vi införskaffat sex nyförvärv med allsvensk erfarenhet: Imad Zatara, Andreas Dahlén, Daniel Sjölund, Ricardo Santos, Petter Gustafsson och Månz Karlsson. Som en jämförelse kan nämnas att vi införskaffade sex spelare med allsvensk erfarenhet 1965–1972: Sten-Åke "Söla" Andersson, Veine Wallinder (som kom tillbaka till ÅFF 1966, efter spel i IFK Eskilstuna 64-65), Ulf Blomberg, Kent Karlsson, Anders "Puskas" Ljungberg och Ingvar Svensson. Dessa tillsammans med förvärv från lägre divisioner räckte för bygga ett lag som tog guld 1972. En spelare med allsvensk rutin tillkom 1973 (Reine Almqvist) och vi försvarade som bekant guldet detta år.

Förutom de spelare som kom tillbaka till ÅFF från andra klubbar, var det ytterligare bara två förvärv med allsvensk erfarenhet som värvades fram till vi åkte ur Allsvenskan 1982: Börje Marcus och Michael Bengtsson.

Vi har totalt införskaffat 44 nyförvärv sedan 1965 med allsvensk erfarenhet.

13 av dessa har kommit tillbaka till ÅFF efter spel i andra klubbar däremellan.

6 av de som kommit tillbaka spelade sina första allsvenska matcher i ÅFF.

Av de som inte spelat i ÅFF tidigare har bara 5 noterats för över 50 allsvenska matcher innan de kom till oss:

Daniel Sjölund (2013, 205 matcher, 27 mål), Ingvar Svensson (1972, 147 – 27), Petter Gustafsson (2014, 114 – 5), Börje Marcus (1976, 106 – 2) och Andreas Dahlén (2013, 78 – 1). Vi har alltså värvat tre av dessa spelare sedan förra säsongen.

Förvärv med allsvensk erfarenhet sedan 1965

Nyförvärv år		Mat	Mål	Allsvenska meriter från
1965	Sten-Åke "Söla" Andersson	24	9	Degerfors IF 1961-63
1966	Veine Wallinder	16	4	IFK Eskilstuna 1964 (i ÅFF 1962-63)
1967	Ulf Blomberg	18	0	IK Brage 1966
1967	Kent Karlsson	7	0	IFK Eskilstuna 1964
1969	Anders "Puskas" Ljungberg	35	9	Malmö FF 1967-68
1972	Ingvar Svensson	147	27	IFK Göteborg 1960–68
1973	Reine Almqvist	47	27	IFK Göteborg 1967–70
1974	Bo Augustsson	79	4	ÅFF 1968-72
1975	Ove Eklund	75	52	ÅFF 1968-71
1976	Börje Marcus	106	2	AIK 1971-75
1976	Benno Magnusson	52	11	ÅFF 1971-73
1978	Conny Torstensson	49	19	ÅFF 1969-73
1980	Michael Bengtsson	19	0	IS Halmia 1979
1981	Jörgen Augustsson	191	0	ÅFF 1972-75, LBoIS 76-80
1982	Göran E Karlsson	163	52	ÅFF 1975-79, IFKN 1980-81
1987	Owe Nordqvist	44	2	IFK Norrköping 1984-85
1989	Stefan Tiborsson	7	0	IFK Norrköping 1988
1989	Mikael Kalpakidis	1	0	IFK Norrköping 1988
1992	Mats Almgren	45	2	IFK Norrköping 1988-91 (i ÅFF 1985-87)
1996	Fredrik Enerby	1	0	IFK Norrköping 1994, (i ÅFF 1993)
1997	Erik Norrby	26	0	IFK Norrköping 1994-95
1999	Henric Karlsson	1	0	IFK Norrköping 1997
2002	Jonas Gunnarsson	20	0	Kalmar FF 1999
2002	Andreas Thomsson	25	7	Kalmar FF 2000
2003	Pär Cederqvist	5	0	Djurgårdens IF 2003
2004	Fredrik Elgström	7	0	Enköpings SK 2003
2004	Kristian Bergström	143	22	IFKN, MFF 1998-2003 (i ÅFF -1997)
2004	Aziz Corr Nyang	7	0	Djurgårdens IF 2003-04
2005	Yannick Bapuba	42	3	Djurgårdens IF 2002-04
2006	Mats Haglund	2	0	BK Häcken 2005, (i ÅFF 1999-2003)
2006	Rogério Silva	10	1	Helsingborgs IF 2001
2006	Eder Sarkis	1	0	IF Elfsborg 2005
2007	Per karlsson	13	0	AIK 2003-04
2007	Jesper Arvidsson	8	0	IF Elfsborg 2005-06
2007	Alexander Zaim	1	0	Helsingborgs IF 2006
2008	Ricardo Santos	8	1	Kalmar FF 2007
2009	Robert Walker	28	3	Örebro SK 2007-08
2011	Thomas Olsson	238	28	IFKN, MFF, IFKG (i ÅFF -1997, 2011)
2012	Imad Zatara	24	3	Brommap. 2007, Syrianska 2011
2013	Andreas Dahlén	78	1	Gefle IF 2007-09, Djurgården 2012
2013	Daniel Sjölund	205	27	Djurgårdens IF 2003-2012
2013	Ricardo Santos	94	26	Kalmar FF 2007 2009-11 DIF 2012
2014	Petter Gustafsson	114	5	Djurgårdens IF 2009-2013
2014	Månz Karlsson	28	2	Östers IF (2013)

När vi 2010 gjorde vår första allsvenska säsong på 28 år hade vi endast två spelare med allsvensk erfarenhet i Kristian Bergström (143 matcher och 22 mål) samt Jesper Arvidsson (8 matcher). Vi har nu byggt upp en helt annan bank av allsvensk erfarenhet. Av våra 23 spelare i spelartruppen har 19 spelat i Allsvenskan och deras gemensamma summa är 1 332 allsvenska matcher vilket innebär ett snitt på 58 matcher per spelare.

På sikt måste vi åter satsa på unga förvärv

Allsvensk erfarenhet är värdefullt, men på sikt måste vi hitta tillbaka till yngre förvärv från lägre divisioner, precis som på 1970-talets storhetstid och precis på det sättet som vi tagit oss från division III till Allsvenskan. Det är helt enkelt för dyrt att värva mer färdiga spelare.

Vi har nu byggt upp en tillräckligt stabil och rutinerad trupp för att kunna ta in fler yngre spelare. Dessvärre har vi inte lyckats fullt ut med någon yngre spelare på ett tag. Den ende som riktigt har slagit igenom de senaste fem åren är Anton Tinnerholm, som flyttades upp från Tipselitgruppen 2009 och blev ordinarie 2011.

Genom steget upp i Allsvenskan har det förstås blivit svårare att som 18-19-åring konkurrera med de som är flera år äldre och har skaffat sig betydligt större erfarenhet. Under den gångna säsongen hade vi också lite oflyt med våra yngre spelare. Hampus Holmgren skadade foten vid sin första träning på hemmaplan. Pontus Nordenberg, George Tanzi och Simon Esséus stördes också av en del skadeproblem under hösten. I den sistnämnda trions fall kan man fråga sig om belastningen varit för hård? Det är en tuff övergångsperiod, med fotbollsgymnasiet, tipselitträningar/ A-lagsträningar, Tipselitmatcher och U21-matcher.

Självklart har spelarna lotsats fram efter bästa förmåga men under denna åldersperiod ställs utmaningen till sin spets. Vi har sett många spelare i Tipselitlagen de senaste åren som haft mycket intressanta spetsegenskaper i teknik och kvickhet, men det räcker inte om man inte är beredd att satsa precis allt på fotbollen. Det gäller att bita ihop och ta till sig vad tränarna säger och att fotboll är ett lagspel där alla anfaller och alla försvarar. Vi får hoppas att fler verkligen tar chansen för det kan mycket väl vara enda gången de har möjligheten att slå sig in i ett allsvenskt fotbollslag.

Tre fina nyförvärv

Årets tre klara nyförvärv är inga juniorspelare, men ser ändå mycket intressanta ut. Två av dem har erfarenhet men är ändå i fin utvecklingsålder (24 år). Victor Sköld är ett fantastiskt förvärv, där vår förening var väl medveten om att vi var tvungna att vara tidigt ute för att kunna knyta till oss anfallaren. Förmodligen hade vi annars varit chanslösa om de med större finansiella medel släng upp plånboken efter säsongen. Victor har ett brett spektra av fina egenskaper och framför allt i boxen tror jag att han kan bli den killer som vi saknat, men även i uppbyggnadsspelet är han duktig.

Jämngamle Månz Karlsson kommer säkert att kunna fylla luckan på ett fint sätt efter Erik Moberg. Mittbacken är dessutom längre, tuffare och tre år yngre, vilket förhoppningsvis innebär en högre utvecklingstakt.

Petter Gustafsson har hunnit bli 28 år, men har många år kvar på allsvensk nivå. Det känns gott att få in en trygg lagspelare som Petter. Vi har redan många tekniska kreatörer i laget och då behövs det spelare som väger upp och alltid tar jobbet oavsett vilken position han spelar på. Eftersom det är för kostsamt att hålla en bred trupp är allrounda spelare som PG guld värda.

Bättre på alla sätt

Sedan comebacken i allsvenskan har vi haft en hel del nya spelare och det tar förstås lite tid att spela ihop dessa till ett fungerande lag. Till den kommande säsongen ser vi ut att få betydligt större kontinuitet. Peter Swärdh har också fått ett år där han kunnat sätta sin prägel på laget och kan nu skruva och justera ytterligare för att vi ska bli ännu bättre, genom färre insläppta mål efter egna misstag och fler gjorda genom mer distinkt anfallsspel och fler mål efter hörnor.

Verktygen finns och ska kunna bli ännu lite vassare, genom konkurrensen från nyförvärven, samt ett lyft från de befintliga spelarna, som samarbetet på vänstersidan där Andreas Dahlén och Daniel Sjölund hittar ännu bättre samarbete med Kristian Bergström. Sjölund och Mohammed Abubakari tror jag också kommer att hitta ett ännu bättre samarbete i mittens rike, för att nämna ett par aspekter.

Förhoppningen är förstås att våra egna yngre spelare också tar ett lyft och det finns det fog för. Exempelvis fick Hampus Holmgren aldrig riktigt chansen under den gångna säsongen, efter sin skada, men kan få ett riktigt lyft under den kommande säsongen. Om förhandlingarna går i lås med hans finske landslagskompis Simon Skrabb så får vi ytterligare en mycket intressant 18-åring som förstärker vårt lag.

Vi hade en hög medelålder i truppen (26,2 år) eftersom vi inte lotsat in så många yngre spelare på senare år, men det beror också på att vi har sålt och hyrt ut stjärnspelare som varit unga: Magnus Eriksson (22 år), Tom Pettersson (23) och Viktor Prodell (25). Men vi kan se början på föryngring nu.

Det sker alltid positiva överraskningar

Det ser med andra ord riktigt hoppfullt ut inför den kommande säsongen. När man sitter och summerar säsongerna ser man också tillbaka och minns att det varje år dyker upp positiva överraskningar, vilket är en extra charm med fotbollen – att den långt ifrån är förutsägbar.

Inför den gångna säsongen var det exempelvis inte många som trodde att Imad Zatara skulle flyttas upp på topp och bli vår främsta målskytt med nio fullträffar. Imad gjorde ju inget mål under försäsongen.

2012 var det säkert nog ett fåtal som trodde att Viktor Prodell skulle komma trea i den allsvenska skytteligan med 15 fullträffar. Proddan var ju som bekant tredjeforward efter Magnus Eriksson och Oscar Möller i Superettan året innan. Tom Pettersson tog också ett jättekliv till ordinarie i U21-landslaget.

2011 steg Anton Tinnerholm fram ordentligt och tog en ordinarie plats som högerback. Förhoppningarna på Magnus Eriksson var stora men han överträffade dem till och med genom att vinna Superettans poängliga, med 22 poäng.

Efter flera år i skymundan klev Amir Suljic fram och gjorde det oväntat bra i högsta serien på hösten 2010.

Alberis da Silva (från division I) tog direkt en ordinarie plats 2009 och Viktor Prodell (från division II) visade direkt stora kvaliteter. Dessutom klev många yngre spelare fram och bidrog starkt till avancemanget.

2008 kom Erik Moberg från division II och tog en given plats i mittförsvaret och Ricardo Santos gjorde 12 mål på topp. Bruno Marinho kom från division VI och tog en startplats på innermittfältet under hösten.

Oscar Möller hade gjort 7 mål i division III 2007. Tre serier högre 2008 ökade han till 10 mål! Per Karlsson tog en ordinarie plats i mittförsvaret på Daniel Hallingströms bekostnad. Jesper Arvidsson och Haris Radetinac var också riktigt bra förvärv.

Vi kan fortsätta hur länge som helst, men dessa ”överraskningar” de senaste åren ger oss nog fog i våra förhoppningar om nya överraskningar 2014! Som synes ska man inte heller överskatta allsvensk erfarenhet. Det finns många spelare från lägre serier som är minst lika bra och har större utvecklingspotential.

Fantastisk prestation på alla plan

Efter att den största besvikelsen lagt sig efter den allsvenska missen 2008 lagt sig var man åter nere i källaren efter det dystra beskedet om de oerhörda arenakraven 2014. Det kändes nästan omöjligt då, men nu står vi där med en ombyggd arena som lever upp till dessa höga krav och samtidigt som vi klarat denna tunga post har vi etablerat oss på den övre halvan av Allsvenskan!

Kopparvallens i skön sommarskrud

ÅFF gynnar kommunen väldigt mycket

ÅFF ovärderligt för
Åtvidabergs kommun

Även om det är Kopparvallen i Åtvidaberg AB som äger arenan är det vi som är den enda hyresgästen och får stå för all amortering av lånen samt driften. I vår tur hyr vi förvisso ut Kopparvallen till kommunens Fotbollsgymnasium och får den vägen in en del hyresintäkter. Men det är klart, utan ÅFF hade det inte funnits något Fotbollsgymnasium. Och utan Fotbollsgymnasiet hade Bildningscentrum Facetten varit mycket mindre. Genom gymnasieskolan får Åtvidabergs kommun in cirka 90 000 kronor per elev och år, för de som kommer utanför Åtvidabergs kommun. Eftersom det bara i Fotbollsgymnasiet finns över 100 elever och majoriteten kommer från andra kommuner inser alla vilka summor det rör sig om. Dessutom lever dessa elever i Åtvidaberg vilket det övriga näringslivet också tjänar på. 

I och med att Bildningscentrum Facetten hålls starkt stannar också fler elever från Åtvidabergs kommun kvar och studerar i Åtvidaberg, än vad som skulle vara fallet om inte Fotbollsgymnasiet fanns. Dessa slipper då Åtvidabergs kommun betala bidrag för till andra kommuner.

Ekvationen är alltså enkel. Bara genom fotbollsgymnasiet tjänar Åtvidabergs kommun miljontals kronor varje år. ÅFF tillför också ett ovärderligt marknadsvärde till kommunen. Eftersom 2/3 av publiken på Kopparvallen kommer utanför Åtvidaberg uppmärksammas orten ytterligare vilket gynnar både kommun och näringsliv.

Summa summarum tjänar Åtvidabergs kommun mycket mer på ÅFF än vad ÅFF får från kommunen.

Förnuftet på väg att segra

Många har visat
hjärta på Kopparvallen

Eftersom vi har mycket högre kostnader per åskådarplats än de flesta andra föreningar (som har subventionerade hyror på sina arenor) är det anmärkningsvärt att vi ändå klarat oss så bra. Med tanke på detta är biljettpriserna låga och det är förstås vi ÅFF-are som tillsammans måste betala för den fina arena som vi byggt (bokstavligen eftersom så många hjälpt till).

Den stora uppgraderingen var som bekant en förutsättning för att vi ska kunna spela i Allsvenskan. Sent om sider vaknade också Ledningen på Svenska Fotbollförbundet och SEF-ledningen till i elfte timmen. De har länge förhalat frågan kring 80–20-regeln som i största tysthet obegripligt röstades igenom på representantskapet 2008. Till sist sade klubbarna ifrån, vilket innebär att 50 % sittplatser och 50 % ståplatser gäller under 2014. Det är en mycket stor framgång för fotbollen.

De ledande har äntligen insett vilken oerhört stor betydelse publiken har för fotbollen och i synnerhet den publiken som hörs under matcherna och skapar stämning. I stora undersökningar är det just stämningen på arenorna som är den viktigaste aspekten för att se fotboll live på plats.

Kopparslagarna har bidragit i 10 år

Under 2013 fyllde vår egen supporterförening tio år. Jag kommer väl ihåg den dagen när supporterföreningen bildades den 6 december 2003 på Sjökrogen. Jag var själv mötessekreterare och skrev det första protokollet. Alla vi som var där trodde förstås på allsvenskt spel i framtiden, men hade vi då sett vad som skulle ske tio år framåt i tiden så hade vi förstås häpnat.

Kopparslagarna är i dag en välkänd supporterförening, som finns på plats vid samtliga matcher med stort engagemang men som aldrig hamnar i bråk. Under säsongen anordnade ÅFF tillsammans med KS resor med stor buss till 12 av 15 bortamatcher i Allsvenskan, vilket är ett riktigt gott facit.

Vi är inte så många som åker på bortamatcherna, men kärnan som nästan alltid åker har ökat och man behöver inte vara så många för att ge laget stödet, som mot Halmstad, Häcken och Mjällby, där vi trots ett fåtal på plats var fullständigt dominanta på läktaren.

Vid ett antal matcher har vi ändå varit relativt många på plats och det är klart att man växte ytterligare efter detta citat från Elfsborgs forum på Svenska Fans:

”sämst idag : Guliganerna. är förfan pinsamt att bli utsjungna av ÅFF på hemmaplan.”

Stor glädje på Borås Arena, både på plan och på läktarna - tillsammans är vi ÅFF!

Det finns extrapoäng att plocka med ett gott publikstöd både på hemmaplan och bortaplan. Förhoppningsvis kan vi bli ännu fler i klacken både på Kopparvallen och som följer med på bortamatcherna. Och även om man inte vill stå med i klacken så skapas större tryck genom att hänga med i ramsorna och applåderna.

Historisk hemmapremiär

Förra året hade vi inget bra spelprogram i Allsvenskan där flera av de matcherna där det fanns god potential att locka storpublik låg för tidigt på säsongen, när det var för kallt för marginalpubliken att komma. Privatåskådaren föredrar helgmatcher framför vardagsmatcher, men sponsorerna väljer mycket hellre vardagsmatcher då de kan ta med sina kunder. En lagom mix av vardags- och helgmatcher är därmed det bästa.

För första gången i vår historia spelar vi årets första allsvenska match på hemmaplan då vi möter Elfsborg. Förhoppningsvis är vädret då inte allt för kallt och vi kan fylla Kopparvallen för vår historiska premiär. Vi har sedan ett överkomligt program. Matcherna ligger tätt innan VM-uppehållet, så det gäller att vara med från början. Efter uppehållet har vi sedan fina hemmamatcher mot bland annat AIK, Göteborg och Norrköping. Sista omgången hemma mot Malmö FF skulle kunna bli nåt riktigt stort!

Mot Europa!

Men innan fokuset riktas mot Allsvenskan är det förstås Svenska Cupen som gäller för hela slanten. Förhoppningsvis har vi tagit lärdom av fjolårets misslyckande. Vi slipper nu den långa resan till Umeå. Den enda bortaresan går istället till Karlstad den 8 mars för möte med division II-laget Carlstad United. Vi är dock väl varnade hur tufft det kan vara efter vår första match i cupen borta mot IFK Uddevalla, som vi klarade först efter straffar. Uddevalla vann nämligen division II Norra Götaland precis före Carlstad United.

Innan resan till Värmland ställs vi, precis som i fjol mot Jönköpings Södra, 2 mars på Kopparvallen. Mot J-södra brukar det bli tuffa fajter så vi måste verkligen vara på tå där också.

I sista gruppspelsmatchen har vi förhoppningsvis skaffat oss ett fint utgångsläge när vi möter Brommapojkarna på Kopparvallen den 15 mars.

Våra möjligheter att ta oss till kvartsfinal är riktigt bra och vi borde också ha en fin chans att bli bland de fyra främsta gruppsegrarna. Det skulle i så fall innebära en kvartsfinal på hemmaplan och på Kopparvallen har vi en bra chans oavsett motstånd.

Enorm glädje efter att norska ligaettan
Brann slagits ut ur Uefacupen 2006.

Lyckas vi ta oss till semifinal, gäller lotten om det blir hemma- eller bortaplan. Skulle vi vinna även semifinalen och får möta Malmö FF i finalen, är vi i Europa League redan där. På samma sätt som vi nådde uefacupen 2006 via finalen mot Djurgården (förlust med 0–2).

Ett nytt europaäventyr längtar vi förstås till vilket skulle vara ett stort sportsligt framsteg, men även ekonomiskt. Vi gick 3 miljoner i vinst vid vårt senaste europaäventyr.

Tiden går snabbt och det är faktiskt i dag precis två veckor till första träningsmatchen mot Assyriska på Kopparvallen och sedan rullar det på med stora förhoppningar om framgångar i cupspelet och i Allsvenskan!

”Om hela samhället håller på sitt lag så finns inga gränser för människor. Det bildas en laganda både i samhället och inom fabriksväggarna”, sade Gunnar Ericsson vid en intervju 1965.

Fortfarande gäller Gunnar Ericssons ord i allra högsta grad men gränserna har flyttats långt utanför fabriksväggarna. Det finns 680 000 människor i den närmaste regionen i Östergötland, nordöstra Småland och Södra Södermanland – nej vi är inte bara den lilla ortens lag, utan hela regionens och hela Sveriges lag!

Årskrönika 2013 – Dags för nästa steg!

Del VII – Sammanfattning

Vi kan konstatera att vi har tagit ytterligare ett kliv framåt efter den här säsongen. Prioritet nummer ett var att täta till bättre i defensiven, vilket lyckades med elva färre insläppta mål. Vi lyckades inte förbättra vår åttondeplats men tog tre poäng fler.

Peter Swärdh ville inventera spelartruppen ordentligt och blandade friskt i träningsspelet. Detta var en naturlig del för att han skulle få en så god överblick av spelartruppen som möjligt, men dessvärre fortsatte laborerandet även när allvaret började i Svenska Cupen.

Svag start

Efter kanongenrepet borta mot Elfsborg kom vi av oss under cupspelet och tog bara fem poäng på de sex första matcherna i Allsvenskan (3–6 i målskillnad). Vi släppte in för enkla mål och var själva svaga i målskyttet. Vi borde under perioden fått med oss en pinne i Gävle (men föll med 0–1), hemma mot Malmö var vi länge med men avslutade uselt (1–3). 1–0-segern hemma mot AIK var väldigt viktig. Vi borde sedan ha avgjort redan i första halvlek i Halmstad. Borta mot Kalmar var 0–0 bra med tanke på den felaktiga utvisningen av Andras Dahlén. Hemma mot Göteborg ägde vi matchen men åkte ändå på en neslig förlust med 1–2.

Trots att vi inte var i fas under denna period borde vi åtminstone ha tagit fyra poäng till (en pinne mot Gefle samt tre mot Halmstad och en mot Göteborg).

Anledningen till bristerna stod att finna i den bristfällande kontinuiteten i laget. I början av säsongen tvingades vi ändra om en del i backlinjen. Andreas Dahlén var ny och hade inte fått möjligheten att spela ihop med samma försvarslinje. Erik Moberg var också tillbaka efter en lång skada och nådde inte heller sin fulla potential. På innermittfältet var Mohammed Abubakari skadad och Daniel Sjölund var ännu inte i form. På högermittfält hade inte någon spelare fått kontinuitet. På topp var Viktor Prodell given, men han var mållös under de sex första matcherna. Prodell hade inte fått chansen att spela ihop sig med någon parhäst och det var först när Imad Zatara flyttades upp på topp mot AIK som anfallsparet började utkristalliseras, men det dröjde förstås ett tag innan de hittade varandra.

Bäst i Allsvenskan

Sedan skedde en stor scenförändring. Vi var faktiskt formstarkast i hela Allsvenskan med sju segrar på nio matcher med målskillnaden 18–7! De enda förlusterna var borta mot Norrköping (1–2) och borta mot Helsingborg (0–3). Mot suveräna serieledaren HIF var vi aldrig med i matchen, men i Norrköping borde vi ha avgjort redan i första halvlek. Vi tog övertygande segrar hemma mot Djurgården (5–1) och Mjällby (3–0). Vi avslutade vårsäsongen med fyra raka segrar; Häcken borta 2–0, Syrianska h 1–0, Brommapojkarna h 4–1 och Elfsborg b 1–0. Höjdpunkterna var förstås att vi äntligen vann på Rambergsvallen och triumfen mot mästarna på omöjliga Borås Arena.

Under perioden tog Henrik Gustavsson fram sina bästa kvaliteter. Erik Moberg kom tillbaka i stort slag och utvecklade ett mycket starkt mittlås tillsammans med Daniel Hallingström. På kanterna började också Anton Tinnerholm och Andreas Dahlén att hitta rätt.

På innermittfältet utvecklades också Mohammed Abubakari och Daniel Sjölund till ett av allsvenskans absolut främsta mittfältsduo som vi hoppats på. Martin Christensen växte på högerkanten och Kristian Bergström visade åter sin höga kapacitet. Längst fram producerade Viktor Prodell och Imad Zatara riktigt bra (11 mål tillsammans). John Owoeri kom också in på topp och gjorde det bra till en början. Tom Pettersson gjorde det också bra på innermittfältet då han vikarierade när Mommo var borta några matcher och Emmanuel Dogbe visade sig stå pall bra bort mot Elfsborg.

Daniel Sjölunds mål på Borås Arena
kan man se hur många gånger som helst!

Just bortamatchen mot Elfsborg var en av årets absoluta höjdpunkter. Vi uppträdde mycket disciplinerat och tillät inte hemmalaget få till något spel. Vi borde ha ökat vår ledning till 2–0 eller 3–0 innan Elfsborg ens hade ett skott på mål. Trots att våra defensiva positioner prioriterades hade vi både fina långa anfall, och sylvassa omställningar. Elfsborg hade inte ett enda skott på mål under de första 56 första minuterna och det var första i slutet av matchen som de fick tryck mot vårt mål.

Efter matchen låg vi på sjätte plats med 26 inspelade poäng. Vi hade rejält häng på guldet (tre poäng) och givetvis trodde vi på fortsatt toppkänning.

Ny tung svacka

Vi klarade dock inte av att hänga på toppstriden. Efter bara tre poäng på sju matcher (4–13 i målskillnad) sjönk vi på nästan samma sätt i tabellen som 2012.

Vi tog inte en enda seger under denna period, utan fick nöja oss med tre kryssmatcher, alla på Kopparvallen efter: 1–1 mot Elfsborg och Gefle samt 0–0 mot Kalmar. Att vi inte räckte till i toppmötet bort mot blivande mästarna Malmö var en sak, men att vi tappade allt i andra halvlek och föll med hela 0–4 var förstås riktigt illa. Vi hade sedan tre raka hemmamatcher, som vi trodde skulle ge oss full pott, men vi lyckades bara ta två poäng. Vi hade greppet mot Elfsborg men tappade i andra halvlek. Vi satte inte tillräcklig fart mot Gefle och kunde kvittera först i slutskedet på matchen. Årets bottennapp på Kopparvallen var ändå inte nått för det kom i matchen mot Halmstad. Trots stor dominans föll vi med 0–1, efter att vi omsatte det rekordstora bollinnehavet (67–33) i för få målchanser, på grund av ett nonchalant och icke resolut spel. Bortamatchen mot AIK var ett lyft offensivt sett, men efter slarv i försvarsspelet föll vi ändå med 2–3. Vi dominerade stort hemma mot Kalmar men var för uddlösa framåt och borta mot Göteborg gjorde vi en riktigt blek insats (0–3).

Bortamatcherna under den svaga perioden var tuffa, men mot AIK borde vi åtminstone ha klarat en pinne. Den stora besvikelsen var dock det klena facitet på Kopparvallen med tre poäng på fyra matcher. Vi borde verkligen ha klarat av att vinna mot Gefle och Halmstad i varje fall.

Henrik Gustavsson fick mycket sämre hjälp av utespelarna under sensommaren och han kunde själv också ha motat något mer mål. Gustav Jansson fick inte heller mycket hjälp i Göteborg. Trots att försvarslinjen var intakt i de fyra första av dessa matcher så uppträdde vi inte stabilt. Erik Moberg som närmade sig landslagsklass dessförinnan tappade plötsligt formen och vi begick åter många simpla misstag precis som i början på säsongen.

Mittfältet var också i stort sett intakt under dessa sju matcher, men Daniel Sjölund var inte längre lika vass och lite för omständlig i sitt passningsspel liksom Mohammed Abubakari som kom ur balans och drog på sig en massa varningar. Kristian Bergström stod inte heller att känna igen.

På topp lämnade allsvenskans effektivaste målgörare i Viktor Prodell och det är klart att det var kännbart för oss. John Owoeri och nye Ricardo Santos blev inte alls det anfallsparet som vi hoppades på. 

Trots kräftgången hade vi åtta poäng ned till kval- och nedflyttningsplats som minsta avstånd (sett efter hela omgångar), vilket var stor skillnad mot året innan då vi faktiskt bara hade tre poäng tillgodo inför hemmamötet med Djurgården i omgång 24.

Höga toppar och djupa dalar avslutade säsongen

Precis som 2012 års säsong avslutade vi någorlunda med 11 poäng på 8 matcher med målskillnaden 12–11. Insatserna var dock ojämna. Vi svarade för tre riktigt bra matcher; Öster hemma 4–0, Mjällby borta 1–0 och årets främsta i 3–0-segern hemma mot Helsingborg. I alla tre matcherna dominerade vi kraftigt och skapade många målchanser. I matchen mot HIF, som fortfarande hade guldchansen kvar, spelade vi lika disciplinerat som i Borås, men var ännu bättre offensivt där vårt spelförande och vägvinnande spel satt till punkt och pricka.

Helsingborgsmatchen var ett stort glädjeämne under slutspurten

Tyvärr innehöll avslutningen också riktiga bottennapp som den pinsamma förlusten borta mot Syrianska (1–4). Vi uppträdde också mycket blekt borta mot Djurgården (0–2) och med domarens hjälp tappade vi allt hemma mot Norrköping (1–3). Den mållösa matchen mot Brommapojkarna var inte heller någon höjdpunkt, men avslutningen mot Häcken var desto mer underhållande (2–2). Att vi tappade ledningen i slutet hade ju ingen betydelse eftersom vi ändå klarade åttondeplatsen.

Under den avslutande delen av Allsvenskan kan man säga att den goda perioden från sommaren och den dåliga därefter blandades friskt. Det var svårt att sätta fingret på varför det blev så, men vi var ett mittenlag som inte hade kniven på strupen i bottenstriden och inte heller hade häng på en europaplats. De sista procenten dom behövs för att prestera max fanns inte där hela tiden. Helsingborg var dock inspirerande att möta men tydligen inte Syrianska. Vi drabbades också av sju avstängningar under perioden. Karaktärspelaren Daniel Sjölund var också sjuk hemma mot Norrköping. Om han varit frisk hade motivationen säkert varit på topp i hemmaderbyt och då hade vi säkert tagit tag i matchen på ett helt annat sätt i andra halvlek.

Bäst efter uppehåll

En annan intressant iakttagelse under säsongen var att vi var så starka direkt efter ett uppehåll. Under säsongen hade vi totalt fyra längre uppehåll, två sommaruppehåll och två VM-kvaluppehåll under hösten. Med vila och gott om tid att förbereda oss för nästa uppgift vann vi tre matcher och spelade ett kryss med målskillnaden 10–1 efter: 2–0 borta mot Häcken, 1–1 hemma mot Elfsborg, 4–0 hemma mot Öster och 3–0 hemma mot Helsingborg.

Det blev ingen förväntad topplacering

Jag hoppades och trodde på en topplacering innan säsongen och kände att jag hade fog för min starka tro, men för att vi skulle lyckas hålla kontakten med täten var vi dock för ojämna totalt sett. För att kunna nå toppen kan man inte hamna i så långa poängsvackor. Trots den svaga starten lyckades vi ändå nästan jaga ifatt, men det är klart om vi fått med oss några fler poäng i början på säsongen så hade vi nått förstaplatsen vid sommaren. Pressen hade givetvis ökat men motivationen att prestera även under tyngre perioder hade förstås blivit starkare.

Vi tog 40 poäng men vi borde ha tagit 14 poäng till (en pinne borta mot Gefle, tre borta mot Halmstad, en hemma mot Göteborg, tre borta mot Norrköping, tre hemma mot Gefle, tre hemma mot Halmstad, en borta mot AIK och en hemma mot Norrköping).

Vi hade i så fall slutat på tredje plats och med större motivation i fler matcher kunde vi ha tagit ännu fler poäng (speciellt borta mot Syrianska) och därmed även utmanat om guldet.

Poängfördelningen mot de olika lagen i Allsvenskan

Till skillnad från 2012 tog vi något färre poäng mot laget på den undre halvan, 25 denna säsong mot 28 året innan. Däremot tog fler poäng mot lagen på den övre halvan, 15 denna säsong mot 9 från föregående år. Vi nollade mot fyra lag i 2012 (Häcken, Malmö, Helsingborg och Göteborg) och tre denna säsong (Malmö, Göteborg och Norrköping). 2012 tog vi full pott mot ett lag (Gefle) och denna säsong tog vi sex poäng av Mjällby och Öster.

Pl			hemma	borta	Tot	Po
1		Malmö FF	1-3	0-4	1-7	0
2		AIK	1-0	2-3	3-3	3
3		IFK Göteborg	1-2	0-3	1-5	0
4		Kalmar FF	0-0	0-0	0-0	2
5		Helsingborgs IF	3-0	0-3	3-3	3
6		IF Elfsborg	1-1	1-0	2-1	4
7		Djurgårdens IF	5-1	0-2	5-3	3
8		Åtvidabergs FF	-	-	-	-
9		IFK Norrköping	1-3	1-2	2-5	0
10		BK Häcken	2-2	2-0	4-2	4
11		Mjällby AIF	3-0	1-0	4-0	6
12		Gefle IF	1-1	0-1	1-2	1
13		IF Brommapojkarna	4-1	0-0	4-1	4
14		Halmstads BK	0-1	0-0	0-1	1
15		Östers IF	4-0	1-0	5-0	6
16		Syrianska FC	1-0	1-4	2-4	3

Vi har en bit kvar för att rå på topplagen i större utsträckning, men vi är en bit på väg. Elfsborg har stor respekt för oss sedan vi har 8–2 i poäng och 8–3 i mål mot dem de två senaste säsongerna. När vi vann mot dem på Borås Arena så hade de inte förlorat på 25 raka hemmamatcher i Allsvenskan.

AIK har vi besegrat på Kopparvallen de tre senaste åren med den sammanlagda målskillnaden 6–0 (inklusive cupsegern 2011). På bortaplan har vi dock ännu inte lyckats ta poäng mot dem, även om vi var mycket nära denna säsong, vilket bevisar att det går.

Efter fem raka förluster mot Helsingborg tog vi äntligen en trepoängare mot skånelaget och det blev till och med en övertygande seger med 3–0. Därmed torde den största respekten vara borta och det är nu dags att bryta trenden även på Olympia.

2010 tog vi vår första seger i Allsvenskan sedan 1982 när IFK Göteborg besegrades på Kopparvallen (2–1), men sedan har vi kammat noll mot kamraterna. Vi har dock varit spelförande på Kopparvallen men inte haft marginalerna med oss. På Gamla Ullevi har vi dock vikit ned oss för lätt. Kommande säsong hoppas vi på framgång både hemma och borta mot blåvitt.

Malmö är det enda topplaget som vi inte har besegrat i Allsvenskan det här decenniet. Vi tog dock en stark poäng hemma mot dem 2010 (som dessvärre blev betydelselös) och var väldigt nära en pinne på Swedbank Stadion 2012, men tappade till 1–2 i den 93:e minuten. Denna säsong noterade vi svaga 1–7 sammanlagt mot MFF. Vi var i varje fall med i båda matcherna under en dryg halvlek, men det var bara att erkänna att Malmö var bättre än väntat denna säsong och vann guldet välförtjänt. Därbakom var det dock inget lag som övertygade, även om AIK stod för en stark höst och Göteborgs fysiska spel med några spetsspelare gav många poäng. Den största överraskningen var annars Kalmars fjärdeplats, med ett spelarmaterial som vi mer än väl kunde matcha. Vi har alltså alla möjligheter att slå oss in i toppen.

Hemmaplan

Hemmafacit var snarlikt gentemot fjolåret, med samma fördelning i vunna matcher, kryss och förluster. Därmed tog vi förstås lika många poäng som förra året – 25 stycken. Trots att vi gjorde betydligt färre mål totalt sett gjorde vi ett mål mer än 2012 på Kopparvallen och släppte in ett färre. Målskillnaden var 28–15.

Fem storsegrar bidrog till den fina målskillnaden: 5–1 mot Djurgården, Öster 4–0, Brommapojkarna 4–1, Mjällby 3–0 och Helsingborg 3–0. Trepoängaren mot Öster var för övrigt vår hundrade hemmaseger i Allsvenskan. Nu har vi totalt tagit 101 segrar på Kopparvallen i Allsvenskan.

I Allsvenskan har de två senaste hemmasäsongerna bara överträffats en gång sedan 1974. 1979 tog vi något fler poäng per match, 1,69 mot 1,67 denna säsong. Inte sedan 1974 har vi heller gjort lika många mål på hemmaplan. Endast vid tre tidigare allsvenska säsonger har vi släppt in så få mål per match på Kopparvallen. 1979 – 10 mål (0,77/match), 1972 – 10 mål (0,91) och 1971 – 9 mål (0,82). Denna säsong släppte vi in exakt ett mål per hemmamatch, vilket alltså var betydligt bättre än guldåret 1973 – 17 mål (1,31 mål/match).

Precis som förra året gjorde toppduon färre hemmamål än oss. Malmö och AIK stannade på 26 mål på Swedbank Stadion respektive Friends Arena. De som gjorde fler hemmamål var: Helsingborg (36) samt Göteborg och Mjällby (31).

Topptrion släppte in färre hemmamål än oss: Göteborg (11), Malmö (13) och AIK (11). Gefle släppte också in färre hemmamål, 12 stycken.

Svenska mästaren Malmö hade alltså samma målskillnad som oss (+13)

Bortaplan

Vi tog tre poäng fler på bortaplan än 2012 och 15 totalt. Vi förlorade en match mer, man vann två fler och noterades för tre färre kryss. Till skillnad från hemmaspelet var det stor skillnad på antal gjorda och insläppta mål på bortaplan jämfört med 2012. Vi släppte in tio mål färre på bortaplan men gjorde också tolv mål färre. Målskillnaden var 9–22.

Sedan 1975 har vi bara tagit fler bortapoäng per match en allsvensk säsong, 1980 tog vi 14 poäng på 13 bortamatcher, vilket innebär 1,08 pinnar per match mot exakt 1,00 poäng per bortamatch i år.

Tillsammans med Syrianska gjorde vi minst bortamål. Vi släppte dock bara in ett bortamål mer än serietvåan AIK. Totalt var det sex lag som släppte in färre bortamål än oss, toppkvartetten Malmö, AIK, Göteborg och Kalmar samt Elfsborg och Norrköping.

Kalmar var det enda laget som var inblandat i mindre mål totalt sett på bortaplan (26) stycken mot våra 31 mål.

Klar förbättring på naturgräs

Stor glädje efter  Anton Tinnerholms
mål på Myresjöhus Arenas naturgräs

2012 förlorade vi inte en enda match på bortakonstgräs i Allsvenskan, men denna säsong tog vi bara en seger borta på konstgräs (Elfsborg 1–0) och tog fyra poäng totalt på sex konstgräsmatcher utanför Kopparvallen (efter ytterligare en pinne mot BP). På naturgräs tog vi bara två poäng 2012 men denna säsong tog vi elva pinnar på naturgräs. Anmärkningsvärt var att vi kammade noll mot de lag som länge låg topp fyra med målskillnaden 2–13 (Malmö 0–4, AIK 2–3, Göteborg 0–3 och Helsingborg 0–3), medan vi noterade 4–0 sammanlagt på de övriga fem naturgräsmatcherna (Kalmar 0–0, Häcken 2–0, Mjällby 1–0, Halmstad 0–0 och Öster 1–0).

Att vi skulle ta fler poäng på naturgräs var en av målsättningarna innan säsongen, men att det skulle ske med avkall på bortakonstgräs var verkligen inte meningen. Med karaktärspelare som Mohammed Abubakari och Daniel Sjölund på innermittfältet förstod vi att vi skulle bli mycket starkare på naturgräs. Men varför tog vi så få poäng på bortakonstgräs? Ja, det känns svårare att svara på, men kanske var det en liten underskattning eftersom vi normalt är väldigt bra på konstgräs. Mot Norrköping spelade vi länge bra fotboll, men mot Gefle, Djurgården och Syrianska gjorde vi bleka insatser.

Vårsäsongen

Vi gjorde en stark vårsäsong 2012 men än ännu bättre denna säsong. Vi tog till och med en poäng mer än i Superettan efter 15 matcher 2011. Jämfört med 2012 tog vi två poäng fler efter att vi vann en match mer och kryssade en gång mindre. Vi tog totalt 26 poäng och noterade målskillnaden 21–13.

Vi gjorde 11 mål färre än 2012 efter 15 matcher. Å andra sidan släppte vi in 10 mål färre. Faktum är att vi inte släppt in så få mål (13 stycken) under någon vårsäsong i Superettan. 1995 släppte vi in 11 mål efter 15 matcher i division II, men sedan dess släppte vi in 16 mål som minst.

2009 tog vi 29 poäng efter vårsäsongen men i Allsvenskan får vi gå tillbaka till det senaste guldåret för färre insläppta mål efter 15 matcher. Under 1973 gjorde vi en fantastisk vårsäsong, vann de nio första matcherna och var obesegrat med 37 poäng (omräknat till tre poäng för seger) efter 15 matcher med målskillnaden 33–11. Endast ytterligare två säsonger i Allsvenskan har vi släppt in färre mål efter 15 matcher i Allsvenskan; 1971 – 11 mål och 1972 – 12 mål.

Vi var bara tre poäng från serieledande IFK Göteborg efter 15 omgångar (Helsingborg hade en hängmatch som spelades efter omgång 16). Endast Helsingborg (11) samt Göteborg och Kalmar (12) släppte in färre mål än oss under vårsäsongen.

Höstsäsongen

Precis som 2012 blev inte höstsäsongen alls lika framgångsrik som vårsäsongen. Denna säsong tog vi tolv poäng färre än under våren. Vi knep även två poäng färre än under den allsvenska hösten 2010. Vi inkasserade en poäng mer under hösten än i fjol, men dessförinnan får vi gå tillbaka till Superettan 2000 för att finna en sämre höstsäsong, då vi bara tog 11 poäng. Vi tog 14 poäng under hösten och noterade målskillnaden 16–24.

Bara Syrianska (5 poäng) gjorde en sämre höstsäsong än oss. Öster och Syrianska (14) gjorde färre höstmål än oss. Syrianska (35) och Helsingborg (30) släppte in fler höstmål än oss.

Vi har utvecklats ett fantastiskt spel

Efter 2010 års fasansfulla säsong skrev jag så här om framtiden och Kopparvallen.

”Genom att, under en lång tid, träna på det underlag som sedan ska gälla för alla hemmamatcher kan man också i högre utsträckning dra nytta av spelplanens egenskaper. Detta medför också att spelsystem och olika taktiska dispositioner kan nötas in. På så sätt har Elfsborg kunna bygga upp ett sevärt och effektivt passningsspel. Det ska vi också kunna göra om vi bara tror på det.”

Säkert fanns det de som skrattade lite. Vi hade åkt ur Allsvenskan men skulle ändå kunna bli lika bra som Elfsborg. Jag skrev också många gånger under 2011 att det spel som vi presterade under långa stunder i Superettan skulle räcka för att besegra även de bästa i Allsvenskan, men att vi inte skulle göra fyra eller fem mål som i Superettan.

Jag hade dock fel. 2012 vann med 6–1 mot Gefle och med makalösa 5–1 mot suveräna serieledaren och blivande guldlaget Elfsborg. Denna säsong tog vi också som bekant flera stora segrar, bland annat med 5–1 över Djurgården.

Gladfotbollen från 1970-talet är verkligen tillbaka och vi kan verkligen konstatera att vi har utvecklat ett fantastiskt hemmaspel på konstgräset som ett spelförande lag där vi nyttjar spelplanens ytor på bästa sätt genom spelvändningar och djupledsspel. Med hög press och ett kompakt lag därbakom är vi också en mardröm att möta. Vi har fått stor respekt från både motståndarlagen och motståndarsupportrarna, men vi har fortfarande en hel del att förbättra för att nå den höga nivån vi besitter oftare.

Målen

Nu tittar vi närmare på hur målen har fallit. Vi gjorde 37 mål vilket var 11 färre än under fjolåret. Under de senaste åren har målfacitet sett ut så här: 2010 – 32, 2011 – 58 och 2012 – 48.

Gjorda mål

Målen har delats in efter fasta situationer och spelmål.

Fasta situationer

Endast ett mål gjordes efter hörna: Mohammed Abubakari (Syrianska b, 1-1), efter att Martin Christensen spelat tillbaka returen från Kristian Bergströms högerhörna.

Fem mål föll efter frispark: Kristian Bergström (Malmö h, 1-1), Imad Zatara, (AIK h, 1-0), Imad Zatara (Djurgården h, 1-0), Imad Zatara (Mjällby b, 1-0), Daniel Sjölund (Helsingborg h, 3-0).

Två frisparkar gick direkt i mål: Kristian Bergström mot Malmö och Imad Zatara mot Djurgården.

Kristian Bergström lyfte in frisparken som Martin Christensen lade fram till Imad Zatara.

Kristian Bergström lyfte också in frisparken som Imad Zatra nickade in mot Mjällby.

Kristian Bergström slog en markpassning till Daniel Sjölunds mål mot Helsingborg.

Tre frisparkar slogs från höger och två från vänster.

Fyra mål prickades in på straffspark: Viktor Prodell (Syrianska h, 1-0) efter att John Owoeri blivit fälld, Daniel Sjölund (Gefle h, 1-1) efter att Petrit Zhubi blivit fälld, Daniel Sjölund (Öster h, 4-0) efter att Ricardo Santos blivit fälld, Daniel Sjölund (Helsingborg h, 2-0), efter hands då John Owoeri sköt mot mål. Vi fick ytterligare en straff hemma mot Öster efter att Ricardo Santos fällts en andra gång, men den sköt Henrik Gustavsson utanför.

Två mål föll efter inkast: John Owoeri (Elfsborg h, 1–0). Andreas Dahlén kastade, fick tillbaka bollen av Kristian Bergström och skickade in bollen till Ricardo Santos som nickade fram till John Owoeri som gjorde mål. Imad Zatara (Öster h, 1–0). Kristian Bergström kastade till Daniel Sjölund, som avancerade in i banan och spelade i sidled till Imad Zatara som sköt in bollen.

12 av de 37 målen tillkom efter fasta situationer (32 %), vilket var en minskning från 17 mål (35 %) 2012. 2011 noterades vi för 28 % på fasta situationer och i Allsvenskan 2010 för hela 50 %.

Gjorda spelmål

Vi gjorde 25 spelmål.

13 mål tillkom efter snabba omställningar från längre ned i banan:

Oscar Möller (Göteborg h, 1-2), Imad Zatara (Djurgården h, 4-0), Anton Tinnerholm (Öster b, 1-0), Imad Zatara (Mjällby h, 2-0), Imad Zatara (Mjällby h, 3-0), John Owoeri (BP h, 3-0), Petrit Zhubi (BP h, 4-0), Imad Zatara (AIK b, 1-1), Ricardo Santos (AIK b, 2-2), Kristian Bergström (Öster h, 2-0), Kristian Bergström (Helsingborg h, 1-0), Kristian Bergström (Häcken h, 1-0), John Owoeri (Häcken h, 2-1).  

Alla dessa 13 mål var vackert utförda, speciellt målet mot Helsingborg som är lämpligt som skolexempel, från Erik Mobergs brytning var anfallet perfekt genomfört av Kristian Bergström, Martin Christensen, John Owoeri, Anton Tinnerholm och Kristian Bergström igen som målgörare. Totalt uppkom 4 mål från vänster, 3 kom från central position och 7 från höger.

Precis som 2012 var omställningsmål på högerkanten vanligare på hösten, bara ett omställningsmål på hösten kom från vänsterkanten, liksom 2012.

5 mål skedde efter bollbryt högt upp i banan: Viktor Prodell (Djurgården h, 2-0), Kristian Bergström (Norrköping b, 1-1), Viktor Prodell (BP h, 2-0), Imad Zatara (Öster h, 3-0), Oscar Möller (Norrköping h, 1-0).

Daniel Sjölund vann bollen mot Djurgården och Öster. Mohammed Abubakari snodde åt sig bollen mot Norrköping både i borta och hemma. John Owoeri vann bollen mot BP. Tre gånger har bollen vunnits ur central position, en gång till höger och en gång till vänster.

7 av spelmålen gjordes efter mer etablerat spel:

Tom Pettersson (Djurgården h, 3-0), Viktor Prodell (Djurgården h, 5-0), Viktor Prodell (Mjällby h, 1-0), Daniel Sjölund (Häcken b, 1-0), Viktor Prodell (Häcken b, 2-0), Viktor Prodell (BP h, 1-0), Daniel Sjölund (Elfsborg b, 1-0).

fyra av målen har utvecklades starkast från vänster, två från central position och ett från höger. Anmärkningsvärt var att samtliga mål efter etablerat spel kom under vårsäsongen.

Totalt sett uppkom spelmålen från; höger: 9, centralt 7, vänster 9. Siffrorna för 2012 var: 10 – 13 – 8, vilket innebar att mål från centralt håll minskade något.

I Allsvenskan 2010 gjorde vi inte ett enda returmål. På den punkten blev det bättre 2011 med sex returmål. 2012 gjorde vi fyra returmål, men denna säsong blev det bara ett returmål: Oscar Möller (Norrköping h, 1–0).

Vi gjorde sju mål efter långskott. Kristian Bergström klippte in 1–1 hemma mot Malmö direkt på frispark. Hemma mot Djurgården gjorde vi de fyra första målen på långskott. Imad Zatara satte 1–0 direkt på frispark. Efter ett mycket vackert, högt-bryt-anfall prickade Viktor Prodell in 2–0. Tom Pettersson vräkte in 3–0 på volley och Imad Zatara stänkte dit 4–0. Daniel Sjölund tryckte in 3–0 hemma mot Helsingborg efter Kristian Bergströms frispark. Utanför straffområdet prickade Kristian Bergström in 1–0 hemma mot Häcken.

Precis som 2012 gjorde vi sju mål på nick.

Typ av spelmål	2013	2012	2011	2010
Omställningar	13	16	14	8
Högt bollbryt	5	5	6	3
Etablerat spel	7	10	22	4
Summa	25	31	42	15

Vi har legat ganska konstant med omställningsmålen de senaste tre åren, men mål efter etablerat spel har minskat. I Superettan 2011 gjorde vi betydligt fler mål efter etablerat spel, då vi var väldigt spelförande.

Insläppta mål

Vi släppte in 37 mål. De fyra topplagen (Malmö, AIK, Göteborg och Kalmar) samt sexan Elfsborg var de enda lagen som släppte in färre mål än oss.

Fasta situationer

Fyra mål släppte vi in efter hörna: Norrköping b, 0–1 – hörna från vänster; Norrköping b, 1-2 – från vänster, IFK höll i bollen innan lyftning centralt; Göteborg b, 0-1 – från vänster, Norrköping h, 1-2 – från höger. Tre av målen kom efter vänsterhörnor och en efter högerhörna. Tre av hörnmålen släppte vi alltså in i derbymatcherna.  

Vi släppte glädjande nog inte in något mål efter frispark.

Vi fick tre dömda straffsparkar mot oss, Henrik Gustavsson räddade straffarna hemma mot Elfsborg (Mohamed Bangura) och hemma mot Häcken (Moestafa El Kabir) men släppte in straffen hemma mot Norrköping. Anmärkningsvärt nog fick vi alltså bara straffar emot oss på hemmaplan.

Vi släppte in tre mål efter inkast: Helsingborg b, 0-2 – från höger; Göteborg b, 0-2 – från höger; Syrianska b, 1-4 – från höger. Samtliga inkast var alltså från höger.

Typ av fasta situationer	2013	2012	2011	2010
Hörnor	1-4	5-6	7-5	7-5
Frisparkar	5-0	8-1	4-0	6-3
Straffar	4-1	2-2	5-2	2-1
Inkast	2-3	2-2	0-1	1-4
Summa	12-8	17-11	16-8	16-13

Som synes har vi en tradition av att göra fler mål på fasta situationer än motståndarna, men vi förlorade hörnstatistiken efter att vi bara gjorde ett mål efter hörna, och det kom i näst sista omgången. Gällande frisparksstatistiken har vi haft ett klart övertag de senaste åren.

Insläppta spelmål

Vi släppte in 29 spelmål.

Typ av spelmål	2013	2012	2011	2010
Omställningar	9	26	11	20
Högt bollbryt	8	1	-	-
Etablerat spel	12	10	12	18
Summa	29	37	23	38

Visst är det lite av en bedömningssak om ett mål uppkommer efter etablerat spel, omställning eller högt bryt, men siffrorna är ändå så pass klara och efter genomgången av alla matcher drar vi oss till minnes att vi tappat för många bollar på egen planhalva, vilka resulterat i åtta baklängesmål. Däremot har vi släppt in färre omställningsmål från motståndarnas planhalva, vilket är glädjande. Vi släppte bara in 4 omställningsmål eller efter högt bryt under våren men 13 under hösten.

Det visade på ett bättre försvarsspel med färre misstag över hela banan under våren, frånsett de första matcherna, vilket också endast tre mål efter fasta situationer under våren visade.

I Allsvenskan 2010 släppte vi in 8 långskott, varav flera under våren. Under 2011 släppte vi bara in 2 skott från lägre håll och 2012 – 5 långskott. Denna säsong släppte vi bara in fyra långskott: Helsingborg b 0-1, Malmö b 0-2, Elfsborg h, 1-1 och Halmstad h 0-1. Vi släppte alltså in tre av dessa mål under höstsäsongen. De tre första målen avlossades från höger innerposition, medan det sista kom från vänster.

Vid förra säsongen i Allsvenskan (2010) uppkom en klar majoritet av spelmålen från motståndarnas vänstersida, 2011 var fördelningen mer jämn. 2012 var fördelningen: 9 mål från vänster, 15 centralt och 13 från höger. Denna säsong var fördelningen: 14 mål från vänster, 6 centralt och 9 från höger. Fördelningen var jämn under våren, men under hösten släppte vi in klart flest mål med uppkomst från motståndarnas vänstra sida (9 stycken).

När föll målen i matcherna?

2011 gjorde vi 7 mål sista fem minuterna (matchminut 86 och framåt) av matcherna. Under samma period släppte vi in 3 mål. 2012 gjorde vi hela 9 mål de sista 5 minuterna och släppte in 3. Denna säsong var fördelningen 4–4. Den enda poängen vi vann genom ett sent mål var hemma mot Gefle 1–1. Däremot tappade vi en poäng borta mot AIK (2–3) och två poäng hemma mot Häcken (1–2). Anmärkningsvärt var att vi gjorde klart flest mål den första kvarten på andra halvlek (11 stycken) och samtidigt också släppte in klart flest mål under denna kvart (13 stycken). Vi gjorde 24 mål i andra halvlek och 13 i den första. Vi släppte in 27 mål i andra halvlek och 10 i första. Mer en dubbelt då många mål föll alltså i den andra halvleken i våra matcher.

Första målet vinner

Vi tog ledningen i 14 matcher. Vi segrade i 11 av dem, spelade 2 kryss (Elfsborg hemma 1–1 och Häcken hemma 2–2) och förlorade en match (hemma mot Norrköping 1–3).

Vi släppte in första målet i 12 matcher, vi förlorade i 11 av dem och spelade ett kryss (hemma mot Gefle 1–1). Vi lyckades alltså inte vända någon match till seger.

4 matcher slutade 0–0.

Effektivitet

2012 hade vi främst effektivitet av samtliga lag i allsvenskan med 16,9 % av avsluten i mål, denna säsong sjönk effektiviteten till 13,3 %. Detta innebar en minskning med 21,3 %. Trots tappet hade tio allsvenska lag sämre effektivitet än oss. Mjällby var effektivast med 19,7 % av avsluten i mål, följt av Helsingborg (16,5 %), Malmö (15,5 %), Göteborg (15,4 %) och Norrköping (14,2 %). Öster var sämst med 9,0 % av avsluten i mål

I Allsvenskan 2010 noterades vi för 12,6 % av avsluten i mål medan vi gjorde mål på 14,9 % av skotten i Superettan 2011.

Totalt avlossade vi 278 avslut. 2012 noterades vi för 285 avslut. 2011 svarade vi för 390 avslut i Superettan och 2010 för 253 i Allsvenskan. AIK hade flest avslut (439) och Mjällby minst (233).

Vi hade alltså bara 7 färre avslut än 2012 (minskning med 2,5 %)., men gjorde 11 färre mål. Förklaringen var alltså vår lägre effektivitet.

Precis som 2012 hade vi en klart högre effektivitet under vårsäsongen, om än inte lika stor skillnad som 2012. Under våren var effektiviteten 14,8 % mot 11,8 % under hösten. 2012 var fördelningen hela 24,8 % under våren och 10,3 % under hösten. Vi hade denna säsong något fler avslut under våren (142) än under hösten (136) och vi gjorde också fler mål under våren (21) än under hösten (16).

Motståndarna hade 305 avslut mot oss. Ifjol hade de 352 avslut mot oss. Avsluten mot vår eget mål var alltså 47 färre än 2012 (minskning med 13,4 %). Motståndarna gjorde mål på 12,1 % av sina avslut mot oss. 2012 satte de 13,6 % av sina avslut. Anledningen till de 11 färre insläppta målen var alltså att vi släppte till färre avslut mot oss samt att effektivitetsgraden hos motståndarna sjönk.

När det gäller insläppta mål så släppte vi in betydligt fler mål under hösten (24) än under våren (13). Avsluten mot oss var det ingen större skillnad på, 155 på hösten och 150 under våren, men effektiviteten hos motståndarna var betydligt högre under hösten (15,5 %) än under våren (8,7 %). Även i fjol hade motståndarna en högre effektivitet mot oss under hösten (15,0 %) än under våren (12,4 %).

Vi avlossade 146 skott på Kopparvallen och 132 på bortaplan. Vi gjorde tre gånger så många mål på hemmaplan (28) som på bortaplan (9). Effektivitetsgraden var därmed betydligt högre på Kopparvallen (19,2 %) än på bortaplan (6,8 %). I jämförelse med 2012 hade vi då fler avslut på hemmaplan (160) men färre på bortaplan (125). Vi gjorde ett mål mindre på Kopparvallen 2012 (27) men betydligt fler på bortaplan (21) än i år. Effektivitetsgraden var densamma både på hemma- och bortaplan.

Skillnaden var inte lika stor när det gällde insläppta mål, 15 på Kopparvallen och 22 på bortaplan. Vi hade 148 avslut mot oss på Kopparvallen och 157 på bortaplan. Motståndarnas effektivitetsgrad var 10,1 % på Kopparvallen och 14,0 % när vi spelade på bortaplan. Vi släppte färre avslut mot oss denna säsong än 2012 då facitet på Kopparvallen var 162 stycken och på bortaplan 190 stycken. Effektivitetsgraden hos motståndarna var då 9,9 % på Kopparvallen och 16,8 % när vi spelade på bortaplan.

Bollinnehav

Denna säsong var bollinnehavet jämnt med motståndarna 50–50. Precis som i fjol hade vi bollen mindre än motståndarna under våren (48–52) men mer under hösten (53 – 47).

Hemma på Kopparvallen hade vi ett bollövertag med i genomsnitt 53–47 och på bortaplan ett underläge med 47–53. Bollinnehavet på hemmaplan var större under hösten (57–43) än under våren (49–51). Även på bortaplan hade vi mer boll under hösten (48–52) än under våren (46–54).

Störst bollinnehav av de 90 allsvenska matcherna på 2010-talet hade vi hemma mot Halmstad i år (67–33) men det hjälpte föga då vi snöpligt föll med 0–1. På Kopparvallen hade vi bollövertag i 11 av 15 matcher. På bortaplan hade vi mer boll i 6 av 15 matcher. Störst bollinnehav på bortaplan (55–45) hade vi mot i bortamatcherna mot Öster (1–0) och Norrköping (1–2). Minst bollinnehav hade vi borta mot Kalmar (33–67), men vi klarade ändå 0–0 trots utvisningen på Andreas Dahlén.

Trots större bollinnehav och fler avslut gjorde vi alltså åter en mycket sämre höst men hur kunde det egentligen bli så?

Frågan har ett enkelt svar. Vi hade sämre effektivitet samtidigt som motståndarna hade bättre effektivitet mot oss.

Följdfrågan blir då självklar.

Varför förändrades effektiviteten?

Det blir då genast svårare att finna ett svar. Men jag har varit inne på det tidigare. Vi släppte in för många mål efter enkla misstag, vilket hela åtta mål efter att vi tappat boll på egen planhalva vittnar om. Sex av dessa föll under hösten och även omställningsmål när vi tappade boll på motståndarnas planhalva var betydligt vanligare på hösten (5) än under våren (2).

När vi på sommaren satte hög press från början och vågade satsa framåt så fick vi ofta ledningen i matcherna, Därefter fick vi trygghet. Motståndarna fick ha en hel del boll när de jagade mål, vilket öppnade ytor för oss att öka på ledningen, vilket skedde med ett varierat målskytte. Av de sju matcherna som vi vann under vår bästa period släppte vi bara in två mål och det var först i slutskedet av matcherna som Djurgården och Brommapojkarna tröstmålade.

Under hösten togs vi precis som förgående år åter mer på allvar. Motståndarna backade hem mer på Kopparvallen och vi kom inte upp i den höga nivån för att bryta igenom med tidiga mål i matcherna. Motståndarna inväntade rätt läge och slog till varefter det blev ännu svårare att komma igenom. Det blev lite frustrerat och vi tog svårare avslut. Vi hade också en hel del motflyt med målställningar och domslut. På bortaplan hamnade vi ofta i tidigt underläge och fick jaga mot motståndare som var nöjda med att bevaka ledningen. Omvänt fick de ytor att göra mål på medan vi tvingades ta svårare avslut, eftersom vi inte kunde tränga igenom deras försvar. Vi gjorde inte ett enda mål efter etablerat spel under hösten, vilket ytterligare visade att vi inte hade den rätta tryggheten i spelet och självklart saknades en så god bollhållare som Viktor Prodell för detta ändamål.

Svaga på hörnor

Efter målgenomgången finner vi också några intressanta iakttagelser som vi inte kunde blunda för. Vi gjorde alltså bara ett enda mål efter hörna och det föll i näst sista matchen. Efter frispark däremot har vi haft en förkrossande överlägsen statistik de tre senaste åren (17–1). Hur kan det komma sig? Förutom en frispark som kan skjutas direkt i mål borde det ju vara betydligt enklare att göra mål efter hörna, då vinkeln för målnickaren blir bättre än om bollen kommer bakifrån, som gäller vid de flesta frisparksmålen. Men så har alltså inte varit fallet. En förklaring kan vara att frisparkarna slås från många olika positioner och spelarna som ska ta avslut inne i straffområdet blir mer utspridda och därigenom svårare att markera.

Vid en hörna är den farliga ytan mer begränsad och om man inte har tillräcklig variation bland hörnorna, så blir man för lättläst. Motståndarna vet precis vad de ska göra för att hålla målet fritt. Just detta tror jag har drabbat oss. Kristian Bergström har slagit våra hörnor i många år och det på nästan samma sätt. Med fokus på mycket skruv är träffytan väldigt liten för den perfekta träffen och vi har sett ett antal hörnor resultera i höga ballonger som är enkla att knoppa bort. Men även de perfekta bollarnas väg har förutspåtts och motståndarna har klarat dem.

Servens förklaring är förstås inte hela sanningen, utan de spelare som funnits i boxen har inte varit tillräckligt heta och elaka som ibland behövs. Att vi dessutom bara gjorde ett enda returmål, visar ytterligare att vi inte tog jobbet fullt in i motståndarnas straffområde.

Med vetskapen av att det inte alltid hjälper att ha bollen mycket och ha många avslut. Det gäller att hela tiden vara fokuserad över hela planen och i alla situationer.

Läs mer sammanfattande statistik på officiella sidan

Säsongen i siffror

Del I – poäng och mål

Del II – individuella poängligor

Del III – ännu mer statistik

Fortsättning följer i del VIII – Framtiden